Curering i statenstjänst

from SK Katalog 40

by Statens konstråd

Linn Fernström Vargstyrning

^ ^VaPSSr É ^ f _

dU > a? ' mi egg 1' wffiWSiilM

Stf' «S5*

je x*

Tv: Statens konstråds projektledare möteransökande konstnärer, Projekt Portfolio, Kalmar konstmuseum 14-15 april, 2010. Foto:GudrunThielemann.

rent av motverkar syftet att skapa trivsel och hemtrevnad. I fall där konstnärlig utsmyckning skett rutinmässigt och utan djupare kunskap om konst tenderar miljöerna snarare att kännas otrygga. När affischer är buckliga och utförda med dåligt tryck på billigt papper så betyder det något, på samma sätt som en genomtänkt och genomförd gestaltning har en betydelse. Det förment hemtrevliga och mysiga blir i den offentliga miljön billigt, lättvindigt, slarvigt. Och översätter man detta till verksamheten i sig tycks den också billig, tillfällig, amatörmässig. Därmed blir det inte ett ställe att lita på. En miljö med konst gjord för platsen signalerar däremot långsiktighet, kvalitet, djup. Då utstrålar den också trygghet. Omsorg.

Jag anser att det är i förhållande till begreppet omsorg vi måste se Statens konstråd. Att bry sig om platser och medborgarna som vistas där är själva grunden i Konstrådets arbete. Det heter att Statens konstråd har i uppdrag att se till så att konsten finns närvarande i de miljöer som vi som samhällsmedborgare delar. Men vi ska inte glömma att den offentliga konstens närvaro har en betydelse som sträcker sig långt bortom konstverket i sig. Gator och torg, parker och inomhusmiljöer binds samman genom konsten, får sin inramning av den, en ytterligare dimension av omhändertagande och långsiktighet. Vår tradition av offentlig konst har i lager på lager avsatt omsorg om platser - och om medborgarna. Nya arbetssätt som portfoliovisningar, tävlingar, nya konstnärer som utför uppdrag... allt läggs ihop och borgar för att kvalitén på det offentliga konstfältet finns där, utvecklas och bidrar med nya tillägg till vårt var-dags-liv, vårt minne. Det är omsorg.

* t»3

ijIMpiP

Leif [jerned, Homafja o Viktor Gitmcir, 1983. Försäkringskassan Sundbyberg. © LeifTjerned/BUS 2011. Foto: Mikael Olsson.

I. *•

CURERING I STATENS TJÄNST

Sinziana Ravini

VI LEVER I EN TID som lägger stor vikt vid såväl konstsamlandet som konstspridandet. För det räcker som bekant inte att bygga ett kulturarv, man måste också se till att detta kulturarv når så många som möjligt. Men hur får man dessa till synes motsatta rörelser, ”samlandet” och ”spridandet” , att gå ihop och rentav befrukta varandra?

Genom curerade konstkollektioner. Statens konstråd har redan sedan starten 1937 haft i uppdrag att sammanställa konst för statliga myndigheter. Myndigheter kan ansöka om att få en konstkollektion sammanställd av en konstkonsult. Det ligger nära till hands attjämföra konstkollektionsarbetet med curering. För det handlar om att tänka på vad för slags konst arbetsplatsen behöver, hur konstverken relaterar till varandra, att arbeta kring ett tema eller en problematik som knyter an till kontexten, samt förankra konsten hos användarna - vilket är minst sagt en konst i sig. Cureringen - eller för att använda ett merjordnära begrepp: ”omhändertagandet” , av konsten och dess brukare blir därför lika mycket en konsthistorisk som psykologiskbalansakt.

PROJEKTLEDARE LOTTA MOSSUM HAR sammanställt en konceptuell och platsspecifik konstkollektion för Försäkringskassan i Sundbyberg. Närjag går omkring och tittar på verken slås jag av kontrasten mellan de anonymiserande, korrekta lokalerna, personalens värme och den glamourkitschiga konsten. Lotta Mossum insåg tidigt att Försäkringskassan i Sundbyberg, som arbetar med livets svåra stunder, också var en plats där humorn och lekfullheten var viktiga

ingredienser. Personalen hade döpt rummen efter filmstjärnorna Marilyn Monroe, Greta Garbo och Elvis Presley vilket hör ihop med att Försäkringskassan ligger nära Filmstaden, där Svensk Filmindustri spelade in film 1919-1969. När hon fick syn på dessa rum, korn Fotta Mossum på att hon hade ett fotografi i sitt lager av Marilyn Minter som heter Ice, Ice, Baby (2004) föreställande en stor, mustig filmstjärnemun som ser ut att vilja svälja ett par gigantiska diamanter. Det dröjde inte länge förrän Lotta Mossum bestämde sig för att arbeta med temat krackelerad glamour. Hon ville komma åt människans behov av att drömma sig bort, glamouren som en imaginär transportsträcka, men också känslan av brist och oåtkomlighet som den kan framkalla.

Här finns också ett underliggande tema, nämligen den dekonstruerade, fetischerade kroppen. Marylin Minters munfotografi ser både inbjudande och frånstötande ut i sin överdimensionalitet. Ytterligare ett fotografi av Minter intill föreställer ett par fötter i högklackade skor. Tittar man lite närmare ser man att de är täckta av lera. Denna dubbelhet kännetecknar de flesta konstverken. I bortre änden av korridoren ser man en oerhört fin collageserie av Annika von Hausswolff (1998) där ett par omsorgsfullt utklippta kroppsdelar, armar och händer, ser ut att befinna sig i ett eteriskt samförstånd.

Eva Carlson, som arbetat på Försäkringskassan i mer än 30 år, berättar att det är många besökare som börjar prata om Hausswolffs bilder. Vissa tycker att de är makabra, eftersom ”de avklippta armarna ser ut att komma från ett bårhus” . De har inte insett att det finns rörelse och liv i dem. Andra tycker att de är väldigt fina och ömsinta, särskilt bilden på ett par händer som ser ut att vilja närma sig varandra, men inte riktigt vågar gesten hela vägen ut. Här råder det också en affinitet mellan sandkornen på dessa händers handleder och glittret på Marilyn Minters fotograferade mun.

Vi tittar vidare på Micaela Dahlbergs bild av ett hjärta försett med älghorn (Utan titel, 2010). Här är kroppens innanmäte teatraliserat och upptaget till en universell dimension, för till skillnad från Frida Kahlos bilder är detta ”vilda hjärta” frigjort från alla identitetsmarkörer. I Monroerummet möts vi av en liten piedestal av Hans Hamngren (Norma Jean, 1985) innehållande en anamorfos, en förvrängd bild som ömsom tänjer ut ömsom återsamlar Marilyn Monroes ansikte, men som återfår sina proportioner när de betraktas i en cylindrisk spegel. Om Hans Holbeins anamorfa dödskalle var täckt av en kartrulle, täcker Hamngren Monroes identitet med den amerikanska kulturens ultimata skräck - fetman. Verket stod till en början vid rummets entré, men

Il : |

4. 1.Anna Lernmark, En av, 2004.©Anna Lernmark/BUS 2011. Foto: Mikael Olsson.

2. Kristina Matousch, New Collection, 2009. © Kristina Matousch/ BUS 2011. Foto: Mikael Olsson.

3. Flans Hamngren Norma Jean, 1985. © Flans Flamngren/ BUS 2011. Foto: Mikael Olsson.

4. Tv:Tobias Bernstrup 1984: Sleeve Back, 2009. ©Tobias Bernstrup/ BUS 2011 Foto: Mikael Olsson. Th:AngelicaJulner Bella donna, 1978. ©AngelicaJulner 2011. Foto: Mikael Olsson.

5. Marilyn Minter Ice Ice Baby, 2004. © Marilyn Minter 2011. Foto: Marilyn Minter.

Samtliga konstverk Försäkringskassan Sundbyberg.

Per Maning, Sel. Pensionsmyndigheten Skanstull,© Per Maning/BUS 2011. Foto: Mikael Olsson.

fick placeras längre bort i hörnet, eftersom det var så många besökare som ställde kaffekoppar och pappersdokument på den.

I Greta Garbo-rummet hänger en fin målning avTobias Bernstrup, som visar ett hårt sminkat, men slutet öga [1984: Sleeve Back, 2009). Ögonfransarna ser ut som sköra spindelben. Tätt intill hänger en smått surrealistisk teckning av ett par ögon som ligger i en glasbehållare, av Angelica Julner [Bella donna, 1978). Här är det maskeradidén som råder. Kroppen som en ständigt upp- och nedmonterbar scen. Lotta Mossum påpekar att mannens kropp i den samtida västerländska bildkonsten oftast förknippas med en nästintill robotaktig perfektion, medan kvinnokroppen för det mesta associeras till förruttnelse och förfall. Då kan man se lösningen på dilemmat i hermafroditen, denna vilja att vara allt, den omnipotenta drömmen i den posthumanistiska cyborgkulturen som Tobias Bernstrup obestridligen problematiserar.

Här finns det också bortabstraherade kroppar, som till exempel i Kristina Matouschs semimatta, rutnätsförsedda spegel med en orange flärp i sidan [New Collection, 2009) eller Bella Runes orangefärgade fransverk [Vi längtar, 3, 2010) som hänger på en av väggarna och ser ut som tagen ur en exotisk karnevalklänning. Kroppen är borta, men den framkallas oavlåtligt genom dess negation.

FÖR PENSIONSMYNDIGHETEN VID Skanstull har projektledare MartinWest sammanställt en ömsom pragmatisk, ömsom scenografisk kollektion med ett och annat överraskande inslag. Han berättar att det är en viktig tillgång att vara konstnär när man arbetar med uppdrag av denna art. När det kommer till hans personliga smak, så brukar han tycka om icke-figurativa, minimalistiska uttryck. Han tycker också om att arbeta med konstnärskap som inte är så väl- representerade i Sverige, som till exempel Helmut Federle och RachelWhiteread.

Pensionsmyndighetens lokaler är fräscha och eleganta med ljusgråa heltäckningsmattor, och med röda och gula tygbårder som hänger längs fönstren och väggarna. Vi går in i matsalen. Jag rycker till för plötsligt ser jag en glödlampa i taket börja åka neråt och stanna mitt under vägen. Sekunden efter ser jag en till åka ner i samma hastighet och stanna upp några decimeter längre ner. Sen börjar de åka upp igen, gömmer sig, för att kunna överraska nästa gäst. Det är Christian Partos installation [Trio, 2009) - ett förträffligt konstverk för dessa typiska kontors- och matsalsmiljöer.

I övrigt ser konsten fin och tillmötesgående ut. Ingå större utmaningar förutom att någon ställt en hatthängare lite för nära ett konstverk. MartinWest får flytta bort den en bit. En höjdpunkt är en liten bronsskulptur av Eva Mossing-Larsen [Daphnes arm, 2009) som föreställer en utsträckt hand som håller på att förvandlas till en gren. Det är ett känsligt och sprött verk som ser märkbart tidslöst ut. Ett annat verk som lyckas skapa rörelse är Per Manings svart-vita fotografi [Set] på en säl som flyter tungt i en bassäng. Det må låta enkelt, men bilden har något av en hisnande rymd- och formlek över sig, som aktiveras beroende på ens rörelser i rummet.

KONSTKONSULT HANS ÅKERLUND HAR arbetat med en konstkollektion för polishuset i Eksjö i Småland. Hans Åkerlund har tagit fasta på det abstrakta arbetet i polishuset som inte alltid går attta på eller utvärdera. Polisen är också bra på att nysta i saker och ting och det var precis detta ”osynliga nystande” som Hans Åkerlund ville komma åt rent formellt. Hans Åkerlund valde tre konstnärer med olika ålder och från olika platser runt om i Sverige, som arbetar medjust abstraktion.

Henny Linn Kjellbergs illusionistiska installation [Solitudes Konstruktion nr 10, 2009) ser mycket riktigt ut som ett enda stort nystan av trapetsgungor och fraktaler, som förgrenar sig till en flytande infrastruktur och framkallar känslan av ett ordnat kaos.

ÄVEN HANS FREDHOLMS SKULPTURER från 2007 knyter an till temat då de ser ut som en blandning mellan kinesiska bokstäver och intrikata labyrinter. Vad gäller Britt-Ingrid Perssons justitialiknande bronsskulptur [Blick, 2004) utanför polishuset, så ser man kampen mellan en figurativ och abstrakt kropp som håller på att abstraheras. Är det en sinnebild för rättvisans mekanismer?

Man kan kalla Åkerlunds arbete för ett slags mimetisk curering, som låter konsten härma miljön utan att beblanda sig med den. För som Hans Åkerlund säger, är det viktigt att konstverken väljs ut och installeras på ett sådant sätt så att de inte förvandlas till möbler.

Jag frågar om ett verk av exempelvis Anna Odell hade varit välkommet på polishuset. Hans Åkerlund skrattar och erkänner att det inte är så troligt.

Jag avslutar dagen med ett samtal med Patrik Förberg, informations- och pressansvarig på Konstrådet, som organiserat mina möten med konstaktörerna under dagen. Vi pratar om den omfattande konstsamlingen som finns utplacerad runtom i Sverige. Han berättar att det finns mycket måleri, teckning, textil, konsthantverk, grafik, fotografi och skulptur i den. Samlingen är tänkt att täcka samtidskonstens alla yttringar. På min fråga huruvida det finns mycket relationell och aktivistisk konst i samlingen så är svaret ”nej, eftersom den oftast har tillfällig, ickepermanent karaktär” .

Statens konstråd producerade 165 konstkollektioner 2010. På två år har antalet placerade konstkollektioner ökat med närmare 50%. En del konstkollektioner har även fått komma så långt som till Paris.

Jag tackar Patrik Förberg för dagen och beger mig från lokalerna på Hälsingegatan i Stockholm utpå gatan. På min väg genom staden passerarjag byggnader och myndigheter. Jag kan inte låta bli att fråga mig hur myndigt vårt samhälle egentligen är för den konst som produceras ute i ateljéerna och i stadsrummen. Det går inte att demokratisera och aktivera konstrummet, att curera alla de arbetsplatser som saknar mötet med konsten om man inte också släpper in konstarter som inte låter sig paketeras och implementeras så lätt. Jag tänker förstås på en mer öppen samhällskritisk och aktivistisk konst som provocerar fram viktiga diskussioner. Den stora konsten är inte att ge folk vad de vill ha, utan vad de behöver.