rekommer endast i privata fiktiva själar, som “finner” glädje i gåvan i stället för att avstå från den. I avståendet förenas allt som händer med Gud i denna enkla omedelbarhet, vilket är bortom alla religioners gåvor och övningar. Gud belönar allt som görs i omedelbarhet för hans skull, på ett så snabbt och underbart sätt, att man kanske ibland önskar vara i stånd att dölja bortgivandet av den enga dagdrömmen för Gud. Omedelbarheten blir genast till glädje eftersom händelser och tillstånd vilar i själva den gudomliga nåden. Religiös praktik leder alltför ofta till att människor blir förvissade om att de är förlorade i sin oförmåga, att de är fördömda. Sålänge dagdrömmen om det egna jaget fortsätter är det svårt att ta ifrån dem denna övertygelse. Yusuf Islam sjunger: “And everything I do I dedicate to You, Cause You made me, I am for you.” I det läget släpper vi tanken på att en avskild individ finns, allting är gåvan i omedelbarhet. Vi kan tänka: "Jag har bara kommit till jorden för Guds kärleks skull, jag har endast strävat efter att verka för hans skull, och antingen jag blir fördömd eller frälst, vill jag alltid fortsätta att handla enbart för Guds kärleks skull. Då får jag åtminstone ut det goda, att jag får göra allt vad på mig ankommer för att älska honom ända fram till min död." Denna plåga hade ansatt honom i fyra år och under denna tid hade han lidit svårt. Han sade, att han sedan dess inte mer tänkt vare sig på paradiset eller helvetet och att hela hans liv inte var något annat än ständig glädje och frihet. Han ställde fram sina synder mellan Gud och sig själv, liksom om han ville säga honom, att han inte förtjänade hans nådegåvor, men detta förhindrade inte Gud att 66 G7överhopa honom med sådana. Ibland tog Gud honom liksom vid handen för att föra fram honom inför hela det himmelska hovet och för att visa fram den eländige stackare, som han älskade att ge sina nådegåvor. Han sade, att det i början fordras en smula ansträngning för att vänja sig vid att ständigt samtala med Gud och för att hänföra allt vad vi gör till honom, men sedan vi bemödat oss en smula får vi erfara, hur hans kärlek väcker oss helt utan besvär från vår sida. Han sade, att han efter de goda dagar, som Gud givit honom, väntade sig att det skulle bli hans tur att få sin del av bekymmer och lidanden, men att han inte oroade sig för detta, då han visste, att eftersom han själv inte förmådde något, skulle Gud inte underlåta att ge honom kraft att uthärda dem. Han sade, att han alltid vände sig till Gud, när tillfälle gavs att öva någon dygd och sade till honom: "Min Gud, jag kommer inte att kunna göra detta, om inte du förmår mig att göra !
25