Avesta Art Catalogue 2017

Identitet Identity

Avesta Art 2017 AVESTA ART 2017

1

Innehåll / Content Brexit, Identitet & Avesta Art 3 Identitet / Identity 4 Avesta Art 8 Aidan 10 Michiel Brouwer & Anders Sunna 12 Linda Bäckström 16 Anetta Mona Chişa & Lucia Tkáčová 20 Cooper & Gorfer 24 Maja Gunn 28 Melissa Henderson 30 Leif Holmstrand 32 OLEK 34 Larissa Sansour 36 Mary Sibande 38 Pernilla Stalfelt 40 Alexander Tallén 42 Ella Tillema 44 Björn Lövins Galleri 46 Konst i själva Verket / Art in the Works 48 Blåsmaskinen/ Blower Engine 52 OptikTivoli 54 Avesta Art-konstnärer / Artists in Avesta Art 56 Verkförteckning / List of art 58 Fakta / Facts 62 Karta / Map 63

2

AVESTA ART 2017

Brexit, Identitet & Avesta Art

Brexit, Identity & Avesta Art

Förra våren var ledningen för Avesta Art inbjuden till EUNIC, European Union National Institutes for Culture – ett nätverk av europeiska nationers kulturinstitut i Stockholm. Representanter från Tjeckien, Spanien, Polen, Tyskland, Österrike, Rumänien m.fl. var närvarande. Vi var inbjudna för att berätta om verksamheten med samtidskonst i det gamla järnbruket och ambitionerna att knyta nya samarbeten med konstnärer och konstinstitutioner i övriga Europa. Även andra punkter stod på dagordningen. Stort utrymme tog en yvig diskussion om EU och Europas framtid, i händelse av att Storbritannien skulle lämna EU – alltså tankar om Brexit och den då stundande brittiska folkomröstningen.

Där och då började idén om Identitet som titel för Avesta Art 2017 att gro. Under tågresan hem diskuterades olika infallsvinklar på vad vi hade upplevt.

Ett spirande intressant identitetstema är Bergslagens och bruksorten Avestas identitet. I den andan har Avesta kommun drivit projektet Avesta 2020; en framtidssatsning för att stärka oss som bor och lever här – och därigenom inspirera till nya idéer om näringslivets utveckling och förnyelse. Att i ljuset av den gamla bruksortens historia förädla en identitet för framtiden. Avesta Art är definitivt ett tydligt engagemang i just denna strävan.

Flyktingkrisen i världen och Avestas roll som stor mottagare av nyanlända har skärpt djupet i och omfattningen av identitetsfrågan. Avesta borde vara väl förberett – genom århundraden har vår bygd utvecklats just tack vare ny teknik och ny arbetskraft som har kommit med människor från andra länder och landskap. Ändå är det inte så lätt.

Nu välkomnar vi till Avesta Art 2017 och temat Identitet. Det är en naturlig fortsättning på och fördjupning av fjolårets Struktur. Vi presenterar sjutton konstnärer som reflekterar över Identitet ur olika perspektiv; kollektiva och individuella aspekter, frågor om kultur, historia, nationalitet, etnicitet, genus, makt och normer.

Hur är det med dig personligen? Hur beskriver du din identitet?

This past spring, the Avesta Art management team was invited to a meeting in Stockholm of EUNIC, the European Union National Institutes for Culture. Representatives from the Czech Republic, Spain, Poland, Germany, Austria, Romania and other countries were also in attendance. We were invited to speak about our work with contemporary art in the old ironworks and our aims to connect with artists and art institutions throughout Europe. Other items were also on the agenda. A lengthy discussion took place about the EU and the future of Europe in light of Brexit – the British referendum and the UK’s decision to leave the EU. Then and there, the idea was born for the theme of Avesta Art 2017 – Identity. On the train home, we discussed various approaches to what we had experienced. One theme in this area that is gaining interest is the identity of the Bergslagen region and the mining district of Avesta. In this spirit, the Municipality of Avesta is implementing the project Avesta 2020: an investment in the future to invigorate the community and thereby inspire new ideas about business development and renewal. To refine our old mining district history into an identity for the future. Avesta Art is definitely a clear commitment in this endeavour.

The global refugee crisis and Avesta’s role as a major recipient of new arrivals have accentuated the depth and scope of the issue of identity. Avesta should have been well prepared. Throughout the centuries, our district has advanced through new technology and new labour forces that have been brought by people from other provinces and countries. Still, it is not always easy.

We now bid you welcome to Avesta Art 2017 and the theme Identity. It is a natural continuation and deepening of last year’s theme, Structure. We are proud to present seventeen artists who reflect on Identity from different perspectives, collective and individual, exploring issues of culture, history, nationality, ethnicity, gender, power and norms.

And you? How do you describe your identity?

Kenneth Linder, Enhetschef Verket/Avesta Art Ing-Marie Pettersson Jensen, Kulturchef Avesta

Kenneth Linder, Director of Verket/Avesta Art Ing-Marie Pettersson Jensen, Cultural Director, Avesta

AVESTA ART 2017

3

Identitet / Identity När det gamla järnbruket var i drift var arbetarna tätt förknippade med sina jobb. De var just arbetare – stolta, betydelsefulla, sysselsatta – människor som gjorde rätt för sig och hade en tydlig roll. Som arbetare tillhörde de en given samhällsklass och med den följde bestämda sociala förväntningar.

De var en del av den kollektiva kraft som lade betydande grunder till vår tids välfärd.

Arbetarna – männen och pojkarna – var naturligtvis också enskilda individer med olika förhoppningar och öden. Ofta hade de familjer därhemma. Familjerna, med kvinnorna och flickorna i spetsen, höll ett annat maskineri vid liv, och det gav dem identitet: Hemmet, gården, omvårdnaden, grödorna och hushållssysslorna. Ramarna för människans lott sattes i mångt och mycket av kön och klasstillhörighet. Kvinnorna kämpade för att betraktas som egna individer och få möjlighet att rösta och påverka omvärlden.

Idag kan det tyckas vara självklart att människan inte ska begränsas av exempelvis sitt kön eller sitt ursprung, men verkligheten ser annorlunda ut.

Vad är det som möjliggör och vad är det som hindrar att alla människor nu behandlas lika och tillerkänns samma värde och rättigheter? Vilka verktyg brukas för att ge olika grupper – etniciteter, minoriteter, samhällsklasser, åldrar samt män och kvinnor – samma rättigheter, i teori och praktik?

Identitetsbegreppet hör samman med mänskliga rättigheter och med människors ömsesidiga respekt. Det refererar till tanken om tolerans.

Identitet gäller den enskilda unika individen, den egna personliga sfären med alla dess rättigheter, skyldigheter och potentialer, men den sträcker sig även utanför den egna kroppens och uppfattningens gränser. Identitet kan kopplas till kollektiva, kulturella och territoriella gränser. En plats, stad, region, ett land, en kontinent, ett politiskt område eller en zon. En plats identitet utgår från platsens själ eller ande, Genius loci – den unika atmosfär som råder på en given plats och som genomsyrar stämningen där och ofta relaterar till dess historia. Ur ett centraliserat perspektiv uppfattas bruksorter ofta vara förlegade, outvecklade och ointressanta avfolkningsbygder, åtminstone om deras ekonomiska resurser har sinat. Idag söker många gamla bruksorter nya identiteter och värden att förknippas med, parallellt med det äldre arvet – något som håller bygden samman och definierar den i en ny epok. På många håll har nya invånare och folkgrupper anlänt och tillför nya impulser.

Identitet är ett tvåsidigt mynt. Å ena sidan kan identiteten vara inskränkt, pålagd och påtvingad – buren av sociala konstruktioner, fördomar och föreställningar där man som individ definieras av andra. Å andra sidan kan identiteten fungera som en bekräftelse på och nyckel till trygghet, 4

AVESTA ART 2017

tillhörighet, stolthet och frihet. Identitet kan handla om självbild och självförverkligande, men står alltid i relation till och förhåller sig till omvärlden. Identitetsfrågan kan vara bärare av normer, barriärer, skapa polarisering och måla upp världen i svart och vitt, men även röra sig i en gråskala, skapa konflikt eller konsensus. Identitet är inte statiskt. Den är något som är i ständig rörelse.

Avesta Art 2017 fokuserar på identitet ur olika perspektiv. Kollektiva och individuella aspekter, frågor om kultur, historia, nationalitet, etnicitet, genus, makt och normer synliggörs i skiftande uttryck och tekniker.

Caroline Gustafsson, konstvetare, curator

The workers of the old ironworks were closely associated with their jobs. They were just workers – proud, significant, employed. People who did their share and had a clear role.

As workers, they belonged to a distinct social class and with this came certain dictated social expectations. They were part of the collective force that laid important groundwork for our modern welfare society.

The workers – men and boys – were, of course, also individuals with their own hopes and destinies. Often, they had families at home. Families with women and girls at the forefront, keeping another machinery alive, and this gave them an identity: the home, the garden, the crops, the household chores, the caregiving. The framework of a person’s lot in life was largely determined by gender and class. Women fought to be viewed as individuals in their own right and to get the opportunity to vote and influence the world around them.

Today, it may seem obvious that human beings should not be limited to factors such as their gender or origin, but that is not the reality we live in. What makes it possible and what prevents people from being treated equally and given

the same dignity and rights? What tools are used to give different groups – ethnicities, minorities, social classes, ages, genders – the same rights, in theory and in practice? The concept of identity is closely linked with human rights and with mutual respect for other human beings. It is related to the idea of tolerance.

Identity is about the individual, one’s own personal sphere and all the rights, obligations and potential therein.

But it also extends outside the borders of one’s own body and mind. Identity can be linked to collective, cultural and territorial borders. A place, city, region, country, continent, political territory or zone. A place’s identity is based on the soul or spirit of the place, its genius loci – the unique prevailing atmosphere of a specific place that permeates the mood there and often relates to its history. From a centralized perspective, mining districts are often perceived as antiquated, undeveloped and uninteresting areas, at least if their economic resources have run dry. Today, many old mining districts seek new identities and the value of being associated with – along with their older legacy – something that holds the community together and identifies it in this

new era. In many places, new residents and groups of people have arrived, bringing fresh energy and momentum.

Identity is a two-sided coin. On the one hand, identity can be restricted, imposed and enforced – borne by social constructions, prejudices and preconceptions in which the individual is defined by others. On the other hand, identity can serve as a confirmation and a key to security, belonging, pride and freedom. Identity can be about self-image and self-actualization, but is always influenced by – and in turn influences – the outside world. Identity can be the bearer of norms and barriers, it can lead to polarization and paint the world in black and white. But it can also move along a grey scale, creating conflicts or bringing consensus. Identity is not static. It is something that is in constant motion.

Avesta Art 2017 focuses on identity from a number of perspectives. Collective and individual, issues of culture, history, nationality, ethnicity, gender, power and norms are explored through various expressions and techniques.

Caroline Gustafsson, curator

AVESTA ART 2017

5

6

AVESTA ART 2017

AVESTA ART 2017

7

Avesta Art Järnet rann i vitglödande strömmar, blev till plåtar, trådar och framtidstro i samhällsbygget som förnyade Sverige. Avesta var tidigt på arenan när den storskaliga industrialismen tog fart. Den första masugnen i det då så moderna järnverket blåstes på 1874. Arbetarna med yrkesskicklighet, flit och värdighet var nyckelpersoner. Men utan visionärer och entreprenörer hade Avesta – och världen – aldrig vågat språnget till en ny tid. Initiativet i Avesta är starkt förknippat med Hampus August Cornelius som också gick i spetsen för järnvägsutbyggnad, massaindustri, elkraft och telefoni.

120 år senare var järnverket sedan länge gammalt. Glöden hade falnat, valsarna hade slutat att rulla. Industriminnet var i Avesta kommuns ägo – räddat från att bli en ruin. Dåvarande kulturchef Lars Åke Everbrand såg sig nyfiket omkring – sökte ny laddning för att skapa ny framtidstro.

Så föddes Avesta Art: Samtidskonst ger ny hetta när järnhyttan blir konsthall! En utställning av unik art! 1994 inleddes arbetet, 1995 hölls premiärutställningen. Mottagandet från både konstnärer och besökare var omedelbart, stort och positivt.

8

AVESTA ART 2017

Avesta Art har placerat Avesta på konstens karta. Femton Avesta Artutställningar har hittills visat verk av 218 konstnärer och samlat fler än 400 000 besökare. Gensvaret för samtidskonst har inspirerat Avesta kommun att välja konstnärliga uttryck också för att tolka och tydliggöra industrihistorien. I martinverksopera och interaktiva gestaltningar av masugnarnas funktion förenas teknik, skönhet och lekfullhet – en satsning som är flerfaldigt internationellt prisbelönt.

Med nya ögon ser avestaborna och Avesta kommun nu på det anrika industriområdet Koppardalen. De vackraste byggnaderna från järnverkets epok lyfts fram och får ny betydelse som arbetsmiljö för design- och servicekontor – enligt Arkitekturrådet finns här Dalarnas vackraste arbetsplats. Kontakten mellan det industriella kulturarvet och köpstaden förstärks. Under valvslagna tak i underjorden väntar kulturarvet från den äldsta industrihistorien, 1600-talets kopparbruk. År 2010 startade Avesta Art Academy med egen konstskola och värdefulla seminarier för konstnärer, curators och beslutsfattare.

The iron ran in white-hot streams and was turned into sheets, wire and optimism for the future in the building of a society that regenerated Sweden. Avesta was among the first when largescale industrialism gathered speed. The first blast furnace in the ever so modern ironworks first breathed life in 1874. The workers with craftsmanship, diligence and dignity were the key to success. But without visionaries and entrepreneurs, Avesta – and the world – would have never dared take the leap into a new age. The initiative in Avesta is strongly bound to one man, Hampus August Cornelius, who was also at the forefront in the expansion of the railways, the pulp industry, electric power and telephony.

120 years later, the ironworks had been a thing of the past for a long time. The glow had faded, the rolling mills had stopped rotating. The industrial memory was owned by Avesta, saved from becoming a ruin. The then Cultural Director Lars Åke Everbrand looked around, searching for a source of energy to recreate that optimism for the future. And Avesta Art was born – contemporary art would generate heat by turning the smelting house into an art gallery! An exhibition of unique art! The work started in 1994 and the premiere was held the following year. The reaction from both artists and visitors was immediate and enthusiastic.

Avesta Art has placed Avesta firmly on the art map in Sweden. Fourteen Avesta Art exhibitions have so far shown the works of 203 artists and attracted over 360,000 visitors.

The response to contemporary art has also inspired Avesta to choose artistic expression to interpret and clarify industrial history. The Martin Hearth Opera and the interactive display of the blast furnace’s function combine technology, beauty and light-heartedness – works that have won prizes internationally.

The community of Avesta now looks at the historical Koppardalen industrial site with new eyes. The most beautiful buildings from the age of the ironworks are highlighted and take on new importance as design and service offices which, according to the architectural council, are the most beautiful workplaces in Dalarna. The contact between the industrial heritage and the modern commercial city are reinforced. Beneath the arched roof underground awaits a cultural heritage from the origins of the industrial age, the 17th century copper works.

In 2010, Avesta Art Academy started its own art school and valuable seminars for artists, curators and decision makers.

Installationen Välfärdsstaten av Melissa Henderson och Hanna Hallgren visades 2016.

AVESTA ART 2017

9

Aidan Vita vackra tårar hänger som droppar i rosthusets stora ljusa sal. Vita, i skimrande marmor, klamrar de sig kvar vid en vidsträckt vit mur som ramas in av det gamla järnverkets glänsande slagg och rostiga järnformationer. På podium vilar boken med veckade blad – alla oskrivna, i väntan på svar. En osynlig gestalt närmar sig. Vi ser bara den stiliga slöjan som stelnar i ett ögonblick.

För betraktaren med västerländsk bakgrund är tanken på kyrka nära.

En altartavla med Marias tårar över sonens lidande och död, en bok med evangelium, en brud inför sin vigning. Rosthusets rundbågade fönster förstärker. Vid närmare studium och eftertanke vidgar sig vyerna. Aidan Salakhovas konst sträcker sig över gränser mellan tidsepoker och kulturer, den når ut i världen och in i det mest personliga. Det som nästan alltid polariseras – kvinna/man, öst/väst, kristendom/islam, mjukt/hårt – kan mötas i ömsesidighet i hennes verk.

För första gången i Sverige flyttar Aidans konst utanför traditionellt galleri. Hennes verk i Avesta Art blir som en manifestation över omvälvande förändringar som hon själv har erfarit och över konstnärskap som mångtydigt vänder på perspektiv, ifrågasätter normer och förenar det oförenliga.

Aidan Salakhova är född 1964 i Moskva och har därmed vuxit upp och fått sin utbildning i Sovjetunionen. Kommunistisk maktapparat, avståndstagande från religioner och konstnärlig skolning i den klassiska konstens socialrealism – det var hennes givna värld. Betydelsefulla var också familjens rottrådar i islamiska Azerbajdzjan och föräldrarnas förhållandevis starka självständighet och fritänkande. Aidan tog examen vid Surikov Art Institute 1987 – i tiden för glasnost, på vägen till Sovjets sönderfall. Hon blev en nyckelperson för att utveckla ny samtidskonst och nya konstarenor i det nya Ryssland. Många räknar henne som Rysslands första feministiska konstnär.

Mänskliga tårar kommer i både sorgliga och lyckliga stunder. Också

Beautiful white tears hang like drops in the large bright hall of the roasting house. White, in shimmering marble, they cling to an expansive white wall that is framed in the glossy slag stone and rusty iron formations of the old ironworks.

On the podium rests a book with pleated leaves – all blank, waiting for answers. An invisible figure approaches. We see only the elegant veil that stiffens in the blink of an eye.

10

AVESTA ART 2017

i sufismens berättelser gråter mödrar floder av tårar, och här – i islams sufiska gren som genom Gud vill nå upplysning och medvetenhet – är den heliga Anden en hon. Tårarna i Avesta Art leder vidare till kvinnors hela liv – och till det livgivande skötet. I några droppar träder njutningens centrum fram. Vecken från slöjans drapering har drag av kvinnans kön – på håll reser sig samma skulptur som mannens fallos.

Aidan har tolkat feminism och sexualitet i många verk, ofta med anknytning till religion. Hon utmanar patriarkala strukturer. Den österländska kvinnan klädd i burka eller nikab slipper utomstående människors betraktande av sin kropp. Den västerländska kvinnan visar mer av bar kropp, blir kanske friare i sin rörlighet och samtidigt mera utsatt för andras blickar, mer objektifierad. I målningar, videoverk, installationer och stenskulpturer gestaltar hon allt från kvinnors barnafödande till kvinnor i harem, i västerlandets pornografi och i lesbisk kärlek dold av burkor. Två kvinnohänder som varsamt håller en minaret ger erotisk klang. En marmorskulptur av en underskön liggande man förmedlar både lycksaligheten efter älskog och tillförsikten hos den korsfäste Kristus med tro på uppståndelse.

Aidan Salakhova har ställt ut runt om i Ryssland, övriga Europa, USA och Mellanöstern. Hon har bott några år i Förenade Arabemiraten. Nu delar hon sin tid mellan Moskva och italienska Carrara, där hon – som antikens konstnärer – har funnit sin favoritmarmor. Hennes första utställning i Sverige var 2016 i Wetterling Gallery i Stockholm. Avesta Art är hennes andra.

Tårarna i Avesta Art väcker vibrationer likt Karin Boyes dikt om droppar:

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra svårt att vilja stanna

och vilja falla.

For viewers with Western backgrounds, thoughts of the church are close at hand. An altar painting with Mary’s tears over her son’s suffering and death, a book of gospel, a bride about to be married. The rounded windows of the roasting house reinforce the image. Upon closer study and reflection, the views expand. Aidan’s art transcends borders between eras and cultures, it reaches out into the world and into the

most personal. That which is always polarized – woman/ man, east/west, Christianity/Islam, soft/hard – can meet in reciprocity in her work.

For the first time in Sweden, Aidan’s art migrates outside the traditional gallery. In Avesta Art, her work becomes a manifestation of revolutionary changes that she herself has experienced and of artistry that equivocally disrupts

perspective, questions norms and unites the disparate.

Aidan was born in 1964 in Moscow and grew up and completed her education in the Soviet Union. The communist machinery of power, dissociation from religions and artistic schooling in classical social realism art – this was her everyday world. Of significance also were her family’s roots in Islamic Azerbaijan and her parents’ relatively strong independence and freethinking. Aidan graduated from the Surikov Art Institute in 1987 – in the time of glasnost, on the way to the disintegration of the Soviet Union. She became a key figure in the development of new contemporary art and art arenas in the new Russia. Many count her as Russia’s first feminist artist.

Human tears emerge in moments of both sadness and joy. In Sufism tales, mothers also cry rivers of tears, and here – in Islam’s Sufic branch that seeks to achieve enlightenment and awareness through God – the Holy Spirit is female. The

tears in Avesta Art lead onward to women’s entire lives – and to the live-giving womb. In some of the drops, the female centre of pleasure emerges. The folds from the drape of the veil suggest the vaginal form – from a distance, the same sculpture materializes as the male phallus.

Aidan has interpreted feminism and sexuality in many works, often with a connection to religion. She challenges patriarchal structures. The Eastern woman attired in a burqa or niqab wards off external observation of her body. The Western woman shows more of her bare body, becomes perhaps freer in her movement and at the same time more vulnerable to the eyes of others, more objectified. In paintings, video works, installations and stone sculptures, she embodies everything from women’s childbirth to women in harems, in Western pornography and in lesbian love concealed by burqas. Two female hands gently holding a minaret set an erotic tone. A marble sculpture of an

exquisitely beautiful man lying down imparts both the bliss of lovemaking and the assurance of the crucified Christ in his resurrection.

Aidan Salakhova has exhibited in Russia and elsewhere in Europe, the United States and the Middle East. She lived for several years in the United Arab Emirates. She now divides her time between Moscow and Carrara, Italy, where she – like the artists of antiquity – has found her favourite marble. Her first exhibition in Sweden was in 2016 at the Wetterling Gallery in Stockholm. Avesta Art is her second.

The tears in Avesta Art awaken tremors reminiscent of Karin Boye’s poem about drops: Hard to be uncertain, afraid and divided, hard to feel the depths attract and call, yet sit fast and merely tremble – hard to want to stay

and want to fall.

AVESTA ART 2017

11

Michiel Brouwer & Anders Sunna Med stora, sorgsna, undrande ögon iakttar en samisk pojke världen. Hans blick möter inte besökarens. Snarare skådar han i fjärran. Intill honom dundrar malmtåget fram. En grotesk, monsterlik varelse slukar pengar.

Kring pojkens midja är bombbältet fästat.

Människans – och mänsklighetens – livsförutsättningar och förväntningar kommer i korsdrag vid Avestas gamla masugnskrans. Bortom de breda penseldragen i Anders Sunnas street art-lika målning, visar sig ett myller av detaljer i målade mikrobilder och kollage av gamla foton. I mäktiga nya foton för Michiel Brouwer oss ut i storslagna landskap – dit där orörd natur möter människors ingrepp i form av gruvor och anrikning.

Som ett nav i snurrande verklighet vilar trälocket över masugnens en gång så omättliga mun. Här i det gamla järnverket, där malmen var nyckelresursen i processen att ta fram järn till västvärldens välståndsutveckling, uppenbarar konsten nu risker och nackdelar med människans exploatering av natur.

I fokus står Sápmi, samernas historiska ursprungsland, som sträcker sig över hela Nordkalotten och en stor del av Skandinavien. Sápmi omfattar delar av Sverige, Norge, Finland och hela Kolahalvön i Ryssland. Området har cirka 2,3 miljoner invånare, varav samerna själva bedömer att de är cirka 80 000 personer i just denna geografi.

Michiel Brouwer och Anders Sunna arbetar – var för sig och tillsammans – med konst som redovisar, utmanar och väcker frågor kring det samiska samhället och dess relation till storsamhället i form av både stater och stora bolag. Anders Sunna är själv same och tillhör en släkt som i generationer har fått kämpa för sin rätt att verka i den bygd där de sedan urminnestider hör hemma. Michiel Brouwer är fotograf och började redan i tonåren intressera sig för hur ursprungsbefolkningar skildras – och fann bilderna av samer statiska och idylliserade, oförändrade över årtionden. Hans egna fotografiska verk har blivit skarpa påminnelser som samisk historia och storsamhällets rasbiologi. Deras verk i Avesta Art handlar om individ och samhälle – om människan, hennes plats i maktordningen och hennes samspel med andra människor och med naturen.

Som ett antikt kulturarv från indiansk eller asiatisk forntid, framträder det stora dagbrottet i Aitik i Michiel Brouwers fotografi. Skönheten är slående.

Den rosaskimrande himlen skänker ett drag av romantik. Samtidigt, i all sin nakenhet, öppnar sig såret efter knappt femtio års malmbrytning.

Dagbrottet är tre kilometer långt, en kilometer brett och som djupast 450 meter. Gruvan i Aitik, söder om Gällivare, är Nordens största dagbrott – en modern gruva där 650 anställda varje år tar fram 36 miljoner ton malm 12

AVESTA ART 2017

som anrikas till koppar, guld och silver. Gruvbolaget i Aitik är Gällivares största privata arbetsgivare, och gruvan har stor betydelse för människors möjligheter att leva och bo i bygden. Men spåren i landskapet är läsbara för all framtid.

I andra verk av Michiel Brouwer är det naturen som slår an tonen – vidsträckta fjällplatåer, vackra sjöar, blånande snöklädda fjäll. Ångan eller röken från skorstenar eller industriella anläggningar skönjs vid horisonten.

Mötet mellan natur och industri är tydligt, men inte påträngande. Vad det på sikt betyder för människors liv och arbete, arters livsbetingelser och biologisk mångfald är höljt i dunkel. Flera av fotona i Avesta Art kommer från ryska Kolahalvön.

Michiel Brouwer föddes i Holland och flyttade som treåring med sin familj till Ljusdal i Sverige. Han studerade vid Konstakademin i Nederländerna, där han tog en kandidatexamen i Dokumentärfotografi, 2009. Därefter, med stipendium från The Netherlands Foundation for Visual Arts, Design and Architecture, genomförde han ett större projekt med faktasökning kring svenska samer. Under en tid som Artist in Residens i norska Kirkenes kom han nära exploateringen av inte minst Sápmis metaller. Ofta etableras och drivs verksamheten av stora företag, ibland utländska, och den samiska befolkningen har begränsade möjligheter att påverka tillstånden.

Swedish Cooperation Game – svenskt samverkansspel – heter Anders Sunnas storskaliga verk. Det reser sig som en graffitivägg i rummet.

Konstverkets monsterliknande varelse har drag av stora stygga vargen som – för tillfället – inte äter små barn utan sedlar. Malmtågets lokförare är dagen till ära klädd i fluga. Vid närmare anblick visar det sig vara rasbiologen Herman Lundborg som styr tåget, vars starka strålkastare zoomar in en vålnad med traditionsrik samisk dräkt och lasso. Bland gruvinteriörer, samiska barngrupper och renar, finns dokument och stålstaket som båda leder tankarna till stängda möjligheter.

Nej, Swedish Cooperation Game är inget samverkansspel. Det är storsamhällets arrangemang med kolonialism, rasbiologi och förtryck. Det är en våldtäkt på Sápmi.

Installationen Justitia est Corrumpere bekräftar konstnärens syn på saken. Han menar att sedan 1634, när den första stora silverfyndigheten var funnen, har svensk politik aldrig ändrats. Det är ”bara ett finare sätt att utöva sin koloniala makt”, skriver han. ”Det krävs ett hårdare motstånd från > samiskt samhälle, innan vi bara är en turistfälla.”

With big, sad, wondering eyes, a Sámi boy watches the world. His gaze does not meet the visitor’s. Rather, he is looking off into the distance. The ore train thunders by at his side. A grotesque, monstrous creature behind him is devouring money. A belt of dynamite is fastened around the boy’s waist.

Human – and humankind’s – living conditions and expectations come to a crossroads in the crown of the blast furnace at Avesta Art. Beyond the broad brushstrokes in Anders Sunna’s street-art-like painting, a myriad of details emerge in painted micro-images and collages of old photos.

In powerful new photographs, Michiel Brouwer transports us to vast landscapes, where unspoilt nature meets human intervention in the form of mines and development. As a hub in this spinning reality, the wooden cover rests over the once insatiable mouth of the blast furnace. Here in the old ironworks, where the ore was once the key resource in the production of iron for the advancement of Western prosperity, art now lays bare the risks and drawbacks of human exploitation of nature.

The focus is Sápmi, the native lands of the Sámi, which stretch across large areas of the Arctic and Scandinavia,

covering parts of Sweden, Norway, Finland and the entire Kola Peninsula in Russia. The region has roughly 2.3 million inhabitants, 80,000 of which are estimated to be Sámi.

Michiel Brouwer and Anders Sunna create – both individually and together – art that reports, challenges and raises questions about the Sámi community and its relationship to the majority society, as represented by both nations and large companies. Anders Sunna is himself Sámi, and hails from a family that has fought for generations for the right to work in the district they have lived in since ancient times. Michiel Brouwer is a photographer. Since his teens, he has been captivated by the depiction of indigenous people, finding images of the Sámi people static and idealized, unchanged for decades. His own photographic works have become sharp reminders of Sámi history and the scientific racism of the majority society. The artists’ work at Avesta Art explores the individual and society – the person, their place in the power structure and their interaction with other people and with nature.

Like a cultural artefact from ancient Indian or Asian history, the giant strip mine in Aitik emerges in Michiel Brouwer’s photography. Its beauty is breathtaking. The

rose-tinted sky hints at romance. Yet at the same time, the wound of nearly fifty years of ore mining opens, in all its nakedness. The strip mine is three kilometres long, one kilometre wide and 450 metres at its deepest point. The Aitik mine, south of Gällivare, is the largest strip mine in the Nordic region – a modern mine where 650 miners extract 36 million tonnes of ore every year, which is then refined into copper, gold and silver. The mining company in Aitik is Gällivare’s largest private employer, and the mine plays a significant role in people’s ability to live and work in the district. But the marks it leaves on the landscape will be there forever.

In Brouwer’s other works, it is nature that sets the tone – vast plateaus, majestic lakes, dazzling snow-covered mountains. The smoke or steam from chimneys or industrial plants is visible on the horizon. The meeting between nature and industry is clear, but not intrusive. What it ultimately means for human lives and work, living conditions and biodiversity, is shrouded in mystery. Several of the photos at Avesta Art are from the Russian Kola Peninsula.

Michiel Brouwer was born in the Netherlands and moved to Ljusdal, Sweden with his family when he was >

AVESTA ART 2017

13

>

Anders Sunna föddes 1985 i Jukkasjärvi i Lappland och är uppvuxen i en renskötarfamilj i Kieksiäisvaara i Norrbotten. Hans konst är politisk, starkt buren av samernas gemensamma erfarenheter och av sin egen familjs mer än fyrtioåriga konflikt med den svenska staten gällande rätten att verka i den egna ursprungliga samebyn. ”Vårt förtroende för det svenska rättssystemet är obefintligt. … Jag är statslös i en diktatur.” har han skrivit.

Anders Sunna är utbildad vid Konstfack i Stockholm. Han har ställt ut både i Sverige och internationellt. År 2015 tilldelades han Konstnärsnämndens arbetsstipendium.

14

AVESTA ART 2017

>

three years old. He studied photography at university in the Netherlands and then, with a stipend from The Netherlands Foundation for Visual Arts, Design and Architecture, conducted a large-scale research project among Swedish Sámi. During an artist in residency in Kirkenes, Norway, he explored and documented issues such as the exploitation of Sápmi metals. Mining is often established and run by large companies, sometimes foreign, and the Sámi people have limited opportunities to influence conditions. Anders Sunna’s large-scale work is entitled Swedish Cooperation

Game. It stands erect, a wall of street art in the room. The work’s monster-like creature has the features of a big, bad wolf who – for the moment anyway – is eating banknotes rather than small children. In honour of the day, the driver of the ore train is dressed in formal wear. On closer inspection, we see that it is the racial biologist Herman Lundborg steering the train, whose bright headlights zoom in on a phantom in traditional Sámi dress with a lasso. Among interior views of the mine, groups of Sámi children and reindeer, documents and steel fences lead thoughts to closed opportunities.

No, Swedish Cooperation Game is no team-building activity. It is the majority society’s system of colonialism, racial biology and oppression. It is a rape of Sápmi.

The installation Justitia est Corrumpere confirms the artists’ views. Since 1634, says the artist, when the first major silver deposit was discovered, Swedish policy has never changed. It is “only a subtler way of exercising its colonial power,” he writes. “Tougher resistance from the Sámi community is needed, before we become just a tourist trap.”

Anders Sunna was born in 1985 in Jukkasjärvi in Lapland and grew up in a reindeer-herding family in Kieksiäisvaara

in Norrbotten. His art is political, strongly characterized by the collective Sámi experience and by his own family’s more than forty-year conflict with the Swedish government over the right to work and influence in their own native Sámi village. “Our confidence in the Swedish legal system is nonexistent. … I am stateless in a dictatorship,” he has written.

Anders Sunna studied at Konstfack in Stockholm. He has exhibited in Sweden and around the world. In 2015, he was awarded an artist stipend by the Swedish Arts Grants Committee.

AVESTA ART 2017

15

Linda Bäckström Som i en hägring svävar den eleganta bilen i masugnshallens luftrum.

Glänsande är lacken – ackompanjerad av slagg på många håll i hyttan.

Stålet i bilkarosser kommer från modernare masugnar än dem som står på rad i Avesta gamla järnverk. Ändå finns här en koppling – mellan olika epokers olika produktion, produkter och synsätt.

På utslagsplatsen, där järnet rann i vitglödande strömmar, brinner lägerelden. Så länge människan har varit människa har hon tänt eldar för värme och matlagning. Här finner resenären ro. Också den som i bil glider fram genom storslagna naturlandskap, behöver stanna vid en källa på gröna eller solbruna ängder.

Redan i masugnshallens inre möter den amerikanska drömmen. En chopper! Motorcykelns höga styre och förlängda framgaffel leder tanken rakt ut till vidsträckta flacka fält, fluffiga moln mot klarblå himmel och vid horisonten fjärran berg. Men motorcykelns sadel är hämtad från en häst.

Två olika hästkrafter strålar samman. Båda symboliserar de frihet. Verket heter Saddle Tramp. Intill glittrar Jewels, och skylten lockar idéerna vidare – till smycken, till kläder med gnistrande stenar, till bilar som blir juveler och till visionen om frihet utan gräns.

Med fascination utforskar Linda Bäckström symboler för amerikansk kultur. I hennes bildvärld möter vi välkända uttryck i ny fattning. Det som vi vid första ögonkastet tror oss känna igen, visar sig vara deformerat – på ett lekfullt sätt förvrängt och icke funktionellt.

–I den amerikanska drömmen är allt möjligt. Alla som verkligen vill kan ta sig fram. Alla som försöker kan lyckas. Samtidigt finns där så mycket ensamhet. Den ensamme cowboyen med sin hjord. Den ensamme mcföraren på färd. Populärkulturens bilder är förtjusande och romantiska.

Like a mirage, the elegant car floats in the air of the blast furnace hall. The paint on the car shines, as does the slag stone throughout the smelting house. Today, the steel in car bodies comes from more modern blast furnaces than those in the old Avesta ironworks. Nevertheless, there is a connection between how iron and steel products were made and used then and now.

Inside the furnace, where iron previously flowed in white-hot streams, burns a campfire. As long as humans have been humans, we have lit fires for warmth and to make food. It is where the traveller finds peace. Just as someone in a car, rolling through the wide-open countryside, might

16

AVESTA ART 2017

Verklighetens USA är ett mångfacetterat land, en smältdegel av många kulturer som ska enas kring en värdegrund. Linda Bäckströms verk är varken hyllningar eller kommentarer till idealen. Hennes konstnärliga tillvägagångssätt tillför en dimension – en mjukhet i formen som stör och opponerar sig mot de objekt som gestaltas. Arbetet sker i flera steg. Hon konstruerar och syr textila formar som fylls med expanderande fogskum som härdar och blir hårt. Tyget tas bort och kvar blir ett avtryck av insidan av tygformen. För vissa verk väljer hon att använda fogskumsskulpturen som förlaga till en aluminiumavgjutning. Alla verk är unika.

I Avesta Art visar Linda Bäckström även vapen, slutligt formade i aluminium, och målade med metallisk glitterlack. Tygformarna är konstruerade efter riktiga vapenmodeller, men här har gevären och automatvapnen inte längre någon funktion, de bara påminner om de maktsymboler som de representerar. Väggverket Nova Racing förhöjer och hyllar – likt ett heraldiskt emblem eller fotbollsfansens läktararrangemang.

Linda Bäckström drivs av viljan att förstå fascinationen för amerikansk kultur. Hon hamrar inte med pekpinnar. Med glimten i ögat skapar hon verk som stimulerar analys och diskussion.

Som betraktare får vi själva tänka vidare: Vilka är människorna som använder föremålen som här gestaltas? Vilken plats ges kvinnorna? Var finns berättelsen om alla cowboys som kom från Mexiko eller hade afrikansk börd? Vad händer på de stora rancherna idag – vill den unga generationen ta över? Hur klarar de stora amerikanska bilarna omställningen till ett fossilfritt samhälle?

Linda Bäckström är född 1982 i Bomhus i Gästrikland, nu bosatt i Stockholm, där hon representeras av Wetterling Gallery.

pause by a meadow, green or browned from the sun.

Inside the blast furnace hall we encounter the American dream. A chopper! The high handlebars and the elongated fork holding the wheel immediately make you think of vast, never-ending fields, fluffy clouds against clear blue skies, and remote mountains on the horizon. But here the motorcycle’s seat is a horse saddle. Two different kinds of horsepower in one. Both symbolizing freedom. The artwork is called Saddle Tramp. Next to it is the glittering work called Jewels. The sign stirs your imagination further, to jewellery, to rhinestone clothing, to cars that become gems, to a vision of freedom without borders.

With fascination, Linda Bäckström explores symbols of American culture. In her world of images, we encounter familiar expressions in new miens. What at first glance we seem to recognize turns out to be warped, playfully distorted and non-functional.

“In the American dream, everything is possible,” she says. “Everyone who really wants to make it can. Everyone who tries can succeed. At the same time, there is so much loneliness. The lonely cowboy with his herd. The lone motorcyclist on the road. The images from popular culture are charming and romantic.”

The reality is that the US is a multifaceted country, a

melting pot of many cultures that should unite around its basic values. Linda Bäckström’s works are neither a tribute nor a commentary on the ideal. Her artistic approach adds a dimension – a softness in the form that interferes with and opposes the objects that are depicted. The work is done in several steps. She designs and sews textile shapes that are then filled with expanding spray foam that hardens.

The fabric is removed but it leaves an imprint of its shape inside the cloth mould. For some works, she chooses to use the spray foam sculpture as a model for an aluminium cast.

All of her works are unique.

Linda Bäckström’s exhibition at Avesta Art also includes

weapons, formed in aluminium and painted with a metallic glitter lacquer. The cloth moulds are constructed according to actual models of weapons, but here, the rifles and machine guns are no longer functional. They are merely reminders of the power symbols they represent. On the wall, the work Nova Racing heightens and heralds – like a coat of arms or a grandstand display by football fans.

Linda Bäckström is driven by a desire to understand the fascination with American culture. Her works are subtle and intriguing, not lecturing. With a twinkle in her eye, she creates works that provoke analysis and discussion.

The viewer is invited to further reflection: Who are the

people who use the objects shown here? What role do women have? Where is the story of all the cowboys who came from Mexico or had African origins? What happens on the big ranches today – will the younger generation take over? How will the big American cars handle the transition to a fossil-free society?

Linda Bäckström was born in 1982 in Bomhus, Sweden.

She now lives in Stockholm, where she is represented by the Wetterling Gallery.

AVESTA ART 2017

17

18

AVESTA ART 2017

AVESTA ART 2017

19

Anetta Mona Chişa & Lucia Tkáčová Som ett segel med vilja att flyga drar den orange fallskärmen mot luftrummet i det gamla järnverkets allra vitaste hörn. Starkt knutna händer greppar kring linorna och håller den kvar. Stadigt är den förankrad genom många människors okuvliga kraft. Här är det inte fråga om äventyrliga luftfärder eller byggande av luftslott – här gäller det att hålla sig på jorden Den knutna näven förekommer ofta som symbol för kampen. Näven, höjd i luften, blir uttryck för motstånd och uppror, för förändring och revolution, ja även för visshet om seger. På näthinnan bär många bilden av OS-medaljörerna som i Mexiko 1968 höjde sina knutna nävar i protest mot hur svarta behandlas. Just i år, i Sverige, blev fotot på en ensam kvinna som knöt sin näve mot tågande nazister Årets bild. Knytnäven kommer även fram i kroppsspråket för ilska – och blir situationen tillspetsad kan näven slå till.

Konstnärsduon Anetta Mona Chişa och Lucia Tkáčová vänder på perspektiven. Kampen för värdiga villkor kan inte föras bara genom rebelliska manifestationer vid enstaka högtidliga eller uppmärksammade tillfällen. Då riskerar den att bli ett slag i luften. Verket Down is the New Up (Ner är det nya upp), bekräftar deras syn på saken: Förändring åstadkommer vi genom att varje dag, metodiskt och oförtröttligt, engagera oss. Vi måste börja med det basala, inte fara iväg. Det nya ska byggas från grunden.

Like a sail yearning to fly, the orange parachute draws toward the airspace in the very whitest corners of the old ironworks.

Yet firmly clenched hands grip the lines and hold them fast, the parachute anchored through the unconquerable power of many people. This is not a matter of adventurous travel or building castles in the air. Here, it is about staying firmly on the ground.

Clenched fists often recur as a symbol of struggle.

The fist, held high in the air, becomes an expression of resistance and uprising, of change and revolution, and yes, also of assurance of victory. For many, the fist may conjure scenes from the 1968 Olympic Games in Mexico, where medallists raised their fists in protest of the discrimination and oppression of black people. Just this year, in Sweden, a photograph of a lone woman raising a fist against marching Nazis became the Photo of the Year. The clenched fist is also recognized as body language for anger – and if the situation becomes heated, the fist may strike.

20

AVESTA ART 2017

Här i Avesta Art brinner den orange färgen som en åminnelse om elden i ugnarna – elden som förtärde syret och gav malmen sådan hetta att järnet frigjordes. Den orange duken manar till uppsikt och förnyelse.

Särskilt starkt blir motivet här, när händerna som håller förändringsarbetet jordnära har målade naglar. Det kan vara kvinnor och queerpersoner som anger riktningen.

Högst upp vid masugnskransen möter en knuten näve i annan tappning.

Either Way, We lose (Hur som helst, är det vi som förlorar), visar knytnäven uppblåst och groteskt förstorad. Istället för att skrämma ger den närmast ett skrattretande intryck. Näven som ska vara hård och slagfärdig, är här mjuk och så lätt att den vill flyga i väg – som en ballong på ett nöjesfält. Nej, det är inte högmodiga ord och stora gester som förändrar världen, tycks konstnärerna säga.

Intill ligger en hög gatstenar – ett enkelt vardagligt material, som nästan ser ut att dröja kvar från järnbrukstiden. Kanske skulle en extra anläggning muras här? Men gatstenar används också i kamp. När plakat och skanderade ord inte når fram, går demonstrationer överstyr och gatstenar blir tillhyggen mot dem som försvarar makt och maktens ordning.

I Anetta Mona Chişas och Lucia Tkáčovás installation Clash! är gatstenarna i själva verket tillverkade av sprödaste porslin. De är sköra, >

Artist duo Anetta Mona Chişa och Lucia Tkáčová twist this perspective. The battle for dignified conditions cannot be fought only through rebellious manifestations at the occasional solemn or high-profile event. It risks then becoming just an empty gesture. The work Down is the New Up confirms the artists’ views: Change is achieved through our engagement, every day, methodically and relentlessly.

We have to begin with the basics and not get carried away.

The new must be built from the ground up.

Here in Avesta Art, the orange colour blazes as if in commemoration of the fires in the furnaces – the fire that consumed the oxygen and gave the ore such heat that the iron was liberated. The orange cloth calls for attention and renewal. The motif becomes particularly strong here, when the hands holding the struggle for change have painted fingernails. It may be that women and queer people will lead the way.

At the very top of the crown of the blast furnace, we

meet a clenched fist with a new twist. Either Way, We Lose depicts an inflated and grotesquely enlarged fist. Instead of frightening, it gives off an almost laughable impression. The fist, which should be hard and ready to strike, is here soft and so light that it seems ready to float away – like a balloon at a funfair. No, it is not haughty words that will change the world, the artists seem to be saying.

Close by is a pile of paving stones – a simple everyday material which seems almost to be a remnant from the ironworks age. Perhaps another work will be erected here? But paving stones are also used in combat. When placards and chanted words do not reach their audience, demonstrations come to nothing and paving stones become weapons to be used against those defending their power and rule of law.

In Anetta Mona Chişas and Lucia Tkáčovás installation Clash!, the paving stones are actually made of the most delicate porcelain. They are light, brittle objects, and the

>

> lätta objekt, där det äggskalstunna materialet är handmålat med minutiös noggrannhet. Endast varsamma händer kan hantera stenarna, utan att de krossas.

Clash! växer till en predikan om att göra rätt från början. Att det som ska hålla i längden måste byggas från grunden. Att byggstenarna är olika och att respekt måste finnas för varje del i den blommande mångfalden – både bland oss människor och i den natur som är förutsättningen för mänskligt liv på jorden. Att lösningar inte är enkla och att både motstånd och förändringsarbete behöver bäras av de många människorna, varje dag.

Anetta Mona Chişa är född i Rumänien och Lucia Tkáčová i Slovakien.

De möttes under studieåren vid Academy of Fine Arts and Design i Bratislava, och sedan examen år 2000 arbetar de som konstnärsduo. Nu bor och verkar de i Prag och Berlin. Konstnärligt utforskar de sociala, samhälleliga, historiska och politiska aspekter av tillvaron. Frågor om genus och om möten mellan Väst- och Östeuropas ideal och normer är några perspektiv som återkommer. Avesta Art är konstnärsduons första utställning i Sverige.

> eggshell-thin material is handpainted with meticulous accuracy. Only gentle hands can wield the stones without breaking them.

Clash! grows to a sermon about doing things properly from the start. That you must build from the ground up to make something that will endure. That, like the paving stones, we are all different and every part of this flowering diversity must be respected – both among us humans and in

22

AVESTA ART 2017

nature that is the prerequisite for human life on Earth. That solutions are not simple, and that both resistance and the struggle for change must be borne by these many people, every day.

Anetta Mona Chişa was born in Romania and Lucia Tkáčová in Slovakia. They met while studying at the Academy of Fine Arts and Design in Bratislava, and have worked as a duo since graduating in 2000. They now live

and work in Prague and Berlin. Their art explores the social, societal, historical and political aspects of our existence.

Issues of gender and of the meeting between Western and Eastern European ideals and norms are recurring themes.

Avesta Art is the artist duo’s first exhibition in Sweden.

Cooper & Gorfer Innesluten i sig själv – och samtidigt så starkt närvarande att varje besökare blir rörd vid sina sinnen – möter Aana i Avesta Arts entré. Hon blundar, ansiktet är blekt. Den böljande blommiga manteln ger en drottninglik grace. Distinkt mönstrad samisk dräkt bildar kontrast. Aanas gestalt är underskön, mångtydig och gränsöverskridande. Vad betyder den avklippta hårflätan i hennes vantklädda hand? Skapar förgängelse skönhet? Är hon redan på den andra sidan?

En trappa ned, i rosthusets stora öppna sal, där slaggen skimrar och kulturprogram tar plats, väntar en annan kvinna i annan magnifik klädnad.

Watching Vivienne. Knowing Vivienne. Leaving Vivienne. Att iaktta, lära känna och lämna. Här för konstnärsduon Cooper & Gorfer oss in i en barockkammare, till en kvinna som tycks avvärja vår kontakt. Med tvekan möter hon besökarens blick. Mer frenesi finns det i hennes rörelse när hon först tittar ut genom ett fönster och sedan ger sig iväg. Det som lockar och drar, ser även ut att skrämma. Kan det vara naturen?

De två kvinnorna visar olika sidor av Cooper & Gorfers konstnärliga arbete.

Aana kommer från deras utforskande arbete i samiska områden, där de intervjuade och umgicks med kvinnor i olika åldrar och sedan i konstnärliga fotografier gestaltade deras liv. Lager på lager av berättelser och symbolism blir som penseldrag i en målning. Gränslandet suddas ut mellan realism och gåtfull saga eller dröm. Det synbart iakttagna, silas genom själens

Enveloped within herself – and yet still so strongly present as to affect the viewer’s every sense – Aana greets visitors at the entrance to Avesta Art. Her eyes are closed, her face is pale.

The billowing flowered mantle endows her with a queenly grace and contrasts with the pattern of the traditional Sámi costume underneath. The figure of Aana is exquisitely beautiful, ambiguous and transcends borders. What is the meaning of the severed braid in her mittened hand? Does destruction create beauty? Is she already on the other side?

One level down, in the large open hall of the roasting house, where the slag stone shimmers and cultural events are held, another magnificently attired woman awaits. Watching Vivienne. Knowing Vivienne. Leaving Vivienne. To observe, to converge, and to relinquish. Here, artist duo Cooper & Gorfer transport us into a Baroque chamber, to a woman who seems to be warding off our approach. Hesitantly, she

24

AVESTA ART 2017

filter av drömmar, stämningar, rädslor och sår. Många av porträtten i den samiska sviten Interruptions (Avbrott) är fotograferade genom ett tunt skikt av glas som inte skyler utan synliggör det djupt mänskliga.

The Vivienne Series (Serien Vivienne) är resultatet av konstnärernas samarbete med ett av Sveriges främsta museer inom konsthantverk och design, Röhsska i Göteborg. Den stiliga klänningen från modehuset Vivienne Westwood är förvärvad av museet, och till grund för det beslutet ligger respekten för både innovativ design och processen med plagget.

Klänningen är stilbildande silhuett i kollektionen Chaos Point (Kaosets kärna), där modeskaparen tillsammans med skolbarn har engagerat sig för miljöansvar och fred. Vivienne berättade för barnen om soldater, som ger upp kriget och gör om frontlinjen i djungeln till ett vänskapsband med forna motståndare och med naturen själv. I djungeln fick de insikt om livets mirakel – samspelet i naturen. Först därigenom kan jorden outtröttligt och hållbart ge av sig själv och avslöja sina djupaste hemligheter. Soldaterna blev istället härförare för ekologi, Frihetens krigare. När de reste till staden för att upplysa andra människor, klädde de sig i uniformer målade med naturen som de älskar – fjärilar, magiska blommor, ormar. Det är barnens bilder av Frihetens krigare som blommar fram i Viviennes klänningstyg.

Fyra andra verk i rosthusets stora sal har sitt ursprung i Kirgizistan.

Red Shola Standing visar Shola i röd klänning bilda egen kontur i ett storslaget landskap med vidsträckt stäpp och höga bergsformationer. >

meets the viewer’s eyes. Her movements rise in frenzy as she first looks out the window and then flees. That which draws and lures seems also to frighten. Could it be nature?

The two women show different facets of Cooper & Gorfer’s art.

Aana comes from their exploratory work in Sámi communities, where they interviewed and visited with women of various ages and then depicted their lives in artistic photography. Layer upon layer of stories and symbolism settle like brushstrokes in a painting. The borderland between realism and the realm of mysterious saga or dream becomes blurred. The visibly observed is sifted through the soul’s filters of dreams, moods, fears and wounds. Many of the portraits in the Sámi series Interruptions are photographed through a thin layer of glass that unveils rather than conceals that which is deeply human.

The Vivienne Series is the result of the artists’ collaboration with one of Sweden’s foremost museums of applied arts and design, the Röhsska in Gothenburg. The elegant gown from the Vivienne Westwood fashion house was acquired by the museum, a decision based on respect for both innovative design and the garment process. The dress is an iconic silhouette in the collection Chaos Point, in which the fashion designer collaborated with schoolchildren to promote environmental responsibility and peace. Vivienne told the children a story about soldiers, who give up their war and reshaped the front line in the jungle into a bond of friendship with their former adversaries and with nature itself. In the jungle, they gain insight into the miracle of life – the interplay of nature. It is only through this give and take that the Earth can tirelessly and sustainably give of itself and

reveal its deepest secrets. The soldiers become freedom fighters for the environment. When they travel to the city to enlighten others, they dress in uniforms painted with the nature they love – butterflies, magical flowers, snakes.

These are the pictures the children painted of the Freedom Fighters, which blossom in Vivienne’s designs.

Four other works in the large hall of the roasting house originate in Kyrgyzstan. Red Shola Standing depicts Shola in a red dress forming her own contours in a grandiose landscape with expansive steppes and tall mountain ranges. Firmly, she stands. Conspicuous, fearless, almost demonstrative. Shola belongs here. She seems to be at one with nature, in an existence in which nature forms the person and the person acts in harmony with nature.

In Kyrgyzstan, the artist duo Cooper & Gorfer got to know a people with a nomadic ancestry stretching back over

a thousand years, pushed here and there by other people and cultures. In the 15th and 16th centuries, they settled down in the region that is now Kyrgyzstan, but which has been dominated by other powers for centuries: first by the tsar in the 1900s, and then by the Soviet Union. On 31 August 1991, Kyrgyzstan declared its independence from the Soviet Union. But even for the independent republic, the political climate is characterized by corruption and unrest. Shola stands as a link between roots and dreams of the future. For a people who have always had to fight for their own identity, the old narratives and sagas gain renewed meaning. In another work, Man Under Orange Leaves, an old man sums up the experiences of his long life. The orange leaves burn in his head covering. For us in the Folkare district, who grew up with Karlfeldt’s Nobel Prize-winning poetry, the muffled tones of Autumn Hymn sound: “‘Quo

vadis?’ The question shakes me. Where shall I go, when evening overtakes me?”

Still other expressions can be found in Cooper & Gorfer’s works from Qatar, depicting Eastern culture in a dizzying phase between past and future. Here at Avesta Art, they carry out a beautiful dialogue with Aidan’s marble sculptures.

Cooper & Gorfer are an artist duo consisting of Sarah Cooper (USA, 1974) and Nina Gorfer (Austria, 1979), now residing in Gothenburg and Berlin. During their travels, they draw near both collective narratives and individual experiences and lives. They create images with the same care as a painter in her studio. They do not make traditional documentaries. Instead, they portray cultures and experiences in a life-giving confluence of reality and saga. Many of their works resonate with art history.

AVESTA ART 2017

25

> Stadigt står hon där. Tydlig, orädd, nästan demonstrativ. Shola hör hemma här, hon ser ut att vara ett med naturen, i en tillvaro där naturen formar människan och människan verkar i samklang med naturen.

I Kirgizistan lärde konstnärsduon Cooper & Gorfer känna ett folk med anor sedan långt mer än tusen år från nomader, trängda hit och dit av andra folk och kulturer. Under 1400- och 1500-talen slog de sig ned i de områden som nu bildar Kirgizistan, men har under århundraden dominerats av andra makter, på 1900-talet av först tsaren och sedan Sovjet.

Den 31 augusti 1991 förklarade sig Kirgisien fritt från Sovjetunionen, men även för den självständiga republiken är politiken präglad av oegentligheter och oro. Shola står som en länk mellan rottrådar och framtidsdrömmar.

För ett folk som alltid har fått kämpa för sin egen identitet, får de gamla berättelserna och sägnerna förnyad betydelse. I ett annat verk, Man under orange leaves (Man under brandgula löv), summerar en gammal

26

AVESTA ART 2017

man sitt långa livs erfarenhet. De gula löven brinner i hans huvudbonad.

För oss i Folkarebygden med Karlfeldts Nobelprisbelönta lyrik, klingar diktsamlingen Hösthorns dova klang: ”Quo vadis? Frågan darrar i mitt sinne. Vart skall jag gå, då aftonen är inne?” Åter andra uttryck finns i Cooper & Gorfers verk från Qatar med orientalisk kultur i svindlande möte mellan förr och framtid. Här i Avesta Art för de fin dialog med marmorskulpturerna av konstnären Aidan.

Cooper & Gorfer utläses Sarah Cooper, född 1974 i USA, och Nina Gorfer, född 1979 i Österrike, nu bosatta i Göteborg och Berlin. Under sina resor kommer de nära både kollektiva berättelser och enskilda individers upplevelser och livsöden. De skapar bilder med samma omsorg som målaren i ateljé. Deras verk är inte traditionella dokumentärer. I stället gestaltar de kultur och erfarenheter i ett livgivande möte mellan verklighet och saga. På många sätt finns också resonans i konsthistorien.

Maja Gunn I det maskulint präglade gamla järnverket dinglar bara kvinnobröst i malmbåsets rymd. Tre barn framträder i foton, inspirerade av idoler från musikens värld. Där kantiga malmstycken en gång lagrades i väntan på krossning, prövas nu vad kläderna gör med oss människor – vad klädstilen betyder för vår syn på oss själva och på andra människor.

Maja Gunns konstnärliga arbete är ett utforskande av hur kläder påverkar bilden av människan och hur kläder kan utmana och förändra könsroller och därmed samhället.

–Barn i lek prövar olika roller, och de söker förebilder som de kan identifiera sig med och imitera.

Eftersom vi människor är olika varandra, visar Maja Gunns verk värdet av att alla barn får möjligheter att upptäcka idoler som just de kan känna samhörighet med. Role Models är tre nya verk, skapade för Avesta Art, med anknytning bland annat till etnicitet. Här är det mångsidiga afrikanamerikanska artisten Beyoncé med karaktäristisk hatt, reggaeprofilen Bob Marley från Jamaica och popstjärnan Michael Jackson, också afrikanamerikan, med djärvt snitt i kläder och frisyr som inspirerar.

Könsidentitet är centralt tema i Maja Gunns arbeten.

–Kön är en illusion som vi ikläder oss, en social konstruktion, säger hon.

Hennes installation i Avesta Art inbjuder besökaren att ikläda sig kvinnobröst – och iaktta vad en annan form betyder för människors blickar och bedömning.

Själv har Maja Gunn, teoretiskt och genom praktiska iscensättningar, gjort forskarstudier om dagens dominerande synsätt som utgår från heterosexuella normer och att kvinnor och män klär sig olika. Ett exempel är projektet If you were a girl I would love you even more, där hon lät en man klä sig i kläder som traditionellt uppfattas vara kvinnliga och feminina.

Mannen, som först hade starkt motstånd mot att bära de här kläderna,

In the masculine ironworks, bare female breasts dangle in the old ore bins. Three children appear in photos, inspired by idols from the music world. The space where angular chunks of ore were once stored to await crushing now serves as a testing ground for an exploration of what clothing does to us human beings – how our style of clothing affects our view of ourselves and of other people.

Maja Gunn’s art is an exploration of how clothing affects our image of people and how clothing can challenge and transform gender roles – and thereby society as a whole.

28

AVESTA ART 2017

blev med tiden allt mera bekväm. Hennes arbete redovisas i avhandlingen Body Acts Queer: Clothing as a performative challenge of heteronormativity, och i juni i fjol tog hon sin doktorsexamen vid Textilhögskolan, Högskolan i Borås.

–Kläder uttrycker normer. Kläderna berättar om vilka vi vill vara – hur vi upplever oss själva och hur vi vill bli uppfattade. De är en del av vår kommunikation med andra människor. Vi påverkas av design och design påverkas av samhället. Om kläddesignen ändras eller om kläderna bryter mot det heteronormativa, finns potentialen att påverka attityder – och det i sin tur kan påverka hela samhället.

Feministisk teori och engagemang för queerperspektiv bär Maja Gunns arbete. Men hon påpekar att design behöver analyseras gränsöverskridande.

Produkters utformning och människors inställning påverkas också av bland annat klass, etnicitet och ålder.

Högt upp vid en av hyttans masugnskransar visar Maja Gunn verket Collection L, där L står för lesbisk. Sju homo- eller bisexuella kvinnor har intervjuats om identitet, kläder och sexualitet. Deras berättelser har inspirerat till kläder som de själva visar i Hans Geddas fina porträtt.

Från malmbåsets väntan till masugnens befriande process. Kan våra föreställningar och fördomar gå samma väg som järnet?

Maja Gunn är född 1978 i Hallsberg, uppvuxen i Ludvika, nu bosatt i Stockholm. Före sina forskarstudier i Borås tog hon examen vid Konstfack och Stockholms universitet. Hon har arbetat för modedesignföretag som H&M, Marc Jacobs och Diane von Furstenberg. Som konstnär har hon ställt ut bland annat i Liljevalchs, Nationalmuseum, Dunkers kulturhus, Röhsska museet, Stockholms tunnelbana och Livrustkammaren. Nu delar hon sin tid mellan konst, forskning och undervisning.

“Children at play try out different roles, and they seek out role models that they can identify with and imitate.”

Because we are all unique, Maja Gunn’s works portray the value of all children getting opportunities to discover idols that they can connect with on an individual level. Role Models are three new works created for Avesta Art that relate to issues such as ethnicity. Here is the versatile African-American artist Beyoncé with her characteristic hat, reggae icon Bob Marley from Jamaica, and pop star Michael Jackson, also African-

American, with boldly cut clothing and a hairstyle that inspires.

Gender identity is a central theme in Maja Gunn’s work. “Gender is an illusion that we dress up in, a social construction,” she says.

Her installation at Avesta Art invites visitors to clothe themselves in a woman’s breasts – and to experience what wearing another shape means when it comes to the looks and judgements of others.

Gunn has herself, both theoretically and through real life

staging, researched today’s domineering views on heterosexual norms and the idea that women and men must dress differently. One example is the project If you were a girl I would love you even more, in which she let men dress in clothing that is traditionally perceived as womanly and feminine. The men, who initially had a strong opposition to wearing these clothes, gradually became more comfortable. Her work was documented in the dissertation Body Acts Queer: Clothing as a performative challenge of heteronormativity, and in June last year, she completed her PhD at the Swedish School of Textiles at the University of Borås.

“Clothing expresses norms. Clothing tells us who we want to be – how we perceive ourselves and how we want to be perceived. It is part of our communication with other people. We are influenced by design and design is

influenced by society. If clothing design is changed or if the clothes break with the heteronormative, there is the potential to influence attitudes – and that in turn can affect the entire society.”

Feminist theory and engagement in queer perspectives characterize Maja Gunn’s work. But she points out that design requires transboundary analysis. Product design and people’s attitudes are also influenced by factors such as class, ethnicity and age.

High up on one of the crowns of the blast furnaces of the smelting house is Maja Gunn’s Collection L (L for lesbian).

Seven lesbian and bisexual women were interviewed about identity, clothing and sexuality. Their stories inspired clothing that they themselves wear in Hans Gedda’s beautiful portraits.

From the waiting in the ore bins to the freeing process

of the blast furnaces. Can our conceptions and prejudices follow the path of the iron?

Maja Gunn was born in 1978 in Hallsberg, grew up in Ludvika and now lives in Stockholm. Before pursuing doctoral studies in Borås, she obtained degrees from Konstfack and Stockholm University. She has worked for fashion design companies such as H&M, Marc Jacobs and Diane von Furstenberg. As an artist, she has exhibited at Liljevalchs, the Swedish National Museum of Fine Arts, Dunkers Kulturhus, the Röhsska Museum, the Stockholm Metro and the Royal Armoury. She now divides her time between art, research and teaching.

AVESTA ART 2017

29

Melissa Henderson Hela världen tar plats i det gamla järnverkets gigantiska hall vid martinverk och valsverk. I luftrummet är alla flaggor prydligt placerade i bokstavsordning. Ingen är för mer än den andra. I en enda mänsklighet är alla människor lika mycket värda.

Musikalisk rytm drar blicken ned mot marken. Mot vita ark på fem skrivbord hamrar stämplar, nästan i marschtakt. Vi har kommit till migrationskontoret – det vid vår egen gränslinje eller kanske till ett för framtidslandet gemensamt. Medan stämplarna dundrar ser vi havet framför oss. Det vidsträckta havet, där vi på flykt färdas i bräckliga farkoster.

Melissa Hendersons installation blir, trots sitt storskaliga format, ett koncentrat av vår samtids dramatiska frågor om människor på flykt och medmänniskors förmåga – och oförmåga – att skapa fristäder. Ingen lämnar frivilligt sitt hem och sin boplats på jorden. Vilka fakta för fram till beslutet om den, som flyr för sitt liv, ska beviljas asyl eller ej?

Med gränskontrollernas skrivbord och stämplar, med dörrar som förblir slutna eller stundom öppnas och med filmiska vyer över flyktens hav och frihetens himmel gestaltar Melissa Henderson den verklighet som gäller för jordens 64 miljoner flyktingar. Allt flätas samman genom Anders Vestergårds nyskapade komposition, som är ett slagsverksstycke med ljud av stämplar, stolar, bord och dörrar och som minutiöst relaterar till rörelserna i rummet. I åratal har Melissa burit på idén till verket som har titeln PASSE-PARTOUT. Med tilltagande flyktingströmmar och allt mer stängda gränser har ämnet accentuerats. Tack vare samverkan med Avesta Arts erfarne utställningstekniker Hans Nilsson har den omfattande konstinstallationen nu tagit form. Allt gestaltat under världens flagg. Och språket på stämplar och i nationsnamn är – som i världssamfundets organisation för migrationsfrågor – franskt.

Myndighetspersonerna vid skrivborden stämplar REJET (avslag),

The whole world fits into the giant hall of the old ironworks, near the open hearth and rolling mills. All of the world’s flags fill the air, neatly arranged in alphabetical order. No one is more important than the other. With only one humankind, all people have equal value.

A musical rhythm draws your gaze downwards. Towards the white paper on five desks, where stamps are hammering down, at nearly the tempo of a march. We have arrived at the

30

AVESTA ART 2017

REJET, REJET och stämningen i musik och sal är allvarstyngd och rigid.

Som om tjänstemännen väcks till eftertanke, glesas stämpelslag ut. En kraftig åskknall dånar. Hela tillvaron ändrar takt och karaktär. Musiken blir dansant, fylld av positiv energi, exalterad, nästan som i en samba.

Nu meddelar stämplarna PASSE-PARTOUT (passera överallt). Dörrarna öppnas frekvent, ja de till och med bjuder ett dörröppningssolo. Den vida vyn vidgas från hav till himmel med moln som signalerar frihet och nya möjligheter. På alla dörrar är handtagen gröna – gröna som i gå, gröna som i PASSE-PARTOUT. Melissa Henderson har mycket att säga om flyktingpolitiken i Europeiska unionen, dess många obevekliga nej och dess sortering av människor. Eftersom flygbolagen måste betala återresa för resenärer som vägras inträde i ett europeiskt land, säger de nej till alla flyktingar och tvingar – ofrivilligt – flyktingarna att välja dyra och farliga färdvägar med smugglare på havet. Tryggare vore att pröva frågan om flyktingstatus redan i närområden till krigsdrabbade länder, så att resan kan ske säkert med flyg istället för i osäkra båtar på Medelhavet.

Ordet, konsten och musiken kan hitta vägar att passera alla gränser, trots hinder och förtryck. Nu vill Melissa Henderson öppna dörrar till nya tankar – och dialog – om nationalism, nationalstat, gränser, flyktingpolitik och medmänsklighet. Om en värld utan nationsgränser är en utopi, hur hanterar vi då det faktum att vi är en enda mänsklighet på en och samma planet?

Melissa Henderson är välkänd för återkommande Avesta Art-besökare.

I fjol deltog hon, tillsammans med författaren Hanna Hallgren, med installationen Välfärdsstaten. Hon är född 1977 i Helsingborg, nu bosatt i Malmö, och utbildad bland annat vid University of the Arts London.

migration office – either one at our own border or maybe a shared office in the future. As the stamps hammer, we see the sea in front of us. The vast water where we flee in fragile boats.

Melissa Henderson’s installation, despite its large-scale format, condenses today’s dramatic questions about people fleeing and humankind’s ability – and inability – to create places of refuge. No one wants to leave their home and their

place on Earth. On what basis is the decision made to grant – or deny – asylum to those fleeing for their lives?

With the border control’s desks and stamps, with doors that remain closed or occasionally open, and with cinematic views of the refugees’ sea and the freedom of the sky, Melissa Henderson presents the reality that exists for the world’s 64 million refugees. All of this is intertwined with a new composition from Anders Vestergård, a percussive

piece filled with the sound of stamps, chairs, tables and doors, which closely relates to the movements in the room.

Melissa has had the idea for this installation, called PASSEPARTOUT, for several years. With the increasing flow of refugees, and more and more closed borders, the subject has become accentuated. Thanks to the collaboration with Avesta Art’s experienced exhibition technician Hans Nilsson, this extensive art installation has now taken shape.

Everything happens under the flags of the world. And the language used on the stamps and in the names of the nations – as in the International Organization for Migration – is French.

The officials at the desks stamp the word REJET, REJET, REJET (“DENIED”), and the mood of the music and room is subdued and rigid. Then, as if the officials have suddenly reconsidered, the beating of the stamps fades away. A powerful thunderclap is heard. The entire scene changes

pace and tone. The music becomes lilting, filled with positive energy, exalting, almost like in a samba. Now the stamps change to the word PASSE-PARTOUT, a “master key” to pass anywhere. The doors open frequently, and even have their own door-opening solo. The view expands further, from sea to sky, with clouds that signal freedom and new opportunities. On all of the doors the handles are green – green as in go, green as in PASSE-PARTOUT. Melissa Henderson has a lot to say about refugee politics in the European Union, how it relentlessly says no to so many and how it groups people. Because airlines have to pay the return trip for travellers who are refused entry into a European country, they say no to all refugees, forcing them to resort to expensive and dangerous routes with smugglers at sea. It would be safer to investigate their refugee status in places that are closer to war-torn countries, so that their journey can be safely made by airplane

instead of in rickety boats on the Mediterranean Sea. Words, art and music can find ways to pass through all borders, despite obstacles and oppression. Melissa Henderson now wants to open doors to new thoughts – and dialogue – about nationalism, the nation-state, borders, refugee politics and human compassion and solidarity. If a world without national borders is a utopia, how are we handling the fact that we are all humans sharing the same planet?

Melissa Henderson is well known to regular visitors of Avesta Art. She exhibited here last year, together with author Hanna Hallgren, with the installation Välfärdsstaten (The Welfare State). She was born in 1977 in Helsingborg, Sweden, and now lives in Malmö. She received her education, among other places, at the University of the Arts London.

AVESTA ART 2017

31

Leif Holmstrand Med smärta växer verket Acquiring Bodies (Att införskaffa kroppar) till ett berg av förutfattade meningar, krossade drömmar och materiell förödelse.

Berget tornar upp sig i det gamla järnverkets allra svartaste rum. Fysiskt är det format av övergivna barnvagnar. Sitsarna och bäddarna är tomma – och tomrummen blir starka symboler för barn som aldrig får födas. Berget kan också ses som en hög av kroppar – liv som inte fick levas fullt ut, liv slaktade i folkmord.

Livet är förutsättningen för döden. Döden är en del av livet. Är det livets mening att vi människor ska föröka oss? Acquiring Bodies blir en monolitisk manifestation över den förhärskande synen att kärlek ska vara mellan kvinna och man, att kärlek ska delas i parrelation och att sexliv lätt kan och ska leda till reproduktion. De konventionella betraktelsesätten tycks vara huggna i sten. Utrymmena för mångfald, variation eller vidgad syn är ringa eller inga.

Leif Holmstrand har skapat konst av barnvagnar i femton år. Barnvagnen är gränslandet där det lilla barnet lär känna var kroppen slutar och världen tar vid – där individblivandet börjar. Barnvagnar har hängt i nätkorgar – som fångade i en fälla eller som maskar i kokong på väg att skapa ädelt silke. De har sågats sönder för att i delar malas till mjöl för bakning. De har varit material i instruktionsverk, där andra har skapat enligt konstnärens riktlinjer.

I Avesta Art är 56 barnvagnar tätt fogade samman till skulpturen som ropar frågor: Är det en mänsklig rättighet att få barn? Är det rimligt att heterosexuella par ”råkar bli med barn” medan homosexuella mödosamt måste planera och arrangera sina graviditeter? Är det moraliskt riktigt att sätta barn till en redan överbefolkad värld? Konstverket i sig ger inte entydiga svar. Ändå uttrycker det sorg över rådande heteronorm – och ett observandum att juridiska rättigheter inte automatiskt ändrar människors attityder. Det behövs förebilder och ett verkligt folkligt genombrott för stolta deklarationer om alla människors lika värde.

The artwork Acquiring Bodies grows painfully into a mountain of preconceived notions, crushed dreams and material devastation. The mountain rises up in the darkest room of the old ironworks. It is physically formed from abandoned prams. The seats and bassinets are empty – and the emptiness becomes a strong symbol for children who are never born. The mountain can also be seen as a pile of

32

AVESTA ART 2017

Genom en tunn plåtvägg hörs monoton och rytmisk sång, ibland med tydlighet, ibland som ett oljud: ”The purpose of a man is to love a woman and the purpose of a woman is to love a man” (meningen för en man är att älska en kvinna och meningen för en kvinna är att älska en man). Det är konstnären själv som sjunger en strof ur Game Of Love (Kärlekens spel) av Wayne Fontana and the Mindbenders i ett arrangemang med sexton lager.

Ljudinstallationen gestaltas med ljus i ett liten lokal som aldrig förr har öppnats för konst i det gamla järnverket – ett litet omklädningsrum med dörr från suckarnas gång. När dissonansen är som värst, sågar melodin sönder sitt eget budskap. Konstnären begär respekt för alla, oavsett sexuell läggning, och för alla som lever ensamma.

Leif Holmstrand är bildkonstnär, författare och musiker. För närvarande har han ett tioårigt stipendium från statliga Konstnärsnämnden. Han har givit ut tjugosju böcker – romaner och lyriksamlingar, de flesta på Albert Bonniers förlag. Återkommande besöker han Japan, som han beskriver ha en diversifierad, öppen och starkt inspirerande konstscen.

–Här i Sverige lever vi i en oroande självupptagen tid, där människor är rädda om sitt eget och omotiverat otrygga inför omgivningen.

–För mig personligen är erfarenheten av psykos vägledande. Sjukdomen gav mig möjlighet att ställa mig vid sidan av det som anses vara normalt.

Den lärde mig att inget kan tas för givet. Relationerna i ett samhälle handlar om överenskommelser. Vinner vi respekt för allas olikhet, kan vi vinna öppenhet och förståelse.

Leif Holmstrand är född 1972 i Mariannelund i Småland. Han växte upp i Ed i Dalsland och har studerat litteratur vid universiteten i Stockholm och Göteborg och konst vid skulpturutbildning i Norrköping och Konsthögskolan i Malmö. Han är en mångsidig artist med konstutställningar världen över och därtill medverkan inom litteratur, musik och andra kulturevenemang. Malmö är idag hans hemort.

bodies – life that could not be fully lived, life slaughtered in genocide.

Life is a prerequisite for death. Death is a part of life.

Is it the meaning of life that we humans should propagate ourselves? Acquiring Bodies becomes a monolithic manifestation of the predominant view that love should be between a woman and man, that love is for couples, and

that sex easily can and should lead to reproduction. The conventional ways of thinking seem to be carved in stone.

There is little or no room for diversity, variation or wider views.

Leif Holmstrand has created art from prams for fifteen years. The pram is a borderland where small children learn where their bodies end and the world begins – where the

individual is formed. Prams hang in nets – caught in a trap or like worms in cocoons that will soon create fine silk.

They have been sawn apart so that the pieces can be ground into flour for baking. They have been used as materials for instruction manuals, put together by others following the artist’s guidelines.

In Avesta Art, 56 prams have been tightly fused together into a sculpture that asks: Is it a human right to have children? Is it reasonable that heterosexual couples “happen to get pregnant” while homosexuals need to laboriously plan and arrange their pregnancies? Is it morally correct to bring children into an already overpopulated world? The artwork itself does not provide clear answers. Nevertheless, it expresses sadness over current heteronormativity and an observation that legal rights do not automatically change people’s attitudes. There is a need for role models and a real, popular breakthrough where people proudly declare that everyone has equal value.

Through a thin metal wall, monotonous and rhythmic

singing can be heard, sometimes clearly, sometimes as a noise: “The purpose of a man is to love a woman, and the purpose of a woman is to love a man.” It is the artist himself who sings a verse from the song “Game of Love” by Wayne Fontana and The Mindbenders in an arrangement with sixteen layers. The sound installation uses light in a small room in the old ironworks that has never been used before to exhibit art – a small changing room with a door. When the dissonance is worst, the melody breaks apart its own message. The artist asks for respect for everyone, regardless of sexual orientation, and for everyone living alone.

Leif Holmstrand is a visual artist, author and musician.

Currently, he has a ten-year scholarship from the Swedish Arts Grants Committee. He has published 27 books – novels and collections of poetry – most of them through the publisher Albert Bonniers. He often visits Japan, which he describes as having a diversified, open and highly inspiring art scene.

“Here in Sweden we live in a time of worry and self-

obsession, where people are looking out for themselves and are unjustifiably insecure about their surroundings.”

“For me personally, my experience with psychosis has guided me. The disease gave me the opportunity to stand outside of what is considered normal. It taught me that nothing can be taken for granted. Relationships in a society are about agreements. If we can respect that everyone is different, we can gain openness and understanding.”

Leif Holmstrand was born in 1972 in Mariannelund in Småland, Sweden and grew up in the town of Ed in the Dalsland province. He studied literature at the universities of Stockholm and Gothenburg and studied art in a sculpture programme in Norrköping and at the Malmö Art Academy.

He is a versatile artist with exhibitions around the world, and he is also active in literature, music and other cultural events. He currently lives in Malmö.

AVESTA ART 2017

33

OLEK Maska efter maska växer OLEKs konstverk fram i virkning som både tydliggör och döljer objekt. På den globala konstkartan kallas hon virkdrottningen. Ingen har som hon tagit tillvara konsthantverket virkning i gestaltandet av livets stora frågor.

–Virkningen blir en metafor för strukturerna i familj, samhälle och värld. Inget sammanhang är starkare än sin svagaste tråd. Brister en maska i verket, kan allt repas upp och gå om intet, säger konstnären.

OLEK arbetar alltid med utgångspunkt från den plats där konstverket ska visas. Vid sitt första besök i Avesta, fäste hon sig vid det enkla bondehemmanet Stubbsveden i Avestas visentpark. Här finns i kök och kammare det mest nödvändiga för vardagens liv, och samtidigt spåren av en kvinnas omsorg för hemtrevnad: Gardiner, blommor, en virkad lampskärm.

När OLEK till Avesta Art ville återskapa den gamla bondstugan, anslöt kvinnor från Avesta i en virkverkstad som under flera veckor gav liv och färgglädje åt järnbrukets rosthus. Kvinnorna var nyanlända från Syrien och Ukraina – lyckliga över att bli delaktiga i OLEKs konstnärliga skapande, märkta av faktum att de själva har tvingats lämna sina hem och länder på grund av krig och politisk oro.

–Vad är ett hem, undrar konstnären och söker själv svar djupare än i föremål: Stämningar, känslor, minnen, några få tillhörigheter av alldeles speciell betydelse.

–Min konst undersöker det som är och det som sker i vår tillvaro.

Jag vill tillföra färg, energi och överraskningar som får människor att haja till, att lyfta blicken och tänka själva. Installationen i Avesta

Loop by loop, OLEK’s art emerges in crochet that both reveals and conceals. On the global art scene, she is known as the Crochet Queen. No one before has ever used the art of crochet to interpret life’s big questions in the way that OLEK does.

“Crochet becomes a metaphor for the structures of the family, society and the world. No system is stronger than its weakest thread. If there is one bad loop in the work, everything can unravel and come to nothing,” says the artist.

OLEK always bases her works on the place in which the installation will be shown. On her first visit to Avesta,

34

AVESTA ART 2017

visar ett hem, där någonting har hänt. En attack – en explosion – har skapat förödelse i det ombonade.

–De syriska kvinnorna visade mig foton och filmer från sina ödelagda hem och städer. Självklart vill de återvända, men nu är det inte möjligt.

Deras verklighet bekräftar att ingen av oss kan ta någonting för givet.

Terror, krig, jordbävning eller andra naturkatastrofer kan tvinga oss på flykt.

Sjukdom och nära anhörigas död kan för alltid förändra våra livsbetingelser.

Utmaningarna är universella.

Virkningen ger en särskild dimension till OLEKs konstnärliga arbete.

Tekniken är gammal, känd över hela jorden och i huvudsak utövad av kvinnor. Med en liten krok fogas garnögla till garnögla i verk som växer till värmande filtar, tröjor och vantar, till vackra spetsar, kragar, roliga dekorationer och mycket, mycket annat. Valet att virka blir i sig en upprättelse för kvinnors vardagliga och ofta undanskymda arbete. Något djärvt och oförutsägbart finns också i gränsöverskridandet mellan den folkliga virkningen och professionellt konstnärskap.

OLEK är artistnamn för Agata Oleksiak. Hon är född 1978 i Polen, utbildad vid Adam Mickiewicz University i Poznan, och sedan många år bosatt i New York. Hon har gjort konstverk och genomfört workshops runt om på jorden. OLEK är varmt engagerad för kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och människors lika värde.

Installationen In the Blink of an Eye visas nu för andra året i Avesta Art. 2016 hade OLEK med team även virkat in en av stadens villor i rosa garn. Fotografier av Avestas rosa hus spreds över världen och publicerades i högt ansedda tidningar.

she became fixated on the simple peasant homestead, Stubbsveden, at Avesta Bison Park. Here, in kitchen and quarters, are the simple essentials of everyday life, along with traces of a woman’s homemaking touch. Curtains, flowers, a crocheted lampshade.

When OLEK wanted to recreate the old farming cottage for Avesta Art, women from Avesta joined up in a crochet workshop that brought life and colour to the ironworks’ roasting house. The women were newly arrived from Syria and Ukraine – happy to participate in OLEK’s artistic creation, scarred by the fact that they themselves had been

forced to leave their homes and countries due to war and political unrest.

“What is a home?” wonders the artist and searches for answers deeper than in mere objects. Moods, feelings, memories, a few belongings of very special significance.

“My art explores what is and what happens in our lives.

I want to bring colour, energy and surprises that make people flinch, open their eyes and think for themselves. The installation in Avesta depicts a home in which something has happened. An attack – an explosion – has wreaked havoc in the cosy shelter.”

“The Syrian women showed me photos and videos from their ravaged homes and cities. Of course they want to go back, but it is not possible now. Their reality confirms that none of us can take anything for granted. Terror, war, earthquakes or other natural disasters may force us to flee.

Illness and deaths of close relatives can forever change our lives and living conditions. The challenges are universal.”

Crochet brings a special dimension to OLEK’s art. The technique is old, known throughout the world and practised mainly by women. With a little hook, loops of yarn are joined with loops of yarn in a work that grows into warming

blankets, sweaters and gloves, into beautiful lace, collars, fun decorations and much, much more. The decision to crochet becomes in itself a vindication of women’s daily – often overlooked – work. There is also something bold and unpredictable in transgressing the border between the traditional folk craft of crocheting and professional artistry.

OLEK is the artist name for Agata Oleksiak. She was born in 1978 in Poland, studied at Adam Mickiewicz University in Poznan and is a long-time resident of New York. She has exhibited and conducted workshops across the globe. OLEK is actively engaged in women’s rights,

freedom of expression and human equality.

The installation In the Blink of an Eye is now on exhibit for the second year at Avesta Art. In 2016, OLEK and her team also completely crocheted one of the city’s houses in pink yarn. Photographs of Avesta’s pink house spread across the globe and were published in highly respected newspapers.

AVESTA ART 2017

35

Larissa Sansour Där martinverken omvandlade det spröda tackjärnet till smidbart järn för hållbara alster, för Larissa Sansour oss in i gränslandet mellan sköra, smärtsamma erfarenheter och drömsk, visionär framtid. Det filmiska konstverket heter In the Future They Ate From the Finest Porcelain (I framtiden åt de från det finaste porslinet). Det ger en suggestiv profetia om hur människor i en fjärran framtid ska finna rötter som bekräftar hemhörighet och identitet i just det här landområdet.

Från en rosaskimrande himmel landar främmande farkoster i ett kargt ökenliknande bergslandskap. Plötsligt befinner vi oss bland människor som tycks komna ur olika tidsepoker och olika kulturer. Mötesplatsen förmedlar känsla av nomaders tillfälliga anhalt. Två flickor, som söker trygghet hos varandra, är lika klädda i prydliga klänningar, smycken och slöjor från Mellanöstern. Intill väntar en äldre man, troligen från samma kultur, men också soldater i uniformer av västerländskt snitt. Så gör berättaren entré – en huvklädd kvinna som visar sig modellera ett arkeologiskt uppdrag med påverkan på framtidens historieskrivning. Muntligt för hon dialog med sin psykiater, men hennes verkan sker i samspel med långt fler.

I varsamt sammanfogade, fragmentariska filmavsnitt för kvinnan oss nära både en motståndsgrupp i revolt mot ockupationen av deras land och sin egen djupt personliga berättelse om en förlorad tvillingsyster som dog, bara nio år ung. Skildringen är lågmäld och starkt berörande. Varje ord i det dämpade samtalet är vägt på guldvåg. Varje rörelse är ömsint – också den som kan gälla liv eller död. Är det som det ser ut att vara? Den frågan blir bärande för identifikationen av landskapet som är – eller kan uppfattas vara – en nation. I allra högsta grad gäller den systerrelationen som överlever döden.

Myter, fakta, fiktioner, visioner och drömmar blir inslag i väven som bildar ett verk med drag av både poesi och science fiction.

Civilisationer kommer och går. Så även nationalstater som söker sina gränser i historiska spår. Ja, vad avgör om ett folk kan göra anspråk på ett

Where the open-hearth works transformed the brittle pig iron into malleable iron for durable commodities, Larissa Sansour draws us into a borderland between fragile, painful experiences and a dreamlike, visionary future.

Her cinematic work of art, In the Future They Ate From the Finest Porcelain, offers a suggestive prophecy on how people in a distant future could find roots that confirm

36

AVESTA ART 2017

land? Kvar efter undergångna samhällen finns skärvor i jorden, inte minst från de lerkärl och det porslin som människor en gång i tiden åt sina måltider på. Det är sådana framtida fornfynd som verkets berätterska låter skapa och sprida i landskapet.

Berättelsen gäller en förtryckt folkgrupp, och eftersom Larissa Sansour själv är född i östra Jerusalem ligger det nära till hands att tänka på den långvariga konflikten mellan Israel och Palestina. Missilerna som skjuts iväg visar sig vara kapslar som med hjälp av fallskärmar mjukt landar på jorden – och ur behållarna rinner det finurligt historiserade porslinet.

Berättelsen för också till människans inre – till bråddjupa frågor om liv och död, vad som gör livet värt att leva och hur vi lever vidare när de som vi älskar är döda.

Larissa Sansour har skapat verket In the Future They Ate From the Finest Porcelain tillsammans med sin livspartner Soren Lind, som är född i Danmark.

Utöver det filmiska verket visar Larissa Sansour också fem objekt från den skulpturala installationen Archaeology in Absentia (Arkeologi i Frånvarons land). I avsaknad av en verklig fredsprocess mellan Israel och Palestina, har arkeologiska fynd blivit slagträn i infekterade stridigheter om landrättigheter. När de här föremålen grävs ned, skapas spår som kan skriva om historien.

Larissa Sansour är född 1973 i Jerusalem och nu bosatt och verksam i London. Hon har examen från konsthögskola i New York och har även studerat vid konsthögskolor i Köpenhamn och London. Hon arbetar gränsöverskridande med film, fotografi, installation och skulptur, och hennes konst bidrar i aktuell politisk dialog. Larissa Sansour har ställt ut över hela världen, bland annat i Tate Modern i London, Kulturhuset Centre Pompidou och nationalgalleriet Jeu de Paume i Paris, Louisiana i Köpenhamn och konsthallar i Hiroshima, Jerusalem, Kairo och Sydney.

their belonging and identity in this specific territory.

From a rosy sky, alien crafts land in a barren desert mountain landscape. Suddenly, we find ourselves among people who seem to originate from different eras and cultures. The meeting place conveys the feeling of a temporary nomadic waypoint. Two girls, seeking comfort in each other, are dressed alike in decorative Middle Eastern

dresses, jewellery and veils. An older man waits nearby, presumably from the same culture. But so do soldiers in uniforms with a Western cut. It is here that the narrator enters – a hooded woman who professes herself to be on an archaeological assignment that will influence future historical writings. The verbal dialogue she maintains is with her psychiatrist, but she interacts with many others.

In carefully joined, fragmentary film clips, the woman brings us close to a resistance group in revolt against the occupation of their country, and into her own deeply personal story of a lost twin sister who died when she was only nine years old. The depiction is unobtrusive and powerfully touching. Each word in the muted conversation is weighed very carefully. Every movement is tender, even those that may mean life or death.

Is it what it seems to be? This question becomes significant to the identification of the landscape which is – or can be perceived to be – a nation. Above all, this concerns the relationship between the sisters, which transcends death.

Myths, fact, fiction, visions and dreams become strands in a tapestry that weaves together both poetry and science fiction.

Civilizations come and go, as do nation-states that seek their borders in historical tracks. Yet what determines if one people have a claim on a country? Fallen societies

leave fragments in the Earth, not least from the pottery and porcelain from which people once ate their meals. It is such future archaeological finds that the work’s narratives allow to be created and spread throughout the landscape.

The story is about an oppressed group of people, and considering that the artist Larissa Sansour grew up in East Jerusalem, it is easy to think of the long-standing conflict between Israel and Palestine. The missiles launched prove to be capsules that land, with the help of parachutes, safely on the ground – and from the containers flow the cleverly historized porcelain.

The story also transports us to the human psyche – to precipitous questions about life and death, what makes life worth living and how we live on when those we love have died.

Larissa Sansour created In the Future They Ate From the Finest Porcelain with her life partner Soren Lind, who was born in Denmark.

In addition to the cinematic work, Sansour is also exhibiting five objects from the sculptural installation Archaeology in Absentia. In the absence of a true peace process between Israel and Palestine, archaeological finds have become ammunition in infected disputes about land rights. When these objects are buried, traces are created that can rewrite history.

Larissa Sansour was born in 1973 in Jerusalem and now lives and works in London. She holds an MA in Fine Art from New York University and has also studied at art schools in Copenhagen and London. She works across borders with film, photography, installation and sculpture, and her art contributes to current political dialogue. Larissa Sansour has exhibited across the globe, including at the Tate Modern in London, the Centre Georges Pompidou and the Jeu de Paume national gallery in Paris, the Louisiana in Copenhagen and art galleries in Hiroshima, Jerusalem, Cairo and Sydney.

AVESTA ART 2017

37

Mary Sibande En afrikansk kvinna jagar fram med rasande energi och högburet huvud.

Hon är klädd i lila viktoriansk klänning och utstrålar mod och kraft. Krigets galna hundar avancerar på hennes kommando. Intensiteten sprider sig i Avesta Arts sal som är den gamla valsverkshallen.

Let Slip the Dogs of War (Släpp krigets galna hundar lösa) förkroppsligar både känslomässig och psykologisk utveckling hos en kvinna som har erfarit apartheid.

Konstnären Mary Sibande från Sydafrika har i många olika verk låtit sitt alter ego framträda: Sophie, en kvinna som i likhet med Marys egna anmödrar har arbetat som tjänare hos vita. Sophies kropp är skådeplatsen för de trauman som svarta sydafrikaner upplevde under apartheidtiden.

Steg för steg har Sophie förvandlas från tjänare till den namnlösa, lilaklädda gestalt hon är i Avesta Art. Här ter hon sig okuvlig.

Förvandlingar är ofta våldsamma och eldfängda till sin natur. De exploderar till något nytt och främmande och just där kan smärtan utforskas. Verkets titel Let Slip the Dogs of War kommer ur William Shakespeares Julius Caesar, där orden yttras av Marcus Antonius när han står vid den mördade Caesars döda kropp.

När Avesta Jernverk byggdes hade koloniseringen av södra Afrika redan pågått i tvåhundra år. På andra sidan Atlanten skälvde USA fortfarande av konvulsioner. Inbördeskriget var slut och hade satt punkt för slaveriet – men vägen till jämlikhet och mänsklig värdighet visade sig vara lång.

Mary Sibande utforskar den smärta som dröjer i människors inre efter apartheid och visar på de många former av våld som ligger inbäddade i Sydafrikas historia. Ett sådant trauma förknippas med polishundarna, vanligtvis schäfrar, som nästan alla svarta sydafrikaner drabbades av under både kolonialtid och apartheid. Smärtan blev så vardaglig att den nästan räknades som normal. Generation för generation tonades den ned. När

With furious energy and head held high, an African woman races forward. Adorned in Victorian dress she radiates courage and power. Dogs of war advance under her command. Let slip the dogs of war is a tableau vivant embodying the physical, emotional and psychological evolution of Mary Sibande’s alter-ego, Sophie. Sophie’s body is the site of imagined trauma which the majority of South Africans would have experienced under apartheid. Through various stages of morphing into an unnamed purple figure,

38

AVESTA ART 2017

det nya Sydafrika bildades kunde glädjen över regnbågsnationen nästan skymma pinan, men under ytan dröjer de fasanfulla erfarenheterna kvar. Den vita poliskårens hundar var tränade att slita lemmar av svarta sydafrikaner och att bita djupt i köttet. Bakom friheten som nu firas finns folkets inneboende smärta, och det är den kollektiva mardrömmen som konstverket lyfter fram. Mary Sibande vill fånga in och synliggöra känslor som var en del av livet för den sydafrikanska majoriteten under apartheid.

Den sydafrikanska polisen valde i första hand schäfrar, speciellt framavlade för ändamålet, men här är de ersatta av Staffordshire bullterriers.

Sydafrikaner förknippar den rasen med den klassiska barnboken Jock of the Bushveld och en lojal hund som odödliggjorts av författaren James Percy FitzPatrick och som är förevigad i brons utanför stadshuset i Barberton, där Mary Sibande är född och uppvuxen.

I Let Slip the Dogs of War följs den lilaklädda kvinnan av en stridshär av vinglösa flygande varelser, lösa hundar och stridslystna gamar. Det är ingen tvekan om att kvinnan spelar huvudrollen, att hon har kommandot. Hon är närmast mytisk. Det finns inget oskyldigt hos djuren. Med blottade tänder och spända muskler riktar de all sin uppmärksamhet mot ett objekt som vi inte kan se. Tillsammans ger de uttryck för kollektiv aggression, de är redo för angrepp och fysisk förödelse. Det är uppenbart att varje åtgärd för att skapa det nya – att bygga upp och göra framsteg – kräver att något från det förflutna omintetgörs.

Mary Sibande är född 1982, bosatt i Johannesburg och har konstexamen från Witwatersrand Technikon och kandidatexamen i teknik vid universitetet i Johannesburg. 2010 deltog hon i Venedigbiennalen. Hon har ställt ut runt om i Sydafrika och i samtidskonstmuseer bland annat i Dakar, Helsingfors, Paris och i skulpturparken i svenska Wanås, där verket producerades.

she is the ethereal made real. Often violent and combustive in nature, these transformations explode into alien matter whose materiality is an exploration of pain.

By the time the ironworks of Avesta were erected, the colonization of South Africa had been underway for two hundred years. Across the Atlantic, the United States was still quaking from its Civil War which had brought an end to slavery and yet the road to equality and human dignity has proven to be a long one.

Pain often lingers beyond the activating/initiating event, inhabiting a more sinister and dangerous space.

This trauma is expressed in memory, posture and gesture.

Latent, unexplored pain maintains a militant stance, fending off that which is confrontational in this work of Mary Sibande’s.

The work explores objectified pain and hints at the many forms of violence that are embedded in South African history, one of these being the ‘Police Dog’, usually

a German Shepard. Pain and specifically trauma has been the primary and distinct experience of the majority of black South Africans throughout the country’s colonial and apartheid history. The normalization of this experience over generations has dulled the experience of pain for many black South Africans. The emergence and celebration of a rainbow nation further served to mask this pain, but signifiers remain. South African Police dogs trained to tear limbs and rip through the flesh of black South Africans under apartheid are one such signifier. Behind the jubilant celebration of ‘freedom’ the people’s pain remains latent, now ‘performed’ as memory or a collective bad dream. This work attempts to address and capture the emotions that

were a daily occurrence for the majority of South Africans under apartheid.

Traditionally the dog of choice for the South African Police was the German Shepherd specifically bred for this purpose; in this work they are replaced by the Staffordshire Bull Terrier. The Staffordshire Bull Terrier affectionately known as Jock of the Bushveld, famed through stories by author James Percy FitzPatrick, this dog is known for unwavering loyalty to its owners. The Jock of the Bushveld story was set around the town of Barberton, where Mary Sibande was born and grew up and has been immortalized in bronze outside the Town Hall.

Staffordshire Bull Terriers are not generally aggressive,

but they are considered loyal and respond well to commands. In the installation, Let slip the dogs of war, the dogs and the vultures are now under the command of the mythic purple figure. These animals have lost all of their innocence and appear to be individual and dangerous as they are intent on an invisible target, with bared teeth and tension in their bodies. The purple figure, as both the instigator and protagonist, is followed by the rest of the combatant that consists of non-winged ceiling beings, dogs and confrontational vultures; symbolizing a collective aggression ready for physical devastation. The work suggests that any rebuilding or moving forward demands some kind of destruction.

AVESTA ART 2017

39

Pernilla Stalfelt Hur kan vi vara lika? Hur kan vi vara olika? Raka och till synes enkla frågor lockar i det gamla malmbåsets inre. Här, där malmen vilade i väntan på att förfinas inför masugnens befriande hetta, inbjuds vi alla till lek och tänkande, ro och begrundan. Kanske föds en ny tanke att slå följe med.

Glada, ledsna, smala, breda, unga, gamla och alla möjliga andra ansikten möter i ett flera kvadratmeter stort konstverk. Var och en av oss kan hitta en person som just vi vill känna igen oss i. Spegelväggen ger bekräftelse – och ramar in oss på personliga vis. Den som tycker om att klä ut sig finner snabbt en peruk, en hatt, en näsa eller ett par glasögon som ändrar karaktären och gör det roligt att visa upp en ny sida. Den som tvekar inför spektakel, kan ändå diskret pröva ett annat uttryck. Vem är jag – hur visar jag det och vem vill jag egentligen vara? Frågorna som lekfullt görs tydliga är existentiella.

Pernilla Stalfelts installation bärs av djupt mänskliga frågor om individens identitet, samspel med andra och tolerans för olikheter. Hon har lång erfarenhet av att åskådliggöra dem för barn, inte minst genom sina böcker där hon själv både tecknar och skriver. Bilden med alla ansikten kommer från hennes bok Vem är du? som under flera år delades ut till alla elever i grundskolans tredje årskurs i hela Sverige. Boken kom till efter bästa tänkbara research – Pernillas egen dialog med barn i åldern 6-9 år där de tillsammans undersökte de abstrakta begreppen.

Bland malmbåsens blommande erbjudanden finns möjligheten att se

How can we be the same? How can we be different?

Seemingly simple and straightforward questions lure the visitor into the old iron ore bins. Here, where ore was once stored to await refining in the liberating heat of the blast furnaces, one and all are invited to play and reflect, to ponder and to meditate. Happy, sad, narrow, wide, young, old and every other conceivable face meets the visitor in a largescale artwork. Each and every one of us can find a person we recognize ourselves in. The wall of mirrors provides confirmation and our own personal frame. If you’re in the mood to dress up, grab a wig, a hat, a false nose or a pair of glasses and explore a new side of yourself. Who am I? How do I show that, and who do I actually want to be? These existential questions are playfully illustrated.

40

AVESTA ART 2017

filmen Alla barns rätt som bygger på en bok med samma namn, utgiven vid 20-årsjubileet för FNs barnkonvention. Pernillas önskan är att barnen själva ska förstå de rättigheter som vuxna har formulerat för dem. Boken gavs ut av den ideella föreningen Läsrörelsen och spreds i hundratusentals exemplar via en hamburgerkedja. På så vis nådde den även hem som saknar böcker och där mänskliga rättigheter kan vara okända för både barn och föräldrar. Här i Avesta Art finns Alla barns rätt även som bok. Liksom många andra av Pernilla Stalfelts böcker kan den njutas i malmbåsets lugna läsvrå där färgrika kuddar bäddar in.

–Barn som vidgar sina vyer och blir medvetna om mänskliga rättigheter är en början till något nytt. Barn som vet sitt värde och ser sina möjligheter kan skapa sin egen framtid. De behöver inte upprepa föräldrarnas liv.

I Pernilla Stalfelts installation blir alla besökare med och skapar. Hennes verk är ingen sagovärld. Det är själva livet – där allvar får möta lek och skratt, där en liten gest kan locka fram en stor tanke, där varje människa får blomma utifrån sina unika förutsättningar.

Med stor omsorg har Pernilla för hand målat en tapet i malmbåset.

Ränderna bjuder färger med olika ton. Besökaren kan lägga sin hand mot en rand och se hur olika nyanser ger olika lyster till den egna huden – och iaktta att den egna hudfärgen är olika utanpå handen och i handflatan, olika på armen och i ansiktet. Tapetens bakgrundsfärg påverkar hur vi upplever hyn.

Pernilla Stalfelt’s installation explores deeply human questions of individual identity, interaction with others and tolerance for differences. She has many years of experience of visualizing these for children, not least through her books, which she both authors and illustrates. The picture with all of the faces comes from her book Vem är du? (Who Are You?), which was for many years distributed to all Year 3 pupils throughout Sweden. The book emerged as a result of the best possible research – Pernilla’s own dialogue with children aged 6-9 – in which they explored abstract concepts together.

Among the works exhibited is the film Alla barns rätt (All Children’s Rights), which is based on a book of the same name, published in conjunction with the 20th anniversary

of the UN Convention on the Rights of the Child. Stalfelt wants children to understand the rights that adults have formulated for them. The book was published by the nonprofit association Läsrörelsen (“The Reading Movement”), and was distributed in hundreds of thousands of copies via a fast-food restaurant. This enabled the book to also reach homes without books and where human rights may have been an unfamiliar topic for both children and parents.

Here at Avesta Art, Alla barns rätt is also available as a book.

Like many other of Stalfelt’s books, it can be enjoyed while nestling among the colourful pillows of the reading nook on Floor 0.

“Children who broaden their perspective and become aware of human rights are the beginning of something new.

I en annan del av installationen inbjuds till eget skapande i lera – och den som vill kan låta figurerna stanna i Avesta Art, ställas på rad och visas för kommande besökare.

Pernilla Stalfelt är född 1962 i Uppsala, uppvuxen i Örebro och nu bosatt i Stockholm.

Hon är konstpedagog och arbetar på Moderna museets avdelning för pedagogik och program.

Parallellt driver hon sitt egna konstnärliga arbete, främst med böcker. Hon har givit ut närmare tjugo böcker och är mycket uppmärksammad för bland andra Kärleksboken, Dödenboken, Våldboken och Bajsboken. Livetboken handlar om ”att födas, om att dö och om allt som händer där emellan. Om hur tiden går och om vad man kan göra under ett liv, till exempel pussas med luciakronor, fånga fjärilar eller stå och vänta vid rödljus”.

Se även www.pernillastalfelt.se där böcker kan beställas.

Children who know their worth and see their potential can create their own futures. They don’t need to repeat their parents’ lives.”

In Stalfelt’s installation, all visitors are involved in the creation process. Her works are no fairy tale world. They are real life. Where seriousness meets play and laughter. Where a small gesture can inspire great thought. Where every person can blossom according to their own unique abilities.

With great care, Stalfelt has hand-painted a wall covering in the old iron ore bins. The stripes offer colours of various tones. The visitor can lay their hands against a stripe and see how different nuances change the lustre of their skin – how the shade of their own skin colour is different on the back of their hand and on their palm, different on their arm and

on their face. The background colour of the wall covering affects how we perceive our skin.

In another part of the installation, visitors are invited to shape their own creations with clay – and anyone who wants to can let their figures remain at Avesta Art, on display for future visitors.

Pernilla Stalfelt was born in 1962 in Uppsala, grew up in Örebro and now lives in Stockholm. She works in Moderna Museet’s education and programme department as an art instructor. She also pursues a career as an artist, primarily as an author. She has published more than twenty books and is highly acclaimed for many of her works, including Kärleksboken (The Love Book), Dödenboken (The Death Book), Våldboken (The Violence Book) and Bajsboken

(The Poo Book). Livetboken (The Life Book) is about “being born, dying and everything that comes in between. About how time passes and what one can do during a life, such as catch butterflies or stand and wait at redlights.”

For more information or to order books, please see www.pernillastalfelt.se.

AVESTA ART 2017

41

Alexander Tallén Blicken dras in i det välvda rummet som likt ett kapell öppnar sig vid steget från masugnshall till martinverk. Skimrande figuriner står som altarprydnader. Stiligt rundar sig valvets gröna fond. Väl inne där, omsluter rostiga väggar och ett lugn. Den storskaliga industrimiljön, rumsstora konstverk, ja kanske till och med den omtumlande samtiden lämnas utanför.

Figurinerna ger en atmosfär av 1700-tals rokoko och det tidiga 1800-talets romantik. Naturen är närvarande med blommor, växter och trädgrenar. Känsla av idyll förmedlas. Färger och glasyr kontrasterar järnets kärva rost. Men, det är något som inte stämmer… De mänskliga gestalterna som framträder i verken är alla män – moderna, västerländskt klädda män, nästan alla med snarlikt utseende. De är inte ens komna från järnverkets glansdagar. De tillhör vår egen samtid.

Alexander Tallén väljer figuriner som sitt konstnärliga uttryck. Med minutiös noggrannhet formar han varje figurin till ett unikt verk med ett eget innehåll. Ofta är det han själv som är förebild för männen, som kan uppträda i olika format i samma verk. Han laddar objekten med ledtrådar till berättelser, där han vill att åskådaren själv ska fylla i. En del motiv förmedlar harmoni, andra synliggör dragkampen som kan pågå både inom en människa och i hennes samspel med omvärlden.

Figurinerna i den gamla tunneln, som en gång nyttjades för att rulla in skrot till den mjukgörande martinmetoden, är alla nygjorda för Avesta Art. En man bär ordet Heartbreaker på sin jeansväst. Kanske är han en man som får hjärtan att blöda. För dagen är han färdig med sitt värv och kopplar av med en cigarett, i sin egen värld. I en annan figurin finns två män, lika som tvillingar. Här finns en nära relation, fylld av ömhet. Som en pietà – Maria med den döde Jesus i famnen – syns två män, en blond och en mörkhårig.

Kanske är det en man från Europa som gör sitt yttersta för att rädda en

The viewer’s gaze is drawn into the vaulted room, which opens up like a chapel with a step from the blast furnace hall to the open-hearth works. Shimmering figurines stand like altarpieces, elegantly embraced by the green backdrop of the archway. Well inside, the rusted walls envelop and a tranquility descends. The large-scale industrial environment, room-filling artworks, even the tumultuous modern world itself are left outside.

The figurines exude an atmosphere of 18th century Rococo and early 19th century Romanticism. Nature’s

42

AVESTA ART 2017

flyktings liv efter hans färd i bräcklig farkost över Medelhavet. Kanske är det Josef som vi annars så sällan ser sörja sin förlorade bonusson.

Plötsligt vidgar sig rymden kring varje verk. Alexander Tallén utforskar frågor om självbild och mansroll, nu och genom tiderna. Med skarp och ironisk blick gestaltar han män på ett sätt som berör – och kanske punkterar – mytbildningen om mannens väsen. Könsstereotypa mönster får sig en knäck. Som i herdeskildringar är männen barfota – och därmed sårbara.

Frågor väcks om hur vi idag ser på manlighet, mansroll och machokultur.

Alexander Tallén arbetar i en flertusenårig tradition. Figurinen är just en liten figur, och sådana har förekommit i kulturer i olika tider och på olika kontinenter. Porslinsfigurinen kom från Kina till Europa. Från och med 1700-talet – när tyskar hade lärt sig konsten att tillverka porslin – producerades figuriner också i Europa. Figurinen hade sin plats som bordsdekoration i välbärgade familjer. Den var en vacker utsmyckning som också kunde stimulera samtalen. Med massproduktionen på 1800-talet flödade miljontals figuriner ut på marknaden och nådde även enklare hem hos bönder och arbetare. Till och med kända målningar överfördes till tredimensionella, industriellt tillverkade figuriner. Idag har figurinen närmast en stämpel av kitsch.

Alexander Tallén gör sina figuriner för hand. Det är många steg från idé och grundkropp via gips, gjutning av sektioner, formande av helhet med lera som komplement, torkning, bränning, glasering, målning och bränning igen till färdigt konstverk. Allt är handmålat med tidskrävande moment som fiskbensmönstret i mannens kostym.

Alexander Tallén är född 1988 i Stockholm och tog masterexamen vid Konstfack 2015. Han är redan representerad vid bland andra Nationalmuseum, Röhsska museet och Statens konstråd. Han har ställt ut runt om i Sverige och har sin ateljé i Stockholm.

presence is felt through flowers, plants and tree branches.

The feeling is one of idyllic peace. Colours and glazes contrast with the harsh rust of the iron. Yet, something doesn’t quite match up... The human figures in the works are all men – modern men in Western attire, nearly all of them with a similar appearance. They do not even hail from the glory days of the ironworks. They are our own contemporaries.

Alexander Tallén expresses himself through the art of figurines. With meticulous accuracy, he shapes each figurine

into a unique work with its own substance. Often, he serves as the model for the men, who can appear in various forms in the same work. He imbues the objects with clues to stories, which he wants the viewer to fill in. Some of the motifs convey harmony. Others reveal the tug-of-war that can occur within a human being and in their interaction with the outside world.

The figurines in the old tunnel, which were once used to roll scrap iron in the softening open-hearth method, are all new creations for Avesta Art. One man bears the word

“Heartbreaker” on his denim vest. Perhaps he is a man who makes hearts bleed. For today, he is finished with his work and relaxing with a cigarette, off in his own world. In another figurine are two men, as alike as twins. Here is a close relationship, filled with tenderness. Like a pietà – Mary with the dead Jesus in her arms – we see two men, one blond and one dark-haired. Perhaps it is a man from Europe who is doing his utmost to save a refugee’s life after his journey in a fragile boat over the Mediterranean. Perhaps it is Joseph, who we otherwise so seldom see mourning over his lost bonus son.

Suddenly, the space around each work expands. Tallén explores issues of self-image and men’s roles, now and throughout time. With a sharp and ironic eye, he depicts men in a way that touches – and perhaps punctures – the

myth of manhood. Gender stereotypes crack and splinter.

As in a pastoral painting, the men are barefoot – and thereby vulnerable. Questions are raised about how we view masculinity, men’s roles and macho culture today.

Alexander Tallén works in a centuries-old tradition.

The figurine is just a small figure, and these have existed in cultures through the ages and across the continents.

The porcelain figure came to Europe from China. From the 1700s onward, when Germans had learned the art of making porcelain, figurines were also produced in Europe.

The figurine had its place as a table decoration in affluent families. It was a beautiful ornament that could also serve as a conversation starter. With mass production in the 19th century, millions of figurines flooded the market, reaching even the simpler homes of farmers and workers. Famous

paintings were transformed into three-dimensional, industrially produced figurines. Today, the figurine has almost become kitsch.

Tallén makes his figures by hand. There are many steps from idea and basic form – via plaster, casting of sections, shaping into a whole with the help of clay, drying, firing, glazing, painting and firing again – to a finished work of art.

Everything is hand-painted with time-consuming elements such as the herringbone pattern in the man’s suit.

Alexander Tallén was born in 1988 in Stockholm and received a Master’s degree from Konstfack in 2015. He is already represented at venues including the National Museum of Fine Arts, the Röhsska Museum and the Public Art Agency Sweden. He has exhibited throughout Sweden and has his studio in Stockholm.

AVESTA ART 2017

43

Ella Tillema Där masugnens röda eld har falnat och solljuset stängs ute, förstärks mörkret av den stora svarta målningen. Besökaren stiger in i svärtan – och blir delaktig i konstnärens smärta och sorg över tillståndet i världen. Vackra ord om varje människas rätt till liv, likavärde och värdighet förkolnar, när skydd förvägras medmänniskor som har flytt för sina liv från krig, terror och förtryck. Förtvivlan griper tag – följer länge med besökaren, leder till eftertanke och i bästa fall klarsyn.

–Med palettens alla färger till mitt förfogande, valde jag att måla svart.

Det är den mest drastiska handling som jag kan ta till i mitt konstnärliga arbete. Sverige hade stängt sina gränser för flyktingar i desperat behov av hjälp. Ett sådant beslut kan inte en ensam människa rå på. Alla vi som invände, var alltför svagt sammanlänkade för att ändra det. Svart är symbol för sorg, skräck och död. Här uttrycker det också vanmakt.

Mitt emot den svarta målningen möter en kvinna – så realistiskt målad att besökaren hajar till. Hon är vänd åt annat håll, rak i ryggen, vardagligt klädd. Hon skulle kunna vara en av oss. Rummet som bildas mellan målningarna fylls av musik. Melodierna går i moll. De spelas av Röda kapellet, en amatörorkester med trettiofyra musiker, som annars framträder på 1:a maj. Nästan alla kan sjunga de välkända texterna som förmedlar hopp och tillförsikt: Idas sommarvisa, Sjungom studentens lyckliga dag, Internationalen, Pärleporten och Du gamla du fria. Här är det uppenbart att samklangen störs. Framtidstro kan inte ljuda i moll.

Ella Tillemas konst möter redan på fasaden till det gamla järnverket.

Svarta fanor med band och tofsar tronar på väggen som är första anblick för alla tillresande. Mot malmplanen hänger ännu en vepa. Svärtan i verken blottar tomrummet som bildas när hoppet flyr. Handslaget mellan två kostymklädda armar blir en överenskommelse om att inget går att förändra.

When the red flames of the blast furnace have died down and the sunlight is shut out, the darkness is enhanced by the large black painting. The visitor steps into the darkness, and becomes a participant in the artist’s pain and sorrow over the state of the world. Beautiful words about every person’s right to life, equality and dignity are reduced to ashes when protection is denied to fellow human beings who have fled for their lives from war, terror and oppression. Despair takes hold – stays with the visitor, bringing reflection and, hopefully, clarity.

44

AVESTA ART 2017

–Är vi den första generationen utan hopp, undrar konstnären. De som arbetade här i järnverket var hoppfulla – förvissade om att deras slit skulle ge dem och familjerna bättre bostäder, bättre villkor. Min föräldrageneration såg förändringar som betydde positiv utveckling. Vi som nu är unga vuxna tror inte längre att det kan bli bättre. Individualismen som smygande tog över, dödade den kollektiva kampen.

I mörkret döljer sig faror. Men mörkret ger också skydd och kan vara en plats där motstånd får växa.

–Med konsten bearbetar jag min sorg över den här förfärliga världen, säger Ella Tillema. Ändå bidrar hennes minutiöst realistiska målningar med en glimt av hopp. Hennes förmåga att sakligt och verklighetstroget gestalta motivet bjuder också skönhet. Den vackra målningen öppnar sinnena, ger ljus över nya möjligheter.

–Alla val är kortsiktiga idag. Om vi kände mer gemenskap i vardagen, skulle vi skämmas för osolidariska handlingar. Vi som lever nu måste förstå vårt ansvar gentemot kommande generationer. Med mer gemenskap kan vi skapa ett bättre liv, med lägre materiell standard.

Ella Tillemas verk vid masugnen i Avesta har titeln Vem som än vinner är det vi som förlorar och fanorna utomhus Man kan väl inte ändra hela jävla systemet. Samtidigt i Simris ställer hon ut storskaliga målningar med barn som motiv. Barnen blickar mot sin okända framtid.

Ella Tillema är född 1983 i Stockholm, utbildad vid konsthögskolan i Malmö och bosatt där. Hon har tilldelats Ljungbergsmuseets pris för att hon i sitt bild- och textskapande ”vågar höja rösten mot sociala orättvisor och stereotypa föreställningar”. Hon har även tilldelats Malmö Konsthalls stipendium.

“With all the colours of the palette at my disposal, I chose to paint in black,” says the artist. “It is the most drastic action I can take in my art. Sweden had closed its borders for refugees in desperate need of help. This is not a decision one person alone can overthrow. All of us who protested were far too weakly linked to change it. Black is a symbol of sorrow, terror and death. Here, it also expresses powerlessness.”

Opposite the black painting, we meet a woman – so realistically portrayed it startles the viewer. She is facing away, her back straight, casually dressed. She could be any

one of us. The space created between the paintings is filled with music. The melodies are in a minor key. They are played

by Röda Kapellet (“The Red Orchestra”), an amateur ensemble of thirty-four musicians, who otherwise perform on 1 May, International Workers’ Day. Any Swedish listener could easily sing along with the familiar lyrics conveying hope and confidence, which are sung at school graduations, sporting events and national holidays. Yet here, the harmony is clearly distorted. Faith in the future cannot sound in the dark.

Ella Tillema’s art greets the visitor even before they enter the ironworks. Black banners with fringe and tassels are enthroned on the façade of the building – the first sight for all arrivals. Inside, another hanging adorns the wall of iron ore. The blackness in the work reveals the void that is formed when hope is gone. The handshake between two suit-clad arms becomes an agreement that nothing can be changed.

“Are we the first generation without hope?” wonders the artist. “The people who worked in the ironworks were hopeful – confident that their toil would give them and their families better homes, a better life. My parents’ generation saw changes that meant positive developments. We young adults today no longer believe that things can get better.

Individualism has stealthily taken over, killed the collective struggle.”

In the darkness, dangers lie hidden. But the dark also offers protection and can be a place where resistance can grow.

“With my art, I process my grief over this terrible world,” says Tillema.

Yet her meticulously realistic paintings offer a glimpse of hope. Her ability to depict objective and realistic motifs also offers beauty. The stunning painting opens the senses, giving light to new possibilities.

“All choices are short-term today. If we felt more community and solidarity in our everyday lives, we would be ashamed of actions that were disloyal. We who are alive today must understand our responsibility to future generations. With more community and solidarity, we can create a better life, with lower material standards.”

Ella Tillema’s works at Avesta Art are entitled Vem som än

vinner/är det vi som/förlorar (Whoever wins/it will be us/ losing) and Man kan väl inte ändra hela jävla systemet (One can't change the whole damn system). She is also exhibiting large-scale paintings with children as a motif. The children are looking towards an unknown future.

Ella Tillema was born in 1983 in Stockholm, studied at the Malmö Art Academy and now resides in Malmö. She was awarded the Ljungberg Museum Award for “daring to raise her voice against social injustice and stereotypical conceptions”. She was also awarded the Malmö Konsthall stipend.

AVESTA ART 2017

45

Björn Lövins Galleri Känslor av andakt och vördnad infinner sig i Björn Lövins Galleri, öppnat i Avesta Art. Högresta, stiliga och värdiga står här Dädsker. Vid en första anblick tycks skulpturerna hålla slaggstensmuren på plats. I själva verket ger de sitt stöd till var och en av oss – till människovärdet. Titlen Dädsk ska utläsas ”Det är du som kan!”. Skulpturerna bär Björn Lövins signum. Den enskilda människans okränkbarhet och – samtidigt – hennes självklara delaktighet i en gemenskap, ett kollektiv, är grundvärden som återkommer i hans konstnärskap.

I centrum i galleriet står vagnen Full fart framåt, ett verk från 1988 och utställningen C – Kampen om verkligheten i Stockholms kulturhus.

Här antog konstnären rollen som antropolog och utforskade, i en tänkt framtid, spillrorna av 1900-talets konsumtionssamhälle. Sportbilen är på ett plan lätt att identifiera. I material och enkelhet knyter den samtidigt an till utgrävningar av kulturer, fjärran från västerländsk motortid. Den livfulla målningen Vid floden (1995) sträcker sig bortom tid och rum.

Björn Lövin var en av vår tids största bildkonstnärer. Han var med och introducerade installationskonsten i Sverige med omskakande utställningar i Moderna Museet och Kulturhuset i Stockholm. Hans 46

AVESTA ART 2017

internationellt stora erkännande är bara blygsamt känt bland oss svenskar.

1981 intog Björn Lövin det prestigefyllda kulturhuset i Paris, Centre Georges Pompidou, med en gigantisk utställning som också rymde ett då helt nytt fenomen, videokonst. Lövins konst fick aktningsvärda rubriker i tidningen Le Monde – en bekräftelse som imponerade mycket på hans franska värdar. När FN 1992 höll den stora miljökonferensen i Rio de Janeiro inbjöds tjugo av världens främsta skulptörer och målare att medverka med sin konst. Europa representerades av bland andra Björn Lövin som visade en enorm skulptur, Kulturmotor, en maniokapress av ädelträ från Amazonas.

Konstnären Björn Lövin gick ur tiden 2009. Han var född i Falun 1937 och utbildade sig i unga år i Barcelona och vid universiteten i Stockholm och Uppsala. Han var bosatt i Dicka i Avesta kommun, i Stockholm och sina sista år i kyrkbyn i Folkärna. Björn Lövin deltog i Avesta Art 1997 och följde med skarp blick alla Avesta Art-utställningar. Endast tre konstnärer är tillägnade egna rum i Moderna Museet i Stockholm: Pablo Picasso, Andy Warhol och Björn Lövin. Tack vare gåvor från konstnärens döttrar har Avesta Art nu ett eget Björn Lövin-galleri.

There is a feeling of reverence and awe in the newly-opened Björn Lövin Gallery in Avesta Art. Stately, stylish and dignified stands Dädsker. At first glance the sculptures seem to support the slag-stone wall while in actual fact they give their support to each one of us – to human dignity.

The name Dädsk stands for the Swedish ‘Det är du som kan!’, “You can do it”. The sculptures carry the characteristic mark of Björn Lövin. The sanctity of the individual and, at the same time, their participation in a fellowship, a community, is a basic principle for his artistic work.

In the centre of the gallery is the car Full fart framåt (Full Speed Ahead), from 1988 at an exhibition in Kulturhuset in Stockholm. Here the artist adopted the role of anthropologist and explored, in an imaginary future, the debris from the 20th century consumer society. The sports car is easy to identify on one plane. At the same time its material and simplicity link it to excavations of cultures remote from Western society’s love of the motor car. The vivid painting from 1995 Vid floden, (By the River), stretches beyond time and space.

Björn Lövin was one of the greatest artists of our time. He participated in the introduction of installations in Sweden with shocking exhibitions at the Museum of Modern Art and Kulturhuset in Stockholm. That he was widely appreciated internationally is hardly known in

Sweden. In 1981 he took the prestigious Pompidou Centre in Paris by storm with a gigantic exhibition which also included a completely novel phenomenon, video art. The headlines in Le Monde showed great respect for Lövin’s work, a confirmation that greatly impressed his French hosts. When the UN held a major environmental conference in Rio de Janeiro in 1992, twenty of the world’s leading sculptors and painters were invited to participate with their works. Björn Lövin was among those who represented Europe with his enormous sculpture Kulturmotor, (Culture Motor), a cassava press made of hardwoods from the Amazon forests.

The artist Björn Lövin passed away in 2009. He was born in Falun in 1937 and as a young man studied in Barcelona and at Stockholm and Uppsala universities. He lived in Dicka near Avesta, in Stockholm and in his last years in the village of Folkärna. Björn Lövin took part in Avesta Art in 1997 and followed all the Avesta Art exhibitions with a critical eye. Only three artists have their own room at the Museum of Modern Art in Stockholm – Pablo Picasso, Andy Warhol and Björn Lövin. Thanks to the kind donations of his daughters, Avesta Art now has its own Björn Lövin Gallery.

AVESTA ART 2017

47

48

AVESTA ART 2017

Konst i själva Verket / Art in The Works Avesta väljer att konstnärligt gestalta industriarvet. Konst från vår egen tid samspelar med det gamla järnverkets skimrande slagg och mäktiga arkitektur. 233 konstnärer har under åren 1995-2017 deltagit i sexton Avesta Artutställningar. En rad verk dröjer kvar.

Avesta has chosen to present its industrial heritage artistically. Contemporary art interacts with the shimmering slag and Grassfrom 1995 to 2017. majestic architecture of the old ironworks. 233 artists have participated in Avesta Art’s sixteen exhibitions A number of works of art remain.

LENNART RODHE

1916-2005 Avestaström En nestor i svensk konst, Lennart Rodhe, tolkade Avesta i ett mönsterpussel, som mäter mer än tjugo kvadratmeter: Älven och älvvattnet, som en gång drev järnverket. Det glödande järnet, som strömmar ur masugn. Kulturen, som glittrar och lyser i gröna slingor och vita blommor. Lennart Rodhe medverkade i Avesta Art 1997. Avestaström visades sedan på affischtavlor i Europas kulturhuvudstad 1998, Stockholm, och finns nu i Läggesta järnvägsstation.

Avesta Stream A Nestor of Swedish Art, Lennart Rodhe interpreted Avesta in a giant puzzle that covers more than 20 sq. m. The river and its water that once powered the ironworks. The glowing iron that once flowed out of the blast furnace. The culture that glitters and illuminates in green strands and white flowers. Lennart Rodhe participated in Avesta Art 1997. Avestaström (Avesta Stream) then appeared on billboards in Europe’s Cultural Capital 1998, Stockholm, and now hangs in Läggesta railway station.

KJELL ENGMAN

f/b 1946 Vita frun Smederna, arbetsklädda i vitt och svart, dras med i gäckande, förförisk dans av hyttans vita fru. Vem är hon, den sägenomspunna kvinnan, som i hyttans dunkel både frestar och skrämmer? Bär vita frun alltid varsel om olycka – eller finns hos henne också en vänlig lekfullhet, som spelar alla ett spratt?

Kanske smederna vet… Kjell Engman tolkar hyttans liv – och dess tid – i en värld av glaskonst. Här finns arbetarna som höll hytta och martinverk i gång. Här rinner vitglödande järn. Här samlas herrskapsfolket till fest.

Musiken är konstnärens egen komposition. Kjell Engman medverkade i Avesta Art 2006.

The White Wife The blacksmiths, dressed in their working clothes in black and white, are brought together in a seductive dance by the white wife of the smelting house. Who is she, this mythical woman who in the gloom of the smelting house both attracts and repels? Is she an omen of accidents – or does she also come with friendly playfulness to play practical jokes on everyone?

Maybe the smithies know... Kjell Engman portrays the life of the smelting house – and its times – in a world of crystal art. Here you can see the workers who kept the smelting house and the open-hearth works going.

The iron runs white-hot here. The gentlefolk gather here for festivities.

The music was written by the artist himself. Kjell Engman participated in Avesta Art 2006.

AVESTA ART 2017

49

SONJA NILSSON

f/b 1977 Korridoren Med samma lockelse och obehag som ändlösa hotellkorridorer bjuder, välkomnar Sonja Nilssons konstverk. Långt bort skymtar besökaren spegelbilden av sin egen ryggtavla. Det är som att på avstånd följa sig själv.

Vem är jag och vad styr mig, är frågor som konstnären vill väcka genom Korridoren, där besökaren blir en del av konstverket. Sonja Nilsson medverkade i Avesta Art 2006 och 2015.

The Corridor Sonja Nilsson’s work welcomes you with the same fascination and unease of endless hotel corridors. Far away you get a glimpse of the reflection of your own back. It is like following yourself at a distance. Who am I and what controls me are the questions the artist wants to put with Korridoren (The Corridor), where the visitor becomes a part of the work of art. Sonja Nilsson participated in Avesta Art 2006 and 2015.

50

AVESTA ART 2017

BO EK

f/b 1954 Arbetets målningar I två stora målningar stiger avestakonstnären Bo Ek in till arbetarna vid masugn och martinverk, fångar deras anletsdrag vid tunga men också ansedda sysslor, förmedlar ugnarnas heta strålning och spelet mellan ljus och mörker. I en exteriör speglar han hyttan i verksamhet med livet på hyttbacken.

TOMAS NORDBERG

f/b 1948 Ett stycke tid Konstverket i sig ger blott en början – det fångar blicken och för konstnärens talan. Genomskinliga ytor låter blicken glida vidare, till något bortom själva verket. Ett stycke tid ger en förnimmelse av den förlösande elden vid järnframställningen i hyttan. Tomas Nordberg medverkade i Avesta Art 1995.

A Piece of Time The work of art in itself does not make much of an impression – it catches the eye and relays the artist’s message. Transparent surfaces allow the gaze to move on to something beyond the work of art itself. Ett stycke tid gives a sensation of the release the fire gives when making iron in the smelting works. Tomas Nordberg participated in Avesta Art in 1995.

ARIJANA KAJFES

f/b 1963 Masgud Arijana Kajfes arbetar i gränslandet mellan konst och naturvetenskap.

Med sitt vänliga, vaksamma öga iakttar masguden besökaren som stiger in i masugnen. Ögat lånas från en annan besökare som i hemlighet betraktar skeendet. Arijana Kajfes medverkade i Avesta Art 2004.

The Blast God Arijana Kajfes works at the interface between art and natural science. With its usual sharp eye, the god observes the visitor entering the blast furnace.

The eye is borrowed from another visitor who is watching the event in secret. Arijana Kajfes participated in Avesta Art 2004.

Work’s paintings In two major works of art, Avesta artist Bo Ek becomes one of the workers at the blast furnace and open-hearth works, captures their features in the heavy but distinguished tasks, conveys the hot radiation from the ovens and the interplay between light and dark. In an exterior he portrays life around the smelting house in its heyday.

TORBJÖRN GRASS

f/b 1953 En tid fylld av liv - Martinverksopera I ett musikaliskt verk vid martinugnarna tolkar tonsättaren Torbjörn Grass arbetarnas liv, längtan och drömmar. Charlie Hellberg har gjort scenografin. Operan är skapad för Verket. Torbjörn Grass har också medverkat i utformningen av Opera Tactile som låter fjädrar, rör och andra material från industrin bli instrument i en sal för musikaliskt skapande.

A Time Filled with Life – Open Hearth Opera In a musical work by the open-hearth furnace, the composer Torbjörn Grass portrays the workers’ lives, yearnings and dreams. The stage design is by Charlie Hellberg. The opera was written for The Works. Torbjörn Grass has also participated in the design of Opera Tactile where springs, pipes and other materials from industry become instruments in a room for musical creation.

THE INTERACTIVE INSTITUTE

Män som faller Konstverk av Robert Brečević om fritt fallande maskulinitet, om integritet och bräcklighet, om närvaro…

Män som faller (Men who are Falling) A work of art by Robert Brečević about masculinity in freefall, about integrity and susceptibility, about presence...

AVESTA ART 2017

51

Blåsmaskinen / Blower Engine Avesta järnverks mäktiga blåsmaskin från 1884 har fått nytt liv genom ljud och synkroniserad videomappingteknik av konstnärerna Håkan Lidbo och Tom Waldton. Tom Waldton har översatt ritningarna till digitala tredimensionella modeller som – via video mapping – projiceras på blåsmaskinens olika delar. Håkan Lidbo har tolkat såväl blåsmaskinens puls och pust som konstruktörens sakliga beskrivningar i ett ljudverk, som ackompanjeras av fysiska vibrationer på åskådarplats.

Konstverket i samspel med den gamla blåsmaskinen är något mer än hommage till teknikens ständiga språng.

–Vi vill utveckla nya sätt att gestalta industrihistoria, säger Håkan Lidbo och Tom Waldton.

Nära i tanken finns anknytningen till vardagens rullande rutiner, förstås också till livsnödvändig andning – och till den mer bildliga andhämtningen som genererar energi och ger oss kraft att orka mer.

Verket har vuxit fram i växelverkan mellan industriminnet, ljudet och bilden. Den hörbara dimensionen lånar ljud från både musikens instrument och verkligt industriella. Den rörliga bilden dansar – elegant koreograferad med själva blåsmaskinen som scen. Stämningsfull belysning ger en antydan om det som finns att utforska längre in i blåsverkskamrarna, bland annat fem fläktar som förmedlade luften till martinugnarna.

Med utgångspunkt från platsen – och Bolinders originalritningar – har de skapat ett verk som gränslöst rör sig mellan industrihistoria och samtidskonstens djärva uttryck.

När den första masugnen i Avesta järnverk invigdes 1874 var

Avesta ironworks’ majestic old blower from 1884 has been given new life through audio and synchronized video mapping by artists Håkan Lidbo and Tom Waldton.

Tom Waldton has translated the drawings into threedimensional models that are projected with video mapping onto the various components of the blower. Håkan Lidbo has interpreted both the blower’s pulse and puffing and the designer’s factual descriptions in an audio piece accompanied by physical vibrations in the spectator seats.

The interplay of the artwork with the old blower are something more than homage to the constant leaps of technology.

52

AVESTA ART 2017

anläggningen i världsklass i modernitet. Stor skala, kvalificerad mekanik, rationellt tänkande. Runt omkring framsynt infrastruktur och logistik.

En helt ny epok tog sin början – den storskaliga industrialismen. Parallellt moderniserades också jordbruket med nya redskap, förädlade grödor och större brukningsenheter, och landsbygden kunde släppa ifrån sig den arbetskraft som framväxande industri så väl behövde.

Avesta blev modernt! Utvecklingen stod inte still. Efter första masugnen följer en andra 1876 och en tredje 1915, alla 16,8 meter höga. I masugnen frigörs järnet ur malmen och skiljs från biprodukten slagg. Nu behöver det färskas – få sänkt kolhalt och därmed bli smidesbart i valsverk, och i det nya järnverket tillämpas först lilla bessemermetoden. Redan 1884 är den kostymen för liten, och två gigantiska bessemergrytor av Albert Bergströms modell införskaffas. Samtidigt planeras en martinugn med driftstart 1886. Som följd fordras också ny blåsmaskin som effektivt kan förse alla ugnar med varmluft och därmed sänka energiåtgången och skynda på processerna. Blåsmaskinen skapas vid Bolinders Mekaniska verkstad i Stockholm och förses med en vattendriven turbin, ritad av professor CA Ångström. Det är den blåsmaskinen som nu gestaltas konstnärligt!

Håkan Lidbo är född 1965 i Malmö, musikproducent som arbetar experimentellt mellan olika genrer och uttryckssätt. Han medverkade i Avesta Art 2015 . Tom Waldton är född 1986 i Stockholm, utbildad serietecknare och har studerat audiovisuell produktion vid Högskolan Dalarna. Tillsammans skapade de gestaltningen på blåsmaskinen till Avesta Art 2016.

“We want to develop new ways of depicting industrial history,” say Håkan Lidbo and Tom Waldton.

The visitor is drawn to associations of everyday routines, and of course to vital breathing as well – but also to more figurative breathing, that which generates energy and gives us the strength to do more.

The work has evolved from the interaction between industrial memory, sound and image. The audible dimension borrows sound from both musical instruments and actual industrial sounds. The moving images dance – elegantly choreographed with the blower itself as the stage.

Subdued lighting provides a hint of what remains to be

explored further in the blower, including five fans that once conveyed the air to the open-hearth fireplaces.

Taking its starting point from the site itself and from Bolinder’s original drawings, the artists have created a work that seamlessly shifts between industrial history and the bold expression of contemporary art.

When Avesta Ironworks’ first blast furnace was inaugurated in 1874, the plant was the height of modernity.

Large-scale, advanced engineering, rational thinking.

All revolving around forward-thinking infrastructure and logistics. An all-new era was born – large-scale industrialization. At the same time, agriculture was

modernized with new tools, cultivated crops and larger farm holdings, and rural areas were able to relinquish the workforce the emerging industries so badly needed.

Avesta became modern! The trend did not stop. After the first blast furnace, a second followed in 1876 and a third in 1915 – all 16.8 metres high. In the blast furnace, iron was extracted from the ore and separated from its by-product, slag. It now needed to be refined – its carbon content reduced so that it could be processed in rolling mills. In the new ironworks, the first Bessemer process was applied on a small scale. By 1884, the suit didn’t quite fit any more, and two gigantic Bessemer vessels of Albert Bergström’s design

were acquired. At the same time, an open-hearth fireplace was planned for start-up in 1886. This meant a new blower was needed, one that could effectively supply all furnaces with hot air and thereby reduce energy consumption and speed up processing. The blower was constructed by Bolinders Mekaniska workshop in Stockholm and fitted with a water-powered turbine designed by Professor CA Ångström. It is this blower that has now been transformed into art.

Håkan Lidbo was born in 1965 in Malmö. He is a music producer and is now working experimentally with different genres and expressions. He participated in Avesta Art 2015.

Tom Waldton was born in 1986 in Stockholm. A trained comic-strip artist, he studied audiovisual production at Dalarna University. Together, they created the depiction of the blower for Avesta Art 2016.

AVESTA ART 2017

53

OptikTivoli Regnbågens alla färger lyser upp dörren som för från Martinhallens mörker in i ljusets kammare. I flödande synligt vitt ljus bjuds till lekfullt lärande vid en rad stationer i Verkets eget unika OptikTivoli. Illusioner, speglingar, ljusets brytning och uppdelning i färger – här finns mycket att utforska för både unga och äldre.

–OptikTivolit ger en sagolik inlevelse i ljuset som fenomen – ljusets egenskaper och ljusets effekter. Lärandet är en konst och konsten en tillgång i lärandet. Det gäller både när vi lär ut och när vi ska bli delaktiga i kunskap.

Det säger Solweig Palm som är pedagog och samordnare för NTA, naturvetenskap och teknik för alla, och Kreativt lärande i Verket. Hon guidar oss in i ljusets magiska värld: –Spektrumet för den elektromagnetiska strålningen sträcker sig från långa vågor på två kilometer – snälla som i långvågsradio – till de allra kortaste som finns inne i kärnkraftverk, gammastrålarna som skadar levande organismer. I ett litet intervall finns det synliga ljuset – det vita ljus som människan kan förnimma och som kan delas upp i regnbågens sex tydliga färger.

All the colours of the rainbow illuminate the door leading from the darkness of Martin Hall into the chamber of light.

A flood of visible light invites you to take part in playful learning in the unique OptikTivoli at Verket, The Works.

Illusions, reflections, the refraction and division of light – there is much to explore here for both young and old.

“The OptikTivoli provides a fascinating experience of light as a phenomenon – its characteristics and effects.

Teaching is an art and art is an asset in teaching. This applies both to when we teach and when we are going to be involved in knowledge.”

So says Solweig Palm, educationalist and coordinator for the NTA, natural science and technology for all, and for Creative Teaching at The Works. She guides us into the magical world of light.

“Light is the word we use for the electromagnetic waves found throughout the universe. The spectrum for this radiation stretches from waves two kilometres long, friendly

54

AVESTA ART 2017

Med historia, konst, naturvetenskap och teknik som grundpelare har lärande miljöer sin plats i Verket – och inspirationskällan är förstås Avesta Art. Syftet är att skapa arbetssätt som är så omväxlande, lustfyllda och konstnärliga att varje människa kan hitta redskap som öppnar vägar till ny kunskap. Bagdad – med orientaliska miljöer och gestaltningar – är vägvisare i matematik. Arbetet har främjats genom stöd från Erik Johan Ljungbergs Utbildningsfond och det lokala näringslivet.

OptikTivolit är Solweig Palms initiativ. Tanken har blommat fram i Verkets kreativa lärande för grundskolan och fått sina uttryck genom experter och världsvida kontakter. Idé och koncept för tivolit har hon utvecklat tillsammans med Hans Nilsson, sedan många år Avesta Arts utställningstekniker. Stolt berättar Solweig att professor Akiyoshi Kitaoka från Japan generöst ställer sina synvillor till förfogande i OptikTivolit.

Under sommaren 2017 är OptikTivolit öppet i anslutning till Avesta Art. Därefter kan besök bokas för skolklasser och andra vetgiriga grupper.

Utställningen är byggd i mobila enheter och möjlig att hyra.

För mer information se på verket.se/utstallningar/vandringsutstallning

ones used for long-wave radio, and the very shortest that are found in nuclear power stations, gamma radiation that is dangerous for all living organisms. In one small interval of this spectrum is light – the white light that humans can perceive and which can be divided into the six clear colours of the rainbow.”

With history, art, natural science and technology as its four pillars, teaching has found its home at The Works – and the source of inspiration is of course Avesta Art. The aim is to create a way of working that is so varied, enjoyable and artistic that everybody can find the keys necessary for opening the doors to new knowledge. Bagdad – with its oriental environment and interpretation – has been a guiding light for mathematics. The work has been supported by grants from the Erik Johan Ljungberg’s Teaching Foundation and local companies.

OptikTivoli was created under the initiative of Solweig Palm. The idea grew out of the teaching at The Works

for primary school pupils and was given and was given expression through experts and contacts across the globe.

Palm developed the ideas and concepts of the Tivoli together with Hans Nilsson, who has for many years been Avesta Art’s exhibition technician. Palm is very proud that Professor Akiyoshi Kitaoka from Japan has very kindly lent his optical illusions to OptikTivoli. During the summer of 2017, OptikTivoli is open in connection with Avesta Art. Afterwards, visits can be booked for school classes and others groups of inquiring minds. The exhibition is constructed in portable modules and is available for hire.

For more information, please visit verket.se/utstallningar /vandringsutstallning

AVESTA ART 2017

55

Alla medverkande konstnärer sedan starten / All the artists who have participated since the start Avesta Art 1995 Lars Andersson, Sverige Åsa Andersson, Sverige Ingemar Aulin, Sverige Channa Bankier, Sverige Bengt Berglund, Sverige Kristina Bergkvist Selder, Sverige Helene Billgren, Sverige Max Book, Sverige Lena Cronqvist, Sverige Erland Cullberg, Sverige Jörgen Fogelquist, Sverige Enno Hallek, Sverige Jörg Jeschke, Sverige Peter Johansson, Sverige Olle Kåks, Sverige Inga-Lill Lagergren, Sverige Edna Martin, Sverige Suzanne Nessim, Sverige KG Nilson, Sverige Tomas Nordberg, Sverige Marja Sikström, Sverige Maud Spangenberg, Sverige John Stenborg, Sverige Iréne Vestman, Sverige Eva Zettervall, Sverige Charlotte Öberg, Sverige

Avesta Art 1997 Trine Folmoe, Norge Meta Isæus Berlin, Sverige Jonas Kjellgren, Sverige Thomas Knarvik, Norge Malin Lager, Sverige Lisa Larson, Sverige Björn Lövin, Sverige Odd Nerdrum, Norge Helmtrud Nyström, Sverige Karl Axel Pehrson, Sverige Jane Reumert, Danmark Carl Fredrik Reuterswärd, Sverige 56

AVESTA ART 2017

Lennart Rodhe, Sverige Svante Rydberg, Sverige Martin Wickström, Sverige

Avesta Art 1998 Johanna Aalto, Finland Olga Bergmann, Island Olle Bonniér, Sverige Lars Englund, Sverige Erik Frandsen, Danmark Magnus Kjartansson, Island Eva Koch, Danmark Louisa Matthiasdottir, Island Katarina Norling, Sverige Bjørn Nørgaard, Danmark Jyrki Poussu, Finland Bjørn Ransve, Norge Jenny Rydhagen, Norge Bjørn-Sigurd Tufta, Norge Rafael Wardi, Finland

Avesta Art 2000 Anna Anders, Tyskland Frank Bauer, Tyskland Jim Berggren, Sverige Åsa Cederqvist, Sverige Bea Emsbach, Tyskland Paul Granjon, Wales Margareta Hesse, Tyskland Sture Johannesson, Sverige Tia Johansson, Sverige Anna Kindgren, Sverige Sean O´Reilly, Wales David Shepherd, Wales Stig Sjölund, Sverige Lars Wikström, Sverige Sue Williams, Wales

Avesta Art 2002 Eugènia Balcells, Spanien Kent Boholm, Sverige

Gloria Friedmann, Tyskland Marcus Kiel, Tyskland Tuula Lehtinen, Finland Henrietta Lehtonen, Finland Lisbeth Lind, Sverige Gintaras Makarevicíus, Litauen Audrone Petrasiunaite, Litauen Jaume Plensa, Spanien Egle Rakauskaite, Litauen Charles Sandison, Finland H D Schrader, Tyskland Paco Simón, Spanien Jyrki Siukonen, Finland

Avesta Art 2004 Thomas Broomé, Sverige Yrjö Edelmann, Sverige Keathy Ericsson-Jourdan, Åland Cecilia Falk, Sverige Guy Frisk, Åland Magdalena HellströmZimmermann, Tyskland Ulrica Hydman-Vallien, Sverige Arijana Kajfes, Sverige Mikael Richter, Sverige Tage Wilén, Åland

Avesta Art 2006 Modhir Ahmed, Sverige Kjell Engman, Sverige Torbjörn Grass, Sverige Tina Gverović, Kroatien Karin Gustavsson, Sverige Åsa Jacobson, Sverige Mats Lodén, Sverige Ines Matijević, Kroatien Ebba Matz, Sverige Sonja Nilsson, Sverige Ken Sato, Sverige Johan Thurfjell, Sverige Soile Yli-Mäyry, Finland

Avesta Art 2008 Antun Božicevic, Kroatien Nicolas Cesbron, Frankrike Thomas Dellacroix, Frankrike Agnieszka Dellfina, Frankrike Ana Husman, Kroatien Michael Johansson, Sverige Michael Kalish, USA Alem Korkut, Bosnien Hercegovina Kristina Lenard, Kroatien Toni Meštrovic, Kroatien Magnus Monfeldt, Sverige Damir Ocko, Kroatien Ivana Pegan Bace, Bosnien Hercegovina Lala Rašcic, Bosnien Hercegovina Britt-Marie Rydberg, Sverige Birgitte Söndergaard, Sverige Marko Tadic, Kroatien Zlatan Vehabovic, Bosnien Hercegovina Silvio Vujicic, Kroatien

Avesta Art 2010 Nicolas Cesbron, Frankrike Andreas Charalambous, Cypern Panicos Chrysanthou, Cypern Emin Çizenel, Cypern Pola Hadjipapa McCammon, Cypern Serap Kanay, Cypern Anber Onar, Cypern Karin Amnå-Lindberg, Sverige Jan Cardell, Sverige Brad Howe, USA Anders Hultman, Sverige Julie Leonardsson, Sverige Marie Långhans, Jonsson, Sverige Charlotta Östlund, Finland

Avesta Art 2011 Hanna Beling, Sverige Nygårds Karin Bengtsson, Sverige Nicolas Cesbron, Frankrike Michael Ellburg, Sverige Helena Blomqvist, Sverige Eric Dyer, USA Kaj Engström, Sverige Pontus Ersbacken, Sverige Gabriella Göransson, Norge Henry Grahn Hermunen, Finland Jörg Jeschke, Sverige Sara Lundberg, Sverige Anders Stimmer, Sverige Stina Wirsén, Sverige Ulrika Minami Wärmling, Sverige

Avesta Art 2012 Vanna Bowles, Sverige Giacomo Costa, Italien Mikael Ericsson, Sverige Johnny Boy Eriksson, Sverige Pontus Ersbacken, Sverige Henry Grahn Hermunen, Finland Andreas Johansson, Sverige Lena Johansson, Sverige Matti Kalkamo, Finland Achilleas Kentonis, Cypern Johannes Nyholm, Sverige Maria Papacharalambous, Cypern Cassandra Rhodin, Sverige Topi Ruotsalainen, Finland Inger Sandberg, Sverige Lasse Sandberg, Sverige Guangjuan Zhang, Sverige

Avesta Art 2013 Gunilla Bergström, Sverige Mikael Ericsson, Sverige Carolina Falkholt, Sverige Lucy Glendinning, England Lina Jaros, Sverige Joakim Johansson, Sverige Matti Kalkamo, Finland

Detalj ur verket Facing av Karen Oetling och Erik Ravelo i AvestaArt 2016

Ingalena Klenell, Sverige Alessandro Lupi, Italien Maria Nordin, Sverige Aleksandra Stratimirovic, Sverige Lee Yongbaek, Sydkorea Guangjuan Zhang, Sverige

Avesta Art 2014 Rashad Alakbarov, Azerbajdzjan Cecilia Cronelid, Sverige Tom Hunter, England Alessandro Lupi, Italien Jarmo Mäkilä, Finland Jens Peterson-Berger, Sverige Veronika Psotková, Tjeckien Aleksandra Stratimirovic, Belgrad Sissi Westerberg, Stockholm Hanna Vihriälä, Finland Olov Ylinenpää, Sverige

Avesta Art 2015

Avesta Art 2016

Anna Anders, Tyskland Micael Dahlen, Sverige Meta Isæus-Berlin, Sverige Håkan Lidbo, Sverige Hanne Mago Wiklund, Sverige Victor Marx, Sverige Claire Morgan, England Sonja Nilsson, Sverige Jens Peterson-Berger, Sverige Lovisa Ringborg, Sverige Jan Stenmark, Sverige Visa Suonpää, Finland Bea Szenfeld , Sverige Patrik Söderlund, Finland Hanna Vihriälä, Finland Olov Ylinenpää, Sverige Kristoffer Zetterstrand, Sverige

Magnus Alexandersson, Sverige Petra Bauer, Sverige Alexandra Carr, England Hanna Hallgren, Sverige Melissa Henderson, Sverige Helene Hortlund, Sverige Francesco D’Incecco, Italien Håkan Lidbo, Sverige Sirous Namazi, Sverige Jakub Nepraš, Tjeckien Karen Oetling, Mexiko Agata Oleksiak, Polen Raha Rastifard, Iran Erik Ravelo, Kuba Helene Schmitz, Sverige Tom Waldton, Sverige

AVESTA ART 2017

57

Verkförteckning / List of art Aidan f/b 1964 Foto sid 4, 11 / photo page 4, 11, Wailing Wall Without Words #8 Standing Veil 2 Sculptures made of white statuary marble

Nova Racing Spark Plug Dream Catcher Spray foam, acrylic paint

Michiel Brouwer f/b 1985 Foto sid 6, 13 / photo page 6, 13 Nikelfjell Export Lovozero Zapolyarny Aitik Photography

Crystal Aluminium, metallic flakes, clearcoat

Anders Sunna f/b 1985 Foto sid 2, 14-15 / photo page 2, 14-15 Swedish Cooperation Game Mixed media on MDF Justitia est Corrumpere Mixed media sculpture Linda Bäckström f/b 1982 Foto sid 17, 18-19 / photo page 17, 18-19 Jewels Wood, lamps, aluminium Saddle Tramp Aluminium, acrylic paint Nova Spray foam, metallic flakes, epoxy, Makrolon, steel

58

AVESTA ART 2017

Camp Fire Casted aluminium, acrylic paint, metallic flakes

Anetta Mona Chişa & Lucia Tkáčová Foto sid 21, 22, 23 / photo page 21, 22, 23 Down is the New Up Parachute, plaster fists, nail polish Either Way, We Lose Inflatable sculpture Clash!

Objects made of porcelain, acrylic paint Cooper & Gorfer Sarah Cooper f/b 1974, Nina Gorfer f/b 1979 Foto sid 25, 26, 27 / photo page 25, 26, 27 Aana and the Flower Mantle The Falling Back Red Shola Standing Man Under Orange Leaves The Carpet Picture Watching Vivienne Knowing Vivienne Leaving Vivienne Acre Rasha and the City Photography, Archival pigment print

Maja Gunn f/b 1978 Foto sid 29, 59 / photo page 29, 59 Collection L Slideshow, clothes, text, photography Photo: Hans Gedda. Graphic design: Nils Jarlsbo Untitled Textile objects Role Models Photography Melissa Henderson f/b 1977 Foto sid 6, 31 / photo page 6, 31 PASSE-PARTOUT Mixed media installation Music and Sound by Anders VestergĂĽrd

Leif Holmstrand f/b 1972 Foto sid 33 / photo page 33 The Purpose Audio work, loop 19 min 14 sec. Sound technician: Jonas HĂĽkansson Acquiring Bodies Mixed media installation OLEK f/b 1978 Foto sid 35 / photo page 35 In the Blink of an Eye Virkad installation, film Crocheted installation, film

> AVESTA ART 2017

59

Larissa Sansour f/b 1973 Foto sid 37, 61 / photo page 37, 61 Archaeology in Absentia Bronze sculptures In the Future They Ate From the Finest Porcelain Film, 29 minutes, Larissa Sansour and Søren Lind Mary Sibande f/b 1982 Foto sid 1, 6, 39 / photo page 1, 6, 39 Let slip the dogs of war Sculptural installation made of fiberglass, paint Pernilla Stalfelt (f/b 1962) Foto sid 41, 60 / photo page 41, 60 Vem är du? / Who are you?

Interaktiv värld baserad på boken Vem är du? /Interactive room based on the book Who are you?

60

AVESTA ART 2017

Film Alla barns rätt, en film baserad på barnkonventionen / A film about children’s rights based on the UN Convention on the Rights of the Child Produktion: Hellofilms Regi: Mattias Gordon Alla barns rätt/Medverkande organisationer: Läsrörelsen och Barnkonventionen 20 år, Barnombudsmannen, BRIS, ECPAT, Plan Sverige, Rädda Barnen, SOS–barnbyar, Unicef Sverige och World Childhood Foundation, Arvsfonden Alexander Tallén f/b 1988 Foto sid 5, 43 / photo page 5, 43 True Identity Deliverance Act of Devotion (Pietà) Long-lasting Exposure Heart Breaker Together in Decadence Stengods/Stoneware, Porslinsfärg/Enamels

Björn Lövins Galleri Tillägg 2017 Fyra klipp ur arbetet med ”C” Film 15 min Kalle Boman och filmbolaget Hinden hade under ett antal år kontakt med Björn Lövin i hans arbete och dokumenterade detta löpande.

Filmen består av ett urval på 4 scener från tillblivelsen av utställningen ”C” 1987–88.

1. Under idéarbetet. Björn samtalar med Gunnar Berefelt om kulturen ”C”.

2. Första ihop monteringen av Det ska gå med Helena Ekenger och Björn.

3. Björn, på Kulturhusets tak, beskriver sin upptäckt av kulturen ”C”.

4. Björn uppträder som antropolog i samtal med Karl Dunér om installationen Broder Mord.

Inspelning/produktion: Hinden/Lännaateljéerna Foto: Tomas Boman, Jan Alvemark Produktion: Anna Sohlman ©Copyright Hinden 2017

Ella Tillema f/b 1983 Foto sid 7, 45 / photo page 7, 45 Vem som än vinner Är det vi Som förlorar Whoever wins it will be us losing Installation with painting and music. Music performed and arranged by Röda Kapellet for Ella Tillema, recorded by Ella Tillema and mixed by Studio Möllan Man kan väl inte ändra hela jävla systemet / One can't just change the whole damn system Ses på byggnadens fasad / Mounted on and seen from the facade of the building. Banners of various sizes of cloth, wood and steel

Four clips from the work on “C” 15-minute film For a number of years, Kalle Boman and film company Hinden followed and documented the work of Björn Lövin. The film consists of a selection of four scenes from the creation of the 1987–88 exhibition “C”.

1. Concept phase. Björn speaks with Gunnar Berefelt about the “C” culture.

2. Initial assembly of Det ska gå/It Will Work with Helena Ekenger and Björn.

3. Björn, on the roof of Kulturhuset, describes his discovery of the “C” culture.

4. Björn as an anthropologist in a discussion with Karl Dunér on the Broder Mord/Brother Murder installation.

Filming/production: Hinden/Lännaateljéerna Photography: Tomas Boman, Jan Alvemark Production: Anna Sohlman ©Copyright Hinden 2017

AVESTA ART 2017

61

Avesta Art 2017 arrangeras av Avesta kommun / organized by the town of Avesta Tack till samverkande / Thanks to

Ledningsgrupp / Executive group

Foto / Photo

Landstinget Dalarna, Kultur och bildning Wetterling Gallery Christian Larsen Gallery Stene Projects Gallery MOMO Wanås Konst Alpha CE för insats i Verket PASSE-PARTOUT Volontärer som virkade tillsammans med Olek /Volunteers who crocheted with OLEK Olek Special Effect Team STUART Avesta Text & Dekor, ATD Web IT Solutions, Avesta Älvbro Vandrarhem, Avesta

Ing-Marie Pettersson-Jensen, Kenneth Linder och Caroline Gustafsson

Therése Asplund, Ateljé Linslusen Förutom 21, 22 / Except page 21, 22, Emelie Wahlund, Ateljé Linslusen Förutom 23 / Except page 23, Walther Le Kon, 2016

Ekonomiska bidrag / Financial support

Arbetsgrupp / team

Konstnärsurval / Selection of artists Caroline Gustafsson och Kenneth Linder

Konsthängning / Art display

Jan-Erik Pettersson

Caroline Gustafsson, Carl Erik Dahlberg, Hans Nilsson, Björn Olsson

Text

Ljussättning / Lighting

Karin Perers Korrekturläsning: Hanne Ivarsson och Lars Åke Everbrand

Peter Abrahamsson, Magic Sound Ljud & Ljus AB

Landstinget Dalarna, Kultur och bildning Statens kulturråd Polska Institutet Stockholm Arbetsförmedlingen Avesta

Lena Jonsson, Anders Hägglund, Sussie Carlzon, Lars Fransson, Helen Ersbacken, Eva Haglund, Isabella Larsson, Solweig Palm, Carola Nilsson, Carina Larsson, Malin Björklund, Ghassan Freij, Kerstin Eriksson

Sponsorer / Sponsors

Katalogomslag / Catalogue cover

Avesta Smide Avesta Tidning/Dalarnas Tidningar Annonsbladet Karl Hedin Per Kvadrat Best Western Star Hotel

Illustration

Let Slip the Dogs of War Detalj av Mary Sibandes verk Installation by Mary Sibande, detail

Översättning / Translation Chris Kleinman, Highway 1 Communications, By Kyrkby.

Förutom sid 9, 47-51, 54 / Except page 9, 47-51, 54 Översatta av / translated by Richard Emery, Fair Copy

Grafisk form / Layout Sofia Hampus, STUART, www.stuart.pro

Tryck / Printed by STUART Print, Avesta

ISBN 978-91-980437-6-1 © Kultur Avesta, Avesta kommun

2017

KULTUR OCH BILDNING

62

AVESTA ART 2017

Avesta Art 2017 Mellanplan/Floor 3 Maja Gunn

Entréplan/Floor 2 Anetta Mona Chişa & Lucia Tkáčová Cooper & Gorfer

Kransplan/Floor 4 Michiel Brouwer & Anders Sunna Ella Tillema Anetta Mona Chişa & Lucia Tkáčová

Markplan/Floor 1 Pernilla Stalfelt Maja Gunn Aidan Cooper & Gorfer

Masugnshallen/Floor 0 Linda Bäckström Alexander Tallén

Martinhallen/Floor 00 Melissa Henderson Mary Sibande Larissa Sansour OLEK Leif Holmstrand

Information www.verket.se, e-post / mail: verket@avesta.se, tel / phone 0226 64 51 62 / +46 226 64 51 62 AVESTA ART 2017

63

2017

64

AVESTA ART 2017