Komposten 02/17

KOMPOSTEN

02 2017

02 2017

KOMPOSTEN

02 · KOMPOSTEN 02/2017

CHEFREDAKTÖR Otto Pettersson otto.pettersson@helsinki.fi REDAKTIONSSEKRETERARE Elis Karell elis.karell@helsinki.fi LAYOUT Elis Karell

LL

Å EH

INN

03 LEDARE 04 NYPOLEN RENOVERAS - VAD FÖRÄNDRAS?

Titus Wahlgren 06 KAFFE ÄR SMUTSIGT VATTEN

Elis Karell 08 PROJEKTET ROJAVA

Axel Hansson 14

RYMDEN OCH SAMHÄLLET Felix Fortelius

15

BLAND SALTKAR OCH PARAPLYER Sara Haapalahti

16

MIMAS HEMLIGA LÅDA

18

VAPPEN OCH FÖRSTA MAJ

MEDVERKANDE Titus Wahlgren Axel Hansson Sara Haapalahti Felix Fortelius m.fl.

Soc&komposten är StudOrgs medieprodukt, producerad av studenter på Soc&kom.

UTGIVARE Studentorganisationen vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet r.f.

facebook.com/sockomposten

sockomposten@gmail.com sockompostentidning.wordpress.com

instagram.com/sockomposten

KOMPOSTEN 02/2017 · 03

Regerings spetsprojekt: att trakassera arbetslösa

Under de senaste veckorna har det gått en debatt, om inte särskilt vild så desto viktigare, inom och utom riksdagen gällande regeringens proposition om arbetslöshetsunderstöd och närmare sagt de nya krav som ska införas för att arbetslösa ska kunna fortsätta få sitt arbetslöshetsstöd. Om lagförslaget går igenom kommer varje arbetslös att vara tvungen att under ett tre månaders tidsintervall söka minst tolv arbetsplatser, eller med ord ungefär en per vecka. Om kraven inte uppfylls följer karens på bestämd tid, det vill säga man blir utan sitt understöd.

Detta kanske kan verka som ett skäligt krav på en relativt liten insats, men helt så enkelt och ensidigt är det inte. Som säkert många kommer ihåg trädde det vid årsskiftet i kraft en ny, i medier mycket polemiserar metod för att ”aktivera arbetslösa”. Varje arbetslös skall intervjuas med tre månaders mellanrum, och ifall man inte går med på detta följer karens på bestämd tid.

Om inte annat verkar detta system åtminstone perfekt för att städa upp arbetslöshetsstatistik – utförandet av cirka en miljon intervjuer per år kommer enligt FNB att kräva cirka 350-550 årsverken. Vad kunde vara bättre en att anställa arbetslöshetens experter, långtidsarbetslösa själv, för att förhöra varandra?

Ett sådant exempel är Antti från Tammerfors som anställdes av TE-byrån för just detta uppdrag och intervjuades av YLE den 2.3.2017.

Men alla är inte lika nöjda eller lyckligt lottade som Antti – samma dag intervjuades också teat-

erartesan och snuttarbetare Tiina som beskriver hennes upplevelser med TE-byrån snarare som ett ständigt övervakande från en modern spansk inkvisition. Orolig för att genom att ställa upp för intervjun avslöja att hon snuttjobbar och såldedes kan riskera tillrättavisning, vågar hon ändå berätta att hon uppfattar intervjuerna snarast som onödigt plågande, och i anonyma kommentarerna som YLE fått tag på instämmer flera: "Karenssin uhalla pitäisi lähteä työkokeiluun, sinne missä olen pätkätöitä tehnyt. Eli ennen sain palkan, nyt muutetaan orjatyöksi."

"Mitä jos sanon jotain väärin ja menetän tuet. Viimeksi kävelin sisään työttömänä renttuna ja poistuin mielenterveyskuntoutujana."

Men hur gick det sedan? Det visade sig att utförandet av cirka en miljon intervjuer var för mycket och systemet överbelastades, så den logiska slutsatsen var att outsourca kontrollen till den arbetslösa själv, och så har vi kommit till dagsläge. Jag kan inte se hur dessa nya krav kommer att förbättra arbetslöshetssituationen i landet – mängden öppna arbetsplatser ökar ju inte fast man skulle skriva arbetsansökningar in i all oändlighet, förutom om man måste anställa någon för att läsa dem i samma stil som intervjuerna. Det enda detta ansökningstvång kan lyckas med är att tvinga arbetslösa till slavarbete under hot av karens, och så fortsätter den klassiska elitdemokratin sin gång med de fattiga som den tysta parten i samhällskontraktet som dikteras uppifrån.

Otto Pettersson chefredaktör

04 · KOMPOSTEN 02/2017

Nypolen renoveras - vad förändras?

TEXT Titus Wahlgren Som de flesta av er säkert redan vet är Nypolen under sommaren 2017 stängd för renovering, något som borde ha skett för länge sedan, speciellt med tanke på hur hårt slitaget är på grund av den flitiga användningen av utrymmet.

Tanken med renoveringen är att förbättra trivseln på Nypolen och göra livet lättare för oss som arrangerar evenemang, men vad kommer det alltså helt konkret att göras?

Ett av de grundläggande problemen i Nypolen har varit avsaknaden av vettiga lagerutrymmen och ett professionellt kök. Detta kommer att åtgärdas genom att det utrymme som i dagsläge fungerar som kök renoveras till ett förrådsutrymme, och StudOrg får till sitt befogande det förrådsrum som finns bakom köket. Detta är naturligtvis en märkbar förbättring då det förrådsutrymme föreningen förut hade till sitt befogande i den så kallade “horror-hörnan” konstant var stökigt och man hittade sällan det man sökte efter. I sam-

ma utrymme kommer också den nya garderoben att finnas. Den nya placeringen och ökningen av mängden knaggar vi har till vårt förfogande kommer förhoppningsvis att leda till ett mera organiserat utrymme.

Köket som tidigare varit någorlunda amatörmässigt kommer i och med renoveringen att bli professionellt. Alla maskiner som kommer till det nya köket är av storköksstandard, bland annat 2 kylskåp, ny diskmaskin och en arbetsbänk med kyllådor. Detta kommer att underlätta arbetet för köksteamet under våra sitser. Det nya köket kommer att flyttas till “horror-hörnan” (på bilden markerat med blått), och kommer också att delas in i två delar: bakre som fungerar som egentliga utrymmet där man tillreder maten och främre som kommer att fungera som prepp- och serveringsutrymme.

Toaletterna kommer att byggas om helt: i stället för att ha två olika utrymmen kommer väggarna mellan dem att rivas och båda toalet-

tutrymmena att sammanslås så att det kommer att finnas tre bås och två handfat. In kommer man från foajén, och den gamla ingången till nuvarande “killarnas” toalett kommer att muras ihop.

Den främsta orsaken till renoveringen är att hela A-trappan måste genomgå ett stambyte (dvs. rörrenovering), men samtidigt kommer ventilationssystemet (som i just nu är nästan obefintligt) att förnyas, värmeelementen kommer i samband med stambytet att förnyas och elsystemet kommer att förnyas för att de nya utrymmena skall fungera. Under sista veckan i augusti kommer nationerna och föreningar som använder utrymmet att städa upp efter renovering samt att göra en liten ytrenovering för att fräscha upp stället. Om allt går som planerat kommer vi att vara tillbaka i vår kära festlokal den 4.9, men eftersom det handlar om stambyte i hela trappan måste vi vara förberedda för förseningar.

KOMPOSTEN 02/2017 · 05

06 · KOMPOSTEN 02/2017

Kaffe är smutsigt vatten

TEXT & BILD Elis Karell

KOMPOSTEN 02/2017 · 07

Kaffe är egentligen namnet på de rostade bönorna som egentligen är bär som växer på kaffebusken. Av lingvistisk lathet kallar vi också drycken som framställs genom att hälla varmt vatten genom malda sådana bönor för kaffe, och för klarhetens skull kommer jag också att göra det i denna text.

Då vattnet rinner ner i filtret i kaffekokaren fäster sig molekyler från kaffebönorna med vattenmolekylerna och den färdiga drycken fyller pannan. Kaffe (drycken alltså) är med andra ord smutsigt vatten.

Enligt socialantropologen Mary Douglas är smuts helt enkelt något som bryter mot vår uppfattning av ordning, "materia på fel ställe". Smuts är inte bara damm eller skräp, utan oordning eller orenhet i bredare bemärkelse. Smuts är det som hamnar utanför de kategorier och strukturer vi använder för att beskriva och förstå vår omgivning.

Smutsighet enligt Douglas är relativt – ordningen som det smutsiga bryter mot är naturligtvis inte universell utan ser annorlunda ut i olika samhällen. En kategorisering av vad som är smutsigt och vad som är rent är således en moralisk bedömning.

Kaffet är alltså egentligen inte smutsigt vatten (beklagar clickbait-rubriken), eftersom kaffemolekylerna inte är "på fel ställe".

De är precis på det rätta stället för att vi ska kunna njuta av en kopp god, varm och uppiggande dryck.

I en kultur där kaffe inte dricks, å andra sidan, skulle drycken utan tvekan ses som just smutsigt vatten. I detta hypotetiska samhälle skulle kaffet hursomhelst knappast ses som någon allvarlig moralisk förbrytelse. Då det inte överhuvudtaget finns någon kategori för vad kaffebönor är och var de ska vara, är de helt och hållet utanför ren-oren-axeln. Däremot uppstår lätt en obekväm och osäker känsla då något som tillhör en viss kate-

gori hamnar i en annan, fel kategori. Skulle du till exempel dricka kaffe som serveras till dig ur en (ren och oanvänd) potta och blandas om med en (ren och oanvänd) tandborste? Att du skulle känna dig mer eller mindre äcklad går inte att motivera med några hygieniska orsaker, utan brottet mot renhet här är rent symboliskt. Icke desto mindre är känslan – och dess konsekvenser – verklig.

Då kategorier av rent och orent strukturerar hela vår värld varierar brotten mot dem naturligtvis i graden av allvarlighet. De mera upphetsade reaktionerna brukar uppstå då något hamnar för nära en gräns eller just på fel sida av den. Vår världsbild är hotad och vi känner ett närmast patologiskt behov av att placera dessa gränsfall i någon kategori. Tänk till exempel på hur du reagerar då du stöter på en person vars kön du är osäker på.

Om ingen existerande kategori verkar passlig har vi stött på en anomali, något vars orenhet är "obotligt". Samhällen har alltid försökt kontrollera dessa anomalier, vid behov med våld. Douglas tes är att kategorierna, och följaktligen de anomalier som uppstår, skiljer sig från samhälle till samhälle, men samhällets tvångsmässiga behov av att på något sätt hantera dem utgående från de givna kategorierna är universellt.

Ett extremt exempel är hur tvillingar dödats vid födseln i delar av Japan, ännu så sent som på början av 1900-talet, och hos vissa västafrikanska stammar fortfarande i dag, eftersom tvillingfödseln inte passar in i kategoriseringen av en människa. Att detta i våra ögon framstår oacceptabelt och hemskt är, skulle jag påstå och Douglas sannolikt hålla med, inte på grund av att vi är "fria" från sådana kategoriseringar, utan endast att vår kategorisering av en människa ser annorlunda ut, och råkar tillåta tvillingfödsel. Att vår kategorisering av en människa

inte skulle ställa några begränsningar alls kan ingen påstå.

Kategorierna – och gränserna mellan dem – vi använder för att strukturera vår verklighet är hursomhelst inte statiska. För positiva exempel på hur lätt det går att bryta eller tänja på dessa till synes orubbliga gränser behöver man inte se längre än till matbutikens frysdisk. Om inte den lokala K-butiken övertygar lovar jag att ett besök till vilken som helst Walmart i USA kommer att öppna dina ögon för att vad som helst är möjligt. En kan finna sådana oheliga brott mot renhet som "Chicken Tikka Yorkshire Pudding", "Donut Cheeseburger" eller "Delicious Dessert Pizza" (med tre olika sorters choklad som fyllning).

Att de kategorier som har de mest rörliga gränserna främst verkar beröra snabbmat och efterrätter betyder inte nödvändigtvis att situationen skulle vara helt hopplös för oss. Vi kan lära oss av chokladpizzan. Vad är den egentligen? Den är inte en revolutionär produkt, i och med att huvudrätt och efterrätt fortfarande består som skilda kategorier. Däremot bevisar chokladpizzan genom sin existens att förändring är möjlig. I cynikerns ögon skulle den inte framstå som något annat än ett surrealistiskt uttryck för kapitalistisk hopplöshet, men det är inte hela bilden. Jag skulle påstå att chokladpizzan inte existerar i både kategorierna "huvudrätt" och "efterrätt", utan helt och hållet utanför dem. Chokladpizzan representerar en ny, subversiv och tillsvidare namnlös kategori av mat, som grumlar gränserna mellan de gamla kategorierna och talar om en progressiv kraft som vill och kan ändra på hur vi ser på världen.

Situationens absurditet talar dock om att denna kreativa, samhällsförändrande kraft möjligen kunde vara riktad mot mera konstruktiva ändamål.

08 · KOMPOSTEN 02/2017

Projektet Rojava

TEXT & BILD Axel Hansson

Den autonoma regionen Rojava, som byggts upp av lokala kurdiska miliser mitt i det syriska inbördeskrigets maktvakuum, strävar efter att vara en statslös, frihetlig socialistisk gräsrotskommun i enlighet med Abdullah Öcalans teorier om demokratisk konfederalism. Än så länge har varken turkiska åtgärder eller Islamiska statens expansionism lyckats hindra kurdernas ambitiösa frihetsprojekt.

KOMPOSTEN 02/2017 · 09

Levanten står i ruiner och trots sina nederlag är den islamistiska extremismen ännu ett hot för alla i regionen. I Turkiet danar en ny auktoritarism som för med sig ett olycksbådande budskap om förtryck och imperialism som påminner om något ur historieböckerna snarare än om EU-aspirationer. Våldet i Syrien eskalerar också på regelbunden basis och något befogat hopp om fred i den närmaste framtiden verkar osannolikt. Trots allt detta har jag valt att berätta om en ljusglimt i all denna utsiktslösa misär – tro det eller inte. Jag ska berätta om Rojava.

Rojava – ”Väst” eller ”landet där solen går ner” – är trots sitt kurdiska namn en autonom region i det vi kallar norra Syrien. Rojava befinner sig till väst om floden Tigris och längs med den turkiska gränsen.

Rojava har varit bebott av kurder i över tusen år, men flera etniska och religiösa grupper, bl.a. araber och assyrier har också gjort regionen till sitt hem.

Norra Syrien har redan länge varit känt för sin fluktuerande etniska uppsättning. Faktiskt kunde man påstå att regionens mest kännetecknande egenskap åtminstone under de senaste 100 åren har varit dess etniska diversitet. 1900-talets norra Syrien är en historia fläckad med berättelser om massimmigration, etnisk rensning och tvångsförflyttningar.

Under det århundradet flockades flera olika etniska och religiösa grupper i norra Syrien för att komma undan bland annat det tidiga 1900-talets ottomanska folkmordskampanjer. År 2014 beräknades Rojava ha 4.6 miljoner invånare, en befolkning som, sin kurdiska majoritet borträknad, omfattar araber, assyrier, tjetjener och armenier – såväl muslimer som kristna.

Kurderna i västra Kurdistan, det vill säga den delen av Kurdistan som spänner sig över sydöstra Turkiet och det östra hörnet av Syrien, samt i norra Syrien, har under den största delen av 1900-talet konstant funnit sig i kläm mellan såväl den turkiska som den syriska statens ömsesidiga nationalistiska förtrycksåtgärder. Trots regionens etniska diversitet har kurderna konsekvent varit de mest utsatta av bland annat det syriska arabnationalistiska Ba’athpartiets arabiseringsprojekt under 60- och 70-talen, som helt och hållet berövade kurderna deras mänskliga och politiska rättigheter – ett öde som ekar unisont med kurdförföljelserna i Irak under Saddam Hussein och den omänskliga diskriminering kurderna utsätts för i Turkiet än idag. Under dessa omständigheter förfaller det inte en konstigt att norra Syrien, eller västra Kurdistan, har sett många – om än sällan erkända – självständighetsförklaringar.

Sedan kom år 2012, med arabvåren och det

syriska inbördeskriget. Oroligheterna och statens försvagade läge tvingade den syriska administrationen att avlägsna sig från de nordliga delarna av landet – mer specifikt de tre kurdiska enklaverna kring städerna Afrin, Jazira och Kobanî. Det åtföljande maktvakuumet fylldes snabbt av de lokala kurdiska miliserna i regionerna. De kurdiska politiska rörelserna i respektive områden enades tillsammans under Demokratiska unionspartiet (Partiya Yekîtiya Demokrat, PYD) och grundade senare Folkets försvarsenheter, YPG (Yekîneyên Parastina Gel), som blivit partiets beväpnade gren.

Demokratiska unionspartiet har definierats som ett frihetligt socialistiskt oppositionsparti som existerar i anknytning till Kurdistans arbetarparti, eller PKK (Partiya Karkerên Kurdistanê). Rörelsen grundar sin ideologi kring PKK:s före detta ledares, Abdullah Öcalans socialistiska teorier – framför allt hans tanke om ”demokratisk konfederalism”.

Abdullah Öcalan, eller ”Apo” (Farbror) som många av hans politiska följare kallar honom, är PKK:s före detta ledare, grundare och ideologiska fader.

Under hans tid vid universitetet i Ankara väcktes hans intresse för marxismen och vänsterpolitik.

Han organiserade politiska rörelser och blev för en kort tid fängslad för att ha delat ut broschyrer som förespråkade vänsterpolitiska idéer. Det var först senare han återvände till sydöstra Turkiet, den turkiska delen av Kurdistan, där han började förespråka kurdisk självständighet och nationalism. Öcalan utvecklade PKK år 1978 ur en vänsterinriktad studentrörelse han grundat under sin universitetstid i Ankara. Till skillnad från andra kurdiska politiska organisationer i turkiska Kurdistan var PKK från första början uttryckligen en vänsterrörelse i internationell anda – mer i led med de marxistiska rörelser som kalla kriget skapade överallt i världen än med andra kurdiska organisationer i regionen, som tenderade att basera sig kring konservativa stamstrukturer snarare än västerländska ideologier.

PKK profilerade sig tidigt som en militant separatistorganisation, och engagerade sig därefter i såväl våldsamma demonstrationer som i kidnappningar, bombattentat och politiska mord. För sin våldsamhet blev PKK under 80- och 90-talen ökänt i hela västvärlden och kategoriseras officiellt än i dag som terroristgrupp av många stater och internationella institutioner. Bland annat kopplades mordet på Sveriges statsminister Olof Palme år 1986 till PKK, om dock med föga framgång.

Den våldsamma konflikten mellan PKK och de turkiska myndigheterna – en ingalunda ensidig

10 · KOMPOSTEN 02/2017

TURKIET

ROJAVA

MEDELHAVET

SYRIEN

KOMPOSTEN 02/2017 · 11

KURDISTAN

IRAN

ROJAVA

IRAK

12 · KOMPOSTEN 02/2017

relation – kulminerade 1998 i att Öcalan måste fly från Syrien, där han levt i exil i många år. Enligt diverse källor tog sig Öcalan till Ryssland och flyttades till Italien där han vägrades asyl vilket tvingade honom på flykt igenom stora delar av Europa tills han till slut tillfångatogs i den grekiska ambassaden i Nairobi, Kenya. Hur de turkiska myndigheterna fått tillträde till ambassaden är oklart. Trots att Förenta staterna förnekar sin roll i operationen, anklagar flera parter CIA för att ha assisterat de turkiska myndigheterna i lokaliseringen och tillfångatagandet av Abdullah Öcalan. Öcalan fördes tillbaka till Turkiet, där han dömdes till döden som terrorist. Detta katalyserade flera demonstrationer i flera europeiska städer och kritiserades hårt av diverse människorättsorganisationer, bland annat Human Rights Watch, som hävdade att Öcalan dömts i en orättvis rättegång.

Dessa faktorer med många andra – inte minst landets ambitioner på EU-medlemskap – ledde till Turkiets avskaffande av dödsstraffet. Öcalan undvek på så sätt döden med nöd och näppe – en stor lättnad för PKK och många kurder som varit säkra på att deras ideologiska ledares fångatagning inneburit en slutlig förlust för den kurdiska självständighetskampen. Öcalans dom ändrades till fängelsestraff på livstid, och han har sedan dess suttit fängslad i fängelset på ön Imrali utanför Istanbul – många år i fullständig isolation som fängelsets enda inhysing.

“Rojava har vuxit fram som den aktören i regionen som mest effektivt lyckats i kuvandet av den Islamska staten.”

Fängslandet av Öcalan innebar ett temporärt slut på PKK:s våldsamma separatism. På Öcalans order inledde PKK och Turkiet sitt första vapenstillestånd. Detta taktiska skifte kom att reflekteras i Öcalans egna ideologiska kursomvändning. I sitt privata fängelsebibliotek började han distansera sig från sina tidigare nationalistiska och marxistisk-leninistiska ideal. Detta berodde inte minst på att hans fångenskap i viss mån påtvingade honom en mera diplomatisk inställning till den turkiska staten och, kanske man kunde anta, på grund av att den globala realmarxismen de facto kollapsat sen Öcalan grundat PKK. I sin fångenskap började han intressera sig för feministiska och anarkistiska tänkare: han blev desillusionerad med sitt tidigare ideal om ett självständigt, socialistiskt Kurdistan och började förespråka en fredlig kurdisk autonomi inom Turkiets gränser. Framför allt fascinerades han av den amerikanske anarkisten Murray Book-

chins tankar och utformade utifrån dennes teorier sin nya vision om demokratisk konfederalism – en form av gräsrotsbaserad, direkt demokrati utan något centralt statligt styre. Essentiellt för Öcalans världsbild blev också kvinnans roll och öde i samhället och han är en stark förespråkare för kvinnors frigörelse. Han har fått erkännande för sin tillämpning av västerländsk feministisk teori i en kurdisk kontext – grunden för en teoribildning han döpt till jinologi eller ”läran om kvinnan”. Trots sin fångenskap fungerar Öcalan än idag som PKK:s och dess filialers ideologiska ledare och kommunicerar med sina följare med hjälp av sina jurister. Öcalans läror tillämpas aktivt och bokstavstroget av PYD i dess interna organisationsstruktur och i det vardagliga verkställandet i Rojava. Geografiska områden struktureras i decentraliserade, lokala administrationsenheter och PYD:s ledningsposter fylls enligt direkta demokratiska val med hänsyn till

KOMPOSTEN 02/2017 · 13

kvoter för araber och kurder, kristna och muslimer – minst en tredjedel av alla mandat måste också tilldelas kvinnliga kandidater. Lokala skolor undervisar i Öcalans teorier om demokrati, ekologi och jinologi. YPG, partiets militära gren, har också bokstavligen en systerorganisation, YPJ, Yekîneyên Parastina Jin alltså ”Kvinnornas försvarsenheter”. YPJ har väckt internationell uppmärksamhet i sina betydande framgångar i kampen mot IS – en framgångshistoria som självklart fått starka symboliska konnotationer för sympatisörer hela världen över.

PYD har också ett skilt organ som i stil med YPJ är exklusivt kvinnostyrt, och som existerar specifikt för att utreda vålds- och sexualbrott mot kvinnor i Rojavas kantoner. Någon perfekt, demokratisk dans på rosor har det dock inte alltid varit frågan om: på alla ställen har PYD:s avancering och ideologiska krav inte mottagits med entusiasm. PYD har också anklagats för att ha fängslat politiska motståndare och även för att ha avfyrat mot demonstranter som protesterat Rojavas expansioner.

PKK:s och den turkiska statens vapenstillestånd utvecklades trots Öcalans mera pacifistiska inställning aldrig till ett de facto fredstillstånd. Den sekulära autonomin som byggts upp i Rojava i arabvårens ebb har blivit en symbol för kurdisk frihet men sammanfallit med både Islamiska statens expansionskampanjer i regionen och valet på Reccep Tayyip Erdoğan till Turkiets president år 2014. Erdoğans och AKP-partiets ambitioner har åter stämplat upp Kurderna som det stora hotet för Turkiets säkerhet och dess nationalistiska intressen. Samtidigt som Rojava har lyckats hävda sig – till västvärldens beundran – i sina upprepade och oväntade framgångar i kampen mot IS har oroligheterna i Turkiet frammanat behovet hos Erdoğan att hitta en syndabock. Den turkiska staten har således återigen börjat ta sig till mer och mer våldsamma metoder för att förtrycka den kurdiska minoriteten i landet – med terrorbekämpning som välbekant svepskäl. Erdoğans regering har också anklagats för att selektivt och snävt rikta sitt militära engagemang mot kurdiska separatister medan islamister låtits härja mer eller mindre ohindrat i landet. Rojavas säkring av Turkiets sydöstra gränser har också hindrat flödet av islamistiska extremister ur Turkiet den vägen – något som landets regering förlitat sig på för att ytterligare destabi-

lisera sina Shiamuslimska grannländer som det Sunnidominerade AKP ser som potentiella hot. Än mer frustrerande för Turkiet är att NATO-landet i och med arabvåren och Islamiska statens uppkomst nu placerats i opposition mot USA:s intressen. Rojavas framväxt som den aktören i regionen som mest effektivt lyckats i kuvandet av Islamiska staten och som det enda realistiska alternativet i något försök att störta den syriska regeringen har resulterat i ett militärt understöd för kurderna från ett mer eller mindre ovilligt USA och ett desto mer entusiastiskt Ryssland. I kombination med politiska oroligheter på hemmaplan har dessa diplomatiska spänningar förhindrat Turkiet från att direkt ingripa i Syrien, bortsett från någorlunda regelbunden bombering och enstaka skärmytslingar längs gränsen.

På många sätt är denna nästan otänkbara världspolitiska balansgång, som Rojavas fortsatta existens förutsätter, som en spegelbild av PKK:s själsliga ledares minst sagt osannolika livshistoria. Rojavas ihärdiga men samtidigt porslinssköra tillvaro, som ett nästan anakronistiskt experiment i extrem demokrati och rättvisa i en av de mest krigshärjade regionerna i världen, är som ett eko av den hårfina, avgörande stunden då dödsstraffet avskaffades i Turkiet och Abdullah Öcalans liv tilläts fortsätta.

Framtiden för Rojava är således ytterst osäker. Rojava tillåts existera i egenskap av städpojke så länge som polisstatens pinsamma och katastrofala blunder moppas upp – ofta i bokstavlig mening. Rojava tillåts existera så länge som det nya ottomanska imperiets vresiga sultan inte kan göra annat än stå på sin sida av staketet och hötta med den ena näven medan han misshandlar sina barn med den andra.

Folket i Rojava har inga höga förhoppningar för fred i den närmaste framtiden. Kurderna vet bättre än att lita på välviljan bakom USA:s internationella humanitära operationer, och när Assad väl vräkts och västerlänningarna i bästa fall lämnar landet och i värsta inte gör det, ser många en turkisk invasion som mer eller mindre oundviklig. Oberoende vad som händer har Rojava avslöjat sig som ett banbrytande, ja, revolutionerande exempel på en innerlig vision och viljestyrka och allt det goda människan kan förmå sig att skapa trots, eller just på grund av allt som är fel med världen. En ensam kejsarkrona i sanden.

14 · KOMPOSTEN 02/2017

Rymden och samhället

Felix Fortelius

Jag kan inte återge en till hundra procent exakt version av ljudet jag gav ifrån mig när jag såg att Gorillaz kommer att ge ut ett nytt album, men försöka kan man: IIIIIIIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHYIGJJOSGNJONBSSNSDOJ O G S I J G V I Ä J S Ä KB P O F B P O O B J F BFAAAAAAAAAAAAAAAA. Nu när en vecka har gått sedan albumet först släpptes i sin helhet är mina åsikter aningen mer blandade. Missförstå mig inte: det är bra. Otroligt bra. Det fanns aldrig en chans att det inte skulle vara bra. Gorillaz är ett av de mest intressanta och virtuosa banden i världen och har varit mitt favoritband i många år. Men Humanz, till skillnad från deras tidigare album, verkar mer färgat av det politiska klimatet i världen just nu, och jag är inte så säker på att jag gillar det draget.

För alla oinvigda läsare: en kort översikt av Gorillaz bakgrund och oeuvre. Bandet Gorillaz består inte av riktiga människor, utan av fyra ritade figurer: sångaren 2D, bassisten Murdoc, trummisen Russel och gitarristen Noodle. Dessa figurer fungerar som avatarer för en hel massa olika musiker i den riktiga världen. De viktigaste figurerna bakom bandet är dess skapare Damon Albarn, före detta frontman för britpop-bandet Blur, och serietecknaren Jamie Hewlett, mest känd för serien Tank Girl. Tidigare medlemmar är bland annat The Clash-alumnerna Paul Simonon och Mick Jones, och medverkarkabinettet innehåller allt från Syriens nationalorkester till Bobby Womack, De La Soul, D12 och listan fortsätter.

De passar inte egentligen i någon specifik genre utan hoppar mellan rock, pop, hip hop och allt man kan tänka sig.

Det viktigaste en behöver veta utöver detta är att varje album utöver musiken innehåller en slags berättelse, som berättas i ritade kortfilmer och musikvideorna. Varje album har också ett tema: för Demon Days var det starkaste motivet ”postapokalyptisk” medan Plastic Beach har ett

mer nautiskt tema. Och de är otroligt bra. Om du inte har hört Plastic Beach är ditt liv inte komplett.

På Humanz är temat ”rymden”. Det var tydligt redan från de första singlarna Andromeda, Saturnz Barz och Ascension. Det har också andra motiv, som sociala medier, att som kändis förlora sin identitet till publikens uppfattning av en, 2Ds alltmer framträdande beroende av alkohol och droger, men främst av allt samhällskritik. Oj, oj, oj, samhällskritiken.

Det mest aggressiva exemplet är låten Ascension med Vince Staples, med text som: I'm finna turn Obama to my patna 'fore he dash Pull up to the pad, wipe my ass with the flag I'm just playing, baby, this the land of the free Where you can get a Glock and a gram for the cheap Where you can live your dreams long as you don't look like me Men även i andra låtar syns dagens politiska klimat. ”The Kool Klown Klan” som nämns i låten Momentz känns som en direkt anspelning på alt-right-rörelsen och Donald Trumps anhängare.

Det är ett mycket tyngre album än tidigare, med en massa komplicerade tankar och motiv i låttexterna. Jag är inte helt säker på om jag gillar det. Normalt har jag inget problem med politik i min musik, jag älskar till exempel System of a Down, men Gorillaz känns heligt och jag vill inte blanda in allt det fula i världen i deras musik. Låter det bra? Klart det gör. Sångerna låter mörkare och tyngre och har en lite mer nattklubbsaktig ambiens men det stör inte. Speciellt gästartisterna Vince Staples och Popcaan gör bra ifrån sig, och De La Soul är ju aldrig fel.

Rekommenderar jag det?

Ja ... men om man inte är bekant med deras tidigare verk är Humanz nog inte det bästa stället att börja. Lyssnsa på Plastic Beach, bli kär i Gorillaz och lyssna sedan på Humanz. Du kommer inte att ångra det.

KOMPOSTEN 02/2017 · 15

Bland saltkar och paraplyer

Långt in i korridoren hörs det hur det musiceras i StudOrg-rummet, dit jag efter en långtråkig föreläsning är på väg efter en kopp kaffe. Bland gitarrackorden och trumpinnarnas knäppande hör jag en jävel som visslar med i melodin. Inne i kafferummet fortsätter visslandet och jag ber dem att sluta vissla då vi vistas inomhus. Svaret jag får av min kompis är “Sara, det är 2017 och du är en vuxen människa, du måste komma över det där”.

Att vara vidskeplig är något av det värsta som finns i min vardag. Det blir i längden tungt både för mig själv och för andra. Inte för att jag tror på övernaturligheter som spöken och häxor, jag är bara rädd för den extra otur som vissa specifika saker för med sig. Otur får man till exempel med att ställa sin handväska på golvet, gå under en stege eller lämna nycklarna direkt på bordsytan. Jag kan bra kontrollera mitt eget beteende, men går jag för långt då jag anmärker om saken åt andra?

I grund och botten vill jag ju bara gott. Jag vill ju inte att någon ska råka ut för onödig otur!

Därför knackar jag i trä ifall någon jinxar något genom att tala om det. Jag kramar och hälsar inte heller över en tröskel, bara för säkerhets skull så att vänskapen inte ska splittras i fram-

tiden. Jag lyfter era nycklar på underlag och varnar en vecka i förtid om fredagen den trettonde.

(Okej, nu när jag ser detta svart på vitt kan jag medge att jag så småningom börjar inse hur irriterande mitt beteende är.)

Den mesta oturen klarar man nog av att undvika i smyg utan större förändringar i det vardagliga livet. Jag kan räcka saltet vidare genom att ställa det på bordet först, låta bli att öppna mitt paraply inomhus eller alltid ställa brödet åt rätt håll (inte upp och ner) utan att få förundrade blickar och kommentarer av andra. Men i vissa fall måste jag ändå genomföra en liten “ritual” för att bli av med oturen, som bland annat svarta katter för med sig. Ifall jag ser en katt som springer över vägen, spottar jag tre gånger över min vänstra axel. Jag är fullständigt medveten om att just den katten inte har något kausalt samband med mitt liv, men jag klarar inte av att låta bli att spotta. Ingen skillnad i vilket sällskap jag är i just då eller ifall jag är ensam och kör bil.

Vidskepligheten kan trots allt ha en praktisk innebörd också. Det är inte helt ologiskt att förstå att nycklar kan skråma bordsytan eller att en stege faktiskt också kan falla ner på en ifall man går under den. Fyrklöver är sällsynta, så såklart kan man se dem som ett tecken på att någonting gott kan hända en. Ifall hästskon hänger på väggen upp och ner rinner all lycka ut.

Det låter väl inte särskilt galet, tycker jag.

Varifrån har jag fått detta tvångsbeteende?

Vi kan alla tillsammans skylla på min lilla mamma. Det är hon som springer runt hyllorna i butiken och vänder brödförpackningarna åt rätt håll. Utan hennes vidskeplighet skulle inte jag heller hålla på med dessa galenskaper. Men jag älskar min mamma, med eller utan tvångsbeteende, och då tänker jag väl att mina vänner också får lov att stå ut med mig och mina små beteendestörningar. Jag måste bara påminna mig själv om att det inte är min sak ifall ni går runt i korridorerna och visslar efter oturen. Men se nu bara till att ni inte slår sönder speglar, snälla?

Sara Haapalahti

16 · KOMPOSTEN 02/2017

Mimas hemliga låda

Tycker du det borde spridas mera kärlek i StudOrg? Vill du dela med dig av dina bästa raggningsrepliker eller favoritskämt? Är du sugen på skvaller eller behöver du ge utlopp för djup tonårsangst? Här är lösningen: MIMAS HEMLIGA LÅDA!

Claes ta hem lavalampan

En viss S tatskare sågs f ara hem med samt liga medlemm ar av det österrikis ka medelålders bandet

na StudOrgs eg st gubbe har vis krabbis för … fjärde dagen

is Är Ös pyr?? m en va

Lådan bor på fönsterbrädet i StudOrg-rummet och det finns papper och penna bredvid. Skriv ner vad du känner för och så publiceras de bästa lapparna i nästa nummer av Soc&komposten!

UTISAR: Put messages in the box!

Stastkares grovhångel ord söndra ett b på Nypolen

THE E V I G HIST C R A AN TTE E R A A CIG

Lär ha gå tt vilt till mellan en viss socialpsy kolog och ett par so ciologer på Habitu s årsfest

2 av statskgulisarna är Bäst! Kungen i djungeln! <3<3<3

MIMA ÄR ADOPTER A

D!

När kommer posten?

torer u t s t Åre tre än t ä b är rets! å a r r fö

Jag hörde att fru ordförande har sugit av sina egna fingrar in the same of science

KOMPOSTEN 02/2017 · 17

Medverka i Soc&komposten!

Tycker du om att skriva, fota eller illustrera? Har du åsikter?

Vill du få din röst hörd?

Ta kontakt: sockomposten@gmail.com eller ryck en redaktionsmedlem i ärmen!

Du får ett halarmärke!

18 · KOMPOSTEN 02/2017

Vappen och första maj med StudOrg

Mera bilder finns på StudOrgs Flickr-sida!

KOMPOSTEN 02/2017 · 19

"Ă&#x201E;r chokladpizzan en revolutionerande produkt?" s. 6