Segerfors kvarn i Rackstad

Segerfors kvarn i Rackstad

En historik med anledning av kvarnens 100-årsjubileum 2016 Utgiven av Rackstads Ideella Kvarnförening

”Skulle man känna vördnad och aktning för gamla institutioner, borde kvarnen få prioritet. Det som nu bara är ett komplement i landskapsbilden eller en romantisk vilopunkt: det hade ännu för hundra år sedan en samhällsviktighet vars betydelse vi inte helt kan fatta.

Kvarnen var vår äldsta och länge enda livsmedelsindustri. I samhället reste den sig bredvid kyrkan på mer än ett sätt, de var båda hörnpelare i det gamla allmogesamhället.

Den ene sa: ’Du lever inte av bröd allena’, och den andre tillfogade: ’Men bröd måste till’.

Och bägge möttes de med folkets ängslan och aktning åter.” (Sven B. Ek)

Vykort av Jessica Stuart-Beck

”Nedanför manufakturverket låg den urgamla Rackstads husbehovskvarn med tvenne stenar” (Erco). Enkla husbehovskvarnar hade funnits länge vid älven när brukspatron Sandelin 1843 lät bygga en kvarn, som efter en brand 1852 ersattes av en ny - Segerfors kvarn. Den nuvarande kvarnen uppfördes på samma plats 1916. På 1980-talet upphörde verksamheten och 1989 bildades Rackstads ideella kvarnförening.

”För den beskedliga summan av en krona föreslås Arvika kommun sälja den gamla kvarnen i Segerfors till nybildade Ideella föreningen Rackstads Kvarnförening” kunde man läsa i Arvika Nyheter 11 oktober 1989.

Kvarnen 1992. Foto: Lars Lindström

Utgivare: Rackstads ideella kvarnförening c/o Schröder, Hagagatan 6A, 671 30 Arvika Mer information om föreningen och trakten finns på nätet: http://rackstadkvarnforening.se och http: //historiebloggen.rackstadkvarnforening.se och på föreningens Facebooksidor.

Medlemsavgiften i kvarnföreningen är 100 kr/person. Den kan sättas in på bankgiro 424-4695 eller erläggas vid vandring eller besök i kvarnen. Medlemskap är att stödja arbetet med kvarnen!

Denna skrift är sammanställd och fotona tagna av Lennart Wettmark - om inget annat anges.

Lennart Svahn, Nils Olofsson och Anders Ljunggren har bidragit med värdefulla synpunkter.

Tack till Rackstad Bil & Delar för ekonomiskt stöd som möjliggjort tryckning av skriften!

2

Vad odlade man i Rackstad? Ända till in på 1840-talet förekom sammäld, dvs. man malde endast havremjöl, och man nödgades tillgripa det tidsödande arbetet att i hemmen utsikta det finare mjölet ur det i regel grova havremjöl som man erhöll från kvarnarna. Under 1800-talets senare hälft blev siktkvarnar mer och mer vanliga och man kunde erhålla siktat mjöl direkt från kvarn.

Råg förekom men såddes i regel på svedjeland och blev sällan tillräckligt torr för att kunna malas utan måste först torkas i bakugn i hemmen. Eljest blev rågmjölet klibbigt och fastnade i kvarnstenarnas ytterkanter. Vete förekom knappast alls utom vid bruksherrgårdarna och övriga större gårdar. Om allmogen ville ha vetemjöl t ex vid högtidliga tillfällen, måste mjölet köpas i staden eller av kringresande Vingåkersbor, som vintertid reste omkring i värmländska bygder och sålde vetemjöl bl a. Naturligtvis maldes en hel del råg på tullkvarnarna och vid de större gårdarna fanns torkhus för spannmål.

Arvid Ernvik om spannmålsodlingen under 1800-talet omfattande. Mot åkerarealen stod en inte obetydlig oskiftad ängsareal, där skörden delades. Åkern var reserverad för brödsäd och i någon mån för fodersäd.

Men med tiden försämrades skördarna p g a otillräcklig gödsling. Man fick importera spannmål.

Hushållningssällskapet i Värmland grundades 1803 och hade som uppgift att öka produktiviteten.

Cirkulationsjordbruk blev nu en viktig fråga för hushållningssällskapet. Att växla mellan säd och gräs och beså vallarna med klöver och timotej var ståndspersoner tidiga med. I sin landshövdingeberättelse 1815 skrev Johan Didrik af Wingård om vikten av växelbruk och ger ett gott exempel: ”Åkerjorden är fördelad från 9 till 18 gärden, af hvilka 3 à 4 besås med korn, havra, lin, ärter eller potatoes, ett besås med råg, ett trädes och de övrige lagde till vallar.”

Man började under 1800talet också odla upp mossar och sjöbottnar, efter dikning.

På 1800-talet kom också en vändpunkt: Man fick ett exportöverskott – främst av havre.

Genom att se var den högsta kustlinjen (185 m över havet) en gång gick kan man förstå att marken i Rackstad består av sedimentära jordar och lera, bra mycket bättre än den morän som finns ovanför den högsta kustlinjen där varken hav eller isdämda sjöar funnits. En bra utgångspunkt för jordbruket i trakten.

Från 1600-talet och några århundraden framåt hade Värmlands folkmängd ökat snabbt. Järnhanteringen skapade efterfrågan på arbetskraft, mat, transporter etc. Först i början av 1800-talet märktes en avmattning när konjunkturerna inom järnhanteringen blev sämre. Hemmansklyvning gav successivt plats för fler människor, men skördarna var dåliga, till en del beroende på ensidig spannmålsproduktion. Ängsbruk var under 1700-talet och tidigare

Skördetid på Segerfors Herrgård. 1920-tal?

Foto från Nordstugas gårdarkiv, Stålsberga

3

Korn var länge svenska folkets viktigaste brödsäd (grötsäd). Från 1700-talets mitt gick dock korn tillbaka och råg/havre ökade. Under 1800-talet var korn nästan helt utträngt av vete och råg. Råg var viktigaste brödsädesslaget fram till 1930-talet (10 % av åkerarealen vid förra sekelskiftet) Därefter vete.

Havre stod för 25 % av åkerarealen. När hästen vid mitten av 1950-talet ersattes allt mer av traktorn minskade odlingen av havre och vårkorn kom i stället. Länge var sedan kornet dominerande innan det i mitten av 1990-talet ersattes av vetet.

I 1841 års bruksbok vid Segerfors kunde man utläsa att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 621⁄2 tunnor råg och 1331⁄2 tunnor havre

Skörden i ton i Värmland vid fyra tidpunkter. (Havre har klassats som fodersäd) Vete 1802 318 1820 309 1848/50 692 1900 994

Råg 4.040 6.803 9.956 44.057

Fodersäd 28.294 27.989 25.812 82.232

All säd 33.132 35.740 37.133 127.913

Potatis 2.043 10.946 22.909 106.381

Tabellen från Ulf Jansson, Värmlands landskap och odling under 1700- och 1800-talen

De fyra sädesslagen fr v: korn, havre, råg och vete.

Från husbehovskvarn till tullkvarn I medeltidens Värmland hade nog varje gård sin handkvarn. Det var ett tidsödande och tungt arbete att hantera den. Skvaltkvarnen (fotkvarnen) vid strömmande vatten var därför ett stort framsteg.

Och det fanns gott om bäckar med strömmande vatten i Värmland – kanske ibland med hjälp av

Så länge det odlats spannmål, har det funnits behov av att bearbeta säden. Till att börja med krossades sädeskornen i en mortel eller stamp.

Snart utvecklades handkvarnar där säden maldes mellan två stenar.

Nederdelen av en skvaltkvarn

Handkvarn från Älgå

4

uppdämning. En husbehovskvarn i skogsbygderna utmanade heller inte det frälse som i andra trakter ville tjäna pengar på sina tullkvarnar. Däremot fanns staten som sedan Gustav Vasas tid ägde rätten till mark och vatten. Och staten behövde mer pengar och införde därför 1625 en kvarnskatt. Tack vare bevarade handlingar från den tiden (1625 -26 års kvarntullängd) vet vi att det då fanns 10 handkvarnar och 11 bäckkvarnar i Arvika socken. Det har rimligen funnits kvarnar i området runt Racken även dessförinnan.

Med utgångspunkt i 1805 års jordebok upprättades en förteckning över skattelagda kvarnar i länet.

Här hittar man uppgifter om kvarnar i området: • Holm: en husbehovskvarn med ett stenpar.

Hemmanets ränta: 2 skilling • Perserud: en husbehovskvarn med ett stenpar • Perserud: en husbehovskvarn skattlagd 1804 med 1 kappe råg och 7 kappar havre • Rackstad: husbehovskvarn med två stenpar. 8 skilling. Hänvisning till 1758 års jordrannsakning och 1795 års jordebok. (Ernvik)

densamma vunnit laga kraft förbinder jag (namn) mig och framtida ägare till de uti köpekontraktet omförmälde Trenne (3ne) Vattenfall med byggnadsplatser och fyra (4) dammfästen att för everderlig tid i endera av dessa vattenfall hålla försvarlig mjölkvarn varå Rackstads hemmansägare och deras rättsinnehavare få utan avgift när som helst då vattentillgången det tillåter för husbehov mala såväl sammäld som skrädmjöl” Holms husbehovskvarn fanns mitt i det blivande bruksområdet och flyttades 1839 nedströms, 330 alnars avstånd <200 m> från Segerfors herrgård och 357 alnar <214 m> från en labbi (vilohus för smederna). Alltså rimligen i närheten av den nuvarande kvarnen. I ett försäkringsbrev från 1841 beskrivs att kvarnen hade ett skvaltvattenhjul och att kvarnen var fyra meter lång, drygt tre meter bred och tre meter hög, på stenfot. Till kvarnen hörde en sex meter lång ränna.

Mitt emot den flyttade Holms kvarn låg troligen Rackstads gamla husbehovskvarn, som Sandelin nu ersatte med en nybyggd kvarn med överfallshjul.

Hur den såg ut får man en bild av genom den rättsliga tvist med andra kvarnägare i Arvikaområdet som återges på kommande sidor.

Den nya kvarnen beskrivs i Häradssynerättens protokoll 1843: ”…ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>”.

Att två kvarnar var nära grannar i älven får man bestyrkt av Sandelins ansökan om att försäkra sin nya kvarn, ett kvarnhus i två våningar och med två rum. Den nya kvarnen med ”2 par sammahlsqvarnar” är på 9 3/4 alnars <5-6 m> avstånd från husbehovskvarnen, som försäkrades 1840 och ... finnes icke någon åbyggnad nära här intill på över hundrade alnars avstånd <50 m>, vattenrännan till överfallshjulen ävensom en annan ränna eller timmersluss äro belägna mellan de här nämnda kvarnarna som alltid innehåller väl med vatten och alltså bidraga till förekommande av eldsvådor...” Bland det Sandelin vill försäkra ingår en ”ränsmaskin” med mekaniskt utväxlingsverk och en rundspis av tegel med järnhäll i spisen. (försäkringsbrev 1844)

Hjulkvarnen kunde inte konkurrera med skvaltkvarnen förrän under 1800-talet när produktionen av spannmål ökade. Mest användes hjulkvarnen för kommersiell tullmalning. Man skiljer på över- och underfallshjul. Överfallshjulet var effektivast, men krävde en viss fallhöjd eftersom vattnet rann ut på överdelen av kvarnhjulet.

Överfallshjul

1836 köpte Adolf Sandelin frälsedelen av hemmanet Rackstad. Etablerandet av ett bruk kom att påverka de befintliga husbehovskvarnarna i området.

En förutsättning för bruksverksamhet var tillgången på strömmande vatten. I den här delen av älven var förutsättningarna goda. Men det förutsatte en uppgörelse med hemmansägarna i Holm och Rackstad. Ett kontrakt slöts därför 20 februari 1837: ”Så snart alla delägarna uti ovannämnda mäldrätt utan förbehåll undertecknat denna överenskommelse och 5

På herrgården i Segerfors utspelades 1843 en strid om rätten att öppna ännu en kvarn i Arvika socken. En tullkvarn som malde mot avgift.

Kvarnstriden i Segerfors 1843 En augustidag 1843 vandrar en skara män från Segerfors herrgård ner till bruksområdet. Där finns den nya stångjärnssmedjan liksom husbehovskvarn och såg. Det är andra dagen för häradets syneförrättning. Alla berörda är kallade och diskussionen inne på herrgården dagen innan verkar ha varit intensiv. Domare och nämndemän från häradsrätten i Högvalta är där och en notarie från Svea Hovrätt för protokoll, som finns bevarat på Såguddens museum.

Huvudpersonen är Adolf Sandelin, handelsman från Arvika. Ortens rikaste. Med en far som hade varit verksam på bruket i Älgå. Därifrån hade Adolf flyttat till det nyanlagda Oscarstad, som sen blev Arvika. 1819 hade han gift sig med dottern till en brukspatron i Dalsland. Han var entreprenör och inte rädd för att möta motstånd.

Några år tidigare hade han startat Segerfors bruk – efter en strid med bruksägare i trakten och framgångsrika förhandlingar med traktens hemmansägare - och nu vill han utvidga rörelsen kommersiellt med en tullmjölkvarn och ett sågverk.

Föregående höst hade han skickat en ansökan om det och nu skall häradsrätten yttra sig i ärendet innan avgörandet fattas i Karlstad. Sandelin anger att han vill ge möjlighet till bruksarbetarna att mala sin råg och sin havre legalt och han har skaffat stöd av hemmansägarna i Rackstad, Holm, Stålsberga och Perserud.

Men han har många motståndare. Bruks- och kvarnägarna inom flera mils omkrets har mobiliserat. En kvarn och en såg som vill börja sälja sina tjänster och inte nöja sig med husbehovsnivå utgör en konkurrent. Viks säteri och överjägmästarbostället Gate har haft ensamrätten i älven mellan Racken och Kyrkviken i närmare 70 år. Sandelin vill ju inte bara omvandla en kvarn, utan också flytta över sågverksprivilegiet, som Mölneruds såg i Brunskog har, till Segerfors.

Att starta tullkvarn och avsalusåg är ännu starkt reglerat, trots begynnande liberala strömningar i landet. Ernst Hård av Segerstad från Viks säteri, som några år tidigare värnat Viks timmersluss i Racken mot Sandelins bruksetablering, argumenterar nu i en lång skriftlig inlaga mot Sandelins nya planer. Han för sin mors talan, men också brukspatron Frykholms i Älgå och arrendatorn Walls på Gate : ”…frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga ”… påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas… ” De som redan äger privilegierna sluter sig samman. Hård av Segerstad får understöd av uppbördsskrivare Wickelberg, som representerar Anders M Lagerlöf, ägare av Brättne tullkvarn. Han pekar på att det inom 3 1⁄4 mil redan finns kvarnar med 23 par stenar och dessa har brist på spannmål att mala.

Hemmansägarna i Perserud stöder en tullkvarn i Segerfors, liksom de i Stålsberga och Rackstad. Varför? Kanske är de lockade av bättre villkor från Sandelin?

Kortare avstånd? Rackstads hemmansägare hade förhandlat sig fram till fri mäld i Sandelins husbehovskvarn 1837 i utbyte mot att Sandelin fick nyttja vattenfallen i älven. Den uppgörelsen gäller.

Representanterna för Gate och Vik argumenterar: Perserud har inget stort behov av tullkvarn, det mesta mal man ju på sin egen husbehovskvarn och bruksarbetarna verkar ju kunna mala på den existerande kvarnen i Rackstad.

Från mjölnarna Nils Nilsson vid Viks kvarn och Olof Erlandsson på Gate 6

kommer en inlaga, där man vänder sig mot påstådd bristande service: ”Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last.”

Häradssynerätten avstyrker Sandelins ansökan.

Vad hände sen?

Det finns dock fler konfliktämnen. Vik och Gate som är beroende av vattentillförseln från Racken klagar 1844 hos landshövdingen att Sandelin stryper deras vattentillgång och Sandelin beordras hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt - med hot om ingripande av kronofogden i annat fall.

1846 dör Adolf Sandelin och ett stärbhus tar över och gör ett nytt försök att få starta tullmjölkvarn, men får avslag hos landshövdingen.

Men 1850 lyckas arrendatorn Edmund Sandelin äntligen. Kommerskollegium i Stockholm ger tillstånd, Den nuvarande dammluckan mellan säkert under intryck av den nya tidens idéer och inte minst Racken och älven sockenstämmans ivriga tillstyrkan: ”att sockenmännen därvid intygat att rättighets erhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader”.

Sockenstämman tillstyrkte att husbehovskvarnen på Segerfors skulle få omvandlas till tullkvarn, eftersom inom 3/4 mil från Segerfors fanns totalt 2.058 personer fördelade på Rackstad 115, Långvak 257, Mötterud 159, Perserud 155, Holm 22, Stålsberga 82, Bålgård 90, Gustås 54, Östra och Västra Högvalta 226, Östra Speked 127, Östra Berga 45 och Arvika köping 726 personer. ”Arvika församling tillstyrker därför bifall hos de myndigheter det vederbör. ” (En bok om Arvika. 1933)

Laga skifteskarta från 1847 med kvarnen på sin nuvarande plats.

Bild: Lantmäteriet 17-ARJ-182

7

Den gamla kvarnen i Segerfors uppförd 1852. Teckning av Anna Montan 1886. Överfallshjulet är inbyggt i ett hjulhus och i förgrunden syns den sluttande timmerrännan

Kvarnen brinner Våren 1852 brann uppenbarligen kvarnen. Det kan man sluta sig till av denna inlaga: ”Med anledning av den förteckning som mjölnaren Erik Andersson vid Segerfors ingivit till ordföranden i Brandstodscommitten på åtskilliga lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, vilka lösören uppbrunnit vid branden av Segerfors kvarn förliden vår, enär de voro uti kvarnhuset införde..” (ur Protokollsbok 24 okt 1852: för

Arvika sockens enskilda Brandstodsförening 1851 – 1918.)

Samma år byggs en ny kvarn.

1865 skriver brukspatron Indebetou till direktionen av Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader på landet och vill försäkra sitt kvarnhus där, ” i godt stånd med egna väggar på alla sidor av timmer uppsatt år 1852 i tvenne våningar, 34 fot <10 m> lång, 22 fot bred <6,6 m> och 241⁄2 fot hög <7,35 m>” Under tolv år har bruket dock underlåtit att betala försäkringar.

Indebetou skriver att kvarnstensskymmen* och mjölkistor i kvarnen är av järnplåt, så all fara för självantändning är undanröjd. Han vill även överföra den äldre husbehovskvarnen i denna försäkring efter att sagt upp försäkringen i länets brandstodsbolag.

Direktionen är avvisande. ((försäkringsbrev 1865) 8

Från resten av 1800-talet verkar bara finnas fragmentariska upplysningar om kvarnen.

I CM Rosenbergs Geografiskt-statistiska handlexikon 1882 – 1883 återfinns Segerfors kvarn, upptagen till ett taxeringsvärde av 5.000 kr.

Från en inventering av kvarnen 15 mars 1890 kan man få en bild av kvarnen: ”Huset är till en del bristfälligt…Sumpen (vattenrännan), är visserligen föråldrad men till vissa delar reparerad…

Qvarnstenarna äro under de 4 år, som Johannes Andersson warit Patron G Schillers arrendator, nya… Sammäldsqvarnen no1 är förändrad till samsikt**…För inläggning av 3 par nya qvarnstenar tillerkännes 25 kronor för varje par…Reparationer å 3 stycken wattenhjul…Sålunda befunnet och wärderat, Segerfors som ofvan. H Indebetou, M Olsson i Ålgården (Engström - utan angiven källa för

uppgiften)

* Lårar med öppningsbar botten ** Sammäld= hela sädeskornet tas tillvara, inget bortsiktas; samsikt= matbrödsmjöl, grövre siktat än rågmjöl. 80 % råg, 20 % vete

Ny kvarn

Arvika stad blir ägare

Den nuvarande kvarnen uppfördes med nytt valsverk 1916 i tre våningar när Johannes Olofsson tog över som ägare.

1915 byggdes ett torkhus (ria) intill kvarnen. Det drevs till en början med en vajer från kvarnhuset innan vajern ersattes av en elmotor.

Från 1937 trädde Arvika stad in som ägare.

Drätselkammaren (dåtidens kommunstyrelse) blir ansvarigt. Karl Nilsson fortsätter sitt arbete på Segerfors kvarn till sin död 1949.

(Nordström - utan angiven källa för uppgiften)

På uppdrag av Johannes Olofsson inventerades i januari 1918 den nya kvarnbyggnaden.

Den värderades till Arvika Nyheter 9 okt 1936 5.200 kr och dessutom listades och värderades även inventarierna: ”2 par stenar med tillbehör (900 kr), Drifhjul med wexlar, 1 blåsmaskin, 1 spetsmaskin, 1 reffelvalsstol (2.500 kr), 1 plansikt, 1 par stenar med tillbehör, uppfordringsverk (elevator) med rörledningar, transmissioner och remmar.” Slutsumma: 13.000 kr - ”lågt värderat” skriver de två värderingsmännen K. Mamen på Skog och Anders Olsson från Gate.

Mjölnaren Karl Nilsson, f. 1895 i Grums står på tuben till kvarnen. Mitten av 1930-talet.

Foto: Ragnar Olofsson

Men det går dåligt för Segerfors kvarn.

1939 fick Drätselkammarens ordförande i uppdrag att utverka godkännande från Rackstads hemmansägare att Segerfors kvarn skulle flyttas till Pilåsen i Nedre Rackstad och ställas om till elektrisk drift. Gatekvarnen skulle läggas ner och man ville öka Segerfors kvarns kapacitet att ta över den kundkretsen. Kvarnbyggare Olof Jansson i Mölnerud hade haft i uppdrag att föreslå förändringar. En stötesten var det gamla löftet om fri mäld till Rackstads hemmansägare, som utan avgift ”när som helst då vattentillgången det tillåter för husbehov mala såväl sammäld som skrädmäld” (DK 8 maj 1939) Ärendet lades ner.

1945 kommer en diskussion upp i Drätselkammaren föranledd av en önskan av Algot Andersson att bygga en ny modern kvarn på Gate. I så fall skulle Rackstads hemmansägares mäldrätt överföras till denna kvarn. Ett möte hölls i Rackstadskolan, där hemmansägarna sade sig kunna tänka sig att byta mäldrätten mot fri elkraft. Att flytta över mäldrätten till en ny Gatekvarn ville man däremot inte. Möjligen kunde man överväga det om det var staden som ägde kvarnen. Det bordlagda ärendet drevs uppenbarligen inte vidare.

(Värderingsinstrument)

Elektriska valskvarnar i Arvika har seglat upp som nya aktörer under 1900-talet: Arvika Elektriska Valskvarn på Kyrkogatan och Magnebergs Elektriska Valskvarn på Fallängsvägen som Gatekvarnens ägare Karl Magnusson bygger 1923 och överlåter åt sina söner. Av rapporterna till Kommerskollegium syns att båda har betydligt större produktion än Segerfors.

Till Kommerskollegium finns rapporterat om Segerfors kvarn 1924: 260 arbetsdagar (tre dagar i veckan under sommaren), 3 par stenar, 1 vals, drivs av vattenkraft, 1 arbetare. Hur mycket som produceras framgår inte. Inte i senare års rapportering heller. 1935 anges 255 arbetsdagar, 1940 305 dagar. 1945 finns ingen uppgift om arbetsdagar. Förbrukad spannmål till malning anges då till 3500 kg.

I december 1936 har Johannes Olofsson sålt bruket (inklusive kvarnen) till Arvika stad. .

Arvika Nyheter 30 dec 1936

9

I Drätselkammarens protokoll från 1949 rapporteras det att mjölnaren avlidit och verksamheten detta sista år inte fungerat bra. Den nye mjölnaren Bertil Embretsen får uppgiften att reparera kvarnen och slipper av detta skäl arrendeavgiften under en period. Det årliga arrendet och hyra av kvarnstugan sätts till 1.000 kr. Han uppmanas att så långt vattentillgången medger använda ”vattenkraft samt i övrigt elektrisk energi, som betalas av staden”.

1952 investeras i en betmaskin för utsäde.

Samtidigt konstateras att det skulle bli för kostsamt att sätta in en ny tub, varför övergång till hel eldrift förordats. Man beslutar därför om inköp av en 23 hästkrafters ASEA elmotor och annat kompletterande material. Dessutom att reparera kvarndammen.

”Jag blir naturligtvis den siste” För Arvika stad blev kvarnen småningom en belastning. DK-ordf. K. Ove Luthman, säger till Arvika Tidning: ’Vi sköter kvarnen så gott det går. Den för en tynande tillvaro i och med att det inte finns några bönder som mal. Förlust på 5.000 kr per år. Vi kommer att fortsätta att driva det enligt kontraktet. Så länge det går.’

Orsak till att kvarnen, inte läggs ner är det gamla kontrakt från 1837, som den dåvarande ägaren till Segerfors bruk undertecknade med hemmansägarna i Rackstad, som i ’everderlig’ tid försäkrade dem fri mäld.

Byalagets Carl Nyström säger:

Både 1956 och 1958 slipper mjölnaren betala arrende på grund av dåliga skörderesultat och liten tillgång på mäld.

Verksamheten drivs dock vidare. 1963 godkänns inköp av nya kvarnstenar och 1971 noteras behovet av smärre reparationer. 1980/81 inventerar Värmlands museum kvarnen och får av Embretsen uppgifter: ”De sädesslag som mals mest är havre, korn och kreatursfoder” och att gröpe kostar 3 öre/ kg, finmalet vete 5 öre/kg. Embretsen uppger då att hammarkvarnen inköptes 1969 och ett siktverk 1968, investeringar som tyder på en viss framtidstro.

En diskussion om kvarnens framtid verkar föras inom kommunen. 1985 ber fastighetskontoret kulturnämnden yttra sig om kvarnens värde. I sitt yttrande (au §72) – med stöd av Värmlands museum - skriver arbetsutskottet: ”Kulturnämndens förslag är därför att verksamheten får fortsätta på nuvarande sätt så länge det är möjligt. För detta krävs omedelbar översyn av tak och el-ledningar. Åtgärder bör vidtas så att maskiner och anordningar i övrigt kan bevaras.

Det är inte vanligt med en så gammal maskinpark i funktionsdugligt skick – en del maskiner installerades faktiskt när kvarnen byggdes. Det kulturhistoriska intresset får inte enbart riktas mot byggnaden. Miljön runt omkring är också av intresse och bör vårdas. Det finns en förfallen bro och ett kvarnstall. På sikt bör man återställa såväl damm som luckor…Möjligheten att en förening vill åtaga sig tillsynen av kvarnen bör undersökas”.

10

”Klart att staden vill ha bort vår mäldrätt men vi 7 som fortfarande utnyttjat servituträtten kommer att hålla på den. Vi har det fint. Kastar en säck i bilen när vi reser till stan, lägger av den vid kvarnen och kan hämta den när vi åker hem. Om kvarnen skall läggas ner i höst genom ett eventuellt utbyte med Rackenvägen vet jag ännu inget om. Men det skall i så fall diskuteras.”

Fem mjölnare har kvarnen slitit ut hittills. Så här säger den ’siste’ Bertil Embretsson, 44: Jag blir naturligtvis den siste. Det sägs att det blir möte inom kort och staden vill byta ut mäldrätten med rätten till Rackenvägen. Det skall bli skönt. Det har inte alls varit lönsamt att driva den här kvarnen och mycket arbetsamt. Få kunder är det och även om området blir större och större genom att kvarnarna försvinner så är det få bönder som tillkommer. Värst tungarbetad är kvarnen om vintern och då det inte finns värme i kvarnen är det inte roligt att stå och mala i 25 graders kyla’ (126-årigt kontrakt garanterar bybor fri mäld på skattepengar. Arvika Tidning, 1963)

Hur fungerade kvarnen? (stenpar) som idag finns kvar, längst norrut på första våningen. Idag drivs denna stenkvarn av en stor elmotor via en remtransmission. Även andra maskiner i kvarnen drevs troligen av turbinen via axlar och remmar vilket var vanligt, bl.a. därför att det var konstruktioner som kunde utföras av lokala smeder och hantverkare.”

Den gamla kvarnen hade drivits av ett vattenhjul som fick sitt vatten från älven via en ränna. Men i den nya kvarnen installerades (enligt rapport till Kommerskollegium) tre vattenturbiner, där vertikalt ställda skopor fångade upp det strömmande vattnet.

Vattnet leddes in under kvarnen genom en tub.

Turbinerna finns inte längre kvar, men älvens vatten strömmar fortfarande delvis den vägen. Kvarnen drevs inte fullt ut med el förrän på 1950-talet.

Nils Olofsson - barnbarn till Johannes Olofsson besöker kvarnen i maj 2016 och rapporterar: ”Kvarnen vilar på en bred stengrund där en del sträcker sig längs kvarnens västra långsida och utgör västra väggen av den kanal under kvarnen där en turbin förmodligen suttit. Denna slutsats baserar sig på det faktum att det inte finns något utrymme för ett vattenhjul i kanalen. Genom spjälorna som nu täcker både inlopp och utlopp av denna kanal kan man skymta en rund plåt med ett stort hål i mitten och små hål längs periferin.

Detta är troligtvis en fläns för fästet mellan turbinen och den tub som ledde ner vattnet från kvarndammen. Det är troligt att turbinen via axlar, ev. remmar och ev. kuggväxlar (vinkelkuggväxlar?) drev den vertikala axel som driver den stenkvarn

Foto: Nils Olofsson

Foto: Hans Heinerud

Foto: Hans Heinerud

I kvarnen står en intakt maskinpark inventerad 1995-08-08 med hjälp av mjölnare Henry Broberg, Brunsberg.

Här är hans protokoll: 1. Betmaskin. Började införas i mitten av 1930-talet. 3 dl betmedel per 100 kg säd 2.

Stenkvarn – sammalskvarn 3. Hammarkvarn – gröpkvarn märke Nirvana (1970-talet?) Motor 18,5 kW, 2900 varv/min 4. Rensmaskin. Användes för rensning av säd före malning, siktning. Användes även vid skrädning.

Utan motor 5. Valsstol – valskvarn. Från tidigt 1900-tal, 1910? 6. Triör av trä. En rensmaskin för avlägsnande av ogräsfrö i säd. 7. Rensmaskin för utsäde. Med triör för borttagande av ogräsfrö. Avfall mot söder och öster, samt stigande kvalitet mot höger 8. Sikta. Samtliga siktdukar trasiga.

11

I kvarnen bearbetades bondens spannmålsskörd efter att den på gården tröskats. Första momentet var att säden skulle rensas från strådelar, jord, stenar osv. i en rensmaskin innan den kunde malas. Slutprodukten kunde bli fodersäd (gröpe) till gårdens djur. Då räckte en ganska grov malning där kli och kärna sammaldes. Äldre tiders hushållsmjöl sammaldes i stenkvarnen och var ofta grovt. Finare mjöl förutsätter dessutom att kornen sorteras och siktas, något som blev möjligt med introduktion av valskvarnar. Under åren har nya maskiner tillkommit, ersatt äldre och på så vis utvecklat verksamheten.

Kvarnen hade en funktion både inför sådden och efter skörden

Utsäde Utsäde

Inför sådden togs utsädet till kvarnen för att förberedas. I triören – sädesrensmaskinen – togs ogräsfröer bort.

Inför sådden togs fröerna till kvarnen för att rensas från ogräs.

Nyare utsädesrensen på bilden ovan och betningsmaskinen nedan. T v en äldre triör.

”Då säden passerar genom den roterande cylindern, falla de korn, som äro kortare än fördjupningarna, ned i dessa, följa med vid cylinderns kringvridning och nedfalla i en skakande ränna, som avlägsna dem” (Nordisk familjebok 1919) Avfallet slungades ut och kornen blev kvar. 1937 köptes den nya utsädesrensningsmaskin in.

När utsädet på så vis var rensat och sorterat betades det. På 1950-talet köptes en betmaskin in till Segerforskvarnen. Den fick en ganska kort användningstid. Betning utförs för att ta bort smitta på fröer och skydda grödan mot insektsangrepp och svampsjukdomar. Från 1800-talet fram till 1966 användes kvicksilver. På 1960-talet insåg man att kvicksilver påverkade fröätande fåglar och rovfåglar och kvicksilverbetning förbjöds.

12

Malning

Mala

När bonden kom till kvarnen med den tröskade säden på hösten lastades den av vid entrén och kunde köras upp med hjälp av säckhissen.

Det finns kvarnar från tre olika epoker i huset.

Den äldsta är stenkvarnen. I slutet av 1800-talet utvecklades valskvarnen för att i slutet av Segerfors kvarns tid kompletteras med hammarkvarnen.

Alla kvarnarna kunde ställas om för att mala olika kvaliteter från fint mjöl till grov fodersäd (gröpe).

Skakbord/Plansikt På översta våningsplanet står ett remdrivet skakbord med siktdukar som hade olika maskstorlekar för att sortera sädeskornen.

Plansikten introducerades på slutet av 1800talet. Där finns ett antal på varandra monterade horisontella siktramar med transportlister.

Siktramarna var upphängda i linor och satte byggnaden i vibration när de användes. Sikten stod genom transportband i förbindelse med valskvarnen.

Rensa säden

En mjölskruv och skopor på läderband skötte transporten i kanaler mellan våningsplanen.

Mjölskruven i plansikten

Rensmaskin (spetsmaskin).

Redan 1841 tar Sandelin i en försäkringsansökan upp en ”ränsmaskin med mekaniskt utvexlingswerk”. Den har successivt ersatts av nyare maskiner. Den nuvarande rensmaskinen är tillverkad av AB Kvarnmaskiner, Malmö och Örebro och inköpt på 1930-talet och har större kapacitet att rensa och putsa kornet från borst och skaft med hjälp av vertikalt ställda stenar. Efter behandlingen i rensmaskinen hade mjölnaren en säck med kli och en med kärnor.

Kvarnens uppfordringsverk (skopor i slutna kanaler) transporterade mjölet mellan våningarna

13

Stenkvarnen.

De tre runda markeringarna i golvet på plan 2 visar var tre stenkvarnar ursprunglingen fanns.

Varje stenkvarn består av två runda och platta stenar som ligger på varandra inne i en trumma av trä, det s.k. stenkaret. Den undre stenen är stationär och kallas liggaren. Den övre stenen roterar och kallas löparen. I mitten av stenarna görs hål som kallas ögon. Genom ögonen går en axel av gjutjärn, det s.k. långjärnet. Löparestenen är upphängd på långjärnet, som går ner till undervåningen. Dess nedre ände är fäst vid ett kugghjul som greppar in i spindelhjulet, som på så sätt driver löparen. De ytor på stenarna som ligger mot varandra är inte helt parallella i sitt inbördes förhållande. Avståndet mellan dem är störst i mitten och avtar mot kanterna, s.k. bröstning.

Säden fylls på i kvarnens mitt genom ögat och bröstningen gör att säden rinner ut mellan stenarna.

Den huvudsakliga malningen pågår alltså i periferin på stenarna. Stenytorna, där säden mals har arton till tjugotvå stycken böjda räfflor, som går radiellt från ögonen till ytterkanten av stenarna. Räfflorna är böjda åt olika håll på löparen och liggaren. Dessutom skiljer sig antalet räfflor med en eller två mellan stenarna. Det är på ytorna mellan räfflorna, malytorna som mjölet mals.

Det färdiga mjölet matas ut från stenarna genom räfflorna och samlas inne i stenkaret.

Därifrån tappas mjölet ut genom en lucka eller tratt på stenkaret ner till nedervåningen.

Räfflorna har en annan viktig funktion, nämligen att föra in luft mellan stenarna och kyla dessa under malningen.

Kvarnstenarna har vanligen en diameter runt 150 cm och är mycket tunga. De måste regelbundet hackas rena och för att lyfta stenarna finns en lyftkran.

(Beskrivning hämtad från internetsida om Röbacka kvarn)

14

Valskvarnen/valsstolen.

Tillverkare: Malmö kvarnstensfabrik.

I slutet av 1800-talet ersattes/kompletterades stenkvarnar med valskvarnar. 1918 finns i den nya kvarnen en ”räffelvalskvarn”. I valskvarnen kunde man köra sädeskärnorna i flera omgångar och få ut finare kvalitet för varje gång - från kli till finaste mjöl. Skalet på varje kärna är det som blir kli. Valskvarnen skiljer försiktigt skal och kärna.

Det malda skickas upp till sikten med skoporna och en första omgång mjöl fås fram. Det som inte är mjöl går tillbaka till valskvarnen och får passera ytterligare gånger tills allt mjöl tagits ut. Valskvarnen användes både till att mala fodersäd (gröpe) och finare mjöl.

Valsgröpkvarnen har tvenne spiralräfflade stålvalsar som roterar mot varandra med lika eller olika hastigheter. Om hastigheterna äro olika, blir kornen sönderskurna och söndermalda mellan valsarnas räfflor. För fingröpning får materialet ytterligare rivas mellan ena skivan och en sko, som ligger an mot densamma.

Om hastigheterna äro lika sker endast krossning av materialet. (Gröpkvarnen.

Svenskt lantbrukslexikon. 1941)

Valskvarnen.

Till vänster hammarkvarnen, t. h. stenkvarnen. Foto: Lars Lindström från dokumentationen 1992

T h Rensmaskinen, t v skymtar valskvarnen.

Foto: Lars Lindström från dokumentationen 1992

15

Hammarkvarnen Nirvana.

Tillverkare: Branäs kvarnfabrik, Vinninga. Inköpt 1969.

Hammarkvarnen är eldriven med hög effekt och mycket bullrig. Den blåser det färdiga mjölet till en cyklon, som finns på översta våningen. Cyklonen låter transportluften gå upp i det övre hålet på cyklonen. I nedre ändan av cyklonen finns uttag för mjölsäckar. ”en kvarn där ett snabbt roterande slagkors slår sönder malgodset, t ex spannmålskärnor; partiklarna slungas radiellt genom ett såll med avpassad finhetsgrad. Hammarkvarnen producerar ett homogent mjöl av given partikelstorleksfördelning.

Den används ofta vid malning av fodersäd...” (Nationalencyklopedin)

Hammarkvarnen på plan 2 och överdelen - cyklonen - på plan 3

Rian Rian (”torkan”) användes framför allt till att torka säden innan den skulle malas. Den fick ju inte vara för fuktig. I rian rostades också havren som sen skulle bli skrädmjöl. Vingarna rörde runt havren så att den inte skulle brännas - bara rostas.

Bilden t h visar rian vid övertagandet. Den var i dåligt skick och revs för att i mitten av 1990-talet rekonstrueras. De gamla järnhällarna på den vedeldade ugnen är spruckna, men delarna finns kvar. En ny häll av tjock plåt är ditsatt av en yrkesklass vid Taserudsgymnasiet och delarna till omröraren med vingar har hittats.

16

Rian. Foto: Lars Lindstrรถm, 1992

Rian uppbyggd

17

Mjölnare på Segerfors kvarn Någon samlad lista på mjölnare under 1800- och 1900-talen är svår ge. Litet här och var dyker namn upp och nedanstående lista på namn är osäker.

1852 begär Erik Andersson ersättning från brandstodsbolaget efter branden i kvarnen, 1890 hade Johannes Andersson varit arrendator vid kvarnen i fyra år. Samma år kan man i mantalslängden för Segerfors hitta mjölnare Anders Gustaf Karlsson (född 1866) Margareta Engström räknar i sin skrift upp ”några av de mest kända”: Johannes Pettersson, Gustav Fjell, Oscar Jansson, Carl Nilsson och Bertil Embretsen. Därtill några mjölnardrängar: Lars Daniel Blomström, André Jansson Schützer och Erik Andersson. ”Gerda i Holm” (Gerda Persson i Nordstuga) ger Kerstin Werner att antal namn på mjölnare under

1900-talet: Nils från Jössefors, ”Annersch” från Höves, Oskar Ramström (c.a 1920), Oskar Jansson (från Gunnarskog), Karl Nilsson, Bertil Embretsen.

Kanske var Karl Nilsson mjölnare redan 1922, eftersom han står upptagen som ”mjölnare på Segerfors” både detta år och 1924 i brukets avräkningsbok?

Anställningsvillkoren är i brist på källor oklara.

Dock vet vi några som hade arrendekontrakt: Johannes Andersson och de två sista mjölnarna som hade avtal med Arvika stad efter 1937.

Mjölnarnas arbetsgivare var många. Bruket bytte ägare ofta: Sandelin, Stenbäck, Hegardt, Indebetou, Norbäck, Ljunggren, Schiller, Knoph och Scott Ryen, Stangebye... Under 1900-talet tillkommer nio namn som lagförda ägare innan Johannes Olofsson träder till 1916.

Mjölnarens rum.

Foto: Lars Lindström 1992

Kvarnen avvecklas och räddas av Kvarnföreningen På 1980-talet avvecklades kvarnen. När kommunen ville riva kvarnen trädde rackstadbor till. Per-Inge Fridlund hade i kommunhuset råkat höra hur en rivning av Segerfors kvarn planerades och tipsade rackstadborna. Rackstads kvarnförening bildades 1989 för att ta över driften. Med ekonomiskt stöd av kommunen, beredskapsarbete och frivilliga insatser räddades kvarnen. Syfte enligt 1989 års stadgar: ”Föreningen har till ändamål att efter förmåga rusta upp, vårda och underhålla Segerfors kvarn med tillhörande markområde och på så sätt bevara denna kulturhistoriskt intressanta miljö för framtiden.

Föreningen åtar sig att hålla området tillgängligt för allmänheten samt att hålla byggnadsbeståndet försäkrat mot brand och annan skada. Föreningens syfte skall också vara att främja gemenskapen i bygden genom aktiviteter i eller i anslutning till kvarnen.”

18

En fylligare historieskrivning finns på föreningens hemsida

19

Kortversionen av Kvarnföreningens historia

1990 I slutet av maj rivs det gamla kvarnstallet med hjälp av en av Volvos traktorer. Kvar blir en hög med bräder. Samtidigt lyfts bron över älven bort och kvar blir stenar och bropelare. Dammen reduceras.

Därmed har man uppfyllt kraven från kommunen i samband med överlåtelsen.

1991 På aprilmötet 1991 rapporterar kassören att 25.000 kr kommit som bidrag från kommunen. På hösten: fönstren tas ner och förvaras på logen på Hagen i väntan på åtgärd. Plåten till taket har levererats.

1992 I årsberättelsen för maj 1991- maj 1992 rapporteras att fönstren körts till IPA där de lagats, slipats, målats och nu väntar på glasning. Lars Lindström och Nils Damberg har dokumenterat kvarnen och torkan med foton. Jörgen Zetterquist skänker 20 st kvarndammslitografier. Edanesågen 750 löpmeter bräder till fodringen av kvarnen. Andra skänker dräneringsrör och armeringsjärn. Rackstad bysamfällighet har donerat 10.000 kr och Perseruds byalag 1.000 kr.

1993 Vid årsmötet väljs Gunnar Johansson till ny ordförande. Fram till 30 juni arbetar två ALU-arbetare på kvarnen. Under sommaren fick framsidan ny brädfodring och torkan (rian) har murats upp igen.

1994 Kvarvarande arbeten: rödfärgning av framsidan, brädfodring av sydvästra gaveln, murning av skorsten på torkan, nedläggning av kabel mellan kvarn och torka, dörrar och fönster till torkan mm.

1995 Styrelsen diskuterar om kvarnföreningen kan ingå i hembygdsföreningen. Medverkan i Kulturhusens dag 10 september. 150 besökare!

1996. Ugnsbädd skall muras till torkan, golvet gjutas och ”huvan” sättas på torkans tak. De 10.000 kr som finns kvar hos kulturnämnden skall användas till att färdigställa torkan.

1997 Den dyra elräkningen tas upp på årsmötet.

1998 Årsmötet samlar sex deltagare. Stenkvarnen har provkörts och visar sig fungera. Nu fattas bara två arbeten för att restaureringen skall anses klar: elinstallation till torkan och murning av ugnen, men ekonomin är ett hinder för framförallt elinstallationen.

1999 Vid årsmötet rapporteras att elcentral och eluttag nu är klara, men murning av ugn och skorsten återstår att göra.

2000 På årsmötet konstateras att verksamheten resulterat i ett underskott.

2001 På årsmötet rapporteras att föreningen går back. Medlemsavgifterna täcker inte el- och försäkringsavgifter. Ett samgående med hembygdsföreningen är nu under behandling.

2002 Vid styrelsemötet 2 december konstateras att föreningen har 112 kr på kontot, men torkan har nu fått sin ugn.

2003 På årsmötet 24 februari bekräftas att kvarnföreningen önskar bli en sektion inom Hembygdsföreningen. Verksamheten vilar 2004-2006.

2007 Kvarnföreningen återuppstår. Gert Raiml ny ordförande. Eftersom föreningen inte har några ekonomiska tillgångar hålls en loppmarknad, där intäkterna går till elräkning och brandförsäkring.

2008 Loppis i samarbete med Perseruds hembygdsförening. Vis- och berättarkvällar i kvarnen.

2009 Dåligt väder gjorde att några aktiviteter under sommaren fick ställas in. Dock genomförs en älvvandring med natur och kultur med ett trettiotal deltagare vägledda av Anders Ljunggren och Kerstin Westerlund.

2010 Rekordår vad gäller antal medlemmar: 126! Ett skäl kan vara Elisabet Skoglunds och Marga Nilssons utställning ”Lappskoj”.

2011 Under våren arbetar två gymnasieklasser (åk 2 på Solbergagymnasiet) med en utställning om Segerfors bruk och kvarnens historia under ledning av Annki Schagerholm Holgersson. Allsångskväll med gästartister och kompband. Natur- och kulturvandring. Kerstin Westerlund ny ordförande.

2012 En kulturvandring och en älvvandring arrangeras. 12 augusti ägde Barnens Dag rum.

Solbergaskolan gör två älvvandringar med brukshistoriskt tema. Klässbols friskola ger teaterpjäsen ”Skogsråets arvinge” 2013 Studiebesök på Brunsbergs kvarn och röjning av kvarnstigen. Kulturvandring och Älvvandring vid två tillfällen. Laine och My Falck ställer ut konst i olika former. Vernissage med happening föregår. Ett lotteri med skänkta priser (konst, keramik) anordnas. Kräftfest i kvarnen. Kvarnföreningen finns nu på sociala medier.

2014 Aktivt år: Spelmän på årsmötet. Thomas Salzer och Helena Karsenbarg är årets utställare.

Medlemmarna bakar och kvarnen får både utedass och gångbro!

2015. Jessica och Joel Stuart-Beck är årets utställare tillsammans med Thomas Salzer. Välbesökta musikoch litteraturkvällar, tre dagars barnaktiviteter och vandringar. Över hundra medlemmar. Jan Schröder ny ordförande.

Minnesbilder Tomas Andersson lekte som barn på 1950-talet runt kvarnen Arvika kommun hade övertagit Segerfors (och kvarnen) 1936 och Bertil Embretsen hade anställts i slutet av 1940-talet. Han efterträdde den förre mjölnaren, som hängt sig i kvarnen. Bertil hade tid med dem och kunde hjälpa till att laga punkteringar och annat. Men det var en farlig miljö för barn: en bro över dammluckor och djupa vatten både i kvarndammen och i älven nedanför kvarnen. Barnen var tillhållna att inte gå på bron, minns Tomas och i stallet intill bron fanns en tomte, påstod de vuxna.

Det var ju inte ett heltidsjobb, utan Bertil arbetade också på Vattenverket och hade sina två arbetsplatser på bekvämt avstånd från sin bostad, Kvarnstugan. På vintern behövde kvarnstenarna renoveras.

Säkert ett kallt jobb eftersom det enda varma utrymmet i kvarnen var mjölnarens lilla kammare till vänster innanför dörrarna. Att arbeta med kvarnstenarna tog sin tid. De skulle tas ner med hjälp av en lyftkran och sen knackas rena. Ibland måste räfflorna huggas om med en mejsel. Det behövde kanske inte göras varje år, eftersom kvarnen successivt användes mindre.

Kvarnen var inte igång hela tiden. Det fanns egentligen två säsonger. På våren kom man till kvarnen för att få sitt utsäde betat med kvicksilver. Betmaskinen finns fortfarande kvar. På vintern hände det att någon ville få säd mald till bakningen, men det mesta maldes efter sommaren. Hur gick det då till att mala?

Tomas berättar att man tog upp spannmålet med hiss till tredje våningen. Där fanns en tratt i golvet som ledde ner till kvarnstenarna. Där tömdes säden. Mjölnaren kunde reglera grovleken på mjölet genom att ändra trycket på kvarnstenarna med hjälp av en järnratt. Dvs ju finare mjöl, desto trängre mellan stenarna.

För att bedöma det fick mjölnaren springa upp och ner i trapporna och kontrollera innehållet i säckarna som fanns uppträdda under trärännan på bottenvåningen.

Vete och havre dominerade. I ”torken” på gården gjorde man upp eld i en ugn och rostade havren för att göra skrädmjöl. I en stor balja rörde två knivar runt för att hindra havren att bli bränd.

– På den tiden kom det en massa hästskjutsar med flaken fulla av säckar, säger Tomas.

Då kom bönderna från närområdet, dvs inte bara från de två gårdarna Hagen och Ängåsen i Rackstad, utan också från södra Gunnarskog. Det var närmare från Bosebyn till Rackstad än till kvarnen norr om Stommen.

– Vi hade så roligt åt de här farbröderna för dom hade ofta somnat. Hästen kunde ju vägen till kvarnen.

Det tog ju en hel dag, så dom köpte på sig en pôtt på vägen. Så piggnade dom till framemot dagen. Då mådde dom bättre.

De sista åren kvarnen var igång ersattes stenarna av en elektrisk kvarn, men då var kvarnepoken på Segerfors snart över. ((Bloggen Rackstadhistoriskt 2013. Tomas Andersson är född 1948.)

Jagade råttor Kvarnen och dess malavfall lockade också råttor. Jättestora råttor. Nils Olofsson och Peter Schröder stod på pass med luftgevär utanför kvarnen, nära avskrädeshögen på nersidan vid älven där malavfallet hamnade.

- Det var spännande. Råttorna var litet ilskna, så man var rädd för dom. Dom var kloka. Nästa gång man kom för att skjuta gick dom till motangrepp. Åtminstone upplevde man det så, säger Nils.

20

Kerstin Werner om en farlig lekplats ”Till kvarnen är vi barn förbjudna att gå. Kalle Mjölnare (Karl Nilsson) vill inte ha några ungar i närheten av varken farligt malande kvarnar eller forsande vatten. Likväl så går Per-Åke 9 år och Majlis 2 år dit av ren nyfikenhet. De står på bron och tittar ner på forsen. Men så klart drattar Majlis ned i vattnet. Ett galler som skall rensa bort skräp från vattnet blir hennes räddning. Hon hänger kvar i en ynklig liten pinne med benen under gallrets kant. Vattnet fortsätter i en turbin som leder in till kvarnen. Vad som skulle ha hänt om hon följt ner i turbinen törs jag inte ens tänka på. Trots att Per-Åke är livrädd för den arge Kalle, rusar han in i kvarnen och skriker att Majlis har ramlat i älven. Kalle springer till bron och drar upp Majlis. Hemkommen till mamma med en dyblöt unge säger Kalle: ‘Nu du Britta kan du tacke Gud för att flecka lever’ Efter detta blir mor ‘tvarreligiös’, Hon går på alla bönemöten både i Holm och Stålsberga efter detta. Inget ont utan att det det har något gott med sig”

(Bloggen Rackstadhistoriskt 2014. Kerstin Werner är född 1934.)

De sista kunderna i kvarnen På 1940-talet hade Sven Magnusson i Öjerud (född 1931) en moster som var piga åt Johan på Hagen i Stålsberga. Med honom följde Sven till kvarnen. Hästen var bilrädd, men det fanns en bilfri genväg till Segerfors från Stålsberga. I kvarnstallet kunde hästar sen vänta när det började bli kyligt. Oftast var det på hösten Sven var där. Kvarnen var en samlingspunkt. Man satt i kvarnkammaren och drack kaffe och pratade medan säden som fyllts på i trattarna på tredje våningen långsamt bearbetades i kvarnarna.

Någon gång på 60-talet började Sven anlita Segerfors kvarn. Den låg närmast Bosebyn. Han stoppade en säck med havre i bakluckan på sin Volvo PV och åkte ner till kvarnen.

Mjölnaren Embretsen arbetade på dagarna på vattenverket, men åtog sig att mala kvällstid. Eftersom Sven då hade kor var det mest gröpe han behövde, men ibland kom han även hem med vetemjöl och skrädmjöl. Sedan han skaffat en egen gröpkvarn på gården bortföll en del av behovet av kvarnen. Att rensa och beta utsäde på kvarnen var inte aktuellt för Sven. Han köpte färdigt utsäde.

I valskvarnen krossades kärnorna och gick via elevatorskoporna i kanaler upp till sikten där kärnor och kli skildes åt genom det finmaskiga nätet. Vetet maldes i stenkvarnen om man ville ha litet grövre sammalt, annars maldes det i valskvarnen. Vetekärnorna luktade så gott, minns Sven. I rian på gården torkades havren till skrädmjölet.

21

Källor: Tryckta källor: källor • Jansson, Ulf. Värmlands landskap och odling under 1700och 1800-talen: jord, skog och järn samt Landshövdinge Relation för Wermeland d. 26 Dec 1815 I: För den värmländska lanthushållningens väl. 2015 • Larsson, Bengt MP m fl (red). Agrarhistoria. 1997 • Ek, Sven B. Väderkvarnar och vattenmöllor. 1962 • Nordström, Annalena. Järnbruk, pappersbruk, glasbruk i Arvikabygden. 2004.

• En bok om Arvika. 1933 • Segerfors bruk. Ett häfte sammanställt av Margareta Å.

Engström.199?.

• Ernvik, Arvid. Kvarnar och vattensågar i Värmland från medeltiden till omkring 1900. 1982.

• Winning, Jacob (red). Svenska kvarnar. 1940.

• Erco, Carl. Från svarta till vita kol. Historik över de västvärmländska järnbrukens utveckling. Del 2. 1948.

Digitala källor: • Rörbacka tullkvarn. Tillgänglig på http://www.sandslottet.nark

hammar.se/kvarnen/rk-byggnad.htm • Kvarnstriden i Segerfors 1843-1850. Tillgänglig på http://historie bloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/tag/segerfors-kvarn/ • Intervju 27 okt 2013 med Tomas Andersson, född 1948. Tillgänglig

på http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/10/30/ tomas-andersson-om-segerfors-kvarn/ • Intervju sommaren 2014 med Kerstin Werner, född 1934.

Tillgänglig på http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/ wp/2015/03/06/barndom-i-rackstad-pa-1940-talet-kerstin-wernerberattar/ • 126-årigt kontrakt garanterar bybor fri mäld på skattepengar.

Skrivet av sign. KJELL-ÅKE i Arvika Tidning (odaterat, men rimligen 1963). Artikeln hämtad från Segerfors bruk ett häfte sammanställt av Margareta Å. Engström.. Tillgänglig på http://histo

Karl Nilsson på tuben med timmerrännan och kvarnstallet i bakgrunden.

Troligen mitten av 1930-talet.

Foto: Ragnar Olofsson

riebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/07/02/segerforskvarn-1963-i-arvika-tidning/ • Diverse försäkringsbrev för Segerfors. Tillgänglig på https://

sok.riksarkivet.se/brandforsakringar Otryckta källor:

• Arvika sockenstämmas protokoll 9 dec 1849. (Värmlandsarkiv,

Karlstad)

• Protokollsbok 24 okt 1852: för Arvika sockens enskilda

Brandstodsförening 1851 – 1918. (Värmlandsarkiv, Karlstad)

• Värmlands museums kvarninventering 1980/81. (Värmlands

museums arkiv)

• Riksarkivet, Kommerskollegium, statistiska byrån, specialuppg

från fabriker, HIaaa, volym 26-27 (år 1924), volym 453-454 (år 1935), volym 703-704 (år 1940) och volym 1074-1076 (år 1945).

• Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika.

• Arvika stad. Drätselkammarens protokoll. (Arvika kommunarkiv) • Värderingsinstrument öfver Segerfors kvarn 31 januari 1918.

(Arvika kommunarkiv)

22

Dammen med Segerfors herrgård i bakgrunden. Foto: Ragnar Olofsson

23

Gefti ä Kabbeleka! Möa onger ha den locke!

Den ä ett styggelse! Den får ni inte plocke!

Tå detta som en inte feck va en gärne locka, På äventyr vi gärne geck! Blommane ble plocka!

Bârn! Hôll Er ifrå bäcken! Stark ä fôrsen! Där bor Näcken!

Bârn! Hôll Er ifrå bäcken! Å se opp för Näcken!

Tå detta som en inte feck va en gärne locka, Te bäcken bare för dä vi geck! Te bäcken va en pocka!

Djup ä den store dammen! Djup ä dammen! Store dammen!

Farlit å gå te dammen! Bârna geck te dammen!

Tå detta som en inte feck va en gärne locka, Å dit ner gärne vi geck! Te dammen va en pocka!

Bârn lelle! Inte Kvârna! Inte Kvârna! Inte Kvârna!

Farlit å gå te Kvârna! Bârna geck te Kvârna Spännande! Tänk hôll’s dä va! Å som regel geck dä bra, å Tack o lôv för Kvârna! För Dammen å för Kvârna!

24

Urban Andersson Augusti, 2015

Gå inte te Kvârna!