Omsorg om platser och människor

som ett föredöme på grund av att de har en tydlig idé och modell för samarbete kring offentlig konst, och där samverkan mellan kommunerna spelar en avgörande roll. Ett annat, prisbelönt, exempel är Statens konstråds samarbete med Kalmar kommun om utformningen av Kalmar stortorg i början av 00-talet där konstnärlig och arkitektonisk kompetens bidragit till stadsförnyelse i en kulturhistoriskt värdefull miljö.

Under 2011 och 2012 finns en följeforskare med för att studera myndigheternas egen samverkan, följa hur samverkansprojekten utvecklas och hur de som ingår i projekten uppfattar samarbetet. Följeforskning innebär generellt att man har möjlighet att få fortlöpande återkoppling och kan bidra till kunskapsbildning och kapacitetsuppbyggnad i organisationerna som berörs, alltså underlätta för ett fortsatt förändrat arbetssätt. Följeforskaren kan bli såväl indikator som bollplank, både för projektledning och i de olika projekten.

Resultatet kommer att avrapporteras i en kommande publikation som ska kunna användas av främst kommuner, bygg- och fastighetsföretag men också i utbildningssyfte. Ett samarbete med Sveriges kommuner och landsting, SKL, är etablerat och kan användas för att såväl sprida resultat som att identifiera efterfrågan. En utställning planeras påArkitekturmuseet efter avslutat samverkansuppdrag. Den ska visa olika skeden av samverkansprojekten och förmedla de erfarenheter som gjorts under uppdragstiden.

Kommunikationen i projekten, öppenheten för varandras kompetenser och viljan att mötas och att hitta nya sätt att arbeta är förutsättningar för samverkan. I vissa fall kommer processen bli annorlunda än avsett och vissa befästa idéer förkastas. Men kanske just av de projekt där något skaver kan vi lära oss vad vi måste ge akt på, och därmed kan de vara de bästa exemplen.

SAMVERKANSPROJEKT

Bostadsområdet Kvarngärdet - Stena Fastigheter

Bostadsområdet Kvarngärdet i Uppsala,från början av 1960-talet,ärett av Europas första låghusbebyggelseområden i stadsmiljö. Projektet handlarom gestaltningoch konstruktion av ny utomhusbelysning på innergårdarna.

Gruvstadsparken - Kiruna kommun

I området mellan stad och gruva i Kiruna, där marken påverkas av gruvdriften, kommer den nya Gruvstadsparken attanläggas,ettområde som är i ständig förändringså länge gruvan expanderar.Samverkansprojektetgällergestaltningen av hela den nya parkmiljön.

Gummifabriken - Värnamo kommun

En före dettagummifabrik belägen centralt i Värnamo byggs om till kulturhusoch kreativ mötesplats med bibliotek, föreläsningssalar, nystartade företag, café och restauranger.Samverkansprojektetfokuserar på gestaltningarna av den östra entrén och entréhallen.

Resecentrum - Nora kommun

Ett nytt resecentrum ska byggas i Nora, en av Sveriges bäst bevaradeträstäder. Samverkan gäller gestaltningen av det nya resecentrumets markytor samt utformningen av en ny perrong med skärmtak samtomkringliggande park.

Vanstaskolan - Nynäshamns kommun

Vanstaskolan i Ösmo byggdes i mitten av 1970-talet. Visionen ärattförnya utemiljön såattden bidrartill attöka elevernas utomhusaktiviteter. I nära samverkan mellan elever, lärare,tekniskförvaltning, landskapsarkitektoch konstnärer i både planeringoch byggande ska skolgården utvecklas och förändras.

Ås nya skola och Sånghusvallens skola - Krokoms kommun

Krokoms kommun byggertvå nya energisnåla skolor. Projektetär avgränsattill gestaltningavdagvattenhanteringen och utformningen av en entrétrappa på Sånghusvallens skola och visualisering avskolans energikonsumtion på Ås nya skola.

Nyfärjeterminal i Tuvesvik, Lavön - Orust kommun

Orust kommun planläggeroch bygger en ny färjeterminal i ett befintligt hamnområdeoch färjeläge i Tuvesvik på Lavön i Orust. Samverkan gäller gestaltningen avfärjeterminalens nya byggnad och omgivande miljö.

Badhusberget - Lysekilsbostäder AB

Badhusbergetärett lägenhetsområde i Lysekilfrån 1960- och 70-talets miljonprogram. Projektet handlar om gestaltningavgårdsmiljöerna, som ska göras genom en bred samverkan mellan boende, fastighetsägare,arkitekt, konstnär och tekniker.

Oceanpiren och Blågröna kopplingen - Helsingborgs stad

Oceanpiren och Blågröna kopplingen är delaravde första utbyggnadsfasernaav H+ området i Helsingborg. Samverkan kring ettgestaltningsprogram skasäkerställa attarkitektoniska och konstnärliga kvaliteterfår stort utrymme i både planering och byggande.

Kv. Valnötsträdet - Kalmar kommun

KvarterValnötsträdet ligger i den medeltidastadskärnan i Kalmaroch harett högt kulturhistorisktvärde. Projektetgällerframtagandetavettgestaltningsprogram inom ramen för en ny detaljplan,där ekonomiskaoch tekniska perspektivskavägas samman med arkitektoniska, antikvariska och konstnärliga värden.

Rissne-Hatlonbergen-Ör - Sundbybergs stad

Stadsdelarna Rissne, Hallonbergen och Örärtre individuellt olika och separerade områden som ligger bredvid varandra i Sundbybergs stad. Målsättningen med projektetärattgestaltningen av de tre stadsdelarna ska genomsyras av ett helhetsperspektivoch att medborgarnas idéerskages utrymme i fysisk planeringoch byggande.

Tania Ruiz Gutiérrez, Annorstädes. Citytunneln i Malmö,videoinstallation på väggar vid perrong. ©Tania Ruiz Gutiérrez 2011. Foto: Charlotte T Strömwall.

ÉM Hka

■Agga

t

OMSORG OM PLATSER OCH MÄNNISKOR

Maria Lantz

DEN FRAMLIDNE FRANSKE SOCIOLOGEN Pierre Bourdieu skrev en gång en essä med den intrikata titeln ”Men vem har skapat skaparna?"(Sociology in Question, 1993) Frågan, som ringar in mycket av Bourdieus livsverk, är ständigt aktuell. Bourdieu menade att fenomenet ”god smak” ”stil” eller ”kvalité” är resultatet av en ständig kulturell maktkamp där definitioner kring vad som är giltigt utarbetas och omförhandlas. Vad vi lärt av Bourdieu är att denna kamp är kreativ och viktig, en del av det kritiska samtalet som i sig utgör och bestämmer det kulturella fältet. Det kritiska samtalet bör, i allra högsta grad, gälla den offentliga konsten. Vad är bra konst för alla? Vem ska bestämma över konsten i det offentliga? Hur väljs den ut? Vilka får göra konstverken? Vem skapar skaparna av konsten?

De senaste åren har Statens konstråd reflekterat extra mycket kring dessa frågor. Sedan 2005 har man öppnat för en del nya arbetssätt som bland annat har resulterat i två omfattande och spännande projekt. Båda har gått ut på att utmana Konstrådets egna rutiner för att få in nya konstnärskap i sin verksamhet. Men låt mig börja med en tillbakablickande reflektion.

Ständiga förhandlingar om vad som är god konst är den självklara förutsättningen för att vi ska få kvalitativ konst i de miljöer vi alla delar. Sverige har en lång tradition av offentligt konstliv. Dels genom statlig-, kommunal- och landstingsbaserad finansiering av konstnärliga gestaltningar i det offentliga, men ett brett konstföreningsliv har också bidragit till att konsten funnits med som meningsskapande element under Sveriges modernisering, parallellt med

ekonomisk och politisk utveckling. Både arbetarrörelsen och privata företag har sedan efterkrigstiden hållit bildkonsten högt. Vår tradition har visats omsorg om konstnärerna, men konsten i sig har också bidragit till en omsorg om platser och människor.

I det sena 1980-talet, då individualism och konsumism blev starkare inslag i samhällsutvecklingen, blev konsten samtidigt mer kritisk och akademisk. Nivån på konstkritiken höjdes, samtalen korn att koppla samman konst med kritisk filosofi, experterna tog plats på arenan. Konsten blev skarp men också mer elitistisk. Vin- och aktieklubbar tycktes ersätta konstföreningarna, nya chica gallerier tittade fram. Men Konstrådet bestod. Den offentliga konsten fick rent av en ännu viktigare ställning i en tid där individualism och yta poängterades. 1988 drev exempelvis Konstrådet ett omfattande projekt för konst i bostadsmiljöer, Konst där vi bor. Och i allt högre utsträckning fick konsten komma in tidigare i byggprocesser. Den offentliga konsten skulle inte bara vara utsmyckning utan gestaltning - en utformning av helheten, inte bara påhängd dekoration. Samtidigt, bland konstnärer i den yngre generationen, blev det offentliga rummet den nya arenan för en mer politisk och engagerad konst. De offentliga rummen var heta, konst visades i skyltfönster, på gator och torg.

SÅ, VAR STÅR VI NU? Idag har samtidskonsten till viss del flyttat vidare, till nya platser som är mindre synliga men nog så viktiga. En lägenhet i en förort kan härbärgera ett konstprojekt, Internet har blivit ett annat forum, konstnärsdrivna arenor ytterligare en plats. Men stadens miljöer finns kvar. Städer är konkreta men också komplexa och föränderliga skapelser som på samma gång kräver stabilitet och flexibilitet. Städer måste rymma varaktiga platser för minnen och kontemplation mitt i det föränderliga. Så hur ska man göra? Vem är det egentligen som ska utföra, ombesörja... Här måste Konstrådet också vara i ständig rörelse, i kontinuerlig omförhandling och oavbrutet utmana sig själv.

Genom att anordna en råd så kallade Portfoliovisningar under rubriker som Vi söker konst som vi inte visste fanns eller Vad gör du? har Statens konstråd sedan 2006 aktivt sökt nya konstnärskap. Statens konstråds projektledare har rest land och rike runt för att träffa konstnärer ute i landet. I öppna annonseringar får man anmäla sitt intresse och efter en förhandsgranskning av utbildning och erfarenhet bjuds konstnärerna till ett möte. Projektledarna samtalar med konstnärerna och samlar in bildmaterial från alla dem man träffar, material som sedan arkiveras på Konstrådet och tjänar som ett öppet

arkiv över aktiva konstnärskap. I återkopplande möten på Konstrådet presenterar projektledarna de ”nya” konstnärerna för varandra, diskuterar och problematiserar vad kvalitet är. - Det är bra att inte vara överens, säger Martin West, en av dem som varit med och arrangerat träffarna. Plötsligt dyker ett konstnärskap upp som kliar, det sitter kvar. Man kanske återvänder till det långt senare, även om man inte var övertygad först. -Vad man ser på portfoliovisningarna, fortsätter Martin, är sådant man inte annars kommer i kontakt med. Det kan handla om konstnärer som inte är representerade på gallerier - vilket är mycket vanligt idag - eller konstnärer som kommer från andra länder än Sverige. Eller de som har utbildningar i utlandet bakom sig.

Hittills har åtta portfolioträffar arrangerats. När konstnär och projektledare möts sitter de i samtal om 25 minuter. Det är informella samtal som inte bara handlar om att hitta uppdrag eller att sälja in sin konst. Det rör sig lika mycket om vägledning och feedback. Eftersom alla projektledarna på Konstrådet själva är konstnärer eller curatorer blir mötena ett slags kollegiala träffar där man kan lära av varandra. Att peppa någon att uppvakta kommuner och landsting i trakten, eller privata byggherrar och entreprenörer, kan vara lika viktigt som att få ett uppdrag av Statens konstråd.

Direkta resultat av portfoliovisningarna så här långt har gett 14 konstnärer uppdrag för Statens konstråd, berättar Inger HöjerAspemyr, konstpedagog på Konstrådet och den som initierade portfoliovisningarna. Långt fler inköp av enskilda verk har gjorts, och säkerligen blir det fler framöver. En stor vinst för konstnärerna som deltagit i portfoliovisningarna är att de kommit in i ett system där man kan förnya sitt material i arkivet allt eftersom. Dessutom blir det ringar på vattnet - ett möte leder till ett annat, en idé föds som kan blomma ut i ett annat sammanhang. Än så länge har Kalmar, Östersund, Umeå, Luleå, Gävle och Malmö, Kristinehamn och Mora haft besök av Konstrådets projektledare. Portfoliovisningarna är nu avslutade för denna gång, men Konstrådet söker istället nya vägar för att bredda sin rekrytering av konstnärer.

Under 2010 gjorde Statens konstråd ytterligare en satsning för att öppna dörren för nya konstnärskap då man anordnade en helt öppen tävling kring gestaltningen av en plats, en ny friidrottsanläggning i Linköping. Med på tåget varAkademiska Hus och Linköpings kommun. Med "öppen tävling” menar man att alla yrkesverksamma konstnärer boende i Sverige kan inkomma med

Skissförslag, Linköpingstävlingen 10juni-31 augusti 2010,visning i Statens konstråds Art Lounge oktober 2010. Foto: Eva Älmeberg.

•J.»- ~ mm

.«gaui

aA*,

Sa|

w/. W/a m

- m

Tv:Vinnande bidrag i Linköpingstävlingen, Rumtid av Lisa Gerdin.för Friidrottsarenan, CampusValla i Linköping. Foto: Lamin Kivelä.

förslag. Tävlingsdeltagandet sker under full anonymitet, enda kravet är att man måste ha en avslutad konstnärlig högskoleutbildning eller annan likvärdig utbildning eller erfarenhet bakom sig. - Det är otroligt spännande att ta del av de insända bidragen, konstaterar Martin West som var med i juryn för Linköpingstävlingen. Det är lätt att gissa fel... jag var övertygad om att ett bidrag var skapat av en ung kille, men det visade sig vara en äldre etablerad kvinnlig konstnär som låg bakom. Och det vinnande förslaget hade ingen kunnat ana sig till vem som gjort - trots att Lisa Gerdin, vinnaren, är en känd och etablerad konstnär. MartinWest poängterar gång på gång att det verkligen betyder något att det är ett anonymt förfarande. Hur bra det är både för juryn och de sökande konstnärerna att vara fria från sina CV:n och att konstnärskapen inte bedöms mot bakgrund av tidigare verk. Samtidigt är det en stor apparat att ordna en helt öppen tävling. Allt ska administreras, förmedlas, hanteras. Och det är många obetalda konstnärstimmar som går åt för att göra förslag där det i slutändan bara är ett enda verk som kan realiseras. Under resans gång kanske man rent av har förbrukat sina bästa idéer utan att ens få ett tredjepris. Vidare kan det bli mer jobb för projektledaren eftersom man kan behöva ge mer stöd till konstnären om han eller hon är ovan att arbeta med så stora projekt som en offentlig gestaltning innebär.

Hur vill då Konstrådet ta till vara erfarenheterna av portfoliovisningar och öppna tävlingar? -Visst vill vi fortsätta med de öppna tävlingarna, säger Patrik Förberg,

informations- och pressansvarig på Konstrådet. Dock vill vi inte göra superstora tävlingar. Öppna, men ändå begränsade, fortsätter han. - Man kan till exempel ha vissa pre-kvalificeringar eller på andra sätt införa kriterier i de öppna tävlingarna så att man hjälper den sökande konstnären och projektet på traven redan initialt. Då har man fortfarande chansen att få in de oetablerade konstnärerna i systemet.

Det är alltid en aning nervöst för en projektledare att ansvara för en eventuellt oerfaren konstnär som på detta sätt kan bli vinnaren i en öppen tävling. Samtidigt ska man komma ihåg att en ”säker” konstnär ibland kan vara mindre benägen att leverera toppkvalité, eftersom han eller hon kanske arbetar med flera andra projekt parallellt. Det ställs således alltid höga krav på projektledarna att stötta konstnären i genomförandet av ett projekt för att det till slut ska bli just så bra som konceptskissen visar.

Att se Statens konstråds verksamhet i ständiga omförhandlingar med sig själv om metoder och urvalsprinciper för konsten är spännande och upplyftande. Konstrådet måste parera förändringar både i samhället i stort och på konstscenen. Därtill finns politiska önskningar. Det är som att dansa med flera partner på samma gång och samtidigtjonglera... Men när resultatet väl är färdigt är det inget av balansakten som ska synas. Resultatet ska vara gediget och självklart, betona och bekräfta platsen och människorna som vistas där. Konstens närvaro sätter en grundton, en stämning. Omsorg om en plats eller en låt-gå mentalitet, det är skillnad.

JAG HAR HAFT ANLEDNING att fundera över det där med omsorg om miljöer när jag den senaste tiden rört mig i verksamheter som nyligen gått från att vara offentliga till att bli privata. Jag har vistats i väntrum hos nya vårdföretag och jag har besökt några friskolor. Jag kan inte bedöma kvalitén på kärnverksamheterna här. Men en sak står klart: kvalitén på det som hänger på väggarna i de miljöer jag besökt är på en så låg nivå att det inte med bästa vilja går att kalla för konst. Plastinramade foton av rosor och kontursågade plywood-måsar har satts upp av någon, kanske receptionisten, läkaren eller en vaktmästare som lämnats med ett uppdrag utan tydliga riktmärken eller någon särskild budget. Man har säkert velat skapa trivsel. Men precis som läkarens kunskap om våra kroppar tagit tid att förvärva, är också konst - särskilt konst i offentlig miljö - ett ämne för utbildning och kompetens. Bristen på kunskap om material och estetik, form och innehåll gör att slutresultatet i väntrummet blir katastrofalt,

k

Statens konstråds projektledare möter ansökande konstnärer, Projekt Portfolio Kalmarkonstmuseum 14-15 april,,2010. Foto: Gudrun Thielemann.

ncwiiaSas;— __