Våren är här och med den ett nytt nummer av Skogen & Kraften!
Denna gång dyker vi bland annat ner i virkesaptering och hur vi på Besparingsskogen arbetar för att maximera värdet av det virke som hämtas ur våra skogar. Genom smarta strategier och noggrann planering säkerställer vi att varje stock kan nyttjas på bästa sätt.
I det här numret tackar vi även av Håkan Lissman för en lång och förtjänstfull insats för Besparingsskogen, och välkomnar samtidigt Emil Kokkonen som tar över efter Håkan. När Håkan började hos oss drev han bland annat igenom ett projekt kring äldregallring. En insats vi kan skörda frukterna av idag när vi slutavverkar tallar av den allra finaste kvaliteten i våra skogar. Läs mer om det på sidan 16.
Vi berättar också att arbetet med att eventuellt anlägga en solcellspark i närheten av kraftstationen i Trängslet fortsätter. Fortum genomför just nu vidare undersökningar. En nyhet sen sist är att Fortum även undersöker om sjön Lekstjärnen, en dryg kilometer bort, kan vara aktuell för att husera ett pumpkraftverk. Det skulle bidra till energisystemet genom att fungera som ett enormt batteri som kan lagra energi när ett överskott finns, och frigöra detsamma vid underskott. Bakgrunden till att vi jobbar med dessa frågor är framför allt att vi tycker att det är bättre att kraftanläggningar byggs
på Besparingsskogens mark istället för på enskild eller statlig mark. Hos oss blir hela arrendeintäkten en bygdepeng.
Ett fokusområde för vårens nummer är omarrondering, där Länsstyrelsen i Dalarna förändrat sitt arbetssätt de senaste åren. Bland annat har man slopat det tidigare arealkravet och utformat processen för att än mer utgå från markägarnas vilja. Under det senaste året har markägare i Älvdalen visat intresse för en omarrondering och därför har länsstyrelsen hållit – och kommer att hålla fler – informationsträffar.
På sidan 12 förklarar vi närmare hur en omarrondering fungerar och vad det kan innebära för berörda markägare. Oavsett vilka tankar man har kring omarrondering rekommenderar vi alla markägare att delta på informationsmötena. Där kan ni få svar på alla eventuella frågor och se exempel på tidigare förrättningar.
Trevlig läsning!
Nils Eliasson Förvaltare och ansvarig utgivare
Skogen & Kraften utkommer två gånger per år: vår och höst. Distruberas till alla delägare i Älvdalens och Särna-Idre Besparingsskogar, samt till alla hushåll i Älvdalen, Särna och Idre kommuner. Upplaga 5 040 ex. Ansvarig utgivare: Älvdalen, Särna-Idre Besparingsskogar, Nils Eliasson. Redaktör: Sara Steinholtz Sparby. Text: Sara Steinholtz Sparby, Erik Backlund, Esmeralda Soto. Foto: Esmeralda Soto, Tobbe Nilsson, Fortum, iStock. Layout: Oh My, Philip Åstmar. Omslagsbild: Tobbe Nilsson. Tryck: StudioArt Print Dalarna 2024.
området, som visade att potentialen är god. Framför allt genom en bra solinstrålning och den till stora delar avverkade skogsmarken. Under våren genomförs ytterligare utredningar, bland annat gällande samverkansmöjligheterna med vattenkraftstationen. Parallellt väntar samråd med myndigheter, andra berörda och allmänhet, och det är ännu för tidigt att säga så mycket om när solcellsparken kan färdigställas, menar Karl Larson. – Normalt tar det ungefär fem år från idé till färdig park, men det är mycket som spelar in. Tillståndsprocessen och utredningarna beräknas pågå under resten av året och stora delar av 2026.
Huruvida solcellsparken är en enskild etablering eller den första av flera på
Besparingsskogens mark går inte att säga idag. Sara Myhrman menar att man först och främst vill följa upp hur projektet i Trängslet utvecklas.
– Det är en väldigt stor solcellspark som nu projekteras och det finns i dagsläget inga planer på fler solcellsparker i Älvdalen. På sikt kanske det kan bli aktuellt med något liknande i Särna-Idre, säger hon och avslutar: – Vår kärnverksamhet är skogsbruk och vi är måna om att både ta fram en fin skogsråvara och att skogen ska kunna användas för andra värden. Samtidigt är det ett faktum att fler källor till förnybar energi behövs. Det handlar om att skapa en långsiktig, hållbar balans mellan skogsbruk, naturvärden och förnybar energiproduktion.
Pumpkraft utreds för storskalig energilagring
Som komplement till andra energikällor kan pumpkraftverk lagra och frigöra stora mängder överskottsenergi, och därmed bidra till ett mer leveranssäkert elsystem. Vid sjön Lekstjärnen nära Trängslets kraftstation utreder Fortum nu möjligheterna att anlägga ett pumpkraftverk.
I Sverige finns goda förutsättningar för både sol- och vindkraft. Och så länge solen skiner och vindarna blåser går kraftverken på högvarv – men när väderförutsättningarna är andra är verkligheten också en annan. De senaste årens fluktuerande elpriser har bland annat förklarats med varierande väderlek och till exempel svaga vindar.
Ett pumpkraftverk kan fungera som ett komplement till exempelvis vind-, vatten- och solkraftverk. Som ett enormt batteri för elnätet, som hjälper till att parera prisfluktuationer, kan det lagra energi när det finns ett överskott, och frigöra energi i perioder av högre efterfrågan.
Tekniken förutsätter två vattenmagasin som ligger på olika höjder, med en kraftstation mellan dem. När efterfrågan på el är låg och ett överskott finns pumpar kraftverket upp vatten till det övre magasinet, och konsumerar då elektricitet. När energi är en bristvara – till exempel vid perioder av dålig solinstrålning eller låga vindstyrkor – släpps vattnet ned genom kraftverket igen. Turbinen genererar då elektricitet, som i ett vanligt vattenkraftverk, och släpper ut energin i elnätet
Förstudie pågår
Just nu undersöker Fortum om sjön Lekstjärnen, någon kilometer från
Trängslets kraftstation, kan vara aktuell som etableringsplats för ett nytt pumpkraftverk. Marken ägs av Besparingsskogen som hitintills har gett sitt medgivande till en förstudie vad gäller områdets förutsättningar. I mars hölls även ett informationsmöte i Älvdalen där Fortum informerade om projektet.
Förstudien beräknas pågå under ungefär två år.
Text: Erik Backlund
Bred
roll med fokus på skogens framtid
Vid årsskiftet började Emil Kokkonen som skogs- och virkesledare på Älvdalens och Särna-Idre Besparingsskog. Som jägmästare och skogsägare med stort intresse för skogsbrukets utveckling, ser han fram emot att bidra till verksamheten i norra Dalarna.
Text: Sara Steinholtz Sparby – Foto: Tobbe Nilsson
Rollen som skogs- och virkesledare är bred och sträcker sig från planta till virkesfaktura, beskriver Emil Kokkonen. Han kommer ursprungligen från norra Finland och har länge haft tankar på att flytta till Sverige. Efter jägmästarstudier i Helsingfors och arbete i Österbotten inom en skogsägarorganisation, började han leta efter jobb som bättre matchade hans intressen och jakten ledde honom till Dalarna.
– Jag lockades av att få kombinera många olika områden och samtidigt få prova på livet i Sverige. Norra Dalarna påminner mycket om min hemort i Finland – båda bjuder på fantastisk natur och fina möjligheter för jakt och fiske. Dessutom har många kompisar och släktingar, även mina föräldrar, bott i både Sverige och Norge.
Som skogs- och virkesledare har Emil ett brett ansvarsområde. Bland annat jobbar han med att utveckla och förbättra skogliga system, och säkerställa att Besparingsskogens skogsbruk drivs hållbart. En annan del är virkesförsäljning och styrning av helhetsflödet från skog till slutkund. – Certifiering tillkommer också. Vi måste kunna visa att vårt virke kommer från hållbara och godkända källor, säger han.
Emil Kokkonen tar över efter Håkan Lissman som sedan 2002 haft flera olika roller inom Besparingsskogen –senast som skogsansvarig. Under sina drygt 20 år inom organisationen har Håkan hunnit uträtta mycket. Bland
mycket annat tog han med sig olika skogsvårdsperspektiv från sin tidigare arbetsgivare och startade ett äldregallringsprojekt – ett initiativ som går att läsa mer om i artikeln om virkesaptering på sidan 16–17.
– Min titel är lite annorlunda än
Håkans även om jag kommer ha ungefär samma uppgifter. Samtidigt är det en roll i ständig utveckling, vilket gör det väldigt spännande. Jag och Håkan har jobbat parallellt den första tiden, det har varit väldigt värdefullt, berättar Emil.
En viktig del i hans nya roll är att se till att alla medarbetare har moderna och ändamålsenliga verktyg med sig i sitt arbete.
– Jag ser fram emot att än mer utveckla och förbättra vår skogliga planering och våra metoder, och att
börja använda mer modern teknik som till exempel laserscanningsbaserade höjdmodellkartor, säger han och fortsätter:
– Genom att arbeta smartare, utnyttja modern teknik och samtidigt värna om skogens långsiktiga tillväxt kan vi säkerställa att nordiskt virke förblir en viktig resurs.
Skogsbranschen i stort står inför flera utmaningar. En av de största menar Emil är hur nordiskt virke ska kunna fortsätta vara konkurrenskraftigt på en global marknad.
– Om man jämför med stora producenter i Sydamerika, där skog kan odlas på 5–15 år, har vi en annan verklighet med betydligt långsammare tillväxt. Det är viktigt att samverka med samhället för att säkerställa att det finns en efterfrågan på vårt virke. Det innefattar både markägare och industrier. Skogsbruket vi bedriver behöver vara acceptabelt, samtidigt som hållbarhetsarbetet inte får kosta alldeles för mycket, för att nordiskt virke ska kunna konkurrera på globala marknader.
– En annan stor och viktig utmaning är att bevaka våra intressen. Vi har andra förutsättningar än södra Sverige och det kan vara svårt att tillämpa samma certifieringskrav i ett skogsområde nära fjällkedjan. I stort handlar det om att säkerställa att våra skogar växer bra och att vi kan nyttja den tillväxten effektivt, säger Emil.
Emil Kokkonen
Besparingsskogen behåller sin contor ta
Contortatallen har varit en del av det svenska skogsbruket sedan 1970-talet. I dag har många skogsbolag börjat avverka det omdiskuterade virket. Älvdalens Besparingsskog väljer däremot att behålla sina kanadensiska tallar.
Contorta (Pinus contorta) planterades i större skala i Sverige för drygt 50 år sedan, för att möta en förväntad virkessvacka längre fram. Den kanadensiska tallen växer cirka 40 procent snabbare än vår inhemska tall, framför allt på mager mark. Det gör den till en säker och tacksam virkeskälla och ett effektivt trädslag för att snabbt binda koldioxid, berättar Nils Eliasson på Älvdalens Besparingsskog. – Vi planterade contorta som mest på 1980-talet och fortsatte till 2015. Sedan dess har vi inte planterat contorta även om vi inte utesluter att det skulle kunna bli så i framtiden. För oss har det bland annat handlat om riskspridning. Contortan växer snabbt och ger betydligt mer virke än inhemsk tall. Dessutom är den mer
motståndskraftig mot skadegörare, säger han och fortsätter:
– Virkets kvalitet och hållfasthet är något sämre än hos både gran och tall, men skiljer sig mycket från träd till träd. Mycket av det som planterades tidigt hade fel proveniens. De träden har ofta krokiga stammar, vilket gör virket sämre. Numera vet vi mer om vilken proveniens som fungerar och då blir virkets kvalitet betydligt bättre.
Våren 2020, när pandemin slog till, stannade skogsindustrin och timmerförsäljningen avbröts. Då valde Besparingsskogen att avverka contorta för att hålla maskiner och underentreprenörer i gång.
– Vi kunde avverka och sedan lagra virket under sommaren enligt
Text: Sara Steinholtz Sparby – Foto: Tobbe Nilsson
skogsvårdslagen. Det möjliggjorde fortsatt verksamhet och gav oss ekonomisk trygghet där och då, säger Nils.
Breder ut sig lätt
Det finns däremot utmaningar med contorta. Arten är omdiskuterad och kallas ibland invasiv, eftersom den sprider sig lätt med risk att påverka den biologiska mångfalden.
– I början trodde man inte att contorta kunde sprida sig naturligt, men det visade sig vara tvärtom, den är väldigt bra på att föryngra sig. Om man sen ser den som en invasiv art eller inte spelar mindre roll, det som är viktigt är att veta att den sprider sig lätt och att det är något man behöver förhålla sig till. Vi har en contortapolicy som bland annat säger att vi
inte ska plantera nära naturreservat, berättar Nils och fortsätter:
– Annars är strategin att sköta arten i stort sett som svensk tall med röjning och minst en gallring per omloppstid.
En annan utmaning enligt Nils är att skogsindustrin inte är anpassad för träslaget. Sågverken är inte vana att såga och sälja den här typen av virke, även om det håller på att ändras.
– Den har huvudsakligen använts för pappersmassa, men fler och fler försök görs för att använda den för sågade trävaror.
I Sverige finns 600 000 hektar contorta, mestadels i norr. Den senaste tiden har flera skogsbolag valt att aktivt avverka sina contortabestånd
medan Älvdalens Besparingsskog väljer en annan väg.
– Vi har cirka 3,5 procent contorta i vår skog i dag och har funderat på vad som blir bäst för oss. Vi ska ha kvar contortan ett tag till i tron att det kommer att gå att såga den i framtiden. Om vi inte skulle kunna sälja den som timmer så får vi avverka för att kunna nyttja marken för odling av något annat träd som är mer lönsamt.
3,5 procent av Besparingsskogens bestånd består av contortatallar.
Omarrondering på nya villkor
Dialog och delaktighet centralt i länsstyrelsens nya arbetssätt
Markägarnas vilja ska driva processen. Det är tydligt i Länsstyrelsen i Dalarnas nya arbetssätt kring omarrondering. Dessutom har arealkravet slopats och ansökningsförfarandet förenklats. I flera byar i Älvdalens kommun har markägare tagit initiativ för att få mer information om processen.
Text: Erik Backlund – Foto: Tobbe Nilsson, Länstyrelsen i Dalarna
Älvdalen är ett område med stor ägosplittring. De många, små och ofta smala skiftena är ett arv från tidigare generationer, och en effekt bland annat av att man fram till senare delen av 1900-talet kunde dela upp sin mark genom sämjedelning, det vill säga helt utan inblandning från någon myndighet. I familjer med många barn blev det inte sällan många skiften som delades upp och gick i arv till nästa generation.
I dag hanterar Lantmäteriet alla uppdelningar, byten och sammanslagningar av mark. De mest omfattande sammanslagningarna görs i så kallade omarronderingsförrättningar. I regel efter initiativ från markägare, och ansökan av länsstyrelsen. Ett av Länsstyrelsen i Dalarnas regeringsuppdrag är att verka för en förbättrad fastighetsstruktur.
Logistiska fördelar med förenklad struktur
Hanna Ljunggård jobbar som projektledare på Länsstyrelsen i Dalarna och menar att vinsterna för markägarna kan vara stora – och olika – vid en omarrondering.
– Det är viktigt att komma ihåg att alla markägare har olika intressen och syften. För vissa är jakträtten det centrala med marken, för andra att kunna bedriva ett effektivt skogsbruk. Ibland handlar det bara om att samla den mark man äger i direkt närhet till sin gård. I Älvdalen är det relativt vanligt med stora, komplicerade samäganden med uppemot 40 delägare. En omarrondering kan vara ett tillfälle att upplösa ett sådant ägande och få en bättre överblick för alla inblandade, säger hon.
Förr kunde myndigheterna komma till en by och mer eller mindre säga att 'nu kör vi'. Det gav ofta delade reaktioner. I dag jobbar vi helt annorlunda – vi vill informera, skapa medvetenhet och lyfta möjligheterna. “
På samma sätt kan till exempel generationsskiften förberedas. Inte minst är de skogsbruksmässiga vinsterna tydliga, genom förenklad logistik samt enklare planering av åtgärder som gödsling och avverkning.
Markägarnas vilja i centrum Omarrondering har tidigare kunnat uppfattas som en komplicerad process, där myndigheterna drev frågan och markägarna fick anpassa sig, menar Hanna Ljunggård. Men i dag har myndigheterna förändrat sitt arbetssätt i grunden. Arbetet bygger nu på dialog och engagemang från markägarna själva. Informationsmöten och öppna samtal har blivit en viktig del i processen, och flera förenklingar har införts, där en av de mest betydande är att det tidigare areal kravet har slopats.
Tidigare krävdes att en skogsfastighet efter en omarrondering skulle omfatta minst 5 hektar – och ännu längre tillbaka uppemot 50 hektar. Markägare med mindre innehav behövde antingen köpa till mer mark för att få behålla sin fastighet eller acceptera att deras mark löstes in och ersattes i pengar. Genom att ta bort detta krav har processen blivit mer inkluderande – i dag har även små markägare rätt
Hanna Ljunggård
“ Det är viktigt att Besparingsskogen
skapar så stora mervärden för sina delägare och för bygden som möjligt.
att delta i en omarrondering och få ut en ny fastighet av motsvarande värde, utan krav på tillköp.
– Mycket har förändrats i arbetssättet med omarrondering. Förr kunde myndigheterna komma till en by och mer eller mindre säga att 'nu kör vi'. Det gav ofta delade reaktioner. I dag jobbar vi helt annorlunda – vi vill informera, skapa medvetenhet och lyfta möjligheterna. Om markägarna sedan vill gå vidare, så hjälper vi dem, säger Hanna Ljunggård.
En annan viktig förändring är att omarrondering numera sker i mindre områden, ofta på bynivå, i stället för i storskaliga projekt med hundratals eller uppemot tusen markägare. Detta har gjort processen smidigare och mer överskådlig. Dessutom ansöker länsstyrelsen nu om omarrondering, vilket gör det enklare för markägarna att ställa sig bakom
processen utan att behöva ta vare sig en officiell roll eller en ekonomisk risk kopplat till att stå som ansökande.
Besparingsskogen – en av många markägare med ett splittrat innehav
Mellan 2007 och 2013 drev
Besparingsskogen ett projekt för frivilligt markbyte inom Älvdalen. Det visade sig bli både kostsamt och tidskrävande samtidigt som det var svårt att skapa förändring. På höststämman 2013 beslutade man därför att avsluta projektet och i stället ge länsstyrelsen i uppdrag att genomföra en förstudie för omarrondering. Vid höststämman 2016 beslutades däremot att Besparingsskogen inte skulle ansöka om omarrondering.
– Därför är det naturligt att vi som markägare inte driver frågan nu heller, säger Nils Eliasson, förvaltare på
Besparingsskogen, och utvecklar:
– Det är en fråga som delägarna som kollektiv måste stå bakom och initiera. Eller att en by själva visar intresse och startar processen genom länsstyrelsens nya arbetssätt.
Omarrondering i Gulleråsen – så blev skillnaden
En av de senaste omarronderingarna i Dalarnas län genomfördes i Gulleråsen i Rättviks kommun. Förrättningen startade 2020 och avslutades i början av 2024. Bilderna visar de tidigare och nya gränsdragningarna.
Områdets totala areal: 3 052 ha
Genomsnittlig skiftesstorlek före: 2,9 ha
Genomsnittlig skiftesstorlek efter: 10,6 ha
Nils Eliasson
Produktionsledare Per-Olov Persson förklarar:
– När skördaren närmar sig ett träd som ska avverkas gör föraren en bedömning av trädets kvalitet på rotstocken. Om det exempelvis håller klass 1 matar han in klass 1 i maskinens dator, som är programmerad med sågverkens prislistor och räknar ut var det mest lönsamma kapen ska göras, baserat på längd och diameter.
– Var följande kap ska göras styrs till stor del maskinens dator, förutom om stammen är krokig då föraren själv behöver besluta om hur den ska kapas för att minimera kröken. En krokig stock kan klassas ned till en sämre kvalitet eller riskera att vrakas. Då är det bättre att göra massaved i stället – det handlar om att få ut så mycket värdefullt virke som möjligt ur varje stam.
En tallstam kan till exempel bli en klass 1-stock, två klass 3-stockar och massaved för pappers- eller textilindustrin av resterande del. Eller så blir hela stammen massaved. Datorn hjälper till i beslutsfattandet, men ett stort ansvar vilar på föraren. Felbedömningar eller en dåligt kalibrerad maskin kan innebära att stora ekonomiska värden går förlorade. – Varje sågverk har egna önskade längder i prislistan och vi apterar längderna som de vill ha. Om ett sågverk vill exempelvis ha längderna i moduler
om 3 decimeter – det innebär att om längden ska vara 4,6 meter men mäts in som 4,59 så får vi bara betalt för 4,3 meter. Och mäter den 4,75 meter får vi inte betalt för de sista 15 centimetrarna.
– Under 2024 sålde vi timmer för 66 miljoner kronor. Skulle en maskin bara vara lite felinställd och kapa virket lite för kort går vi miste om stora värden på kort tid, berättar Per-Olov.
Han gör uppföljningar av inmätt kvalitet och längder från varje trakt samt bokar in årliga utbildningar med Biometria, för att säkerställa både att alla förare är uppdaterade på apteringen och kvalitetsklasser, och att maskinen mäter rätt på både längd och diameter. Skördarföraren kontrollerar dessutom att maskinen mäter rätt minst en gång per skift.
– Förarna är mina ögon och öron ute i skogen – vi har en daglig kontakt och relationen till våra entreprenörer är oerhört viktig.
Kvalitet eller volym – vad styr i framtiden?
Besparingsskogens modell är uppbyggd kring att producera så mycket högkvalitativt timmer som möjligt, till exempel genom initiativ och skogsvård som den äldregallring som genomfördes under tidigt 2000tal. Men det är ingen självklarhet att
hög kvalitet kommer att vara lika eftertraktad i framtiden. Tidigare var sågverken tydliga med att de ville ha så mycket klass 1-timmer som möjligt, men idag styrs industrin alltmer av standardiserade mått och volymproduktion.
– Förr var det en självklarhet att sågverken ville ha det bästa virket. Nu är mentaliteten snarare att 'svenskt timmer är tillräckligt bra', och det är en signal att vi kanske går mot en mer volymfokuserad marknad, säger Håkan.
Per-Olov Persson håller med: – Vi vet inte hur framtidens kvalitetskrav kommer att se ut. Idag kör vi efter de riktlinjer vi har, men det kan ändras och är något vi måste vara beredda på och anpassa oss efter.
Finns det någon direkt nackdel med att låta skogen åldras?
– Egentligen inte, åtminstone inte kvalitetsmässigt. Däremot binder man kapitalet i skogen tills den kan avverkas och kan säljas, och ur ett ekonomiskt perspektiv är det en balansgång. Somliga förespråkar att ju kortare tid från planta till planka desto bättre. Vårt tankesätt linjerar bättre med Besparingsskogens reglemente – att vi ska vara långsiktiga och uppnå en jämn avkastning. Bokslutet ska se bra ut i år, men det ska det göra om ytterligare 20 och 120 år också, avslutar Emil.
Artskyddsförordningen – en orimlig bromskloss för svenska skogsägare
I somras tillsatte regeringen en ”bokstavsutredning” för att utreda implementeringen av artskyddsdirektivet och den är varmt välkommen då den adresserar ett eskalerande problem i att allmänt förekommande arter stoppar skogsbruk.
Utredningen ska till exempel ta fram förslag till ändringar i bestämmelserna om nationell fridlysning, bland annat genom att föreslå vilka förbud som ska gälla för olika nationellt fridlysta arter utifrån respektive arts skyddsbehov. Man ser även över rätten till ersättning för begränsningar i rådighetsinskränkningar till följd av bestämmelser om fridlysning.
Utredningen ska redovisas senast i slutet av 2025 och mina förhoppningar är stora om ett rejält kliv i rätt riktning för svenska skogsägare.
Skydd för vem?
Artskyddsförordningen var initialt en anpassning av svensk lagstiftning till EU:s krav och syftade till att skydda hotade arter och deras habitat. Men på grund av felaktig utformning blev den en katastrof för många skogsägare. Själva tanken att värna arter som är verkligt hotade är det nog få som
motsätter sig, men förordningen har i praktiken utvecklats till ett trubbigt vapen som slår hårt mot de som äger och förvaltar skogen.
Om en skogsägare planerar en avverkning och en organisation gör fynd av eller upptäcker spår av en skyddad art som tjäder eller knärot, kan åtgärdsförbud utfärdas och ställa skogsägaren i en prekär situation. Det som följer blir lätt en snårskog av inventeringar, överklaganden och rättstvister. Under tiden samlas kostnaderna på hög för
skogsägaren och, i vissa fall, tvingas denne att avsätta sin skog utan ersättning. Allt detta bara för att en art, som inte ens är hotad, råkar befinna sig på plats. På grund av denna slarvigt utformade lagstiftning har många svenska skogsägare fått bära en tung samhällskostnad på sina egna axlar då deras ekonomi tagit stor skada, något som i enskilda fall inneburit en katastrof.
Många knärotsfynd rapporterade senaste året Vi kan återgå till påståendet att förordningen utvecklats till ett trubbigt vapen för andra intressen än skogsägaren. Ta exemplet knärot: Det är en liten orkidé som trivs i fuktiga granskogar. I Artportalen har fynd av denna art rapporterats mer än 21 000 gånger sedan 2015 och en tredjedel av detta antal har rapporterats under senaste året. Är det en tillfällighet? Knappast … Att knärot rapporterats så många gånger under senaste året beror främst på att man letar efter denna art i hopp om att stoppa slutavverkningar – och det är en metod som har fungerat på många håll i landet.
Text: Nicklas Samils, Sveriges allmäningskogars förbund – Foto: iStock
