Stadgaensium 1/2011

innehåll 2 Ledare 4 Ordförandekolumn 5 Från stadgeit till häradsåklagare 10 Utbyte i Albany, NY 16 Festrapport 18 Kolumn

1/2011 Etapp

Stad gaen sium

Ansvarig utgivare: Stadga r.f.

Chefredaktör: Vera Saarentaus Skribenter: Solveig Hagnäs Benjamin af Hällström Paul Karlsson Paula Klami-Wetterstein Sara Lindh

Vera Saarentaus

Ledare

Äntligen här !

I

dén om en egen medlemstidning för Stadga växte ursprungligen fram under ett lunchbordsamtal med min tutor Solveig Hagnäs en mycket, mycket regnig dag i september.

Jag var precis hemkommen från Europa för att påbörja mitt livs andra gulnäbbsår.

Då vi inte kunde komma på ett bra skäl varför Stad-

ga var den enda juridiska ämnesföreningen i Finland utan ett eget språkrör började vi omedelbart planera hur ett sådant kunde skapas. Med stor glädje i hjärtat kan jag nu – ett helt läsår senare – meddela att Stadgaensium ska fylla detta tomrum!

Början var ingalunda okomplicerad, utan före idén kunde få vingar måste

flera frågor besvaras, såväl ekonomiska som innehållsmässiga. Vem skulle betala för tidningen? Hur skulle den distribueras? Hur skulle tidningen se ut, vad skulle den innehålla? Vad ville stadgeiter läsa om? Och vad skulle blaskan heta?

Den första frågan – och potentiellt mest belastande för föreningen – nämligen den om pengar löstes

genom ett beslut om ett elektroniskt format. Detta beslut tycker jag i all sin enkelhet att var rätt, såväl ekonomiskt, ekologiskt som med tanke på distributionen: flera stadgeiter studerar ju i praktiken utanför Åbo och kommer sällan till Domvillan, där tidningen säkert rent fysiskt skulle ha lagts ut.

Frågan om vem som skulle göra layouten löstes ganska snabbt – det fick bli jag, som aldrig tidigare i mitt liv öppnat InDesign.

Här ser ni resultatet – bedöm själv!

Frågan om innehållet diskuterades omgående på hösten och vintern. Något överraskad blev jag av att det inte tycktes existera någon klar bild av vad en bra medlemstidning innehåller.

Jag hoppas att detta nummer utgör ett godtagbart förslag till ett innehåll som kan vara både underhållande och nyttigt. Jag tackar

dessutom varmt alla som har deltagit och gett sin tid till detta projekt. Tidningen har fått in en mångsidig samling texter från olika skribenter. Stadgas ordförande Paul Karlsson inleder med ordförandekolumn. Från rättsvetenskapliga institutionen har vår kurator Paula KlamiWetterstein bidragit med ett välskrivet kolumninlägg.

Sara Lindh, som även varit aktiv i Stadga, berättar om hur det varit att spendera en termin i utbyte i USA. Vår klubbhövding Benjamin af Hällström rapporterar stämningen i styrelsebytarsitzen i februari. Solveig Hagnäs intervjuar före detta stadgeit Heidi Röblom om hennes jobb som åklagare. Temat för detta första nummer – etapp – kom till mig utan några större ansträngningar, såsom man hoppas att det flesta i livet skulle göra, inte minst akademiska

slutarbeten. Grundandet av medlemstidning är en viktig etapp för en ämnesförening. Tacksamt märker jag att skribenterna låtit sig inspireras av temat.

Den sista olösta frågan, namnet, fastslogs under ett styrelsemöte den första mars och valdes utav flera alternativ. Det är tradition för juridikstuderande att stöda sig på juristernas uråldriga kelspråk, latinet, och det gjorde vi även nu: ”Stadgaensium” är genetiv pluralis av det nybildade adjektivet ”Stadgaensis” och betyder helt enkelt ”stadgeiternas”. Därtill kanske man i tankarna kan tillägga ”ärenden” eller ”saker” eller ”grejs”. Alltså är det stadgeiternas angelägenheter som vi rapporterar. Vi hoppas dock att även andra studerande och personalmedlemmar vid Akademins rättsvetenskapliga institution hittar fram till denna tidning!

Paul Karlsson

Ordf.

Jubileum

F

öreningen har ifall någon händelsevis har missat det påbörjat sitt femtonde verksamhetsår.

Det är minsann någonting att vara stolt över! Jag har i början av året ägnat mig åt att gå igenom gamla protokoll ända från föreningens begynnelse. Det är fascinerande att se hur vissa delar av föreningens verksamhet utvecklats under åren till det vi idag kan tycka att är självklart. Men några självklarheter är det inte. Under de gångna åren har ett flertal eldsjälar jobbat för föreningens bästa och utan dem skulle vi inte ens vara i närheten av var vi är idag.

På hösten utkommer en historik och då kan var och en ta del av historien om Ämnesföreningen Stadga.

Förutom att föreningen nått en viktig etapp och

befinner sig i sin ungdoms mest hektiska år så kan jag i skrivandets stund med glädje konstatera att våren äntligen gjort sitt antåg.

Som jag och många med mig har väntat! Nu kommer ljuset och värmen och allting känns så mycket mer positivt. Men även hösten har sina ljusa stunder. Då arrangeras nämligen en storslagen jubileumsårsfest i vilken alla naturligtvis ska delta!

En annan etapp är givetvis denna tidning. Samtliga föreningar för juridikstuderande har någon form av tidning. Förutom vi.

Men i och med att du läser detta är vi ett stort steg på vägen på den fronten. Jag hoppas innerligt att tidningen kommer att utvecklas och bli en viktig informationskanal för föreningens medlemmar i framtiden.

Text & bild Solveig Hagn채s

Fr책n stadgeit till h채rads책klagare

T

ingssekreteraren Solveig Hagnäs ringer upp häradsåklagaren Heidi Röblom en solig tisdag förmiddag. En spralligt glad röst svarar att hon gärna skulle ställa upp för en intervju. Åklagarämbetet är integrerat med tingsrätten så det tar inte många minuter att hitta fram – om man hittar fram. Åbo rättscenter är nämligen tämligen stort och någon som är ovan kan lätt slarva bort sig i gångarna.

Utbytesstudent i Tilburg Heidi Röblom har avlagt sin rättsnotarieexamen vid Åbo Akademi och är numera häradsåklagare vid åklagarämbetet i Västra Finland. Under sin studietid spenderade hon ett år på utbyte i Tilburg i Nederländerna. Under sitt utbytesår berättar Röblom att hon lärde sig massvis, men att hon också hade väldigt kul.

- Universitetet där var betydligt större än Akademin och de hade ett annor-

lunda sätt att undervisa.

Röblom hade i princip De hade ofta intressanta skrivit sin övningsuppsats gästföreläsare, till exempel i Holland. Men för att hon från FN:s människorättsskulle få den till godo vid kommitté. Man lärde sig ÅA behövde hon en oppomycket om hur olika rätts- nent. Hon fick inte endast system kan vara, att fast en opponent, utan tre, och ett rättsystem kan verka vara lika kan Forskarna verkade fascidet ändå vara nerade över att Röblom mycket anvar en livslevande finnorlunda än landssvensk. ett annat.

Vissa universella rättsregler är inte så universella de var alla professorer. som man skulle tro. UtOpponering var nämligen bytesåret var såväl annorinte något de annars skulle lunda, spännande, lärorikt ha haft på den kursen och som roligt. Att gå på utforskarna på universitetet byte är något jag verkligen var intresserade av ämnet rekommenderar. hon skrivit om, nämligen Att få studiepoäng minoritetsskydd i Finland. under utbytesåret är inte Universitetet hade ett eget alltid så lätt och det kan institut som specialiserat sig vara ännu svårare att få i minoritetsskydd och forsdem till godo vid det egna karna verkade rentav fasciexamensuniversitetet, så jag nerade över att hon var en frågade Röblom om hon livslevande finlandssvensk. fick några studiepoäng elFörutom övningsuppsatsen ler studieveckor under sitt fick hon studierna till godo utbytesår. som några valbara studiepoäng vid ÅA, resten fick hon - Fulla 40 studieveckor fick jag! skrattar Röblom. sedan till godo vid Åbo uniStudiehandledaren var förversitet efter att hon påbörvånad. jat magisterstudierna där.

Allmän rättslära är viktigt Vad ska man då studera för att bli åklagare?

- Såklart straff- och processrätt, men också allmän rättslära. Man behöver kunna allmän rättslära när man ska tolka lagen i praktiken, speciellt som åklagare. Vi ska ju inte tolka lagarna godtyckligt, utan objektivt i enlighet med de allmänna rättslärorna. Strafflagen ska till exempel tolkas restriktivt. Man lär sig förstå nyanseringarna mellan uppsåt, vårdslöshet och grov vårdslöshet med hjälp av allmän rättslära.

Röblom vill ändå inte framhäva betydelsen av studievalen alltför mycket.

- Vad du egentligen satsat på under studierna behöver inte påverka särskilt mycket i arbetslivet – “båten har inte gått” så att säga. Det är egentligen ganska slumpmässigt vart man hamnar och erfarenheten får man nog sedan i arbetslivet. Under min studietid var jag inte särskilt förtjust i förvaltningsrätt.

Men vad blev då min första

arbetsplats? Ja, förvaltningsjurist vid Åbo stad!

Parkeringsböter Vad gör då en förvaltningsjurist?

- Jag var förvaltningsjurist vid fastighetsverket och skötte bland annat tillståndsärenden. Jag skötte lagfart, förberedde ärenden för fastighetsnämnden, skrev avtal gällande vägbygge och försäljning av fastigheter, gav allmän juridisk rådgivning åt tjänstemän - allt mellan himmel och jord, nästan.

Parkeringsärenden sköttes av fastighetsverket så jag behandlade också parkeringsbotsprotesteringar.

Parkeringsböter har ju ingenting med polisen att göra. Även parkeringsböter som polisen skriver överklagas till fastighetsverket.

Från att diskutera förvaltningsjurister kommer vi in på den högaktuella diskussionen om privata parkeringsövervakare och jag måste ju fråga Röblom var hon står i frågan om privata parkeringsböter.

- Jag tror nog att jag

håller med grundlagsutskottet. Jag anser att parkeringsböter handlar om utövande av offentlig makt som inte kan överföras till privatpersoner. Alternativt skulle det krävas omfattande förändringar för att denna makt skulle kunna överföras till den privata marknaden.

Självständigt arbete Tillbaka till saken, vad är det bästa med att vara åklagare?

- Att vara åklagare är ett väldigt självständigt arbete.

Det är ingen som kan säga hur du ska göra ditt arbete eller hurudana beslut du ska fatta. Du styrs såklart av riksåklagarens föreskrifter och allmän rättspraxis men du fattar självständigt dina beslut och tar själv ansvar för dem. Det är också roligt att få sitta mycket i rättssalen och få väldigt mycket processerfarenhet.

Tycker man alltså om att sitta i rättssalen är åklagare ett yrke att ta i beaktande.

Hurudan är åklagarens typiska arbetsvecka?

- Jag har i medeltal två tingsdagar i veckan, dvs.

dagar då jag sitter i rätten.

Annars går min arbetstid åt till att göra åtalsprövningar, vilket betyder att läsa förundersökningsprotokoll och antingen skriva en stämningsansökan eller åtalseftergift. Dessutom skriver åklagaren svaromål till hovrätten i rättsfall som överklagats.

Finns det ännu något extra bra med att vara åklagare?

- Fria arbetstider! Visst finns det dagar som är långa, men annars är det ganska fritt arbete så länge du ser till att arbetet blir gjort. Dessutom är det så att du inte har klienter egentligen - i gott och ont.

Du för statens talan, du skall vara objektiv, du skall inte föra en specifik persons talan. Du skall utreda ärendet, vad som hänt på riktigt.

Samarbetet mellan polisen och åklagaren Hurudant är åklagarens och polisens samarbete?

- Åklagaren och polisen samarbetar en del under förundersökningen av

brott. Åklagaren kan säga som skall utredas och att hur förundersökningen ska man inte behöver begära gå till, vad som ska utredas tilläggsutredning. och vad som inte behöver utredas. Polisen kan också Åklagaryrkets krav göra en framställan om begränsning av förunderVad förväntas av en åklasökning till åklagaren om gare? det ter sig klart att saken - Åklagaren ska vara kommer att leda till åtalssaklig och objektiv - såklart eftergift, till exempel om också gärna kunnig. Se parterna har förlikts. Alla till statens och alla parters straffanspråk som skrivits goda och behandla alla jämav polisen till exempel i tra- likt. Att åklagaren ska vara fikbrott skall ännu godkän- objektiv kan ibland vara nas av åklagaren. Om den ”Det finns faktiskt inte som fått böter mycket som jag inte gillar motsätter i mitt arbete.” sig straffanspråket trots att åklagaren godkänt det går saken till svårt eftersom åklagaren tingsrättens behandling. också kan hamna föra målDet har hänt sig att jag inte sägandens yrkanden och godkänt straffanspråk p.g.a. således lyfta fram det som skälighetsorsaker. stöder målsäganden men - På Åland var det också dessutom sådana sahelt annat. Man kände ker som är till svarandens alla personligen och man fördel. Bilden att åklagaren kunde för små saker ringa alltid är på målsägandens upp förundersökningsledsida är inte den moderna ningen. Det diskuterades bilden av åklagaren. mera på förhand vad som Röblom talar mycket skall göras. Då man får positivt om sitt yrke, så vad förundersökningen är det är då det sämsta med att meningen att det har utretts vara åklagare?

nad från där du nu jobbar?

- Det var lite annorlunda. Man märkte klart att Åland är litet och att alla känner alla. Man märkte det i målen, till exempel grannosämja märktes på ett annat sätt. Arbetet var ändå som vanligt, “Jag ramlade i princip in men arbetspå ett bananskal.” marknaden på Åland är betydligt förlikadana trots allt och efter månligare för svenskspråkien tid kan vissa ärenden bli ga jurister än på fastlandet. lite ensidiga. Men å andra Röblom berättar att sidan dyker det alltid ibland hon ursprungligen for till upp nya fall. Och i rättsÅland för att auskultera, salen vet man ändå aldrig men stannade sedan där vad som händer! utbrister som åklagare tills hon tog Röblom. emot den tjänst hon har nu - Men man kanske blir vid åklagarämbetet i Västra lite cynisk mot världen.

Finland.

Man ser saker som man kanske inte skulle vilja se.

Auskultering lönar sig Man ser den tråkliga sidan av mänskligheten. De På tal om att auskultera, chocknyheter som syns vad tyckte du om det? i nyheterna är vardag på - Jag rekommenderar åklagarämbetet. varmt att auskultera, även om man inte skulle satsa på att bli domare, efterSkillnad mellan små som man lär sig så mycket. och stora orter Det är bra att ha suttit på Hurudant var det att vara den sidan av bänken om åklagare på Åland till skillman någonsin har tänkt - Det finns faktiskt inte mycket som jag inte gillar i mitt arbete. Jag tycker helt enkelt om mitt arbete. Som i allt arbete blir det såklart efter en tid rutin. Största delen av ärenden är ganska

föra process i en rättssal.

Man ser hur det går till, vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Man går i princip igenom alla rättsområden som notarie - brottmål, avtalstvister, civilmål osv. Jag rekommenderar att auskultera trots att lönen är vad den är. Åtminstone vid stora åklagarämbeten är det svårt att få arbetsplats om man inte auskulterat eller annars har god processerfarenhet.

Vad är den vanligaste vägen till åklagaryrket?

- Vi åklagare har ganska olika bakgrunder. Jag ramlade i princip in på ett bananskal efter att jag auskulterat på Åland. Det gäller att auskultera och sedan söka sig in helt enkelt.

Många åklagare har också jobbat som hovrättsfiskaler tidigare.

Men vad gör dina studiekompisar nuförtiden?

- En hel del sitter på byråer i Helsingfors, vissa i byråer i Åbo och några på banker eller försäkringsbolag. Många har auskulterat men det är inte särskilt många som synts inom rättsväsendet.

Sara Lindh

Utbyte i Albany, NY

B

erätta allmänt om när, varför, hur och vart du bestämde dig vart du ville åka på utbyte. Hur hittade du information?

Jag hade alltid tänkt åka på utbyte i något skede, om inte nu från ÅA så från Yliopisto. Tanken att studera, bo och leva i ett annat land har alltid intres-

serat mig. Dessutom är det stor konkurrens på dagens arbetsmarknad och CV:n behöver något som sticker ut, något som visar att du klarar av utmaningar och att du kan anpassa dig efter omgivningen. Jag visste att jag ville till ett engelskspråkigt land, dels för att jag skulle förstå vad som sades åt mig, dels för att bättra på min engelska. Jag har 10

alltid tyckt och tänkt att min engelska är bra, den har jag alltid kunnat och den försvinner inte. På mitt sommarjobb för några år sedan behövde jag mitt i allt använda juridisk engelska.

Min turist/restaurangengelska räckte inte längre till för att ge bra betjäning. Nu var det viktigt att jag uttalade alla ord rätt och använde korrekta termer. Jag kunde

inte förklara mig fram till något, jag kunde t.ex. inte använda ordet ”ship” om jag menade ”vessel”.

Jag bestämde mig en dag på jobbet. Jag började genast lusläsa ÅA:s sidor om utbyte, jag kontaktade Monica på internationella enheten och började granska olika skolor i USA, deras hemsidor och vad de hade att erbjuda. Något jag så här i efterhand önskar att jag skulle kollat upp bättre var själva staden jag skulle

till, men just då var det irrelevant, huvudsaken att jag fick åka någonstans.

Jag sökte till State University of New York in Albany, och efter några månader fick jag beskedet att jag blivit antagen.

Hur länge var du på utbyte? I vilket skede av dina RN-studier var du? Vilken tycker du är den bästa tidpunkten att åka på utbyte för RNstuderande?

11

Hösten 2010 påbörjade jag mitt fjärde studieår på RN. Den 20 augusti 2010 bar det iväg till Albany.

Med mig hade jag Jenni, som började studera samtidigt som mig här i Åbo. Vi skulle båda spendera höstterminen i Albany. Nästan så fort som jag anlände till USA och började skaffa vänner och gå på lektioner märkte jag att jag var ca trefyra år äldre än alla andra.

De flesta som jag umgicks med, andra utbytesstude-

rande och mina klasskompisar, var mellan 18-21 år gamla. Några utisar var 24, en var 26. Jag önskar att jag skulle ha åkt på utbyte tidigare, det vill säga när jag var yngre. Eftersom vi hade flera som var yngre än 21, betydde det att de inte kom in på krog. Varje gång vi skulle ut var vi tvungna att springa runt till tio olika barer och se till att alla kom in, fiffla med id och försöka flörta med vakterna. Det var helt ok för mig att göra det som 17-åring, men som 25-åring kändes det inte lika ok.

Om ni funderar på att åka på utbyte rekommenderar jag att ni gör det när ni är mellan 21-23 (18-23 om ni är någon annanstans än i USA). Då tror jag att ni får mest ut av det.

Vilka praktiska förberedelser ingick?

När man ska åka iväg på utbyte är det en hel del saker som ska göras och förberedas. Åker man till USA ska man börja förbereda sig tre-fyra, till och med fem månader på förhand. Visum ska fixas, vilket betyder en himla massa pappersarbete, intervjuer, olika inbetalningar, specialfotografering etc. Åker man på hösten ska man börja fixa med visumet redan på våren, det kan ta

flera månader innan man får åka på intervju, sedan tar det ännu någon vecka innan man får tillbaka passet och själva visumet. Allt detta måste hända inom en viss tid före resan, annars är inte visumet giltigt. Något man ska vara noga med är att läsa alla papper och följa alla (alla!) instruktioner. Jag sökte upp den mesta informationen själv på nätet.

Angående informationen om skolan fick jag mycket hjälp av Anna G som var på utbyte i Albany 2008. Redan när man söker till utbyte ska man välja kurser. När vi fick meddelande om att vi blivit antagna, skulle vi fylla i de kurser vi skulle ha, igen. Eftersom skolan postade dessa antagningsbesked åt alla, innebar det av vi i Finland fick våra brev någon månad efter alla andra. Detta ledde i sin tur att alla kurser vi valt redan var fullbokade. Först var jag väldigt irriterad på grund av detta, men när jag senare kom på att där fanns väldigt många andra intressanta kurser lättade irritationen.

Nu så här i efterhand är jag verkligen tacksam att jag läste andra kurser än Criminal Justice, som det var planerat från början. När annars skulle jag få undervisning av en afrikanskamerikansk präst i African American Religion History 12

och lyssna på intressanta historier av alla möjliga olika religiösa ledare inom den afrikansk-amerikanska religionen? Hur många av er har till exempel fått studiepoäng för att testa på voodoo?

Hur fungerade det mottagande universitetets internationella enhet?

Den internationella enheten i SUNY Albany var helt ok. De hade massa program för oss de två första veckorna. Jag deltog inte i så många av dem dock.

Jag var med på en av dem i fem minuter, det påminde lite om dagis, vi skulle sitta i en ring och leka lekar. Istället gick jag på egna upptäcktsfärder.

Jag hade inte så mycket att göra med den internationella enheten. Det kanske mest berodde på att jag bodde off campus, och på så sätt var jag själv ansvarig för det mesta som jag gjorde. Angående kurser och så fick jag den hjälp jag frågade efter, men det var nog ytterst sällan jag behövde hjälp.

Hur hittade du bostad?

Jag visste redan när jag sökte utbyte att jag inte vill bo på campus. Jag har bott på internat i Finland.

Det var hel kul när jag var 15, och till och med när

jag var 20, men nu var jag inte längre intresserad. Jag hittade lägenhet ganska snabbt på craigslist.org. Jag hade tur och hade några bekanta som kunde hjälpa mig med vilka områden som var bra och vilka som var dåliga. Sådant kan man inte veta när man kommer till en helt ny stad. Då är det bra att känna någon med lite förhandskunskap.

Speciellt i Albany finns det väldigt många dåliga områden, men där var jag hittade lägenhet var det riktigt lugnt. Jag bodde med tre andra. Vi hade alla eget rum – som en helt vanligt kimppa-kämppä här i Åbo.

Vad studerade du?

Vad tyckte du om undervisningen? Har du fått studierna till godo vid Akademin?

Tanken var att jag skulle studera Criminal Justice.

Men med tanke på att alla kurser var fulla läste jag istället African American Religious History, Terrorists and Theorizing, Criminal Justice och Business Law. Undervisningen var för det mesta riktigt bra.

Väldigt annorlunda från ÅA-kurserna. Tenterna var true or false questions, essäer och rättsfall. Tenterna var mycket lättare där än här i Finland, men alla tenter och alla deadlines var inom

en och samma vecka.

De studiepoäng jag fick där kan jag inte få till godo här, men jag får dem till godo senare vid Yliopisto som tillvalskurser.

Berätta om din vistelse utanför det akademiska.

Reste du? Festade? Fick nya vänner?

13

De första två månaderna gick det mycket tid åt till fester. Eftersom jag och Jonathan (en av mina kämppisar) var de enda i vårt kompisgäng som inte bodde på campus, var festen alltid hos oss. Även de kvällar jag och Jonathan inte var ute kom alla till oss för att förfesta. De som

där blev våra bästa vänner kom ofta för att äta frukost hos oss, sova på vår soffa när deras rumskompis hade sex 1,5 meter från dem eller bara annars vara i lugn och ro en söndagskväll.

Något jag ville få där var en vardag, och det fick jag. Jag ville testa på hur det är att leva och bo i USA, inte hur det är att vara turist där.

De två första månaderna var jag på några mindre resor. Kanada ligger tre timmar från Albany, Boston sju timmar och NYC tre timmar. Det var lätt att ta sig med buss och tåg till dessa ställen.

I slutet av oktober flyttade min pojkvän till NYC för två månader. Efter det spenderade jag alla mina helger i NYC, vilket jag är mycket glad över att jag gjorde.

NYC är en underbar stad, fast jag spenderade minst tre dagar per vecka där i två månader, har jag inte ens sett nära på allt. Även i NYC hann vi få en vardag. Är du i allmänhet nöjd med ditt utbyte? Motsvarade utbytet dina förväntningar?

När jag kom hem från utbytet var jag väldigt glad av att vara hemma. Jag var så trött på allt vad amerikaner heter, och alla som påstod att USA är ett bra och framtidens land hade

jag lust att ge en rak höger.

Jag har aldrig någonsin bott i ett så dåligt byggt, dåligt tätat, snett, dåligt uppvärmt/nedkylt hus som när jag bodde i USA. Jag har aldrig i hela mitt liv använt en check här i Finland, men i USA blev jag dumförklarad för att jag inte visste hur man skulle skriva en check. ”How do you pay bills in Finland??” fick jag alltid till kommentar. ”Internet banking”, försökte jag stava upp åt dem. ”Noooo you can’t pay bills on internet, that’s just stupid.” ”What do you mean bank-account number, just write me a check!” etc, etc. Jag fick också deras nya Debet Card – It withdraws money from your account, you don’t get a visa bill in your postbox! Taaa-daaa!

Jag blev även undervisad i hur man använder en bankbok, för det är det enda sättet att veta hur mycket pengar du har, efter som du inte får en räkning hem efter en månad.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur bra vi har det i Finland och hur efter USA är på så många olika sätt. Men jag håller mig till bankexemplet denna gång.

Nu, efter någon månad blir jag mer och mer nöjd hela tiden med mitt utbyte.

När jag kom hem var jag som sagt så irriterad på hur dåligt allt fungerade där, 14

att jag hade mest negativa saker att säga om utbytet.

Visserligen, när man stötte på de olika farthindren och dumma amerikaner tog man det inte så hårt. Det var mera i efterhand, när det bara var någon vecka kvar i USA, som jag började bli irriterad.

Min absolut bästa erfarenhet från utbytet är nog alla människor jag träffade, alla nya kulturer och levnadssätt jag fick prova på, alla möjliga intressanta trivia jag lärde mig om allt mellan himmel och jord.

Jag fick än en gång lära mig att kontrollera min irritation, ilska, hantera idioter, gränsbevakare, nya utmaningar och allt möjligt man kan komma på. En sak vi fick pröva på var att leva utan el i fyra dagar. Som tur var det ca 30 grader varmt, så vi behövde inte värme, men det är inte så lätt att leva utan lampor när det blir mörkt klockan fem på eftermiddagen. Men t.ex. en sådan sak, att det inte går att få tag i ens landlord eller elfirma på fyra dagar är lite spännande.

Vilka tips skulle du ge studerande som vill åka på utbyte?

Det tips jag har till de som funderar på att åka på utbyte: Åk på utbyte!

Det är alltid bra att kol-

la upp lite angående seder och bruk dit man är på väg.

Om inte annat så lär man ju sig den svåra vägen.

Lönar det sej för en rättsvetare att åka på utbyte?

Vad tror du att du får ut av utbytet med tanke på arbetslivet å ena sidan och livserfarenhet å andra sidan?

Med tanke på utbildningen så vet jag inte om

det lönar sig för rättsvetare att åka. Vi får ju det inte till godo. Och juridiken stämmer inte överens med något annat land. Men det lönar sig för dig som människa att åka. Att se en ny kultur, nya levnadssätt, nya studiesätt, nya kurser, ämnen som du annars aldrig skulle veta något om. Att öka på sin allmänbildning är aldrig fel. Plus att det är viktigt att ha en konkur-

15

renskraftig CV. Att ha ett halvt år studier i annat land ger mycket till din cv. Det säger mer om dig som person än bara själva utbytet.

Det visar att du inte räds utmaningar, problem och främmande kulturer. Det visar också att du klarar av att stå på egna ben och skapa dig ett liv och ett socialt umgänge från noll och ingenting på bara några veckor.

Benjamin af Hällström Klubbhövding

Festrapport

D

en 2.2.2011 ordnade Stadga den stora styrelsebytarsitzen då den gamla styrelsen avtackades och den nya styrelsen för jubileumsåret välkomnades. Denna sitz var det första stora evenemanget som den nya styrelsen ordnade, så allting hade med andra ord planerats och förberetts med största omsorg. Deltagarantalet steg till närmare femtio, och redan denna omständighet garanterade en varm och intim stämning under K:s valv. Själva sitzen började med en mingelstund då det bjöds på litet smått och gott, i väntan på den gamla styrelsen som helt i enlighet med traditionen var ”snäppet” försenad. De övriga

deltagarna väntade dock tålmodigt tills den gamla styssen till slut dök upp, efter vad som kan antas ha varit en ordentlig förfest.

Då alla satt sig, och sitzen på allvar kunde börja, inleddes det hela med en kort presentationsrunda, speciellt ämnad åt de många vänföreningarna som var inbjudna. Redan efter de första snapsarna tilltog ljudnivån, och stämningen blev, kanske inte oväntat, mer avslappnad. På menyn för kvällen stod sallad, lasagne och chokladmousse. Trots ett antal skeptiska toner vid serveringen visade sig maten till slut få ett berömligt betyg. En del vänföreningar hade med sig presenter till den nya styrelsen, och dessa togs emot respek16

tive inmundigades med stor tacksamhet. Även den gamla styrelsen fick sina traditionsenliga presenter av den nya styrelsen, och dessa användes med varierande framgång under kvällens lopp. Sångerna och de glada ropen ekade en lång stund och stämningen var på topp hela kvällen. Ett hedersomnämnande kan i detta sammanhang ges den gamla styrelsen för deras muntra verksamhet under kvällens lopp samt den nya ordföranden som höll ett tämligen oförberett tal, men lyckades sätta många vackra ord efter varandra.

Några större incidenter inträffade inte, med undantag för en mindre mjölkskada.

Sammanfattningsvis kan konstateras att kvällen var lyckad och minnesvärd, ett stort tack till alla som var med och de som möjliggjort själva festen!

Att vara klubbhövding, och därigenom delansvarig för de flesta evenemangen som Stadga ordnar, är inte alltid lika lätt som man skulle tro. Trots sin lilla storlek är vår ämnesförening en särdeles aktiv förening med mycket program varje månad. Den kanske största utmaningen utgörs av den lilla arbetskraft som finns till förfogande. Till skillnad från en del större föreningar saknar Stadga

ett egentligt verkställighetsmaskineri. Ordnandet av en sitz innebär ett stort arbete, bl.a. butiksbesöken, dukandet mm. faller ofta på en eller två personer dvs. de festansvariga, och det kan bli stressigt, värre ifall det inte vore för den frivilliga arbetskraft som pliktarna och övriga frivilliga utgör.

Som ansvarig för festerna gäller det att hålla i trådarna för verksamheten före och under en sitz, och då minneslistan är lång blir den hjälpande arbetskraftens insats guld värd. Lyckligtvis är stadgeiter motiverade och flitiga arbetare, så några som helst problem uppstår sällan, och stämningen är avslappnad och lugn även före ett evenemang.

Under sitzarnas gång kan man mången gång njuta av stämningen på samma sätt som de sitzande trots att man hör till de som arbetar. Tacksamheten bland de deltagande är stor, och det är kanske denna tacksamhet bland stadgeiter som motiverar att ordna evenemang gång på gång. Trots att det stundvis kan kännas tungt att vara ansvarig över de många evenemang som stadga ordnar kan man alltså ändå konstatera att det är en givande post, och någon brist på motivation lär inte förekomma i första hand.

17

Paula Klami-Wetterstein

Kolumn

Den oorganiserade tillvaron – vägen till lyckan?

J

uristerna är kända för att ha ett tvångsartat behov av att klassificera, kategorisera och systematisera. Genom att ordna de enskilda juridiska begreppen och placera dem i ett större sammanhang för tolkningens ändamål strävar man efter att skapa sådan förutsebarhet som är nödvändig för rättsligt beslutsfattande. Den flexibilitet som behövs för att förverkliga den materiella rättvisan relateras till förutsebarheten, och genom att ställa särskilda kriterier för justifikation vid eventuella avvikelser söker man förhindra rubbningar av ordningen och således bibehålla dess interna rationalitet.

Systematiseringen är en av hörnstenarna i den rättsvetenskapliga metodiken. Det är emellertid inte enbart rättsvetare som belastas av detta tvångsbeteende; hos varje individ torde det finnas en inbyggd strävan efter att undvika kaos. Vad vi egentligen gör när vi systematiserar normer, städar klädskåp eller arkiverar dokument är att vi försöker imitera naturens suveräna ordning och därigenom hantera den olidliga osäkerheten.

Tiden kan vi inte kontrollera. Jovisst, vi kan försöka reglera vår tidsanvändning – men själva tidens gång kan en enskild individ (lyckligtvis) inte påverka genom sitt beteende eller sina handlingar. Man kan knappast påstå 18

att vi skulle ha givit upp inför detta oundvikliga faktum, tvärtom. För att uppnå såväl individuella målsättningar som mer allmänna resultatkrav har vi skapat invecklade och genomtänkta (eller ibland också mindre genomtänkta) system för att strukturera vår existens. Någon har bestämt att rättsnotarieexamen bör kunna avläggas på tre år, att läsåret skall indelas i fyra perioder och att en studieperiod som omfattar fem studiepoäng motsvarar hundratrettiofem timmars arbetsinsats. Den studerande förutsätts planera sina studier i enlighet med dessa ramar. Och så svårt borde det inte vara, för vi är ju väl indoktrinerade i det systematiska tänkandet när det gäller tidsanvändningen.

Det är lätt att kritisera byråkratiska och till synes onödiga planeringsverktyg och att svartmåla dem som planerar, övervakar eller följer olika scheman och tidtabeller.

Man kan med fog påstå att alltför stränga prestationskrav och strama tidtabeller är ägnade att döda kreativiteten.

Och många har motsatt sig den välstrukturerade tillvaron så tvärt att det till och med har uppstått särskilda rörelser, fenomen och begrepp med epitet som slow eller down vilka syftar till en lugnare och mer balanserad livsföring.

Men hur farligt är det egentligen med projekttänkandet, tidsplaneringen och målsättningarna? Den som alltför slaviskt följer ideologin om att enbart existera märker kanske förr eller senare att den betungande prestationsångesten har ersatts av – för att citera Milan Kundera – varats olidliga lätthet och att den eftertraktade känslan av frihet inte har lett till någon djupare lycka. Utan sådana nödvändiga etapper som en avklarad tentamen eller ett färdigskrivet kapitel i doktorsavhandlingen framstår studietiden eller doktorandperioden som en enda lång tunnel, ett bottenlöst träsk. För de flesta torde en god mental hälsa åtminstone i viss mån vara beroende av eller knuten till känslan av att åstadkomma någonting. Att man låter sina handlingar styras av den känslan behöver inte utesluta den ideologiska utgångspunkten om att livet i sig är värdefullt och bör stå i fokus. Balansen i livet hittas kanske inte ändå genom att slopa tidtabellerna utan snarare genom att erkänna att de är underordnade de faktiska målsättningarna.

När vi har insett detta beroendeförhållande – att planeringen inte har något egenvärde – har vi förutsättningar för att, i stället för en konstgjord och påklistrad frihetskänsla, hitta den riktiga balansen och den genuina lyckan.

19

Stadgas roddlag 2011 - från vänster Johannes Brunila, Minna Räisänen, A-K Ihalainen, Maija Sivosuo, Paul Karlsson, Joanna Rindell, Mia Skog, Pernilla Siggberg, Benjamin af Hällström och Solveig Hagnäs.