9789172058538

gunilla wahlén, förbundsordförande i riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (spes), ur bokens förord

dyregrov · plyhn · dieserud

Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen. Enbart i Sverige tar omkring 1 500 människor sitt liv varje år, och varje person beräknas lämna efter sig i genomsnitt tio närstående.

Efterlevande vid självmord drabbas ofta särskilt hårt. Förutom den sorg och det trauma som den närståendes plötsliga bortgång innebär upplever många efterlevande starka och ibland motstridiga känslor av exempelvis skuld, ilska och saknad. Det är också vanligt att man brottas med obesvarade frågor: Varför tog han/hon sitt liv? Hade självmordet kunnat förhindras? Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Den här boken vänder sig både till efterlevande vid självmord och till personer som möter dessa i sitt yrke. Boken behandlar teman som sorgeprocesser, olika förklaringsmodeller till självmord och stöd till efterlevande. Den innehåller också många personliga berättelser från efterlevande vid självmord, där de delar med sig av sina upplevelser och ger konkreta förslag till hur stödet kan förbättras.

Boken är skriven av Kari Dyregrov, fil. dr och forskare vid Senter for Krisepsykologi och Nasjonalt folkehelseinstitutt; Einar Plyhn, förlagschef och efterlevande vid självmord samt Gudrun Dieserud, doktor i psykologi och forskare vid Nasjonalt folkehelseinstitutt.

Samtliga är verksamma i Norge.

efter självmordet vägen vidare

»Förutom att boken ger kunskap och stöd till efterlevande och deras omgivning är den ett pedagogiskt verktyg för alla som genom sitt yrke kommer i kontakt med människor som förlorat någon i suicid. Vi i SPES ser Efter självmordet som en självklar bok för alla i vår telefonjour och för ledare i sorgegrupper.«

efter självmordet vägen vidare kari dyregrov einar plyhn gudrun dieserud

efter självmordet vägen vidare kari dyregrov einar plyhn gudrun dieserud översättning: melinda hoelstad

© 2012 Författarna och Gothia Förlag AB Originalets titel: Etter selvmordet – veien videre © 2010 Abstrakt forlag AS ISBN 978-91-7205-853-8 kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Förlag AB, Stockholm.

Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande.

Redaktör: Hanna Håkansson Översättare: Melinda Hoelstad Omslag och grafisk form: Catharina Ekström Omslagsfoto: Bildarkivet/Mikael Svensson Fackspråklig bearbetning: Ullakarin Nyberg Första upplagan, första tryckningen Tryck: Elanders i Sverige AB, Mölnlycke 2012 Tryckt på miljövänligt framställt papper.

Gothia Förlag Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70, Fax 08-644 46 67

innehåll Förord...................................................................... 5 Författarnas förord. ....................................................... 9 Till läsaren.. ............................................................... 10 kapitel 1. Självmord och efterlevande.................................. 13 kapitel 2. Självmord i Norge............................................ 21 kapitel 3. Efter självmordet. ............................................ 29 kapitel 4. Vanliga sorge- och krisreaktioner........................... 39 kapitel 5. Det som är speciellt vid självmord........................... 57 kapitel 6. Barn och unga som efterlevande............................ 69 kapitel 7. Copingstrategier på den fortsatta vägen.................... 87 kapitel 8. Stöd från sociala nätverk....................................109 kapitel 9. Stöd från andra efterlevande – stöd från likar............. 131 kapitel 10. Hjälp från professionella................................... 147 kapitel 11. Sorg, mognad och utveckling.. ............................ 173 kapitel 12. Varför självmord?.......................................... 189 Referenser.............................................................. 204 Kontaktuppgifter, webbsidor och litteraturtips........................ 212 Norska projekt som omnämns i boken................................. 215

Förord Det är med stor glädje, respekt och tacksamhet som jag antog erbjudandet att skriva förordet till denna bok. Glädje över att den äntligen blivit översatt till svenska. Respekt för den professionalitet, insikt och ödmjukhet med vilken författarna fokuserar ett så komplext ämne som självmord och att vara efterlevande till någon som tagit sitt liv. Tacksamhet över att det nu finns en bok som belyser tabun, stigma och myter om självmord, och som visar hur man kan gå tillväga för att ge den bästa hjälpen. För de sörjande behöver och vill ha hjälp. Och den hjälpen kan var och en av oss, såväl inom det sociala nätverket som bland professionella, bidra till genom ökad kunskap, närvaro, öppenhet och lyhördhet.

I boken får efterlevande berätta om hur de upplevt tiden efter självmordet och stödet från samhället och de närstående – vad som varit bra och vad som varit mindre bra. Deras berättelser kommenteras och tolkas samt utmynnar i konkreta råd om hur man kan hjälpa – som medmänniska och som professionell.

Det är inte onormalt att någon gång i livet bli så förtvivlad att man funderar på att ta sitt eget liv. Alltför många orkar inte leva i den situation de befinner sig i och vet inte vart de ska vända sig med sina tankar och känslor av ensamhet, smärta, utanförskap och hopplöshet.

Antalet suicid är i vårt land mer än tre gånger så stort som antalet döda i trafikolyckor. Tre till fyra självmord sker varje dygn i Sverige. Nästan 1500 personer tar sitt liv varje år. Suicid är den vanligaste orsaken till dödsfall hos män under 44 år och den näst vanligaste orsaken hos kvinnor under 44 år i Sverige. Självmordstalen är särskilt höga hos medelålders och äldre män. Tyvärr ser vi i statistiken att det finns en ökning bland unga kvinnor de senaste åren.

150 unga under 24 år tar sitt liv i Sverige varje år, vilket gör självmord till den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen.1 Man uppskattar att det finns cirka tio närstående efterlevande 1 Siffrorna är hämtade ur boken Första hjälpen vid självmordsrisk av Susanne Ringskog Vagnhammar och Danuta Wasserman (Studentlitteratur, 2010).

|5

som får det svåra, traumatiska beskedet att någon tagit sitt liv. Därtill kan man lägga alla som finns inom det sociala nätverket: arbetskamrater, skolkamrater, vänner och grannar som blir djupt berörda.

Varje år förlorar nästan 600 barn och unga en förälder eller ett syskon i suicid.

Jag är själv en av dem. Jag minns fortfarande exakt hur det kändes båda gångerna då jag fick telefonsamtal från polisen att en närstående tagit sitt liv. Jag blev alldeles torr i munnen, mitt hjärta slog volter, jag frös och blev helt tom i huvudet. Beskedet att min pappa var död, att han hade tagit sitt liv, kom för mig som en blixt från en klar himmel. Då min lillasyster Siv efter flera års kamp mot sin depression och ångest nio år efter pappas död tog sitt liv var det inte lika oväntat, eftersom hon gjort flera självmordsförsök. Efter varje självmordsförsök hade hon blivit utskriven från medicinkliniken med nya tabletter men utan remiss till psykiatrisk vård.

Varför fick inte Siv specialisthjälp mot sin ångest? Och varför sökte inte pappa hjälp i sin livskris, när han mådde så dåligt att han inte orkade leva? Varför fanns inte hjälpen när livlusten försvann och hjärtat brast?

Fortfarande finns det i Sverige stora brister när det gäller den så viktiga hjälpen till efterlevande. Det finns i princip inget annat medicinskt område med samma dödlighet och sjuklighet som självmordsbeteende som har blivit föremål för så lite forskning och förebyggande insatser. Suicid är ett betydande folkhälsoproblem som måste mötas med lagstiftning och strategiska åtgärder motsvarande dem som finns för att förebygga trafikolyckor och minska bruket av tobak. Min uppfattning är att Norge ligger långt före oss då det gäller öppenhet och rutiner för att insatskedjan och hjälputbudet ska fungera även då kriser och katastrofer drabbar enskilda individer.

Vi inom SPES möter dagligen, via vår jourtelefon och efterlevandegrupper, människor som drabbats av att någon i deras närhet har tagit sitt liv. Att förlora någon genom suicid är ofta extra svårt eftersom detta fortfarande är så tabubelagt att tala om. Efter6|

levande behöver både akut och långsiktigt få hjälp att bearbeta sitt trauma, sin ångest, rädsla och sorg. De uttrycker också ofta en önskan om att hjälpen ska vara uppsökande.

Jag uppskattar att boken särskilt belyser barns och ungas sorg.

Forskarna kallar dessa barn ”de bortglömda sörjande”. I flera undersökningar där anhöriga intervjuas efter ett självmord uttrycker de vuxna, som var barn när det hände, en stark frustration över det de uppfattade som hemlighållande och tystnad efter dödsfallet.

Det är inte ovanligt att familjehemligheter uppstår; vissa vet och andra vet inte. Sådana hemligheter kan i värsta fall påverka en familj i flera generationer.

Trots det tunga ämnet genomsyras Efter självmordet av en optimistisk hållning. Det är min starka övertygelse att boken kan bidra till större förståelse, öppenhet och trygghet för efterlevande och att efterlevande själva kan finna vägar till hjälp, stöd och tröst i den.

Förutom att boken ger kunskap och stöd till efterlevande och deras omgivning är den ett pedagogiskt verktyg för alla som genom sitt yrke kommer i kontakt med människor som förlorat någon i suicid. Vi i SPES ser Efter självmordet som en självklar bok för alla i vår telefonjour och för ledare i sorgegrupper.

Ett stort och innerligt tack för denna värdefulla gåva från Norge.

En särskild eloge till författarna och vår systerorganisation LEVE i Norge.

Gunilla Wahlén Förbundsordförande i Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, SPES

|7

Författarnas förord Den här boken är resultatet av ett nära samarbete mellan tre författare och en rad efterlevande vid självmord. Även om författarna har kommenterat och aktivt bearbetat varandras texter, är det Kari Dyregrov som är bokens huvudförfattare.

Initiativet till boken togs av Einar Plyhn. När han själv blev efterlevande och inte fann någon lämplig litteratur, bestämde han sig som förläggare och förlagschef för att försöka få till stånd den bok som han själv saknade. Han kontaktade Kari Dyregrov vid Nasjonalt folkehelseinstitutt/Senter for Krisepsykologi som direkt tackade ja till att skriva. Kari tog med sig Einar i skrivandet. Så småningom blev även Gudrun Dieserud vid Nasjonalt folkehelseinstitutt inbjuden som författare.

Ett utkast till det färdiga manuset skickades för läsning till efterlevande och professionella som lämnade en rad värdefulla synpunkter. Även om vi inte har tagit fasta på alla synpunkter har dessa läsare bidragit avsevärt till det slutliga resultatet. Ett stort tack till er alla!

Kari Dyregrov fick ett facklitterärt författarstipendium för att skriva boken. Ett stort tack till Fritt Ord och Stiftelsen Helse & Rehabilitering som har bidragit generöst till arbetet med boken och utgivningen av densamma, och till LEVE, föreningen för efterlevande vid självmord, som gav oss möjlighet att ansöka om stöd från Helse & Rehabilitering via dem som brukarorganisation. Tack även till Nasjonalt folkehelseinstitutt för ert uppmuntrande bidrag.

Vi hoppas att efterlevande vid självmord ska finna hjälp till självhjälp i boken och att den ska bidra till att människor i de efterlevandes sociala nätverk och professionella hjälpare ska bli bättre på att hjälpa.

Kari Dyregrov, Einar Plyhn och Gudrun Dieserud Bergen och Oslo, december 2009

|9

Till läsaren En bok till hjälp Den här boken är resultatet av ett samarbete mellan efterlevande och professionella. Vi hoppas att efterlevande, professionella hjälpare och efterlevandes nätverk av närstående ska hämta inspiration och kunskap ur den. Många efterlevande har efterfrågat litteratur som kan vara till hjälp. Ingen bok kan ersätta stöd och omsorg från andra människor, men kunskap om bland annat vanliga reaktioner vid självmord, vilken typ av stöd och omsorg som är viktig för de efterlevande och hur hjälpen bäst kan organiseras är alltid en tillgång.

Boken är i första hand skriven för dem som närmast berörs av ett självmord. Men de efterlevandes sociala nätverk och professionella bör också kunna hämta kunskap ur den om hur man bäst kan hjälpa.

I boken presenteras relevant fackkunskap om självmord och efterlevande: vanliga reaktioner på självmord, hur vänner, anhöriga, skola, arbetsplats och professionella kan tackla de stora utmaningar som ett självmord innebär, och hur de kan hjälpa dem som drabbas.

Boken innehåller en mängd citat från efterlevande som belyser, exemplifierar eller fördjupar fackkunskapen och många kommer att känna igen sig i dem. Vi vill framhålla att alla namn i citaten är fingerade, och de har alla återgetts med de efterlevandes tillstånd.

Vi har försökt göra boken lättillgänglig, bland annat genom att undvika onödiga facktermer. Alla hänvisningar till forskning och litteratur ges i form av numrerade referenser som finns samlade längst bak i boken. Referensanvisningarna anges som en siffra inom parentes i löptexten. I denna upplaga finns fotnoter med kompletteringar för anpassning till svenska förhållanden. Dessa har i huvudsak gjorts av Ullakarin Nyberg, överläkare i psykiatri vid S:t Görans sjukhus.

Vi har även angett webbsidor till stödgrupper och resursenheter som kan vara till hjälp efter ett självmord. För den som vill fördjupa sig i ämnet finns det längst bak i boken ett urval av böcker som är lämpliga för vidare läsning.

10|

I bilagan finns en kort presentation av de norska forskningsprojekt som omnämns i boken. Den som vill fördjupa sig i siffror och fakta kan hitta dokumentation på www.krisepsyk.no.

Hur ska boken läsas?

Efterlevande som vill ha kunskap och information direkt när ett självmord har inträffat kan välja att läsa vissa delar av boken först och spara andra till senare. För yrkesverksamma som är obekanta med ämnet kan det vara bättre att läsa hela boken i kronologisk ordning, från första till sista kapitlet. Boken kan alltså läsas i sin helhet, kapitelvis, från början till slut eller tvärtom. För att varje kapitel ska kunna läsas oberoende av de andra har det inte gått att undvika att vissa saker upprepas på flera ställen.

Bokens upplägg Första kapitlet ger en kort introduktion till ämnet självmord och efterlevande. Kapitel 2 handlar om den innebörd som tabun och stigma kring självmord har fått för efterlevande. Att många vill förstå sina egna och andras svårigheter och reaktioner på självmordet beskrivs i de efterlevandes berättelser i kapitel 3. Kapitel 4 behandlar vanliga reaktioner på självmord, med utgångspunkt från forskning. I kapitel 5 diskuterar vi om det är möjligt att förstå självmord och beskriver sådant som är typiskt för självmord och skiljer det från andra former av plötslig död. Kapitel 6 tar upp vanliga reaktioner hos barn och unga efter ett självmord, vilka omständigheter som påverkar dessa och hur vuxna kan stötta de unga. Kapitel 7 till 10 innehåller kunskap och råd om hur man kan gå vidare efter ett självmord. Kapitel 7 handlar om de efterlevandes erfarenheter av vad de själva kan göra, medan kapitel 8 och 9 handlar om stödet från sociala nätverk och andra efterlevande. I kapitel 10 beskriver vi den hjälp som olika yrkesgrupper kan bidra med, både i direkt anslutning till självmordet och över tid. Med hjälp av teorier om sorg och kriser visar vi först hur förlusten kan leda till personlig utveckling och mognad på sikt i kapitel 11 och avslutar sedan boken med olika sätt att förklara självmord i kapitel 12. |11

1| Självmord och efterlevande

Ett av livets värsta dråpslag är när en närstående dör i självmord. Ju närmare man stod den avlidna, desto större blir chocken, förtvivlan och sorgen över förlusten. Mest dramatiskt är det för barn och unga att mista en förälder, en förälder att mista ett barn eller att mista en livskamrat eller ett syskon. Men de flesta människor har också starka band till exempelvis vänner, arbetskamrater och grannar och därför kan ett självmord hos någon av dessa leda till stor sorg och smärta.

Vissa efterlevande kan känna en viss lättnad parallellt med sorgen, till exempel om den avlidna led av en allvarlig psykisk sjukdom under lång tid, hade svårt att få tillvaron att fungera eller om den avlidna och dennes/dennas anhöriga hade långvariga och till synes olösliga konflikter. Vi måste acceptera en sådan lättnad över att den döda inte längre behöver lida eller över att äntligen slippa destruktiva konflikter.

Självmord – hastig och oväntad död Ett självmord sker alltid plötsligt och oftast oväntat, även då det har funnits varningssignaler om självmordsrisk i form av planer eller tidigare självmordsförsök. Även vid förvarningar om självmordsrisk har vi svårt att föreställa oss att en sådan död kan väntas. Och så måste det vara. Vi måste bygga vår vardag på tron att livet ska vinna, även hos den som har det psykiskt svårt. Djupast sett utmanar självmordet grundvalen för vår existens, nämligen livet självt. Plötsligt avslöjas hur tunn hinnan är som skiljer liv från död.

Ibland förstår efterlevande först i efterhand att det fanns var|13

ningssignaler om självmord som de inte tolkade rätt. Många kan då känna sig skyldiga för att de inte insåg allvaret i situationen och därför inte sa eller gjorde något som kunde ha förhindrat självmordshandlingen. Känslan av att ha svikit när det verkligen gällde är mycket tung att bära för många efterlevande, men den grundar sig sällan på hur situationen faktiskt var före självmordet. Självanklagelserna förminskar i regel det faktum att man ändå sträckte sig så långt man förmådde och mer därtill för att stödja och hjälpa på bästa sätt. Många efterlevande till människor som tar sitt liv är på grund av skuld och självanklagelser extra sårbara.

En annan orsak till självanklagelser kan vara förvissningen om att man inte var en tillräckligt bra förälder, livskamrat, syskon eller vän till den som inte orkade leva längre.

Min fru blev utskriven från ett psykiatriskt sjukhus strax innan hon tog livet av sig. Då var jag helt slut, efter månader av oro och bekymmer. Nu hade hon till slut blivit utskriven som icke självmordsbenägen. Jag trodde därför att faran var över och började äntligen koppla av i hopp om att få lite energi tillbaka.

Jag klandrar givetvis sjukhuset för att de inte gjorde en tillräckligt grundlig bedömning av självmordsrisken och för att de inte informerade mig om riskerna efter en utskrivning. Fast det värsta var ändå, trots detta, att jag anklagade mig själv för att jag inte förstod att hon fortfarande rörde sig i dödens förgård och var mer vaksam. Det har tyvärr inte varit till någon vidare hjälp att veta att det var sjukhuset som försatte mig i den situationen.

Faktum är att de i efterhand inte har tagit något ansvar för utskrivningen och självmordet.

Vi förstår inte tillräckligt av det som händer i en annan människas inre för att alltid kunna uppfatta nyanserna i hennes sätt att vara och för att tänka det otänkbara. Många har självmordstankar någon gång i livet utan att omvandla tanken till handling och de flesta självmordsförsök leder inte till döden. Detta bidrar till svårigheten att uppfatta tecken på en faktisk självmordsrisk. Faktum 14|

är att många som dör på grund av självmord inte har gjort några självmordsförsök tidigare och då är det extra svårt att förutsäga för närstående och andra.

Plötslig död är alltid en chockartad upplevelse för de efterlevande. Det gäller självmord, olyckor och plötslig död till följd av sjukdom. Någon du skulle dela framtiden med är med ens borta för alltid, tillsammans med det mesta som vävde samman era liv.

När framtiden kraschar gör också en stor del av nuet det, eftersom nuet alltid hämtar näring ur förväntningar om det som ska bli.

Därför kan efterlevande i perioder uppleva att det enda de har kvar efter självmordet är det förflutna. Men även det kan upplevas som fattigt om det känns svårt att vandra längs de själsliga stigar som man trampade upp tillsammans med den som dött, då när nästan allting tedde sig annorlunda. Minnen som var ljusa och varma blir plötsligt mörka och sorgfyllda och smärtsamma minnen om konflikter kan komma att överskugga de goda minnena. Detta blir en extra belastning för många efter ett självmord jämfört med plötslig död genom olycka eller sjukdom.

Självmord skiljer sig från annan plötslig död Självmord är i regel tyngre och svårare att tackla än annan plötslig död, eftersom döden iscensattes av den avlidna själv. Det är annorlunda med olyckor, där döden är konsekvensen av något utanför den avlidna som varken var önskat eller viljestyrt, eller följden av en sjukdom, där döden kommer smygande inifrån. Att döden skett för egen hand gör att de flesta efterlevande söker svar på alla frågor om varför den avlidna tog sitt liv – svar som de kan gå vidare med i livet.

De flesta efterlevande tycker att det är viktigt att få svar på sådana frågor. Det är viktigt för den försoning som krävs för att bevara en mening i tillvaron. Naturligt nog tar detta tid. Det brukar finnas mycket att bearbeta, just för att det ofta finns många och komplexa orsaker till ett självmord.

Efterlevande kan få hjälp av närstående i sitt sökande efter svar, |15

men för många kan professionell hjälp också behövas för att förstå mer av vad som kan ha rört sig inom den avlidna innan självmordet ägde rum. Just för att det kan vara så svårt att förstå varför ett självmord inträffade är det viktigt att de efterlevandes process får ha sin gång, fram till dess att de får en förklaring som de kan leva med. Det handlar inte alltid om att finna alla de rätta eller säkra svaren, utan snarare om att bearbeta förlusten, finna en mening i livet igen och ett sätt att hantera den nya situation som självmordet har gett upphov till. Ibland kan det vara svårt för omgivningen att förstå denna process.

De efterlevande övervinner troligtvis inte sorgen, skulden och förlusten genom att lägga locket på sina reaktioner. Det är sannolikt bättre att ta sig tid att gå in så djupt i de här frågorna att man kan bearbeta sina egna reaktioner. Det kan också vara viktigt för de efterlevande att gå igenom de svårigheter eller konflikter som de hade med den som dog, särskilt om de var stora och långvariga. Om man inte får hjälp med att prata om alla viktiga sidor av relationen, både de bra och de dåliga, kan det vara svårt att förlika sig med det som hänt. Då krävs det ofta en professionell kontakt. Det förutsätter dock att den professionella hjälparen har den empati och kunskap om självmordsbeteende som krävs, och inte som här: Nej, nu är jag trött på ditt prat om varför han dog. Det kommer du ändå aldrig att få svar på. Så det får du sluta med! (Avdelningsöverläkare i det tredje korta samtalet med en pappa som hade mist sin son.)

Det är också viktigt att man som efterlevande inte hamnar i en ond cirkel där man ältar samma sak om och om igen. Då finns en risk att man gräver ner sig i ett inre mörker där alla vägar tycks leda bakåt i tiden. De efterlevande måste successivt lämna den döda och övergå till sitt eget liv. Det försvåras av att vissa efterlevande känner att de sviker den som dog genom att själva gå vidare i livet.

16|

Sorgen Ett självmord följs ofta av en förlängd eller så kallad komplicerad sorg. Sorgen har många förlopp och ansikten. Vissa känner en ilska mot den som tog livet av sig, mot sig själva eller andra de tycker bär ansvar för det som hänt. Andra känner mest en ledsnad eller tomhet. Känslan av skuld och skam är utbredd. Inte sällan blandas allting samman i en förvirrande dimma.

Det är inte heller ovanligt att känna sig som offer för det som hänt. En närstående efterlevande är i viss mån alltid ett offer vid ett självmord, för att man drabbas av en oerhört smärtsam och extrem händelse. Det kan vara enklare att gå in i en offerroll än i mer konstruktiva roller. Som offer upplever man sig drabbad av konsekvenserna av något som står utanför ens egen kontroll, medan man annars kan känna sig skyldig eller medskyldig. Ofta växlar känslan av att vara ansvarig med känslan av att vara ett offer. Det är i regel samspelet mellan människor som leder till konflikt och förtvivlan, utan en tydlig fördelning av ansvar och skuld. I sorgeprocessen kommer de efterlevande att få känna på flera olika roller i förhållande till den döda, men det är viktigt att inte fastna i offerrollen, eftersom den försvårar arbetet med att ta ansvar för sitt eget fortsatta liv.

Barn reagerar annorlunda än vuxna. De sörjer ”bitvis”, eftersom de inte upprätthåller en känslomässig intensitet i längre perioder på samma sätt som vuxna kan. Därför kan det plötsligt verka som att de inte sörjer, när de nyss har varit väldigt ledsna. Det är viktigt att stödja barnen i att de inte behöver vara ledsna hela tiden och istället låta dem uppleva glädje mitt i sorgen. Vi måste ge dem tid att acceptera förlusten och låta dem sörja på sitt eget sätt, i sin egen takt, med stöd från omsorgspersoner. Då klarar även de att gå vidare i sina liv.

Självmord är ofta död i det fördolda Självmord är i flera avseenden en död i det fördolda som sällan omtalas i media, till skillnad från till exempel trafikolyckor, trots |17

att det i Norge dör mer än dubbelt så många av självmord varje år som i trafiken.2 Det förekommer sällan offentliga debatter om förebyggandet av självmord. Samtidigt som de flesta vill ha en större öppenhet om självmord som fenomen, så vill vi inte att självmord rapporteras på samma sätt som olyckor i media. Sensationella reportage om enstaka självmord måste undvikas för att förhindra ”smittoeffekten”. Annars kan det leda till att hoppet fråntas den som står på randen till ett självmord och på det viset bidra till fler självmord.

Av hänsyn till de efterlevande är det inte heller önskvärt med medietäckning av det enskilda självmordet. Men den begränsade offentligheten döljer självmorden i flera avseenden och hindrar inte minst en fortsatt minskning av stigma kring självmord. När större eller mindre olyckor omtalas i media leder det ofta till att lokala resurser mobiliseras till stöd för de anhöriga som de efterlevande vid självmord ofta går miste om. Å andra sidan skulle en öppenhet hos de efterlevande bidra till att hjälp och stöd mobiliserades, och det behövs inga stora rubriker för att det ska kunna ske.

Vägen vidare efter självmordet Vi är alla olika och upplever därför påfrestningar på skilda sätt. Vi har olika sätt att hantera dem och varierande styrka att bära dem.

De sociala resurserna och nätverken varierar också från person till person. Det innebär att det finns många vägar ”tillbaka till livet” för de efterlevande. Råd och stöd måste därför anpassas till denna mångfald, oavsett om det ges av professionella hjälpare, andra efterlevande eller det egna nätverket. Eftersom vägen vidare efter ett självmord alltid är individuell och personlig är det viktigt att vara lyhörd för vad som känns rätt och behövligt i varje situation.

Efterlevande kan alltid hämta inspiration och stimulans från andra, men varje individ måste själv ta sig vidare i livet. När allt kommer omkring måste den enskilda efterlevande själv ta kommandot över sitt liv.

För vissa ter sig allting mörkt och hopplöst. Särskilt för dem som 2 I Sverige är motsvarande siffra mellan tre och fyra gånger så många självmord som dödsfall i trafiken.

18|

redan innan led av svåra psykiska problem kan ett självmord hos en närstående bli en tilläggsbelastning som kan kräva en intensifierad uppföljning av psykiatrin.

Vi tror att öppenhet är mycket viktigt för de efterlevande. Öppenhet om att döden berodde på självmord. En sådan öppenhet gör det möjligt att sätta ord på det som hänt och därigenom göra andra delaktiga på uppriktiga och ärliga premisser. Öppenhet kräver dock inte alla detaljer eller ett blottläggande av alla känslor. Här är det återigen den efterlevande som får avgöra både djup och form. Öppenhet måste även inbegripa tydliga och ärliga signaler om det egna måendet till dem i ens omgivning som man vill ha stöd av.

När de efterlevande inte visar öppenhet kan det som har hänt förbli dolt, något som troligtvis förlänger och komplicerar sorgeprocessen. Genom att inte vara öppen om ett självmord kan det hända att man utestänger människor som annars kunde ha varit till hjälp, tröst och stöd, för att det blir svårt att kommunicera. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att många har tagit sig vidare i livet utan att de har fördjupat sig i det som hänt och varför det hände. Vägen till ett bra fortsatt liv är individuell och högst personlig för varje efterlevande.

Vägen till ett meningsfullt liv framöver skapas i första hand tillsammans med anhöriga och andra som står en nära. Dessutom bör alla efterlevande garanteras ett erbjudande om aktivt, uppsökande stöd från professionella direkt efter självmordet. Vissa kan behöva ytterligare professionell hjälp på sikt.

På vissa orter finns det även sorgegrupper för efterlevande.

Många efterlevande tycker att de har fått god hjälp av sådana grupper, men utbytet beror på vad man själv tar med sig till gruppen, och det finns naturligtvis frågor som man inte vill ta upp i ett större sammanhang. Deltagandet i sådana grupper är dock ingen garanti för att man som efterlevande är skyddad mot att utveckla smärtsamma symtom.

Livet måste gå vidare, även för efterlevande. Erfarenheten har visat att det ofta blir ett bra liv med tiden. |19

20|

4| Vanliga sorgeoch krisreaktioner

Normala reaktioner på en extrem händelse För de flesta efterlevande kommer självmordet ”som en blixt från en klarblå himmel”. Ett plötsligt och oväntat dödsfall, ofta i ett skede av livet då det inte är vanligt att dö, brukar hos de efterlevande ge upphov till sorge- och traumareaktioner som har vissa gemensamma drag. Först och främst är det vanligt att man upplever en total brist på kontroll. Det är också vanligt att efterlevande vid självmord har skuldkänslor, grubblerier och obesvarade frågor.

Detta är centralt för hela sorgeprocessen efter ett självmord och tas därför upp i ett separat kapitel (kapitel 5).

Den gemensamma nämnaren för kraftiga reaktioner på ett självmord är att de har sin utgångspunkt i helt normala reaktioner på en extrem händelse. Men det är också normalt att inte uppleva de reaktioner som omtalas nedan i någon större omfattning. Aktuell forskning visar att omkring en femtedel inte upplever kraftiga eller många reaktioner, vare sig i direkt anslutning till händelsen eller senare. Sorgen är privat och personlig och kommer därför alltid att vara unik för varje individ.

Tidiga krisreaktioner Reaktionerna kommer de första timmarna, dagarna, veckorna, och upp till de första månaderna efter ett självmord. Det är normala reaktioner som så småningom avklingar hos de flesta. Variationerna är också stora ifråga om reaktionernas styrka och hur tidigt de uppträder. Hos somliga kan reaktionerna hålla i sig under flera år. |39

Overklighetskänslor Jag har en känsla av att jag står utanför mig själv och tittar in. Tittar på min familj och polisen i vårt vardagsrum. Det är en absurd situation. Tiden står nästan still, det känns som att hela världen har stannat och varenda människa vet vad som händer i vårt vardagsrum nu. Ute härjar stormen och den kraftiga vinden sliter tag i husknuten så att det knakar i väggarna. Ljuset i vardagsrummet är konstlat gult och nästan overkligt. Det känns som att jag är med i en dålig dokusåpa där min familj är årets utvalda deltagare. Jag håller andan. Tänker att jag ska vänta med att andas tills allt har gått över av sig självt. Jag väntar på att det onda ska försvinna och att allt ska bli som förut. För två dygn sedan var mitt liv normalt, nu är det uppochnedvänt. Fokus är förskjutet. Mitt huvud är fullt och tomt på samma gång. Det rymmer inte mer, samtidigt som det nästan är tomt och jag kämpar för att hålla mig upprätt. Jag går in i ett slags flytande tillstånd där allting känns oändligt. Jag fattar inte hur jag ska ta mig vidare, eller vart jag ska gå eller vända mig. Jag kommer på mig själv med att tänka något jag aldrig har tänkt förut: Jag har ingen mamma längre.

Min mamma har valt bort livet, hon ville inte vara hos mig längre.

Jag måste klara mig själv nu, vara en stor och duktig flicka. Måste bara kunna ta mig ur det här flytande tillståndet först. Kunna inse att det är mitt liv det handlar om nu och att det är jag som har huvudrollen i dokusåpan. (Ung kvinna som miste sin mamma.)

När någon dör plötsligt brukar de flesta efterlevande uppleva en känsla av overklighet när de får besked om dödsfallet, eller under tiden de väntar, innan det är klart vad som har hänt. Det kan kännas som att allting utspelar sig i en dröm eller i en film, eller som att det inte är sant. Det känns som att man står utanför sig själv som en åskådare, och det kan vara svårt att ta till sig att man verkligen är med om det som sker. En mamma beskriver hur hon i flera månader var ”besatt” av tanken på att dottern i själva verket inte hade tagit livet av sig. Tankarna malde och malde: 40|

Jag försökte komma fram till om jag hade missat något på vägen, så att hon fanns någonstans ändå. Att jag bara hade förlorat henne en stund. Det var märkligt. Hjärnan kunde inte fatta det.

Tiden stannar Tidsuppfattningen kan förändras dramatiskt, ofta med en känsla av att tiden står still, så att de sörjande i efterhand kan anklaga sig själva för att ha agerat för sent. Väntan på eventuell hjälp kan kännas oändlig, med tid för många tankar. Om dödsfallet sker i hemmet handlar de efterlevande ofta snabbt och adekvat tills andra kommer och tar över. De tillkallar hjälp, börjar med återupplivningsförsök om de tror att det är värt det och handlar oftast klokt, snabbt och konstruktivt. Tidigare erfarenheter, från förstahjälpen-kurser till exempel, hämtas ur hjärnans erfarenhetsbank, samtidigt som information från omgivningen inhämtas snabbt, med skarpa detaljer.

Det ger sammantaget goda förutsättningar att hantera situationen.

Overklighetskänslan gör att andra känslor får stå tillbaka, och på det sättet skyddar den mot smärtan. Därför kan all energi användas till att hantera den situation som har uppstått. Vissa efterlevande anklagar sig ändå i efterhand för sitt sätt att reagera. Många tycker inte att de reagerade tillräckligt. Andra kan ångra att de inte sa ”adjö” i dödsögonblicket för att de höll på med desperata återupplivningsförsök som de först i efterhand insåg var förgäves.

Chocken De allra flesta brukar få en kraftig chockreaktion när de förlorar en närstående i självmord. Man blir som paralyserad, yr och fullständigt överväldigad. Man kan känna att man står utanför sin egen kropp och uppleva förvirring och overklighetskänslor i en sådan omfattning att man blir helt avstängd. Många får svårt att prata, tänka klart och fokusera. Kroppsliga reaktioner som darrningar, hjärtklappning, illamående, frossa och yrsel är inte ovanliga. Hos somliga håller reaktionerna i sig under hela första dagen och kan förvärras av bristande aptit, för mycket kaffe på fastande mage |41

etcetera. Många efterlevande berättar om en invasion av tankar som snurrar i huvudet: Vad händer nu? Hur ska det här gå? Det är mycket att hantera på en gång och allt känns kaotiskt och oöverskådligt. Medan vissa får ett ”superminne” och minns detaljer från timmarna och dagarna efter självmordet, har andra nästan inga minnen från den perioden.

De flesta som är med om sådana dramatiska händelser har naturligt nog aldrig råkat ut för något liknande förut. Det är inte ovanligt att vissa blir skrämda och undrar om de själva kommer att dö av chocken, som denna kvinna som miste sin dotter: När jag klev av bussen ville han att vi skulle sätta oss på en bänk.

Sedan sa han: ”Ingrid är död.” Rakt ut. Det blev som en explosion. Jag tänkte att det var konstigt att jag inte dog. Egentligen kunde jag ha dött, för det blev som en vansinnig explosion inuti huvudet. Jag tänkte: Dör jag nu? Vad är det som händer?

Den första chockreaktionen ger en omedelbar form av mentalt skydd. Den ändrade tidsuppfattningen ger lite ”extra” bearbetningstid, så att den drabbade successivt kan ta in det som har hänt.

Samtidigt skjuts starka reaktioner upp så att den efterlevande inte blir överväldigad av känslor som leder till handlingsförlamning.

Chocken är så stor att man helt enkelt inte klarar att ta in allt som har hänt på en gång. Det kan därför dröja timmar, dagar, veckor eller ännu längre innan de efterlevande verkligen inser vad som har hänt. Man kan inse det med förnuftet, men inte med känslorna.

Den ”bubbla” man befinner sig i gör att man kan handla konstruktivt och rationellt, och det kan vara väldigt viktigt för att sedan kunna gå vidare, som för en mamma som miste sin son: Minnet av de första dagarna efter att Svein dog är kristallklart, tycker jag. Det var som att vara åskådare till ett drama på film.

Det var praktiska saker som skulle ordnas och släkt och vänner skulle informeras. Det gick som på räls.

42|

5| Det som är speciellt vid självmord

Plötslig död leder till många gemensamma upplevelser och reaktioner hos de efterlevande. Ändå är det någonting med självmord som gör det till en säregen form av död. I det här kapitlet tar vi upp varför och på vilket sätt självmord kan bli särskilt påfrestande för de nära efterlevande.

Det självförvållade och avvisandet Att döden är självförvållad skiljer ett självmord från andra former av plötslig död och gör att många grubblar mycket över varför det hände.

Jag kämpar med tankarna på det som hände varenda timme, jag kämpar med dem varenda dag. Jag har en teori, men stämmer den? Varför hände det? Och hur kunde det hända? Det är det jobbiga.

Så som denne pappa berättar, två år efter att han mist sin tonårige son, är det många nära efterlevande som strävar efter en förståelse i åratal efter ett självmord. Särskilt när unga, till synes välfungerande människor tar livet av sig utan att de närmast anhöriga har hört eller sett några tecken på det som skulle hända, kan det vara oerhört svårt att förstå att döden fick bli ”lösningen”. Alla detaljer nagelfars, från barndomen till nuet, liksom sjukdomar och händelser före självmordet.

De flesta efterlevande behöver få svar och förklaringar till självmordet. Även om sorgen och saknaden inte blir mindre av en för|57

klaring till varför en livskamrat, en pappa, en mamma, ett syskon eller en pojkvän/flickvän tog livet av sig känner många efterlevande att de slipper den extra påfrestningen att ständigt grubbla över den avlidnas motiv. Behovet av en förklaring till dödsfallet beskrivs av en pappa som miste sin 20-årige son: Om det hade funnits ett brev där Helge hade skrivit: ”Jag hade en läggning som jag inte orkade leva med, jag visste det där med homosexualitet och föräldrar och ville inte göra er besvikna” etcetera ... Då hade man kunnat se något konkret som gjorde att Helge inte orkade gå vidare. Men när det inte finns något ... Eller det hade varit så mycket enklare om jag hade fått en rapport från bilprovningen där det stod att högra däcket exploderade så att han for in i fjällväggen, att det var orsaken. Sorgen och saknaden hade varit densamma, men man hade haft något konkret när man stod vid gravstenen. Det hände. Nu har vi ingenting.

Ibland dyker frågor upp om sambandet mellan avsikt och handling.

Förstod den som dog innebörden av självmordshandlingen? Frågan är särskilt relevant när det är barn som har tagit sitt liv. Då kan man även fråga sig om dödsfallet var resultatet av en olycka i samband med lek. Eller var det en önskan om att inte leva längre – och förstod barnet i så fall att döden var slutgiltig? Sådana frågor ställer sig även professionella. Med eller utan professionell hjälp finner många efterlevande svar eller teorier som de kan leva med. Andra lyckas förlika sig med att de aldrig kan få något slutgiltigt svar.

Många fortsätter tyvärr att älta dessa frågor.

Ibland kan konflikter och negativa händelser med den avlidna ha påverkat utfallet. Då kan efterlevande ha funderingar på om den avlidna kände sig sviken, avvisad eller kränkt av dem själva eller andra närstående.

Men den avlidna kan även ha varit en konfliktskapare och en dålig problemlösare, där de efterlevande inte kunde vara till någon hjälp. Då kan självmordet uppfattas som ett totalt avvisande från den döda. Mellanmänskliga relationer är sällan enbart goda eller 58|

enbart dåliga. Förliknings- och sorgeprocessen för de efterlevande underlättas om de kan ta fram en nyanserad bild av det som präglade deras relation till den döda. En del behöver professionell hjälp med detta.

Stigmatisering, synd och skam Skam och stigmatisering upplevs olika beroende på kultur (11–12). I vissa kulturer kan efterlevande känna sig annorlunda, bortvalda eller mindre värda, beroende på vilken inställning till självmord som samhället är präglat av (se kapitel 2).

Stigmatiseringen kan ta sig flera olika uttryck, till exempel genom att begravning och andra sorgeritualer förbigås med tystnad eller att man som efterlevande får höra om andra självmord först sedan man själv har berättat för omgivningen om vad som hänt i ens egen familj. En mamma beskrev det efter sonens självmord såhär: Man får höra om andra självmord när man upplever det själv, för då står man där naken och utlämnad. Och då kan andra komma och berätta om sina förluster.

Efterlevande berättar att de ofta är osäkra på vad andra säger om dem och hur andra ser på att den döda tog sitt liv. I en något äldre undersökning av unga efterlevande vid självmord konstaterades att ungdomarna kände sig annorlunda eller stigmatiserade för att dödsfallet var självförvållat (13). De uttryckte känslor av skam och en upplevelse av att vara ”spetälsk” i mötet med andra, något som bidrog till att många försökte dölja det som hänt för omgivningen. Även om det säkert lever kvar i viss mån, är det mycket i Norge som tyder på att yngre människor i synnerhet inte ser på självmord med samma fördömande attityd som en del äldre. Men vissa lever fortfarande med starka religiösa föreställningar om att självmord är en synd. En mamma som mist sin son råkade höra att morföräldrarna sa till hennes minderåriga dotter att det ”är en stor synd att ta sitt eget liv. Din bror kommer nog inte till himlen.” Kvinnans reflektioner kring detta är följande: |59

Mina föräldrar är väldigt gamla och för dem är det förknippat med skam att någon tar sitt liv. Mamma anser till och med att man då är utestängd från himlen. Det är en stor synd att ta livet av sig ... Mamma tänkte nog också att det skulle vara förebyggande gentemot vår dotter, hon ville kanske förhindra att hon skulle få för sig att göra likadant som brodern. Istället var det ett groteskt påstående att komma med till ett barnbarn.

Även om det i Norge är få efterlevande som tydligt uttrycker att de känner skam efter ett självmord tycks det finnas inslag av skam i uttalanden som ”om han bara hade blivit påkörd” eller ”om det bara hade varit en olycka”. Människors reaktioner till de efterlevande kan också förstärka en underliggande känsla av skam, som hos denna kvinna som miste sin son: Skammen har jag också fått känna på. Det får jag lov att medge. Är det verkligen någon som tycker att jag borde skämmas? För så var det förr i tiden. När folk vänder sig om på gatan kan det bli som en bekräftelse och man kan bli väldigt ledsen och uppleva det som en ytterligare påfrestning om man är den typen.

När de som tar sitt liv ingår i grupper i samhället som många ser ner på kan det medföra en dubbel stigmatisering. De efterlevande kan då känna sig extra förnedrade och förringade, även om inte omgivningen ger direkta uttryck för en sådan inställning. Pappan till en ung man som tog livet av sig och dessutom var narkoman hade en stark känsla av att vara en andra klassens medborgare: Att vi skulle få en son som tog livet av sig, det har varit ett helvete för att uttrycka det milt. Det blir ett slags nederlag. Hade det varit en olycka, sjukdom ... men just att han tog livet av sig, då är det alla frågor liksom. Ja, nu har vi en känsla av att vara andra klass. Dessutom var han bara en knarkare, han var bara en av de där.

60|

10| Hjälp från professionella

Behöver efterlevande hjälp från professionella?

Med professionella menar vi ett brett spektrum av präster, poliser, läkare, psykologer, psykiatrisjuksköterskor, begravningsentreprenörer, socionomer med flera. Den professionella hjälpen kan sträcka sig alltifrån prästens och polisens budskap om dödsfallet, stödsamtal, medicinsk eller praktisk hjälp, till specifik traumaterapeutisk behandling hos psykolog.

Efterlevande vill ha hjälp av professionella De som erbjuds hjälp av professionella måste vilja ha den typen av hjälp. Resultaten från flera undersökningar i länder inom Europa, USA och Australien visar överraskande stora likheter i behovet av professionell hjälp hos efterlevande. Så många som 80–90 procent av närstående efterlevande vid självmord upplever ett behov av professionell hjälp i någon form (45–47). I Norge vill de flesta ha såväl professionellt bistånd som nätverksstöd och stöd från likar (andra efterlevande), eftersom de olika stödformerna täcker olika behov. Bara ett mindre antal upplever att de inte har behov av stöd från andra än vänner och anhöriga (17; 48).

Vissa avböjer erbjudanden om hjälp Att inte alla efterlevande vill ha en professionell kontakt efter ett självmord kan bero på att de tycker att de kan hantera situationen med hjälp av goda vänner och anhöriga, i vetskapen om att de kan anlita andra hjälpinstanser vid behov. Vissa upplever dödsfallet som så privat att de inte vill koppla in någon utomstående.

Andra har varken energi eller ork att relatera till professionella. |147

Avböjandet om hjälp kan också grunda sig i en bristande tro på att någon kan hjälpa dem, att de inte vill besvära andra eller att de har så negativa erfarenheter av vården sedan tidigare att det hindrar en kontakt.

Vilken uppföljning efterfrågar de efterlevande?

En ung man som miste sin äldre bror sammanfattar mångas behov av hjälp från professionella: Det borde ju finnas ett team som alltid kan rycka ut när det har hänt något. För man kan ju aldrig veta när man behöver hjälp.

Om man går på en smäll så är det värt att få hjälp så att man tar sig upp igen så snart som möjligt … man borde alltså själv slippa ta kontakt. Det är många som verkligen får kämpa för att få den hjälp de behöver. Det borde ske automatiskt att prästen, läkaren, polisen eller ambulansen kontaktade teamet, tycker jag. De borde komma tillbaka flera gånger.

De som har fått hjälp vill ha stabilt och regelbundet stöd, hjälpare med erfarenhet och kunskap om självmord och samtidigt en hjälp som är flexibel och individanpassad. Man kan se tydliga paralleller mellan många efterlevandes önskemål om ett optimalt uppföljningsutbud och vad som rekommenderas från professionellt håll.

Här är några av de viktigaste punkterna (5; 47–48): Omedelbar och uppsökande hjälp. Efterlevande vill ha hjälp tidigt, och de vill att de som erbjuder hjälp tar initiativet. Det brukar förklaras med att man av olika anledningar inte själv har förmåga att be om den hjälp man behöver. En mamma som först miste sin ex-man och sedan sin son i självmord uttryckte sin desperation över bristen på professionell hjälp: Jag funderade på hur jag kunde bryta båda benen, så att någon inom vården kunde ta hand om mig.

148|

Den kvinnan hade kämpat i över ett och ett halvt år efter dödsfallet utan att be om hjälp, något som visar hur svårt det kan vara att mobilisera krafter till att kontakta vården i en krissituation. Det räcker sällan med att hjälpare säger att ”det är bara att du hör av dig om du behöver hjälp”. För vissa är självmordet dessutom så skambelagt att de drar sig för att söka professionell hjälp av den anledningen, och de efterlevande vet inte alltid vilken typ av hjälp de faktiskt behöver i en redan kaotisk situation. Av samma anledning uppmanar många efterlevande hjälparna att inte fråga om de behöver hjälp – utan bara erbjuda den.

Erbjudande om hjälp bör upprepas. Eftersom behovet av hjälp brukar vara högst varierande hos de efterlevande under sorgeprocessen är det viktigt att erbjudandet om hjälp upprepas under det första året efter dödsfallet. I synnerhet unga människor tackar ofta nej till hjälp i början, när de skyddar sig själva mot att helt acceptera det som hänt. Längre fram kan de ändra sig. Ungdomar föreslår själva att de kan få ett visitkort så att de har möjlighet att höra av sig senare om de avböjer hjälp för att det är för tidigt, eller för att de inte inser vitsen med den. Men det bästa är om hjälparna själva hör av sig längre fram, som en 17-årig flicka säger: De borde ha kommit tillbaka flera gånger. Vissa behöver hjälp direkt, medan andra föredrar att ta in det, smälta det och fundera över det själva först.

Brett hjälpbehov. Efterlevande behöver ofta hjälp i flera avseenden under tiden efter ett självmord – och vad de behöver hjälp med varierar över tid. Beroende på om de har ett bra nätverk eller inte kan behoven hos vissa täckas av nätverket, medan andra inte har något nätverk och är beroende av offentliga hjälpare. Förutom samtalsstöd, råd och information efterfrågas ofta hjälp med existentiella, praktiska, ekonomiska och juridiska frågor. Särskilt framhålls behovet av psykologkontakt och råd om hur man själv ska hantera situationen. Många efterlevande vet av naturliga skäl inte exakt |149

vilka yrkeskategorier eller vilken typ av hjälp som kan behövas och efterfrågar därför ofta ”psykologhjälp eller någon att prata med” åt sig själva, sina barn eller hela familjen.

Hjälp till barn i sorg. Många efterlevande vill ha råd om hur de på bästa sätt kan hjälpa barn som är efterlevande vid självmord. Norsk forskning har visat att upp till två tredjedelar av alla föräldrar ville ha mer hjälp till barnen än de fick, och nästan hälften (45 %) ansåg att de behövde psykologhjälp till sina barn. Föräldrar efterfrågar familjerådgivning för att förbättra familjedynamiken samt för att lösa konflikter i relationen mellan föräldrar och barn och få hjälp med att diskutera sina egna tankar om hur barnen kan tas om hand på bästa sätt. Barn och unga påtalar själva behovet av mer professionellt stöd som riktar sig direkt till dem som självständiga individer, på deras egna villkor. De skickar en särskild uppmaning till professionella hjälpinstanser om att hjälpa deras närstående, så att de själva slipper göra det eller ta ansvar för sina yngre syskon (20; 29).

Hjälp över tid. Många efterlevande påpekar att det måste finnas ett längre tidsperspektiv för det optimala hjälputbudet än det i regel gör. Det framgick av projektet ”Efterlevande vid självmord” att cirka tre fjärdedelar av de tillfrågade ville ha kontakt med hjälpinstanser under minst ett år, ”i två år minst”, ”så länge som det behövs” eller ”resten av livet”. Dessa önskemål stod i skarp kontrast till deras erfarenheter som ofta bara bestod av att de erbjudits korttidshjälp. Efterlevande har det ofta svårt under längre tid än både hjälpinstanser och de sociala nätverken tycks ha klart för sig (9, 17, 47–48).

Har insatserna den effekt som de efterlevande efterfrågar?

Efterlevande efterfrågar ett hjälputbud som är flexibelt och anpassat till individen eller familjen ifråga. Det finns många forskningsmetodiska skäl till att forskare inte kan ”bevisa” att ett sådant flexibelt och brett uppföljningsutbud förebygger senare fysiska el150|

ler psykiska lidanden eller sjukdomar. Det här området är i det avseendet likställt med många andra områden inom medicin och psykologi, där man också får basera hjälpinsatserna på angränsande forskning och erfarenheter och synpunkter från brukare och professionella. Därför måste många av våra rekommendationer bygga på de efterlevandes egna erfarenheter och deras uppfattning om behovet av hjälp, i tron att ”de som har på sig skon vet bäst var den klämmer”.

Studier av enskilda insatser som är riktade mot olika former av trauman och sorg stödjer de efterlevandes önskemål och behov av uppföljande insatser. De visar att det är en fördel med tidig hjälp (50), att den är aktivt uppsökande (47; 51) och att det är viktigt att upprepa erbjudandet om hjälp över tid (47). Studierna visar också att det är viktigt med professionell hjälp till barn (52), information (49–50), individuellt anpassad hjälp och hjälp till familjen (50; 53) och att hjälpinsatserna varar under en längre tid (49; 50). Forskning visar dessutom att särskilda behandlingsinsatser är verkningsfulla även när sjukdom eller lidanden har hunnit utvecklas. Vi tänker då särskilt på psykologisk/psykiatrisk och medicinsk behandling vid depression, ångesttillstånd, posttraumatisk stress och komplicerad sorg (54; 55; 56).

I Norge håller Helsedirektoratet på att ta fram ett material med råd för arbetet med efterlevande vid självmord. En fackgrupp vid Folkehelseinstituttet har gjort ett utkast till innehållet. Helsedirektoratet räknar med att färdigställa materialet under 2010.12 Bred psykosocial hjälp via en insatskedja För att belysa vilken typ av hjälp som yrkesverksamma kan bistå med efter ett självmord, skiljer vi på den generella psykosociala hjälp som alla efterlevande bör få och den speciella traumaterapeutiska hjälp som några få kan behöva.

Bred psykosocial hjälp innebär flera typer av insatser som riktar sig mot de efterlevandes psykologiska, medicinska och sociala be12 I Sverige finns det liknande material från Socialstyrelsen och NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa), till exempel vårdprogram för arbetet med suicidnära patienter.

|151

hov. Flera av dessa insatser kräver ingen särskild fackkompetens utan först och främst empati och en förmåga att sätta sig in i de efterlevandes situation. Sådana hjälpinsatser kan därför vänner och anhöriga stå för, när det finns ett tillgängligt nätverk. Andra insatser kräver särskilda fackkunskaper av olika slag. Syftet med insatserna är att minska känslan av kaos och kontrollförlust och att förebygga senare problem (4; 9; 29; 57).

Emotionell första hjälp Direkt efter ett självmord kan olika typer av hjälpinsatser i praktiken fungera som en emotionell första hjälp. Den hjälpen innebär att hjälparen skapar en så trygg miljö som möjligt kring de efterlevande och ombesörjer att lämplig information ges. Ibland handlar det också om att skydda de efterlevande från att utsättas för starka intryck, till exempel att se den avlidna om han eller hon är illa tilltygad. En lugn och avskärmad miljö som grundar sig på omsorg, förståelse och respekt är en förutsättning för att kunna genomföra andra stödinsatser för dem som drabbats av ett självmord.

Stödsamtal Ett stödsamtal innebär till en början att lyssna, finnas där och visa förståelse för den enskildas reaktioner. Det kan äga rum individuellt eller med familjen samlad. De som ingår i ett kristeam, såsom läkare, psykolog eller präst, är ofta viktiga i de tidiga stödsamtalen.

Ett praktiskt fokus på hur den enskilda ska klara sig i vardagen är viktigt. Ibland kan de efterlevande behöva stöd för att fatta konkreta beslut om vad de ska göra först och vad som bör prioriteras, både i viktiga och i mer triviala frågor. Det kan till exempel gälla hur man ska förhålla sig till skolan eller arbetsplatsen och om förberedelser av begravning och visning. Frågan om huruvida man ska se den döda (visning) dyker ofta upp i tidiga stödsamtal. Då är det viktigt att beskriva proceduren i samband med visningen, vad man kan räkna med att få se och hur man värnar om barnen i den situationen.

152|

gunilla wahlén, förbundsordförande i riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (spes), ur bokens förord

dyregrov · plyhn · dieserud

Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen. Enbart i Sverige tar omkring 1 500 människor sitt liv varje år, och varje person beräknas lämna efter sig i genomsnitt tio närstående.

Efterlevande vid självmord drabbas ofta särskilt hårt. Förutom den sorg och det trauma som den närståendes plötsliga bortgång innebär upplever många efterlevande starka och ibland motstridiga känslor av exempelvis skuld, ilska och saknad. Det är också vanligt att man brottas med obesvarade frågor: Varför tog han/hon sitt liv? Hade självmordet kunnat förhindras? Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Den här boken vänder sig både till efterlevande vid självmord och till personer som möter dessa i sitt yrke. Boken behandlar teman som sorgeprocesser, olika förklaringsmodeller till självmord och stöd till efterlevande. Den innehåller också många personliga berättelser från efterlevande vid självmord, där de delar med sig av sina upplevelser och ger konkreta förslag till hur stödet kan förbättras.

Boken är skriven av Kari Dyregrov, fil. dr och forskare vid Senter for Krisepsykologi och Nasjonalt folkehelseinstitutt; Einar Plyhn, förlagschef och efterlevande vid självmord samt Gudrun Dieserud, doktor i psykologi och forskare vid Nasjonalt folkehelseinstitutt.

Samtliga är verksamma i Norge.

efter självmordet vägen vidare

»Förutom att boken ger kunskap och stöd till efterlevande och deras omgivning är den ett pedagogiskt verktyg för alla som genom sitt yrke kommer i kontakt med människor som förlorat någon i suicid. Vi i SPES ser Efter självmordet som en självklar bok för alla i vår telefonjour och för ledare i sorgegrupper.«

efter självmordet vägen vidare kari dyregrov einar plyhn gudrun dieserud