Omedelbarhetensdygd

Omedelbarhetens dygd "Det finns ingen väg att nå fram till den kristna fullkomligheten för den är omedelbar."

“Gud, som är allt, gömmer sig i det fullt synliga; därför finner inte sökaren honom.”

“La révélation a sa raison d’etre dans l’amour excessof qui porte le Fils de Dieu à avec nous, non comme un maître avec ses serviteurs, mais comme un ami avec son ami....La révélation a pour effet immèdiat et necessaire la foi...” Matthias Scheeben “That sense of being in Someones Presence which had descended on him with such unbearable pressure during the very first moments of his conversation with the Lady did not disappear when he had left her. It was, if anything, increased. Her society had been, in som degree, a protection against it, and her absence left him not to solitude but to a more formidable kind of privacy”. Perelandra, C.S. Lewis

Inledning

!

1

Han stod framför Jungfrun i St Franciskus-basilikan och bad högt. Jag hörde orden tydligt: "Herren Jesus Kristus, låt din kärlek förändra mig!"

Efter en stund satt vi på ett kafé längre upp i den sluttning Assisi ligger på. Jag frågade hur de två veckorna här i Umbrien hade påverkat honom. Han log och sa:"Ganska mycket. Du vet jag har varit kristen sedan tonåren. Men det var en ytlig kristendom.

Den byggde på anpassning till församlingen och senare anpassning till pastorsverksamheten, för jag blev utbildad pastor. Efter min konversion till katolska kyrkan blev det en period av stark kärlek till Gud och hans kyrka, sedan anpassning åter igen till denna kyrka. Nu gick jag in i väggen, andligt sett. Mina synder upphörde inte hur mycket jag än biktade och bad, min kärlek till kyrkan blev mer och mer formell och snart också kärleken till Gud, den gud jag konstruerat med kyrkans hjälp. Väl anpassad gjorde jag allt man ska göra, fungerade väl i alla sammanhang, yrke, familj, församlingen, kyrkans sakrament, relationer till andra. Men jag visste att jag inte hade den relation till Gud som var den riktiga. Och nästan inga andra brydde sig heller, allra minst de biktfäder jag pratade med, de förstärkte snarare återvändsgränden. Det finns ju beskrivningar och ursäkter för allting, den vanligaste var väl “själens mörka natt” och “andlig torka”. Jag trodde att det skulle förbli så här fram till min resa in i döden och äntligen fram till Herren själv. Tills för två veckor sen!"

Jag frågade vad som hände.

"Egentligen inte mycket till det yttre, jag lyssnade på en gammal katolsk pater som berättade sin version av Franciskus, där han noga skilde på fyra saker som sitter ihop men ändå måste skiljas åt: religion, kyrka, jaget och relationen till Jesus. Alla dessa är konstruktioner som inte har med Gud att göra. Jag blev förbluffad av det han sa. De andra som lyssnade tycktes inte heller förstå.

Han framställde Franciskus som en person gav upp alla konstruktionerna och fick en äkta relation till Jesus Kristus. Därmed försvann kyrkan och religionen men även det egna sökande jaget. Jesus var omedelbar och oberörd av sökaren eller den sökande personen.

Under lyssnandet till den gamle trötte patern upplöstes något i mitt liv. Jesu kärlek är inte något jag kan skapa som min erfarenhet eller göra bekantskap med. Just konkret omedelbar kärlek utgör det levande, det som sker nu, det som är liv och utgör allt liv som finns, själva verkligheten.

Detta är något annat än hans kyrka och något annat än religion över huvud taget.

Den kärleken är något annat än mina andliga övningar, mina böner och bikter, mina tankar och min teologi. Den är absolut och omedelbar i sig, oberörbar från “min” sida eller någon “annan”. Ingen förändring eller utveckling behövs, denna kärlek är redan faktum och överallt hela tiden.”

!

2

1 För många är det tämligen orimligt att tala om den perfekta kärleken - det kan betyda så många saker och i en föränderlig värld är ingenting fullkomligt. En grundtanke i vår västerländska civilisation är att vi är syndare och ofullkomliga och behöver kärlek och frid från Gud för att finna en tröst i tillvaron.

Men ändå är det ett faktum att mottagandet av den kärleksfulla omedelbarheten är en perfektion i sig. Hur mycket vi än kan se ofullkomligheten i alla våra omständigheter, är allting redan Guds kärleks stora enkelhet och tystnad. Med denna omedelbarhet kan ingen kompromissa för det finns ingen kvar att göra det. Det är att bara ta emot och göra det man gör för stunden. Detta låter omöjligt och det är omöjligt för en individ. En individ kommer alltid att söka förbättring, söka lösning på problem och vägra inse att något är färdigt. Men omedelbarheten innebär att vi lämnar alla kognitiva rörelser bakom oss. Då sker ett enkelt, nästan trivialt, uppgående i Hans kärleksgåva och det som sker här är väldigt fascinerande, rent och gott. Vi blir “nådevalpar” som Lars Levi Laestadius uttryckte det.

Detta innebär dock en gudsuppfattning, där vi låter heligheten i Jesu kärlek stå i centrum, inte vår tolkning eller upplevelse av den. Vi låter den konkreta nusituationen härbärgera heligheten. Det är en sorts kompromisslöshet som endast tillåter Gud vilket är raka motsatsen till den "pratsamma kristendom" som TS Eliot en gång talade om. Vi tillber Herrens närvaro genom den konkreta helighet vi tar emot genom att endast gå, endast, sitta, endast göra precis det vi gör. Gudsuppfattningen i detta är alltså denna: genom att inte tänka på objektet Gud går vi istället in i en praktik av den helighet Gud ger vår existens. Vi tar del av en kärleksfull gudskärlekens omedelbarhet som är aktiv a priori alla andra kunskapsakter.

Men för att detta ska kunna ske i en människas liv måste vi ha en sorts dubbelhet: å ena sidan bör vi bländas av den klarhet och triumf som ligger i Guds närvaro - hans Ära som vi säger - å andra sidan bör vi förblindas av hur eländiga vi egentligen är, hur erbarmerligt oandliga vi i själva verket är. Denna dubbelhet försöker många fly från därför att den tycks slita isär oss. Därför befinner vi oss ofta liksom helt utanför oss själva - vi flyr till Gud. Men vi kan lära oss gudskärlekens omedelbarhets dygd och försöka förbli i Guds närvaro med all den ödmjukhet, som tillkommer oss eländiga. Dubbelheten finns i bakgrunden men vi ägnar oss aktivt åt en helig övning och låter den bli ett kännetecken på vårt levnadssätt, dag efter dag. Det påverkar då vår personlighet blir så småningom en vana så naturlig för oss att levnadsåren förflyter mestadels i denna övning av Guds omedelbara närhet. Vare sig vi är friska eller sjuka, framgångsrika eller misslyckade, blir denna enkla närhet det utmärkande för vårt liv. Övningsreligion? Nej, mer att samtala med Gud på ett ordlöst och förtroligt sätt.

Det handlar mindre om en metod vi använder för att förvärva omedelbarhetens dygd - att praktisera blir såpass naturligt för oss att vi ständigt gör det. Vi bör betrakta Gud !

3

som mål och slutpunkt för alla våra tankar och känslor, något som alltid redan är färdigt och lovat. Många ber på de tider som är bestämda för bön och ägnar sig åt meditationens och betraktelsen möda. Det är en ansträngning att be så. Om vi kan bli övertygade om det gudomliga Varats sanning genom trons ljus snarare än genom aktivitet (kontemplativ eller diskursiv) kan vi växa till i kunskap om den åtråvärda gudskärlekens omedelbarhet. Vi kan fatta beslutet att alltid förbli i dess närhet.

Om vi kan bli helt genomsyrade av detta omedelbara varas storhet - fast vi har medvetandet om vår eländiga situation - kan vi göra de sysslor i livet där vi blivit placerade av omständigheterna. Vi kan liksom "gömma" oss i den dagliga rutin vi redan befinner oss i. Vi överarbetar inte vårt yrke eller vår sysselsättning utan gör endast det som behöver göras och ägnar återstoden av tiden åt samtal i det omedelbara. Vi tänker lite barnsligt: jag kan visserligen ägna mig åt dessa yttre ting Herren, men ge mig hellre nåden att enkelt och omedelbart få vara hos dig i ett ordlöst samtal! Jag vill göra allt jag gör främst tillsammans med dig. Ta emot mina handlingar.

Att uppoffra sina små tjänster åt honom - så som Therese av Lisieux ofta gjorde - och att be om hans nåd hör till gudskärlekens omedelbarhets dygd. Efter att ha utfört något kan vi granska sättet på vilket vi utförde det, och om vi finner något gott i det, tackar vi Gud för det och lämnar det. Finns brister i det ber vi Fadern om förlåtelse och utan att förlora modet leder vi vår ande in på gudskärlekens omedelbarhet väg.

Det gäller att alltid på nytt leva i Guds sällskap, som om vi aldrig hade lämnat det vilket vi ständigt gör.

Genom att vi reser oss upp varje gång vi fallit ur och fått distans till Gud och återvänder till närheten, når vi så småningom fram till ett tillstånd där känns onaturligt att inte samtala ordlöst med Gud. För att få oss själva att göra detta med fast beslutsamhet och med okuvlig envishet älska detta heliga handlingssätt fordras en viss iver. Vi måste se det "häftiga" i att välja denna strategi för livet, smaka på dess sötma och känna vissheten över det rätta valet. Vi kan förhålla oss skeptiskt till alla de yttre handlingarna i världen, men inte till gudskärlekens omedelbarhets dygd.

Vi kan nästan aldrig övertyga de människor som kommer i vår närhet med ord om det rätta eller goda med vår omedelbara väg. Genom att vi själva praktiserar denna dygd behöver dock andra bara titta på oss för att kanske bli lite uppbyggda och kunna försätta sig i Guds närvaro, om än för en kort minut. gudskärlekens omedelbarhetes dygd för att leva i Guds närvaro är den kortaste och lättaste vägen att nå fram till den kristna fullkomligheten och det bästa skyddet mot synden. Många i vår kristna tradition kan försäkra att man bara behöver ha lite mod och god vilja för att praktisera. Även i det mest krävande arbete och under de underligaste världsliga uppgifter kan vi ha det tysta samtalet med Fadern.

Vi lär oss därigenom att aldrig handla med brådska - en eftertraktad konst i dagens stressfyllda arbetsvardag. Brådskan och stressen försvinner i gudskärlekens omedelbarhets stund. Övningen av intim gudskärlekens omedelbarhet tar liksom inte tid i anspråk, bara lite god vilja och enkel övergivande uppmärksamhet. Övningen gör också att vi tenderar röra våra kroppa med harmonisk måttfullhet och vi får lättare att ägna varje sak den tid som behövs. Vi arbetar utan söl och utan stress, ungefär som munkarna i filmen "Der Grosse Stille" som skildrar ett år på klostret La Grand Chartreuse. Vi utför våra sysslor med största möjliga kärlek under de år vi får leva !

4

och ha hälsan. Ibland har vi perioder då vi får mer tid över för att vara med Gud i ande och sanning, men det är inte alltid dessa perioder blir de lyckligaste. Ibland har vi perioder fulla av aktivitet och då får vi större anledning att kvickt bege oss till gudskärlekens omedelbarhet för att undslippa världens och jagets elände.

2 Den förtroliga föreningen med Guds omedelbarhet kommer till stånd när vi tonar bort allt skapat och låter allt försvinna från fantasin, allt sådant som man endast kan lösgöra sig från med stor svårighet. Helvetets makter tröttnar aldrig på att kämpa mot människan och angriper oftast genom fantasi och lidelse. Bättre än att framhäva Guds nådebevis och låta sina egna dygder komma i dagen för att så vinna uppskattning är att bemöda sig om ett undangömt liv och en fridfull obemärkthet - om det går.

Gudskärlekens omedelbarhets dygd ger oss ibland ett barnasinne där vi får del av det inre livets skönaste hemligheter och den gudomliga vishetens skatter. Den Andens kraft, som följer barnasinnet genomsyrar då i all tysthet vardagens handlingar.

Eftersom Gud mer leder oss fram genom vänlighet än genom fruktan för sina domar, går övningen av gudskärlekens omedelbarhets dygd mest ut på att uppväcka denna vänlighet. Det gäller att inombords bryta även minsta bindning till något skapat och att få den gamla människan att dö för att upprätta den nya människans rike. Om vi vill nå denna enkelhet i det andliga livet så kan vi inte fästa så stort avseende vid de vackra eller spännande filosofiska resonemang som filosoferna använder sig av. I fackvetenskaperna söker vi också förgäves tillfredsställa vår nyfikenhet. Det är Skaparen, som undervisar oss om sanningen och som på ett ögonblick lär den ödmjukes hjärta detta. Det handlar inte om antipati mot intellektet och vetenskaplig forskning utan om proprtioner. Det gäller att förstå mer om vår tros mysterier och om själva Gudomen, än om något annat i den mänskliga kunskapen.

Av denna anledning bör vi undvika att besvara nyfikna frågor, som inte leder till något och bara tjänar till att bedröva anden och få hjärtat att torka ut. Mycket spirituellt snack är av den arten. De där leende ironiska turerna kring olika andliga traditioner och förgreningar hör också till det fåfängliga talets vida landområden. Vi kan dock i all enkelhet säga vår mening angående de svårigheter som visar sig i det andliga livet, svårigheterna att hålla sig nära till samtalet med Herren, gudskärlekens omedelbarhets närvaro. Stor och ren kärlek till Gud kan vi bara hoppas på genom nåden, men svårigheterna kan vi dryfta på ett ödmjukt och sakligt sätt.

Genom praktiserandet av gudskärlekens omedelbarhet kan vi höja vår ande till Gud genom en vardaglig färdighet som inte ens de berömdaste lärda böcker lär oss mycket om. Världen är en stor bok för visdom, liksom den egna kroppen, när man vet att studera den som man bör. Kroppen är, som vi säger i Kroppens Teologi, vår närmaste livsmiljö. Vi borde buga oss vid tanken på den mångfald och rikedom som !

5

finns i den egna kroppen och i världen omkring den, betrakta detta sammanhang som en verklig Epifani.

Tid och rum, natt och dag, gravitation och elektromagnetism - i vart och ett av Skaparens under kan vi varsebli de olika kännetecknen på Faderns makt, vishet och godhet. Detta gäller även om vi inte mött Messias i Jesus från Nasaret. Alla dessa under i skapelsen kan försätta vår ande i extas om vi låter kontemplationen verka på oss. Vi bör betrakta det som naturligt att få utbrott av kärlek och glädje inför kroppen och skapelsen. Vi bör sjunga med Psalmisten i psalm 102: "En gång lade du jordens grund och himlen är ett verk av din hand. De ska förgås men du består. Likt kläder slits de ut, du byter och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn ska bo här och deras barn leva trygga hos dig."

Den sista raden: vi som tjänar ska bo HÄR är den viktigaste. Gudskärlekens omedelbara "här" utgör vårt verkliga hem.

3 Tron är en av de viktigaste dygderna, men eftersom folk menar allt möjligt med termen "tro" måste närmare bestämma den. Det är en praktisk orientering som står i direkt kontakt med övningen av gudskärlekens omedelbarhet hos Fadern. Att höra till Guds folk genom tro är det genomgående temat i hela Bibeln. Till detta hör att erkänna och följa Messias när han uppträder i historisk tid, men även i Toran och Skrifterna som alla handlar om Messias, ibland under namnet Israel eller Guds folk. Men det är inte en torr tro som konstaterar faktum utan en dygd, en praktisk övning för vardagens undanskymda och ibland ensliga liv. Eftersom den rättfärdige lever av denna teologala dygd, är den liv och näring för vår ande. Tro i denna praktiska mening får vår själ att växa så att vi ser framsteg i det inre livet tämligen snart.

Trons omedelbara dygd lägger på ett ödmjukt och tyst sätt hela världen under våra fötter. Det är svårt att förmedla detta i ord men i det svenska ordet rätt och färdig ligger mycket av det som sker. Vi är rätt. Vi är färdiga - men dag efter dag behöver detta praktiseras. Världen är ljuvlig men det världsliga blir föraktligt i trons ögon, den blir ovärdig att få inta minsta plats i vårt hjärta. Det är tron som för oss till Guds gudskärlekens omedelbarhet och som genom att höja oss över allt skapat får oss att söka lycka endast i gudskärlekens omedelbarhets dygd. Det är tron som blir vår främsta läromästare. Den lär människan mer än läsningen av alla heliga böcker tillsammans.

Tron ger höga tankar om Gud som den störste Vännen. Precis som vi vårdar oss om relationer till goda människor ägnar vi tid och möda åt denna Vän. Den som inte gör det har ingen rätt att tala om Gud eller om kyrkan, eftersom han eller hon ingenting

!

6

vet om den Person som allt handlar om. Bara när vi sätter denna relation främst kan vi ta del av vördnaden för Messias, för de heliga mysterierna, särskilt då för altarets sakrament, där Guds Son tronar som kung och välsignar oss med det vinets blod som Moses sång beskriver i fjärde femte mosebokens 32:a kapitel.

Tron kan göra oss så hängivna vår Vän att vi befinner oss pågående i samtal med Honom flera timmar både under dagen och under natten, inte olikt dagens ungdomar när de timme efter timme chattar på sitt msn med varandra. De sanningar som trons samtal ger oss kan vi betrakta som preliminära, eftersom en älska Person som vår Herre inte gärna kan beskrivas korrekt. Kärleken har sina hemligheter.

4 Men hur förhåller vi oss då till alla skrifter och alla predikningar? Allt vackert vi hör sägas om Gud, mitt bland allt platt och töntigt, allt som vi kan läsa om honom i myllret av kristna bloggar, kan egentligen inte tillfredsställa oss. Vi ser ju alltid fram emot nästa dag i samtal med Honom, eller nästa kväll eller nästa natt i bön.

En beskrivning eller teologisk formulering stannar alltid kvar i det förgångna i sitt försök att ange egenskaper eller logiska förhållanden eller moraliska teorier. Vi blir alltid till i gudskärlekens omedelbarhets dygd genom att Gud är den levande personen i vårt liv. Eftersom Han är oändlig i sin fullkomlighet, är han följaktligen också outsäglig, och det finns inga termer, som är uttrycksfulla nog för att ge oss en någorlunda riktig uppfattning om hans storhet. Vi måste vara skeptiska till det mesta som sägs, vara fattiga i anden när de skickliga teologerna talar övertygande. Det är tron i omedelbar enkelhet, som uppenbarar Honom för oss och som får oss att lära känna honom sådan han är. I samvaron med Honom i ordlös bön lär vi oss mer på kort tid, än vi skulle få lära oss på flera år i teologiska och filosofiska fakulteter eller framför predikstolar med brinnande förkunnare.

Gudskärlekens omedelbarhet lyser upp stigen för vår ande och leder oss fram till kunskapen om hennes Skapare! Denna dygd är föga känd i vår postmoderna tid och än mindre övad, trots all den populära andlighet som vår tid är genomträngd av. Det är som svårt för egot att acceptera Kristus som den centrala Personen. Populär tro avvecklar egot istället för att låta det växa. Levande bön utplånar jaget i kärlek till Gud. Ur denna levande omedelbarhet föds vårt hopp till Guds godhet. Vi får en lågmäld och barnslig tillit till Guds försyn, som förstås utelämnar oss ibland! Vi ber om en total och fullkomlig överlåtelse av hela vårt jag i Guds händer utan att bekymra oss om något annat världsligt.

De känslor vi ger uttryck för under vårt liv, i nöd och i lust, i motgångar och till sist under vår sjukdom och död, blir inte det viktigaste i jämförelse med tilliten till gudskärlekens omedelbarhet. Vi bekymrar oss egentligen inte för Guds frälsning eller för den andliga vägen. Vi bara förtröstar lite enfaldigt på Jesu Kristi mäktiga nåd, vi glömmer

!

7

oss själva och alla egna "viktiga" intressen. Vi kastar oss istället handlöst i den omedelbara dygdens armar, ungefär som en shinbuddhist kastar sig i Amidas famn.

Ju mer förtvivlad en situation ter sig för oss, desto större blir vårt hopp när det är gudskärlekens omedelbarhet vi vänder oss till och omfamnar. Vår tro blir en klippa som piskas av havets plågsamma stormar men som bara blir stadigare mitt i ovädret.

Inre prövningar som Gud sänder oss alla sätter vår trohet till Vännen på prov. Augustinus menar att måttet på hoppet utgör måttet för nåden. Att vara i Herrens omedelbara närhet är den enklaste och säkraste vägen till detta hopp.

Att fullständigt misströsta om sina egna krafter kan verka pessimistisk i vår tid som betonar duktigheten hos individen. Men det är på detta sätt - att uppriktigt erkänna sin egen totala maktlöshet - som vi i sanning bekänner Skaparens allmakt. Kärleken är alla dygders drottning och vi kan i det lilla vända all vår tillgivenhet till denna vår omedelbara Vän. Som en ung poet skrev: "Alldeles intill dig finns allting du behöver för livet, alldeles intill dig finns Vännen som ska föra dig hem."

Denna Vän kan få oss att se omedelbarhetens sanning och hoppet kan få oss att betrakta Gud som det egentliga målet för varje enskild handling. Kärleken får oss då slutligen att se Gud som den mest fullkomliga tillvaroformen, inte bara som en transcendent dimension i vårt liv. Denna fullkomliga varaform älskar vi även om det vi inte kan undgå straffen för våra synder, även om vi inte kan vänta oss någon som helst belöning - vi är ju egentligen brottslingar allihopa, som Lars Levi Laestadius skrev.

Det vi har för ögonen är Guds härlighet i sitt eget vara och det eviga fullgörandet av hans heliga vilja. Guds vilja är vårt paradis, hur den än drabbar oss. Detta är en spiritualitet på Herrens villkor, inte våra.

5 Gudskärlekens omedelbarhet är stor och ren. Ingen behöver någonsin lägga märke till våra handlingar, vare sig vi själva eller Gud. Det enda vi vill är att våra handlingar och tankar ska ge Gud äran. Vi behöver helt enkelt ingen tanke på oss själva. Vi behöver endast vara uppfyllda av kärlek till Honom. Att vi har liv, att vi finns till och fått upptäcka Hans gudskärlekens omedelbarhet bör få oss att inse att det är alltför mycket. Lyckan att få känna Guds gudskärlekens omedelbarhet genom tron, borde vara nog för ett människoliv. Visserligen sla vi inte neka att ta emot något som kommer ur en så rik och frikostig hand som Faderns - familj, barn, hälsa, glädjerika händelser, åren på jorden. Allt är nådegåvor. Men vi bör liksom ge dem tillbaka till Honom i samma skick som vi fått dem till låns. Människor utan tro gör gigantiska melodramer av förlusten. Vi måste istället visa Guds kärleksgåva i varje enskilt fall.

Denna rena gudskärlekens omedelbarhet kan bidra till att upptända våra hjärtan och få en gudomlig eld att växa i vårt inre. Ibland kan eldens värme ge andra glädje utan att vi ens vet om det. Ibland kan gnistor sprida sig så att det syns tydligt i andras liv.

Ibland kan gudskärleken skapa våldsamma utbrott som kan kännas förtärande. Det !

8

kan vara svårt att hejda dess överflödande kraft och vi kan verka berusade eller förvirrade av den. Här kan det vara klokt att tala med en biktfader. Vi kan bli upptända av glöd och känna att vi förtärs jag av Guds kärleks lågor.

Att tjäna Gud blir något intimt och nära genom gudskärlekens omedelbarhets dygd.

Vi kommer att vilja ge alla våra levnadsår åt Den Ende, och som en av munkarna på Le Grand Chartreuse sa i dokumentären Die Grosse Stille, så är det en förlust att inte leva med Gud och vi kan räkna all den tid, som inte ägnas åt att vara vid Guds sida, som förspilld, hur lustig eller kreativ vi än tyckte den ändå var.

Eftersom kärleken till Gud och till nästan endast är en och samma sak, kan vi faktiskt tänka att den kärlek vi hyser för vår nästa är den vi hyser för Gud. Vi kan vara övertygade om det som Jesus säger i evangeliet, nämligen att den ringaste tjänst, som man gör en av dessa hans minsta bröder, är gjord för honom själv.

Att tjäna sina medmänniskor med hjärtat är det svåraste som finns men genom gudskärlekens omedelbarhet försvinner gränsen för den egna och andras lycka och de två formerna av kärlek blir äntligen en enda. I alla de uppgifter som vi får genom familj och arbetsplats och intressen kan vi finna den speciella glädjen i gudskärlekens omedelbarhets tjänst. Personen du har framför dig kan du behandla som en Guds ängel genom att du tar del av gudskärlekens omedelbarhets dygd i den stunden. Bistå, trösta, hjälpa, stödja och inspirera - handlingarna är många men vår aktivitet en enda. Vända bort från världen hjälper vi världen hemåt.

Eftersom kärleken enligt aposteln Paulus' mening är tålig, kan vi känna hur Guds närhet triumferar över alla svårigheter och uthärdar alla mostånd världen bjuder. Om det nu verkligen är så att tålamodet har detta sköna samband med kärleken, att den liksom kärleken är fullkomlighetens resårband i världen, så är tålamodet ett fullkomligt verk när vi praktiserar den. Under svåra sjukdomar kan vi människor öva dessa båda dygder, först då prövas de ordentligt. Men har vi dagligen övat genom gudskärlekens omedelbarhets samtal med Gud, kan vi gå vidare i nöden med tålamod och kärlek.

Under svår sjukdom ger vi ofta uttryck för vår längtan efter döden, och när vi blir bättre kan vi kanske känna att tillfrisknandet fördröjer den lycka vi längtar efter. Vi vet också att den återställda hälsan gör det möjligt att glömma Gud igen! Men vi kan också bli helt likgiltiga inför liv och död och foga oss fullkomligt i det, som Gud låter ske. Vi är då lika nöjda om vi får leva eller dö och vill bara det som Guds till synes slumpmässiga försyn behagar förordna.

Vi kan också och under svår sjukdom ge prov på en enkel trohet, överlåtelse och glädje. Människor som länge har väntat på dödens ögonblick blir faktiskt enligt deras vittnen vid dödsbädden mycket nöjda, när den äntligen infinner sig. Åsynen av döden, som skrämmer upp och försätter de djärvaste ateister i en sista bestörtning, gör oss då inte det minsta oroliga. Himlen väntar och vi betraktar döden ankomst med lugn och tillförsikt. Det är tid för oss att bryta upp.

Det jämnmod, som gudskärlekens omedelbarhet till Gud ger oss gör att vi gärna lider för Guds kärleks skull. Alldeles oikt buddhisten som endast vill upplösa och fly lidandet finner vi nästan glädje i lidande för Guds skull. Att inte ha någon sorg och finna !

9

tröst i tanken på att det finns en skärseld där vi lider i kärlek för att gottgöra sina synder. Men eftersom vi redan i detta livet har en del lämpligt tillfälle att få gottgöra genom något lidande, låter vi inte dessa tillfällen gå förlorade - vilket inte är att försöka visa andra i världen hur duktig man är på att lida. Vi tillber istället Herren i vår svaghet och sjukdom. Det som har kommit över oss skall alltså oss mig tillfälle att få lida litet för Herren. Vi lider och dör tillsammans med den älskade Vännen. Genom trons ljus redan kan vi få skåda något av denna förtroliga närvaro.

Vid alla tillfällen, vare sig vi njuter av hälsa eller lider i sjukdom kan vi fråga oss själva vad vi gör och vad vår ande är sysselsatt med. Genom omedelbarhetens dygd kan vi svara: "Detsamma som jag skall göra under hela evigheten: jag välsignar Gud, jag prisar Gud, jag försöker tillbe honom och älska honom av hela mitt hjärta. Det är detta som är min enda uppgift, att tillbe Gud och att älska honom utan att bekymra oss för något annat. Och uppgiften är det centrala.

6 Gudskärlekens omedelbarhetsdygd gör oss inte folkskygga, utan ger oss snarare ett öppet sätt och inger förtroende; vänner kan få en känsla av att de kan anförtro sig till oss och att de finner en vän i oss. gudskärlekens omedelbarhet gör att vi gärna talar fritt och otvunget och försöker visa prov på godhet - så gott det går. Det vi säger tenderar bli enkelt och personligt. Tron är det enda ljus, som vi begagnar för att lära känna både människor och Gud. När vi hör andra säga allt som de finner på nätet, läser i böcker och ser på teve, förefaller detta oss ofta ganska intetsägande i jämförelse med det som tron gör omedelbart för oss.

Gud är i stånd att ge sig till känna sådan han är i sin omedelbara närvaro. I våra resonemang och vetenskaper söker vi liksom hos en distanserad kopia av det som vi underlåter att betrakta i ett ypperligt original. Därför kan vi till och med under en predikan känna distans medan Gud själv är hos oss när vi går på vägen hemåt utanför kyrkan. Många överger Gud för vrångbilder och vill inte nedlåta sig att samtala med vår Konung. De ignorerar det faktum att Han ständigt är omedelbar och närvarande i oss.

För många räcker det inte att älska Gud och utan de vill hellre känna honom genom det som böckerna och predikningarna lär oss om honom. Vi måste göra vår tro levande och låta den genomskölja oss. Gud är inte bara närvarande genom tron i vår själ utan även i allt vad vi ser och i allt som händer i universum. När vi om vintern betraktar de kala träden kan vi låta detta lyfta vår ande upp till Gud och ta emot en epifanisk kunskap. På detta sätt begagnar vi oss av de synliga tingen endast för att nå fram till de osynliga.

!

10

Därför kommer allt vi läser och tänker alltid lämna oss i vördnad framför Jesu Kristi egna ord, i vilka vi får den mest direkta näringen för vår tro på det enklaste och renaste sättet. Och dessa ord för oss omedelbart till Guds upphöjda närvaro i vårt hjärta. Vi finner genom Hans enkla ord en styrka i att utföra akter av tillbedjan, framför allt Fader vår och Rosenkransen och Jesusbönen. Eftersom våra bönakter är förbundna med våra vardagsysslor, ger dessa sysslor oss material för gudskärlekens omedelbarhets dygd. Vi utför dem med större lätthet och långt ifrån att hindra oss i vårt verk, hjälper de oss att arbeta på bästa sätt.

I början är det besvärligt att praktisera gudskärlekens omedelbarhet och vi kan mycket väl under en längre tid glömma bort övningen. Men vi kommer att återvända och utan skuld återuppta den utan besvär. Ibland har vi en massa dåraktiga tankar men vi nöjer oss med att skjuta dem ifrån oss med mild bestämdhet för att kunna återgå till sitt gudskärlekens omedelbarhets tålamod och lugn. Genom trohet gör vi oss så småningom förtjänta av en stadig gudskärlekens omedelbarhet - utan att för den skull bli liknöjda. Våra olikartade och mångfaldiga sysslor i vardagen förändras till en enkel blick, en kärlek från Gud och en oavlåtlig njutning. Arbetstiden på vårt normala jobb skiljer sig inte från den inre bönens tid. Gud äger oss på ett lika lugnt och orubbligt sätt i oredan i vårt hem med alla hundar och småbarn och folk som kommer och går, där flera alla på en gång kräver olika saker, som om vi satt i kyrkans eller låg på knä inför det Heliga Sakramentet. gudskärlekens omedelbarhets övning gör att vår tro ibland blir så klart lysande för oss att det verkar som om vi förlorat den och vi har blivit ateister. Nyfrälsta eller icketroende kan faktiskt kritisera oss för just detta. Det verkar nämligen ibland som om mörkrets tid gått över och de Nya Tiden utan ände inletts. Att ägna sig åt ett ständigt samtal med Gud är ju inte det normala även om det ibland blir så naturligt för oss att det är liksom omöjligt att vända sig bort från det för att ägna sig åt något annat. Det kan ge ett nästan för självklart intryck och vi förstår kritiken.

I gudskärlekens omedelbarhet finner vi, så snart vi börjar kunna praktisera och hantera den, något viktigt, nämligen att denna Guds närvaro snarare bör övas av hjärtat och kärleken än av förståndet och tankeverksamheten.

Att få vårt hjärta in i Vännens glädje igen efter fallen ut i världen blir en hjärtats affär, på vägen till Honom räknas tankarna inte för mycket, kärlekstjänsten betyder allt.

Det är inte nödvändigt att ha "viktiga saker" att göra, vi sköter familjen och gör vårt jobb av kärlek till Gud, inte för något annat. När en sak är färdig och om jag inte har något annat att göra vänder vi oss tyst (eller med ord) till den, som gett mig nåden att få utföra dessa sysslor och leva ett antal år på jorden. Inom oss reser vi oss upp lyckligare än någon som vunnit all ära och tjänat miljoner på hårt arbete. När vi inte kan eller måste göra något annat, är det tillräckligt för oss att ha lyft upp ett strå från marken av kärlek till Gud. Det finns i vår moderna och kommunikativa tid en övermängd olika metoder för att utveckla sig andligt. Buddhistiska och indiska system av övningar är mer populära än någonsin. Många vill komma till upplysning genom sådana system. Man gör sig mycken möda för att förbli i Guds närvaro och använder alla slags medel för detta ändamål. gudskärlekens omedelbarhets dygd är mycket lättare och ärligare att praktiser, att göra allt för Guds kärleks skull, att utföra alla handlingar som våra omständigheter presenterar framför oss. Att i det lilla visa Honom vår kärlek och stärka hans !

11

närvaro i oss genom detta vårt hjärtas omedelbara umgänge med honom? Det behövs inga ord på sanskrit, inga manualer eller manér, man behöver bara ägna sig åt detta enkelt och uppriktigt. Som min farmor, bondmoran, uttryckte det: "Fader vår och en kaffeslurk mellan sysslorna!"

Man får emellertid inte inbilla sig, att det för att älska Gud räcker med att offra sina handlingar åt honom, att anropa honom om hjälp och att utföra akter av kärlek till honom. Om vi vid andra tillfällen låter andra gudar besitta oss och lånar oss till glädjeämnen som på ett destruktivt sätt förslöra och avtrubbar oss, händer inte mycket i vår kärlek till Gud. gudskärlekens omedelbarhets enkelhet förmår föra oss fram till gudskärlek endast om vi är mycket uppmärksamma på att inte göra något som misshagar Gud - och vi behöver inte sväva i ovisshet om vad det är.

Det hjälper föga att ständigt tänka på dygd och frälsning, lika lite som det hjälper att vara fixerad vid synd och fall ut i världens destruktiva energier. Efter att ha gett oss helt åt Gud som gottgörelse för våra synder och för hans kärleks skull börjat göra avkall på allt som inte är Han, kom vi snart till insikt om att vi inte har så mycket mer att göra på jorden under resten av våra korta liv. Det räcker med Gud, eller som det stod skrivet på ett klotterplank i Paris: Dieu seul suffit.

Börjar vi uppföra oss på något speciellt sätt när vi lämnar allt för Guds skull? Kanske det sker en del förändringar och i vissa fall ser andra hur vi liksom gått in i ett nytt liv.

Men i andra fall blir allt endast en smula lugnare och mer fyllt av stilla glädje.

När vi glömmer bort oss själva helt och hållet gör vi saker på ett natuligt och anspråkslöst sätt - och detta kan förvissor verka nytt och chockerande för omgivningen!

När vi varken tänker på paradiset eller helvetet, varken på våra föregående eller nuvarande synder, sedan vi väl en gång bett Gud om förlåtelse för dem och insett att Han lidit och dött för dem, blir vårt beteende därefter. Men det kan se olika ut för olika individer, nåden går in i kärl av varierande former.

Vi kan tänka på alla de helgon som gått före oss till Hans stora enkelhet. Som Johannes av Kronstadt skrev: "Vad innebär det att samtala med helgonen - olika personer olika dagar, året runt och under hela vårt liv? Det betyder att helgonen såsom våra bröder och systrar, men i fullkomligheten, är redo att hjälpa oss genom nåden från Gud. Vi lever tillsammans med dem i den himmelska Faderns hus, bara i olika delar av huset...vi kan alltid tala med dem och de med oss. Helgonen är nära vårt troende hjärta och är ögonblickligen beredda att hjälpa de som kallar på dem i kärlek och tro."

På gudskärlekens omedelbarhets väg behöver vi inte tänka tillbaka på våra bikter, om vi har levt i en sådan tradition eller oroligt se fram emot någon årlig biktplikt; samtalet med Gud får nu helt enkelt träda in i en fullkomlig själsfrid, när vi bekänt våra många fel för Gud . Detta är det enda vi kan göra. Ett besök i biktstolen skulle bli en upprepning och vi skulle behöva tala tomma ord. Vi överlämnar oss i vardagen istället - för tid och evighet.

Vi är skapade för Gud som den katolska katekesen uttrycker det: "Gud är oändligt fullkomlig och helig i sig själv. I sin godhet beslöt Han att skapa människa för att hon skulle få del av hans eviga liv. Därför är Han alltid och överallt nära människan. Han kallar henne och hjälper henne att söka honom, lära känna honom och av all sin kraft älska honom." (Prologen I.) I Guds gudskärlekens omedelbarhet kommer vi bättre att inse vad som fattas oss, än hos någon andlig vägledare eller biktfader. Vi kan på !

12

ett nogrannare sätt varsebli det som saknas i oss själva. Vi kan se hur fixering vid andlig framgång under fullkomlighetens täckmantel ännu binder oss vid oss själva och hindrar oss från att höja oss upp till Gud. Många använder kyrkan på detta sätt.

En stor envishet som liknar istadighet vidlåder gudskärlekens omedelbarhets dygd.

Hända vad som hända vill, tänker vi, under resten av vårt sorliga liv. Vi ska i alla fall utföra alla handlingar av kärlek till den Gud som kallar alla människor till sig. Genom att glömma sig själv och gärna gå förlorade för Guds skull öppnar vi oss för det faktum att Han ändå finner oss där vi hamnat. Den envisa kärleken till Guds gudskärlekens omedelbarhet avlöser den bindning som människan vanligen har till sin egen vilja. I allt som hände oss ser vi ingenting annat än Guds befallning - i nöd som i lust.

Detta bevarar oss i en sorts överliggande ständig frid och ro, ungefär som klippan i det rykande havet.

Vi behöver inte så många nyheter om världen. Vi kan låta folk berätta för oss i stora drag. Vi behöver inte bli så förvånade när all möjlig ondska och förvirring sker runt omkring i världen utan tvärtom kan vi överraskas över att världen inte är i ännu värre skick, med tanke på den ondska som syndaren är i stånd till. I stället kan vi i vardagens bön och verksamhet lyfta upp vår ande till Gud och fälja mässans centrala uppmaning: upplyft era hjärtan!

Få nyhetsuppläsare vet om det men Gud tillåter världens onda ting av skäl som är synnerligen rättmätiga och mycket nyttiga med tanke på den universella plan, som hans handlande har för världen. Efter att vi har bett för syndarna behöver vi inte sörja så mycketmer utan låta fåfängans marknad och krigets vindar sköta sig själva. När saker händer i vår omgivning som drabbar oss kan vi ändå tro, att de som beslutat detta har sina skäl, det enda vi har att göra är nu att sätta beslutet i verket och inte tala mer om saken. Friden går före våra föreställningar om rättvisa därför att Han handlar.

Inför varje resa med bil eller flyg kan vi fråga oss vad vi skulle välja: att få bli kvar ännu en tid i detta livet för att synda och samla fler förtjänster eller att redan nu genom en oförutsedd olycka få del av Gud i himlen. Detta är inte alls en morbid inställning !

Omedelbahetens dygd gör att vi utan att tveka överlämnar detta val åt Gud och att vi för vår del inte har något annat projekt än att i frid vänta på att Gud skall uppenbara sin vilja genom det som faktiskt sker. Mer empiriskt än så kan det inte bli.

Denna till synes passiva inställning får oss att leva i stor likgiltighet inför alla jordiska ting och i egenartad frihet - utan en sorglig eller högtidlig min. Vi behöver inte tillhöra något idelogiskt parti, inte ens någon särskild konfession. Gudskärlekens omedelbarhet ger oss inte någon böjelse eller ideologisk viljeinriktning hos oss. Gud lovade Abraham att samla ett heligt folk kring sig vid tidens slut, det är den enda ideologin som faller sig naturligt. Patriotismen bemäktigar oss knappast, inte heller internationalismen. Vi vill det goda i allmänhet och låter oss svårligen påverkas av någon politisk eller ideologisk rörelse. Eftersom vi snarast är medborgare i himlen genom omedelbarhetens dygd finns det just ingenting på jorden som utövar ideologisk lockelse på oss. Trots att somliga vill ha - och ofta i historien varit aktiva för detta - en kristendom som en religiös ideologi blir vårt synsätt inte begränsat av tiden eller idéutvecklingen. Den devis vi lever efter blir: lovad vare Du Evige ! och eftersom vi i första hand betraktar den Evige, fungerar ingen tidslig ideologi. !

13

Genom omedelbarheten i Guds nåd blir allt tidsbundet likgiltigt, varje plats, varje syssla - men inte som negativitet utan som glädje. Den gode Vännen som vi helst talar med finns överallt och i all verksamhet. "Över allt och i allt" sa dominikanerfadern Jean Paillard vid ett biktsamtal, vi finner Guds närhet lika väl när vi lagar mat som när vi undervisar i skolan, likaväl på tunnelbanan som i cellen på reträtten. Vi har ingen brådska att få göra heliga handlingar i kyrka eller kapell, för i vårt vanliga arbete finns samme fullkomlige Gud att älska och att tillbedja som mitt i öknen.

Vårt enda hjälpmedel för att närma sig Gud är själva gudskärlekens omedelbarhet i det nu vi är verksamma genom. Att göra allt av kärlek till honom genom att enkelt och envist vara nära, gör det likgiltigt om han sysslar med en sak eller med en annan, bara vi gör den för Guds skull. En gammal tant i Härjedalen sjöng ofta på en lite snutt: “I Jesu namn jag gör det här, så blir det ock ett kärt besvär!” Det var hon själv i relation till Herren och inte saken i sig som angick henne. Vidare inser vi, att sakens ringhet inte i någon mån förminskar det värde som vår offergåva har. Gud behöver inte någonting. Han ser i våra verk bara till den kärlek, med vilken de utförs.

Vi kan ha stor viljestyrka eller liten, vi kan vara dristiga eller tveksamma. Det enda väsentliga är den enkla och omedelbara närheten till Honom som alltid är själva seendet och leendet - snarare än att Gud ler och ser som människor gör det. Det gör han knappast. Förutom Gud finns det helt enkelt ingenting som vi beundrar, ingenting som förvånar oss och ingenting som vi fruktar. Denna situation uppstår lätt när vi med den själsstyrka vi faktiskt har, praktiserar gudskärlekens omedelbarhet. Detta sätt att förhålla sig till Gud, får oss att se på honom sådan han i verkligheten är, alltså såsom den högsta rättvisan och den oändliga godheten, givare av det rätta oc färdiga tillstånd vi kallar frälsning. Vi får i denna dygd ett stöd och en visshet om att Gud inte sviker som omedelbar närhet i själva varat. Vi behagar Gud genom enkelheten, vi blir mer beredda att göra allt och lida allt för hans kärleks skull.

Många söker en andlig ledare en guru. Men guru betyder endast lärare. Denna Lärare finns närmare oss än vår halspulsåder, för att använda ett koraniskt uttryck. Inom alla religiösa ordnar finns en andlig vägledning, oilka andliga vägar att gå, andliga råd. Men genom gudskärlekens omedelbarhet visar de sysslor vi har i vardagen, på jobbet, i familjen, på lediga stunder, vad vi ska göra på det yttre planet, och evangeliet ger oss förpliktelsen att älska Gud hjärtinnerligt. Vi tar emot den Jesus som säger: Jag är Messias. Eftersom vi har detta kan det tyckas att en andlig ledare inte är av nöden, och behovet av en biktfader för att få sina synder förlåtna tycks också vara önskvärt med inte nödvändigt. Tvärtom är det dock vanligt med falsk trygghet och förvirrande förtröstan på yttre medel för närheten till Gud. Kyrka och andliga förättningar blir till den värld som Gud ständigt vill få oss att lämna för att vara in hans eget sällskap i vad vi än håller på med.

Personer som i det andliga livet bara låter sig ledas av sina egna böjelser och känslor - sin egen "emotiva intelligens" - de som tror att andligt liv går ut på att granska sina tillstånd för att upptäcka om de har några fromma känslor eller inte, alla sådana människor kommer varken att finna stadga eller något tryggt levnadssätt i Guds närhet. Emotioner och tillstånd växlar ständigt och själva flödet är Guds skapelse, inte våra egna prestationer på det känslomässiga området. Det är bätte att vi tar emot

!

14

naturen i våra kroppar som den är och överger fascinationen för att istället praktisera gudskärlekens omedelbarhets dygd i samtal med Honom som lyssnar.

Den som står fast på trons väg, vilken aldrig förändras men ständigt är frihet i vardagens växlingar av tillstånd och händelser, har alltid sinnesro, ty han lägger sig inte vinn om något annat än att utföra de vardagshandlingar, som dyker upp där Gud placerat honom. Utan att jaga i det förflutna eller förlora sig i framtiden, för det förflutna är borta och framtiden har inte nått oss än, betrakta nuet sådant det är för trons ögon. Detta nu kanske är smärtsamt för oss och liksom St Filip och hans syster Mariamne får vi utstå smärtorna med glädje i Hans tjänst. Trots att varje dag har smärtor åt oss kan vi i Hans tjänst utföra dagens sysslor i gudskärlekens omedelbarhets dygd - och då får smärtorna en annan mening. Vi lär oss hur beroende och samexisterande vi är med allting annat i den stora magiska skapelsen.

I stället för att uppmärksamma våra inre böjelser och granska den väg där vi går fram, betraktar vi bara Gud, vägens eviga ändpunkt omedelbart nära oss. Tron är samtidig med svårigheter och smärton och vi går med stora steg fram mot Honom genom att öva sig i rättfärdighet, kärlek och ödmjukhet, allt under det att vi är mer inställda på att handla än att tänka på vad vi gör. Alltför bundna vid det synliga, vid den synliga kroppen, glömmer vi den omedelbara osynligheten. Genom tron ser vi det osynliga när vi vilar eller arbetar, äter, talar med folk. Vi tillåter oss vara ljus i smärtornas mörker.

Fromhet är främmande för dagens kultur, men den finns att ta emot i gudskärlekens omedelbara fenomen. Fromhet som vilar på denna gudskärlekens omedelbarhet, är inte underkastad visioner eller andra osedvanliga ting, det hänger ingen helig aura kring oss. Vi blir snarare övertygade om att också de visioner som är äkta, oftast är tecken på svaghet hos den själ, som bryr sig mer om Guds gåva än om honom själv.

Alltför mycket väsen görs fortfarande av spirituella personer och självförverkligande händelser och effekten blir att Guds enkelhet i vardagens små handlingar förbises energin blir låg. När vi lever i Herrens sällskap helt i skymundan, växer fromheten av sig själv, den blir det naturliga sättet att röra sig på, tänka på, vilja, erfara. Lusten till offentlighet tycks helt försvinna.

Sunda förnuftet och det ljus som vi får genom enkel och omedelbar tro, skyddar oss mot de klippor som alltid dyker upp som grynnor i andens farvatten och mot vilka så många själar lider skeppsbrott nuförtiden, eftersom de överlämnar sig i hög grad åt världsliga bekymmer och definitioner av livets karaktär. De låter sig bli offer för den världsliga kärleken till nymodigheter, åt sin egen fantasi, åt nyfikenhet och åt mänskliga bevekelsegrunder. Kroppen och psyket hamnar ständigt i stressade och eländiga tillstånd och någon samvaro med Gud är inte att tänka på. Många försöker kontrollera hysterin med lyckas inte helt.

Ingenting är lättare att undgå än dessa faror, om man bara söker gudskärlekens omedelbarhet. Detta nu bebos av Gud. Om du ställer dig där är ni båda tillsammans.

Det allt som behövs. När det gäller fromhet bör man vara misstänksam mot allt som är mer komplicerat än så. Denna så nödvändiga dygd tillhör inte de andliga program eller övningar, som blir mer fulländade allt eftersom övandet pågår. Den får tvärtom hela sin fullkomning redan i sin första gudskärlekens omedelbarhet. Jesus Kristus lärde allt som är nödvändigt för henne, antingen personligen eller genom den Helige !

15

Ande, och själva närvaron av Herren var det första steget i frälsningen. Detta är detsamma som praktisk tro, den trygga väg, som ger själen möjlighet till Herrens sällskap. Vaya con dios!

Om man inte nöjer sig med gudskärlekens omedelbarhet av Hans närvaro utan vill bygga vidare och utveckla sättet att umgås med Gud, uppstår risken för ett förvärldsligande av själva det andliga livet. Det behöver inte beyda oärlighet eller högmod, men det komplicerar och hindrar den enkla samvaron med Herren i vardagens sysslor och bekymmer. Alla som tackat ja till inbjudan om att hålla seminarier kring fromhet och medvetenhet, vet om denna komplikation. En biskop eller präst kan hålla en lång och strålande predikan men sucka på väg ner för trappan till predikostolen eftersom han är långt från samvaron med den Herre han ska tjäna.

Efter att ha talat genom fäderna och profeterna har Gud till sist talat genom sin Son, och det är denne Son, som idag undervisar oss genom kyrkan. Treenigheten är den levande dynamiken i kyrkan som alltid vill göra oss sällskap och rädda vår själ undan skeppsbrott. Den omedelbara tro, som Treenigheten undervisar oss om, är trygg, fullständig och tillräcklig; låt oss hålla oss till den. Eftersom vi hade förbereds genom ett sådant liv och följer en så trygg väg, kan vi se döden närma sig utan att bli oroliga.

Vi kan med psalmisten sjunga: "Mina dagar är såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs. Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte."

Nog får vi lida men i vårt inre är vi lyckliga om vi vistas i omedelbarheten. Om Gud vill att vi skulle utstå plågor och elände under tio år i sträck? Ska vi vara nöjda och belåtna? Det skulle vi visst det och inte bara under så många år, utan om Gud nu skulle vija ge oss lidande till sista levnadstimmen, så skulle vi gärna gå med på det - om vi bara praktiserar omedelbarheten. Genom trons ljus är tacksamheten alltid redan den enda respons vi kan ha.

I gudskärlekens omedelbarhet blir vi naivt oförskräckta inför dödens övergång. Vi varken tycks oroa oss för döden eller helvetet, varken för Guds domslut eller djävulens alla ansträngningar. När ska vi göra detta om vi är upptagna av Hans sällskap?

Detta kan förstås verka självförhävande eftersom ingen människa kan veta om hon förtjänar kärlek eller hat inför Herrens ansikte. Men vi skulle egentligen inte vilja veta det. Ingenting är bättre än att överlämna sig åt Gud. Den dag vi ligger för döden på olycksplatsen eller på ett sjukhus kan vi förhoppningsvis vara såpass medvetna att vi lyckas fråga oss själva vad vårt medvetande är upptaget av. Vi bör göra alldeles detsamma som under hela evigheten: välsigna Gud, prisa Gud, tillbe Gud och älska Honom av hela hjärtat. Det är detta som är evolutionens hela uppgift, överlevnades poäng, utan att bekymra oss för något annat.

Att bara prisa Gud i allt vi gör och naivt erfar, ger den bästa föreställningen om en sann kristen filosofi. Att göra avkall på världen, timme för timme, för att endast ägna sig åt denna gudskärlekens omedelbarhet - vilket fräckt tilltag! I världens ögon är det höjden av fritänkande.

Vi ber inte först och främst i templen, eftersom de i hög grad liberaliserats och sekulariserats, utan överallt där råkar befinna oss. Vi ber inte genom att använda många ord utan i det direkta ögonblicket, i hjärtats djup, antingen vi nu är på vandring, befin!

16

ner sig i samtal eller i vila, och också under läsning och arbete. Vi interpunkterar alla dagens händelser genom denna hängivenhet till det Omedelbara. Vi prisar genom själva gudskärlekens omedelbarhet den eviga Treenigheten, utan att ens begripa detta mysterium.

Men omedelbarheten gör oss samtidigt så obevekliga att vi inte ens låter oss frestas av de oskyldigaste ytligheter i världen - vem har tid för sånt? Direkthetens glädje ger oss mer än vi behöver, ett överflöd av andlig näring utan att därmed stilla hungern och törsten efter Herren. Jordens små glädjeämnen blir torftiga i jämförelse - det är därför vi undviker dem. När andra betalar sina biljetter till olika arenor och begivenheter ler vi och vänder oss till himlen. Eller möjligtvis går till antikvariatet för att hitta gamla kyrkofäder.

Genom kärlekens omedelbarhet har vi slagit läger nära Herren, såsom Petrus ville göra på förklaringsberget. Även om våra kroppar ännu vistas på jorden, och efter det att vi genom tron fått del av det ouppnåeliga ljuset, finner vi ingen riktig smak mer i denna världens goda. Genom kärleken är vi redan där vi bör vara och vi längtar just inte efter något. Hur kan vi göra det när vi redan i föreställningen äger föremålet för alla människors innersta längtan?

Många apologeter i vår tid ivrar för djärva väckelser och spännande sidor på internet - men vi behöver ingen djärvhet eftersom ingenting i detta livet är så plågsamt eller så omåttligt ljuvligt att det kan vända oss bort från omedelbarhet. Vi behöver inte reformeras eller lugnas ned för umgänget med Gud. Vi grips mycket sällan av oro, snarare får vi frid och det enda goda: pax et bonum. Vi kan vara barska vid behov men blir sällan onda, och ingenting kan göra oss särskilt upprörda över världens kriser och smärtor. Vi verkar passiva! Men vi är aktiva för vi älskar nästan alltid Gud, även i vår distraktioner och förvillelser, och försöker med både kropp och själ vända oss mot Honom ensam.

Folk tror det är svårt att finna Gud. Men det har redan hänt. Hans börda är lätt när vi gör detta i enkel gudskärlekens omedelbarhet. Vi är inte avundsjuka när vi praktiserar gudskärlekens omedelbarhets dygd, eftersom ingenting fattas i det tillståndet. Vi måste rikta blicken ut i världen och tänka på hur bra det går för andra, för att tillståndet ska ersättas med avund. Vi hyser inte vanlig vänskap för någon enda människa hur kan vi göra det när vi älskar Skaparen genom alla livsformerna? I världens ögon är vi isolerade och ensamma, men sanningen är att vi i omedelbarheten befinner oss i ett sällan rubbat jämnmod. Vi tenderar vara befriade från de typiska melodramatiska känslomässiga växlingar som ofta o hög grad präglar människors vardag, kanske våra släktingar, vänner och bekanta i världen - relationernas värld. Vi är inte bundna av den världen, sedan vi glömt allt annat, är vi bara bundna vid Gud allena.

Gregorius av Naziansen säger på ett ställe att det inte finns något kraftfullare och mer obetvingligt än den sanna kristna filosofen, allt måste ge vika för en sådan filosofs medvetande, även när han eller hon lever enskilt och enkelt. Även om man tar ifrån honom eller henne allt vad denna världen kan erbjuda, så har den kristna filosofen änglavingar och svingar sig upp och flyger upp mot Gud. Terrorister kan avrätta kristna men ingen kan inte besegra Gud, en ängel eller en sann filosof. Även om den kristne som praktiserar omedelbarhetens dygd, har en dödlig kropp, känner hon eller

!

17

han inga gränser. Även om vi har en kropp, lever vi i hög grad genom Guds ljus i varje fenomen på jorden.

Vi begagnar oss naturligtvis av detta livets hjälpmedel i den mån, som arbete och försörjning tvingar oss till. Vi firar närvaron av vår familj, vår gemenskap med andra.

Men vi har det egna hjärtat inför Gud - och därigenom blir vi öppna för andra. Genom att vår själ höjer sig över upptagenheten med förnimbara ting, blir vi tillgängliga för alla och kan lyssna på alla. Vi verkar utan tvivel enfaldiga för många men är som en obefläckad spegel som återger allt vad andra kommer fram med i kommunikationen.

Vi står på ett naturligt och realistiskt sätt inför Honom, utan att sjävupptagna ting blandar sig i spelet, vare sig de kallas nödvändiga, självklara, andliga eller profana.

Varje dag vi praktiserar gudskärlekens omedelbarhet kan vi lägga nya insikter till dem, som vi redan har, ända tills dess att vi slutligen når fram till den ljuskälla som utgör det andra livet, då sanningens strålning genomlyser kontraktionernas mörker och då man börjar agera i full lycksalighet. Trots att man lever ett tillbakadraget liv finns det ändå ingen som inte kan dra stor nytta av sanningen i det livssättet. Dygden berör alla människor som är verksamma i världen, det handlar om konsten att vända sig till Gud medan de sysslar med sina egna angelägenheter, till och med då de ägnar sig åt sina många förströelser och världsliga nöjen. gudskärlekens omedelbarhets nåd handlar inte om någon iögonenfallande fromhet eller kyrkoiver utan om ett hjärtats ständigt pågående samtal med Kristus vilket får oss att i varje ögonblick närma oss honom. Vi är barn, som har svårt att klara sig utan sin mors ständiga bistånd, en mamma som vi ständigt ber om godsaker och sköna tillstånd och som ibland ger oss det i vår svaghet. gudskärlekens omedelbarhet hos Gud är inte något som är svårt. Genom Guds omsorg är denna dygd lätt och nödvändig för var och en, och det är detta, som den oavlåtliga bönen består av, det är detta Paulus ger alla kristna befallning om.

Sekulära människor som inte ägnar sig åt bönen är ibland inte i stånd att känna sin nöd eller sin oförmåga till goda gärningar, de vet varken vilka de själva är eller vem Gud är, de känner inte sitt ständiga behov av Jesus Kristus utan drabbas av livet och sorgen i en högre grad av förvirring. Deras liv karaktäriseras ofta av primära behov och djup oro, en obestämd olust och ångest, interpunkterat av glädje och sorg. Förströelse och underhållning är nödvändiga inslag om livet ska bli “värt att leva”.

Världens angelägenheter och krävande umgängesliv kan dock inte tjäna som ursäkt för någon levande människa att förlora det goda, det sköna och det sanna - och många förstår detta på ett dunkelt sätt. Gud är överallt, och man kan överallt vända sig till honom, man kan låta sitt hjärta tala till honom på tusen sätt, och har man bara en smula kärlek kommer man inte att finna det oöverstigligt svårt eller obekvämt.

De personer som vill dra sig undan världens oro, fast de kanske lever mitt i ett samhälle, kan befria sig från de flesta av världens behov och sociala regler som annars betungar dem. I det moderna samhället kan faktiskt nästan ingenting hindra oss från att praktisera gudskärlekens omedelbarhet och att, som vi säger, ge Gud allt som tack för allt. Den visa likgiltigheten inför alla slags sekulära sysslor och uppgifter och friheten i de andliga övningarna kan inte undgå att beröra livet för alla människor.

!

18

Omedelbarhet blir en inre mission. “Världen” och “djävulen” strider i samförstånd så häftigt och så oavlåtligt mot själen, att utan Guds ständiga hjälp och detta ödmjuka och nödvändiga beroende av Honom kommer de att besegra oss. Detta förefaller tungt att medge i vår tid av längtan efter kändisskap och framgång i världen. Men nåden som alltid är det fräschaste som existera, finner oss till sist om vi låter det ske, vilket i sin tur leder till behag och vila. Allt är möjligt för den som tror, än mer för den som hoppas, ännu mer för den som låter Jesus älska våra själar. En bön jag fick lära mig av en indisk lärare (själv inte kristen) låter: Jesus Kristus, låt denna själ i denna tillfälliga livsform, få ta emot din kärlek så medvetet som möjligt! Amen.

Kärleken som vi tar emot i omedelbarheten får oss att alltid söka Gud och hans ära i allt vad vi gör, vad vi säger eller företar oss. En vanlig ortodox hälsningsfras passar här: Ära vare Jesus Kristus. Och svaret: Ära vare honom i evighet. Målet som vi strävar efter är att i fullaste mått vara sanna mottagare, sanna agapister, i detta livet, så som vi hoppas att få vara det hela evigheten. Sätt upp målet att med Guds hjälp övervinna alla svårigheter, som möter i det andliga livet, dag för dag.

När vi vill börja leva ett andligt liv, måste vi allvarligt begrunda vad vi är, bortom freudianska, darwinistiska eller humanistiska teorier. Vi kommer då att finna, som alla goda laestadianer säger, att vi är värda allt förakt och ovärdiga att kallas kristna, att vi ofta får pröva på allt slags elände och otaliga växlingar, som plågar oss och som kommer vår hälsa, vårt lynne, vårt inre och vårt yttre tillstånd att råka ur jämvikt, ja, att vi är brottsliga människor, som Gud vill förödmjuka genom oräkneliga svårigheter och mödor såväl till det inre som det yttre. Den levande Toran med Messias som dess fulländning, säger precis detta. I femte mosebok förklaras dessa villkor för Moses strax före hans död. De gäller idag.

Vi måste faktiskt tro, att det leder till vårt bästa och att det är välbehagligt inför Gud att vi offrar oss till honom och att han genom sin heliga försyn handlar så med oss, att han överlämnar oss åt situationer av alla slag, låter oss stå ut med alla slags svårigheter och frestelser och allt slags elände för Guds kärleks skull, så länge som det behagar honom, ty utan denna hjärtats och andens undergivenhet under Guds vilja når vi varken rätt sorts gudsfruktan eller friskt liv. Vi kommer som så många ateister att i vårt inre gå till rätta med Gud och anklaga honom för våra problem.

Omedelbarheten leder inte till någonting. Det finns ingen där som ska ledas någonstans. Omedelbarheten är redan en förening med Vännen. Denna förening kan inte bestå i att vi blir förenade med honom tack vare en specifik handling som förenar oss den tid den pågår - t ex bedjandet av Fader Vår. Då är det endast en förlängning av det individuella livet. Omedelbarhet är helt andlig, helt och hållet sig själv, inte beroende av någon särskild handling eller åtbörd eller inre aktivitet, men dess verkan är märkbar som liv. Vi själva är borta men allt som sker får en annan sorts livsenergi.

Livet blir klarvaket men ingen är där längre. Handlingar är mer energiska, kanske, men ingen utför dem.

Inte desto mindre kan man missta sig på denna känsla och tro att det bara är vanlig upprymdhet i ens själ och personlighet över något lustigt i världen. Då är vi tillbaka i individens medelbara liv, förhandlingslivet. Aktiv gudsförening i omedelbarhet är inte något hos själen, något individuellt som bär oss. Den är sig själv i yttersta enkelhet !

19

och vardaglighet, uttrycker sig genom vilka handlingar som helst. Den gör själva handlingarna till bön, ora et labora har blivit ett och samma, bön och arbete sammanfaller och ingen är där utom Gud. Den typiska moderna personen som strävar efter aktiv förening med Gud, tror att allt som tillfredsställer den naturliga viljan verkligen är angenämt och ljuvt för den, eller rättare sagt: den naturliga viljan anser att det är så. Modernismen och den exklusiva humanismen gör allt mänskligt fullföljande av det goda i livet helt och hållet en affär inom den mänskliga sfären. Detta är världes dogmatik som tyst förutsättes.

Aktiv förening med Gud i omedelbarhet är en helt annan logik. Den går i en annan riktning. Var och en måste erkänna, att Gud är ofattbar och ingen kan förena sig med honom. Gud är redan det omedelbara. Måste man “beröva viljan varje andlig och kroppslig njutning och tillfredsställelse, för att den sålunda befriad skall kunna älska Gud över allt”? Nej ingenting behöver göras, för det finns från första början ingen sådan individuell vilja, allt är i Faderns hand.

För modern människosyn - som ska visa sig gammalmodig - är detta svårt att aceeptera. Om den naturliga viljan på något sätt ska kunna förstå Gud, är det genom kärleken. Det är mycket stor skillnad mellan viljans njutning och sköna känslor och dess verkliga verksamhet. Viljans njutningar och behagliga känslor är mål i sig själva, men viljans verksamhet försöker nå Gud som sitt yttersta mål och kan aldrig göra det. Den sökta guden blir aldrig Gud. Endast en förlängning av den personliga illusionen äger rum.

Alldeles oavsett emotionella tillstånd lever vi i Guds omedelbarhet. Om vi ger detta namn som "enkelhet", “direkt kunskap om Gud", ibland också "dunkelt skådande", "kärleksfull blick på Guds ansikte" eller "mimesis: hågkomst av Gud" - så lägger vi till endast till illusioner. Gud är sådan, det är inte vi som övar eller uppnår. Vanliga namn är också "uppmärksamhet på Gud", "ordlöst samtal med Gud", "förtröstan på Gud", "själens liv och frid". Till slut är emellertid alla dessa synonymer en och samma sak och de är alla onödiga, ja ofta helt missvisande.

Vi inbillar oss att med hjälp av upprepade “akter” och genom att vi ofta återkallar oss till att vara i Guds omedelbarhet kan en dygd bildas på så sätt, att så snart vi är fria från våra yttre göromål, och ofta t.o.m. när vi är som mest upptagna, kan vi höja oss utan den minsta ansträngning. Men det behövs inte. Omedelbarheten är utan ansträngning redan från början i allt soms ker. Det är i själva verket alldeles avgörande att vi inte blandar in någon individuell ansträngning. I samma stund vi gör det får omedelbarheten genast en annan karaktär, den blir ett individuellt eller kollektivt medel och vi förlorar andens lätta glädje.

I omedelbarheten finns inget behov av att ständigt han “sin ande upplyft på detta sätt i tro” för det omedelbara är nog, livets rika flöde är mirakulöst när ingen individs sökande ansträngning skapar distortion. Guds aktuella närvaro innefattar alla de händelser som just nu pågår, som om det inte fanns mer än Gud i hela världen, vi samtalar överallt med Gud genom att inte vara separata, ber honom om det vi behöver vila, familjens välgång, mat och husrum. Omedelbarheten gläder sig utan uppehåll på tusentals sätt.

!

20

Detta samtal med Gud äger rum i det som sker. Det finns inget “själens innersta djup” på ett privat sätt, det största djupet sammanfaller med ytan, allt som sker på den, till höger och och till vänster, just nu och hela tiden. Det är här som själen talar med Gud, hjärta vid hjärta såsom det enda hjärtat, och det är alltid i en stor och djup frid som hon njuter i Gud, även om tillstånd av smärta och lidande alltid dyker upp under våra år på jorden. Allt det som händer sker varken “utanför” eller “innanför” och betyder inte mer än en halmeld, som slocknar så snart den flammar upp och aldrig stör omedelbarhetens frid.

Att leva i omedelbarhetens närvaro kan man inte göra med hjälp av inbillningsförmågan eller förståndet. Dessa aktiviteter kommer alltid att förstärka den falska individ som aldrig finner Gud. Det som redan sker är omedelbart och det kan inte vilja eller föredras av någon. I så fall konstrueras endast nya fantasier av det skenbara jaget.

Omedelbarheten är den milda och kärleksfulla blicken från Gud och samtidigt på Gud som omärkligt tänder en gudomlig eld i själen. Det blir ett energiförlopp som inte angår någon privat person, aldrig blir en individuell aktivitet, som kommer själva livet att flamma upp i kärlek till Gud så häftigt, att ideliga skratt blir frestande.

Många blir förvånade,när de hör att Gud inte kan sökas eller konstrueras med föreställningar. Men Gud tycks finna så mycket behag i dessa omärkliga samtal, dessa försvinnanden av individuella berättelser att han tillåter själen allt, om hon bara alltid vill vara hos honom i sitt omedelbara liv. Liksom om han fruktade, att hon skulle återvända till det skapade och individuella, sörjer han för att hon har allt vad hon kan önska sig. Det gör han så väl, att hon ofta inom sig finner en mycket välsmakande och utsökt näring helt i sin smak - snön som faller, ljuden på vägen, solens sken, människors röster, livet.

Detta omedelbara ljuvliga liv är alltid okänt. Det har ingen individ önskat eller sökt skaffa sig själv på något sätt; våra fiktiva själv har inte bidragit med något annat än sitt försvinnande. Omedelbarhetens närvaro är alltså utan all mening, utan allt konstruerat syfte i någon själs historia, en glädje och näring, som är levande Guds nåd.

Det finns inga medel för att uppnå omedelbarhetens närvaro. Det går inte att medla fram den med t ex en stor renhet i levernet. Det går inte att öva sig att leva i denna närvaro eftersom ingen finns där för att öva, själva omedelbarheten är fullt tillräcklig i sig för att tillåta en fiktiv individ. Det är ingen som riktar den inre blicken på Gud eftersom omedelbarheten är ett seende av allt som sker. Man behöver inte vara mild, ödmjukt och kärleksfull, om det inte är ett naturligt sätt att leva eller om vi inte föredrar det. Det behövs inte någon som helst upphetsning eller oro för att leva i omedelbarhet.

Omedelbarheten föregår alltid våra yttre handlingar och inre tillstånd, den “ledsagar” så att säga allt som sker. För en troende individ behövs tid och mycket arbete för att försöka förvärva denna vana. Men i verkligheten är den heliga omedelbarheten ett faktum alltid redan, och dess glädje är uppenbar för minsta barn. Den fromma beräkningen som kommer senare i livet kan inte återfå barnahjärtat med mindre än att ge upp hela föreställningen om den sökande processen. När den väl är uppgiven går allt med lätthet.

!

21

Är det inte rätt att hjärtat, som ger kroppen liv och som härskar över de övriga lemmarna, är det första och sista att älska och tillbedja Gud i omedelbarhet? Att i vad som än sker låta förtjusningen över livet vara stark? Både när det gäller att börja och att avsluta våra andliga, mentala och kroppsliga övningar och i all livets aktivitet överhuvud? Det är i hjärtat som vi skall vara omsorgsfulla med det som nu sker. Att känna marken vi går på, stolen vi sitter på, höra ljuden omkring oss, möta människorna i vår närhet. Detta är allt. Det omedelbara sker okonstlat.

Många tror att andlighet ska innehålla böner, att vi bildar några få ord i det inre som t.ex.: Herren Jesus Kristus, förbarma Dig; Fader vår; Herre, omskapa mig efter ditt hjärta, eller några andra ord som kärleken inger för ögonblicket. Men man får ge akt på att vi därmed håller våra individuella jag vid liv och skapar stämningar och tillstånd som inte har med Gud att göra. Detta är att återvända till det av egot skapade, till den fiktiva personligheten, till illusionen om “mig”. Gud ensam är omedelbar. När det är uppenbart blir det tvunget att förbli hos bara Gud i det omedelbara, det som är uppenbart hela tiden. Gud gömmer sig i det fullt synliga överallt, därför finner inte sökaren honom.

Individen försöker troget öva sig att leva “andligt”, leva Guds närvaro. Men det är ett bedrägligt skeende, även om det ibland är ljuvligt, ibland är svårt, ibland verkar leda utför, ibland verkar leda upp mot ljuset. Det är en oändlig dramatik i detta sökande och många ger upp till slut. Processen verka ha på ett hemlighetsfullt sätt underbara verkningar i själen. Men Guds nåd finns redan i överflöd precis här där vi står, där vi sitter, där vi promenerar i en park eller i korridoren på jobbet. Denna nåd förblir omärklig för den sökande invidien men helt uppenbar för varje enkel blick, varje kärleksfullt skådande av Gud, både närvarande och frånvarande överallt, och detta är det heligaste, sannaste, lättaste och mest fruktbara sättet att bedja. Det är den “schweigen” som Meister Eckhart talar om i sin meditation över tigandet eller tystnaden.

Omedelbarheten är inget tillstånd. Jaget försöker komma till ett tillstånd som kanske förutsätter sinnenas späkning, de gamla långa fastorna under kyrkoåret, olika medel att skapa ett obehag på kroppen och stå ut med det. Heidenstams bok om Birgitta skildrar just denna form av beräknat sökande. Men det är omöjligt att ta sig till denna gudomliga närvaro eftersom den är här före allt sökande efter den. För att vara med Gud måste man helt och hållet lämna det skapade och individens andliga skapande.

Det finns inga fördelar i att leva i Guds närvaro. Den sökande personen vill alltid skapa mer lycka åt sig själv. Först när det omedelbara är uppenbart är tron levande och verksam i livets alla situationer, behagliga eller obehagliga och särskilt i nödens stund, eftersom omedelbarheten med lätthet utverkar nåd åt i frestelser och i det nödvändiga umgänget med det skapade. Och det är ingen där utom Gud. Själen kan aldrig utföra någon övning för att uppliva tron. Men alla synintryck och känslor sker omedelbart i det som är här nu. Gud är närvarande som just detta och ingenting annat; med lätthet levs det omedelbara på ett verksamt sätt och människolivet får det vi har behov av. Behov är endast behov, ingenting som leder till något annat. De ingår i helheten av det omedelbara, de uppstår och försvinner.

!

22

Drömmen om det andliga självet försöker alltid närma sig de saligas tillstånd. Oändliga hagiografier skildrar snarare folks längtan än något faktiskt i helgonens liv, många av helgonen är realister. Individen tror att ju mer hon går framåt, desto mer levande blir hennes tro och till slut blir den så påtaglig att hon liksom kan säga: Jag tror inte mer, utan jag ser och jag upplever. Men den sanna omedelbarheten är alltid redan precis det som upplevs. Det har aldrig funnits någon skillnad.

Det finns ingen övning i att leva i Guds närvaro och inget hopp för individen. Synden kommer aldrig att vinna himlen, i vilken mask den än uppträder på livets maskerad.

Det verkliga hoppet liv finns i den tillförsikt som den omedelbara verkligheten kontinuerligt uppvisar för oss. Medvetandet är alltid detsamma - detta sker! Detta är den ständigt offentliga hemligheten, den ständigt levande skönheten i det gudomliga. Inte endast skönheten hos kropparna här på jorden utan också de fullkomligaste själarnas och änglarnas skönhet finns i denna direkta omedelbara nåd. Härligheten visar sig redan hos det goda i allt som sker, och ingen finns längre som mödosamt strävar efter att få njuta något “annat”.

Omedelbarheten inger på sätt och vis viljan ringaktning för det skapade och tänder en helig kärlekseld i livet. Den är alltid hos Gud på ett självklart och faktiskt vis. Kanske kan vi säga att omedelbarheten är som en förtärande eld för individen. Ingenting får den separata personen ha kvar som sitt. Omedelbar nåd låter allt som är i strid med med helheten återgå till stoft, för att uttrycka det lite dramatiskt. Ingen kan egentligen leva annat än i Guds närvaro i det som sker här, en närvaro i sakernas tillstånd som kan visa sig som passion, en sort oro och en häftig önskan att se denna gudomliga omedelbarhet igenkänd, älskad, tjänad och tillbedd av alla skapade varelser. En utopi när man uttrycker det så, men samtidigt alldeles självklar verklighet redan nu.

Genom att leva i omedelbarhet, just så här, uppstår ett sätt att umgås så förtroligt och direkt med Gud, att nästan hela livet framträder som akter av kärlek, tillbedjan, ånger, förtröstan, tacksägelse, offer, åkallan och vilande visshet i tystnad. Livet självt är en enda akt, som inte upphör. Ingen finns där som börjar eller slutar någon handling.

Man kan felaktigt tro att få människor uppnår detta, att det är en nåd som Gud endast ger åt några utvalda själar. Men det är inget att uppnå. Ingen finns här för att uppnå något annat än det som redan är och sker. Det är snarare som en gåva av Guds givmilda hand till alla och envar. Den som vill ägna sig åt denna övning kommer att bli besviken, eftersom gåvan inte kommer som belöning till en övare. Att leva i Guds omedelbarhet är redan givet åt oss alla när vi inte är någon längre. Detta enkla skådande är gåvan alla fått.

Om vi tror att Gud har skänkt vissa personer en enastående stor nåd i samband med omedelbarheten, glömmer vi att det inte finns någon annan än Gud på plats. Som en lek kanske vi kan prata om att någon får ta emot nåd, men så fort vi är seriösa ser vi att alla fått gåvan och att ingen längre är där. Denna insikt frigör oss helt och hållet från individens värld, som alltid söker något annat eller mer. Det går inte att säga, huruvida omedelbarheten alls har vuxit sedan det ögonblicket vi tar del av denna nåd.

Det finns ingen tid där, ingen tidslig utveckling. En gammal kropp är inte visare än en treårig kropp i omedelbarheten.

!

23

Vilken syssla eller tjänst vi råkar ha i våra liv spelar ingen roll för omedelbarheten. Vi gör så gott vi kan. Vi passar kanske ingenstans. Men Gud låter tillfredsställelse framträda för alla. Ingen behöver försätta sig i Guds närvaro genom att ständigt samtala med honom. Istället inses att det inte går att lämna umgänget med honom för att tänka på obetydligheter - för även dessa tänks med honom närvarande. Det sker i Hans omedelbarhet när det sker.

I det omedelbara behöver ingen stärka sin själ med en hög uppfattning om Gud för att därigenom få större glädje av att få tillhöra honom - i det omedelbara är detta redan ett nådefullt faktum. Tro blir levande i det omedelbara - och det är ömkligt att vi har så klen tro! I stället för att ta den sakrala omedelbarheten till vår levnadsregel och vårt rättesnöre finner de flesta religiösa inom alla religioner glädje i små fromhetsövningar, som växlar i olika perioder.

Individen måste ges upp helt och hållet med en ren överlåtelse åt Guds omedelbarhet. Detta låter först skrämmande men det är en stor förnöjelse när det sker. Antingen det låter erfarenheter framträda av lidanden eller ljuvlighet. Allt är på ett sätt likgiltigt för denna omedelbarhet, för det som sker är just det som just då framträder i omedelbarhet. Det konventionella i andliga traditioner är att vi måste trohet i torkan.

Men det är inget annat än en romantisk myt som vidmakthåller det privata livet och inte erkänner Guds omedelbara närvaro i det som sker.

De flesta människor lever trista liv där besvikelser spelar stor roll och där undvikandet av smärta är en drivande kraft. I stället för att förvåna sig över de olyckor och synder, som varje dag sker i varje land, varje stad, varje hem kan vi snarare överraskas över att det inte sker ännu fler, med tanke på all den passionerade ondska som normalmänniskan är i stånd till. Gud kan närhelst han vill råda bot på varje olycka genom sin omedelbarhet, som redan är ett faktum.

Alla levande varelser ha en sann längtan efter att få tillhöra Honom, efter en stark upplevelse av godhet och kärlek - att leva med den store Älskaren. Men det ‘jag’ som har detta uppsåt måste först ges upp som en dagdröm. Då är den omedelbara närheten av det efterlängtade framför näsan och ögonen.

Ingen behöver bekymra sig för om han eller hon ska bli fördömd eller frälst. Men eftersom målet för alla mänskliga handlingar är att vara lyckliga, att utföra dem för Guds kärleks skull, kan också alla finna sig väl tillrätta i det omedelbara, vilken kvalitet det än har - även smärtofyllt under perioder.

Detta själens beteende - att ständigt vilja finna lycka - tvingar så att säga Gud att ge henne oändligt upphöjda nådegåvor. Men när man får ta emot frukten av omedelbarheten, det vill säga den kärlek som föds ur den, måste individen försvinna som den felsyn den är och avstå från dess smak och säga sig, att allt detta inte var Gud utan personliga föreställningar. Livet är oändligt mycket större och helt annorlunda än det individen kan erfara. Så snart något erfars är det reducerat.

Detta sätt på vilket Guds omedelbarhet går till väga innebär en envis kamp mellan Gud och vår självupptagenhet. Gud ger och vår privata själ förnekar. I denna kamp är den fiktiva personen til synes lika stark, ja, än starkare än Gud. Se bara hur självsäker ateisten är i sina uppfattningar om religion och tro. Extaser och hänryckningar fö!

24

rekommer endast i privata fiktiva själar, som “finner” glädje i gåvan i stället för att avstå från den. I avståendet förenas allt som händer med Gud i denna enkla omedelbarhet, vilket är bortom alla religioners gåvor och övningar.

Gud belönar allt som görs i omedelbarhet för hans skull, på ett så snabbt och underbart sätt, att man kanske ibland önskar vara i stånd att dölja bortgivandet av den enga dagdrömmen för Gud. Omedelbarheten blir genast till glädje eftersom händelser och tillstånd vilar i själva den gudomliga nåden.

Religiös praktik leder alltför ofta till att människor blir förvissade om att de är förlorade i sin oförmåga, att de är fördömda. Sålänge dagdrömmen om det egna jaget fortsätter är det svårt att ta ifrån dem denna övertygelse. Yusuf Islam sjunger: “And everything I do I dedicate to You, Cause You made me, I am for you.” I det läget släpper vi tanken på att en avskild individ finns, allting är gåvan i omedelbarhet. Vi kan tänka: "Jag har bara kommit till jorden för Guds kärleks skull, jag har endast strävat efter att verka för hans skull, och antingen jag blir fördömd eller frälst, vill jag alltid fortsätta att handla enbart för Guds kärleks skull. Då får jag åtminstone ut det goda, att jag får göra allt vad på mig ankommer för att älska honom ända fram till min död." Denna plåga hade ansatt honom i fyra år och under denna tid hade han lidit svårt.

Han sade, att han sedan dess inte mer tänkt vare sig på paradiset eller helvetet och att hela hans liv inte var något annat än ständig glädje och frihet. Han ställde fram sina synder mellan Gud och sig själv, liksom om han ville säga honom, att han inte förtjänade hans nådegåvor, men detta förhindrade inte Gud att 66 G7överhopa honom med sådana. Ibland tog Gud honom liksom vid handen för att föra fram honom inför hela det himmelska hovet och för att visa fram den eländige stackare, som han älskade att ge sina nådegåvor.

Han sade, att det i början fordras en smula ansträngning för att vänja sig vid att ständigt samtala med Gud och för att hänföra allt vad vi gör till honom, men sedan vi bemödat oss en smula får vi erfara, hur hans kärlek väcker oss helt utan besvär från vår sida.

Han sade, att han efter de goda dagar, som Gud givit honom, väntade sig att det skulle bli hans tur att få sin del av bekymmer och lidanden, men att han inte oroade sig för detta, då han visste, att eftersom han själv inte förmådde något, skulle Gud inte underlåta att ge honom kraft att uthärda dem.

Han sade, att han alltid vände sig till Gud, när tillfälle gavs att öva någon dygd och sade till honom: "Min Gud, jag kommer inte att kunna göra detta, om inte du förmår mig att göra !

25

det", och att han då genast fick kraft till detta och mer därtill.

Han sade, att när han hade felat, gjorde han ingenting annat än bekände sitt felsteg och sade så till Gud: "Jag kommer alltid att handla så, om du låter mig hållas. Det är din sak att hindra mig från att falla och att rätta till det, som inte är bra." Efter detta bekymrade han sig inte mer om sitt felsteg.

Han sade, att man måste handla på ett enkelt och rättframt sätt när det gällde Gud. Man måste gå rakt på sak, när man talade med honom, och be honom om hjälp i alla frågor, allteftersom de dök upp, och Gud skulle inte underlåta att ge denna hjälp. Detta var något som han ofta hade erfarit.

Han sade, att man för några dagar sedan sagt åt honom att bege sig till Bourgogne för att anskaffa vinförrådet, och det var mycket besvärligt för honom, ty förutom att han inte hade någon fallenhet för affärer, var han lytt på ena benet och kunde bara gå på båten genom att hasa sig fram över tunnorna, men detta bekymrade honom inte och inte heller inköpet av vinet bekom honom. Han sade till Gud, att det var hans affär. Efter detta fann han, att allt blev gjort, och det blev väl gjort. Aret dessförinnan hade han blivit ivägskickad till Auvergne i samma ärende, och han visste inte hur det hade gått till, det var ju inte han som ordnade saken, men det blev ändå mycket bra gjort.

Det var samma sak när det gällde arbetet i köket, mot vilket han kände den största naturliga motvilja, men han hade vant sig att där göra allt för Guds kärleks skull och att varje gång be om hans nåd för att utföra sitt arbete. På det sättet hade allt blivit lekande lätt för honom under de femton år, som han hade arbetat där.

Han sade, att han sedan hade varit verksam i skomakeriet, där han älskade att arbeta, men att han var beredd att lämna denna uppgift likaväl som de andra. Överallt visade han endast glädje över att få göra några småsaker för Guds kärleks skull.

Han sade, att den tid, som var avsedd för inre bön, för hans del inte skilde sig från den övriga tiden. Han höll sina reträtter, när fader priorn sade åt honom att hålla dem, men han längtade inte efter dem, och bad inte att få hålla dem, eftersom inte ens hans mest krävande arbete vände honom bort från Gud. Eftersom han visste, att man måste älska Gud i allt, och då han verkligen bemödade sig att uppfylla denna förpliktelse, sade han, att han inte behövde någon andlig ledare men väl en biktfader för att få avlösning för de fel, som han hade begått. Han var väl medveten om sina fel och förvånade sig inte över dem; han bekände dem för Gud och sökte inte försvara sig för att så !

26

urskulda sig för dem utan återvände efteråt fridsamt till sin vanliga övning i kärlek och tillbedjan.

Han sade, att han inte hade rådfrågat någon angående sina bekymmer, men genom trons ljus visste han helt enkelt att Gud var närvarande, och därför nöjde han sig med att handla för hans skull, hända vad som hända ville. Han ville gärna gå förlorad för Guds kärleks skull, ty i den hade han funnit sig väl till rätta.

Han sade, att tankarna fördärvade allt. Det onda tog sin början i dem, och därför måste vi vara mycket noga med att stöta dem ifrån oss, så snart vi lade märke till att de inte var nödvändiga för den syssla, som vi för tillfället ägnade oss åt, eller för vår frälsning, i stället skulle vi på nytt påbörja vårt samtal med Gud, där vi hade det så bra.

Han sade, att han i början hade tillbringat hela den tid som var avsedd för den inre bönen med att slå bort tankarna och glida 68 69in i dem på nytt. Han hade aldrig kunnat utöva inre bön på ett metodiskt sätt som de andra, likväl hade han i början resonerat en tid med förståndets hjälp, men efteråt visste han inte hur det hade gått till, och det skulle ha varit omöjligt för honom att redogöra för detta.

Han sade, att han hade bett att få förbli novis för alltid, då han inte trodde, att man ville ta emot hans löften, och att han inte kunde föreställa sig, vart dessa två år hade tagit vägen.

Han sade, att han inte var tillräckligt dristig för att be Gud om botgöring, och att han inte ens önskade göra något sådant.

Men han visste nog, att han förtjänade mycken botgöring, och när Gud väl sände honom en sådan, då skulle han också ge honom nåden att kunna utföra den.

Han sade, att alla botgöringar och andra övningar bara tjänade till att nå fram till föreningen med Gud genom kärleken.

Efter att noga ha begrundat detta kom han till insikt om att det var ännu närmare att gå rakt mot målet genom att ständigt öva sig i kärleken och göra allt för Guds kärleks skull.

Han sade, att man måste göra stor åtskillnad mellan förståndets och viljans handlingar. De förra hade föga betydelse, men de senare betydde allt: det enda vi hade att göra var att älska Gud och finna vår glädje i honom.

Han sade, att även om vi gjorde alla upptänkliga botövningar !

27

skulle de inte tjäna till att utradera en enda synd, om de inte gjordes i kärlek. Utan att oroa sig borde man hoppas på förlåtelse genom Jesu Kristi blod, medan man endast strävade efter att älska honom av hela sitt hjärta. Gud tycktes utvälja dem, som hade varit de största syndarna, för att förläna dessa sina största nådegåvor snarare än dem, som hade blivit kvar i oskuld, eftersom detta på tydligare sätt visade hans godhet.

Har. sade, att han varken tänkte på döden eller sina synder, varken på paradiset eller helvetet, utan bara på att göra några småsaker för Guds kärleks skull, eftersom han var oförmögen att göra några storverk. Efteråt fick allt vad Gud ville komma över honom, för det bekymrade han sig ingalunda. Även om man skulle flå honom levande, vore det ingenting i jämförelse med vad han fått utstå i samband med en plåga i sitt inre, men inte heller detta kunde mäta sig med den stora glädje han fått erfara och som han fortfarande fick erfara många gånger. Därför bekymrade han sig inte för någonting och fruktade ingenting, och det enda han bad Gud om var att han under inga omständigheter skulle tillåtas förtörna honom.

Han sade till mig, att han sällan hade några samvetsförebråelser, "ty när jag inser, att jag har felat, bejakar jag detta faktum och säger: det är som det brukar med mig, det är det enda jag kan göra. Om jag inte har felat, tackar jag Gud för det och bekänner, att det är hans verk".

Tredje samtalet - den 22 november IGGG Han sade till mig, att den grundval, som hans andliga liv byggde på, var en hög uppskattning av Gud tack vare tron. När han väl en gång kommit till full insikt om detta, hade han endast lagt sig vinn om att troget stöta ifrån sig varje annan tanke redan i dess begynnelse för att utföra alla sina handlingar för Guds kärleks skull. Ibland gick det lång tid, utan att han tänkte på detta, men det bekymrade honom inte, i stället bekände han sitt elände inför Gud och återvände till honom med en förtröstan, som var så mycket större, som han kände sig eländigare över att ha glömt bort honom på detta sätt.

Han sade, att den förtröstan vi hyser för Gud, förhärligar honom i hög grad och nedkallar stora nådegåvor över oss.

Han sade, att det var omöjligt för Gud, inte bara att bedra oss, utan till och med att låta en själ, som helt överlämnat sig åt honom och som är fast besluten att utstå allt för hans skull, få lida någon längre tid.

!

28

Han sade, att han nått därhän att han inte hade några andra tankar än på Gud, och när någon annan tanke eller frestelse sökte nästla sig in, kände han den komma, och den erfarenhet, som han hade av Guds omedelbara bistånd, gjorde att han ibland lät den komma närmare, och när tiden var inne, vände han sig till Gud, och då förflyktigades den ögonblickligen.

Han sade, att han på grund av denna erfarenhet inte tänkte i förväg på de uppgifter, som han skulle utföra, ty under den tid han behövde för dem, såg han i Gud liksom i en klar spegel vad 70 71försäkran om att han ingalunda skulle överge honom, och att han skulle ge honom kraft att uthärda den plåga, som han skulle låta komma över honom. Tack vare detta var han inte rädd för något och behövde inte dryfta sina själsangelägenheter med någon. När han velat göra detta, hade han bara blivit än mer förvirrad efteråt, och då han ju var villig att dö och bli förtappad för Guds kärleks skull, hade han ingen anledning att frukta.

Den fullkomliga överlåtelsen åt Gud var den säkra vägen, där fick man alltid ljus för att kunna gå framåt.

Han sade, att man i början måste vara trogen i sitt handlande och i sin försakelse, men att man därefter endast fick erfara outsäglig lycka. I svårigheterna behövde man bara ta sin tillflykt till Jesus Kristus och be honom om hans nåd, och med den blev allt lätt.

Han sade, att man ofta nöjde sig med botgöring och särskilda övningar och försummade kärleken, som är målet. Detta framgick mycket tydligt av gärningarna, och det var orsaken till att man såg så lite äkta dygd.

Han sade, att man varken behövde fina maner eller vetenskap för att gå till Gud utan bara ett hjärta, som var fast beslutet att inte ägna sig åt något annat än åt honom eller göra något utom för hans skull och att inte älska något annat än honom.

Fjärde samtalet - den 25 november 1667 Broder Lorens talade med mig med stor iver och öppenhet angående sitt sätt att närma sig Gud, och en del av detta har jag nedtecknat.

Han sade till mig, att det gällde att en gång för alla avstå från allt, som vi insåg inte kunde leda fram till Gud, och att så vänja oss vid ett oavlåtligt samtal med honom utan hemligheter eller spetsfundigheter. Det enda vi måste göra var att inse, att !

29

Gud var närvarande i vårt inre, och i varje ögonblick vända oss till honom för att be honom om hjälp, för att lära känna hans vilja i alla tvivelsmål och för att på bästa sätt utföra de ting, som vi klart inser att han fordrar av oss, samtidigt som vi offrar dem till honom redan innan vi utför dem och därefter tackar honom för att vi fått göra dem för hans skull.

Han sade, att man i detta oavlåtliga samtal också är ständigt upptagen med att lovprisa, tillbedja och älska Gud för hans oändliga godhet och fullkomlighet.

Han sade, att vi med stor förtröstan borde be om hans nåd utan att fästa oss vid våra tankar och söka vårt stöd i Vår Herres oändligt stora förtjänster. Inte vid någon handling, som vi hade att utföra, underlät Gud att ge oss sin nåd. Detta såg han tydligt, och han gick endast miste om denna nåd, när han lät sig avledas från Guds sällskap, eller när han hade glömt att be om hans bistånd.

!

30