natur & kultur 100 år
natur & kultur 100 år
En jubileumsskrift
Två profiler söker kontakt – om psykologiutgivningen Jonas Mattsson Det sägs att när Johan Hansson stötte på Gustav Sundbärgs uttalande »Ingen är mera rädd för självreflexion än den vardaglige svensken« uppstod idén att bevisa motsatsen genom en bred satsning på psykologisk utgivning. Alltsedan serien Modern psykologi grundades 1923 har ämnet tillhört förlagets starkaste. Vad har kännetecknat utgivningen? Vetenskapsjournalisten Jonas Mattsson söker svaret i intervjuer med Johan Cullberg och Anna Kåver.
jubileumsboken_inlaga2.indd 190
2022-01-04 12:23
D
et var när jag fick psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullbergs bok Skaparkriser i min hand som jag förstod att psykologi är ett intressant ämne. Året var 1992 och jag var tjugo år. Hur det psykiska lidandet kan vara just lidande och samtidigt ge tillgång till något att växa i, det var en insikt som jag behövde mer än något annat just då. Inte minst när boken handlade om min favoritförfattare Stig Dagerman och giganten August Strindberg. Genom åren har Johan Cullbergs många böcker på Natur & Kultur stått som en fond som mitt journalistiska utforskande av psyket kunnat vila mot. När jag för ett drygt decennium sedan fick frågan om att vara med och starta tidskriften Modern Psykologi hade vi en ambition att skriva om psyket på ett vetenskapligt tillförlitligt sätt – och samtidigt lustfyllt och lättillgängligt. Det dröjde inte länge innan vi fann ett slags partnerskap i Natur & Kultur, som under en kort period ägde Modern Psykologi. Men framför allt har samarbetet handlat om att publicera utdrag ur förlagets böcker i tidningen, och om olika former av evenemang. Inte minst har Psykologiscenen på Bok & Bibliotek, där även Svenska Dagbladet och Psykologförbundets Psykologiguiden.se var medarrangörer, under åren 2015–2019 varit en årlig samlingsplats för Psykologisverige. Det som har gjort att min arbetsbokhylla domineras så av Natur & Kulturs trädlogotyp är att förlaget i mitt tycke är bäst i Sverige på psykologi – både den akademiska och den populära. Och där tror jag nyckeln ligger: med den tyngre akademiska utgivningen och kurslitteraturen i ryggen är det lättare att se vad som kan vara relevant och engagerande för den breda allmänheten, utanför professionen och högskolor. När jag läser en bok från Natur & Kultur vet jag att jag kan lita på den. Det har varit giltigt från bokserien Modern psykologi på 1920-talet (en serie som vi inte alls kände till när vi namngav tidskriften Modern Psykologi år 2009) till dagens utgivning med sina tentakler ut i digitala kanaler som ofta samverkar med den tryckta boken. Men hur ser det här bandet mellan de akademiska och de breda, mer populärpsykologiska böckerna ut ur författarnas perspektiv?
191
jubileumsboken_inlaga2.indd 191
2022-01-04 12:23
Jag bestämmer mig för att kontakta Johan Cullberg. – Ja, jag tycker själv att arbetet med Skaparkriser kom att uttrycka mycket av det som jag återkommit till genom åren, säger han när jag berättar om vilken ögonöppnare boken var för mitt tjugoåriga jag. Johan Cullberg brukar kallas för nestorn inom svensk psykiatri. Som psykiater har han gjort avtryck genom att under hela sin yrkesbana arbeta för en psykodynamiskt färgad vård med stor respekt för patienten. Som författare har han gett ut böcker på Natur & Kultur, från 1975 års klassiker Kris och utveckling till 2020 års Att insjukna i psykos, som han skrev tillsammans med Maria Skott och Pontus Strålin. Däremellan finns såväl fackböcker som Psykoser: Ett humanistiskt och biologiskt perspektiv (2000) och Dynamisk psykiatri (1984) som psykologiskt inriktade författarbiografier om Märta och Hjalmar Söderberg (tillsammans med Björn Sahlin), Gustaf Fröding, Gunnar Ekelöf och inte minst Strindberg och Dagerman. I början av 1970-talet intervjuade Johan Cullberg 63 kvinnor som alla hade fått dödfödda barn. Det var en stark upplevelse som väckte hans intresse för krisens roll för den mänskliga mognaden – och som fick honom att börja skriva det som skulle bli Kris och utveckling. – Det var flera bland kvinnorna som sa att katastrofen med att få ett dödfött barn också hade varit viktig för dem på det sättet att de hade utvecklats och att de kom att se livet på ett nytt sätt, säger Cullberg. Kris och utveckling skrev jag för att jag inte kunde låta bli, helt enkelt. Så har det varit med nästan alla böcker jag har skrivit. Det är för att jag har ett starkt behov av att lära mig någonting av det jag möter i mitt arbete. Hur hamnade du hos Natur & Kultur? – Mina föräldrar hade många böcker. Min mamma skulle ha blivit läkare och hon var väldigt intresserad av psykologi, och psykiatri också. Jag botaniserade i hennes bokhylla och där var ju Natur & Kultur ett vanligt förekommande förlag. Jag kan inte säkert säga om
Första numret av tidskriften Modern Psykologi, november 2009.
192
jubileumsboken_inlaga2.indd 192
2022-01-04 12:23
jag har köpt dem själv eller om de är från mammas bibliotek, men jag minns En dåres visdom: En studie i manodepressiv livskänsla (1953) av John Custance. Sedan var föräldrarna goda vänner med Alf Ahlberg. Han var filosof, sedan blev han folkhögskolerektor på Brunnsvik – han var socialdemokrat. Och en väldigt fin människa som jag träffade i många år. Han kom ut på Natur & Kultur, med Filosofins historia (1925–1928) och sådana böcker. Det är nästan bara det jag minns: filosofi och psykologi. Och så skönlitteratur. Vilka fler böcker har påverkat dig? – Inom psykologi är det kanske Hjalmar Sundéns Religionen och rollerna (Diakonistyrelsen, 1959). Den var en tegelsten, som jag läste i lumpen. Sedan Alf Nymans Nya vägar inom psykologien (Norstedts, 1934), där de olika psykoanalytiska teorierna förklarades väldigt väl. När jag frågar Johan Cullberg om relationen mellan det han skriver för studerande/professionen och det som är mer för allmänheten, påpekar han att även en psykiatrisk lärobok som Dynamisk psykiatri har en hel del läsare utanför professionen. En förklaring till det kan mycket väl vara hans ambition att lyfta fram människan och människans existentiella situation, även när det gäller sjukdomarna. – Jag har svårt att dra några skarpa gränser mellan den som är psykiskt sjuk och den som är psykiskt frisk. Det är rätt mycket övergångsformerna som jag är intresserad av. I memoarerna Mitt psykiatriska liv (2007) berättar Cullberg om sin relation till brodern Erland, konstnären som tidigt insjuknade i schizofreni. Att han började skriva psykiatriska författarbiografier, bland annat om Stig Dagerman, har ett ursprung i syskonrelationen. – Erland var tre år äldre och jag beundrade honom mycket. Han var begåvad på många sätt. Han målade och tecknade, spelade fiol, var elitgymnast och hade ganska mycket kompisar. Och han var kemist och höll på med kemiska experiment. Det låter väldigt strindbergskt, upptäcker jag när jag säger det. Men senare ville jag försöka
Johan Cullberg är nestorn inom svensk psykiatri och har givit ut böcker på Natur & Kultur sedan 1970-talet.
193
jubileumsboken_inlaga2.indd 193
2022-01-04 12:23
förstå hans förändrade sätt att vara, före och efter insjuknandet. Utan någon större framgång, måste jag säga. Erland Cullberg beundrade Stig Dagerman. Så när Stig Dagerman hade tagit livet av sig i november 1954 minns Johan Cullberg hur mamman, rädd för att Erland skulle göra på samma sätt, bad Johan vakta så att han inte skulle gå upp på vinden och göra sig illa. – Vi hade en stor vind på biskopsgården i Västerås, men han hade inga planer på det. Det var ändå ruskigt. För Johan Cullberg har skönlitteraturen alltid varit ett sätt att förstå människan. Han ser många författarskap som uttryck för ett vaket drömmande, där författaren berättar om sig själv, om ett olevt liv. I sitt eget skrivande säger han sig ha blivit mer upptagen av det tragiska i människolivet, vilket leder tankarna till ett begrepp som han uppehöll sig vid redan i Kris och utveckling – och även i Skaparkriser. – Det depressiva rummet är ett begrepp som psykoanalytikern Donald Winnicott myntade. Det handlar om att vi allt ifrån spädbarnstiden måste känna igen och känna till vår sorg och förlust och vårt utanförskap. En del blir väldigt skrämda av att de har en depressivitet eller ett raseri inom sig, så de förseglar det här depressiva rummet. De är happy go lucky. Det blir något stålhårt över dem eller vänligt eller rart som man aldrig kommer bakom. När de råkar ut för en ordentlig kris så kan de få desto svårare att reda upp den. Det depressiva rummets existens är viktigt, inte för att man ska rota i det alltför mycket, men man ska ha en tillgång till det och inte känna att det är sjukt att man har något sorgset i sig. Livet är inte bara en idyll utan har också en sorg eller vrede som är viktig att vi inte förnekar, för då kan man heller inte ha någon djupare kontakt med människor som är i kris eller har sorg.
* Om Johan Cullberg är en av det psykodynamiska perspektivets förgrundsgestalter så är psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver skolad i kognitiv beteendeterapi, kbt. Hon var också en av dem som introducerade den dialektiska beteendeterapin, dbt, i Sverige.
194
jubileumsboken_inlaga2.indd 194
2022-01-04 12:23
Johan Cullberg berättar att han på 1990-talet sökte upp Anna Kåver därför att han tyckte att de trots sina olika utbildningar stod så nära varandra i den praktiska synen på psykoterapi. De hade ett spännande samtal om teori och praktik, som de tyvärr inte återkommit till. Men förhoppningsvis syns närheten i förhållningssätt både på och mellan raderna i deras böcker. Om Johan Cullberg var den som väckte mitt psykologiintresse så är Anna Kåver en av de psykologiförfattare vars böcker berört mig mest på senare år, både på ett personligt plan och genom den uppskattning som jag sett att hennes tankar har väckt hos Modern Psykologis läsare. Jag ber henne berätta om sin väg in i författandet. – Som så mycket här i livet är det både någon sorts medveten eftertanke och slump, säger hon och berättar att hon på 1990-talet var handledare i en studie vid Karolinska Institutet om behandling av social fobi och tyckte att kbt-metoden de arbetade med var »så himla bra«. – Så varför inte försöka nå ut med det här till allmänheten tänkte jag. Resultatet blev boken Social fobi: Att känna sig granskad och bortgjord som kom ut 1999, först på Cura bokförlag och senare på Natur & Kultur. Till Natur & Kultur kom hon genom ett annat forskningsprojekt, om dialektisk beteendeterapi. Den som Anna Kåver arbetade närmast med i studien var psykiatern Åsa Nilsonne, som hon kommit att skriva flera böcker tillsammans med för Natur & Kultur. – Hon och jag tyckte att dbt var suveränt, framför allt för att det ökade respekten för patientgruppen med borderline, som var lite paria i psykiatrin. Vi sökte oss till Natur & Kultur, för vi såg det som det bästa förlaget helt enkelt för en sådan här bok. Bara längden på titeln, Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning: Teori, strategi och teknik (2002), signalerar att det här är en bok för professionen, snarare än för den bredare allmänhet som flera av Anna Kåvers senare böcker nått ut till, som exempelvis Att leva ett liv, inte vinna ett krig: Om acceptans (2004), Tillsammans: Om medkänsla och bekräftelse (tillsammans med Åsa Nilsonne, 2007), Himmel, helvete och allt däremellan: Om känslor (Natur & Kultur, 2009) och Oro: Att leva med tillvarons ovisshet (2017). Bland titlarna för
195
jubileumsboken_inlaga2.indd 195
2022-01-04 12:23
Anna Kåver har gjort kbt välkänt i Sverige och är författare till flera böcker på Natur & Kultur.
högskola och profession kan även nämnas Kbt i utveckling: En introduktion till kognitiv beteendeterapi (2006) och Allians: Den terapeutiska relationen i kbt (2011). Hur ser du på relationen mellan populärpsykologi och psykologilitteratur för professionen och högskola? – Det finns naturligtvis kopplingar, men det är väldigt annorlunda att skriva för allmänheten. Det krävs språkliga förmågor för att formulera om vetenskapen till något som blir begripligt, att skippa alla krångliga begrepp och sådana saker. Att skriva lösare och friare, och att inte ha alltför vänstertunga meningar. Men det är viktigt att inte släppa taget om det vetenskapliga. Därför ogillar jag egentligen ordet populärpsykologi. Jag tycker att man har tappat ordet »vetenskap« i det. Det ska vara populärvetenskaplig psykologi, men det är
196
jubileumsboken_inlaga2.indd 196
2022-01-04 12:23
så tungt att säga, det orkar man ju inte. För mig måste vetenskapen alltid lysa igenom i den populärpsykologiska litteraturen också. För mig är kopplingen stark till evidens och vad forskningen har provat sig fram till när det gäller mänskligt fungerande. Är det något som Anna Kåver har blivit varse mer och mer så är det att inte underskatta läsarna och att inte förenkla för mycket. – Inte bli hurtigt uppmanande på ett sätt som nästan kan bli lite kränkande. Så det inte blir så enkelt att läsaren känner: »Vad fasiken! Tror hon inte att jag kan göra om det här till något eget som passar mig.« Det blir övertydligt och man hamnar på en lite förbarnsligande nivå. Jag tror att människor kan ta ner principer till egna råd och beslut och eget ansvar om hur man kan tänka kring sig själv. Hur har ditt populärvetenskapliga skrivande färgat av sig på det du skriver för professionen? – Jag tror att det har påverkat mig att bli friare och rörligare, att skriva lite mer nyfiket och engagerande även i mitt akademiska skrivande. Men där får man aldrig tappa stringensen och man kan använda begrepp som inte är gångbara i populärvetenskapliga texter. Vilka psykologiböcker har varit viktiga för dig genom livet? – Jag har tre böcker som jag ofta tänker tillbaka på. Den första är Steven Pinkers Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur (2006), om biologins kontra omgivningens inverkan på vilka vi är. Sedan har jag den här väldigt gedigna antologin av Lars Olson och Anna Josephson om Hjärnan (Karolinska Institutet University Press, 2007), där många fina forskare skriver. En populärvetenskaplig bok som har påverkat mitt skrivande är socialpsykologen Thomas Johanssons Makeovermani: Om Dr Phil, plastikkirurgi och illusionen om det perfekta jaget (2006). Han skriver om trenden att göra om sig och den är aktuell även i dag. Sedan finns också förstås Hans Roslings Factfulness: Tio knep som hjälper dig att förstå världen (2018). Och Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (Volante, 2019). När man som jag jobbar med kbt, blir man oerhört fixerad vid att kunna mäta effekten av det man gör, både i forskning och behandling. Då är det befriande att få en motvikt mot det här i ett existentiellt perspektiv, som jag intresserar mig mycket för numera.
197
jubileumsboken_inlaga2.indd 197
2022-01-04 12:23
Det är så mycket vi inte kan mäta, som tvingar oss att leva i ovisshet. Det tycker jag är ett intressant perspektiv. Hur tycker du att psykologiutgivningen och psykologilitteraturen har utvecklats under de år som du har läst och skrivit? – Jag tänker att det förut kretsade mer kring det som Thomas Johansson skriver om: optimeringstanken, att hitta sitt sanna jag, bli bättre och bättre och prestera mer. I dag handlar det mer om att hitta något slags lugn, en meditativ stillhet och en acceptans av tillvaron såsom den är. Att inte nödvändigtvis agera och påverka tillvaron, utan bara vara i den. Från att forma och förändra sig själv, sin kropp och sitt liv till att höja blicken, se tillvarons komplexitet och på något sätt flyta med i det som livet är. Hur kommer populärpsykologin utvecklas framåt? – Jag hoppas att vi släpper taget om sjukdomsförklaringen av normala reaktioner och det eviga diagnostiserandet. Jag kan tänka mig att vi tar oss bort från det, ser helheten i livet och lär oss att hantera de existentiella frågorna lite bättre. Anna Kåver påminner om att vi även lever i pandemiernas årtionde. Då blir det ännu viktigare att kunna bemöta livets sårbarhet och ovissheten som är så svår för oss att hantera. – Jag tycker inte att man kan vara okänslig inför vad som händer i omvärlden. Jag tycker att vi lever i dubbla pandemier, där vi förutom corona lever med avhumanisering, avdemokratisering och fake news. Kommer psykologilitteraturen att fokusera mer på individen i relation till samhället? – Ja, jag tänker nog så. Eftersom vi blir så påverkade. Samhället blir svårare och svårare att hålla ifrån sig. Det kryper in i det lilla livet, tycker jag. Hur har du utvecklats som terapeut av att ha skrivit böcker? – Att skriva populärvetenskap är egentligen ungefär det man gör i behandling. När jag möter en patient måste jag ha förmågan att formulera vetenskap och teorier på ett sätt som når fram till patienten som sitter mittemot mig. Jag måste omsätta mina kunskaper på ett sätt så att det blir begripligt och attraktivt att vilja gå med på behandlingen. Det har gjort mig ännu mer fokuserad på att vara tydlig, att
198
jubileumsboken_inlaga2.indd 198
2022-01-04 12:23
hela tiden stämma av med patienterna om de har förstått det jag presenterar och om det passar för dem. Sedan har det fått mig att bli mer personlig i terapier, inte privat men mer personlig och friare. Då kan jag förmedla det jag tycker är så viktigt i populärvetenskapen: känslan av välvilja och att vi sitter i samma båt på det hela taget, att det inte är så mycket som skiljer mig och patienten åt. Vi delar existensen och svårigheten i den. Jag har blivit ännu mer varse att det är så viktigt att få till den här samstämmigheten i terapin. Både Anna Kåver och Johan Cullberg talar om existentiella perspektiv. Han om det depressiva rum som vi måste tillåta oss att öppna dörren till. Hon om det perspektiv som ligger bortom det vi kan ha kunskap om, dit den evidensbaserade psykologins mätinstrument inte når. Och båda månar om den öppna kontakten med patienten. – Man ska inte vara den som förstår bäst och vet bäst, säger Johan Cullberg, utan man ska vara intresserad av deras värld – utan att behöva säga att det är den rätta världen som de har. De måste få en chans att berätta om sig själva, säger han och beskriver omslaget på sin senaste bok, Att insjukna i psykos. – Det har en tuschteckning som min bror Erland har gjort. Två profiler som berör varandra. Det är också så jag ser Johan Cullbergs och Anna Kåvers författarskap. Även de är två profiler som söker kontakt i ett ödmjukt och öppet samtal med läsaren. Precis så som bra böcker ska fungera.
Jonas Mattsson är chefredaktör för tidningen Forskning & Framsteg. Åren 2009–2021 var han först redaktör och sedan chefredaktör för Modern Psykologi.
199
jubileumsboken_inlaga2.indd 199
2022-01-04 12:23
natur & kultur 100 år
natur & kultur 100 år
En jubileumsskrift