Jesus Kristus i världen. Hur kan vi på ett trovärdigt sätt ta oss an den uppgiften i en efterkristen tid? Vad krävs av oss som vill vara kyrka idag? Som samtalspartner i boken har prästen och teologen Jan Eckerdal det brittiska missionsnätverket ”Fresh Expressions”, som växt fram i kölvattnet efter den anglikanska rapporten ”Missionshaped Church” och som en del svenska sammanhang hämtar in spiration från. Författaren tar ett steg tillbaka för att teologiskt och pasto ralt reflektera över nya arbetssätt och utifrån frågan: Vad gör vi nu? En fråga som varje kyrka som vill ta sin mission på allvar måste ställa sig. Jan Eckerdal är stiftsadjunkt i Strängnäs stift och doktor i systematisk teologi med livsåskådningsvetenskap.
Jan Eckerdal
Kyrkan är sänd att i varje tid på nytt gestalta evangeliet om
Att gestalta kristen tro i en efterkristen tid
”I den mångfaldens tid som vi lever i måste Svenska kyrkan – och alla andra kyrkor i Sverige – våga tänka nytt om vad det innebär att vara kyrka i samtiden. Det räcker inte med att upprepa folkkyrka som ett mantra. Jan Eckerdal tar i Kyrka i mission ett stort teologiskt ansvar för att Svenska kyrkan inte ska förfalla till en marknadsanpassad eller blott byråkratisk kyrka.” Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådnings vetenskap
Jan Eckerdal
Jan Eckerdal
Att gestalta kristen tro i en efterkristen tid
© 2017 Jan Eckerdal och Verbum AB omslag och grafisk form: Maria Mannberg tryck: Balto print, Litauen 2017 isbn 978-91-526-3302-1 Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se
Innehåll
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
9
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
11 11 14 20
Om den här boken
1. Introduktion
Kyrka i ett förändrat landskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Vad gör vi nu? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kartan och verkligheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den missionslösa kyrkan: förandligad, förvärldsligad, förkyrkligad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 Kyrka i rörelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 9
2. Vad är mission?
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
35 35
Guds mission . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den ekumeniska rörelsens betydelse för missionstanken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 Mission och kyrka i ömsesidig relation . . . . . . . . . . . . 40 Missionsmotiv i samverkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46
3. Mission-shaped Church och Fresh Expressions . . . . . . . . . .
Samtidsanalys . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fresh Expressions . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
49 50 54
En pastoralteologisk blandekonomi . . . . . . . . . . . . . . . 58 Förstärka befintliga initiativ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61
4. Teologin i Mission-shaped Church och Fresh Expressions 65 Polariserad diskussion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66 Form och innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 Inkulturation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 Den pastorala blandekonomins konsekvenser . . . . . . 80 Den traditionella församlingskyrkans roll . . . . . . . . . . . 83 Mission som inneord – faran med teologiska favoritbegrepp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86
5. Ett efterkristet missionsfält . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
91 92 97 99
Från kyrkan i dalen till kyrkan på bergssidan . . . . . . . Efterkristen kultur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sekulär kultur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Den andliga supernovan – samtiden som en pluralistisk explosion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 Sverige som sekulariserat? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107
6. Folkkyrka i mission . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115
Pastorala missionsavvägningar i folkkyrkan: exemplet barndop . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 116 Gå-struktur och kom-struktur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 Från maktkyrka till kyrka i mission . . . . . . . . . . . . . . . 123 Position, territorialförsamling och närvaro . . . . . . . . . 127 7. Kyrka underifrån – teologi för en kyrka i mission . . . . . . . 133 Gudstjänst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 134 Rädslan för elitkristendom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141
Liturgi och formering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 Katolicitet, ekumenik och evangeliskluthersk tradition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 Jesus som konstant utmaning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 Hoppets kyrka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
161
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
175
Noter
tack
Om den här boken
kyrkan är kallad att i varje tid på nytt gestalta evangeliet om Jesus Kristus i världen. Hur kan vi på ett trovärdigt sätt ta oss an den uppgiften i en efterkristen tid? Den här boken provar tanken att en missionsteologisk förståelse av kyrkan är en konstruktiv resurs för just det. Den tanken är inte unik. Det finns en klart urskiljbar tendens i exempelvis Svenska kyrkan att lyfta fram missionsperspektiv som en möjlig väg framåt. När kyrkan inte längre står mitt i byn är kanske missionsstationen en rimligare bild för en församling. Som samtalspartner har jag det brittiska missionsnätverket Fresh Expressions, som växt fram i kölvattnet efter den angli kanska rapporten Mission-shaped Church och som en del svens ka sammanhang hämtar inspiration från. Det här är inte en metodbok för kyrkligt missionsarbete. Snarare är det ett försök att ta ett halvt steg tillbaka för att teo logiskt och pastoralt reflektera över metoder som håller på att växa fram. Resonemangen rör sig därför mellan en teologisk reflektionsnivå och en mer direkt och pastoralnära tillämpning. Boken är skriven med Svenska kyrkan för ögonen, men till stora delar är innehållet mer generellt än så.
9
Boken började som en artikel till Strängnäs stifts prästoch diakonmötesbok I rörelse, från 2013. Om någon läst artikeln och tycker sig märka av en del perspektivförskjutningar är det helt riktigt. Artikeln gav upphov till en hel del tankeutbyte med människor som är engagerade i ämnet. Det har inneburit att jag har omprövat somligt och utvecklat en del. Annat har jag behållit. Framför allt har jag behållit den fråga som står som utgångspunkt för reflektionerna i den här boken och – tror jag – som utgångspunkt för varje kyrka som vill ta sin delaktighet i Guds mission i världen på allvar, nämligen frågan: Vad gör vi nu?
10
kyrka i mission
1.
Introduktion
Kyrka i ett förändrat landskap
När man rullar in i min hemstad Nyköping på e4:an söderifrån ser man silhuetten av ett antal byggnader som utmärker sig genom att sträcka sig lite högre mot himlen än andra. Det är inga märkvärdigheter: ett fjärrvärmeverk, konturerna av ett sjukhus komplex, ett vattentorn, en nedlagd tvålfabrik – och så klockstaplarna och de två kyrktornen vid var sitt torg. Tillsammans skapar de ett första intryck av staden, ett tecken på det gemensamma liv som människorna på just den här platsen har format. Värmeverk, vattentorn och sjukhus får stå för en strävan efter att bygga en livsduglig stad där vi kan leva värdiga liv. Fabriken får representera arbetstillfällen. Att den numera är omvandlad till hotell och spa gör den till en än tydligare symbol för vår efterindustriella tid. Tillsammans utgör de olika byggnaderna handfasta delar i ett gemensamt välfärdsbygge, som visserligen inte står ohotat men som inte desto mindre bär det gemensamma livet i Nyköping. Men så är det de där kyrkliga konturerna. Hur är det med dem? På håll ingår förstås också de som en del av det första intrycket av vår stad och skulle därmed kunna kopplas samman 11
med alla oss som befolkar den. Förenklar man saken lite kan man säga att det fanns en tid då det var en mer eller mindre korrekt beskrivning, en tid då Svenska kyrkan hade anspråk på att religiöst kunna företräda alla i vårt land. Så är det inte längre. Ändå står kyrktornen alltjämt där, centralt placerade i vårt gemensamma offentliga rum, som en symbol för … ja, vad då? Kanske skulle man kunna säga att det arvet – och allt som det står för – är en av Svenska kyrkans största tillgångar och en av dess största utmaningar. Spänningen som finns mellan en historisk kyrklig samhällsposition och en nutida situation som är annorlunda behöver Svenska kyrkan hitta konstruktiva sätt att hantera. På grund av sin speciella historia besitter Svenska kyrkan ett unikt socialt och kulturellt kapital, som alla vi som på olika sätt har ett aktivt engagemang för Svenska kyrkan måste förvalta på ett klokt sätt. Men vi måste göra det utan att agera som om vi egentligen längtar tillbaka till en annan tid än den som är vår. En trovärdig kyrka behöver ha kontakt med sin historia, utan att därmed låta sig reduceras till ett museum över gångna tider, som om vi innerst inne går med på att den kristna kyrkan egentligen skulle vara mer lämpad för en annan tid än vår, en tid som håller på att gå förlorad. En sådan hållning skulle vara en destruktiv utgångspunkt. Den kan föda en defensiv kyrka som riktar in sig på att rädda vad som räddas kan av det där gamla, i stället för att fråga sig hur evangeliet kan gestaltas på ett trovärdigt och kreativt sätt i vår tid. Det finns de som menar att just känslan av förlust faktiskt är ett av de mer signifikativa kännetecknen på vår tid över huvud taget.1 Många människor tycks dela en vag känsla av att något har gått förlorat. Vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men känslan finns där – en förlust av det gemensamma projek12
kyrka i mission
tet, folkhemsbygget, framstegsoptimismen, tron på människans förmåga, på den moderna vetenskapens och ingenjörskonstens kapacitet att kunna bygga en ny skön värld. Varifrån den känslan kommer kan naturligtvis diskuteras. Ofta bygger den lika mycket på ett romantiserande av gamla tider än på realiteter. De allra flesta skulle nog åtminstone ha svårt att svara på frågan vid vilken historisk tidsålder mer exakt som det i så fall skulle ha varit så mycket bättre. Granskar man den där känslan av att något har gått förlorat handlar den kanske till syvende och sist om en förlust av det moderna projektets utopiska förväntningar på hur saker och ting skulle komma att bli. Tidigare biskopen i Strängnäs stift, Jonas Jonson, har koncist formulerat den senmoderna människans belägenhet: ”Vi lever med minnet av en framtid som gått förlorad.”2 Att det kanske främst handlar om icke infriade förväntningar innebär förstås inte att känslan av förlust kan viftas bort, eller att dess konsekvenser inte skulle vara verkliga. Känslan av förlust kan få stort genomslag om den slår rot. Exempelvis kan den öppna möjligheter för populistiska politiska röster. Sådana röster som målar upp bilder av det gamla Sverige, det som har gått förlorat och som behöver återupprättas så att allt kan bli bra igen, bilder av en tid då vi var en enhetlig kultur som höll ihop och såg efter varandra. För en före detta nationalkyrka som Svenska kyrkan kan det vara frestande att lockas av sådana tankar. I berättelsen om det gamla idylliska julottesverige, där människor fortfarande brydde sig om varandra, brukar nämligen kyrkan – och då närmare bestämt Svenska kyrkan – ges en central roll. Frågan är som sagt bara om idyllen någonsin har existerat. För de sörmländska statarna på landsbygden runt Nyköping eller för dem som inte ansågs passa in i enhetssamhällets rådande normer
introduktion
13
var väl tillvaron lagom idyllisk. Dessutom ska vi som kyrka vara vaksamma inför vad ett sådant tillbakablickande gör med oss. I centrum för den tro som kyrkan bekänner sig till står inte föreställningen om ett svenskt enhetssamhälle, utan berättelsen om Jesus Kristus – en gestalt som minst av allt tycks ha strävat efter att samla en enhetlig gemenskap av människor runt sig. Vi lever i ett land som på flera sätt kännetecknas av en tilltagande pluralism. Det gäller såväl religiöst som åsiktsmässigt och livsstilsmässigt. Den situationen ställer oss som kyrka inför nya möjligheter och nya utmaningar. Utmaningarna är inte nödvändigtvis svårare än de som tidigare generationer tampats med. Men de är annorlunda. Som kyrkan har gjort i alla tider måste vi uppmärksamma de premisser som präglar vår situation och ställa oss frågan ”Vad gör vi nu?”.
Vad gör vi nu?
Vad gör vi nu? I all sin enkelhet kan kanske den frågan ses som en av urfrågorna för kristen efterföljelse. Det är en fråga som den kristna kyrkan genom historien ställt sig när premisserna för att vara kyrka förändras. Det är lärjungarnas fråga vid foten av korset. Där stod de inför en minst sagt dramatisk förändring av premisserna för att följa Jesus: Vår Herre är död – vad gör vi nu? Så kommer uppståndelsebudet och allt förändras: Vår Herre lever – vad gör vi nu? Vid himmelsfärden förändras allt igen: Vår Herre lever, men han har lämnat oss. Han är hos oss, men ändå inte – vad gör vi nu? Och så har det fortsatt genom århundradena. Kyrkan behöver i varje tid på nytt fråga sig hur hon i den situation som hon står i ska kunna vara trogen sitt uppdrag, 14
kyrka i mission
sin mission, i världen. På ett särskilt sätt är det därför den första frågan för en kyrka i mission. Vad gör vi nu?3 En underliggande tanke som är viktig för de kommande reflektionerna är att många andra betydelsefulla frågor om kyrkan får sin rätta tyngd först när de ställs i samspel med den frågan. De frågor som jag tänker på är sådana som på olika sätt handlar om kyrkans natur: vad kyrkans identitet är, vilka som egentligen utgör kyrkans vi och så vidare. Kanhända låter det egendomligt. Kyrkans sanna identitet kan väl inte vara beroende av vad kyrkan vid en viss tidpunkt bestämmer sig för att göra? Är vi inte dessutom rätt trötta på göra-kyrkan, kyrkan som framstår som summan av alla sina olika verksamheter och som ständigt söker efter nya uttryck, modellerade efter samtidens senaste trender? Det är invändningar som delvis är mycket befogade. Men jag tror inte att det är möjligt, eller ens eftersträvansvärt, att skilja kyrkans identitet från kyrkans uppdrag. Uppdraget är en del av identiteten. Ett exempel kan kanske illustrera: För några år sedan var jag involverad i förarbetet till en revision av församlingsinstruktionen i en församling. Ett förslag kom upp om att vi borde börja med att göra en rejäl omvärldsanalys, där vi på olika sätt skulle inventera vår närmiljö för att sedan ta vår utgångspunkt i den. Samtidigt var vi inte helt nöjda med ett sådant förfarande. Omvärldsanalys ville vi förstås ha. Men vår (i min mening befogade) farhåga var att ett sådant arbetssätt skulle kunna landa i en alltför reaktiv församlingsinstruktion, där församlingen bara försöker tillgodose den efterfrågan som finns, oavsett vad denna består i. I stället, sa vi, borde vi börja med oss själva, vilka vi är som kyrka, vår identitet. När vi har klarlagt det tänkte vi oss att vi på ett tryggare sätt skulle kunna närma oss frågan om hur vårt lokala sammanhang ser ut och vad det innebär för församlingens arbete. Därför
introduktion
15
bestämde vi oss för att först av allt sätta oss ner och förutsättningslöst diskutera vilka vi är som kyrka. Sagt och gjort. Vi satte oss ner för att prata, och det blev … alldeles tyst. Jag minns frustrationen inför den närmast förlamande tystnaden. Gruppen bestod av människor som jag vet kan ge både starka och välgrundade synpunkter på vad kyrkan är och inte är och vad kyrkan bör och inte bör. Nu hade de plötsligt ingenting att säga. För de synpunkter som jag är van vid att de uttrycker har de när de är i steget. Det är synpunkter som framträder i samspel med uppdraget. Och det samspelet försökte vi bortse från. I efterhand tänker jag mig att vårt misstag inte så mycket var att vi satte oss ner för att diskutera vilka vi är som kyrka. Det kan nog vara mödan värt. Vårt misstag var att vi försökte göra det förutsättningslöst. För kyrkan är aldrig förutsättningslös. Kyrkan är alltid på en bestämd plats i en bestämd tid. Allmännelig men inte i allmänhet. På den punkten liknar kyrkan sin Herre. I Jesus Kristus blev Gud människa mitt i ett historiskt sammanhang, inte i allmänhet, och detsamma gäller kyrkans förkroppsligande av Kristi kropp. Visst är det möjligt att definiera kyrkan mer allmänt genom att exempelvis hänvisa till den ena eller andra bibliska metaforen. Till exempel till kyrkan som jordens salt (Matt 5:13). Men ärligt talat, vad betyder det att vara jordens salt i allmänhet? Ingenting. Det är först när det framträder något som är i behov av salt – inom oss såväl som utom oss – som bilden blir meningsfull. Då kan, å andra sidan, bilden av kyrkan som jordens salt bli betydelsebärande på ett mycket kraftfullt sätt. Man kan också mer allmänt definiera kyrkan genom att referera till det ena eller andra bekännelsedokumentets bestämning av kyrkan, exempelvis de lutherska kyrkodefinitionerna 16
kyrka i mission
i Augsburgska bekännelsen: ”Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.”4 En distinkt och mycket innehållsrik formulering. Men att förkunna evangeliet rent och förvalta sakramenten rätt är inte heller det möjligt att göra i allmänhet, utan det blir bara meningsfullt i en konkret situation. Glömmer man det är risken att man även glömmer att ett sådant dokument som Augsburgska bekännelsen också springer ur en viss historisk situation. Det kom till som ett försök att rusta kyrkan för att fullgöra sin mission i just den situationen. Om man så vill skulle formuleringarna i Augsburgska bekännelsen kunna beskrivas som en viss tids svar på frågan ”Vad gör vi nu?”. Det betyder inte att de har spelat ut sin roll. Men det betyder att vi inte skulle vara i samklang med Augsburgska bekännelsen om vi, i en ny och delvis annorlunda situation, slog oss till ro med att bara statiskt upprepa dess formuleringar. Ett ansvarsfullt sätt att lyssna till vilka insikter ett sådant historiskt dokument bär tar hänsyn till att det utformats som gensvar på sin tids särskilda problem och möjligheter. Den här boken närmar sig de missionsteologiska perspektiven som ett möjligt kyrkligt gensvar på frågan om vad vi ska göra nu. Det innebär att jag häktar i ett samtal som håller på att växa fram i Svenska kyrkan. Samtalet förs bland annat inom ramen för nätverket Nya sätt att vara kyrka (se nedan) men märks också i ett antal böcker som på senare år arbetat med liknande motiv.5 Efter introduktionskapitlet ger kapitel 2 en reflektion över begreppet mission. Detta bland annat genom att sätta det i relation till den internationella och ekumeniska missionsteologiska utvecklingen under det senaste halvseklet. Kapitel 3 och
introduktion
17
4 presenterar och diskuterar det brittiska missionsarbetet Fresh Expressions of Church, som växt fram i kölvattnet av den anglikanska kyrkomötesrapporten Mission-shaped Church från 2004. Kapitel 5 tar sikte på svensk kontext och diskuterar bland annat vad som är en rimlig förståelse av sekulariseringsprocessen i Sverige. Kapitel 6 relaterar missionsfrågan till Svenska kyrkans mer folkkyrkligt betingade arv. Särskilt handlar det om hur mer traditionella kontaktytor, som exempelvis de som hör samman med kyrkliga handlingar, kan innefattas som en del i församlingens missionsarbete. Kapitel 7 avslutar med ett antal motiv som jag tror har en potential att vara kreativa resurser för en kyrka i mission. Det handlar exempelvis om makt, om gudstjänst, om betydelsen av att se sig som en del av den allmänneliga världsvida kyrkan och om hoppet som motor för kristet liv. Resonemangen i boken kommer, som sagt, att röra sig mellan en praktiknära pastoral nivå och mer teoretiskt hållna perspektiv. Att texten rör sig mellan olika nivåer är ett högst medvetet val, som grundar sig på övertygelsen att lära och liv aldrig kan skiljas åt i någon enkel mening. När lära och liv ömsesidigt tillåts berika varandra finns förutsättningar för en konstruktiv teologisk reflektion som kan få reell och konkret betydelse. Att jag i floran av befintliga missionsinitiativ väljer att stå i dialog med just Fresh Expressions och Mission-shaped Church har framför allt två anledningar. Den första är att det finns påtagliga likheter mellan den brittiska och den svenska situationen. Vad gäller samtidskulturen finns väsentliga beröringspunkter, även om det naturligtvis skiljer sig åt i somliga avseenden. Kyrkligt förenas Svenska kyrkan och Church of England i att båda har en historia av att vara nationalkyrkor. (Church of England är fortfarande statskyrka.) Därför kommer jag att särskilt ta sikte på vilken funktion Mission-shaped Church och 18
kyrka i mission
Fresh Expressions har i relation till Church of England, trots att det brittiska arbetet är ekumeniskt och bland annat involverar den metodistiska kyrkan. Den andra anledningen är att Fresh Expressions redan hittat in i Svenska kyrkan. Ett utbyte genom exempelvis utbildningsdagar med gäster från det brittiska arbetet äger redan rum, inte minst inom ramen för efs. Ett antal församlingar arbetar med inspiration från olika Fresh Expressions. Arbetet understöds i Sverige genom nätverket Nya sätt att vara kyrka, som är den officiella svenska partnern till Fresh Expressions. Nätverket skapar mötesplatser och kurstillfällen och producerar inspirationsmaterial om nya sätt att vara kyrka i Sverige.6 Bland annat har Björn Gusmark, som är en av nätverkets projektledare, skrivit boken Nya sätt att vara kyrka, som presenterar grundtankarna i Fresh Expressions.7 Denna redan pågående process tänker jag mig kan gynnas och stärkas av en teologisk diskussion om de bärande teologiska motiven i det brittiska arbetet och hur de förhåller sig till Svenska kyrkans situation. När jag försöker få fatt i dessa bärande motiv ägnar jag rapporten Mission-shaped Church relativt stor uppmärksamhet, trots att Fresh Expressions på vissa punkter utvecklats sedan 2004, då rapporten kom. Men innehållet i den inflytelserika rapporten är en nyckel för att förstå grundriktningen i Fresh Expressions. Rapportens exceptionella genomslag innebär att dess innehåll alltjämt har stor betydelse, och det gäller även på områden där senare lärdomar från arbetet med Fresh Expressions inneburit en viss utveckling av motiven. För att undvika missförstånd vill jag markera att jag uppfattar många av de nya kyrkliga uttryckssätt som växer fram med inspiration från det brittiska missionsarbetet som mycket hoppfulla. Att den kommande diskussionen innehåller en del kritiska
introduktion
19
Jesus Kristus i världen. Hur kan vi på ett trovärdigt sätt ta oss an den uppgiften i en efterkristen tid? Vad krävs av oss som vill vara kyrka idag? Som samtalspartner i boken har prästen och teologen Jan Eckerdal det brittiska missionsnätverket ”Fresh Expressions”, som växt fram i kölvattnet efter den anglikanska rapporten ”Missionshaped Church” och som en del svenska sammanhang hämtar in spiration från. Författaren tar ett steg tillbaka för att teologiskt och pasto ralt reflektera över nya arbetssätt och utifrån frågan: Vad gör vi nu? En fråga som varje kyrka som vill ta sin mission på allvar måste ställa sig. Jan Eckerdal är stiftsadjunkt i Strängnäs stift och doktor i systematisk teologi med livsåskådningsvetenskap.
Jan Eckerdal
Kyrkan är sänd att i varje tid på nytt gestalta evangeliet om
Att gestalta kristen tro i en efterkristen tid
”I den mångfaldens tid som vi lever i måste Svenska kyrkan – och alla andra kyrkor i Sverige – våga tänka nytt om vad det innebär att vara kyrka i samtiden. Det räcker inte med att upprepa folkkyrka som ett mantra. Jan Eckerdal tar i Kyrka i mission ett stort teologiskt ansvar för att Svenska kyrkan inte ska förfalla till en marknadsanpassad eller blott byråkratisk kyrka.” Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådnings vetenskap
Jan Eckerdal