Programblad Deadline

Programblad till

Deadline

Folkteatern Järnets uppsättning i Karlstad april/maj 2013

Deadline uruppfördes 26 september 2008 på Angereds teater i Göteborg. Det är den första pjäs som Michael Azar skrivit. 2010 skrev han sin andra pjäs: Jag är en annan

Michael Azar är professor i idé- och lärdomshistoria. Han disputerade år 2000 med avhandlingen Frihet, jämlikhet, brodermord – revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon. Under de följande åren publicerade Azar en rad böcker och essäer om modern kontinental filosofi och postkoloniala frågeställningar, bland annat Sartres krig (Symposion 2004), Den koloniala bumerangen (Symposion, 2006) och Döden i Beirut (Glänta, 2007). I år kommer ännu en bok Den ädla döden. Blodets politik och martyrens minne Michael Azar var med och grundade kulturtidskriften Glänta år 1993 och är idag även en av frontfigurerna bakom den kulturkritiska föreningen Bwana Club och Clandestinoinstitutet tillsammans med Aleksander Motturi och Edda Manga.

2005 var Azar sommarvärd i P 1 och året därpå mottog han Albert Wallins pris av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. (Presentation på Göteborgs universitet)

Michael Azar om Deadline: ”Transponeringen av den grekiska ödestragediens form till ett mera samtida existentiellt och politiskt familjedrama var en strategi för att behandla dessa teman: skuld, sanning, försoning, liksom frågan om relationen mellan hämnd och rättvisa. Det är inte karaktärerna själva som valt sin historia – man skulle kunna säga att det är historien som valt dem – och ändå kommer de inte undan tvånget att spegla sig själva genom sina redan gjorda val och de val de måste fortsätta att göra, in i döden” * ”Beckett var en av de första dramatikerna jag läste. Han är en mästare på att illustrera hur våra egna förhoppningar leder oss in i smärtsamma ’dödlägen’- vilket f.ö. var min ursprungliga titel på pjäsen. Också hos Beckett är ju människan ett offer för krafter som hon inte förmår besvärja – inte ens när de springer ur hennes eget inre.

Beckett visar som jag ser det hur människan på de mest märkliga sätt – och genom de mest subtila sammanhang – sitter fast i varandra, liksom hoptrasslade på ett sätt som de inte själva förmår överblicka eller nästla sig ut ur. Ju mer de kämpar desto mer intrasslade blir de, förmodligen av den anledningen att de djupaste drivkrafterna i vårt inre ofta förblir oåtkomliga för oss. Det finns en intressant länk mellan Sartre och Beckett i detta avseende: förmodat goda avsikter kan aldrig i sig själva garantera någon utväg ur existentiella dödlägen, istället kan det vara just de som drar oss än djupare ner i skiten” Alla citaten ur En samtida ödestragedi.

Teatertidningen 2008:5

Om kriget: ”Kriget omvandlar den politiska arenan till en dödspolitik, ett sätt att styra människans relation till sitt liv genom att utnyttja makten över döden i den politiska ekonomin. Å ena sidan handlar det om att få den egna sidans krigare att inte frukta döden, utan snarare att få dem att våga dö för en sak större än livet självt. Å andra sidan att ingjuta dödsfruktan hos fienden, eller snarare för ett visst sätt att dö på. Man skall inte blott hysa fruktan för själva dödsögonblicket, utan kanske än mer för vad mördarna förmår göra med ens kropp före och efter det att livet lämnat det” * ”Men kriget erbjuder mer än så. Det ger också en möjlighet att kanalisera uppdämd frustration, aggression och skräck. Allt kan nu flöda mot en punkt: fienden. Det lumpna i djupet av människans väsen, det dolda elände som hemsöker våra livsmotiv blir plötsligt uppskattat och hyllat – åtminstone så länge det är fienden som drabbas av det. Mordets maktutlösning erbjuder en kompensation för alla de kränkningar livet ansamlat: Oinlösta förhoppningar, obesvarade kärlekar, förödmjukande nederlag” (Ur Döden i Beirut)

Kvinnan: Karin Berglund

Modern: Maud Sandberg Sonen: Hans Hellström

Fadern: Lennart Wettmark Regi: Ilga Jaunzems

Scenografi: Grethe Skretting och Per-Olov Hedlund Ljus: Urban Norlander Musik Giacinto Scelsi och Arcaïde (Mononucleic) Tack till: Linda och Carlgöran!