Dimma รถver Darjeeling Mikael Bergstrand
Av författaren har tidigare utgivits: Delhis vackraste händer, 2011
ISBN 978-91-1-304855-0 © Mikael Bergstrand 2013 Norstedts, Stockholm Omslag: Johan Petterson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
1 ”Föreställ dig att du är en liten fjällsjö. Se tankarna som moln som seglar fram över himlen och speglar sig i dig. Låt dem bara sväva vidare utan att lämna några bestående spår efter sig.” Jag gillade verkligen hennes röst. Den var så lugn och rogivande med sin lite nasala intonation. ”Stanna sedan upp och registrera människorna i din omgivning, utan att döma eller värdera dem.” Hade hon övat sig till den eller var den helt naturlig? ”Lyssna på ljuden och känn dofterna.” Ljuden och dofterna, ja. Åh, vad jag längtade efter ljuden och dofterna. Den suggestiva sången och musiken, rökelsen och matoset. Det fanns stunder då jag till och med saknade de öronskärande signalhornskonserterna och den där väldigt speciella odören av avlopp och ruttna ägg. ”Det handlar om närvaro, Göran. Om du är fullständigt närvarande i situationen får grubblerierna, ältandet och de distraherande dagdrömmarna inget utrymme. Tränar du upp denna förmåga kommer du också att märka hur din relation till andra människor fördjupas. Det är inte alls samma sak som att kontrollera, utan tvärtom ett sätt att … Göran?” ”Ehh.” ”Lyssnar du på mig?” ”Ja, ehh …” ”Var är du just nu?” 7
”Ehh … här.” ”Jo, men i tankarna.” ”Ehh …” När man har sagt ”ehh” tillräckligt många gånger blir lätet till ett ord med en innebörd. I just den situationen, under den mentalt frånvarande sessionen i mindfulness med min sorgset leende KBT-terapeut, insåg jag att ”ehh” på ett utmärkt sätt sammanfattade min egen karaktär där och då: Kylslagen och ofullständig. Som ett djupfryst halvfabrikat från Findus. ”Du är i Indien igen, eller hur?” Hon såg på mig med sina blanka ögon och jag tänkte att vore hon inte min terapeut skulle vi två kanske kunna gå ut och äta en bit mat tillsammans en kväll. Vi var båda femtioplussare och bar båda på en patina som på intet sätt var oklädsam. Hon hade mycket vackert brunt hår med gråa slingor i och ett lagom runt och mjukt mognat ansikte. Jag hade mycket vackra gröna ögon och en fin panna som kompensation för mitt klättrande hårfäste. Hennes tårfyllda blick och påsarna som välvde sig likt pyttesmå mandarinklyftor under ögonen var förmodligen ett resultat av någon form av allergi, hon var ofta lite snuvig och andtruten, men jag misstänkte att de också speglade hennes själ en aning. Som reklam för sin egen verksamhet hade hon kanske inte det optimala utseendet, men hos mig ingav det förtroende. Jag har alltid känt mig hotad av perfektion. Människor med mindre sprickor i fasaden gör mig däremot trygg. Små estetiska defekter, som skalar bort det farliga hos dem. Det har förmodligen också någonting med spegling att göra. Vad min sladdriga hals speglade mer än den åldrande hudens obarmhärtiga möte med gravitationen visste jag däremot inte. Den fick mig i alla fall att i en viss vinkel i profil likna en kalkon och jag tackade min lyckliga smak som gjort att jag redan långt innan spänsten i halsen började försvinna hade fått en förkärlek för svarta polotröjor. Det 8
hade ju varit så pinsamt uppenbart om jag helt plötsligt börjat kränga på mig dessa kamouflageplagg. Till det allmänna förfallet kunde även läggas att överflödskilona som jag mer än halverade under mitt år i Indien nu nästan alla åter satt runt midjan som en tung påminnelse om att muskulatur och kondition är färskvara. Min kompis Erik försökte en gång trösta mig med att det bara är sexigt med lite kärlekshandtag. Bortsett från det direkt lögnaktiga i ett sådant påstående innehöll det ytterligare en hake: kärlekshandtag förutsätter att det finns ett par kärleksfulla händer som kan grabba tag i dem. ”Är du i Indien nu?” upprepade Karin. Hon hette så, min terapeut. Karin Brunell Torstensson. Det tog mig tre sessioner innan jag kom på att hennes initialer bildade bokstavskombinationen KBT. Kognitiv BeteendeTerapi. Snacka om äktenskapstycke med sitt yrke. Först i denna stund insåg jag också att hennes dubbelefternamn mycket starkt indikerade att Karin även var gift på riktigt. Det spelade med andra ord ingen roll att hon var min terapeut, vi hade ändå inte kunnat dejta. Efter Indien var jag färdig med gifta kvinnor. ”Göran, försök nu koncentrera dig. Är du i Indien?” Jag skruvade besvärat på mig. ”Inte precis nu, i just denna sekund. Men jag var nog där för ett litet tag sedan, får jag tillstå. Jag skulle ju egentligen ha flugit dit i förrgår. Nu vet jag inte om resan överhuvudtaget blir av och det gör mig …” ”Ledsen?” ”Mer uppgiven.” ”Vad är det du tror att du ska hitta i Indien?” Frågan åtföljdes av en knappt hörbar pust, mer som en förstärkt utandning bara. Det kan ha varit hennes astma, men för första gången under vår bekantskap lät Karin Brunell Torstensson själv en aning uppgiven. Det kan också ha varit ett terapeu9
tiskt knep. Hur som helst triggade det mig. ”Du har aldrig varit där så du vet inte vad det landet kan göra med en människa!” Jag lät å min sida som en hjärntvättad sektmedlem som hade kidnappats tillbaka till civilisationen för avprogrammering. Karin snöt sig metodiskt i en pappersnäsduk. Det var en av alla de tilldragelser under terapin som krockade med min uppfattning om hur en terapeutisk tilldragelse skulle tilldra sig. Jag hade alltid trott att det var patienterna som snöt sig i pappersnäsdukar. Hon tog åter på sig sin lite sorgsna min, för att liksom understryka paradoxen. ”Nej, jag har aldrig varit i Indien. Och just nu är du inte heller där, även om du svävar dit i tankarna titt som tätt. Du är här, i Malmö. I Sverige. Det är här du lever ditt liv. Det är här du har ditt jobb, din familj och dina vänner. Det är mycket möjligt att du kommer att resa till Indien igen, men det blir kanske inte riktigt som när du var där förra gången. Och om du ska skapa innehåll och mening i tillvaron tror jag det är klokt att börja bygga här och nu. Se dig omkring, det finns så mycket att värdesätta. Men det kräver att du stannar upp och tittar på det. Att du inte stöter bort utan bjuder in. Att du öppnar dig. Se dig själv i spegeln på morgonen och säg högt till dig själv: Hej, det är jag som är Göran Borg och jag finns här och nu!” Ständigt dessa speglar, tänkte jag. Karin Brunell Torstensson hade förmodligen rätt. Men det gjorde inte saken lättare. För drygt nio månader sedan kom jag tillbaka till Sverige efter mitt omvälvande år i Indien. Visst hade jag en hel del hjärtesorg med mig i bagaget. Den mycket vackra men samtidigt mycket gifta skönhetssalongsföreståndarinnan Preeti Malhotras kärlek var för evigt förlorad. Men Indienvistelsen hade ändå fyllt mig med en sällsam kraft och någonting som jag då uppfattade som en helt nyvunnen livsinsikt. Vänskapen med den gudomlige textil10
exportören Yogendra Singh Thakur, alias Yogi, hade fundamentalt förändrat mig. Det var min fullständiga övertygelse den där råkalla decemberdagen då jag återvände till Malmö. Jag såg på mig själv och på andra med friska ögon, som inte var förblindade av den bittra självömkan som så länge utgjort min signatur. Jag hade fått ett nytt stimulerande jobb på en reklambyrå och kände mig riktigt på g. Och nu var jag ändå tillbaka i samma destruktiva gamla grubblerier igen. Hur hade det gått till? ”Det är inte ovanligt att man drabbas av tomhet efter en stor förändring, när man landar i vardagen igen”, hade Karin Brunell Torstensson sagt under vårt första möte, då hon ägnade avsevärd tid åt att förklara hjärnans drivrutiner för mig. Hon hade beskrivit hjärnan som en leråker, över vilken det kors och tvärs skar traktorspår. En del var dagsfärska och skulle snart utplånas av väder och vind. Andra hade grävt sig djupt ner i myllan och format slippriga vägar. Det var lätt att hamna med de tunga traktorhjulen i dessa spår och väldigt svårt att ta sig ur dem. Om spåren ledde i rätt riktning gjorde det ju ingenting, då var det bara att köra på. Men många gånger mynnade de ut i återvändsgränder eller visade sig vara cirklar som bara tog en tillbaka till samma tröstlösa utgångsläge. I sämsta fall, när regnet piskade ner och förvandlade åkern till en lervälling, kunde man fastna helt med hjulen och borra sig så djupt ner i skiten att man aldrig kom upp igen. ”Föreställ dig att spåren är tankebanor, så förstår du nog vad jag menar”, hade hon sagt. ”Aha!” utbrast jag eftersom jag verkligen drabbades av en ahaupplevelse. För första gången i mitt liv förstod jag fullt ut innebörden av det där med att köra på i gamla hjulspår. Det sa förmodligen betydligt mer om min bristande förmåga att visualisera än om Karin Brunell Torstenssons pedagogiska färdigheter, 11
men vi möttes ändå där i en fin stund av samförstånd och fick en riktigt bra start tillsammans. Fast nu, efter sex möten, kändes det ärligt talat mest som om vi körde på i gamla hjulspår.
12
2 Det där med KBT-terapi var inte alls min idé från början. Det var min tjugoettåriga dotter Linda som en dag då hon var på sitt månatliga besök i min ungkarlslya vid Davidshallstorg tyckte att jag borde ”ta tag i mitt liv”. Vi satt i vanlig ordning och åt Ben & Jerry’s, vår gemensamma last. Den här gången med chokladfiskar i, en för mig helt ny bekantskap i det aldrig sinande flödet av lika söta som beroendeframkallande kaloribomber från den amerikanska glassjätten. Jag hade precis ondgjort mig över att jag inte kunde sova ordentligt på nätterna och sedan följt upp med en tirad om den bristande solidariteten i dagens strebersamhälle, med anledning av att mina yngre kolleger Jenny och Alexander på reklambyrån Östros och vänner ensamma tog åt sig äran av ett antal jobb som även jag varit involverad i. Som till exempel den där kampanjen för sopsortering som inbringat en Guldäggetnominering i klassen tidningsannonsering. Det var minsann rätt åt dem att det stannade vid en nominering, så att de snyltarna inte gick och vann på min bekostnad! ”Fan, pappa! Solidaritet är sådant man känner med utsatta människor, inte med skadeglada och missunnsamma medelålders män. Jag trodde att det hände någonting med dig i Indien. Men du är ju fortfarande samme gamle surgubbe som gnäller på alla som ännu inte har blivit lika bittra som du.” Jag var van vid Lindas utspel. Hon var nog den enda människa 13
som kunde vara brutalt uppriktig mot mig utan att jag tog illa upp. Jag log ett ironiskt leende och viftade snabbt bort hennes förslag om att gå i terapi. Men hon gav sig inte. ”Kom igen, pappa. Det kan väl åtminstone vara värt ett försök? Alla gör det”, försäkrade hon. ”Max också?” frågade jag förväntansfullt. Max var min exfru Mias nye man. Nåja, ny och ny. De hade varit ihop i snart tio år vid det här laget, en period som råkade sammanfalla med den tid som flytt sedan Mia abrupt lämnade mig. Och även om jag till sist hade kommit över Mia så hade jag inte kommit över Max. Teflonkostymen som brädade mig. Mannen som ingenting fastnade på annat än pengar, pengar och ännu mera pengar. Smutsiga pengar. Konsulten i företagsrationalisering som levde gott på att göra människor arbetslösa. Herr Handelsresande i mänsklig misär som kunde lägga huvudet på sned i spelad medkänsla inför offren den ena sekunden, för att i nästa, när han mötte uppdragsgivaren, spricka upp i sitt genomvidriga stomatolleende. Han var den där typen som aldrig skulle få för sig att fjärta offentligt men som i självgodhet säkert njöt i smyg av sina egna fisar på väg hem från jobbet i sin nyleasade Audi. Linda såg på mig som om jag hade tappat förståndet. ”Max? Nej, inte Max”, fnissade hon. ”Men mamma.” ”Går Mia i terapi?” ”Du låter nästan glad.” ”Nej, bara förvånad.” ”Det är inget konstigt med det, pappa. Halva befolkningen är ju nervvrak nuförtiden. Att ha psykiska problem är normalt. Har man inte det är man typ sjuk i huvudet. Eller religiös eller någon sorts supermänniska. Antingen knaprar man piller eller går i KBT-terapi, det är det normala.” ”Går du i terapi?” ”Nej.” 14
”Och du knaprar inte piller heller?” ”Jag är inte normal och tänker aldrig bli det.” ”Äter Max medicin?” ”Nu får du väl ändå ge dig! Nej, inte Max, han äter självklart inte medicin”, fnissade hon igen innan hon visade mig en annons i sin Iphone för en privatmottagning på Stora Nygatan som erbjöd KBT-terapi förhållandevis billigt. Max var inte sjuk i huvudet och mig veterligen inte heller religiös. Alltså var han en supermänniska. I alla fall i Lindas ögon, och det smärtade mig mycket mer än jag ville erkänna. Jag övervägde det andra alternativet som hon nämnt. Knapra piller, det lät ju så vansinnigt mycket enklare. Men så läste jag i FASS om de antidepressiva läkemedlens vanligaste biverkningar och då vaknade först hypokondrikern i mig och sedan den slumrande hanen. ”Störning av erektion.” De hade lika gärna kunnat skriva I-M-P-O-T-E-N-S i flammande eldskrift. Jag må ha varit sexuellt inaktiv sedan Indienvistelsen, men morgonståndet väckte mig fortfarande varje dag, och även om jag inte hade haft någon mellanmänsklig användning av det vårdade jag min resning som en påminnelse om att jag fortfarande var en kapabel man. Så därför satt jag denna fredagseftermiddag i början av september hos Karin Brunell Torstensson och försökte hitta meningen med det färglösa, trista och sexuellt stendöda livet i Sverige. ”Jag kan liksom inte få Indien ur systemet”, sa jag till henne för kanske tjugotredje gången under den hittillsvarande behandlingen och nu suckade hon ljudligt. Det var säkert väldigt oprofessionellt, men jag förstod henne. Om jag hade varit KBTterapeut skulle jag inte heller velat ha mig som patient. ”Jag brukar inte vara så här rättfram med mina klienter, men jag måste fråga dig, Göran”, sa hon och drog lite på det. ”Varför sökte du dig hit egentligen?” 15
”Vad menar du?” ”Är du överhuvudtaget intresserad av att komma vidare?” ”Ta mig upp ur hjulspåren?” ”Precis!” ”Varför tror du inte det?” ”För att du inte ens försöker.” ”Men jag vill verkligen.” ”Säkert?” ”Ja!” Karin Brunell Torstensson tog ett djupt andetag och fäste en av sina vackert grånade hårslingor bakom örat. En ambulanssiren tjöt i fjärran. Jag drog in doften av hennes parfym, som bar en svag ton av citrus, och lät blicken vandra vidare i det lilla rummet, bort till skrivbordet som förutom datorn också härbärgerade en prydlig hög med papper och ett inramat fotografi av Karin Brunell Torstensson tillsammans med en glasögonprydd man i min ålder. De log, höll om varandra och tittade in i kameraögat. Mannen var med största sannolikhet herr Torstensson. Trots att jag tillbringat sammanlagt över sju timmar i det lilla rummet var det första gången som jag lade märke till fotot på skrivbordet. Det betydde att det antingen hade placerats där nyligen eller att min perceptionsförmåga firade sin första triumf under KBT-behandlingen. För så var det ju: Jag hade stannat upp, känt doften, hört ljuden, sett mig omkring, noterat omgivningen. Betydde det att jag också var närvarande? ”Okej, ska vi göra ett sista försök att få Indien ur systemet?” frågade Karin. ”Ehh …” ”SKA VI GÖRA ETT SISTA FÖRSÖK ATT FÅ INDIEN UR SYSTEMET?” Jag nickade. ”Den här Yogi som du pratar om, på vilket sätt menar du att 16
han kommer att kunna lösa dina problem?” ”För att han gjorde det förra gången.” ”Och han ska alltså gifta sig och du är bjuden som hedersgäst till hans bröllop i södra Indien som av någon anledning har blivit uppskjutet.” ”Stjärnorna”, sa jag. ”Stjärnorna?” ”Ja, bröllopet var bestämt till den 8 september men eftersom både Yogis och hans blivande frus horoskop var felaktigt ställda måste de göras om innan man kan utlysa ett nytt bröllopsdatum. Det är viktigt i Indien att bröllopsceremonin blir exakt på det datum då stjärnorna står i rätt läge på himlen.” ”Jaha, har du fått någon information om när ungefär det kommer att ske?” ”Det dröjer minst ett par månader. Och då tror jag inte att jag kommer att kunna ta ledigt från jobbet.” ”Och därför är du uppgiven?” ”Ja.” ”Har du tänkt tanken att Yogi genom sitt giftermål kommer att vara en ganska upptagen man? Att han kanske inte kommer att ha all tid i världen för dig när du är i Indien?” ”Han är inte som andra. Han är en mänsklig version av Hanuman.” ”Hanuman?” ”Apguden, vänskapens och lojalitetens gud.” Karin Brunell Torstensson såg rådvill ut. Rent terapeutiskt befann vi oss på ljusårs avstånd från den KBT-terapi som hon var expert på. Men hon var samtidigt en klok kvinna som nog insåg att jag i det här skedet behövde min livlina. ”Jag förstår. Ska vi säga så här, Göran, att vi helt enkelt avvaktar stjärnornas fortsatta färd på himlavalvet och bröllopsdatumet som de leder oss till. Det är mycket möjligt att du ger dig iväg på 17
den där resan så småningom. Men under tiden kan du fortsätta att jobba med din lista. Här och nu. Har du den med dig?” Jag nickade igen, fiskade upp det hopvikta A4-bladet ur innerfickan på min bruna manchesterkavaj och vecklade ut det. Det var en patetisk lista. I första hand kanske inte för vad som stod på den utan mer för vad den saknade. Jag hade fått i uppgift att lista tio för mig viktiga punkter och mål i livet och rangordna dem från svårast till lättast att uppnå. Jag hade bara kommit på fem: 1. Kärleken – träffa en kvinna att älska och bli älskad av. Eller i alla fall dejta en kvinna. Eller i alla fall försöka dejta en kvinna. 2. Jobbet – hitta tillbaka till lusten och koncentrationen som jag kände i början. 3. Familjen – träffa mina barn och min mamma mer regelbundet. 4. Vännerna – umgås mer med människor igen och inte isolera mig. Se folk i ögonen när jag pratar med dem. 5. Motionen – röra på mig så att jag blir trött om kvällarna och kan sova ordentligt. Karin Brunell Torstensson hade poängterat för mig att jag inte skulle se det som en önskelista utan som en handlingsplan som krävde min arbetsinsats. Och att jag även om jag inte uppnådde målen skulle ha nytta och glädje av de ansträngningar som jag hade gjort för att försöka nå dem. Att jag skulle växa i stunden och ta vara på den. Ungefär som i Tommy Svenssons bevingade ord från fotbolls-VM 1994, om att det är vägen som är mödan värd. Jag vet mycket väl att han citerade en dikt av Karin Boye, men ända sedan den dagen då den plirande förbundskaptenen med sin småländska dialekt läste ”den mätta dagen den e alldi stöst, den bästa dagen e en dag av töst ” förknip18
pade jag det berömda poemet med honom. ”Hur tycker du att det har gått hittills?” frågade hon. ”Jovars.” ”Du har ju börjat från botten av listan, med motionen.” ”Ja, jag har kommit igång med den biten. Lever lite sundare nu.” Det var en sanning med mycket modifikation. Sant var att jag hade gjort ett allvarligt menat försök att motionera, men sant var också att det hade slutat i en smärre katastrof. Min polare Erik Pettersson hade dragit med mig på ett spinningpass på Friskis & Svettis vid Parkmöllan. Det var tröttande, för att använda ett understatement. Till tonerna av Britney Spears och under hurtfriska tillrop från spinningledaren och flera av de andra motionärerna trampade jag mig till en näradödenupplevelse igen, inte helt olik den jag hade erhållit på ett löpband i New Delhi. Jag gick inte över gränsen den här gången, hörde inga röster, såg inga syner och svimmade aldrig, men var så darrbent och sprängfylld med mjölksyra när passet var över att jag inte orkade gå ut och ta den där ölen på stamkrogen Bullen tillsammans med vännerna i herrklubben, som enligt min plan raskt skulle ha hjälpt mig att pricka av även punkt fyra på listan. Två flugor i en smäll, det hade alltid varit min melodi. Istället tvingades jag ta en taxi hem och låg utslagen på sängen tills jag vaknade med en svårartad hunger, som i sin tur fick mig att raskt garnera sju formfranskaskivor med ananas och cheddarost som jag gräddade i ugnen och slök tillsammans med två folköl. Det gjorde min mage så orolig att jag inte fick en blund i ögonen på hela natten. Som ett kontraproduktivitetens gyllene exempel var det oslagbart: en kaloriförbrukning som åts upp femfaldigt av ett omåttligt kaloriintag som totalt förstörde den nattsömn som varit projektets huvudmål. ”Men det är ju bra, att du har kommit igång med motionen. 19
Spinning, sa du. Det är en väldigt krävande motionsform. Tycker du att det har inverkat positivt på din sömn?” ”Ja”, sa jag, och det var väl också typiskt mig, att ljuga för min terapeut. ”Jag tänker fortsätta och hitta rätt nivå. Öka takten efter hand.” ”Det är jättebra, Göran, motion är väldigt positivt för välbefinnandet. Då kanske du också kan börja titta på den sociala biten, med dina vänner?” ”Absolut. Vi är ett gäng gamla kompisar som brukar ses då och då i vår herrklubb. Jag har inte varit med på ett tag men nu är det dags. Det tar verkligen emot, jag får nästan panik enbart av tanken på att träffa dem. Men jag har bestämt mig. Det kommer ju inte att bli enklare ju längre jag väntar.” ”Så ska det låta, Göran. Konfrontera! Det är den enda vägen för att bli kvitt rädslan. Då blir det din läxa till nästa gång vi ses, att gå ut och ta en öl med dina vänner.” En överväldigande majoritet av den svenska medelålders manliga befolkningen skulle ha jublat som skogstokiga fotbollssupportrar åt en sådan hemuppgift, men jag kände mig uppriktigt sagt bara illa till mods. Det var så länge sedan jag hade umgåtts med mina kompisar och var det något jag fruktade så var det att tappa masken inför dem. Visa min sårbarhet. ”Notera hur det känns”, fortsatte Karin. ”När det blir jobbigt och hur lång tid det tar för den känslan att klinga av. För det gör den om du bara stannar kvar i situationen och inte flyr. Var närvarande! Notera allt runt omkring på ett så neutralt sätt som möjligt. Skatta obehaget på en skala från noll till hundra i de olika situationerna.” Karin Brunell Torstensson hade ett varmt handslag och en fyllig byst som jag gärna skulle ha gråtit ut mot framför en sprakande brasa en kulen höstkväll, som i min fantasi raskt utvecklade sig till en afton fylld av eldig älskog på en mjuk fäll. Jag 20
var medveten om att det var en underlivsreflektion som inte gav mig några feministiska stilpoäng, men nu är det en gång så att en ansenlig mängd gubbar tänker gubbiga tankar med sina fortfarande kapabla underliv. Det ingår så att säga i paketet.
21