6 minute read

Tania Ruiz Gutiérrez Annorstädes

i..

Isabella Nilsson om ...spilld mjölk med Rosalie... av Helena Roos

Frykenskolans tillbyggnad har möjliggjort en gemensam mötesplats för eleverna i årskurserna sex till nio. Ett allrum med skiftande möjligheter; café, samlingsrum, kvällsevenemang, en plats för avkoppling, tankearbete och möten. Helena Roos har flyttat ut sina teckningars linjer och verkningsradie i rummet genom att dra dem över hörn och ytor i bilder av varierande storlek, den största över tre meter lång. Den tredimensionella upplevelsen förstärks ytterligare genom att vissa partier satts 20 cm från underlaget. Bilderna är utsågade i mdfvars baksidor har målats i lysande färger som sprider ett reflekterande sken.

Helena Roos teckningar placerar sig både vad gäller innehåll, anslag och uttryck nära en tidig amerikansk serieunderground, med namn som Aline Kominsky-Crumb, S. ClayWilson och Robert Crumb, men har även släktskap med senare tecknare som Dori Seda och Julie Doucet. Konstnären blandar skräck, humor och starka känslor i sina verk, en vardagens Sturm und Dräng, med ett subjekt att reflektera sig i.

Teckningarna är kontrastrika, linjeföringen böjlig och kraftfull, skrafferingarna tydliga och svärtande. Pratbubblorna är animerade, utsågade fält som antyder innehållet. Formerna kan påminna om billacksmotiv och dekaler eller Salvador Dalis mjuka klockor. Bokstäverna är en reminiscens från psykedelia och sekelskiftesposters.

Helena Roos leker med bildspråk och associationer och gestaltar en sedessatir som ställer frågor kring genusstrukturer och moralkoder. Ordspråk av uppfostranskaraktär som ” ...gråt inte över spilld mjölk... ” blandas med barnsångsfraser som ”blinka lilla stjärna där” , den senare med rörelsemarkeringar. Samtiden syns blanda sig med historien, världen med det lokala. Ett tätt omslingrat tonårspar faller in i en eldsflamma, ett motiv värdigt en tatuering, liksom det stora svarta blänkande hjärtat med språkbandet ”Fryken” . Andra, mer vardagsrealistiska, möjligen självbiografiska, motiv har alla ett inslag av ironi. Könsroller och sociala mönster från barndomstid till vuxenvärld ställs mot varandra.

TANIA RUIZ GUTIÉRREZ Tania Ruiz Gutiérrezärfödd 1973. Bosatt och verksam i Paris www.taniaruiz.info

ANNORSTÄDES Material:video med 46 projektioner Placeringsort: Malmö Placering: Malmö Centralstation;videoinstallation på väggarvid perrong Arkitekt: KRH Arkitekter AS genom Nille Juul-Sprensen och Janus Rostock Fastighetsägare och samarbetsparter:Trafikverket och Citytunneln Projektledare:Annika Svenbro/Monika Larsen Dennis/Statens konstråd ©Tania Ruiz Gutiérrez 2011. Foto:CharlotteTStrömwall

»5

Y<«BKS>»i i

-Xsgga/j

Karin Faxén om Annorstädes av Tania Ruiz Gutiérrez

Var är vi? Någonstans i Nordtyskland, kanske. Det är i alla fall mitt på dagen. Möjligen förmiddag.

Fönstret är täckt med regndroppar. Då och då rinner en ensam droppe över rutan. En bangård syns i dimman. Och en bänk, en torn blöt bänk. En perrong. Dröjande, flytande drar ett askgrått landskap förbi när tåget passerar en anonym stad någonstans i Europa.

Så färdas vi som genom en annan plats och världsdel. Solskenet flödar, luften är klar och himlen elektriskt blå. Arkitekturen - höga sandfärgade byggnader med dekorerade fasader - skvallrar om att vi kanske befinner oss i Nordafrika. Mellanöstern? Kairo? På uppspända linor utanför fönstren hänger tvätt. Palmer vaggar i vinden.

Sceneriet växlar åter. Utanför tågfönstret rör sig nu tropisk, tung grönska. Luften dallrar av fuktighet och hetta. På flodstranden står en grupp människor, en man med ett barn på armen vinkar innan också den här bilden försvinner och vi rör oss genom en annan plats, en främmande stad, en ny kust, en öken och en by och så en stad, igen och igen.

Tania Ruiz Gutiérrez har med hjälp av en monumental videoinstallation förvandlat stationsrummet på Malmö C till det inre av en enorm tågkupé. På norra och södra ytterväggen finns 46 stora bildprojektioner, utformade som tågfönster. Sammanlagt 1200 sammanfogade filmsekvenser svävar på väggarna, tagna från båtar, tåg, bussar och bilar; transportmedel som skapar en horisontal rörelse. Illusionen är så stark att man kan känna hur det underjordiska Malmö C Nedre lösgör sig och rör sig framåt genom världen, likt en självständig farkost. Man kan förstås om man vill skärskåda illusionen och försöka plocka isär dess olika delar. Om man är uppmärksam kan man upptäcka en subtil men tydlig skarv som med jämna mellanrum går rakt genom tågfönstret/ bilden. Det sker när en filmsekvens övergår i nästa. Vidare gränsar bilderna, på grund av färgernas intensitet, till att verka animerade och resans naturliga skakningar och vibrationer har heltjämnats ut. Bilderna projiceras direkt på betongväggen, vilket skapar en frescoliknande textur i bildytan. Farten har saktats ned och synkroniserats - den är väl långsam för att likna ett tågs

naturliga rörelse - för att generera en illusion av rumslig kontinuitet. Sekvenserna hakar fast i varandra och varje projektion visas med några sekunders fördröjning i förhållande till den föregående. De är medvetet programmerade att visas i en slumpmässig ordning. Detta för att inte ens den varje-dag-pendlande betraktaren eller resenären på Malmö C skall uppleva samma färd två gånger.

Det finns många beröringspunkter mellan tåg och rörlig bild. En tågkupé kan ju liknas vid och kännas som en slags biograf. I dessa båda slutna rum är man en passiv betraktare, utlämnad åt bilderna som passerar, berövad möjligheten att gripa in och förändra en verklighet. Filmer som demonstrerade moderna uppfinningar var kring sekelskiftet 1900 en stor attraktion. Det räckte att visa rörliga, stumma bilder av en spektakulär teknisk nymodighet för att den tidiga filmpubliken skulle strömma till biografen. Filmer som handlade om den nya tidens allt effektivare transportmedel - företrädesvis tåget - var ett osvikligt och mycket populärt tema. Resor genom New York Citys nybyggda tunnelbana blev till exempel föremål för den tidiga filmkamerans registrering och ”Train-rushing-at-ya”-filmer utgjorde en egen, omtyckt genre - passagerartåg filmades rakt framifrån när de anlände till bangårdar och tågstationer av en orörlig kamera. En tidig sådan film är Bröderna Lumiéres LArrivée d’ un train en gare de La Ciotat från 1895, som togs i en enda tagning under femtio sekunder och visar hur ett ånglok närmar sig perrongen i en liten stad på franska kusten. Tåget korn i full fart mot publiken. Enligt legenden utbröt kalabalik i salongen under premiärvisningen i januari 1896.

Historietekniskt och fenomenologiskt finns det också en intim relation mellan tåg och film. Användningen av tåg tros ha medfört ett förändrat seende hos människor, en ny visuell upplevelse av omvärlden. Ett exempel på de första försöken att generera mekaniska, rörliga bilder är det rörliga panoramat som simulerade fantastiska resor med tåg och båt: jättelika målningar rullades upp framför publiken i sektioner, med tillhörande dramatisk berättarröst. Denna utveckling sammanföll med passagerartågets genombrott på 1820-talet.

Verket Annorstädes visar en tågresa som saknar en början och ett slut. Det är inte var man befinner sig som är av vikt. Det centrala är upplevelsen av att färdas och att betrakta hur bilderna drar förbi. Ändå försöker vi hela tiden orientera oss och placera in oss själva i tid och i rum. Vi söker efter tecken, signaler eller skyltar som avslöjar eller ger en hint om var vi befinner oss och vilken geografisk position som är den gällande.

This article is from: