9789173872492

Första Korinthierbrevet

Människor blir inte goda och vänliga så fort de blir kristna. Detta är något som aldrig upphör att förvåna oss, men den som vänder om till Kristus och hans sätt att leva får inte automatiskt ett oantastligt uppförande eller ens en passande moral.

Korinthierna hade i den antika världen rykte om sig att vara oregerliga, svåra på spriten och lätta på foten.

När Paulus förmedlade budskapet till dem och många av dem kom till tro på Jesus tog de sin livsstil med sig in i kyrkan.

Paulus tillbringade ett och ett halvt år som pastor hos dem, gick igenom budskapet om »de goda nyheterna« i detalj med dem och visade vad frälsningens och helgelsens nya liv praktiskt betydde för en grupp troende, innan han sedan fortsatte till andra städer och församlingar.

Efter någon tid fick Paulus veta av en familj i Korinth att församlingen mer eller mindre hade gått under sedan han lämnat den. Det kom även ett brev från Korinth där man bad om hjälp. Det hade uppstått splittring i församlingen, moralen var undermålig, gudstjänstlivet hade urartat till en självcentrerad tävlan om övernaturliga erfarenheter. Det var ungefär vad man hade kunnat vänta sig av korinthier. första korinthierbrevet

431

Paulus första brev till korinthierna är en klassiker i själavårdslitteraturen: tillgivet, fast, tydligt och orubbligt i övertygelsen att Gud – uppenbarad i Jesus och närvarande i den heliga Anden – förblev den viktigaste angelägenheten i dessa människors liv, hur de än hade ställt till det för sig. Paulus säger inte upp bekantskapen med dem som bröder och systrar i Kristus, förkastar dem inte på grund av deras dåliga uppförande, förfasar sig inte över deras oansvariga leverne. I stort sett tar han det som har skett med fattning, men han leder samtidigt korinthierna vid handen och går igenom grunderna på nytt för att visa dem hur de ska väva in alla underbara aspekter av Guds frälsande kärlek i kärleken till varandra.

432

första korinthierbrevet

första korinthierbrevet

1

Jag, Paulus, som har blivit kallad och utskickad av Jesus, Messias, enligt Guds plan, tillsammans med vännen Sosthenes, jag skickar detta brev till er som hör till Guds Församling i Korinth, som har tvättats rena av Jesus och utvalts till ett liv som är uppfyllt av Gud. Ja, hälsningar till alla som tillber Jesus, var de än bor. Han är deras Herre lika väl som vår!

Må ni få del av allt som Gud vår Far och Mästaren Jesus Kristus ger och skänker.

Så fort jag tänker på er – och det gör jag ofta! – tackar jag Gud för att Jesus har gett er fri och obehindrad tillgång till Gud. Det har hänt så mycket i er att det inte har något slut – mer än man kan säga, mer än man kan förstå. Vittnesmålet om Kristus har klart och tydligt besannats i era liv.

Tänk bara – ni behöver inte någonting; ni har allt! Guds alla gåvor ligger framför er, där ni ivrigt väntar på att vår Mästare Jesus ska komma tillbaka i sista akten. Och mer än så – Gud själv går med er för att hålla er uppe och på rätt spår till dess allt tas om hand av Jesus. Gud, som ledde er in på ert andliga äventyr, delar Jesuslivet, sin Sons och vår Mästares liv, med oss. Han överger er aldrig. Det får ni aldrig glömma.

första korinthierbrevet

433

Korset: ironin i Guds visdom Jag har något allvarligt att säga er, kära vänner, på uppdrag av Jesus, vår Mästare. Låt mig göra det helt klart: ni måste hålla sams med varandra. Ni måste lära er att visa varandra hänsyn och hitta ett sätt att leva tillsammans.

Jag tar upp detta för att jag har fått höra ytterst oroande saker från Chloe – nämligen att ni slåss inbördes! Jag ska tala om precis vad jag har fått höra: ni delar upp er i lag så att somliga av er hejar på Paulus och andra på Apollos, vissa håller på Petrus och andra på Messias.

Har Messias styckats i småbitar så att alla kan vörda sin alldeles egen lilla heliga relik? Var det Paulus som korsfästes för er skull?

Var det i Paulus namn som någon av er döptes? Jag bara frågar!

Jag döpte inte någon av er – utom Crispus och Gaius – och efter att hört detta är jag glad för det. Då kan ni åtminstone inte säga att ni har döpts i mitt namn. (Förresten döpte jag Stefanas familj också, men så vitt jag minns var det alla.)

Gud skickade inte ut mig för att jag skulle skaffa mig egna anhängare utan för att jag skulle förmedla budskapet om vad han har gjort för er, för att skaffa honom anhängare. Men inte genom min egen retoriska briljans, för den mäktiga händelse som står i centrum för budskapet – den korsfäste Messias – får inte reduceras till tomt prat.

För dem som envist vägrar att vika av från vägen mot undergången låter budskapet om Messias på korset bara löjligt, men för dem som är på väg mot räddningen faller allt på plats. Det är så Gud jobbar, och något mer effektivt kan man inte tänka sig. Som det står i Skriften: Jag vänder upp och ner på vedertagen visdom; jag avslöjar experternas kvacksalveri.

434

första korinthierbrevet

Var finns i dag någon som är verkligt vis, verkligt kunnig, verkligt förnuftig? Har inte Gud avslöjat att det som påstods vara så djupt bara var tomt? Eftersom världens alla vishetsläror inte förstod ett smack om Gud fann Gud det för gott i sin visdom att rädda dem som trodde honom genom att predika – något så dumt!

För medan judarna kräver underverk och grekerna satsar på filosofiska visdomar fortsätter vi att förkunna Kristus, den korsfäste.

Judarna uppfattar det som rena motsatsen till ett under – grekerna viftar bort det som orimligheter. Men för oss som har blivit kal�lade av Gud själv – vare sig vi är judar eller greker – för oss är Kristus både Guds slutgiltiga underverk och Guds fulländade visdom.

Så ytliga och kraftlösa mänskliga vishetsläror är i jämförelse med Guds »orimliga« tilltag! Så lite människans styrka förmår jämfört med Guds »svaghet«!

Minns bara, mina vänner, vilka ni själva var när ni blev kallade till det här livet. Det var inte många av er som var »lovande« eller »framtidshopp«, inte många som var framgångsrika, inte många som kom från fina familjer. Är det inte tydligt att Gud medvetet har valt människor som samhället glömmer bort eller utnyttjar eller kränker, att han har valt »nollorna« för att visa att man inte är något för att man är något? Det bevisar också att ingen av er har något att skryta med inför Gud. Allt vi har att komma med – rätt tänkande, rättskaffens liv, chansen att börja om från början – det har vi fått av Gud genom Jesus Kristus – därav talesättet: »Ska du slå på stora trumman ska det ske på Guds puka.«

2

Kära vänner, ni kommer säkert i håg att jag inte försökte göra intryck på er med retoriska eller filosofiska finesser när jag först kom och invigde er i Guds stora plan. Jag höll det medvetet så enkelt som möjligt: först Jesus och vem han är, sedan Jesus och vad han gjorde – Kristus på korset.

Jag var osäker på mig själv och kände mig helt bortkommen – jag var livrädd, om sanningen ska fram – så jag kan inte ha imponerat

första korinthierbrevet

435

på vare sig er eller någon annan med mina predikningar. Men budskapet gick fram ändå. Guds Ande och Guds kraft gjorde det; era liv i förtröstan på Gud är med andra ord ett resultat av Guds kraft, inte av något skickligt intellektuellt eller emotionellt fotarbete från min eller någon annans sida.

Vi har förvisso gott om visdom att förmedla så snart ni står på fast andlig mark, men inte sådan som är gångbar på visdomsmarknaden, inga heta, exklusiva expertråd som kommer att vara ute och föråldrade om ett år. Guds visdom är ett mysterium som rör hans allra djupaste syften. Det är inget man ser vid ett första ögonkast.

Det är inte de senaste idéerna, snarare de äldsta – Guds plan för att locka fram sitt bästa ur oss, långt innan vi dök upp på scenen.

Vår tids ledande vishetsexperter fattar inget av hans eviga plan.

Annars skulle de inte ha korsfäst och dödat den som härskar över det liv som Gud har utformat. Som Skriften säger: Något liknande har ingen sett eller hört – ingen hade kunnat drömma om det som Gud har i beredskap åt dem som älskar honom.

Men ni har sett och hört det, för Gud har genom sin Ande öppet visat det för er.

Anden, som inte nöjer sig med att stanna på ytan, dyker ner i Guds djup och tar med sig det som Gud alltid har haft för avsikt.

Vem vet vad du egentligen tycker och tänker förutom du själv?

Likadant är det med Gud – fast han vet inte bara vad han vill utan avslöjar det för oss. Gud redovisar helt och fullt vilka gåvor av liv och räddning han ger oss. Vi bygger inte på världens gissningar och åsikter. Vi lärde oss inte detta i böcker eller i skolan; vi lärde oss det av Gud, som själv har undervisat oss genom Jesus, och vi för det vidare till er som förstahandskunskap på samma personliga sätt.

Det oandliga jaget, jaget sådant det är av naturen, kan inte ta emot Guds Andes gåvor. Det finns inte utrymme för dem. De

436

första korinthierbrevet

verkar bara fåniga. Anden lär man bara känna med anden – i en fri gemenskap mellan Guds Ande och vår ande. Vi som är andligen levande har tillgång till allt som Guds Ande gör och kan inte bedömas efter oandliga kriterier. Jesaja frågar: »Vem känner Guds Ande? Vem vet vad han gör?« Nu vet vi svaret: Kristus känner honom och vet vad han gör, och vi har Kristus Ande.

3

Men för tillfället vet jag inte vad jag ska ta mig till med er, mina vänner, och ert oandliga sätt mot varandra och mot Gud. Ni uppför er som småbarn i ert liv med Kristus, barnungar som inte kan mycket mer än ligga vid bröstet. Nå, då får jag väl ge er bröstet då, om ni inte har kommit längre. För så länge ni kivas om det goda och om vem som ska vara först och störst, vad är det då för skillnad på er och ett spädbarn som bara är nöjt och lugnt när det får precis som det vill? När ni sätter i gång och hejar antingen på Paulus eller Apollos, är ni inte urbarnsliga då?

Vem tror ni att Paulus är egentligen? Eller Apollos för den delen? Vi är båda tjänare – tjänare som passade upp på er medan ni gradvis lärde er att lägga era liv i händerna på vår gemensamme husbonde. Vi tjänade på olika sätt. Jag sådde fröna och Apollos vattnade plantorna, men det var Gud som fick er att gro och växa.

Det är varken den som sår eller den som vattnar som får något att hända, utan Gud, som får saker att växa. Att så och vattna är slavgöra. Det som gör det värt jobbet är Gud, som vi arbetar för.

Och ni är Guds åker, som vi arbetar på.

Eller man kan säga att ni är Guds hus. Som en arkitekt, som fått all sin talang av Gud, drog jag upp ritningarna; Apollos reser väggarna. Men alla snickare som jobbar på huset måste bygga på samma grund! Minns att det bara finns en enda grund, och den är redan lagd: Jesus Kristus. Var noga med valet av byggnadsmaterial.

Till sist blir det dags att inspektera bygget. Använder du billigt eller undermåligt material kommer det fram då. Det blir en noggrann och rigorös inspektion. Fuskbyggen tolereras inte. Klarar ditt ar-

första korinthierbrevet

437

bete inspektionen är allt gott och väl; annars kommer din del av byggnaden att rivas och göras om. Du blir inte utslängd; du klarar dig – om än nätt och jämnt.

Ni inser väl att ni är Guds tempel och att Gud själv bor i er? Var så säkra: ingen kommer undan med att vandalisera Guds tempel.

Guds tempel är heligt – och templet är ju ni.

Lura inte er själva. Inbilla dig inte att du är vis bara för att du följer med din tid. Var Guds dåre – det är vägen till äkta visdom.

Det som är smart i världens ögon är dårskap för Gud. Som Skriften säger: Dem som har svar på allt fångar han i deras egna spetsfundigheter.

Herren genomskådar de djupsinnigas idéer som inte leder någonstans.

Jag vill inte veta av att ni skryter om er själva eller någon annan.

Ni har redan fått allting i gåva: Paulus, Apollos, Petrus, världen, livet, döden, nuet, framtiden – allt är ert, och ni har förmånen att vara förenade med Kristus, som är förenad med Gud.

4

Tro inte att vi ledare är något vi inte är. Vi är Kristus slavar, inte hans herrar. Vi är vägvisare till Guds mest storslagna hemligheter, inte vaktposter som ska driva bort folk. En bra vägvisare måste vara pålitlig och kunnig. Det spelar inte så stor roll vad ni tycker om mig, och ännu mindre vad folk i allmänhet anser. Jag har inte ens någon egen åsikt om mig. Det är helt meningslöst att jämföra sig med någon i de här sakerna. Jag kan inte komma på något som skulle tyda på att jag vore oduglig som vägvisare för er, men det säger inte mycket. Det är Herrens sak att avgöra det.

Så föregrip inte Herren med några förhastade slutsatser och omdömen innan allt är känt. När han kommer ska han kasta ljus över alla möjliga slags omständigheter som vi aldrig hade kunnat

438

första korinthierbrevet

drömma om – inre drivkrafter och avsikter och böner. Inte förrän då kommer någon av oss att få höra Gud säga: »Bra jobbat!« Det jag försöker visa er, mina vänner, är hur detta gäller Apollos och mig, så att ni lär er att behärska er och inte fäller förhastade omdömen innan ni känner till alla fakta. Man måste se saker och ting ur Guds synvinkel. Jag skulle önska att ni inte blåste upp eller punkterade någons rykte på grundval av löst skvaller.

För vem känner du som verkligen känner dig och vet vad som rör sig i ditt hjärta? Och om någon gjorde det, skulle han då upptäcka något i dig som du kan ta åt dig äran av? Är inte allt du har och är rena gåvor från Gud? Så varför hålla på att jämföra och poängsätta varandra på det där viset? Ni har redan allt ni behöver. Ni har mer tillgång till Gud än ni kan hantera. Utan vare sig Apollos eller min hjälp har ni redan nått världstoppen – ni sitter på Guds topp och kikar ner på världen – och vi sitter där, bredvid er!

Det känns som om Gud har ställt oss som sprider hans budskap på scenen i en teater som ingen vill köpa biljetter till. Vi är något som alla ställer sig och glor på, som en olyckshändelse på gatan. Vi är Messias missanpassade tokstollar. Ni är kanske säkra på er själva, men vi lever i svaghet och osäkerhet. Ni är kanske uppskattade av andra, men oss sparkar man oftast ut. Ofta har vi inte tillräckligt att äta; vi går i lappade och slitna kläder; man slänger dörrar i ansiktet på oss; vi tar ströjobb var som helst för att få ihop till livets nödtorft. När folk svär åt oss svarar vi: »Gud välsigne dig.« När de sprider rykten om oss talar vi väl om dem.

Vi behandlas som sopor, som samhällskökets potatisskal. Och inte blir det bättre med tiden.

Jag skriver inte detta för att ni ska få dåligt samvete. Jag skriver som en far till er, mina barn. Jag älskar er och vill att ni ska bli stora och duktiga, inte bortskämda och elaka. Det finns gott om folk som inte vill något hellre än peka ut era fel, men det finns inte många pappor som är beredda att ta sig tiden och göra sig besväret att hjälpa er att bli vuxna. När Jesus lät mig förkunna Guds budskap

första korinthierbrevet

439

för er blev jag er far. Jag ber er faktiskt inte att göra något som jag inte redan gör själv – det vet ni.

Därför skickade jag Timotheos till er för ett tag sedan. Han är också en kär son till mig och trogen Mästaren. Han friskar upp era minnen av de förhållningsorder jag alltid ger alla församlingar när det gäller Kristus väg.

Jag vet att det finns några bland er som är så märkvärdiga att de aldrig lyssnar på någon, allra minst på mig. De tror inte att jag någonsin kommer att visa mig personligen. Men jag är hos er snarare än ni anar, om Gud så vill, och då får vi se om de har något annat än munväder att komma med. Guds väg är inte tomma ord; det är ett liv fyllt av kraft.

Hur ska jag alltså förbereda mig för besöket? Ska jag vara en sträng furir som ser till att ni alla marscherar i takt i raka led? Eller ska jag vara en god vän och förtrogen som vill öppna sitt hjärta för er? Det är upp till er.

Sexualitetens mysterium

5

Jag har också hört pratas om en sexskandal inom er församling, en skandal av ett slag som inte skulle tolereras ens utanför kyrkan. Det finns en man bland er som ligger med sin styvmor. Och ni går med näsan i vädret, som om det inte angick er! Borde det inte krossa er hjärtan? Borde ni inte falla på knä i tårar? Borde ni inte ta itu med saken och visa den här människan att det är allvar?

Så här hade jag gjort. Betrakta mig som närvarande, trots att jag inte är hos er fysiskt, för jag kan se precis vad som pågår. Och tro mig: det är inte bra. Ni får inte bara titta bort och hoppas att det löser sig av sig självt. Tala öppet om det och ta i itu med det på vår Herre Jesus uppdrag. Församla alla – jag kommer att vara där i anden, och vår Mästare Jesus kommer att vara där med all sin kraft. Ta upp det som mannen i fråga har gjort till offentlig granskning. Låt honom försvara sig, om han kan! Men kan han inte det,

440

första korinthierbrevet

så uteslut honom! Det kommer att bli ett förkrossande slag för honom, förstås, och förnedrande för er. Men hellre förkrossad och förnedrad än fördömd. Se till att han kommer på rätt köl och får Herrens förlåtelse innan domens dag kommer.

Ert lättsinne och er okänslighet i den här saken bekymrar mig.

Ni verkar tro att det bara är en detalj som försvinner i helheten.

Men jäst är också en detalj som »försvinner« i helheten, icke desto mindre får den snart hela degen att jäsa. Gör er därför av med den här »jästen«. Meningen är att vi ska vara tunna och enkla, inte uppsvullna med fel ingredienser. Messias, vårt påsklamm, har redan offrats för påskmåltiden, och vi spelar det ojästa, osyrade brödets roll i den måltiden. Så låt oss nu fira högtiden som det förväntas av oss: inte som tjocka sirapslimpor som sväller av ondskans jäst, utan som ojästa tunnbröd – enkla, äkta, anspråkslösa.

I mitt förra brev skrev jag att ni inte skulle umgås med folk som hängav sig åt sexuella utsvävningar. Jag menade inte att ni inte fick ha någonting över huvud taget att göra med folk här i världen som ägnade sig åt sådant, eller åt att berika sig eller roffa åt sig på andras bekostnad, eller åt religiöst bondfångeri för den delen. I så fall vore ni ju tvungna att lämna världen alldeles! Vad jag däremot menar är att ni inte ska låtsas som om allting är okej när en vän som utger sig för att vara kristen är promiskuös eller girig, hånar Gud eller kränker sina vänner, super eller plundrar folk. Ni får inte jamsa med som om det vore acceptabelt att bete sig så. Jag är inte ansvarig för vad de gör som står utanför, men har vi inte något ansvar för dem som ingår i vår trosgemenskap? Gud avgör vad som ska ske med de utomstående, men vi måste avgöra när våra bröder och systrar går över gränsen och, om så krävs, göra rent hus.

6

Och hur kan ni med att dra varandra inför rätta? Om ni menar er ha utsatts för en oförrätt, vad är det för vits med att vädja till en domstol som ingenting vet om Guds vägar i stället för till era

första korinthierbrevet

441

medkristna? Den dag kommer då hela världen ska stå inför en jury som består av jesustrogna. Om ni en gång ska avgöra världens öde, vore det då inte en bra idé att öva lite på några av de här småmålen?

Vi ska ju till och med döma änglar! Då måste vi väl ändå klara av de fall som uppstår i detta livet också! Varför i världen vänder ni er till folk som ni annars inte har något förtroende för när dessa tvister och oförrätter kommer upp?

Jag säger det rent ut för att ni ska inse vilka dumheter ni håller på med. Kan det verkligen vara så att det inte finns en enda person bland er med tillräckligt mycket vett i skallen för att kunna skipa rätt när ni känner er förfördelade av varandra? Jag kan inte tro det. I stället släpar ni varandra till domstol inför folk som inte ens tror på Gud! Hur ska de kunna skipa rätt när de inte tror på rättvisans Gud? De här processerna är en ful fläck på er gemenskap. Vore det inte mycket bättre att tiga och ta emot, att finna sig i oförrätten och glömma den? Det enda ni gör är att bädda för framtida övergrepp och fler orättvisor. Ni skadar bara era medsyskon ännu mer.

Begriper ni inte att man inte kan hålla på så? Skrupelfria människor som inte bryr sig om Gud kommer inte att ingå i hans rike.

De som utnyttjar och kränker andra, de som utnyttjar och missbrukar sin sexualitet, de som utnyttjar och misshandlar jorden och allting på den, de uppfyller inte kraven för medborgarskap i Guds rike. Flera av er vet av egen erfarenhet vad jag talar om; för inte så länge sedan var ni med på den listan. Men sedan dess har ni tvättats rena och fått en andra chans av Jesus, vår Herre, vår Messias, och av Anden, vår Gud, som bor i oss.

Bara för att något inte är olagligt behöver det inte vara rätt och riktigt. Om jag gick omkring och gjorde allt jag trodde att jag kunde komma undan med skulle jag vara slav under mina egna nycker. »Man ska äta för att leva, inte leva för att äta«, säger man ju.

Visserligen är människan inte detsamma som kroppen, men det är inget skäl att förvandla den till en kravmaskin som bara ska ha mer

442

första korinthierbrevet

och mer, mer mat och mer sex. När nu din Mästare har förärat dig en kropp, då ska du också ära honom med kroppen!

Gud gav Mästarens kropp äran att resa sig ur graven. Han kommer att låta era kroppar få del av samma uppståndelsekraft. Fram till dess måste ni hålla i minnet att era kroppar har samma värdighet som Mästarens. Inte skulle ni dra i väg med Herrens kropp till en bordell? Det får man verkligen hoppas.

Sex är inte bara hud mot hud. Sex är lika mycket ett andligt mysterium som ett fysiskt faktum. »De två blir ett«, som det står i Skriften. Eftersom vi vill bli ett med Mästaren andligt sett får vi inte ägna oss åt den sortens sex som är utan överlåtelse och verklig närhet och som gör oss ensammare än någonsin – den sortens sex där vi aldrig »blir ett«. I ett avseende skiljer sig sexuella synder från alla andra: när man syndar sexuellt vanhelgar man sin egen kropp, en kropp som är skapad för en helt annan sorts kärlek, gudagiven, gudsliknande, den som gör att »två blir ett«. Eller förstår du inte att din kropp är en helig plats, platsen där den heliga Anden bor? Fattar ni inte att ni inte kan leva hur som helst och göra vad som helst med det som Gud har betalat så dyrt för?

Den fysiska delen av er är inte en ägodel som tillhör den andliga delen av er. Gud äger rubbet. Låt därför alla människor se Gud i och genom era kroppar.

Att gifta sig eller inte…

7

Nu till frågorna ni ställde i brevet ni skickade. För det första: Är sexuella förhållanden alls något bra?

Visst är de det – under rätt omständigheter. Det är bra för en man att ha en maka och bra för en kvinna att ha en make.

Könsdriften är stark, men äktenskapet är tillräckligt starkt för att rymma den och skapa möjlighet till ett balanserat och tillfredsställande sexliv i en värld som präglas av sexuella överdrifter. Den äkta sängen måste präglas av ett ömsesidigt utbyte, där makarna

första korinthierbrevet

443

försöker tillfredsställa varandra. Äktenskapet är inte rätta platsen att »kräva sin rätt«. Nej, att ingå äktenskap är att besluta sig för att tjäna varandra, i och utanför sängen. Det är okej att avstå från sex för en tid om ni båda är med på det och om det är för att koncentrera sig på bön och fasta – men bara för det tillfället. Var sedan tillsammans igen. Satan har de listigaste sätt att fresta oss på när vi minst anar det. Jag befaller er inte att ha sådana perioder av avhållsamhet – det hoppas jag ni förstår – men för dem som väljer det är detta det bästa råd jag kan ge.

Ibland önskar jag att alla var ensamstående som jag: så mycket blir så mycket enklare då! Men alla är inte gjorda för celibat, lika lite som alla är gjorda för äktenskap. Gud ger celibatets gåva till somliga och äktenskapets gåva till andra.

Jag brukar dock säga till dem som är ogifta eller änkor att det mycket väl kan vara bäst för dem att leva ensamma, precis som det är för mig. Fast om de inte kan lägga band på sina begär och känslor är det förstås bättre att ändå gå och gifta sig – mycket hellre alla besvär äktenskapet för med sig än att leva som sexuellt frustrerad singel.

Och är du redan gift, så förbli gift. Det är Mästarens bud, inte mitt. En maka som ändå lämnar sin make måste antingen leva ensam eller återvända och ställa allt till rätta med maken igen. Och en man har ingen rätt att förskjuta sin hustru.

Vad gäller alla er som är gifta med någon som inte tror, så har vi inga uttryckliga bud från Mästaren. Som jag ser det, gäller följande. Är du gift med en kvinna som inte tror men ändå vill leva med dig, håll fast vid henne; är du gift med en man som inte tror men som vill leva med dig, håll fast vid honom. För den otroende maken delar i viss mån sin makas heliga liv, och den otroende makan berörs på samma sätt av sin makes heliga liv. Annars skulle ju även era barn stå utanför, men så är det ju inte, utan de ingår ju i Guds andliga planer för er.

Om å andra sidan den icke-troende parten lämnar er, måste ni

444

första korinthierbrevet

låta honom eller henne gå. Ni behöver inte klamra er fast till varje pris. Gud har kallat oss att göra vårt bästa, så fredligt vi kan. Du vet aldrig, bästa fru: ditt sätt att hantera saken kanske får din man att hitta tillbaka inte bara till dig utan till Gud. Och man vet aldrig, bäste man: ditt sätta att hantera saken kanske får din fru att hitta tillbaka inte bara till dig utan också till Gud. Och önska inte att du var någon annanstans eller levde med någon annan. Gud har satt dig att gräva precis där du är. Lev och lyd och älska och tro just precis där. Det är Gud som gör ditt liv till vad det är, inte ditt civilstånd. Tro inte att jag är hårdare mot er än mot andra. Jag ger samma råd till församlingarna överallt.

Var du jude när Gud kallade dig? Försök då inte dölja det. Var du inte jude när han kallade dig? Bli då inte jude. Det viktiga är inte om man är jude; det viktiga är att lyssna när Gud kallar, att hålla hans bud.

Stanna där du var när Gud kallade dig vid namn. Var du slav?

Slaveriet hindrar dig inte att lyda och lita på Herren. Jag menar inte att du är fast och inte kan bli fri. Får du en chans att bli fri, så ta den. Jag menar bara att du kommer att få erfara en underbar frihet under din nye Herre, en frihet som är underbarare än någon du drömt om. Om du tvärtom var fri när Kristus kallade dig kommer du däremot att få erfara ett ljuvligt »slaveri under Gud«, en slavtjänst som är ljuvligare än du kan föreställa dig.

Vare sig ni var slavar eller fria var ni en gång gisslan i en syndig värld. En enorm lösensumma betalades för er. Så, snälla ni, fall inte tillbaka i den gamla vanan att göra och bli det som andra vill att ni ska vara och göra. Mina vänner, stanna kvar där ni kallades.

Gud är där. Håll ut med honom vid er sida.

Mästaren gav inga uttryckliga föreskrifter till dem som ännu är ogifta, men jag ber er att lyssna på mig i egenskap av en som har stor erfarenhet av Guds barmhärtighet och som har varit lojal mot honom i alla väder. Med tanke på hur vi i nuläget trängs från alla håll, tror jag det bästa är om ni förblir som ni är: gifta, om ni är

första korinthierbrevet

445

gifta – ogifta, om ni är ogifta. Men det är verkligen ingen synd att gifta sig – inte heller för dem som aldrig har varit gifta. Jag säger bara att den som gifter sig tar på sig en extra börda i en redan svår tid, och jag vill bespara er onödiga bekymmer.

Jag vill betona att tiden är knapp. Slösa inte med den. Gör er inte fler bekymmer än nödvändigt. Lev enkelt – vare sig ni gifter er, sörjer, firar … ja, vad det nu gäller. Även till vardags – era dagliga köprundor och så vidare. Ha så lite som möjligt att göra med allting som världen lägger i er väg, för världen som vi känner den är på väg ut.

Jag vill att ni ska leva så fria från svårigheter som möjligt. Är man ogift behöver man inte ta hänsyn till någon annan än Mästaren och vad han vill. Men är man gift gäller det också att få vardagen att gå ihop och att ta hänsyn till sin äkta hälft; det gör en splittrad.

Den tid och kraft som gifta par ägnar åt varandra kan de som är ogifta ägna helt och hållet åt Gud. Jag är inte ute efter att vara jobbig; jag försöker bara hjälpa er och göra livet enklare för er. Jag vill bara att ni ska kunna leva tillsammans med Mästaren utan att ha en massa annat i tankarna.

Om en man har en flickvän som han är trogen mot men inte har tänkt gifta sig med eftersom han har beslutat sig för att tjäna Gud som singel och han sedan ändrar sig så att han tycker att de borde gifta sig, då är det helt okej att gifta sig. Det är inte en synd; det är inte ens att ta »ett steg ner« från ett liv i celibat, som somliga kallar det. Å andra sidan: om en man är tillfreds med sitt beslut att avstå från äktenskap för att tjäna Gud och det verkligen är hans egen mening som inte har påtvingats honom utifrån, då bör han hålla fast vid det beslutet. Äktenskapet är rätt och riktigt ur både religiös och etisk synvinkel och inte på något vis underlägset livet som ensamstående, men som jag antydde tidigare har jag, på grund av den tid vi lever i, själavårdande skäl att uppmuntra till livet som singel.

En gift kvinna måste hålla sig till sin make så länge han lever.

446

första korinthierbrevet

Om han dör kan hon gifta om sig med vem hon vill. Och då kommer hon, förstås, att välja en medkristen och få Mästarens välsignelse. Fast jag anser, som ni väl har förstått, att det vore bättre för henne att inte gifta om sig. Och enligt min mening skulle Mästaren instämma.

Frihet under ansvar

8

Frågan om kött som har offrats till de hedniska gudarna kommer alltid upp: Får man delta i måltider där sådant kött serveras eller ej? Ibland vill vi gärna tro att vi vet tillräckligt för att ge ett definitivt svar på sådana frågor – men det händer att ett ödmjukt hjärta vet bättre råd än all kunskap man yvs över. Vi vet aldrig tillräckligt förrän vi vet med oss att bara Gud vet allt.

Somliga påpekar, helt riktigt, att avgudarna inte finns på riktigt.

De är ingenting, det finns ingen gud utom vår ende Gud, och hur många så kallade gudar som än åkallas och tillbes blir de aldrig mer än ett stort påhitt. Dessa människor påpekar vidare – också helt riktigt – att det bara finns en enda Gud, Fadern, att allting kommer från honom och att han vill att vi ska leva för honom. Och de påminner om att vi bara har en enda Mästare – Jesus, Messias – och att allt som finns, även vi själva, är till för honom. Allt detta är sant.

Rent logiskt hände det alltså inget särskilt med köttet när det offrades till någon av hedningarnas avgudar. Det är precis som vilket kött som helst. Det vet jag, och det vet ni. Men kunskap är inte allt som räknas. Om kunskap blir det enda som räknas kommer somliga att se sig själva som ofelbara och behandla andra som om de inte fattade något. Men äkta kunskap har känslor.

Vi måste ha förståelse för att inte alla har kommit lika långt i sina insikter. En del av er har ätit »offerkött« hela livet och känner fortfarande att det köttet gör något med er. Sådana föreställningar och ett samvete som präglats på det viset är inget man ändrar över en natt.

första korinthierbrevet

447

Men som väl är dömer Gud oss inte efter vad vi äter. Vi får ingen klapp på axeln för att vi äter upp hela portionen, och vi blir inte utskällda om vi bara inte kan få ner den. Vad Gud däremot ogillar är när man använder sin frihet oansvarigt, på ett sätt som kan vilseleda dem som inte har lyckats frigöra sig från gamla tankebanor än.

Tänk dig till exempel att du, för att demonstrera din frihet, gästar en fest till någon avguds ära där offerkött serveras. Finns det då inte en avsevärd risk att någon som fortfarande är osäker på det harmlösa i att delta, men som ser upp till mer insiktsfulla och mogna vänner som dig, ser dig delta? Då är det fara värt att han inte längre vet vad han ska tro – han kanske till och med låter sig lockas till saker som hans samvete förbjuder.

Kristus offrade livet för den människan. Kanske vi borde vara beredda att åtminstone offra en middag för hennes skull – särskilt om det, som vi vet, är helt oviktigt vad man äter? För det är inte oviktigt om det man gör skadar ens vänner eller rent av leder dem i det eviga fördärvet! Den som skadar sina medkristna skadar Kristus. En gratis middag då och då är inte värt priset, om det kostar en av dessa »svaga« vänner. Besök därför aldrig en offermåltid om det finns minsta risk att det får någon av era bröder eller systrar på fall.

9

Kom inte och säg att jag inte har rätt att skriva till er som jag gör. Det står mig tvärtom fullständigt fritt – är inte det uppenbart? Ingår det inte i mitt uppdrag? Fick jag inte fullmakten att göra vad som krävdes för att fullgöra det uppdrag som Jesus, vår Mästare, gav mig när jag mötte honom öga mot öga? Är inte ni levande bevis på vad jag kan göra för Mästaren? Ni, om några, måste erkänna att jag har fått den fullmakt jag har. Mitt arbete bland er är ju ett levande bevis på det uppdrag jag har fått!

Jag är inte rädd för att svara mina belackare. Vi som ger oss ut och missionerar på Guds uppdrag har rätt till kost och logi; vi har rätt till försörjning för oss och våra familjer. Frågan verkar inte ha

448

första korinthierbrevet

kommit upp med avseende på de andra apostlarna eller Mästarens bröder eller Petrus. Så varför när det gäller mig? Är det bara Barnabas och jag som måste förtjäna vårt uppehälle med arbeten vid sidan av? Brukar soldater vara sina egna? Smakar inte trädgårdsmästare på frukten av sitt eget arbete? Dricker inte herdar mjölken från sin hjord?

Detta är inte avundsjuka. Det står i Skriften, i lagen. Mose skrev: »Sätt inte munkorg på oxen för att hindra honom att äta av säden han tröskar.« Tror ni att Mose bara tänkte på husdjuren? Tror ni inte att han tänkte minst lika mycket på oss människor? Givetvis.

Bönderna som plöjer och tröskar förväntar sig något av skörden.

När vi nu har sått det andliga utsädet hos er, är det då orimligt att förvänta sig ett par mål mat av er? Andra kräver en hel del av er i sådana avseenden. Förtjänar inte vi, som aldrig har ställt några krav, desto mer?

Men vi tänker inte nu börja kräva det som vi hela tiden har haft all rätt till. Vi har bestämt oss för att stå ut med allt för att inte stå i vägen för eller dra uppmärksamheten från Kristus budskap. Men jag hoppas att ni inte utnyttjar vår frivilliga föresats till att snuva andra på vad de har rätt till. Ni vet väl att de som arbetar i Guds tempel alltid har förväntats leva av templets behållning och att prästerna i templet alltid, som en självklarhet, har ätit av folkets offergåvor? På samma sätt bestämde Mästaren att de som sprider budskapet ska få sin försörjning av dem som tror på budskapet.

Jag vill betona att jag själv aldrig har utnyttjat denna rätt, och jag skriver inte för att ändra på det. Hellre dör jag än ger folk anledning att svärta ner mig eller ifrågasätta mina motiv. Jag förkunnar inte budskapet för att tjäna på det själv. Jag är så illa tvungen att göra det. Det blir synd om mig annars! Om det här var ett jobb jag hade valt, bara ett sätt att livnära mig på, då skulle jag förvänta mig någonting i lön. Men eftersom det inte är ett jobb jag har skaffat mig utan ett hedersuppdrag som har anförtrotts mig, varför skulle jag då vänta mig någon lön? Jo, jag får min belöning: glädjen av

första korinthierbrevet

449

att gratis förmedla budskapet till er. Ni behöver inte ens betala mina kostnader!

Trots att jag är fri från allas krav och förväntningar har jag frivilligt blivit allas tjänare för att nå så många som möjligt: religiösa, icke-religiösa, moralpoliser, moralförnekare, förlorare, förtvivlade … alla. Inte så att jag har levt som de – jag har hållit mig till Kristus – men jag levde i deras värld och upplevde saker och ting ur deras perspektiv. Jag har blivit en tjänare av praktiskt taget alla sorter i mina försök att föra dem jag möter till ett liv präglat av Guds räddning. Och allt har jag gjort tack vare budskapet. Jag har inte bara velat tala om det; jag vill vara med om det.

Alla har ni gått på idrottstävlingarna och sett löparna. Många springer, men bara en vinner. Löp för att vinna, ni med! Alla idrottsmän tränar hårt. De gör det för en medalj vars glans falnar och försvinner. Ni gör det för ett pris som aldrig tappar glansen.

Jag vet inte hur det är med er, men jag kämpar ända in på mållinjen. Jag ger allt jag har. Här finns inte tid att slappa! Jag håller mig ständigt i trim. För jag tänker då inte bli ertappad med att slöa och inte leva som jag lär.

10

Ta varning av historien, mina vänner. Genom ett under ledde Herren våra förfäder med en molnpelare genom havet.

De följde Mose genom vattnet – i ett dop ungefär som vårt – från slaveri och död till liv och räddning. Alla åt och drack de samma mat och dryck, det dagliga bröd som Gud gav dem. De drack vattnet som rann fram ur klippan, Guds källa som följde dem vart de gick. Och den klippan var Kristus. Men det tycktes inte hjälpa särskilt mycket att de fick vara med om Guds under och nåd – de flesta föll offer för frestelser under de hårda tiderna i öknen, och Gud var inte nöjd med dem.

Så kan det gå för oss med. Vi måste vara på vår vakt så att vi inte uppslukas av våra egna önskningars krav som de. Och vi får inte förvandla vår religion till en cirkus, som de: »Först kalasade

450

första korinthierbrevet

folket, sedan blev det dans.« Vi får inte ha sex hur som helst: de fick betala för det, som ni vet – 23 000 personer dog på en gång! Vi får aldrig försöka utnyttja Kristus för våra syften i stället för att tjäna honom: det försökte de, och Gud skickade giftormar efter dem.

Vi måste akta oss för att väcka missnöje i våra led; deras missnöje ledde till deras undergång.

Detta är varningstecken – OBS! FARA! – från historien, nedtecknade för att vi inte ska upprepa andras misstag. Vi som lever i slutet av historien om Kristus befinner oss i samma situation som de gjorde i början av den, och vi löper lika stor risk som de att ställa till det för oss. Var inte för säkra. Ni är inget undantag. Ni kan falla platt lika väl som någon annan. En självsäker attityd leder absolut ingen vart. Det är bara Gud ni kan lita på, inte er själva.

Ni kommer inte att prövas eller frestas hårdare än någon annan.

Framför allt får ni aldrig någonsin glömma att Gud aldrig sviker er. Ni kommer aldrig att utsättas för mer än ni kan klara, och han kommer alltid att finnas till hands för att hjälpa er igenom alla svårigheter.

Allra käraste vänner! När folk alltså försöker göra Gud till någon de kan utnyttja eller tror sig ha kontroll över, håll er då så långt borta från dem som ni kan.

Nu förutsätter jag att jag talar till mogna kristna. Vad anser ni själva? När vi dricker välsignelsens bägare, får vi då inte i oss Kristus blod, hans eget liv? Är det inte likadant med brödet vi bryter bitar av och äter? Får vi inte i oss Kristus kropp, hans eget liv? Eftersom det är en och samma brödkaka blir vår mångfald en enhet – för Kristus delas inte upp på oss, utan i stället förenas vi av honom. Vi förminskar inte Kristus till att bli det vi är; det är han som lyfter oss till att bli det han är. Detsamma gäller i grund och botten även det gamla Israel – de som åt av offren som burits fram till Guds altare blev med i det som Gud gjorde genom altaret.

Ser ni skillnaden? Att offra till avgudarna är att offra till intet, för avgudarna är ju ingenting. Eller mindre än ingenting, något

första korinthierbrevet

451

negativt, demoner! Jag vill inte att ni ska delta i sådant som förminskar och förnedrar er. Och ni kan inte både äta kakan och ha den kvar, inte gästa Mästarens festmåltid ena dagen och svira runt med demonerna den andra. Det går Mästaren inte heller med på.

Han vill ha oss – allt eller inget. Inbillar ni er att ni kan komma undan med mindre?

Ur en synvinkel kan man säga: »Allt är tillåtet. Tack vare Guds oändliga godhet och nåd slipper vi dissekera och detaljgranska minsta handling för att se om den håller måttet.« Men det handlar inte bara om att klara sig igenom. Vi vill leva rätt, men framför allt bör vi hjälpa andra att leva rätt.

Och med det i beaktande är det inte svårt att se vad som gäller.

Ni kan till exempel äta allt som slaktaren säljer; man behöver inte köra ett avgudatest på varenda köttbit. »Jorden är ju Guds, liksom allting på den.« Och till »allting« hör förvisso lammbogen på slaktardisken. Om någon som inte tror bjuder er på middag och ni tackar ja, så var så goda och ät allt som dukas fram. Det vore både ohövligt och oandligt att fråga ut värden om maten är etiskt ren i var och varannan rätt. Men om han gör stor poäng av att det ena eller andra har offrats till den eller den guden eller gudinnan, så stå över. För även om det inte gör dig något varifrån det kommer, så spelar det tydligen stor roll för honom. Och du vill inte ge honom dubbla budskap om vem du tillber.

Men bortsett från dessa särskilda fall går jag inte omkring och funderar på vad inskränkta människor tycker om mig. Jag tänker vandra Mästarens väg rakt fram med raska steg, i full förvissning om vad Mästaren redan förklarat. Om jag äter vad jag får och tackar Gud för vad som står på bordet, varför skulle jag då bry mig om vad någon säger? Jag tackade Gud, och han gav sin välsignelse!

Så ät er mat med glatt hjärta, och tänk inte på vad andra säger om er – ni äter ju till Guds ära och inte för att göra de andra glada.

Gör allt på det sättet: med glatt och frimodigt hjärta till Guds ära.

Men var fördenskull inte okänslig när ni utövar er frihet; var inte

452

första korinthierbrevet

så vårdslösa att ni trampar dem på tårna som inte är lika fria som ni. Jag gör mitt yttersta för att ta hänsyn till allas känslor i alla sådana här frågor; det hoppas jag gäller er också.

Att ära Gud

11

Det gläder mig att ni fortfarande minns och hedrar mig genom att bevara den lära jag förde vidare till er. All verklig auktoritet har sitt ursprung hos Kristus.

I äktenskapet kommer auktoriteten från Kristus till mannen och från mannen till hustrun. Kristus auktoritet är Guds auktoritet. En man som talar med eller om Gud med bristande respekt för Kristus auktoritet, han vanärar Kristus. På samma sätt vanärar hustrun sin man om hon talar med Gud med bristande respekt för sin man. Värre än så – hon vanärar sig själv. Hon kunde lika gärna ha rakat håret av sig. Här har vi upphovet till den sed vi har, att kvinnor ska ha något på huvudet under gudstjänsterna medan männen tar av sig det de har på sina huvuden. Det är en symbol för att vi, män och kvinnor som alltför ofta stångar huvudena blodiga mot varandra, lägger våra auktoriteter, våra »huvuden«, under den som är Huvudet: Gud. Läs för övrigt inte in för mycket i denna skillnad mellan könen.

Varken män eller kvinnor kan klara sig utan varandra eller göra anspråk på företräde. Mannen skapades visserligen först, som en glänsande skön avbild av Gud, men hans skönhet överglänses utan tvekan av kvinnans. Den första kvinnan kom visserligen från mannen, men ända sedan dess har alla män kommit från kvinnor! Och eftersom praktiskt taget allting i vilket fall som helst kommer från Gud, kan vi lika gärna strunta i vem som »kom först«.

Tycker ni inte att det finns en inneboende kraft i den symboliken: kvinnan (vars vackra hår påminner om änglarna) som ber i brinnande kärlek, och mannen (med blottat huvud) som ber i underkastelse? Jag hoppas att ni inte tänker ställa till bråk om det.

första korinthierbrevet

453

Alla Guds församlingar ser saken på det här sättet, och jag vill inte att ni ska vara undantaget.

Vad nästa fråga anbelangar är jag inte alls nöjd. Så vitt jag kan förstå lockar era samlingar fram det värsta i er i stället för det bästa! Först får jag höra om splittringen bland er, att ni kritiserar och konkurrerar med varandra. Jag vill helst inte tro det, men det verkar så. Det goda det kan föra med sig är att det därmed kommer i dagen vad som är giltigt och hållbart.

Men sedan får jag veta att ni fortsätter era partistrider under gudstjänsterna. Ni samlas, men i stället för att äta Herrens måltid tar ni med er en massa mat utifrån och uppför er som grisar. Somliga hamnar utanför och får gå hem hungriga. Andra får man bära hem, för de har druckit så mycket att de inte kan gå. Vad är detta?

Har ni inga hem där ni kan att äta och dricka? Hur har ni mage att vanhelga Guds kyrka? Hur har ni mage att skämma ut Guds fattiga? Det hade jag aldrig trott om er! Tro inte att jag tänker stå vid sidan av och tiga.

Låt mig än en gång gå igenom exakt vad som sker vid Herrens måltid och varför det är så oerhört centralt. Jag fick mina förhållningsorder av Mästaren själv och förde dem vidare till er. Den natt då Mästaren, Jesus, blev förrådd, tog han brödet, tackade Gud, bröt det och sa: Detta är min kropp, som jag bryter för er.

Ni ska göra det till minne av mig.

Och efter måltiden gjorde han likadant med bägaren: Denna bägare innehåller mitt blod, mitt nya förbund med er.

Varje gång ni dricker det ska ni göra det till minne av mig.

Ni måste på allvar inse att varje gång ni äter av det brödet och varje gång ni dricker av den bägaren så ger ni i ord och handling uttryck

454

första korinthierbrevet

för Mästarens död. Ni kommer att återkomma till denna måltid om och om igen, ända tills Mästaren kommer tillbaka. Låt aldrig vanan få er att ta lätt på det.

Den som äter Herrens bröd och dricker Herrens bägare utan att visa respekt tar på sig rollen som dem som hånade och spottade på honom vid hans död. Det är väl knappast så du vill fira hans minne? Granska dina motiv; pröva ditt hjärta; kom till hans måltid med helig vördnad.

Om du inte har en tanke på Mästarens brutna kropp (eller än värre, inte bryr dig om det) när du äter och dricker hans måltid, då kan det gå dig illa. Det är orsaken till att så många av er redan nu är håglösa och sjuka och att somliga har dött i förtid. Om vi tar itu med saken nu behöver inte Herren ta itu med oss sedan. Bättre att rätta sig efter Mästaren nu än att ställas inför rätta med världen när han dömer den.

När ni alltså samlas runt Herrens bord, mina vänner, visa då varandra hänsyn och respekt. Är du så hungrig att du inte kan vänta så ta dig något att äta hemma i stället. Men vad ni gör, akta er för att förvandla Måltiden till ett fylleslag eller ett familjegräl.

Det är en andlig måltid, en kärleksfest.

Resten av frågorna tar jag med er personligen när jag kommer.

Andens gåvor

12

Nu vill jag tala med er om alla de sätt som Guds Ande visar sig på i våra liv. Detta är ett komplicerat ämne och det förekommer många missuppfattningar, men jag vill att ni ska veta och förstå hur det ligger till. Tänk på hur det var innan ni lärde känna Gud, hur ni lät er föras från den ena falska guden till den andra, utan att veta varför, bara för att alla andra gjorde så. Nu är det annorlunda. Gud vill att vi ska använda hjärnan och förstå vad vi gör så gott vi kan. Till exempel kan ni själva räkna ut att Guds ande aldrig skulle få någon att förbanna Jesus. Lika lite skulle någon få

första korinthierbrevet

455

för sig att kalla Jesus sin Herre och Mästare om det inte vore för den heliga Anden.

Olika gåvor delas ut av Gud överallt, men alla har sitt ursprung i Guds ande. Olika tjänster för Gud utförs överallt, men alla har sitt ursprung i Guds Ande. Olika uttryck för Guds kraft är verksamma överallt, men Gud själv ligger bakom dem alla. Alla får något att göra som visar vem Gud är: alla är med och alla drar nytta av det.

Anden delar ut alla möjliga slags förmågor till alla möjliga slags människor! Mångfalden är underbar: visa råd klart förstånd orubblig tillit förmågan att bota sjuka förmågan att utföra underverk förmågan att förkunna förmågan att skilja mellan olika slags andar tungomålstal tolkning av tungomålstal.

Alla dessa gåvor har samma ursprung men delas ut en i taget av en och samma Ande, Guds Ande. Gud bestämmer vem som får vad och när.

Man förstår lätt hur det fungerar, man behöver inte titta längre än till den egna kroppen. Det finns många olika kroppsdelar – armar och ben, inre organ och celler – men hur många delar du än räknar upp är det ändå en och samma kropp. Likadant är det med Kristus. Tack vare en och samma Ande, Guds Ande, har vi alla sagt farväl till våra splittrade och fragmentariska liv. Förut gjorde vi upp planer för oss själva, oberoende av varandra, men nu ingår vi i ett enda stort, sammanhållet livsprojekt där Gud har sista ordet i alla frågor. (Det förkunnade vi i ord och handling när vi döptes.) Var och en av oss är nu en del av hans uppståndelsekropp, och alla hämtar vi kraft och släcker vår törst vid samma källa – Guds Ande – som

456

första korinthierbrevet

vi alla dricker av. De gamla etiketter som vi en gång identifierade oss med – etiketter som »jude« eller »grek«, »slav« eller »fri« – passar inte längre. Vi behöver något större, mer omfattande.

Ni förstår väl att detta bara gör er mer viktiga, inte mindre? En kropp är inte bara en uppförstorad kroppsdel. Alla de olika men lika kroppsdelarna är sammansatta till en fungerande helhet. Tänk er en fot som säger: »Jag är inte alls så elegant som handen. Inga ringar får jag heller. Jag hör nog inte till kroppen.« Skulle den inte göra det ändå? Tänk er ett öra som säger: »Jag är inte alls lika vacker som ögat.

Det blänker inte om mig och jag är inte särskilt uttrycksfull heller. Jag hör nog inte hemma på huvudet.« Skulle du då ta örat från kroppen?

Om hela kroppen var ett stort öga, vad skulle den då höra med? Om hela kroppen var öra, vad skulle den då lukta med? Som synes har Gud noga placerat alla kroppsdelarna på deras rätta platser.

Men samtidigt hindrar det er från att överdriva just er egen betydelse. För er betydelse kommer sig av helheten som ni är en del av.

Ett jätteöga eller en jättehand vore ingen kropp utan ett monster.

Det vi har är en enda kropp med många kroppsdelar, lagom stora och på rätt plats. Ingen kroppsdel är viktig utan de andra. Tänk er om ögat skulle säga till handen: »Stick, jag behöver inte dig.« Eller om huvudet skulle säga till foten: »Du får gå – du behövs inte längre.« I själva verket funkar det snarast tvärtom – ju lägre status, desto mer grundläggande och därför mer oundgänglig. Vi överlever exempelvis även om vi mister ett öga, men inte utan mage.

När det gäller en del av din egen kropp spelar det ingen roll om den är synlig eller dold av kläder och om den har hög eller låg status.

Du omger den med heder och ära sådan den är, utan att jämföra den med någon annan kroppsdel. Snarast har du mer omsorg om kroppsdelar med låg status. Om du vore tvungen att välja, skulle du då inte föredra en god matsmältning framför ett fylligt hårsvall?

Guds sätt att foga samman kroppen till en enda helhet är ett mönster för vårt liv tillsammans som kyrka: alla delarna är beroende av alla de andra, både de delar det är mycket prat om och dem

första korinthierbrevet

457

som sällan nämns, både de som syns och de som hamnar i skymundan. Om en del skadas drabbar det alla de andra, och alla delarna ingår i läkeprocessen. Om en del prisas delar alla glädjen över det.

Ni är Kristus kropp – det är vad ni är! Glöm aldrig detta. Först när du accepterar din del i den kroppen förstår du meningen med den uppgift som Gud har gett dig. Några av rollerna i kyrkan, några av Guds »kroppsdelar«, känner ni alla till: apostlar profeter lärare undergörare helare hjälpare organisatörer tungomålstalare.

Men vid det här laget står det väl klart att Kristus kyrka är en hel kropp och inte en enstaka jättelik, överdimensionerad kroppsdel – inte bara apostel, inte bara profet, inte bara undergörare, inte bara helare, inte bara tungomålstalare, inte bara tungomålstolkare … Ändå är det somliga som slåss om de så kallade »viktiga« uppgifterna.

Låt mig i stället visa er en vida bättre väg.

Kärlekens väg

13

Om jag talade vackrare än någon människa och innerligare än någon ängel, men inte älskade, vore jag inget annat än en gnisslande grind.

Om jag förkunnade Guds ord med makt och kände till alla hans mysterier och visste allt som finns att veta och hade en övertygelse så stark att den kunde få berg att flytta på sig, men inte älskade, vore jag inget.

458

första korinthierbrevet

Om jag gav allt jag ägde till de fattiga och rent av besteg martyrbålet, men inte älskade, skulle jag inte ha kommit någonvart.

Vad jag än säger, hur starkt jag än tror, hur mycket jag än gör, är jag ingenting om jag inte älskar.

Kärleken ger aldrig upp.

Kärleken bryr sig mer om andra än om sig själv.

Kärleken vill inte åt det den inte har.

Kärleken spänner sig inte.

Den gör sig inte märkvärdig.

Den tränger sig inte på.

Den tränger sig inte före.

Den håller inte på att gå upp i limningen.

Den håller inte räkning på andras fel.

Den har inget till övers för orättvisan, men den firar när sanningen segrar, står upp i alla väder, litar på Gud i alla lägen, ser det ljusa i alla situationer, ger sig aldrig någonsin utan kämpar in i det sista.

Kärleken dör aldrig. Det profetiska talet kommer att ta slut en dag, tungomålstalet att upphöra och kunskapen att nå en gräns. De som vet mest vet bara en del. De som Gud talar genom avslöjar bara en del. Men när allt når sin fulländning, då är det slut på allt som bara är delar av det hela.

När jag var ett litet barn jollrade jag och hade mig som alla småbarn; när jag blev stor slutade jag med det för gott. Än ser vi inte klart. Vi spanar i dimman, vi kisar genom diset.

Men snart ska det klarna och solen skina! Då ser vi allt lika klart som Gud ser oss; då lär vi känna honom lika bra som han känner oss!

Men än så länge, i väntan på detta, är det tre saker som leder oss

första korinthierbrevet

459

mot fullkomningen: att troget lita på Gud, att hoppas vad som än händer och att älska utan gränser. Och bäst av de tre är att älska.

Bönens språk

14

Älska som om det gällde livet – för det gör det. Ge er hän åt gåvorna som Gud ger er. Försök först och främst att förkunna sanningar från Gud. Om du prisar honom med tungotal är det bara Gud själv som förstår det privata språk som du och han delar hemligheter på. Men om du förkunnar de sanningar som han uppenbarar för dig på vanligt språk, då delar du sanningarna med andra så att de utvecklas och stärks och kan dela din erfarenhet av Guds närhet.

Den som ber på ett privat »bönespråk« får ut mycket av det, men att förkunna Guds sanningar till kyrkan på ett språk alla förstår, det utvecklar och stärker hela kyrkan. Jag vill gärna att ni kommer Gud nära och delar era hemligheter med honom i bön, men låt det inte stanna vid det. Ta nästa steg också, och förkunna hans rena sanning klart och tydligt för andra. Det är viktigare att alla får tillgång till Guds sanningar och kärlek på ett språk de begriper än att du för dig själv odlar erfarenheten av närhet till Gud i hemlighetsfull bön – så vida det inte finns någon där som kan tolka vad du säger så att alla kan dra nytta av det, förstås.

Tänk efter, mina vänner. Om jag skulle komma till er och bara be privata böner till Gud på ett sätt som bara han förstår, vad skulle ni få ut av det? Om jag inte klart och tydligt gav er någon insikt eller sanning eller utsaga eller lärdom, vad skulle det hjälpa er? Om någon spelar på ett instrument – en flöjt eller harpa till exempel – som inte är stämt, utan där alla tonerna låter likadant, hur ska åhörarna då kunna urskilja melodin och få ut något av musiken?

Om trumpetaren inte blåser en begriplig signal, hur många gör sig då redo för anfall?

Alltså: om ni pratar så att ingen förstår, varför ska ni då alls

460

första korinthierbrevet

prata så att de hör? Det finns många språk här i världen, och alla låter på sitt sätt. Men om inte jag förstår språket så för det oss inte närmare varandra. Och detsamma gäller dig. När ni nu är så ivriga att få vara med på det Gud gör, varför koncentrerar ni er då inte på det som är till hjälp och nytta för alla i församlingen?

När du ber på ditt privata bönespråk ska du alltså inte behålla dina erfarenheter för dig själv. Be om insikten och förmågan att dela närheten till Gud med andra. När jag ber i tungor är det min ande som ber medan förståndet är overksamt, och det är slöseri med mänskligt förnuft. Hur löser man det då? Enkelt – gör både och. Låt anden formulera sig fritt när du ber, men använd också ditt förstånd när du ber. Låt anden och förnuftet sjunga tillsammans. Om du lovsjunger Gud på ett privat bönespråk som ingen annan förstår, hur ska då den som du ställer utanför kunna instämma i din lovsång med ett »amen«? Han eller hon vet ju inte vad du säger. Hur vacker din lovsång än är har du effektivt hindrat honom eller henne från att ta del av den.

Tack gode Gud för gåvan att prisa Gud med tungotal och den underbara närhet till Gud som det ger. Jag gör minst lika mycket bruk av den gåvan som någon annan. Men på gudstjänsten säger jag hellre fem ord som alla förstår och kan lära något av än tio tusen som bara låter som rappakalja för andra.

Sanningen att säga börjar jag få nog av era barnsliga resonemang. Är det inte dags att ni börjar använda huvudet – som vuxna människor? Att vara barnsligt oerfaren i det onda är bara bra, och där räcker ett envist »nej«. Men det krävs betydligt mer för att fatta vad man ska säga »ja« till. Bara ett utvecklat och uppövat förstånd räddar en från att naivt gå på vad som helst. I Skriften säger Gud: »På främmande språk och med främlingars munnar ska jag predika för detta folk, men de kommer varken att lyssna eller tro mig.«

första korinthierbrevet

461

Så vart leder allt detta talande i tungor som ingen förstår? Det är inte till någon hjälp för dem som tror, och för dem som inte tror är det bara konstigt. Guds rena sanningar, däremot, träffar rätt i hjärtat på den som tror och är begripliga även för dem som inte tror. Om hela er gemenskap är församlad och någon som står utanför eller inte tror kommer på er alla med att be och tala på ett språk som varken ni själva eller de förstår, kommer de då inte att tro att ni har blivit tokiga och lägga benen på ryggen? Men om någon som inte tror eller står utanför kommer på er med att säga sanningar från Gud, då kommer de enkla, rättframma orden att visa honom den oförfalskade sanningen och det som han själv har i sitt hjärta. Innan ni vet ordet av kommer han att böja knä inför Gud och erkänna att Gud verkligen finns hos er.

Så här vill jag därför att ni gör. När ni samlas till gudstjänst ska var och en bidra med något som är till nytta för alla: sjunga en psalm, undervisa, berätta något, leda en bön, uttolka något. Om ni ber i tungor ska ni inte vara fler än ett par tre stycken, och ni ska bara göra det om det finns någon som kan tolka det som sägs.

Annars får ni vänta och tala med Gud i enrum. Och det ska inte vara fler än ett par tre som talar, medan ni andra lyssnar och begrundar. Tala i tur och ordning så att inte en och samma person tar över alltihop. Så får alla talarna möjlighet att förmedla sitt budskap och alla lär sig något av varandra. Om du väljer att tala, så har du ansvar för hur och när du framför ditt budskap. När vi tillber på rätt sätt skapar Gud inte oordning bland oss; nej, han skapar frid och endräkt. Detta gäller i alla församlingar – utan undantag.

Hustrur får inte avbryta gudstjänsterna, tala när de borde lyssna eller ställa frågor som deras män lämpligen kan svara på hemma.

Guds lag, Skriften, styr våra seder och bruk i saken. Hustrur har inte rätt att använda gudstjänsttiden till att tala i onödan. Tror ni – vare sig ni är kvinnor eller män – att ni är ofelbara orakel som kan avgöra vad som är rätt och fel? Inbillar ni er att allt kretsar kring er?

Om du känner att Gud har något att förmedla genom dig, i ord

462

första korinthierbrevet

eller handling, då gäller det att du håller dig till det jag har skrivit här. Det var så Mästaren ville ha det. Spelar du inte efter reglerna släpper inte Gud ut dig på planen. Så är det bara.

För att sammanfatta: 1) Tala från hjärtat när du har en sanning från Gud att framföra. 2) Skriv inte andra på näsan hur de bör eller inte bör be när de talar i tungor och du inte förstår. 3) Visa varandra alltid hänsyn och omtanke.

Uppståndelsen

15

Mina vänner, låt mig en sista gång gå igenom budskapet för er – budskapet som jag förkunnade och ni tog till er, budskapet som ni står fast vid och som räddar era liv. (För jag förutsätter att ni trodde det på riktigt och inte som ett påhitt, att ni alltid kommer att hålla fast vid det och inte svika.)

Det första jag gjorde var att förmedla det som har förmedlats till mig med sådan kraft: att Messias dog för våra synders skull, precis som Skriften hade förutsett, att han begravdes, att han uppväcktes från de döda på tredje dagen efter detta, återigen precis som Skriften hade förutsagt, att han visade sig levande för Petrus och sedan för sina närmaste anhängare, och sedan för över femhundra av sina anhängare på en gång (varav de flesta ännu finns hos oss, även om några har avlidit sedan dess), att han umgicks med Jakob och de andra som han hade utsett till sina ombud, och att han slutligen visade sig levande för mig. Det passar bra att jag kom sist. Jag förtjänar inte att tillhöra den inre kretsen eftersom jag, som ni vet, i min ungdom ägnade en massa år åt att försöka krossa och utrota Guds kyrka.

Men tack vare Guds nåd, tack vare hans otroliga frikostighet, blev jag det jag är. Och jag tänker inte låta den nåd han har visat mig vara bortkastad. Har jag inte slitit för att göra mer än någon annan? Inte för att det var mig det berodde på. Det var Gud som gav mig uppdraget och Gud som gav mig kraft att utföra det. Så det

första korinthierbrevet

463

spelar ingen roll om ni har hört budskapet av mig eller av de andra: vi förkunnade sanningen om Gud, och ni lade era liv i hans händer.

Låt mig nu ställa en djup men besvärlig fråga. Om ni trodde på budskapet att Kristus lever, att han har uppstått från de döda, varför finns det då de som säger att det inte blir någon uppståndelse?

Utan uppståndelse, ingen levande Kristus. Allt hänger på det: om Kristus inte har uppstått var allt vi sa bara munväder och ni har byggt hela era liv på en illusion. Inte bara det, utan vi skulle ha dragit en massa valser om Gud, och alla vittnen som försäkrar att Gud uppväckte Kristus – allt skulle vara rena påhitt om det inte blir någon uppståndelse.

Om de döda inte kan uppstå, då uppstod inte Kristus heller, eftersom han verkligen var död. Och om inte Kristus uppstod, då famlar ni nu runt i mörkret lika vilsna som någonsin. Och än värre är det för de redan döda som hoppades på Kristus och uppståndelsen och nu ligger i graven för alltid. Om det enda Kristus ger oss är lite inspiration några korta år här i livet, då är det synd om oss.

Men sanningen är att han har uppstått, som den första i den långa rad av människor som kommer att lämna graven.

Här finns ett elegant mönster: Döden drabbade oss ursprungligen på grund av en människa, och uppståndelsen från döden kom också tack vare en människa. Alla dör på grund av Adam; alla ska väckas till liv tack vare Kristus. Men vi får vänta på vår tur: först Kristus, sedan de som är med honom när han kommer tillbaka, när allt går i fullbordan, när han har krossat motståndet och överlämnar riket till Gud, Fadern. Han kommer inte att ge sig förrän den sista fienden är besegrad – och den allra sista fienden är döden!

Som det står i Psaltaren: »Han nedlade dem, en efter en; han trampade dem under sig.« När Skriften säger att »han trampade dem under sig« kan han naturligtvis inte själv bli trampad på. När allt och alla sist och slutligen står under Guds styre, då kommer Sonen att stiga ner och ta plats med alla andra för att visa att Gud härskar över allt och alla – det perfekta slutet!

464

första korinthierbrevet

Varför tror ni annars att folk bekymrar sig så om dem som redan ligger i graven att de låter döpa sig i deras ställe? Om den som har dött inte hade någon chans att återuppstå, om Guds makt inte nådde ända till begravningsplatsen, varför skulle vi då envisas med att göra saker som tyder på att han en dag kommer att rensa stället och få alla på fötter igen?

Och varför tror ni annars att jag riskerar liv och lem på det här uppdraget? Jag ser döden i vitögat i stort sett varje dag. Skulle jag göra det om jag inte var övertygad om att er och min uppståndelse garanterades av den uppståndne Messias Jesus? Tror ni att jag bara ville visa mig modig när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos och hoppades att de inte skulle ta kål på mig? Glöm det! Det är uppståndelsen, uppståndelsen och inget annat än uppståndelsen som jag lutar mig mot i allt jag gör och säger, i hela mitt liv. Om det inte blev någon uppståndelse skulle vi »äta, dricka och i morgon dö«, och det skulle vara allt. Men gå inte på det. Låt inte er tro förgiftas av uppståndelseförnekande tomprat. »Dåligt sällskap fördärvar goda seder.« Skärp er! Fatta att livet är heligt. Sluta rucka på fakta om uppståndelsen. I dessa tider har ni inte råd att vara okunniga om Gud. Skäms ni inte för att ni har låtit detta pågå så pass länge?

Någon skeptiker svarar säkert: »Visa hur uppståndelsen går till då.

Förklara. Beskriv. Hur ser den här ’uppståndelsekroppen’ ut egentligen?« Men man behöver bara granska frågan för att se hur orimlig den är. Hur ska jag kunna beskriva något som ingen har upplevt ännu? Men jag kan ge en jämförelse. En man begraver ett till synes livlöst frö, och snart kommer det upp en grönskande växt. Fröet och växten är inte ett dugg lika. Hur skulle man kunna gissa sig till hur en tomat såg ut bara genom att titta på fröet? Det som hamnar i jorden liknar inte alls det som kommer upp ur den. Och uppståndelsekroppen kommer också att skilja sig mycket från den begravda kroppen.

Se själva vilken enastående mångfald världen uppvisar. Alla fröer ser olika ut, alla levande varelsers kroppar ser olika ut – människor, djur, fåglar, fiskar. Uppståndelsens härlighet kommer att präglas

första korinthierbrevet

465

av samma mångfald som denna världen, som ju förutom allt som finns på jorden också rymmer himlakropparna – solen, månen, stjärnorna, alla med sin alldeles egen skönhet och glans. Och allt detta är ändå bara »fröna« som de ser ut före uppståndelsen – vem kan ana hur »växterna« som gror ur dem kommer att se ut!

Bilden av fröet som begravs och uppstår i form av en grönskande växt är förstås bara en skiss. Kanske kan den vara till någon hjälp för att åskådliggöra uppståndelsekroppens mysterium – men bara om man kommer ihåg att när vi uppväcks blir det för alltid, till ett liv som aldrig tar slut! Den döda kroppen som vi sår är inte vacker, men den levande som kommer upp blir praktfull. Den vi sår är svag, den som kommer upp får alla krafter. Den vi sår är naturlig, den vi får blir övernaturlig – samma frö, samma kropp, men vilken skillnad mellan det fysiska som förgås i döden och det andliga som uppstår i odödlighet!

Vi ser samma ordningsföljd i Skriften: Den förste Adam fick liv som människa; den siste Adam ger liv som Ande. Först kommer det fysiska livet, sedan det andliga – en fast grund, formad av jorden och till sist fulländad av himlen. Den första människan kom av jorden, och sedan dess är människorna jordiska; den andra människan kom av himlen, och sedan dess kan människorna bli himmelska. På samma sätt som vi har utgått från vårt jordiska ursprung ska vi nu sikta mot vårt himmelska mål.

En sak som jag vill ni ska ha klart för er, mina kära vänner, är att det inte är naturligt för våra jordeliv att leda till Guds rike av sig själva. Det ligger i deras natur att dö, så hur skulle det kunna vara naturligt för dem att hamna i Livets rike?

Men jag ska berätta något underbart för er, ett mysterium som jag väl aldrig ska förstå till fullo. Vi kommer inte att dö – men vi kommer att förvandlas. Ni kommer att höra stötarnas stöt ljuda från domedagsbasunen och innan ni har hunnit blinka – är det över. På en signal från himlen kommer de döda att resa sig och stå upp från gravarna, utom räckhåll för döden, för att aldrig mer

466

första korinthierbrevet

dö. Samtidigt, och på samma sätt, kommer alla att förvandlas. Det måste ske för att uppståndelsen ska äga rum: allt förgängligt måste plockas undan och ersättas med det oförgängliga, det dödliga med det odödliga. Så sant som det är sagt: Döden slukas i Livets seger!

Vem fick sista ordet, Död?

Vem är rädd för dig nu, Död?

Det var synden som gjorde döden så skrämmande, och det var skulden som lagen lade på oss som gav synden dess destruktiva makt.

Men i ett enda slag av liv har vår Mästare Jesus Kristus besegrat dem alla tre – synden, skulden och döden. Tack gode Gud! Mina kära, älskade vänner, med det stödet i ryggen behöver ni inte vika en tum. Vänta inte! Ge er i kast med arbetet för Herrens sak. Ni kan vara säkra på att inget ni gör för hans skull är bortkastat.

På väg till er

16

Vad gäller den pågående insamlingen till fattiga kristna ger jag samma anvisningar till er som till församlingarna i Galatien. Varje söndag ska var och en lägga undan så mycket han eller hon har råd med till insamlingen. På så vis har ni den redan till hands när jag kommer, och jag slipper be om en punktinsats.

Under besöket ska jag skriva rekommendationsbrev åt dem ni utser och skicka dem till Jerusalem med er gåva. Vill ni att jag ska följa med, gör jag det gärna.

Jag tänkte besöka er efter en resa genom Makedonien. Jag dröjer inte där, men hos er kanske jag kan få stanna ett tag – kanske hela vintern? Då skulle ni kunna hjälpa mig vidare sedan, vart jag nu bestämmer mig för att fara. Jag vill inte bara titta in till er på väg från en till en annan. Jag hoppas på en lång, trivsam vistelse

första korinthierbrevet

467

hos er. Det kommer vi att få, om Mästaren så tillåter! För tillfället stannar jag kvar här i Efesos. Ett gyllene tillfälle att få mycket gott arbete gjort har uppenbarat sig här (liksom ett gryende motstånd).

Ta väl hand om Timotheos när han dyker upp. Se till att han känner sig som hemma bland er. Han jobbar lika hårt för Mästaren som jag. Låt ingen uttrycka sig nedsättande om honom. Sedan får ni skicka honom vidare till mig med er välsignelse. Säg att jag väntar på honom – och de vänner han kan ha med sig.

Vad vännen Apollos beträffar gjorde jag mitt bästa för att få honom att besöka er men har inte lyckats ännu. Han tycker inte att det är dags. Men det blir det så småningom.

Håll ögonen öppna. Håll fast vid era övertygelser. Ge allt ni har.

Stå fast i era beslut. Och visa kärlek i alla lägen.

Gör mig en tjänst, mina vänner, och visa Stefanas familj extra respekt. De var ju, som ni vet, bland de allra första i Grekland som omvände sig, och de har arbetat oförtrutet och tjänat sina medkristna ända sedan dess. Sådana människor bör ni hedra och se upp till: kamrater och medarbetare som är föredömen och ger oss något att försöka leva upp till.

Jag vill att ni ska veta hur glad jag är över att ha Stefanas, Fortunatus och Achaikos hos mig, som sällskap när ni inte är här! De har gjort mycket för min frid och er. Var stolta över att det finns sådana som de bland er.

Församlingarna här i Mindre Asien hälsar.

Aquila, Priscilla och gemenskapen som samlas hos dem hälsar.

Alla vännerna här hälsar.

Krama om varandra i helig hälsning!

Egenhändiga hälsningar – Paulus.

Om någon inte älskar Mästaren, uteslut honom. Gör plats för Mästaren!

Vår Mästare Jesus öppnar famnen för er.

Och jag älskar er alla i Messias, i Jesus.

468

första korinthierbrevet