9789147149476

y

DEN SPANANDE UGGLAN Bildning som motstånd

Redaktör för antologin är Jenny Maria Nilsson, författare och journalist.

Jenny Maria Nilsson (red.)

B

ildning är en väv av kunskap som vi människor vävt tillsammans, men också många små personliga vävar av vad någons håg står till; bildning – den generella och den specifika och den personliga – tillhör den framtida bil­ mekanikern lika mycket som den blivande poeten.

Att svensk skola har haft en helhetssyn på eleven, med praktiska och estetiska ämnen, har tjänat oss väl. Människan är naturligt vetgirig och tänkande, men upptäcker det inte alltid – ett skolväsende kan i bästa fall förlösa bildnings­ längtan. Därför handlar Den spanande ugglan: Bildning som motstånd om skolväsendet, även om bildning är för livet.

Ingen lär ett språk, eller ett hantverk eller hela molekylär­ biologin, enbart under skoltimmar.

I Den spanande ugglan sätter sexton skribenter – akade­ miker, lärare och debattörer – bildning och skolväsendet under kritisk lupp. Det är personligt, politiskt, poetiskt och ibland rasande. En uppgörelse men också ett försvarstal för människans nyfikenhet, intellekt och bildningslängtan.

Jenny Maria Nilsson (red.)

DEN SPANANDE UGGLAN Bildning som motstånd

Best.nr 47-14947-6 Tryck.nr 47-14947-6

47149476_Den spanande ugglan_omslag.indd 1

18/12/25 8:15 AM

47149476_Den spanande ugglan.indd 232

12/12/25 6:51 AM

Jenny Maria Nilsson (Red.)

Den spanande ugglan

Bildning som motstånd

Liber

47149476_Den spanande ugglan.indd 1

12/12/25 6:51 AM

ISBN 978-91-47-14947-6 © 2026 Författarna och Liber AB Text- och datautvinning ej tillåten.

Förläggare: Kirsi Terimaa Bengtsson och Helena Hammarqvist Redaktör: Magdalena Tellenbach Form: Eva Jerkeman Omslag: Birgitta Dahlkild Omslagsbild: Caspar David Friedrich – Owl flying against a moonlit sky – (MeisterDrucke-23536) PRODUKTIONSSPECIALIST: Lars Wallin Första upplagan 1 REPRO: Integra Software Services, Indien TRYCK: People Printing, Kina 2026

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden.

BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm www.liber.se/kundservice www.liber.se

47149476_Den spanande ugglan.indd 2

18/12/25 11:10 AM

Innehåll Förord Inledning

5 6

JENNY MARIA NILSSON

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

11

JULIA RAVANIS

2

Till försvar för bildningsskolan

24

ERIC BRANDSTEDT

3

Omfamna risken att misslyckas

36

OLA HENRICSSON

4 Skolan och smutslitteraturens hydra – när lärare brände böcker på bål

53

SARA BACKMAN PRYTZ

5 Modet att undra – om frågeställandets sårbarhet i det resultatstyrda klassrummet

62

MAJSA ALLELIN

6 Hur postmodernism och konstruktivism blev en användbar fiende i kulturkriget

78

GUNNLAUGUR MAGNÚSSON

7

Att välja sig till bildning

100

ÅSA PLESNER

8 Att navigera verkligheten: Den naturvetenskapliga bildningens roll i postsanningens tid

109

FARSHID JALALVAND

47149476_Den spanande ugglan.indd 3

12/12/25 6:51 AM

9 Från kunskapsmål till medborgarskap: Skolans dubbla uppdrag

118

ANDREAS WILLIAMSSON

10 Makromotstånd är det enda som kan rädda skolan!

131

MARCUS LARSSON

11

Demokratisk bildning kan inte regleras fram

149

MALIN TVÄRÅNA

12 Den accelererande skolan

160

BJÖRN DAHLMAN

13 Att föra elden vidare

176

JENNY MARIA NILSSON

14 Om konst och bildning

192

ANNA JANSSON

15 En lärares berättelse: Från sammanhållning till ett nytt parallellskolesystem

200

DAN COLLBERG

16 Halvbildning och utbildningens frihet

218

JOHANNES WESTBERG

4

47149476_Den spanande ugglan.indd 4

12/12/25 6:51 AM

Förord I handen håller du en skatt! Sexton olika texter av lika många författare. Antologin kan läsas från pärm till pärm: från grymheten med marknadsskolan, via fallgroparna för den som lär sig tänka vetenskapligt, till hur man historiskt har varit rädd för att arbetare utbildar sig. Eller så kan du bläddra dig fram, se vad du fastnar för – och då är ingresserna din vän; dessa presenterar kortfattat kapitel och författare.

Antologin initierades av Mattias Nykvist, dåvarande förläggare på Liber, och jag fick fria händer angående att välja skribenter. Vilket jag gjorde! Förfrågan skickades till akademiker, lärare och debattörer som intresserade mig och ödet gjorde sitt jobb och sållade fram en perfekt skara.

Tack alla skribenter – för ert arbete och ert tålamod, tack till Liber och till Magdalena Tellenbach. Och ett särskilt tack till Therese Eriksson och till Roland Paulsen, för ert ständiga stöd (trots allt mitt gnäll) i denna för mig ibland besvärliga tillvaro.

23 augusti 2025 Jenny Maria Nilsson

5

47149476_Den spanande ugglan.indd 5

12/12/25 6:51 AM

Inledning Jenny Maria Nilsson Den spanande ugglan: Bildning som motstånd är skriven för vårdnadshavaren som försöker navigera sina barn genom ett skolväsende fullt av grynnor, skär och djupa vatten, den är skriven för läraren som behöver råg i ryggen när trender som urholkar bildningsuppdraget sköljer över hen, och för politikern som söker information om hur skolans ständiga effektiviseringar påverkar bildningsuppdraget. Och den är skriven för alla oss som önskar känna till hur vår värld fungerar. För oss som vill medvetandegöra oss om vår tid och om våra omständigheter, och som vill bjuda det motstånd vi kan mot det som skadar och underminerar människan och hennes gemenskaper. Den är skriven för oss som vill försöka vara till nytta och som vill stötta människans nyfikenhet, intellekt och bildningslängtan.

Ambitionen för textsamlingen är konsekvensetisk; min idé med antologin är att den ska vara användbar i den strävan jag beskriver ovan, och till grund för det arbetet ligger tre citat.

Det första är av Gunnar Ohrlander (1939–2010). Ohrlander var journalist, dramatiker och satiriker. Han skrev i vänsterpress med ett vänsterperspektiv men tillhörde den vänster som var särskilt bra på att avslöja hyckleri i sina egna led. Och han var en vän av bildning!

I boken Kunskap i skolan (1981) skriver Ohrlander om de två hoten mot jämlik grundutbildning (s. 34): Rent allmänt skulle man kunna säga att folkskoletanken ständigt och in i vår tid har omgivits av två hindrande krafter; dels överhetens ovilja och rädsla för att alla barn ska få del av kunskap i skolan, då ju kunskap och kritisk analys riskerar att rubba enväldiga positioner; dels de populistiska strömningar som hyser misstänksamhet och ibland rentav hat mot intel­ lektuellt arbete.

Under de femton år jag har skrivit om och debatterat det svenska skolväsendet har jag återkommande kunnat konstatera hur träffsäkra Ohrlanders ord är. De två ständiga hoten mot allmän grundutbildning för våra uppväxande generationer är 1) viljan att undanhålla kunskap 6

47149476_Den spanande ugglan.indd 6

12/12/25 6:51 AM

Inledning

från vissa grupper och 2) ett populistiskt-opportunistiskt hat mot lärdom. Ofta träffar man på dessa hot uppklädda i diverse förklädnader, men Ohrlanders definition av källorna till motståndet mot bildning står sig.

Hot nummer ett – man vill inte att maktkoncentrationer ska rubbas, och ju okunnigare människor är desto enklare är de att utnyttja, manipulera och hålla på plats. Ett sådant anspråk har mer ofta kommit från en politisk höger eftersom den traditionellt har representerat grupper med makt och pengar; de vill inte att alla ska få samma chans i en konkurrensutsatt värld. I vår tid, till exempel, har flera av grundarna av skolor som drivs i aktiebolagsform uttalat sig i linje med detta – barn från olika samhällsklasser ska skiktas tidigt och få olika sorters utbildning och vissa högst begränsad sådan.

Tyvärr har idén om differentierad grundutbildning fått sällskap från fler håll. Pedagogiska trender har inneburit att utbildning ska anpassas och skräddarsys till varje enskild elev. Det är ett riskfyllt förhållningssätt.

I praktiken kan det innebära att skolor formar utbildning utifrån fördomar eller okunnighet om det enskilda barnet eller utifrån vad vårdnadshavarna efterfrågar; problemen kan få skjuts av att det finns pengar att tjäna på att dra in på direktundervisning. Ibland åberopas empati: Kan inte den som har det svårt med läsningen få lyssna?

Medan välutbildade föräldrar ofta kan kompensera för bristande undervisning riskerar de barn som behöver skolan mest att lämnas i sticket.

Hot nummer två är ett kunskapsförakt som inte sällan har opportunistiska eller populistiska förtecken. Den generella nedlåtenheten mot bildning, som Ohrlander beskriver, ska inte förväxlas med välfunnen kritik av skolväsendet – som det finns massor av i denna antologi; Ohrlanders och mitt ärende är att värna kunskapssamhället.

Hatet mot intellektuell verksamhet kommer i flera former. Ibland handlar det om att kunskap är mossig eller passé, ibland om att den hindrar någon att tillägna sig framtidsförmågor eller skadar ett fritt tänkande, ibland att befintlig kunskap är maktanspråk som vill sätta 7

47149476_Den spanande ugglan.indd 7

12/12/25 6:51 AM

Inledning

folk på plats. Tron på att ett vedertaget curriculum handlar om makt­ utövning och manipulation kommer ofta från ett politiskt vänsterhåll, men under senare årtionden har nyliberala och entreprenöriella ”tänkare” kommit med samma slentrianmässiga förakt för intellektuellt liv; man tror att någon är mer uppfinningsrik ju mindre hen kan och ser utbildning som något till för att generera pengar, och formuleringar om att ”tänka utanför boxen” uppfattas som smarta.

Ibland hör jag åsikten om att vi bör slopa allmän grundutbildning eftersom skolning per se är kass. Då brukar jag fråga om flickor som bor i talibanstyrda områden i själva verket har tur? De slipper ju gå i skolan? Nej, svarar skolföraktarna förskräckt: Att dessa flickor ska erbjudas utbildning är angeläget.

Men det är samma för svenska barn, orsaken till att de bör erbjudas grundutbildning är densamma: Kunskap är makt! Vi kan drömma och arbeta för gemenskaper med andra sätt att leva och verka – men barn föds in i det här samhället. Det är tydligt vad som sker om barn inte lär sig läsa, skriva och räkna, om de inte lär sig namnge och tolka tillvaron – deras liv blir svårare och sämre.

Sverige var tidigt ett läskunnigt land. Med protestantismen följde åsikten om att enskilda för att bli gudfruktiga behövde tillgodogöra sig de heliga skrifterna genom att själva kunna läsa dessa.

Men en läskunnig befolkning tar så småningom in annat än lydnad i sitt medvetande

som Kerstin Ekman skriver i Då var allt levande och lustigt: Om Clas Bjerkander: Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland (2015, s. 35). Vi fick författare som skrev berättelser om ojämlika maktförhållanden; svenskarna blev förhållandevis bildade och till exempel fick vi den svenska arbetarlitteraturen som revolutionerade samhället.

Citat nummer två som har påverkat denna antologi kommer från Harry Martinson (1904–1978) och orden som följer är bokens utgångspunkt och har även givit titel och omslag. I Nässlorna blomma (1935), Martinsons delvis självbiografiska roman, skriver författaren om hur den föräldralöse gossen Martin, i sin utsatta tillvaro i Fattig­ sverige, uppfattade folkskolan (s. 58): 8

47149476_Den spanande ugglan.indd 8

12/12/25 6:51 AM

Inledning

Han älskade också skolans böcker, läxor, räkningstimmar, kritor, pojkarnas griffelskrift, lärarinnan Alma. Ja, han älskade skolan. När han blev äldre då kände han ännu denna kärlek lika stark, kände ännu klarare vad skolan var, en ljusvärldens kontroll över hålorna, den spanande ugglan, kunskapens alltid försökande fågel, som jagade gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet. Och om inte tyrannerna, människohandlarna och charlatanerna kastade grums i den fågelns ögon så skulle dess eldsyn omsider segra.

Skola är inte alltid som gossen Martin känner den. Jisses, liksom, ormoljeförsäljare och charlataner finns överallt – också inom skolväsendet. Genom alla tider och på alla platser har undervisning av diverse anledningar varit av låg kvalitet. Men, det Martinson beskriver är möjligt. Och att det en gång fanns ett fattigt barnhemsbarn som upplevde den bildning han fick som något själsuppfyllande som kunde avväpna tyrannerna – det bör vi minnas.

Ytterligare en författare som fick Nobelpriset och som hade en ödmjuk början har gett mig det tredje citatet som inspirerat arbetet med boken du just nu läser. När den fransk-algeriske författaren Albert Camus (1913–1960), som växte upp med sin handikappade mor som var analfabet, fick budskapet om att han fått Nobelpriset i litteratur ringde han först sin mamma och sedan sin lärare från småskolan. Camus menade att han aldrig hade blivit den han blev utan sin första lärare Monsieur Germain. Och då menade Camus inte en framgångsrik intellektuell, utan som han beskriver det i Den första människan, om när han började skolan: I Monsieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: Man ansåg dem värdiga att upptäcka världen. (1997, s. 121)

Vad läraren inskärpte i gossen Albert var kärleken till att få veta saker och eftersom han blivit föremål för en sådan aktning gällde det att i sin tur visa respekt och av sig själv kräva hög standard i det egna tänkandet.

Bildning är en väv av kunskap som vi människor vävt tillsammans, men också många små personliga vävar av vad någons håg står till; 9

47149476_Den spanande ugglan.indd 9

12/12/25 1:42 PM

Inledning

bildning – den generella och den specifika och den personliga – tillhör den framtida bilmekanikern lika mycket som den blivande poeten.

Att svensk skola har haft en helhetssyn på eleven, med praktiska och estetiska ämnen, har tjänat oss väl. Människan är naturligt vetgirig och tänkande, men upptäcker det inte alltid – ett skolväsende kan i bästa fall förlösa bildningslängtan. Därför handlar Den spanande ugglan: Bildning som motstånd om skolväsendet, även om bildning är för livet. Ingen lär ett språk, eller ett hantverk eller hela molekylärbiologin, enbart under skoltimmar. Vi är alltid (kanske till större delen?) autodidakta.

En nations skolväsende kan aldrig vara perfekt. I bästa fall kan man få till en stabil politik över tid som håller undan nedbrytande tendenser och främjar bättre sätt att utbilda de tillkommande generationerna. Hur ser det ut just nu, år 2025? Kan bildning överleva i ett skolväsende som undermineras av oseriösa skolägare och där allt fler ser grundutbildning inte bara som samhällsnytta utan som en framtid man köper åt det egna barnet?

I alla fall har vi inget att förlora på att kämpa för den ordnade, generösa och ambitiösa skolan mitt i byn, där barn möts och blir föremål för den största äran – att lära sig om världen. Ohrlander, Martinson eller Camus, de var i några avseenden lika. De verkade emot ”den starkes rätt” och visste att kunskap kunde bjuda motstånd mot kaos och förfall, mot bedrägeri och förtryck, och de visste att bildning kunde ge oss chansen till integritet och frihet.

Och i den andan flyger ugglan.

REFERENSER Camus, A. (1997). Den första människan. Albert Bonniers Förlag. Övers.

C.G. Bjurström.

Ekman, K. (2015). Då var allt levande och lustigt: Om Clas Bjerkander: Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland. Albert Bonniers Förlag.

Martinson, H. (1935). Nässlorna blomma. Albert Bonniers Förlag.

Ohrlander, G. (1981). Kunskap i skolan. Norstedts.

10

47149476_Den spanande ugglan.indd 10

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era Julia Ravanis Genom att jämföra hur man lär ut matematik respektive språk, och vad man anses få ut av att lära sig det ena och det andra, vill jag försöka närma mig frågan om vad bildning är.

Ingress av Jenny Maria Nilsson Julia Ravanis är en ung författare som växte upp intill Öresund i Höganäs och som har låtit tala om sig på 2020-talet. 2021 etablerade sig Ravanis i offentligheten med boken Skönheten i kaos, som beskriver fysiken genom mänskliga erfarenheter.

2024 publicerades Emmys teorem om matematikern Emmy Noether och för den belönades Ravanis med Gerard Bonniers essäpris. Ravanis är utbildad civilingenjör och 2025 doktorerade hon i teknikhistoria vid Chalmers i Göteborg. Numera bor hon i Köpenhamn. Hon skriver utifrån en position där hon utmanar polariseringen mellan naturvetenskap och humaniora – i hennes arbete vävs dessa discipliner samman.

Allt blir tydligt när jämförelserna hopar sig och jämför är vad Julia Ravanis gör i detta kapitel. Ravanis jämför matematik med språk och hon jämför hur vi undervisar respektive disciplin. Hon jämför människan med våra alltmer intelligenta maskiner och hon jämför olika bildningstraditioner under olika eror. Ravanis jämför vad fysikern C. P. Snow definierade som de två kulturerna (naturvetenskapen och humanioran); hon jämför dessa med varandra, men också hur synen på dem skiftat över tid. Bildning, visar Ravanis i sin underhållande essä, är uppenbarligen inte något man fiskar efter i stilla vatten.

11

47149476_Den spanande ugglan.indd 11

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

I kapitlet framträder att ”2 + 2 = 4” i varje tänkbar värld och att ”människan är alltings mått”. Men matematikens roll och samhällsvärde har förändrats, från underhållande show eller instrumentell uppgift för kvinnliga biträden till grundbult i elitutbildningar.

Ravanis använder ett tal av den brittiske fysikern C. P. Snow som lins mot vår tid. Humaniora, menade Snow, präglas för all del av moralisk reflektion och ett fokus på människans inre liv, men naturvetenskapen är vad som kan minska lidandet för människoarten genom framsteg i kunskap och teknologi.

I mitten av 1900-talet, när Snow höll sitt tal, var han irriterad över den brittiska elitens ensidiga hyllande av humaniora. Idag kan man irritera sig över motsatsen; matematiken är helig i utbildningssystemet medan humanioran är på dekis och ibland anses onödig eller rentav farlig.

Vi måste inte vara kategoriska! Ravanis text är upplyftande genom att hon visar att en yin- och yang-balans mellan humaniora och naturvetenskap är både möjlig och rimlig. Läs hennes text och få en klarare blick på vår tid, just som maskinåldern på allvar riskerar att sluka oss.

På 1600-talet lockade matematiktävlingarna i europeiska städer ut hundratals människor på torgen. De två tävlande stod på var sin piedestal, framför sig hade de en komplicerad ekvation att lösa. Den som först kom fram till rätt svar vann. Det var hätsk stämning; i Italien föregicks de mest storslagna striderna av veckor av smutskastning mellan kandidaterna. Matematikerna var kända – men de var kända på det sätt som krönikörer eller poddare är kända idag, inte för sina intellektuella djupdykningar i snäva forskningsområden utan för sin snabbtänkthet och förmåga att träffsäkert sätta ord på något som förbryllade de flesta. Matematikerna var abstrakta akrobater, sifferjonglörer. Matematiken var en folklig underhållning, ett kuriöst tidsfördriv som dock kunde generera både ära och pengar om man gjorde det bra.

12

47149476_Den spanande ugglan.indd 12

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

Den här essän handlar om matematikens ställning idag, och hur den förhåller sig till krönikörernas och poddarnas främsta verktyg: språket. Genom att jämföra hur man lär ut matematik respektive språk, och vad man anses få ut av att lära sig det ena och det andra, vill jag försöka närma mig frågan om vad bildning är. Eller vad det skulle kunna vara i en tid när datorer verkar kunna producera allt från forskning till konst och en oöverskådlig kunskapsmängd ständigt finns till hands i mobilernas sökmotorer.

I förgångna tiders annorlundahet blir det ibland möjligt att få syn på den egna samtidens självklarheter. Det är en rolig scen, en matte-battle på torget, eftersom matematiken idag är så långt ifrån både underhållning och hetsiga debatter. Matematisk förmåga är ett bevis på en särskild sorts karaktär: intelligent, disciplinerad, rationell, men med en viss fyrkantighet när det kommer till estetiska eller spirituella frågor. En blå personlighetstyp, om man ska tro den personlighetsfärglära som blev så populär för ett par år sedan. Det är inte kul att hålla på med matte, men vi behöver några som gör det ändå.

För matematisk kunskap ligger till grund för det som anses trovärdigt i samhället: kvantitativa mått, tekniska system, ekonomiska kalkyler och naturvetenskapliga forskningsresultat. När Chalmers rektor i november 2023 gick ut och sa att politiska manifestationer skulle förbjudas på campus, menade han att politik inte hör hemma på en teknisk högskola. Matematik – grundbulten i den tekniska undervisningen, ett av få ämnen som är gemensamt för alla ingenjörsutbildningar – är motsatsen till politik. Politiken är full av åsikter och baserad på känslor; matematiken innehåller bara ren sanning och därför är förnuftet ensamt vägledande. Alla kan (och måste) enas om det rätta svaret på ett problem.

Matematikundervisningen blir avgörande för den som vill minska polariseringen och faktaresistensen i samhället. Dessutom är det matematikens överbyggnader – naturvetenskapen och tekniken – som ska lösa ett annat stort samhällsproblem: klimatkatastrofen.

Mycket annat i grundskoleundervisningen anses mindre viktigt än just matematiken. Det har kommit förslag om att stryka slöjden, 13

47149476_Den spanande ugglan.indd 13

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

gymnastiken, musiken, bilden, de moderna språken, delar av historieundervisningen och geografin från de svenska läroplanerna. Men inte matten, aldrig matten. Alla måste lära sig räkna.

Vid en snabb anblick kan det se ut som att det är de roligaste ämnena som ryker först. Tittar man lite närmare kan man kanske dra slutsatsen att det som står högst i kurs är den instrumentella kunskapen – det man måste lära sig för att behärska ett samhällsviktigt yrke som till exempel ingenjör eller läkare – och det som inte anses lika viktigt är den essentiella kunskapen, det man lär sig för att det helt enkelt är givande att lära sig det. Kunskapen som kan leda till kreativa skov, till insiktsfulla reflektioner eller till en bildad utstrålning.

Skillnaden mellan fysiker och författare När C. P. Snow höll sin berömda föreläsning De två kulturerna i Cambridge 1959 ville han ändra på matematikens relation till bildning.

Föreläsningen, som snart trycktes i bokform, inleds med en personlig betraktelse över den stora skillnaden på Snows två olika bekantskapskretsar: fysikerna och författarna. För trots att ”de två kulturerna” idag, i Sverige, oftare refererar till klyftan mellan naturvetenskap och humaniora, var Snow – som de flesta av oss, kanske – främst inspirerad av sin egen historia och sin egen identitet, som befann sig på gränsen mellan Storbritanniens litterära kretsar och det forskningsfält i spektroskopi som han lämnat för att bli författare.

Snows föreläsning var en hård kritik mot den brittiska kultur­ eliten. Problemet var deras förhållande till naturvetenskapen: de brittiska intellektuella var inte bara renons på naturvetenskapliga kunskaper, utan gav enligt Snow uttryck för ett öppet förakt gentemot dem. Den kanoniserade romanen hyllades av alla, medan den matematiskt formulerade naturlagen ansågs vara ett specialintresse för några få, ganska ocoola forskare. De som ägnade sig åt skrivande var samhällets enda verkligt intellektuella personer – de som ägnade sig åt räknande bara ett slags simpla arbetare.

För Snow skär de två kulturernas skiljelinjer igenom allt från klass till moral och framtidsvisioner. Kultureliten är aristokratisk; ingenjörsutbildningen arbetarklassens väg till ett bättre liv. Några 14

47149476_Den spanande ugglan.indd 14

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

av de mest kanoniserade författarna pekas av Snow ut som fascister, medan fysiker och biologer framställs som i grunden rättrådiga människor. De vill bygga en bättre värld med teknik och vetenskap.

Och ”[o]m naturvetarna bär framtiden inom sig, så svarar den traditionella kulturen med att önska att det inte fanns någon framtid” (1965[1959], s. 16). Dessa båda grupper positionerar sig enligt Snow gentemot varandra, och samhället blir lidande av det eftersom (den naturvetenskapliga) kunskapen därmed låses in i snäva, specialiserade forskningsfält.

Om bildning hade innefattat molekylärbiologi såväl som poesi, hade samhället inte bara öppnats upp utan också blivit bättre, eftersom naturvetenskapen i Snows ögon är en god kraft. Det är naturvetenskaplig kunskap som driver teknisk utveckling och det är teknisk utveckling som lyfter en nation från fattig misär till rikedom, välstånd och jämlikhet.

Det var en tes som gick hem hos många i Europa i början av 1960talet. Historikern Odd Arne Westad kallar i boken The cold war: A world history (2017) den här tiden för ”the age of affluence”, överflödsåren. Kriget låg i det förflutna, städerna återuppbyggdes, tillväxten ökade. Att förklara detta uppenbara välstånd i länder som Storbritannien eller Sverige med teknisk utveckling – snarare än till exempel det ekonomiska Marshallstödet från USA som utgick även till Sverige, ett land som inte ens varit med i det andra världskriget – tedde sig lockande. Det var nämligen också en period präglad av nationell stolthet över den inhemska tekniken.

Trots att Snows föreläsning i allra högsta grad utgår ifrån det brittiska bildningsidealet och utbildningssystemet, fick föreläsningen stor spridning i helt andra kontexter. Litteraturvetaren Emma Eldelin utforskar i sin doktorsavhandling ”De två kulturerna” flyttar hem­ ifrån (2006) hur Snows begrepp togs emot i Sverige. ”Literary intellectuals” översattes på svenska till ”humanist” – ett ord präglat av det tyska bildningsidealet från 1800-talet, där själslig personlighets­ daning framhölls som viktigare än praktisk yrkeskunskap. Humanisten skriver på kultursidorna och refererar till klassiska verk precis som ”literary intellectuals”, men en stor skillnad är att humanisten 15

47149476_Den spanande ugglan.indd 15

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

också kan vara forskare, om än inte i naturvetenskapliga ämnen. I den svenska debatten blev det därför ett tydligare fokus på den inbördes skillnaden mellan olika forskningsfält.

1963 infördes ett nytt ämne med namnet ”naturkunskap” på svenska gymnasieskolor, som en direkt följd av diskussionen kring behovet av naturvetenskaplig kunskap för alla samhällsmedborgare.

Det gjordes också försök att även införa idé- och lärdomshistoria på schemat, ett ämne grundat i såväl vetenskapsteori som politisk historia, för att överbrygga skillnaden mellan de två kulturerna. Men det blev aldrig av.

Gymnasieskolereformen är trots allt en indikation på att det som framför allt lyftes upp i Sverige var behovet av en bred bildning, för att motverka helt separerade kunskapsdomäner. Och de ämnen som främst riskerade att tappas bort i specialiseringens vindlande korridorer var de naturvetenskapliga. Varför just de ämnena? Snow skyllde det på den brittiska överklassens förlegade bildningsideal.

Men nu – sextio år senare i Sverige – är det inte längre en hållbar förklaring till varför det fortfarande pratas om två olika kulturer, och om en akademisk specialisering som gömmer undan just de naturvetenskapliga kunskaperna från allmänheten. Teknikens och vetenskapens värde är numera oomstritt – matematiken och naturkunskapen fredade i skolelevernas scheman.

Har problemet med spridningen av naturvetenskapen då något att göra med själva ämnena? Naturvetenskap och humaniora (eller författande) utgår ifrån två skilda praktiker: räknandet och skrivandet. Även matematikens förespråkare utgår ofta från föreställningen om att matematikstudier är något väsensskilt från läsande och skrivande. Vem studerar ekvationer bara för nöjes skull, så som man läser en spännande roman?

Att lära ut matematik och språk ”Att skapa matematik är en smärtsam och mystisk erfarenhet”, skriver Simon Singh i boken Fermats gåta (1998[1997], s. 98).

Smärtsamt och mystiskt – känslor som en del nog känner igen från de där för länge sedan överspelade matematiklektionerna. Det är 16

47149476_Den spanande ugglan.indd 16

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

smärtsamt att räkna för att det kräver en så enkelriktad koncentration. Det finns inget utrymme för andra tankar, för omvärldens ständiga lockrop, utan all energi måste fokuseras på det matematiska problemet framför en. Man måste fortsätta även när det känns motigt, när man upptäcker ett fel någonstans i en uträkning och man tvingas stryka allting som kommer efter misstaget, eftersom man inte längre kan vara säker på att det stämmer. Det finns inga genvägar, man kan inte dölja sin oförmåga eller sin lathet i tursamma spekulationer. Vill man lösa en ekvation får man räkna fram svaret.

Matematikens smärtsamhet är sig nog ganska lik för de flesta, men dess mystik kan uppfattas väldigt olika. Vissa fascineras av den. Det är det mystiska i matematiken som får människor att ägna hela sina liv åt alla dess små detaljer, åt en väldigt specifik sorts ekvation eller egenskaperna hos en viss geometrisk figur. Även de snävaste forskningsområdena är fulla av märkliga sammanträffanden som pockar på förståelse. Matematiken är en väv av intrikata mönster, av samband som uppdagar sig allt eftersom och som kan tyckas hur osannolika som helst men som samtidigt helt klart är sanna, endast av den enkla anledningen att de går att bevisa, att de finns.

Det mystiska i att de två till synes helt olika sidorna om likamed-tecknet faktiskt överensstämmer kan dock också verka avskräckande. Matematiken sägs vara logisk men den ter sig inte alltid logisk – ständigt dyker nya undantag upp, hela kategorier av okända tal som kan göra sådant som är omöjligt för vanliga tal (som att ta kvadratroten ur något negativt), eller tvärtom helt vanliga räkneoperationer som plötsligt i en viss situation är strikt förbjudna (som att dela ett tal med noll). Om matematikens märkliga samband inte går att förstå, måste de memoreras under den korta del av ens liv när man har användning för dem, när man skriver ut dem på provets rutade svarspapper och hoppas att de ska hjälpa en få ett bra betyg.

Provet är en självklar del av matematikundervisningen, på samma sätt som uppsatsen är det för svenskundervisningen. Det är två 17

47149476_Den spanande ugglan.indd 17

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

mycket olika examinationsformer: uppsatsen medför alltid en viss frihet för eleven att själv välja riktning, medan alla frågor på matteprovet är formulerade på förhand, omöjliga att frångå. Matteprovet testar i stor utsträckning faktakunskaper, medan uppsatsen testar kreativ förmåga. Provet rättas efter ett fastlagt facit, uppsatsen bedöms utifrån svårmätbara kriterier som läsförståelse, stilistisk förmåga och analytiskt djup. Det är mer riskfyllt att fuska på ett prov än att be någon om hjälp för att skriva en uppsats. Bara examinationsformerna stakar alltså ut två helt olika ämnesområden: det kreativa men spekulativa å ena sidan, det tillförlitliga men fyrkantiga å den andra. Men det finns ju andra sätt att lära ut dessa två kunskaps­ domäner.

En muntlig tentamen i fysik utvärderar förståelse för grundkoncepten på ett mer djupgående sätt än vad en salstentamen gör, eftersom det är möjligt att memorera ett antal vanliga problem och deras lösningar utan att egentligen förstå dem, och sedan skriva ner dem på svarspappret och få rätt. En större och friare inlämningsuppgift i matematik premierar kreativitet och problemlösningsförmåga i stället för bara faktakunskaper. På motsvarande sätt skulle fler fakta­ baserade prov i klassiskt humanistiska ämnen som historia eller litteraturstudier kontrollera att eleverna faktiskt har pluggat, och inte bara besitter förmågan att dölja sina tillkortakommanden i välformulerade meningar.

Det sistnämnda problemet – ytliga kunskaper dolda i vacker språkdräkt – har fått en ny dimension i och med uppkomsten av AI-baserade språkverktyg som Chat GPT. Plötsligt kan eleverna ställa sina uppsatsfrågor till en prompt på en hemsida, och på ett par sekunder få en hel text till skänks. Svaren som Chat GPT levererar är imponerande välskrivna, men svajiga rent faktamässigt.

Meningarna är ofta svepande och allmänna, detaljerna ofta missvisande. Chat GPT gör ingen noggrann faktakontroll, utan utgår från vilka ord som brukar stå bredvid varandra. Men för att skriva en novell i högstadiet krävs kanske inte heller mycket mer än så: ord som står i följd och låter rimliga tillsammans.

18

47149476_Den spanande ugglan.indd 18

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

Många är de ingresser och programinledningar och tal som den senaste tiden illmarigt avslutats med ett: Det är inte alls jag som har skrivit detta, det är AI-genererat! Att datorer nu kan skriva är alltså ganska givet. Om datorer kan skriva litteratur eller inte är en annan fråga, för vi förväntar oss ju mer från litteraturen än att grammatiken ska vara korrekt och att meningarna ska låta något så när normala.

Bra litteratur använder språket för att säga oss något. Något som inte sagts förut, åtminstone inte på exakt det sättet, och något som sägs av en anledning – som läsare vill man känna att författaren förmedlar något: en erfarenhet, en känsla, en kritik eller vision eller bara en beskrivning. Sen behöver det inte nödvändigtvis vara så att författaren faktiskt skrev texten för att förmedla det ena eller det andra, men man behöver ändå uppleva att det är så.

Ett datorprogram som sätter ord bredvid varandra med hjälp av statistiska metoder kan varken erfara eller kritisera något, utan bara härma texterna den hämtar sina ord ifrån och förmedla sina programmerares åsikter om vad den här typen av datorprogram får säga och inte. En generell artificiell intelligens däremot, alltså en hypotetisk maskin som uppvisar en människolik intelligens inom många olika områden samtidigt, skulle ju ha otroligt spännande (och verkligen nya) upplevelser och framtidsvisioner att dela med sig av. Bedömningen av AI-genererade texter har inte bara med själva texterna i sig att göra, utan med ens egen uppfattning om vem eller vad det egentligen är som skriver.

Vad krävs för att en maskin ska bli mänsklig?

Datorer är i grunden räknemaskiner. På svenska kallades de matematikmaskiner i ungefär ett decennium, och på engelska fick de namnet computers från den yrkesgrupp (på svenska räknebiträden) som på 1950-talet fortfarande utförde komplicerade beräkningar för hand eller med analoga hjälpmedel. Allt sedan de allra första datorerna, som konstruerades under andra världskriget, har datorer varit bättre än människor på att räkna. Sedan dess har en rad andra saker blivit möjliga att göra snabbare och bättre med en dator 19

47149476_Den spanande ugglan.indd 19

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

än manuellt: sortera data, utforma modeller, lagra information och skicka den från en plats till en annan. Datorn vinner över människan i schack och lurar även den skeptiska biobesökaren till att en kort stund tro att specialeffekterna faktiskt är verkliga.

Datorer klarar allt detta eftersom det finns berg av mjukvara som bryter ner även ganska komplexa uppgifter till enkla operationer: tal som adderas, tal som sorteras, tal som lagras på en särskild plats. De som själva har sett en liten del av det där mjukvaruberget brukar tro att allt i slutändan går att bryta ner i sådana operationer.

När matematikern Alan Turing 1950 föreslog ett test för att avgöra om en maskin är bättre på att vara människa än en människa, gjorde han det i förvissning om att maskinerna någon gång skulle klara testet. Turingtestet går ut på att lura en människa att hon kommunicerar skriftligt med en annan människa, när hon egentligen konverserar med en maskin. Det är alltså den trovärdigt skrivande datorn som är målet. Det är den som, enligt Turing, har en intelligens jämförbar med människans.

Länken mellan humanismen och skrivandet är precis som i debatten runt Snows två kulturer tydlig i Turingtestet. Den klassiska bildningen, den enskilda människans personliga daning, yttrar sig i skrift: att skriva är att tänka, att vara människa. Att räkna är däremot mer att vara som en maskin. De i hög grad kvinnliga räknebiträden som före datorerna arbetade med att räkna ut saker betraktades inte som någon intellektuell yrkesgrupp. Räknandet ansågs mekaniskt och repetitivt. Det lämnades därför åt kvinnorna.

När datorer nu uppenbarligen behärskar även skrivandet är det många som reagerar indignerat: är skrivandet också bara något mekaniskt och repetitivt? Är ingenting längre fredat från reduktionen till en maskinell verksamhet? Till tal som adderas utan eftertanke eller smak. ”Intelligent beteende innebär troligen ett avsteg från det helt disciplinerade beteende som beräkningen kräver, men ett ganska obetydligt sådant”, skrev Turing själv 1950 (s. 454).

Andra håller fast vid idén om skrivandet som det verkligt mänskliga och blir då antingen förfärade över eller fascinerade av att datorerna har lämnat maskinernas sfär och stigit in i människornas. Det 20

47149476_Den spanande ugglan.indd 20

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

finns kanske ingenting människor gör som inte datorer kan göra bättre. Och varför skulle då människor fortsätta göra det?

Nu är det kört för uppsatser i undervisningen, säger vissa. Elever och studenter kommer ju bara använda Chat GPT, och i så fall är den traditionella bildningen som sedan Snows föreläsning stadigt har förlorat mark till den nyttoinriktade ingenjörskunskapen slutgiltigt dödsdömd. Bildningens själva signum – skrivandet – går inte längre att lära ut (och kanske finns det heller ingen mening med att lära ut det, eftersom det inte längre bara är människans, eller åtminstone humanistens, uttryckssätt).

Att en maskin kan göra någonting behöver dock inte leda till att den kommer att konkurrera ut alla andra på det området. Den mekaniska vävstolen – som utgör startskottet för 1700-talets industriella revolution i Europa och som ibland sägs vara den första datorn, eftersom den gick att programmera – uppfanns för första gången i Kina på 1300-talet. Men då var den alldeles för dyr jämfört med mänsklig arbetskraft för att slå igenom. En maskin som ökar produktionskostnaderna för en vara är inte till någon nytta (till exempel sys kläder fortfarande till viss del manuellt – trots att det tekniskt hade varit möjligt att låta maskiner sköta mer av arbetet – eftersom lönerna för textilarbetare i länder som Bangladesh och Kina är så låga).

Teknik är verktyg och verktyg används när de tjänar ett syfte, annars lämnar man dem i verktygslådan. Ett nytt verktyg kan absolut förändra en praktik, men det är inte ödesbestämt att göra det. Chat GPT kommer säkerligen förändra många praktiker: programmerare kommer inte längre behöva koda i lika stor utsträckning, utan kan fokusera på användarperspektiv och programuppbyggnad; slentrianmässiga mejl och invigningstal kommer kunna genereras helt utan ansträngning; och översättning av vissa typer av texter kommer förlora den mänskliga översättarens hantverksmässiga behandling. Men det som driver de här förändringarna är inte Chat GPT själv, utan IT-företagens behov av användarvänliga strukturer, allas vår motvilja mot att lägga tid på tråkiga mejl, och den samhälleliga tendensen att i alla typer av verksamheter maximera ekonomisk vinning på bekostnad av kvalitet.

21

47149476_Den spanande ugglan.indd 21

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

Men så fort en viss verksamhet bedöms ha ett egenvärde i sig själv, så går den trots allt att både utöva och lära ut, helt oavsett hur effektiva tekniker det finns som kan ersätta den. Maskiner har ju varit överlägsna människan vad gäller räkning åtminstone i de 80 år som datorer har funnits. Ändå sitter elever över hela världen och räknar. På papper, med pennor. De gör det av den enkla anledningen att räkning anses utgöra grunden för den problemlösning som i vårt samhälle – tack vare Snow, bland andra – förväntas rädda världen undan alla sorters katastrofer och konflikter.

Bildningens smärta och mystik Om man bortser från Snows ensidiga hyllning av naturvetenskapen kvarstår ett viktigt budskap: murarna mellan de två kulturerna borde rivas ner. Ett sätt att göra det är att luckra upp föreställningarna om vad matematik och språk är. Att skriva kan vara ett konstnärligt uttryckssätt, men det kan också vara ett rent rutinarbete. Det är många gånger ganska smärtsamt att få ur sig text.

Att räkna kan på motsvarande vis innebära många olika saker. Det kan vara ett sätt att vinna en tävling mot en hatad motståndare. Det kan vara ett arbete bland många andra tänkbara, eller en ständig källa till inspiration och glädje, något man bara måste göra. Det kan vara mekaniskt men det kan också vara mystiskt. Det kan i allra högsta grad vara politiskt, eftersom siffror aldrig talar helt och hållet för sig själva utan används som slagträn i en massa olika debatter – och dessutom förändrar själva spelplanen genom att utge sig för att vara neutrala.

Om man inte går med på att siffror per definition är neutrala och bokstäver värdeladdade blir det lättare att hantera maskinernas framfart inom människans domäner. Matematiken är inte maskinell och språket är inte förbehållet endast människan; att datorer kan skriva är kanske då inte så väldigt mycket farligare än att de kan räkna. Människor skriver och räknar för att det är givande att göra det, för att det får en att förstå vad det innebär att vara just män­ niska. Bildningen är mer än bara nyttig, och därför kan den aldrig helt duka under för effektivitetskrav.

22

47149476_Den spanande ugglan.indd 22

12/12/25 6:51 AM

1 Matematik och språk i de smarta maskinernas era

När jag själv var liten spelade böckerna med tankenötter och kluringar ungefär samma roll som ungdomsromanerna jag också läste gjorde. De gav mig en chans att lämna världen för en stund, och sjunka in i en annan verklighet, en som var uppdiktad eller sann eller både och på samma gång. När jag gjorde mitt mastersarbete i partikelfysik insåg jag att datorn absolut inte gör det tänkande räknandet – det som leder till en möjlig lösning på något man funderat på länge, och som väcker samma slags känsla som när en tidigare otänkt idé plötsligt formuleras framför en, av ens egna fingertoppar mot tangenterna. Den känslan kan ingen miniräknare eller chattbot inge, och kanske är det den – snarare än talen och orden som produceras – som är källan till bildning.

REFERENSER Eldelin, E. (2006). ”De två kulturerna” flyttar hemifrån: C.P. Snows begrepp i svensk idédebatt 1959–2005. Carlssons bokförlag.

Singh, S. (1998[1997]). Fermats gåta: Så löstes världens svåraste matematiska problem. Norstedts. Övers. Margareta Brogren.

Snow, C.P. (1965[1959]). De två kulturerna: En ny genomgång. Bo Cavefors bokförlag. Övers. Claes-A. Wachtmeister, Lillemor Wachtmeister och Roland Adlerberth.

Turing, A. (1950). Computing machinery and intelligence. Mind, 49, 433–460.

Westad, O.A. (2017). The cold war: A world history. Basic Books.

23

47149476_Den spanande ugglan.indd 23

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan Eric Brandstedt Syftet med utbildning är att förbereda unga människor att leva bättre liv tillsammans än vad som annars hade varit möjligt.

Ingress av Jenny Maria Nilsson Debatten om den svenska skolan har under flera decennier präglats av motsättningen mellan ”flumskolan” och ”kunskapsskolan”. Kritiker menar att den senare modellen, med sitt fokus på faktainlärning och tydliga krav, är den enda vägen framåt för en fungerande utbildning. Men vad händer om skolan reduceras till en institution för ren faktakunskap? Vad går förlorat om demokratifostran, kritiskt tänkande och bildning får stå tillbaka?

I sitt bidrag argumenterar filosofen och lektorn i mänskliga rättigheter Eric Brandstedt för en bredare syn på skolans syfte. Han lyfter fram vikten av att utbildningen inte enbart förbereder elever för arbetsmarknaden, utan även ger dem redskap att verka som demokratiska medborgare. Genom att dra paralleller till filosofiska teorier och den svenska utbildningstraditionen visar Brandstedt att skolan måste vara mer än en fabrik för faktakunskap.

Brandstedt disputerade med avhandlingen The construction of a sustainable development in times of climate change år 2013, där han fördjupade sig i frågan om fattiga och rika länders skyldigheter för att bromsa den globala uppvärmningen. Den globala uppvärmningen är ett typiskt exempel på hur en bildning där vi lär oss interagera och ta varandras perspektiv är av nöden.

24

47149476_Den spanande ugglan.indd 24

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

I en alltmer polariserad värld, där desinformation underminerar den gemensamma kunskapsbasen, menar Brandstedt att skolans roll blir allt viktigare. Genom att försvara bildningsskolan lyfter Brandstedt ett viktigt perspektiv i skoldebatten: att kunskap är mer än fakta, att utbildning handlar om mer än mätbara resultat, och att skolan spelar en avgörande roll i att forma framtidens samhälle. Bildningens försvar är därmed i förlängningen ett försvar för demokratin själv.

Kunskap i kris Sedan 1990-talet har svensk skola varit en politisk stridsfråga. Kritiker har riktat in sig på den så kallade flumskolan, den skola där ordning, reda och traditionell kunskapsförmedling anses ha försummats. Striden rasar än idag trots att borgerliga skolministrar (och inte minst Jan Björklund) i åratal kämpat för att ersätta flumskolan med ”kunskapsskolan”. I den nyligen utgivna boken Kunskap i kris (2022) argumenterar Inger Enkvist att krisen är djupare än vad som tidigare noterats. Problemet är, enligt Enkvist, en postmodernistisk sanningsrelativism och socialkonstruktivistiska idéer om att skolans syfte är demokratisk fostran och att främja jämlikhet, mångfald och hållbar utveckling. Friskolekoncernägaren Hans Bergström (2023) instämmer i en tidskriftsartikel och sammanfattar Enkvists budskap med att svensk skola är fast i ett kunskapsföraktande paradigm som måste vältas överända för att få den på rätt köl.

Enligt Enkvist och de borgerliga skoldebattörer som delar hennes syn måste skollagen, kursplaner, lärarutbildningen och skolmyndigheten reformeras. Syftet är att komma bort från en lärarroll som definierats som en stödfunktion till elevernas kunskapsinhämtning, samt från en skepsis till prov, från övertygelsen om att inlärningsprocessen bör drivas av lust och anpassas till individer, från grupparbeten och diskussioner, och från brist på tydliga mål, krav och förväntningar på 25

47149476_Den spanande ugglan.indd 25

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

elever. För att nå en bättre arbetsmiljö (mindre stök i klassrummen) och högre kunskapsresultat (mätt i Pisamätningarna) måste svenska skolan, enligt dessa kritiker, vara en plats där lärarnas auktoritet respekteras och där fokus är på kunskapsförmedling, samt att dygder såsom flit, ordentlighet och punktlighet odlas.

I en välvillig tolkning av kritiken kan en god poäng sägas vara att lärare behöver bättre förutsättningar att klara ”kärnuppdraget”, alltså att förbereda, genomföra och följa upp undervisningen. Skolarbetet inbegriper också en mängd andra uppgifter som bättre utförs av annan personal – såsom lärarassistenter, specialpedagoger, elevassistenter och fritidsledare. Denna argumentation kan likaväl sägas tala för ökad resurstillförsel (se t.ex. Mårtensson, 2021) och mot vinstdrivna skolor (se t.ex. artiklarna i Larsson & Plesner, 2023), men jag ska inte fördjupa mig i det här, även om jag håller med dem som drar sådana slutsatser.

I stället ska jag fokusera på en annan slutsats som dragits av denna kritik. Nämligen att skolans syfte måste snävas in så att kärnuppdraget ska kunna fullföljas. Det sägs att skolan måste skifta fokus till att förmedla faktakunskaper och inget annat. Detta är ett argument som förts fram av bland andra tidigare skolminister Lotta Edholm (2023).

Jag ska försvara ett bredare syfte för utbildning, nämligen att skolan utöver inlärning av faktakunskaper också eftersträvar demokratifostran och mänskligt självförverkligande. Jag kommer därigenom stå upp för vissa nu starkt kritiserade pedagogiska idéer, såsom ”diskussioner av åsikter”, som värdefulla verktyg. Detta gör jag genom tre försvarslinjer. Den första är en hänvisning till en svensk utbildningstradition. Det är förstås inte ett konklusivt argument då det kan finnas goda skäl för att reformera dåligt fungerande traditioner, men det faktum att ett ensidigt fokus på faktaförmedling skulle innebära ett radikalt brott med hur svensk skola tidigare har fungerat förflyttar bevisbördan till dess kritiker. Det åligger dem att visa att den nya ”kunskapsskolan” skulle prestera bättre i något relevant avseende. Det leder till det andra argumentet som jag formulerar utifrån en reflektion kring syftet med utbildning. Jag argumenterar här emot förslaget att skolans främsta syfte är kompetensförsörjning för framtidens arbetsmarknad, ett argument som jag menar faller på 26

47149476_Den spanande ugglan.indd 26

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

sina egna premisser då det är näst intill omöjligt att på förhand veta vilka specifika kunskaper som kommer efterfrågas. Slutligen presenterar jag ett positivt försvar för en bredare syn på utbildningens syfte genom att diskutera betydelsen av demokrati och bildning i ljuset av dagens stora samhällsutmaningar. Jag instämmer i Bergströms önskan om ett skydd mot kunskapsförakt, men argumenterar att det är just därför som skolans syfte fortsatt måste vara brett.

Vilket är och bör skolans syfte vara?

Enligt skollagen 1 kap. 4 § är skolans syfte ”att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden” (SFS 2010:800); utbildningen ska ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på” (1 kap. § 5); utbildningen ska också ”främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare” (1 kap. § 4).

Dessutom ges skolan ett kompensatoriskt uppdrag: ”En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen” (SFS 2010:800, 1 kap. § 4; se också Wenglén, 2023, för vidare diskussion). I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr22, Skolverket, 2024, del 1) står vidare bland annat att ”utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk och kunskaper – från en generation till nästa”.

Dessa breda och abstrakta ambitioner har av vissa identifierats som en orsak till skolans kris. Alvesson och Lundholm (2023) argumenterar till exempel att om skolans uppdrag blir att lösa samhällets alla problem så kommer det leda till sämre kunskapsresultat och arbetsmiljö eftersom lärarnas arbete blir ofokuserat och tyngs ner av orimliga förväntningar. Vilket är då alternativet? Allt som oftast formuleras aldrig något sådant. Kritiken motiveras med observationer av indikatorer (dalande resultat i Pisamätningar) snarare än genom kritiska diskussioner om utbildningens mål. Men skolans syfte kan inte vara att elever ska prestera på artificiella kunskapstest. Även utifrån en övertygelse om kunskapens egenvärde måste något sägas 27

47149476_Den spanande ugglan.indd 27

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

om vilken kunskap som är värdefull och i vilka sammanhang. Det fordras en förklaring av vad utbildning idealt ska ge individerna och samhället.

För att systematisera och konkretisera diskussionen om syftet med utbildning kan det ramverk som filosofen Philip Kitcher (2022) fört fram användas. Han skiljer ut tre övergripande målsättningar på individnivå som motsvaras av tre samhälleliga förväntningar på utbildningsystemet. Utbildning kan och bör ge individer resurser 1) att ta hand om sig själva; 2) att aktivt delta i ett demokratiskt samhällsliv; och 3) att förverkliga sig själva. På samhällelig nivå handlar det om 1) att bidra till en kompetensförsörjning sådan att samhällets behov kan tillgodoses; 2) att producera en harmonisk samexistens mellan samhällets medborgare; samt 3) att bevara och utveckla samhällets traditioner, normer och kultur.

Formulerade så torde dessa ideal inte vara politiskt stridbara – utan kunna omfamnas brett politiskt, från vänster till höger – men likväl är de det. Enkvist (2022) kritiserar tydligt det andra och tredje målet, och generellt i skoldebatten betonas allt oftare att skolans syfte bör smalnas av. Ett fokus på kunskapsförmedling, om än viktigt, kan dock aldrig uppfylla dessa tre övergripande mål som vi rimligtvis vill att utbildning ska ge. Det som sker i debatten är att dessa tre syften i bästa fall erkänns men då tolkas på ett snävt instrumentellt sätt, ungefär som att skolans syfte är att ge elever kunskaper och färdigheter som efterfrågas på arbetsmarknaden, samt kunskaper som de behöver för att lära känna sig själva och veta vad de ska lägga sin röst på i allmänna val. I den mån som något utöver detta behövs är det trivial förkovran. I värsta fall argumenteras att skolans syfte inte bör vara annat än att ge elever framtida försörjningsmöjligheter.

Att definiera skolans syfte som att endast tjäna framtidens arbetsmarknad är problematiskt av flera skäl (jag återkommer i följande avsnitt till hur det försummar utbildningens omdanande, problemlösande, kreativa och frigörande potential), också på sina egna premisser. Vi vet helt enkelt för lite om vilka färdigheter och kunskaper som bäst rustar individer för en arbetsmarknad stadd i förändring.

28

47149476_Den spanande ugglan.indd 28

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

Yrken kommer och går, vilket gör att vi inte kan extrapolera framtidens arbetsmarknad utifrån analyser av yrken som idag efterfrågas och använda det för att skräddarsy utbildningsprogram. Vilka mer specifika kunskaper rustar individer för framtidens arbetsmarknad? Är det specifika faktakunskaper om kärnkraft eller batteriteknik eller naturkunskap i allmänhet? Ska alla elever följa samma utbildningsprogram oavsett vilka förutsättningar, intressen och talanger de har? Ofta tycks ivrarna för faktakunskap besjälade av att främja industriproduktion, innovation och ekonomisk tillväxt. Men framtidens arbetsmarknad kan lika gärna innebära att många traditionella yrken, som idag förutsätter mer avancerad teknisk kunskap, ersätts av artificiell intelligens och att det som i stället efterfrågas är kompetenser relaterade till människonära yrken, till exempel inom hälso- och sjukvård och i utbildningssektorn. Jag återkommer nedan till att det faktiskt är en god idé att betona färdighetsträning relaterat till just omsorg och empati, men jag drar inte den slutsatsen utifrån ett osäkert scenario om framtidens arbetsmarknad. Det är oklokt att omdana utbildningssystem på så lösa grunder.

Det pågår en strid om utbildningens syfte. Att svensk skola vilar på en bred palett av målsättningar ses som en möjlig förklaring till att skolan är stökig och att elever har bristande kunskap. Samtidigt saknas ett tydligt formulerat ideal om vad den mer snävt formulerade utbildningen faktiskt ska leverera. Att motivera insnävningen med att det finns ett behov av generell färdighetsträning – såsom att läsa, skriva och räkna, som är användbara kunskaper oavsett hur framtidens arbetsmarknad tar form – duger inte heller då det helt enkelt är för ambitionslöst.

Att utbilda: ett mänskligt projekt I stället för att undersöka frågan om utbildningens syfte i relation till framtidens arbetsmarknad bör den ses i ett större perspektiv som en fråga om ansvar mellan generationer: vilka kunskaper, insikter och färdigheter bör traderas mellan generationer och vilka förutsättningar behövs för att skapa en bättre värld? Framstegstanken associeras ofta till STEM-kompetenser (det vill säga naturvetenskap, 29

47149476_Den spanande ugglan.indd 29

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

teknik, ingenjörskonst och medicin), men utan att förringa de fantastiska innovationer och lösningar som tagits fram inom dessa fält så är det mänskliga projektet större än så (Kitcher, 2022). Konst, kultur, humaniora och samhällsvetenskap är inte perifera eller kuriosa delar utan det som ger mening och moralisk riktning till naturvetenskap och teknikutveckling. Även om vi fokuserar på de samhällsutmaningar som tycks kräva vetenskapliga lösningar – som klimatförändringarna, artificiell intelligens, antibiotikaresistens och pandemier – så inser vi snabbt att såväl analys av problemen som framtagandet av lösningar också inbegriper värden, normer och kollektiv omdömesförmåga (Sörlin, 2019). Ta klimatförändringarna som exempel. På ett plan tycks lösningen enkel: utsläppen måste drastiskt minska och det finns teknik som här och nu skulle kunna leda till det om vi implementerade den, men problemet är att det ofta saknas tillräckligt socialt stöd för en sådan omställning. I vägen för dessa lösningar står bland annat ett av fossilindustrin organiserat motstånd som sår tvivel, men också att lösningsförslag upplevs som orättvisa. Kunskap tvivlas på, ifrågasätts och utvärderas utifrån ideologiska övertygelser. Politiken är också polariserad och populistiska politiska partier får allt större gehör. Detta problemkomplex kommer nästkommande generation oundvikligen att behöva hantera och även om kunskap om hur såväl klimatsystemet fungerar som frågan kan hanteras politiskt är viktiga, så behövs också djupare analyser och kritisk reflektion utifrån normativa begrepp som ansvar, skyldigheter, rättigheter och rättvisa.

Det räcker inte med faktakunskap och det kan rentav vara så att en kunskapsbas kan fungera som en dogmatisk barriär för ny kunskap och för kollektiv handlingsförmåga (Sörlin, 2019).

Därutöver, hur viktigt det än är att minimera världens lidande så är också andra saker av betydelse. Framsteg och ekonomisk tillväxt, ny medicin och teknik i all ära, men vad ska vi med fritid, hälsa och pengar till om vi inte vet hur de ska användas? Att veta något om den stora litteraturen, historia, musik, konst och arkitektur är en förutsättning för föreställningsförmåga och fantasi att utvecklas, vilket i sin tur behövs för att föreställa sig en annan värld, framsteg och 30

47149476_Den spanande ugglan.indd 30

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

möjligheter. Annars blir utvecklingen i bästa fall mekanistisk och trivial. Teknik och naturvetenskap kan, som vetenskapshistorien tydligt visar med exempel som eugenik och atombomber, tyvärr också användas för skadliga och moraliskt förkastliga ändamål. Bertrand Russell (1926, s. 185) sammanfattar budskapet väl: ”Without science, love is powerless; without love, science is destructive.”

Utbildningens roll är alltså större än att bidra till bruttonationalprodukten och även större än att bidra till att minska världens lidande. Det relevanta perspektivet är det mellan generationer. Det kan belysa både vilka förväntningar samhället bör ha på utbildningens mål och vad en individ kan förvänta sig. Sett utifrån individens perspektiv möjliggör utbildning det fria valet av en livsplan som bidrar till inte bara egen upplevd lycka utan också till att berika andra människors liv genom att bli en del av vad Kitcher (2022) kallar ”det stora mänskliga projektet”.

Syftet med utbildning är att förbereda unga människor att leva bättre liv tillsammans än vad som annars hade varit möjligt. Återigen handlar det också om ambitioner: syftet med utbildning handlar inte om livets nödtorft utan om dess rikedom. Det betyder inte att alla individer ska bli vetenskapsmän eller framgångsrika konstnärer; skolan bör inte heller utformas för att sålla fram Nobelpristagare.

Det mänskliga projektet rör sig framåt också i det lilla, i vardagens slit. Vissa individer kommer finna mening i bidrag till mänskligheten i stort medan andra finner det i omsorgen om sina nära och kära. De senare bidragen är på intet sätt mindre betydelsefulla. Poängen är att vi är beroende av varandra och finner vår lycka genom att göra andras liv lite lättare.

Utbildningens demokratiska syfte Att förutsättningarna för var och en av oss att leva ett gott liv är tätt sammanvävda leder oss till utbildningens tredje syfte, alltså det demokratiska. Samtidigt är många samhällen idag polariserade och människors förståelse för varandra dalande. Trots att demokrati är förutsättningen för öppna, inkluderande, frihetliga och jämlika samhällen så nämns sällan det faktum att demokrati alltmer ifrågasätts 31

47149476_Den spanande ugglan.indd 31

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

som en utmaning för skolans organisation. I den mån demokrati relateras till i skoldebatten är det ofta genom en ytlig förståelse, som när Enkvist skriver att ”[d]et är lätt att bli pessimistisk inför västvärldens möjlighet att behålla ett demokratiskt styrelseskick, när jämlikhet sätts före kunskap och när man suddar ut skillnaden mellan vad som är kunskap eller inte” (Enkvist, 2022, s. 69).

För skolans demokratiska uppdrag är kunskapsförmedling ett nödvändigt, men inte tillräckligt villkor. Demokrati tycks däremot allt oftare förstås som ett beslutsverktyg med vilket väljare vart fjärde år röstar på det parti som bäst främjar deras intressen samt utkräver politiker på ansvar för den politik som hittills förts. Enligt detta synsätt fordras kunskap om det demokratiska systemet, kunskap om politiska partiers ideologiska agendor och om konkreta förslag, samt förmåga till att kritiskt kunna reflektera över hur väl ens egna intressen och värden främjas av olika politiska förslag. Detta visar på betydelsen av faktakunskaper inom såväl samhällsvetenskap som naturvetenskap för att förstå principerna för politiskt beslutsfattande, samt för att kunna utvärdera vad som idag oftast är svåra tekniska detaljer kring olika policyer, samt kritiskt tänkande för att utvärdera argument. Utan att förringa betydelsen av dessa kunskaper och färdigheter så är de inte tillräckliga för att hantera de samhällsutmaningar vi står inför idag. Mer specifikt så är de uddlösa mot det grundläggande hotet mot demokrati: att samhällets kitt, den sociala tilliten, försvagas.

I en alltmer polariserad värld med ”fake news”, ”alternative facts” och annan desinformation så räcker inte kognitiva dygder som nyfikenhet, noggrannhet och kritiskt tänkande. Även fullproppade med kunskap kommer vi inte lösa de kollektiva samhällsutmaningar vi står inför om vi inte lyssnar på varandra och engagerar oss i varandras perspektiv (Kitcher, 2022). Den politiska diskussionen kring klimatförändringarna är ett exempel på hur ett samhällsproblem förstås på radikalt olika sätt utifrån olika ideologiska utgångspunkter. Det är inte längre så att vi vet saker tillsammans och erkänner viss kunskap och vissa värden som gemensamma och etablerade (Sörlin, 2019). I stället sluts människor alltmer samman i grupper med lojalitet kring 32

47149476_Den spanande ugglan.indd 32

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

vilka informationskällor de litar på och dessa servar dem med fakta som stärker egna övertygelser men sällan utmanar eller stör de åsikter som de har. Att lyssna på meningsmotståndare och förutsättningslöst söka efter sanning och de mest väl underbyggda åsikterna – ett liberalt ideal à la John Stuart Mill – är alltmer utopiskt. Detta är en utveckling som är längre framskriden i USA, men som syns även i Sverige. Den drivs fram av nya medier och inte minst sociala medier.

Denna, utifrån demokratiska principer, olyckliga samhällsutveckling kan inte förhindras med mer kunskap och kritiskt tänkande (även om det också behövs som skyddsvärn). För det behövs också en förmåga att lyssna på andra, ta andras perspektiv och att kunna umgås och ömsesidigt utbyta idéer med dem som tycker fundamentalt annorlunda. En ideal demokratisk beslutsprocess inkluderar alla parter som berörs av ett beslut, ger dem tillgång till all relevant information och förutsätter att förhandlingsparterna å sin sida försöker förstå varandra och grunden för oenigheten (Kitcher, 2022). Det handlar i grund och botten om empati och solidaritet. Därför måste skolan träna elever i att interagera med andra, planera och diskutera tillsammans, också med dem som är väldigt annorlunda. Demokrati i en djupare mening handlar om att lära sig av andra och är alltså en central del av utbildning och bör genomsyra hela läroplanen.

Hur det ska omsättas mer specifikt finns inte utrymme att utveckla i detalj här, men jag ska ge några konkreta exempel inspirerade av Kitcher (2022). För det första vill jag slå ett slag för den så ifrågasatta undervisningsformen grupparbeten. Det är en ideal form för att öva just de färdigheter som behövs för en fungerande demokrati: att kunna resonera med andra, förstå hur andra tänker och gemensamt finna lösningar som alla kan acceptera. Redan från förskoleåldern bör barn ges möjligheter att öva sin förmåga till att planera tillsammans och i grupper bestämma vad de ska göra och hur de ska gå tillväga.

Högre upp i skolåldern kan svårare beslut simuleras i grupparbeten och även ges en djupare betydelse praktiskt och teoretiskt. Sådana grupparbeten kan inbegripa utbyten med elever från andra skolor som tänker annorlunda eller har andra värderingar än den egna gruppen och där dessa heterogena grupper gemensamt får lösa problem.

33

47149476_Den spanande ugglan.indd 33

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

Arbetet skulle kunna stimuleras med teoretiska reflektioner kring betydelsen av kollektivt beslutsfattande och göras levande genom ämnen som geografi, antropologi och historia.

Detta innebär inte att relativistiskt acceptera alla idéer och påståenden som lika värdefulla och underbyggda (Sörlin, 2019). Det finns en stor mängd intressekonflikter som demokratiskt beslutsfattande måste hantera och en konsekvens är att vissa kommer uppleva sig som förlorare oavsett utfall. En av poängerna med demokrati – och i synnerhet den deliberativa formen som jag förordat här – är att beslut fattade på sådana grunder är enklare att acceptera även för dem som upplever sig förlora på dem. Om ett beslut fattats genom en process där alla berörda parter har bjudits in, haft tillgång till relevant information och ömsesidigt sökt en gemensam förståelse, är det enklare att acceptera det även om det inte är detsamma som var och en hade fattat på egen hand. Sådana är förutsättningarna för ett harmoniskt socialt liv. Men, som Sörlin (2019, s. 169) skriver: ”Alla påståenden är inte sanna. Alla idéer är inte lika bra. Alla värderingar är inte lika mycket värda.” Ett demokratiskt samtal är också kritiskt; ogrundade påståenden avfärdas och åsikter som inte kan argumenteras för genom att anföra övertygande skäl vinner inget gehör.

Till försvar för bildningsskolan – summering

34

Jag har argumenterat för att svensk skola fortsatt bör ha ett bredare syfte än förmedling av faktakunskaper. Målet måste vara mer ambitiöst än att ge unga människor förmågor att ta hand om sig själva och försörja sig på en osäker framtida arbetsmarknad. Detta är förstås viktigt, men inte allt. Skolan måste också organiseras på ett sådant sätt att den ger elever möjligheter att utforska livets rikedom och uppmuntra nyfikenheten inför vad mänskligheten kan skapa. Och inte minst måste en demokratisk ordning upprätthållas och näras för varje ny generation, särskilt i ljuset av de stora utmaningar som den står inför i vårt polariserade politiska klimat. I den pågående ideologiska striden om svenska skolan är det viktigt att stå upp för skolans möjligheter till att skapa förutsättningar för att leva rika liv tillsammans och underhålla samhället som en sammanhållen enhet.

Vi kan kalla det ett försvar för bildningsskolan.

47149476_Den spanande ugglan.indd 34

12/12/25 6:51 AM

2 Till försvar för bildningsskolan

REFERENSER Alvesson, M. & Lundholm, S. (2023). Skolan har blivit en arena för allt utom reflektion. Sydsvenskan 19 juni 2023.

Bergström, H. (2023). Paradigmen som måste vältas för att få skolan på rätt köl. Frisinnad tidskrift, april.

Edholm, L. (2023). Inga fler experiment med svenska skolan. Svenska Dagbladet 11 mars 2023.

Enkvist, I. (2022). Kunskap i kris: Ideologier i svensk skola på 2020-talet. Gidlunds förlag.

Kitcher, P. (2022). The main enterprise of the world: Rethinking education. Oxford University Press.

Larsson, M. & Plesner, Å. (red.) (2023). Skolan efter marknaden: Om skolans och lärarrollens framtid. Liber.

Mårtensson, O. (2021). Upprusta skolan och låt lärarna fokusera på kärnuppdraget. Altinget 1 mars 2021.

Russell, B. (1926). Education and the good life. Liveright.

SFS 2010:800 (2010). Skollag. Utbildningsdepartementet.

Skolverket (2024). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet: Lgr22 (2 uppl.).

Sörlin, S. (2019). Till bildningens försvar: Den svåra konsten att veta tillsammans.

Natur & Kultur.

Wenglén, R. (2023). Demokrati och professionalism. I: M. Larsson & Å. Plesner (red.), Skolan efter marknaden: Om skolans och lärarrollens framtid. Liber, s.

45–62.

35

47149476_Den spanande ugglan.indd 35

12/12/25 6:51 AM

y

DEN SPANANDE UGGLAN Bildning som motstånd

Redaktör för antologin är Jenny Maria Nilsson, författare och journalist.

Jenny Maria Nilsson (red.)

B

ildning är en väv av kunskap som vi människor vävt tillsammans, men också många små personliga vävar av vad någons håg står till; bildning – den generella och den specifika och den personliga – tillhör den framtida bil­ mekanikern lika mycket som den blivande poeten.

Att svensk skola har haft en helhetssyn på eleven, med praktiska och estetiska ämnen, har tjänat oss väl. Människan är naturligt vetgirig och tänkande, men upptäcker det inte alltid – ett skolväsende kan i bästa fall förlösa bildnings­ längtan. Därför handlar Den spanande ugglan: Bildning som motstånd om skolväsendet, även om bildning är för livet.

Ingen lär ett språk, eller ett hantverk eller hela molekylär­ biologin, enbart under skoltimmar.

I Den spanande ugglan sätter sexton skribenter – akade­ miker, lärare och debattörer – bildning och skolväsendet under kritisk lupp. Det är personligt, politiskt, poetiskt och ibland rasande. En uppgörelse men också ett försvarstal för människans nyfikenhet, intellekt och bildningslängtan.

Jenny Maria Nilsson (red.)

DEN SPANANDE UGGLAN Bildning som motstånd

Best.nr 47-14947-6 Tryck.nr 47-14947-6

47149476_Den spanande ugglan_omslag.indd 1

18/12/25 8:15 AM