Page 1

Världen och jag

Resultatet av Karlstads bokcafés diktinsamling hösten 2012


Världen och jag! Skriv en text om var du befinner dig i en värld med smältande isar, flyktingströmmar, Ship to Gaza... I det här häftet ser du resultatet. Sexton personer ser på världen. Perspektiven skiftar; Alla närmar sig världen på sitt sätt. Utsiktspunkten kan vara en kyrkbänk i Nicaragua eller ett kalhygge i Värmland. Ett möte i Afrika eller i odlingslotten. Eller att kanske befinna sig utanför den värld som ”paviljongerna av ord och öl” utgör. Form och format växlar: rimmat och orimmat, traditionellt och modernistiskt, poesi och prosa, långt eller kort. Gemensamt har alla en önskan att förmedla - sätta ord på - sina känslor och insikter om hur det är här i världen – på andra sidan det egna jaget. Varje deltagare har getts möjlighet att läsa korrektur och då upptäckt de andras texter och ibland förundrats: ”det var en rörande, spännande, intressant läsning av de olika bidragen”, ” Som om vi pratar med varann mellan boksidorna” Om texterna blivit till ett möte – nästan en sorts gemenskap - så har vi nått det mål bokcafét har med all sin verksamhet: att föra samman människor kring något gemensamt, utbyta tankar, öppna för nya sätt att se. Då är vi nöjda. Mycket nöjda. Lennart Wettmark Diktinsamlingsgeneral i bokcafét

Arbetet med Världen och jag har skett i samverkan med Värmlands Folkblad och under medverkan av Carl-Magnus Hedefalk och Bengt Berg Myrica Hedelin, Emma Johansson och Joey Pool, elever på Folkuniversitetets gymnasieskola (Fugik) har gjort illustrationerna i häftet. Omslagsbild: Joey Pool


Carin Asplund James Karumba Han presenterar sig som, James Karumba. Han är något längre än jag Han är svart – jag är vit Vi möts i en hall i staden Nairobi Han är inbjuden att komma till oss i Etiopien som vår gästtränare vid vår cirkus. Hur blev det så? Folk möts knyter an skapar möjligheter för möten! Vi ser på varandra hans blick är inte närvarande integritetens skynke fördraget Men han ler och vi pratar en massa ord Skratten är stora vita tänder blänker en hand är varm vid avsked Efter papper, underskrifter annat krångel Står jag vid utgången och väntar i luftdraget från stora silverkroppar att välkomna hans ankomst Han kommer med en bag på ryggen, liten i den stora hallen, med rak rygg sänkt blick Under fjorton dagar är vi tillsammans från morgon till kväll Vi sitter, går, står i den stora träningshallen trängs med kroppar i volters styrka följer spel med redskap sjunger, dansar med artisterna Du visar med muskelstyrka hur kroppen kan balansera på en hand

vridas med ansiktet lyft uppåt Vi kör tillbaka i tystnad fylld av musik som fyller vår rymd i bilens kupé Fält glider förbi i spräcklig grönska Luften är tunn över platån Dagars samvaro upplevelser, ett handtag i rätt ögonblick har skapat samförstånd Han höjer blicken när vi talar Spänningen har släppt Våra skratt leker tafatt flätar sig samman Blickar talar mer än ord Sista kvällen tänder jag ljusen vid bordet Skymningen vilar rosa längs bergskammen Det är stilla Hyenans guppande läte spräcker friden Vakthunden höjer sitt huvud örat spetsas Sjunker så trött mot tassen Ingen var faran Maten är riklig vinet gnistrar vi pratar varligt - Vi är inget kärlekspar Vi är nyfunna vänner Delar familjer med varandra Vårt möte har ikväll nått en förtrolig grad. Han berättar om om när han var liten Om ett hem som var fattigt där varje shilling


var noggrant räknad Om en pappa som lämnade i ottan kom sent med en rygg som kröktes för tidigt rätades med alkoholens hjälp Moderns styrka höll alltid rent från modden Nyp i örat sved vid reva i vida byxor Skolans hårda disciplin jagade honom ut på gatan Han spände sin kropp i akrobatikens rörelser fann att folk ville se Tillsammans med kamrater tänjde, sträckte, voltade, byggde de med sina kroppar höga pyramider mot stjärnorna inför en publik som tappade andan och la en shilling i kepsen I hemmet kom alternativet “Riktigt jobb som betalar “ eller “Ut härifrån!” Det var inte brist på kärlek det var bristen på överlevnad som tårade moderns öga Tider följde fyllda av kamp Sinnet förmörkades det var nära till drogen glömskan, euforin Det var hårt i gränden dit fönster inte kunde stängas Få var de strålar som bröt in i gatans disharmoni Avgrunden var nära sopor hopade sig Kamraten la sin arm om axeln

skakade lätt “Ge inte upp!” Tillsammans spände de sina kroppar voltade över scener byggde åter med sina kroppar mot stjärnorna Fann gehör i ekot av applåder haglade efterfrågor En kväll var ett utländskat par i publiken De erbjöd honom: att bli en del av allverket i en rosa byggnad Det var början till ett nytt liv Akrobatiken har fört honom ut över världen Pengar har sparats för att slutligen öppna en dörr till eget hus för föräldrar Stoltheten och lyckan ekar i hans röst Trosvissheten ger vibrato när han berättar om barn, cirkus, gemenskap Det viktiga i en hård värld att tro på sig själv Tillsammans med andra våga göra även det svåra; se sig själv Ljusen har brunnit ner Han gav mig en värdefull gåva, tanken; Att aldrig ge upp! Jag känner värmen stiga inom mig Vi är vänner! Ord ger oss känslor, innehåll Ord krossar fördomar, avstånd Vi når fram med de ord vi vill dela där jag är jag en del med alla andra

”Mitt namn är Carin Asplund, producent och skrivare. Har under ca tjugo år verkat med teater och kultur i Afrika - Etiopien, Kenya o Sydafrika. Den rikedom av kultur och människor jag mött vill jag förmedla med ord för att bygga broar.”


Gun Berger

Skuldsanering Kan mitt samvete få ansöka om skuldsanering för att lätta på mina avundsjuka tankar och kladdiga lingonburkar jag slängt i hushållssoporna Jag behöver få sanera min fega tystnad när jag borde höjt min röst min slarviga diskning och de plockade blåbären jag fått men slängt för att jag mycket försiktigt stoppar 10-kronorsmynt i insamlingsbössan så att man ska tro att det är sedlar för att jag inte skrivit ett öppet brev till Migrationsverket om deras syn på flyktingmottagning - förvaring för att jag tittar bort när TV-rutan fylls av svältande barn Jag behöver få hjälp att göra om och göra rätt förnya mitt Amnestymedlemskap och skicka större summor till min fadderby Om jag beviljas en skuldsanering lovar jag att försöka, verkligen försöka att bli en bättre människa


I parken Vaci Utca sträcker sig som en linjal genom de centrala kvarteren i Budapest. Butiker, caféer och restauranger ligger tätt. Marknadsstånden. Väskor, tröjor, mössor, alla med det stolta namnet – Budapest. Det är lördag, trängsel. Lediga stadsbor blandas med turister. Där gatan tar slut tar ett torg vid. En park där det ännu finns blommande petunior i rabatterna. På andra sidan gatan ligger Saluhallen. Innanför den tunga porten slår dofter emot oss. Rått kött blandas med nybakat bröd, kryddor. Den breda järntrappan med snirkliga räcken leder upp till ännu ett turistparadis. Här finns allt du kan behöva ha med dig hem och lite till. I parken, på den gröna soffan ligger allt de äger. Tillbaka över torget. Till vänster den gröna Frihetsbron som leder oss över till Buda, där bergen reser sig, där Fiskarbastionen kröner toppen. På vägen dit kaffe på en cukrászda. Den höga glasdisken rymmer det man kan önska av bakverk, allt från eget bageri i övervåningen. Dofterna avslöjar. Möbler i blommig kretong, väggpanel i körsbärsträ andas tidigt 1900-tal. Donau slingrar sig behagfullt utanför fönstret. Sikten är lång. Men inte ända till parken. Bilden finns ändå kvar på näthinnan. Pojken. Semester. Inga större bekymmer än vilken gata man ska välja eller vilken restaurang för middag. Hotell City ligger vid foten av Vaci Utca. Runt kröken myllrar det. Ändå är nattljuden blyga, en och annan buss som stannar till intill hållplatsen på andra sidan gatan. Det mörknar. Även i parken. Pojken håller garden uppe. Ryggen kutar. Skällsorden viner. Det mörka håret är långt i nacken. Vi äter middag med smäktande zigenarmusik vid bordet. Gulaschen smakar. Fiolen läggs intill mitt öra och härmar en koltrast. Jag gör som de andra gästerna. Fäster en sedel innanför instrumentets stall. På torget intill parken säljer mannen i den svarta luvtröjan I-phones till priset av en bättre middag. Med viskande röst lockar han till sig kunderna. Jag vill inte se men jag hör. Ropen. Orden. Jag förstår inte ungerska men jag förstår tonfallet. Och jag hör slagen. Men pojken hörs inte. Han sväljer. Kanske knyter han näven i jackfickan precis som jag. Nu måste jag. På bänkarna runt lekparken ligger de i sovsäckar. Runt om andra säckar med deras liv. Rökslingor stiger från cigarretterna. Pojken släpar ett täcke. Med möda får han in det genom den lilla dörren i lekhuset. Han stänger om sig. Det blir tyst. Nästa dag läser jag om den lilla flickan i Nepal som får sniffdukar av sin pappa så att hon inte ska känna hungerkänslor. Jag tänker på Barnkonventionen. - Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Familjen i parken i Budapest, pappan i Nepal. Vet de att något sådant finns som Barnkonventionen. Kanske har de inte ens fått lära sig läsa.

Gun Berger: ”Att skriva och läsa har genom åren fått en allt större plats i mitt liv. Numera är det även en del av mitt arbetsliv. Som lektör/redaktör och kursledare i Kreativt skrivande får jag ta del av många spännande, intressanta och berörande texter. Mitt förhållande till världen - nyfiken, lite rädd och priviligerad.”


Anders Johan Borgström Decka och Do Tider fyllda med fem centimeters prydnads snö finns här nu mer, där alla spåren på gatorna leder in mot paviljongerna av ord och öl gatorna här kallas decka och do går varken till eller från denna stad där allt blir snö och aska utanför krogkvarterens befolkade fönster reflektioner i en spegel mot ingentinget där ute och brukare här väntar inte mer de gör slag i saker sätter sig på bussbänkarna och väntar väntar på att vaktmästarens klocka ska slå tio i tretton vi lever kanske på lånad tid nu mer och staden med dessa gator gator som decka och do gör inga undantag, som inte kan stävjas av industritillverkat brännvin bussfolk och pendlande änglar skiftar skytteltrafiken där drällande alkisar och fundersamma studenter ser skiftningen i tidtabelltavlan hem hem hem bort bort bort delar av oss vill bort eller hem från decka till do eller vise och versa för fem centimeter prydnads snö varje år i alla år går in och ut sommar som vinter höst och vår tid här den är varken slut eller på ”Jag heter Anders Johan Borgström, är 22 år börjad nu och studerar. I övrigt är jag en stolle, i valfri den är här riktningen.” på gatorna mellan decka och do.


Kerstin Gevert

Världen 1 Hi. Can we talk ? Yes, skriver jag och kopplar upp mig på Skype. Ser ut att vara en fin lägenhet, säger jag Jag längtar, säger du Ni har mikrovågsugn, det ser fint ut, säger jag Jag gör mitt bästa, säger du Hur många bor i lägenheten, säger jag Fem, säger du. Kontraktet har förlängts. Har ni var sitt sovrum, säger jag Vi sover på var sin madrass på golvet i sovrummet. Jag längtar, säger du Omar ringde när jag var i Wien. Han har jobb nu, säger jag. Det gläder mig, säger du. Jag har inte pratat med honom på länge. Inga pengar på Skype-kontot Hans mamma verkade glad, säger jag. Hon sa Hallo och jag sa Salam. Ett kilo tomater kostade ett halvt pund före revolutionen. Nu kostar det sexton pund, säger du. Jag skickar pengar till Kairo när jag har något över. Du borde spara, säger jag. Om två år får jag tillbaka mitt pass och kan lämna Mecka, säger du. Kommer du till Kairo då ? Kanske, säger jag. Jag längtar efter Omar. Jag längtar efter alla mina vänner. Jag längtar efter Kairo, säger du. Keep in touch. Take care, säger jag.

”Kerstin Gevert – sjuksköterska och lärare som några år före pensioneringen ’kastade loss’ från det invanda livet i Molkom. Har arbetat i Norge men framför allt rest och hamnat i spänningsfältet mellan den rika världen och den fattiga. Det är de upplevelserna jag försökt sätta ord på. ”


Världen 2 Det är sen eftermiddag. Bäst att jag drar mig hemåt. Mörkret kommer snabbt här Den vanliga huvudgatan De samma gatubarnen med sina tinnerdimmiga ögon En kvinna som håller upp ett papper framför mig. Där står namnet på ett läkemedel. Håller fram sin tiggarhand Det är extra mycket poliser idag Frågar varför Ett leende och en huvudrörelse mot katedralen Det är mycket folk där uppe Män i svarta kostymer, blanka skor och tillbakastruket hår Kvinnor i eleganta kläder och storslagna frisyrer Vi är några fritidsklädda som sitter på sista raden Utbyter information Det är ett silverbröllop Det är Nicaraguas rikaste familj På en rad sitter det nunnor Tack för allmosorna, vi hoppas på mer, så kanske de tänker Programbladet har gyllengul text Kvinnornas skor har mycket höga klackar Måste gå nu, måste hinna hem innan det blir mörkt Tegretol står det på pappret Jo, jag vet, säger jag till den unga kvinnan. Har ditt barn kramper ofta ? Si, si todos los dias, säger hon Nu måste jag skynda mig hem


Eva Grip Kongo i mitt hjärta. Mörkrets hjärta? Jag bläddrar hastigt igenom DN:s kulturdel. Blicken fastnar på en recension av en bok om Kongo. David van Reybrouck. Kongo- en historia. Den måste jag läsa! Söndagsskola på 1950-talet. En sparbössa med en knäböjande svart pojke i sedesam vit klädnad. När femöringen ramlade ned, bockade han. Tack, tack! På något obegripligt sätt fördes alla barnens pengar till Kongo där missionärerna såg till att det byggdes kyrkor, skolor och sjukstugor och att människorna där fick veta att Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord, röd och gul och vit och svart gör det samma har han sagt. Jesus älskar alla barnen på vår jord! I missionsförsamlingen var annandag jul en stor högtid. Då samlades alla bössor med årets offer till yttre missionen in. Efter gudstjänsten hälldes alla pengar ut på ett bord i kyrkans lilla sal eller hemma hos någon i styrelsen, ibland hemma hos oss. Man sorterade sedlar i buntar och mynt i små torn. Vi barn fick räkna småmynten. Kontrollräknade flera gånger. Sa nöjt att det blev mer än i fjol. Ringde till Missionsförbundets kansli i Stockholm och rapporterade resultatet. På kvällen lyssnade man spänt på nyheterna. Ett kort inslag rapporterade om att årets insamling. En summa nämndes. Den var alltid större än förra året. Kassören satte in det hela på postgiro dagen därpå. Höjden av lycka i en missionsförsamlingen var att någon av dess medlemmar fick kallelsen att gå ut som missionär och göra alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn,

lärande dem att göra allt vad Jesus hade befallt dem. Och han ska vara med dem alla dagar intill tidens ände. 1960-talet var min tonårstid. Det hände sig då att att en ung kvinna -kanske 10 år äldre än jag självfrån församlingen, som mina föräldrar, farföräldrar, mormor, mostrar och bekanta tillhörde, svarade ja till Guds kallelse att gå ut som missionär. Efter utbildning på Teologiska seminariet på Lidingö avskildes hon till missionär på Missionsförbundets generalkonferens i Stockholm. Sedan läste hon franska i Belgien innan hon fick åka till Kongo. (Kongo och Kongo. Det fanns och finns två Kongo-stater. Missionsförbundet verkade i båda.) Ibland fick församlingen ett brev från henne som högtidligt lästes upp vid gudstjänsten. Till jul kom det alltid en hälsning. Ibland kom hon hem. Då predikade hon i missionskyrkan. Då var det fullt i bänkarna. Vid mer informella samlingar fick man se bilder från missionsfältet. De enkla bostäderna, moskitnäten runt sovplatsen, hönorna som sprang överallt, de mörkhyade människorna, barnen nästan utan kläder, kvinnorna med sina tygsjok, bärande något på huvudet, amuletterna, stenarna man tillbad (hemska hedendom), tacksamheten att ha fått vård på missionens sjukstuga och utbildning i missionens skola fast allt var så primitivt och inte så fint som hos oss. Och ingen gran till jul men ljus i ett okänt kongo-träd. Hon kom till oss ungdomar i SMU och bjöd på stekta bananer och majskolvar. Så åt man i Kongo. Jag fick en brevvän, en pojke i min ålder som gick i en missionsskola.


Så nådde vänstervågen även det stabila folkpartistiska Missionsförbundet. Men bara i vissa kretsar. Inte i min landsortsförsamling bland bönder och lanthandlare. Men förbundets organ Svensk Veckotidning hade en radikal chefredaktör tillika broderskapare sedermera minister i Palmes regering. Han dristade sig till att skriva om den politiska situationen i Kongo och framföra kritiska synpunkter om de styrande där. Vår missionär rasade. Redaktören var av Satan! skrek hon i missionskyrkan fast det var jul, fridens helg. Presidenten stödde ju missionen! Han var en fin man! Jag grät och kände mig förkrossad. Jag hade känt mig stärkt av tidningens samhällstillvändhet. Kanske gick det att förena kristen tro och vänsteråsikter! På kyrkkaffet efter helvetespredikan trodde man att jag var rörd. av Orden vi fått höra. Pappa försökte förstå min reaktion men han var till slut lojal med missionären. Ibland kom det kongoleser till Sverige, pastorer som fått utbildning i missionsskolor. De äntrade predikstolen ock tolkades av någon svensk missionär. Talade de kikongo, swahili, lingala, tshiluba? Ofta behärskade de nog både franska och engelska men det spelade ingen roll, vi hade ändå inte förstått. Det var inte många svenskar som kunde främmande språk på 60-talet. Så hittade jag skivan

Missa Kvanga. Klangen som bygger på pianots svarta tangenter. Sana, sana. Sananina! Lät det så i Kongo? Och så var det ju Hammarskjöld som dog i 1961 då hans plan störtade i mörkaste Kongoregnskogen. Ndola. En släkting till oss var med i besättningen. En av pappas yngsta kusiner. Hans mor som känt oro både för att han blev pilot och att han åtog sig uppdrag för FN i Kongo. Men också det var en god sak. Sen försvann Kongo för mig under många år. Så började missionärsbarnen skriva böcker, Lennart Hagerfors, Johanna Nilsson. Svante Weyler skrev en reportagebok. Kung Leopolds vålnad beskrev en grym kolonial historia. Joseph Conrads Mörkrets hjärta visade sig var en realistisk beskrivning och inte bara en metafor för den vite mannens rädsla för det okända, som jag läst att det skulle vara. Le Carré skrev om ett nutida korrupt samhälle i Den gode tolken. Nyligen hörde jag en reporter på radio säga ”den bortglömda konflikten i Kongo”. Nej, inte har jag glömt Kongo. Vi ville så väl........ Varje gång jag skickar ett SMS på min mobiltelefon är jag förbunden med Kongo genom ett uns av coltan, ett mineral utan vilket våra digitala prylar inte skulle fungera. Tänk om arbetarna kunde få utvinna fyndigheterna under säkra arbetsförhållanden med drägliga löner! Att verka för sådant skulle vara en mission så god som någon. Och jag ser inget annat jag kan göra än att fortsätta vara intresserad och läsa det jag kommer över.

”Jag är 60-plussare, karlstadsbo sedan 1972, har man och utflugen son. En liten trädgård att påta och vila i förnöjer. Jag har läst och vandrat genom livet och arbetat som kurator inom psykiatrin. ”

Hans franska, var om möjligt, sämre än min. Tunna pappersark. Air mail. En gång kom vår missionär hem för att hon var sjuk. En otäck amöba hade slagit sig ned i hennes kropp. Maskar sades komma ut ur kroppsöppningar och ögonhålor. Det tog lång tid att bota.


Anne-Marie Gustafsson Dikt 1 Jordeord Jag vill se insikterna gro Modet befrukta vetandet Jag vill se tankar mogna I handling och varsamhet Jag vill se sanning klar som solljus Känna kärlek vid er beröring Tillit som ett älskat barn, som väntar Men tiden är lång Tonar från hopp till sorgesång Månen följer mig troget Vi dansar vi kretsar i ljus Existensens glädje lever Liv alstras i jordvindens sus I mina skogar, på slätter I bergen, i haven Ännu en tid, ännu ett tag I mull och sand I mina vattendrag Men... Barnen möter nu vattnet och elden Orkaner och stormar i stigande tal Våg efter våg av dränkande regn Finns du med i deras dal? Hör du gråten? Kan du läsa ögonens ord? De frågar ”Varför?” Liksom jag Moder Jord Dikt 2 Ord medan allt går åt fanders Det finns ord som vi nästan har glömt Högtidliga och stela är de av en pinsam sort Besvärande liksom Lämpliga att ta bort Ett och annat begrepp ligger också gömt Inget konstigt Man lägger undan dem som nötta lakan På hyllan ligger nu exempelvis: Moral och Självrannsakan

”Anne-Marie Gustafsson. Sporadisk fri skrivare som i det professionella mest sysslat med pressmeddelanden etc åt myndigheter och institutioner. Vid akuta infall kastar sig denna forna byråkrat då och då huvudstupa ut på mer okända språkliga stigar.”


Jan Gustavsson Jag bor i ett fattigt land och inte vid himlens rand hetta, sand, damm och rök och inget gastronomiskt kök Ett land med guld och folk dit kom folk utan tolk med lockrop om tobak, kanoner och sprit men bäst om de aldrig kom dit De var kvar i nästan 400 år med slavauktioner och hemska sår att som människa vara en vara det glömmer man inte bara Från landet och nära länder de mellan 12-25 miljoner slavar sänder över den stora Atlanten till den västliga kanten Slavskepp från Västafrikas kust till plantager och arbetslust många for illa på skeppens däck de begravdes i havet i en säck Kolonialpolitik brukar det heta men Du skall också veta lokala hövdingar lät det kvitta egenintresset lär smitta Hur har det gått och vad görs idag? För fattiga, arbetslösa och sjuka Visst har vissa blivit rika Men det mesta är sig lika Politiker som lovar reformer och stöd med entusiasm och glöd när valdagen är över finns för fattiga inga klöver

”Jan Gustavsson. En 69 årig pensionär från Forshaga som tycker om att resa och besökt Afrika många gånger. ”


Birgitta Leander

På hygget Jag sitter i skövlad skog skördad borde jag säga skördad för en välfärd jag inte vill vara utan Marken är sargad skräpig och sönderkörd Klippblockens mossfäll hänger i torra sjok Så ser jag: Nytt liv växer upp En blå skogsviol och plantor av gran i rader Och solen gör tomteblossgnistor i vattnet som hygget har synliggjort Om vägar E 18 sveper fram Skär genom berg och moränhöjd Svävar höjd över vatten Panoramavy Gammelvägen är lappad och lagad och den kränger och den svänger runt kullar och block Den gamla vägen går mellan lagård och hus Gödseldörr högt ovan mark Museum i fält

”Birgitta Leander är f.d. biologilärare och tycker om att i begränsande form sätta ord på upplevelser.”


Anders Nilsson Livs berättelse Armélastbilar dundrade förbi i allt snabbare takt. Militären ställde till slakt. Att någon kan ha sådan makt? Hur kan sådant förbli? Så undrade Liv med ängslan ensam. Finns det ingen räddare i nöden, någon som hindrar döden, bevekar den orättfärdiga bödeln? Hoppades hon med längtan tveksam.

Spår Staplade på varandra låg block, stenar, plattor fulla av hack, rispor, streck minnen av veckor som gått runnit förbi vårt liv klackjärn som trampat stora som små djupt ner i graniten då

Nu är hon ett moln på himlens hav ett lik bland andra, i en massgrav.

Revolution eller misstag Han hävdade att för att få överblick så var man tvungen att stå på piedestal när jag sköt honom rätt i hjärtat för sin överhöghet Det var aldrig mening att fallet skulle vara så långt och ändå föll jag till föga för min inre ilska Aldrig reser jag ragg så som när nyheterna varslar om saker som ej är sanna eller om människor som är falska Alltid vänder sig magen ut och in på mattan när falska profeter talar om saker de inte har en aning om Vare sig de står på piedestal eller jag skjuter dem i hjärtat

”Anders Nilsson, blir full kortlek i år. Egentligen för holistisk för att kunna göra något riktigt koncentrerat. Hjärnan samlar på så mycket onödigt så ibland blir det någon form av kreativitet, som texter. För övrigt ganska normalt tråkig som kommunbyråkrater tenderar vara. Född i Eskilstuna, uppvuxen i bergslagsskogarna, utbildad och nu bosatt i Karlstad sedan 30 år tillbaka. Har skrivit texter från 15 års ålder, i alla fall av och till. Många av texterna finns samlade i 6 små böcker publicerade sedan 2007.”


Ingrid Nilsson

Upptäcktsresande i livet jag är Jag trampar stigar där ingen gått Till återvändsgränd det mig stundtals bär Men mången erfarenhet har jag med mig fått Med själens ögon jag stolt framåt ser Ty varje dag är en gåva så stor Min nyfikenhet mig styrka ger Och tacksamhetens glädje inom mig bor.

”Ingrid Nilsson - livsnjutare och filosof från Gunnarskog, jobbar som kock på Gunnarsbyskolan i Charlottenberg. Gav ut min första diktbok ’Magiska ögonblick’ lagom till bokmässan i Karlstad.”

Bild: Emma Johansson


Gunnar Odhner

I

III

Kropparna talar sig trasiga Marken under skosulorna kan vi inte se Den bär oss Orden bär kropparna Vi både ser och inte ser dem Vi både har och har dem inte Det vi är kan vi inte se Orden talar oss hörbart och ohörbart Ingenting annat är möjligt än att tala det som talar oss

Snittet i ögat ljusets lås och nyckel paradiset förlorat och återvunnet Ser du det förstår du att du aldrig var oupplyst Vem kan se snittet i det egna ögat

II Ett sår som inte blöder och inte gör ont En synvilla i kroppen som urholkar mänsklighetens mänsklighet Ett snitt i ögat av den ordning som uppfann oss när vi uppfann den

IV Vi är upptagna med att inte se när vi ser att inte höra när vi hör inte tala när vi talar Hjulet är igång Nu rullar det över alla döda

”Jag är f d journalist och gymnasielärare i svenska, engelska och journalistik, bor i Högboda, Kil. Sedan pensioneringen har jag givit ut 3 romaner, 4 diktsamlingar och en bok (den mest lyckade) som förklarar hur det mänskliga medvetandet och språket fungerar. Boken heter Ingenting är fördolt och kom ut i höstas på Anomali förlag i Stockholm.”


Susanne Ring

I en värld av förvirring Där inget är självklart I ett ständigt ökande mediaflöde Med smarta produkter, tänkta att förenkla Förlorar vi oss själva I det vardagliga I verklig kontakt med andra människor Att vara närvarande Att tänka på sin nästa Och hjälpa där man kan Att inte vara fördömande Att inte kritisera utan orsak Och att leva med vidöppet sinne Mycket är vunnet Med medmänsklighet Och omsorg Lev i nuet Ta vara på varje dag Bejaka livet Ta ett första försiktigt steg till en fredligare värld Ta hand om varandra

”Jag heter Susanne Ring, är född 1962 och har ett brinnande intresse för språk och dess användning, i synnerhet hur vi använder svenskan i dagens internationella samhälle där engelskan influerat allt fler till särskrivningar även i svenska språket.”


Maria Silvia Fredsduvan Samtal och förslag broar som byggs med fredens olivkvist flyger duvan till mötes Sändare och mottagare det finns ingen tolk på fredens altare offras vår plan Löfte och avtal bindande för vem innan bläcket torkat till aska olivkvisten bränns Bomber och granater hämndens språk fredens duva förrådd sargas, förblöder Ett land för alla och en var men bergatroll och huldror fanns i skogen förr nu har de skrämts att gå från gård och dörr här finns ett folk av idog släkt som odlar mark och skog och täkt och finnar kom och svedja´ mark och herrefolk de köper hus och nu så kommer all världens folk nog kan vi väl bli sams som förr när någon knackar på vår dörr Möten Slöjan döljer ditt hår kan inte gissa färgen men dina ögon som brunnar möter mina En annan dag mötte jag en slöja med silvertrådar som spindelväv och midnattsblå

”Jag bor på landet med man och hittekatt utanför Karlstad men veckopendlar sedan 12 år till jobbet i Uppsala, där jag jobbar med siffror som händer, har hänt, kommer att hända, ord som verktyg och ettor och nollor i formationer. Brinner för orden, dess valörer och kombinationer. ”Fantasi är den tråd texter spinnes av” Det var på tåget jag började skriva (poesi och kortprosa) och byta till namnet Silvia, som för övrigt är efter min anmoder Jag inspireras av människor och möten, naturen, grekiska dramer och myter. Medverkat i ett par Antologier och skrivit 3 diktsamlingar och på min hemsida lägger jag ut egna texter, men bjuder även in gästpoeter”


Tim Sterner

Det händer att jag slår upp fönstret om nätterna, beblandar mig med allt det andra. Härifrån kan jag skymta lyftkranarna, höra ljudet av båtar som draggar efter en verklighet utan hål. Jag ser ut över myriader av blinkande ljus; LCD-skärmar som flimrar på avstånd. Vi andas genom maskiner, förses med näring via navelsträngar av flätade koppartrådar. Artificiell mjölk, som en klunga sladdar, vid struplocket. Tungan som ett trasigt tändrör. Vi kvävs av vår osagda förtvivlan. Jag får kväljningar av min samtid. Tar två sockerbitar i kaffet, och förnekar inblandning.

Jag är en av dem som stretar, som lämnar märken efter naglar vart de än går. I karmar, tapeter och fönster. En av dem som markerar sitt motstånd, alltmedan svärtan gör sig påmind; rinner genom brevinkastet, droppar på mattan, lämnar fläckar på golvet. Det krävs så mycket av oss. Så mycket som vi inte har. Jag har sett så många få sina hjärtan, och tandhalsar blottade. Bevittnat hur de fått sina bröstkorgar plundrade av samhällets hyenor. Vår förtröstan har gröpts ur oss, som kärnan ur en avokado. Allt som kvarstår är ett vattrat skal; ett skyddande hölje som håller själen intakt, men vars funktion också håller oss åtskilda. Och där står vi nu, med handflatorna pressade mot olika sidor av samma mur. I rädsla för varandra, och i fruktan för ensamheten.


Genom sprickorna i de gigantiska lövverken sipprar månskenet in, kastar ljus på alla nedskjutna brevduvor som aldrig nått sitt mål. Med det koagulerade blodet som bindemedel fäster jag fjädrarna i mina handflator; hedrar dessa fallna blodsvittnen. En inbränd streckkod pyr på varje trädstam. Som ett orent arv. Ett förvridet sätt att säga: Vi var här! Jag pressar örat mot barken; lyssnar till historien som flyter genom dess kanaler likt guldmelerad sav. Tiden är en abstrakt massa som glöder i eldflugornas bukar. Den görs begriplig först när den tuggats och utsöndrats. Jag sopar samman kvistar, barr, och kottar; bygger en tidskapsel åt mina minnen. Bär den långt ut från bröstet, med kupade händer, så att inget smutsas ned.

”Tim Sterner. Född 1987 i Karlstad. Kulturvetare och kroniskt kreativ mångsysslare. Verksam som poet sedan 2002. Mina bidrag är hämtade från diktsamlingen Bryta mörkret som ett bröd som gavs ut av Pupill Förlag i maj 2012. Genom åren har jag figurerat i ett tiotal antologier och fått ett flertal utmärkelser för såväl min poesi som min prosa. Jag har ständigt nya projekt på gång.”


Sven-Ove Svensson

Vårt långa led Farmor och farfar är västmanlänningar som flyttat till Värmland. Varje jul kommer tanter och farbröder som inte talar som vi. Trevligt folk som spelar kort och berättar om fjärran trakter bakom Almarskogen och Kilsbergen. Innan jag är född tar farmor emot krigsbarn. En är från Finland, när han får flytta hem igen har han glömt sin finska. Hans mor gråter. Ilari hälsar på oss många gånger efteråt. Jag har fortfarande kvar ett par prydnadsknivar med vackert snidad slida som pappa fått. Från mormors sida i Tyngsjö rinner finskt blod även i mina ådror. Därifrån har jag en träslev som de brukade äta med vid sitt bord med utsikt över Dalarnas blå finnskogar. En släkting hade särskilt svårt att äta med metallsked när de kom, berättas det. Hon brände sig. Ibland tog de näverkonten på ryggen och gick till Hagfors för att handla. Tre mil över myrarna. Grusvägen är inte mycket bättre nu, men historierna minns den. Jag hade inte heller kunnat prata någon finska om jag träffat mina släktingar i finnboställena för 200 år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. Skogsfinnarna hade lätt att umgås med indianerna i Nordamerika, läser jag. De såg naturen på samma sätt. - Förlåt mig björn att jag måste döda dig men mina barn är hungriga. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser. Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt. Jag ställer mina släktingar på led, generation efter generation, från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi passar på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända till mitt hem i Forshaga. Vi står på led, människa bakom människa. Vi är olika klädda och olika hungriga, men nu hör jag hur folk börjar skratta en bit bort. ”När di skull’ dra gräns mellan Sverg’ å Norg’. Vi gick vi in i Norg’ å hämta jord å stoppa’ i näverskorna. Sen sa vi till gränsritarna att vi står på norsk jord. Långt in’ i Sverige. Dä’ därför gränsen svänger”. Fåordiga är de inte. Det finns ett sätt att prata med varandra fast ledet är 600 år. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från Karelen. - Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.

”Sven-Ove Svensson, Forshaga, krönikör. Bloggar på bloggen Svenssons släng, http://sven-ove.nu”


Ann-Katrin Ågren

Tanka i mitt paradis 2012 Vårsolen värmer Odlingslotterna vaknar Spadarna jobbar Grannar från hela världen Frön i jorden förenar Snigelinvasion Att plocka ger gemenskap Te och baklava Ogräshackan tar en paus Solparasoll ger regnskydd Oktobertung jord Solrosor väntar i knopp Regnfyllda diken Klimatet protesterar Spadarna går i ide -------

”Läste på bibblan om ’Världen och jag. Var befinner du dig i en värld med smältande isar, flyktingströmmar, Ship to Gaza...’. Jag är pensionär och befinner mej en stor del av min tid på min odlingslott. Området är som en liten värld med våra olika blom- och grönsaksland.Där upplever och ser jag det stora i det lilla.Haiku- och Tankadikter med ett begränsat antal stavelser passar mig. ”


Bild: Myrica Hedelin

Medverkande: Carin Asplund • Gun Berger • Anders Johan Borgström • Kerstin Gevert • Eva Grip • Jan Gustavsson • Anne-Marie Gustafsson • Birgitta Leander • Anders Nilsson • Ingrid Nilsson • Gunnar Odhner • Susanne Ring • Maria Silvia • Tim Sterner • Sven-Ove Svensson • Ann-Katrin Ågren

Världen och jag. Resultatet av Karlstads bokcafésdiktinsamling hösten 2012  
Världen och jag. Resultatet av Karlstads bokcafésdiktinsamling hösten 2012  

Sexton personer ser på världen. Perspektiven skiftar; Alla närmar sig världen på sitt sätt. Utsiktspunkten kan vara en kyrkbänk i Nicaragua...

Advertisement