Stadgaensium 1/2012

1/2012 Konkurrens

Stad gaen sium innehåll 2 Ledare 3 Ordförandekolumn 4 Först men inte sist 7 Amsterdamexkursionen 2012 11 Exil från Domvillan 14 Kolumn

Ansvarig utgivare: Stadga r.f.

Chefredaktör: Vera Saarentaus Skribenter: Paul Karlsson Alisa Muraja Viljam Engström

Vera Saarentaus Ledare

concurro,

T

emat jag valde till denna tidning var konkurrens.

En tanke bakom detta var väl att alla rättsområden så småningom ska få ta plats i denna tidning.

En annan tanke var att konkurrensrätt tycks vara ett ytterst populärt ämnesområde speciellt hos de studerande som siktar på en karriär inom affärsjuridiken.

Den tredje tanken var att det numera inte tycks finnas – om det någonsin fanns – ett område här i livet som konkurrenstänkande inte skulle beröra.

Konkurrens är – på gott och ont – närvarande överallt i vårt samhälle, i synner-

het i politiken och näringslivet. I bästa fall fungerar en rättvis (vad ordet än må betyda) konkurrens företag och individer att sträva till sitt bästa resultat, skapa innovationer och nå höjder som de inte hade nått utan att bli sporrade till dessa prestationer. I värsta fall kan konkurrens – speciellt om den ligger utanför de ramar som lagen uppställer – komma samhället till last genom t.ex. karteller eller moraliskt tveksamma gentjänster mellan politiker och representanter av makthavare i näringslivet.

Vi konkurrerar mycket och ofta i våra liv, vare vi ville det eller inte. Men 2

jag vill påstå att den mest beständiga konkurrenten i våra liv är vi själva, alltså det självet som man så gärna skulle vara. För en studerande innebär detta ofta följande mantra: Bättre tentresultat! Snabbare studier! Mer och bättre arbetsprestationer!

Alltid emellanåt lär det vara bäst att sluta fred med idealsjälvet och ge konkurrenten några lediga dagar, trots allt. För i vilan kan man ju komma på någon riktigt bra idé, nå en insikt som inte ville komma fram under press eller helt enkelt njuta av livet.

Paul Karlsson Ordf.

concurrere J

ag vill inledningsvis genast påpeka att jag är värdelös på matematik. Trots det kommer den här texten att handla en hel del om siffror. Min historielärare från gymnasiet brukade säga att det finns lögn, ännu mera lögn och statistik. Jag håller inte med.

Av någon orsak älskar jag statistik. Med hjälp av statistik kan man bevisa vad som helst – även om det inte nödvändigtvis är sant!

Det här skrivs någon dag innan årets nya studerande inleder sina studier. Temat för detta nummer är tänkt att vara konkurrens och detta i kombination med de nya studerandenas ankomst får mig att tänka på antagningsstatistik.

Under sommaren kunde man stöta på rubriker som deklarerade att det är klart lättare att komma in till Åbo Akademi. Hela 44 % av de som sökte in blev antagna. Det är alltså tänkt att procenten ska visa hur lätt det är att komma in

på en utbildning. Det här är inte något jag tänker ta ställning till i övrigt men poängterar det självklara, antagningsstatistiken varierar beroende på vilken utbildning det är frågan om.

Nu i år sökte 160 personer in till rättsnotarieutbildningen vid Åbo Akademi.

Av dessa antogs 28 vilket innebär att 17,5 % av de sökande kom in.

Tillsammans med Helsingfors universitet är det rättsnotarieutbildningen vid Åbo Akademi som ser till att det utbildas svenskspråkiga jurister i Finland. Helsingfors universitet utbildar jurister både i Helsingfors och i Vasa. Till Helsingfors sökte 152 personer av vilka 18 personer eller nästan 12 % antogs. Motsvarande siffror för Vasa är 48 sökande och 11 antagna vilket innebär nästan 23 %.

Om man följer procentregeln visar statistiken att det av dessa tre antagningsmöjligheter för svenskspråkiga var lättast att komma in till Vasa. Åbo Akademi 3

placerar sig i mitten och Helsingfors vinner duellen.

Men om man tänker Helsingfors universitet som en helhet och tar medeltalet av antagningsprocenten så blir det riktigt intressant. Enligt den uträkningsmetoden var det 17,5 % som kom in till Helsingfors universitets juridiska fakultet och det låter plötsligt som en mycket bekant siffra. Till Helsingfors universitets juridiska utbildning antogs totalt 29 svenskspråkiga sökanden medan motsvarande siffra för Åbo Akademi är 28.

Avslutningsvis: Totala antalet blivande juridikstuderanden som antogs år 2012 är enligt icke bekräftade uppgifter 530 stycken.

Av dessa var 57 stycken de svenskspråkiga som behandlats ovan. Det innebär att nästan 11 % av alla som började studera juridik i år var svenskspråkiga. Vad jag egentligen vill ha sagt med det här förblir oklart även för mig själv. Annat än att statistik är roligt.

Text & bild Paul Karlsson

Först men inte sist

I

år blir det 16 år sedan rättsnotarieutbildningen vid Åbo Akademi startade. Samtidigt blev det möjligt att fortsätta studierna till juris kandidat (motsvarande titel är numera juris magister) vid Turun yliopisto. Det är alltså inte särskilt länge

vara en intressant person att träffa så jag bestämde mig för att söka upp honom på Västra Nylands tingsrätt där han jobbar som tingsdomare.

Från vice- till rättsnotarie - Jag började studera på vicenotarieprogrammet 1993, berättar Hirn. Även den ut“Övergångsskedet mellan bildningen var vicenotarieutbildningen ett samarbete och rättsnotarieutbildmed Turun ningen var lite speciellt.” yliopisto men möjligheten att bygga på vi har haft jurister som den examen för att bli jurist gått enligt det system vi nu fanns inte. Efter en tid böruppfattar som självklart ute jade det ändå ryktas om att på arbetsmarknaden. ExÅbo Akademi skulle starta akt hur länge var konstigt en rättsnotarieutbildning nog inte alldeles lätt att med möjligheter att studera utreda, men efter ihärdiga vidare vid Turun yliopisto. efterforskningar dök både Det var ändå länge oklart ett namn och ett årtal upp, hur det skulle bli och en del nämligen Christian Hirn vicenotariestuderanden beoch 1999. Det här betyder stämde sig för att inte vänta att det i år blir 13 år sedan och bytte till att till exempel ”vår” första jurist utexami- studera statskunskap eller nerades. Det måste givetvis ekonomi.

4

Rättsnotarieutbildningen påbörjades slutligen hösten 1996 och 1997 sökte Christian in på den utbildningen för att kunna fortsätta sina studier vid Turun yliopisto, vid den här tiden fanns ingen möjlighet att fortsätta vid till exempel Helsingfors universitet så som det finns idag.

Dubbeltenta - Övergångsskedet mellan vicenotarieutbildningen och rättsnotarieutbildningen var lite speciellt. Jag fick en del av mina studier till godo men vissa kurser så som straffrätt var jag tvungen att tentera två gånger. Det här berodde på att den straffrättskurs som ingick i vicenotariestudierna inte ansågs motsvara kraven för rättsnotariestudier. Straffrättskursen jag gick första gången var också den på Turun yliopisto men de hade en skild kurs för vicenotarierna som alltså inte ansågs motsvara de krav rättsnota-

rieutbildningen ställde. Jag var även tvungen att skriva inträdesförhör två gånger, först 1993 till vicenotarieutbildningen och igen 1997 till rättsnotarieutbildningen. Överlag gick det ändå rätt smidigt. Jag hade ett rätt så tufft program för att hinna bli klar rättsnotarie våren 1998 och kunna söka vidare. Det höll på att bli riktigt knappt men lyckades till all tur. När man väl kommit över till Turun yliopisto gick det också smidigt.

Samtidigt steg ens ”marknadsvärde” en hel del. Nu var man inskriven på Turun yliopistos juridiska fakultet och dessutom kunde man svenska!

Viktigt med både finska och svenska I samma veva poängterar Christian ändå vikten av att kunna finska. Han konstaterar att han nästan kunde bättre finska efter att han kom ut från gymnasiet än när han utexaminerades

som jurist.

- Det är helt enkelt så att om man vill jobba som jurist i Finland så krävs en bra finska. Någonting som jag kanske lite ångrar så här i efterhand är att jag benhårt höll fast vid att skriva allt från tentsvar till skrift-

kanske inte den briljansen.

I de allra flesta fallen krävs dessutom att man har utmärkta kunskaper i finska.

Det betyder att man som svenskspråkig måste avlägga det så kallade stora finska språkprovet för att påvisa den här kunskapen.

”Advokatens uppgift är att tillvarata klientens intressen medan domaren ska nå ett rättvist och riktigt avgörande. Men det är väl så att det finns olika jobb för olika sorters människor och domare är det som visat sig passa just mig..” liga arbeten på svenska. Det här ledde till att min finska kanske inte blev så bra som den kunde ha varit.

- Som jurist så är det genom sitt språk man visar sitt kunnande. Oberoende av hur kunnig du än må vara, skriver du med massor av språkfel uppfattas 5

Arbetserfarenhet ger vägledning Det som kanske intresserar läsarna en hel del är också vad Christian hunnit med för slags jobb såväl under studietiden som efter att han blev färdig. Han är ju trots allt den som varit i ar-

betslivet längst av oss.

- Under somrarna jobbade jag bland annat på en bokföringsbyrå. Med tanke på ekonomisk brottslighet har det här varit till stor nytta. Sedan har jag också jobbat på en skattebyrå, som trainee på en advokatbyrå och så skötte jag om räkningarna och lönerna på ett åldringshem. När jag väl blev färdig fick jag genast jobb på en advokatbyrå och stannade där ett par år. År 2002 auskulterade jag och sedan dess har jag jobbat inom domstolsväsendet.

Att jobba som domare skiljer sig en hel del från att jobba på en advokatbyrå.

Advokatens uppgift är att tillvarata klientens intressen medan domaren ska nå ett rättvist och riktigt avgörande. Men det är väl så att det finns olika jobb för olika sorters människor och domare är det som visat sig passa just mig.

Före Stadga grundades var vicenotarierna medlemmar i SF-klubben. Ämnesföreningen Stadga var först i startgroparna vid den här tiden så Christian hann inte delta så mycket i föreningens verksamhet, dock har han suttit i studentkårens styrelse som skattmästare ett år.

Den första ÅA-TYjuristen Så här avslutningsvis måste jag passa på att ge Christian upprättelse från en artikel som publicerades i meddelanden från Åbo Akademi när han blev färdig.

- Rubriken var någonting i stil med ”Äntligen fick Christian sin examen.”

Det har skapat en viss munterhet hos såväl studiekamrater som kolleger.

Man kunde ju med tanke på rubriken tro att jag varit

6

en evighetsstuderande som kämpat på och äntligen efter 15 års arbete fått min examen.

Men som säkert nu är klart så hade den rubriken sitt ursprung i att han var den första som blev färdig jurist inom ramarna för samarbetet mellan ÅA och TY. Efter honom har det kommit många fler och förhoppningsvis fortsätter det på samma sätt även i framtiden.

Text: Alisa Muraja Bild: Solveig Hagnäs

Amsterdamexkursionen

2012 S

tadgas stora exkursion våren 2012 gjordes till Amsterdam. På morgonen den 7:e maj åkte 15 stadgeiter till staden känd för sina otaliga kanaler och mycket mera. Resan bestod av fem underbara, fartfyllda, minnesvärda dagar. Vi hann se flera olika sidor av storstaden och försökte fylla tiden

med så många upplevelser som möjligt. Ändå gick resan allt för fort och flera av oss steg motvilligt på planet hem.

Huvudmålet med resan och för många höjdpunkten på våra fem dagar tillsammans var besöket på internationella brottsdomstolen i Haag (ICC) där vi fick följa med en rättegång.

7

För att komma till Haag, staden där Nederländernas regering och generalstaterna har sina säten, måste vi ta tåget från Amsterdam.

Vår reseledare Janni hade i förväg tagit reda på vilket tåg vi skulle ta och hur vi skulle hitta fram. Så långt gick allt bra, vi hittade vårt tåg och väntade på att det skulle starta. Spänningen

steg då konduktören meddelade att tåget inte skulle åka någonstans. Med våra mycket begränsade kunskaper förstod ingen riktigt varför vi inte skulle komma fram med tåget. Det visade sig ändå att det ett par minuter senare skulle gå ett tåg som skulle ta oss nära Haag. Efter ett litet äventyr med trevliga medpassagerare och hjälpsamma

busschaufförer hittade vi slutligen fram i tid.

Rättegång i ICC Väl i domstolen fick vi följa med en allmän presentation av domstolen, dess uppbyggnad och verksamhet i form av ett videoklipp. En domstolsanställd presenterade också kort för oss de fall som var under arbete i domstolen. Därefter fick vi

8

följa med en rätt spännande rättegång. Fallet gällde JeanPierre Bemba Gombo, som var ledare för rörelsen för befriandet av Kongo. Han är åtalad för mord, våldtäkt och plundring som militärisk ledare för rörelsen. Under den tid vi fick följa med rättegången ville åtalaren försöka ta reda på vad som hade hänt en specifik dag på ett torg, ifall herr Bemba

hade varit på plats eller inte.

Domstolen hörde ett vittne för att få klarhet i situationen. Vittnet behövde tolk för att bli hörd och var inte alltid villig att svara på frågorna som åtalaren ställde honom. Både åtalaren och vittnet var märkbart irriterade på situationen och stämningen bland dem som följde med var spänd och fylld av förväntan. Det hela gick mycket långsamt

då både frågorna och svaren måste tolkas för att parterna skulle förstå varandra. Hela tiden satt den åtalade och såg uttråkat ut, ibland verkade han slumra till. Herr Bemba har suttit häktad i Haag sedan han blev arresterad 24.5.2008. I juli samma år började rättegången och mycket är ännu outrett. Att själv få följa med en rättegång gav ett nytt perspektiv på arbetet domarna, åklagarna och de andra juristerna i ICC gör, och min respekt för deras arbete steg otroligt. Det kan inte vara enkelt att dag ut och dag in lyssna på vittnen och den åtalade för att försöka reda ut något som hänt otaliga år sedan, tusentals kilometer borta i en totalt annan kultur. Det ligger absolut något i att domarna väljs så att de så bra som möjligt representerar världens olika kulturer.

Vi hade också lyckats få en halv timme samtalstid med den finländska ICCdomaren Erkki Kourula.

Han berättade åt oss om vad han gör för domstolen och hur han upplever vardagen där. Till exempel gav han oss sin åsikt om vad han tyckte om placeringen av domstolen i regniga Amsterdam i stället för att placera den någonstans närmare ekvatorn. Intressant var att få höra om 9

domarnas urvalsprocess.

Finland fick en domare till domstolen tack vare en lyckad kampanj och samarbete med de andra nordiska länderna.

Besök på finska ambassaden Då det var dags för lunchpaus i rättegången var det också tid för oss att ta oss till den finska ambassaden i Haag. Där satt vi en stund på kaffe med ministerrådet Sami Leino och ambassadrådet Miia Aro-Sanchez. De berättade kort om sig själva och hur de lyckats bli anställda på ambassaden. Aro-Sanchez var specialiserad på de internationella domstolarna i Haag och hon förklarade för oss de processer inom ICC som ännu blivit oklara.

Dessutom fick vi diskutera bland annat aktuella politiska ärenden, relationerna mellan Finland och Nederländerna samt arbetet på en ambassad.

Turistliv & nattliv i Amsterdam Förutom det mera officiella programmet hann vi se och uppleva mycket i Amsterdam. Hard Rock Café besökte vi genast första kvällen, en del av oss senare på nytt. Då största delen av resenärerna var kvinnliga blev det en hel del gående

på de centrala gatorna och därmed mycket shopping.

Vi besökte en eftermiddag Anne Franks museum som var byggt inne i huset hon gömde sig i med sin familj.

Några stadgeiter hittade sig dessutom en eftermiddag på sexmuséet. Vi åkte också en sväng med en turbåt på kanalerna och tog oss genom red light district. De flesta kvällar tillbringade vi i Amsterdams nattliv, ibland sent in på småtimmarna.

Alltid var det inte så lätt att ta sig fram med en grupp på 15 ungdomar.

Speciellt buss- och spårvagnschaufförerna blev sällan glada över att vi alla ville köpa var sin biljett för att komma fram; situationen väckte mycket varierande reaktionerna hos förarna. En del vägrade sälja biljetter enskilt, en del bara mötte sitt öde av att ta emot 15 gånger 2,5 € med dysterhet, medan en del i sin tur tog det med humor och lät oss åka gratis i stället för att behöva krångla.

Inte heller restaurangerna välkomnade alltid en grupp finska ungdomar som är

10

vana vid att i sitt hemland få var sin räkning. Istället kom allt på ett enda långt kvitto och det skulle betalas med en gång.

Resan blev en succé, ingen av oss kommer att glömma ”Mr. Witness”, froyo, Starbucks frappuccino eller McDonald’s Snickers McFlurry. Det mest minnesvärda kommer kanske ändå att vara sällskapet av 14 andra likasinnade och underbara människor 24 timmar om dygnet i fem dagar.

Exil från Domvillan Text: Paul Karlsson Bild: Anna-Karoliina Ihalainen

B

egreppet exil betecknar ungefär förhållandet då en person bor utanför sitt eget land mot sin vilja. Nu är i och för sig Domvillan inget land och Ämnesföreningen Stadga ingen fysisk person men ändå. Dessutom är det inte fråga om någon särskilt re-

volutionär eller annars politisk verksamhet som gjort att vi varit tvungna att gå i exil utan helt enkelt den omfattande renovering som huset som bäst genomgår.

Hösten 2011 blev det bekräftat att renoveringen blir av och att huset ska tömmas till årsskiftet. Så småningom utbröt ett 11

flyttkaos utan like. Tusentals böcker skulle packas ner och vårt kansli bestod plötsligt av en hög med flyttlådor. Länge var det ändå oklart vart vi skulle flytta. Länge spekulerades det om Åhuset strax bredvid Domvillan men till slut resulterade det i att största delen av institutionen flyt-

tade till Arken och en del blev i Tryckerihuset. Och Stadga hamnade någonstans mitt i mellan, närmare bestämt Domus på Biskopsgatan.

Jämfört med vårt gamla kansli i Domvillan var det

här dubbelt större och hade dessutom egen wc och dusch och befann sig i en övergiven korridor där vårt kansli var det enda rummet i användning. Läs: (nästan) ingen som störs av litet extra festande. Ef-

12

ter att allting packats upp och ställts i ordning hölls en kansli-invigning där det bjöds på allt möjligt smått och gott. Om det vittnar bilderna här bredvid. Eftersom vår utrustning under året utökats med såväl mik-

ro som kylskåp finns det nu helt andra möjligheter att bjuda på annat än bara kaffe och te på våra kansliturer. Så inte kan jag påstå något annat än att vi trivs bra i Domus!

Men vårt hem är ändå alltid Domvillan. Kanske redan i slutet av året men allra senast i början av 2013 flyttar vi tillbaka. Det blir

inte samma rum som förut.

Det är inte ens klart ännu var exakt det blir men vi har blivit lovade ett utrymme också i Nya Domvillan.

Nya Domvillan och Gamla Domvillan är begrepp som kunde tas i bruk. Enligt ritningarna över Nya Domvillan kommer huset att invändigt nästan förvandlas till oigenkännlighet. Hop-

13

pas ändå att det förblir lika mysigt som förut. Ska också bli mycket spännande att se hur det slutligen blir att se ut. Men tills vidare är det alltså till Domus man ska söka sig när man vill hälsa på oss under kansliturerna som fortsätter som förut på tisdagar mellan kl. 13 och 14.

Viljam Engström Kolumn

Konkurrerande konkurrensvisioner?

I

samband med att Åbo Akademis organisation omskakades, gällde en av de största principiella diskussionerna för de rättsvetenskapliga ämnenas del huruvida ämnena i framtiden skulle utgöra en självständig institution. Farhågor och fördelar kunde ses i alla alternativ. Medan vissa förutspådde institutionens undergång, såg andra att en ny blomstringstid stod för dörren. Med facit i hand kan man med glädje notera att de värsta katastrofscenarierna inte har blivit verklighet. Samtidigt har det blivit påtagligt att institutionens litenhet gör den mycket känslig även för små förändringar; några orapporterade publikationer eller en svacka i utexamineringen påverkar direkt institutionens resultat.

På ett mer allmänt plan har en av de mer negativa följderna av organisationsreformen varit att institutionerna nu framstår allt tydligare som konkurrenter till varandra. I denna situation blir det viktigt för institutioner att vara proaktiva på olika sätt. Det räcker inte längre enbart med att bedriva framstående forskning – allt viktigare är det att även att erbjuda pedagogiskt högklassig undervisning, vara samhälleligt synlig, och att erbjuda lockande studiehelheter. Den klart viktigaste måttstocken i denna konkurrenssituation är antalet examina. För att uppnå en gott resultat krävs alltså ett stabilt intag av huvudämnesstuderande samt en god genomströmning. Ja, i en situation där institutionerna tävlar sinsemellan om begränsade medel vore det inte helt fel med en rent av positiv trend.

Dagens melodi för att framstå som ett lockande studiealternativ är profilering. Det hjälper inte hur högklassigt och arbetsmarknadsrelevant den forskande och undervisande personalen än upplever sitt ämne – man måste även kunna marknadsföra utbildningen på ett lockande sätt. ÅA var i denna anda tidigt ute med att återuppliva drömmen om full examinationsrätt i juridik vid rättsvetenskapliga institutionen. ”Fullständiga utbildningskedjor” är enligt ÅA:s strategi ett av sätten för att förstärka utbildningsutbudet. Det var även med denna utgångspunkt som institutionen antog sin strategi. Som ett annat uttryck för denna betoning av profilering har ett arbete påbörjats vid flera institutioner 14

för att utveckla magisterutbildningen. Även vid rättsvetenskapliga institutionen har en diskussion kring denna fråga initierats.

Vid institutionens strategimöte i april stod det dock klart att dessa två initiativ inte är helt oproblematiskt förenliga. Samtidigt som tanken om en full examinationsrätt i juridik är lockande p.g.a. utbildningens klara yrkesinriktade karaktär, så låser själva målsättningen om att eftersträva juristutbildning institutionens framtidsvisioner i rätt så... traditionella banor. Juristutbildningen i Finland är trots allt besatt av tanken att det finns en näst intill outtömlig mängd fakta som man bara måste behärska (i ett stort antal ämnesområden). I fråga om en nyprofilering av magisterutbildningen, vare sig det skulle röra sig om skapandet av ämnesgemensamma eller institutionsöverskridande helheter, skulle även det innebära en radikal omskakning av de nuvarande ämnesstrukturerna, men med en större möjlighet till (och kanske rent av ett krav på) att tänka ”utanför lådan”. Institutionen verkar stå inför ett vägskäl. Det som ytterligare försvårar processandet av denna motsättning är att medan den förra processen är toppstyrd, ska den senare drivas på gräsrotsnivå.

Det som gör trevandet efter en framtida profil speciellt utmanande är att frågan inte enbart handlar om tekniska lösningar på huruvida det vore möjligt i praktiken att erbjuda juristutbildning, eller med vem och kring vilka teman man kunde tänka sig att samarbeta i en omprofilering av utbildningen. I stället väcks fundamentala frågor på individnivå om såväl yrkesidentitet som kunskapssyn. Samtidigt är status quo inte ett gott alternativ. Det finns flera indikationer på att institutionens profil i nuläget upplevs som otydlig (RN-utbildningen samt magisterprogrammet i mänskliga rättigheter är positiva undantag i detta avseende).

En av farhågorna är att denna otydlighet kan vålla problem vid reformen av högskolornas studentantagning 2014. Förhoppningsvis visar det sig i takt med att diskussionen fortsätter att motsättningen mellan de två visionerna inte är oöverkomlig. Något måste göras - det är en förutsättning för rättsvetenskapliga institutionens fortbestånd.

15

Stadgeit!

Stadgaensium behöver varje vår och höst nya idéer och bidrag i form av text och bild. Var med om att skapa vårt språkrör - inga förkunskaper krävs. Medlemstidningen är en guldvärd chans att utvecklas som skribent. Kontakt: vera.saarentaus@abo.fi