Page 1


Väggarna har öron och öronen vackra örhängen Paul-Eerik Rummo

Oksanen_Utrensning.indd 5

2009-12-04 10:29:27


Oksanen_Utrensning.indd 6

2009-12-04 10:29:27


FÖRSTA DELEN Allt är svar, bara man visste frågan Paul-Eerik Rummo

Oksanen_Utrensning.indd 7

2009-12-04 10:29:27


Oksanen_Utrensning.indd 8

2009-12-04 10:29:27


Maj 1949

För det fria Estland!

Måste försöka skriva några ord för att hålla humöret uppe och inte förlora förståndet. Jag gömmer mitt häfte under golvet. Så att ingen hittar det, även om jag skulle hittas. Det här är inte ett liv för en man. Människan behöver andra människor, någon att tala med. Jag försöker göra många armhävningar och träna upp mina muskler, men jag är ingen man längre, jag är död. Mannen är den som utför arbetet i sitt hus, men i mitt hus är det kvinnan som gör det och det är en skam för mannen. Liide försöker hela tiden komma mig nära. Varför lämnar hon mig inte ifred? Hon luktar lök. Varför dröjer engelsmännen? Var är Amerika? Allt balanserar på en knivsegg och ingenting är säkert. Var är mina flickor, Linda och Ingel? Saknaden är större än vad jag klarar av. Hans Pekk Eeriks son, estnisk bonde

9

Oksanen_Utrensning.indd 9

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland Flugan segrar alltid

Aliide Truu stirrade på flugan och flugan stirrade tillbaka. Flugans ögon stod ut och Aliide kände avsmak. En spyfluga. Ovanligt stor, högljudd och ivrig att lägga ägg. Den väntade på att få komma in i köket och den gned sina vingar och ben mot gardinen i kammaren som om den förberedde sig för en måltid. Den var ute efter kött, kött och ingenting annat. Sylterna och det andra hon hade lagt på burk var utom fara, men köttet. Köksdörren var stängd. Flugan väntade. Den väntade på att Aliide skulle tröttna på att jaga den i kammaren och gå sin väg, att hon skulle öppna köksdörren. Flugsmällan slog mot gardinen. Gardinen vajade till, spetsblommorna skrynklades och vinternejlikorna skymtade genom fönstret, men flugan flydde undan och landade på fönsterrutan där den började spatsera lagom högt ovanför Aliides huvud. Behärskning! Det var vad hon behövde just nu, så att handen förblev stadig. Flugan hade väckt henne på morgonen genom att promenera obekymrat i rynkorna på hennes panna, som om den gått på en landsväg, övermodigt och retfullt. Aliide hade föst undan täcket och skyndat sig upp för att stänga köksdörren, som flugan ännu inte förstått att slinka igenom. Den var dum. Dum och elak. 10

Oksanen_Utrensning.indd 10

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

Aliide tog ett fastare grepp om det blanknötta skaftet på flugsmällan och viftade till på nytt. Det spruckna lädret träffade glasrutan, glaset darrade till, gardinhållarna klirrade och bomullssnöret bakom gardinstången som höll samman gardinerna vek sig men flugan flydde på nytt, som för att retas. Trots att Aliide redan under mer än en timme försökt ta livet av flugan hade den kommit undan och överträffat henne vid varje slag, och nu flög den alldeles intill taket och surrade grovt. En obehaglig spyfluga som växt upp i ett smutsigt dike. Hon skulle nog ta den. Hon skulle vila lite, därefter klämma åt den och sedan ägna sig åt konservering och att lyssna på radio. Hallonen väntade, liksom tomaterna, de saftiga mogna tomaterna. I år var skörden ovanligt god. Aliide rättade till gardinerna. Den regniga gårdsplanen var snörvlande grå, björkarnas grenar darrade av vätan, löven klibbade ihop, grässtråna böjde sig och det droppade från deras toppar. Och det fanns något under dem. Ett bylte. Aliide drog sig undan i skydd bakom gardinen. Hon kikade ut på nytt, drog spetsgardinen framför sig så att hon inte skulle synas från gården, och höll andan. Ögonen såg förbi flugprickarna på glaset, de koncentrerade sig på gräsplanen framför björken som blixten kluvit. Byltet rörde sig inte och det var omöjligt att uppfatta något annat än storleken. I somras hade grannens Aino sett ett ljusfenomen över samma björk när hon var på väg till Aliide och hon hade inte vågat komma ända fram, utan gått tillbaka hem och ringt Aliide och frågat om allt var i sin ordning och om Aliide hade sett ett ufo på sin gård. Aliide hade inte märkt något särskilt, men Aino var säker på att det hade varit ufon framför Aliides hus, precis som hos Meelis. Efter det hade Meelis inte pratat om annat än ufon. Byltet såg i alla fall ut att komma från denna världen, det hade mörknat av regnet, det passade in i terrängen, det var 11

Oksanen_Utrensning.indd 11

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

i människostorlek. Kanske var det ett av byns fyllon som slocknat på hennes gård. Men hon borde väl ha hört ifall det var oväsen under hennes fönster? Hennes hörsel var fortfarande skarp. Lukten av gammal sprit kunde hon känna till och med genom väggen. För ett tag sedan hade supgänget hos grannen kört förbi hennes hus med traktor och på stulen bensin, och det oljudet undgick ingen. Ett par gånger hade de åkt ner i diket och på samma gång nästan rivit med sig hennes staket. Nuförtiden fanns här bara ufon, galningar och en hop förståndshandikappade huliganer. Grannens Aino hade flera gånger sovit över hos henne när pojkarnas framfart varit alltför vild. Aino visste att Aliide inte var rädd för dem, hon skulle nog sätta emot om det behövdes. Aliide lade ner flugsmällan som hennes far hade gjort på bordet och smög fram till köksdörren, hon tog i handtaget men mindes flugan. Den var tyst. Den väntade på att hon skulle öppna köksdörren. Hon återvände till fönstret. Byltet var kvar på gården, i samma ställning som tidigare. Det såg ut som en människa, håret avtecknade sig ljust mot gräset. Levde det överhuvudtaget? Det spände i bröstet på Aliide, hjärtat hamrade i sin påse. Borde hon gå ut på gården? Eller var det dumt, oförsiktigt? Kanske byltet var ett lockbete, ditplacerat av tjuvar? Nej, så var det nog inte. Ingen hade ju lockat fram henne till fönstret, ingen hade knackat på ytterdörren. Om det inte varit för flugan hade hon överhuvudtaget inte märkt byltet förrän hon gick ut. Och ändå. Flugan var tyst. Aliide smet in i köket och stängde kvickt dörren efter sig. Hon lyssnade. Kylskåpets ljudliga surrande dolde tystnaden i lagården, som silade in i köket genom skafferiet. Hon kunde inte höra det bekanta flugsurret, flugan hade kanske blivit kvar i kammaren. Aliide tände eld i spisen, fyllde varmvattenskastrullen och knäppte på radion. Där talade man om presidentvalet och snart skulle det allra viktigaste komma, vädret. Aliide ville komma igång med sin dag men 12

Oksanen_Utrensning.indd 12

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

byltet hon såg genom köksfönstret störde blicken. Det såg likadant ut som från kammaren, fortfarande som en människa och det verkade som om det inte skulle flytta på sig självmant. Aliide stängde av radion och gick tillbaka till fönstret. Det var tyst, just så tyst som det är en sensommardag i en avbefolkad estnisk by, grannens tupp gol, men det var allt. Det året var tystnaden förunderlig, den var förväntansfull men samtidigt som tystnaden efter en storm. Det var någonting liknande med hur det långväxta grässtrået hade klibbat sig fast vid Aliides fönsterruta. Det var vått, stumt och fridfullt. Aliide skrapade på sin guldtand, någonting hade fastnat i mellanrummet. Hon petade med nageln i gluggarna samtidigt som hon lyssnade, men det enda hon hörde var nageln som skrapade mot benet, och plötsligt kändes det i ryggraden. Hon slutade peta tänderna och koncentrerade sig på byltet. Fläckarna på fönsterglaset störde henne. Hon torkade av dem med en bit gasbinda, slängde trasan i diskbaljan, tog ner jackan från kroken och klädde på sig, kom ihåg sin handväska på bordet och grabbade tag i den, såg sig omkring för att hitta ett lämpligt gömställe och tryckte in den i köksskåpet. Ovanpå skåpet stod en finsk deodorantflaska. Den gömde hon på samma gång och lade locket på sockerskålen för inuti den skymtade en tvål av märket Imperial Leather. Först därefter vred hon försiktigt om nyckeln i låset till innerdörren och knuffade upp den. Hon stannade i farstun, tog grepskaftet av eneträ, som tjänade som käpp, men bytte den mot sin fabrikstillverkade stadskäpp, ställde undan också den och valde ut lien bland alla verktygen i förrummet. Hon ställde den för ett ögonblick att luta mot väggen, slätade till sitt hår, fäste en hårnål bättre, strök noggrant slingorna vid pannan bakom öronen, flyttade spettet som låg över ytterdörren åt sidan, låste upp och steg ut på gården.

13

Oksanen_Utrensning.indd 13

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

Byltet låg kvar på samma plats under gårdsbjörkarna. Aliide gick närmare, hon höll ögonen på byltet men såg sig samtidigt omkring ifall hon skulle få syn på någon. Det var en flicka. Lerig, trasig och smutsig, men i alla fall en flicka. En helt obekant flicka. En människa av kött och blod, inte ett tecken från skyn som varslade om framtiden. Det röda nagellacket flagade. Kinderna var randiga av mascara och halvt raknade lockar med små klumpar av hårgelé och några löv från silverpilen som hade fastnat i dem. Genom den sträva blonderingen kunde man se flottiga mörka hårrötter. Under smutsen var huden i alla fall vit och genomskinlig, som övermogen Transparente blanche, flisor hängde från den torra undre läppen, som annars putade tomatröd, onaturligt klar och blodfylld och den fick smutsen att framstå som en hinna som man borde torka bort likt vax på äpplen som legat länge i kyla. Den violetta färgen hade samlats i rynkorna på ögonlocken, och det hade gått maskor i de svarta genomskinliga strumpbyxorna. De var inte påsiga, stickningen var tät och av god kvalitet. Helt klart från väst. De glänste trots leran. Den ena fotens sko låg tappad på marken. Det var en morgontoffel, vars flanellfoder hade grånat, den var noppig och trasig vid hälen. Utanpå var den kantad med konstläder och några nitar, dekorationen hade vikt sig som ett hundöra. Aliide hade haft likadana. Som ny var utsmyckningen ljusbrun och fodret var mjukt ljusrött som sidan på en ren gris. Toffeln var av sovjetisk tillverkning. Klänningen? Västerländsk. Den var av alltför bra trikå för att komma härifrån. Och sådana bälten fick man bara i väst. När Talvi senast var hemma från Finland hade hon ett likadant, ett resårbälte. Dottern hade sagt att det var mode, och det var ju något som hon kände till. Aino hade fått ett motsvarande med kyrkans hjälpsändning, fast hon hade ingen användning för det, men när man nu en gång fick något gratis – finnarna hade till och med råd att skänka nya kläder till insamlingarna. 14

Oksanen_Utrensning.indd 14

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

Paketet innehöll dessutom en vindtygsjacka och t-shirtar, snart var det dags att hämta ett nytt. Flickans klänning var trots allt för snygg för att komma från en hjälpsändning. Och själv var hon inte från trakten. Intill huvudet låg en ficklampa. Och en lerig karta. Munnen var halvöppen och när Aliide böjde sig närmare såg hon flickans tänder. De var alltför vita. Mitt bland de vita tänderna syntes en lång rad med grå lagningar. Ögonlocken darrade av muskelryckningar. Aliide stötte till flickan med skaftet på lien men ingenting hände. Det hjälpte varken att hon ropade eller nöp henne. Hon gick efter regnvatten i fatet för fottvätt och stänkte lite på flickan. Flickan kröp ihop i fosterställning och täckte huvudet med händerna. Hon öppnade munnen för att skrika, men kunde bara viska. – Nej. Inte vatten. Inte mer. Efter det öppnade hon plötsligt ögonen och satte sig häftigt upp. För säkerhets skull drog Aliide sig längre bakåt. Flickan fortsatte att gapa. Men fick inte ett ljud ur sig. Hon stirrade åt Aliides håll, men den skärrade blicken träffade inte rätt. Den träffade ingenting. Aliide fortsatte att säga att det inte var någon fara, hon använde samma lugnande röst som med oroliga husdjur. Flickans blick förblev oförstående, men det var något bekant över den gapande munnen. Inte flickan i sig, utan hur hon betedde sig, hur man under den vaxaktiga hyn kunde ana sig till uttryck som inte släpptes fram, och hur hennes kropp var på sin vakt, den tomma blicken till trots. Att flickan behövde en läkare var helt klart. Aliide hade själv ingen lust att ta hand om en främmande, så pass obestämbar varelse, så hon föreslog att hon skulle ringa efter doktorn. – Nej! Rösten lät säker, trots att blicken fortfarande flackade. Efter skriket 15

Oksanen_Utrensning.indd 15

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

följde en paus och plötsligt en ström av ord som hakade fast i varandra om att hon inte hade gjort någonting, och att man inte behövde kalla på någon för hennes skull. Orden knuffades, inledningarna hakade fast i slutet på föregående, accenten var rysk. Flickan var ryska, en ryska som talade estniska. Aliide flyttade sig ytterligare bakåt. Hon borde skaffa sig en ny hund. Eller två. Bladet på den nyslipade lien glänste, trots att regnet hade dämpat det grå ljuset. Aliide svettades på överläppen. Flickans blick blev stadigare. Först såg hon ner i marken, på ett groblad, flyttade blicken till ett annat, därefter långsamt längre bort mot kantstenarna kring blomrabatten, vattenpumpen, fatet under pumpen. Blicken vandrade tillbaka ner i hennes egen famn, förflyttade sig till händerna, stannade vid dem, gled längs Aliides lie mot fästet, men höjde sig inte därifrån, utan återvände till de egna handflatorna, till skråmorna på handryggen, de skrovliga naglarna. Hon tycktes inspektera sina olika kroppsdelar, kanske räknade hon dem, arm, handled och handflata, alla fingrar på plats, andra handen, samma sak, så till tårna på den skolösa foten, fotsula, vrist, vad, knä, lår. Blicken flyttade sig inte upp till höften, utan gled snabbt ner till den andra fotsulan och toffeln. Hon sträckte ut handen mot den, lyfte långsamt upp den och satte den på sin fot. Toffeln klafsade till. Flickan drog till sig foten med toffeln och kände försiktigt på sin vrist, inte som man gör om man tror att den är vrickad eller bruten, utan så som en människa som inte minns hur vristen överhuvudtaget är formad, eller så som en blind känner på en främling. Till sist lyckades hon resa sig, men hon såg fortfarande inte Aliide i ögonen utan när hon väl stod på benen rörde hon vid sitt 16

Oksanen_Utrensning.indd 16

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

hår och förde det mot ansiktet, trots att det var vått och klibbigt, hon drog det för ansiktet som trasiga gardiner i ett ödehus där det inte finns något liv att dölja. Aliide kramade om skaftet på lien. Kanske flickan var tokig. Kanske hade hon rymt någonstans ifrån. Hur skulle hon veta? Kanske var hon bara förvirrad, kanske hade någonting hänt som gjort att hon var som hon var. Eller så var hon ett lockbete från en rysk rånarliga. Flickan släpade sig till bänken under gårdsbjörkarna och satte sig. Vinden blåste grenar mot henne, men hon väjde inte för dem fastän hon ryckte till när löven träffade henne i ansiktet. – Flytta på dig, längre bort från grenarna. En glimt av förvåning drog över hennes ansikte. Förvåning blandat med något annat – hon tycktes minnas något. Att man får väja undan för kvistar som slår en i ansiktet? Aliide kisade med ögonen. Galen. Flickan drog sig längre bort från grenarna. Fingrarna klamrade sig fast vid bänkens kanter som om hon försökte hindra sig själv från att falla. Bredvid hennes hand låg en brynsten. Förhoppningsvis var hon inte den typen som lätt blev arg och slängde stenar och annat omkring sig. Man skulle kanske se till så att hon inte blev nervös. Det gällde att vara försiktig. – Varifrån kommer du egentligen? Flickan öppnade munnen ett par gånger innan talet kom igång, famlande fraser om Tallinn och en bil. Orden stötte i varandra liksom tidigare, de drog sig samman på fel ställe, gick ihop i förtid, och började klia konstigt i Aliides öron. Det berodde inte på flickans ord, eller den ryska brytningen, utan något annat, något som var konstigt med hennes estniska. Trots att hon själv med sitt unga och smutsiga kött hörde till nuet var hennes meningar styva, de kom från en värld av sköra papper och mögliga album som tömts på sina fotografier. Aliide 17

Oksanen_Utrensning.indd 17

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

tog hårnålen ur håret och stoppade in den i örongången, snurrade på den, tog ut den och stack den tillbaka i håret. Det kliade fortfarande. Så kom hon på det: flickan kom inte ens från någon närbelägen ort, kanske inte från landet överhuvudtaget. Men hur kunde någon som kom annanstans ifrån prata som här i provinsen? Byns kaplan var en finne som talade estniska. Han hade studerat språket när han kom hit som präst, och nu kunde han det bra, han skrev alla sina minnesord och predikningar på estniska, och man kom inte ens längre ihåg att klaga på den egna estniska prästbristen. Men det fanns en skiftning i flickans estniska, något äldre, gulnat och malätet. På något konstigt sätt kunde man känna lukten av död. Det framgick av de långsamma meningarna att flickan på kvällen varit på väg med bil till Tallinn tillsammans med någon och att det hade blivit gräl med denna någon som slagit henne och stuckit iväg. – Vilka vi? frågade slutligen Aliide. Flickan rörde på nytt läpparna innan hon stammade fram att hon varit på väg med sin man. Sin man? Hade flickan en make? Eller var hon ett lockbete i alla fall? För att vara lockbete var hon ovanligt virrig. Eller var tanken kanske att hon skulle väcka medlidande? Att ingen nändes avvisa ett flickebarn i det skick som hon var? Var tjuvarna ute efter skogen eller saker? Allt virke fraktades till väst och Aliides egen rättsprocess som handlade om markåterlämningen var långt ifrån avslutad, trots att det inte borde vara några svårigheter med den. Gamle Mikhel nerifrån byn hade hamnat inför rätta efter att han hade skjutit mot män som kom för att fälla hans skog. Inte fick han någon stor straffsats, domstolen hade fattat galoppen. Mikhels process var ännu inte klar när de finska skogsmaskinerna dök upp för att fälla hans träd. Inte ens polisen hade befattat sig med ärendet och hur skulle de ha kunnat skydda en per18

Oksanen_Utrensning.indd 18

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

sons skog fram emot natten, i synnerhet som han ännu inte ägde den officiellt. Skogen bara försvann och till sist sköt Mikhel några tjuvar. Allt var möjligt i detta land och i denna tid, men framöver skulle ingen längre fälla träd i Mikhels skog utan tillstånd. Byns hundar började skälla, flickan ryckte till, hon försökte se ut på vägen genom gallerstängslet, men lät bli att se upp mot skogen. – Vilka vi? upprepade Aliide. Flickan slickade sig om läpparna, sneglade på Aliide och mot stängslet och började kavla upp sina ärmar med klumpiga rörelser, men det gick smidigt i jämförelse med hur hon pratade och med tanke på hennes tillstånd. De uppkavlade ärmarna avslöjade ett par brokiga armar och flickan sträckte dem mot Aliide som bevis för sina ord och samtidigt vände hon huvudet mot stängslet som för att gömma det. Aliide rös. Javisst, flickan försökte vädja till hennes medkänsla, kanske ville hon in i huset för att se efter om det fanns något att stjäla. Men blåmärkena var äkta. Ändå sade Aliide: – Dom ser gamla ut. Gamla blåmärken. De blodfyllda, färska blåmärkena fick på nytt svetten att slå ut på hennes överläpp. Blåmärken ska döljas och förtigas. Så hade man alltid gjort. Kanske lade flickan märke till att Aliide blev besvärad, för hon drog tyget över sina skråmor med snabba knyckande rörelser precis som om hon först nu förstått att skämmas över att hon blottade sig och vänd mot staketet sade hon häftigt att det hade varit mörkt och hon hade inte vetat var hon befann sig, hon hade bara sprungit och sprungit. De ofullständiga meningarna övergick i försäkringar om att hon redan var på väg därifrån. Hon skulle inte stanna och störa Aliide. – Du väntar här. Jag ska gå efter Palderjan och vatten, sade Aliide och gick iväg mot huset, vid dörren kastade hon ännu en blick på flickan, som orörlig kurade ihop sig på bänken. Hon var rädd på 19

Oksanen_Utrensning.indd 19

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

riktigt. Det luktade rädsla om henne på lång väg. Aliide upptäckte att hon själv andades genom munnen. Om flickan var ett lockbete, var hon rädd för den person som hade sänt hit henne. Kanske det faktiskt fanns skäl, kanske borde hon uppfatta flickans darrande händer som ett tecken på att hon skulle låsa dörren och stanna inomhus, låta flickan bli kvar ute, måtte hon ta vägen vart hon ville, bara hon gav sig av, bara hon lämnade henne, Aliide, ifred, gamla människan. Bara hon inte blev kvar här och spred rädslans kväljande, välbekanta lukt. Kanske var ett rövarband redan på väg, kanske höll de på att länsa alla hus? Kanske man borde ringa och höra efter? Eller hade flickan kommit enkom till hennes hus? Hade någon hört att hennes dotter Talvi skulle komma på besök från Finland? Men det var ju inte längre en så stor sak som förr. I köket öste Aliide upp vatten i ett krus och blandade i några droppar Palderjan. Flickan syntes genom fönstret, hon hade inte rört på sig. Aliide tog själv en sked av sin hjärtmedicin, utöver valerianan, trots att det ännu inte var matdags, gick tillbaka ut på gården och sträckte fram kruset. Flickan grep det, sniffade noga, ställde det på marken, knuffade omkull det och stirrade på innehållet som rann ut på marken. Aliide kände hur hon blev arg. Dög inte vatten? Flickan svarade att det visst dög men hon ville veta vad Aliide lagt i det. – Bara valeriana. Flickan sade ingenting. – Varför skulle jag ljuga? Flickan såg åt Aliides håll. Det var något lurt med blicken. Det plågade Aliide, ändå gick hon tillbaka till köket efter mera vatten och Palderjanflaskan, gav allt åt flickan, som efter att ha luktat på vattnet 20

Oksanen_Utrensning.indd 20

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

insåg att det bara var vatten, tycktes känna igen Palderjanflaskan och droppade några droppar i vattnet. Det retade Aliide. Drev flickan med henne? Kanske hon helt enkelt var galen. Rymt från sjukhuset. Aliide mindes en kvinna som rymt från Koluvere, och som klädd i klänning och skor från gratisförsändelserna skuttat omkring på byn och spottat folk i ansiktet. – Så nu duger vattnet? Vätskan rann ner för flickans haka, hon drack för stora klunkar. – Jag försökte väcka dig nyss men du bara skrek, att inte vatten. Flickan mindes uppenbarligen inte vad som hänt, men hennes tidigare skrik ekade fortfarande i huvudet på Aliide, det ljöd från den ena sidan av skallen till den andra, virvlade runt och kallade till sig något som var mycket äldre. Det ljud som en människa släpper ifrån sig när hennes huvud tryckts tillräckligt många gånger under vatten var förvånansvärt likt. I flickans röst fanns samma speciella ton. Man hörde frustande, syrebrist och desperation. Aliides hand värkte. Molandet kom sig av lusten att slå till flickan. Var tyst. Försvinn. Gå härifrån. Eller kanske misstog hon sig. Kanske hade flickan bara varit nära att drunkna någon gång under en simtur, kanske var det därför hon var rädd för vatten. Kanske var det Aliides huvud som spelade henne ett spratt och kopplade samman saker som inte hörde ihop. Kanske flickans gulnade och gamla sätt att tala hade fått henne att inbilla sig det märkligaste. – Hungrig. Är du hungrig? Flickan såg ut som om hon inte förstod frågan eller aldrig tidigare fått den. – Du väntar här, befallde Aliide, gick in på nytt och stängde dörren efter sig. Snart var hon tillbaka med mörkt bröd och en assiett med smör. Hon 21

Oksanen_Utrensning.indd 21

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

hade tvekat en aning om smöret, men tagit med det i alla fall. Det var ju ändå inte så ont om smör, att flickan inte kunde få en liten klick. Ett bra lockbete, verkligen, det fungerade till och med på henne som sett och upplevt allt. Molandet i handen spred sig till axeln. Hon hade hållit alltför hårt om smörassietten för att behärska sin lust att slå. Den leriga kartan låg inte längre i gräset. Flickan hade antagligen stoppat den i fickan. Den första brödskivan försvann hel i munnen på henne. Först på den tredje förmådde hon sig till att breda smör, men också det gjorde hon skyndsamt, pressade ner en klick mitt i brödet och bröt den andra halvan över, tryckte ihop bitarna så att smöret spred sig och tog en tugga. En kråka kraxade på grinden, hundarna skällde i byn, flickan koncentrerade sig på brödet, och ljuden fick henne inte att spritta till som tidigare. Aliide upptäckte att hennes galoscher glänste som ett par välputsade stövlar. Fukten från det våta gräset steg upp längs benen. – Och nu då? Den där maken? Är han ute efter dig? Aliide frågade medan hon betraktade den ätande flickan. Hungern var äkta. Men rädslan. Var flickan bara rädd för sin man? – Visst är han på jakt efter mig. Min man. – Ska jag ringa till din mamma och be att hon kommer och hämtar dig? Eller för att berätta att du är här så hon vet. Flickan skakade på huvudet. – Nå, till en vän kanske. Eller någon i familjen. Flickan skakade på nytt på huvudet, till och med häftigare än nyss. – Nå, men till någon som inte berättar för din man var du är? Nya huvudskakningar. Det smutsiga håret fladdrade i ansiktet. Flickan strök tillbaka det och såg mer förnuftig ut än galen, trots att hon ständigt ryckte till. Det fanns ingen vansinnesglans i ögonen, trots att hon hela tiden såg snett under lugg. 22

Oksanen_Utrensning.indd 22

2009-12-04 10:29:27


1992, västra Estland

– Jag kan inte heller ta dig någonstans. Även om man hade bil finns här ingen bensin. Bussen kanske går från byn en gång per dag, men det är inte säkert. Flickan försäkrade att hon strax skulle gå. – Vart ska du ta vägen? Till din man kanske? – Aldrig! – Vart då? Flickans andra toffel puffade på en sten i blomrabatten framför bänken, hennes haka tog nästan fast i bröstet. – Zara. Aliide blev förvånad. Det var då också en presentation. – Aliide Truu. Flickan slutade pilla på stenen. Efter att hon ätit hade hon på nytt klämt händerna om kanterna på bänken, nu lossnade de. Hon höjde huvudet en aning. – Trevligt att träffas.

23

Oksanen_Utrensning.indd 23

2009-12-04 10:29:27

9789100123956  

Paul-Eerik Rummo Väggarna har öron och öronen vackra örhängen Paul-Eerik Rummo Allt är svar, bara man visste frågan Maj 1949 Hans Pekk Eerik...