9789174611144

Tyra Sjöstedt

Från blogg till

BUSINESS Min väg från noll till 500 000 läsare och Style by Tyra

Innehåll Ett kvitto på framgång 9 Barndomsår 15

Tyras bloggbudord, del ett 20 Tonårsmonstret 23

Åtta steg för att tjäna pengar på din blogg 28 Miss Tyra 31

Tio problem när man handlar med Kina 36 Cajsa 39 Den första bloggen 43

Tio råd för att omvandla din blogg till business 46 Äventyr i modellbranschen 49

Råd till unga entreprenörer 54 Första webbshopen 56

Tio råd om man ska sälja mode på nätet 59 Värvad av Veckis 60

Tyras bloggbudord, del två 62 Sveriges största webb-tv show 65

Så tjänar man pengar på sin blogg 71 Style by Tyra 72

Sju saker jag lärt mig om ledarskap 76 Första klädkollektionen 79 Bikiniskandalen 83

Fem saker jag är stolt över med bloggen 85 Utbränd 86

Tips till företag som vill synas i bloggar 92 En hästflickas bekännelser 95

Några sanningar ... om pengar 98 Bloggdomaren 100 Tack till... 104

Ett kvitto på framgång Våldsamt nervös inför Style by Tyras första modevisning hittar jag styrka i en huggormsrelaterad barndomshistoria.

Benen skakade för att jag var så nervös. Nattklubben var mer än fullsatt, och från min plats i kulisserna hördes det välbekanta sorlet av salongsberusade människor som skålade, raggade, skvallrade. Alla verkade vara lyckligt avspända, utom jag.

Min kompanjon John och jag hade länge pratat om att göra ett Style

by Tyra-event, och självklart skulle festen krönas med en spektakulär modevisning. Vi hade lagt ner massor av tid och pengar för att allt skulle bli perfekt: från gästlistan och inbjudan ända ner till färgen på drinkarna.

Allt skulle stämma. Jag hade till och med fixat en knallrosa catwalk.

Vi hade bjudit in läsare, vänner, familj, bloggare och kändisar – och redan innan vi öppnade ringlade sig kön lång utanför klubben Lobby på Sveavägen. Jag skulle inleda visningen i en helkroppsdräkt strösslad med diamanter och över den en lång transparent negligé. I takt med att stället fylldes upp hade nervositeten slagit klorna i mig. Lite lätt oro utvecklades till ren paranoia. Jag var övertygad om att jag skulle misslyckas på något vis – och att det var precis vad alla gästerna såg fram emot.

John kikade in bakom kulisserna och mötte min skräckslagna blick.

– John, jag håller på att skita på mig.

Han log.

10 Från blogg till business – Det vore ju jättesynd, nu när du gjort dig så fin.

Jag slängde en plastmugg efter honom, men han hann ducka.

Det var bara någon minut kvar tills jag skulle upp på scen. Jag slöt ögonen och försökte tänka på något som kunde ge mig kraft.

Då klev jag fram, sju år gammal, och utan att blinka högg jag ihjäl ormen med min lilla plastklubba.

Plötsligt var jag tillbaka på familjens bondgård. Jag hade nyss fyllt sju när vår katt födde en kull ungar. Söta små lurviga knyten som bodde i stallet där de tumlade runt kring sin mamma. Jag kunde sitta i timmar och titta på de där kattungarna. Men det var fler än jag som intresserade sig för dem. En morgon möttes jag av en makaber syn – i en av hästspiltorna låg en död huggorm. I ormens gap låg en lika död kattunge. För att inte fler katter skulle gå samma grymma död till mötes, hämtade jag en innebandyklubba och satte mig på en stol i stallet. Och väntade. Det tog inte speciellt lång tid innan ännu en huggorm – som fått vittring på de hjälplösa kattungarna – kom ringlande. Då klev jag fram, sju år gammal, och utan att blinka högg jag ihjäl ormen med min lilla plastklubba.

Ett kvitto på framgång 11 Jag log åt minnet. Kanske inte det smartaste draget, men rätt modigt ändå. Och om sjuåriga Tyra klarade att dräpa reptiler, borde ju vuxna Tyra inte ha problem med att ta några steg på en catwalk. Mer hann jag inte tänka innan rökmaskinerna drogs igång och Beyoncés Run the world (Girls) började pumpa ur högtalarna. Det var dags för mig att göra entré.

Nu fanns ingen återvändo. Jag tog ett djupt andetag när kulissen drogs åt sidan.

Till min förvåning var det ingen som buade eller kastade ölglas efter mig. Därute fanns bara en stor skrikande publik som verkade älska kläderna och festen som teamet och jag åstadkommit. Lyckokänslan som for genom kroppen går inte att beskriva. Jag gick som i trance på den knallrosa catwalken och på vägen tillbaka kunde jag inte hålla tillbaka glädjetårarna.

Allt var perfekt: ett kvitto på att allt hårt slit lönat sig.

Barndomsår Att växa upp på en bondgård med tre äldre syskon har sina fördelar — en är att man blir ganska hårdhudad.

Pappa var modefotograf och jobbade i Stockholm. I mitten av 70-talet letade han efter en ny assistent, och mamma var en av de sökande. Hon var bara 18 år och kunde i princip ingenting om fotografering, men av någon anledning (jag misstänker att den främsta meriten var hennes utseende) fick hon jobbet. Ganska snabbt blev de förälskade. Till en början var hennes färdigheter som fotoassistent tämligen begränsade.

Pappa älskar att berätta historien om hur mamma använde mörkrummet för att hänga upp sina underkläder. När han klev in en morgon för att kontrollera hur negativen från gårdagens plåtning artade sig, hängde istället mammas trosor på strecket. Men vid det här laget hade han redan hunnit kära ner sig, så att sparka henne var inget alternativ.

Pappa kände för att byta spår. Han var trött på Stockholm och längtade efter det enkla livet på landet. Sagt och gjort: han flyttade till sin föräldragård utanför Gusum, en liten håla strax söder om Norrköping. Mamma delade inte alls hans lantlivsdröm, men hon var kär och flyttade med.

De fick ungar. Tom, Sofie, Linn – och slutligen, 26 december 1985, föddes jag.

Mina föräldrar fortsatte att jobba ihop men skiftade fokus från mode till inredning. Mamma stylade och pappa plåtade. Mamma var väldigt

16 Från blogg till business kreativ. Vi kunde komma hem hungriga från skolan i juli, bara för att finna köket julpyntat med tomtar, stjärnor, granar och pepparkakor. Det var tyvärr inte julen som kommit tidigt, utan ett jobb åt Allt i hemmets decembernummer. Vi ungar fick snällt vänta, det var inte tal om att äta förrän arbetet var färdigt.

Hela huset kom till användning. En kväll var mitt flickrum omgjort till ett romantiskt badrum. Alla mina saker var borta: sängen och skrivbordet var utlyfta och mina hästaffischer nedplockade. Rummet hade dessutom tapetserats om. Det var bara att acceptera. När mina föräldrar jobbade, fick allt annat stå åt sidan – pappa och mamma har lärt mig mycket om disciplin och professionalism.

Som den minsta i syskonskaran kämpade jag febrilt för att synas. Och det bästa sättet att få uppmärksamhet var att visa sig duktig på olika sätt. Det där utvecklade en enorm tävlingsinstinkt i mig. En instinkt som verkligen varit nyttig, men ibland har den slagit över till dårskap. Varje gång familjen spelade kubb slutade det med att någon – oftast jag – sprang därifrån tårögd och illröd i ansiktet. Under en minigolfrunda där mitt spel hackade, hann jag kasta två klubbor i sjön samt slå Linns kompis i huvudet med en tredje. En påsk när jag var sex och Linn nio, spelade hon av mig alla mina kulor. När jag insåg vad som hänt, hämtade jag en kökskniv och jagade henne genom gårdens alla rum. Inte förrän hon gett tillbaks både mina och hennes kulor, la jag ner vapnet.

Jag kunde bete mig riktigt förfärligt när jag förlorade, men min storebror Tom var ännu värre. På julaftnar rundade vi alltid av kvällen med att spela Trivial Pursuit. Glögg, pepparkakor och familjemys, skulle man kunna tro. Inte i vår familj. När Tom ansåg sig ha blivit feldömd på en sportfråga lyfte han upp hela spelplanen, med pjäser och allt, och kastade den ursinnigt i väggen. Det där beteendet slipas bort med tiden,

Barndomsår 17 tänkte nog mina föräldrar. Nja. Tio år senare, deltog Tom i tävlingen Årets kock. Segerviss stod han på scen med de andra deltagarna. När det förkunnades att Tom ”bara” blivit tvåa slet han av sig kockmössan, kastade iväg den så långt han kunde och gick därifrån. Som tur var vann han tävlingen året därpå.

Redan som fyraåring fastnade jag för ridning. Min första häst hette Polly, en åldrad liten shetlandsponny som gått i arv från mina syskon. Men åren började ta ut sin rätt och det var inget vidare go i gamla Polly. Jag ville snart ha en större häst. Avundsjukt sneglade jag på mina systrar som hade en D-ponny, men jag var för liten för att rida på den.

Filosofin var enkel: ville man ha något extra, fick man jobba för det.

Men vi hade ju andra djur på gården. I brist på en lämplig pålle siktade jag in mig på en stor vit bagge. Stackaren hade en jättelik knöl som stack ut från nacken, men den fungerade jättebra som tygel. Till en början var baggen inte alls särskilt road av att ha en liten tjej på ryggen. Han kastade av mig hela tiden och när jag skulle kliva upp igen försökte han stånga mig med sina horn. Men jag var (och är) extremt envis och efter några timmars krig gav baggen med sig och jag kunde stolt rida ut med honom över ängarna.

Så småningom var mina föräldrar generösa nog att köpa mig en egen häst. Men om jag ville ha helskodda ridbyxor fick jag tjäna ihop till dem själv. Filosofin var enkel: ville man ha något extra, fick man jobba för det.

På somrarna gav pappa oss extrajobb för att vi skulle tjäna pengar.

Mitt första riktiga jobb var att stamkvista en ungskog. Jag skulle få 50

18 Från blogg till business kronor i timmen. Pappa förklarade vikten av att man klippte kvistarna och inte rev av dem, för själva syftet var att de skulle växa ut med än större kraft.

Medarbetare var min storasyster Linn och en kille som hette Patrik.

Jag fick den sämsta knipsaren. Den var så slö att varje kvist krävde att man knipsade varje gren minst tre fyra gånger. Redan det gjorde mig vansinnig. Dessutom var jag och Patrik småkära i varandra, och på typiskt tonårsmanér uttryckte han det genom att retas.

Jag drämde — bokstavligen — näven i bordet och förklarade vad jag ville ha.

Det var en varm sommar så vi svettades ymnigt därute i skogen. Svetten lockade flugor, så jag hade ständigt små flygfän i ansiktet medan jag försökte få något uträttat med den slöa knipsaren. Jag hade aldrig tidigare upplevt att livet kunde vara så orättvist – det enda jag ville vara att få bada med mina kompisar i sjön Yxningen. Det dröjde förstås inte länge innan jag fick mitt första utbrott. Som ledde till ett till. Och ett till.

Och Patrik och Linn bara skrattade åt mig.

Den kvällen började jag kolla upp mina rättigheter som arbetare. Jag tog reda på att det fanns något som heter minimiersättning och semesterersättning. Dessutom hade alla arbetare rätt till fem minuters rast varje timme.

Morgonen därpå gick jag ner till pappa där han satt i köket och drack kaffe. Jag drämde – bokstavligen – näven i bordet och förklarade vad jag ville ha. 60 kronor i timmen. 13 procent i semestersättning. Och rätt till fem minuters rast varje timme. De minuterna ville jag dock slå samman så att jag kunde gå tidigare och bada istället. Pappa tittade på mig i några sekunder. Sedan började han skratta.

Barndomsår 19 – Okej, det låter rimligt. Vill alla tre ha det så här?

– Jag struntar väl i de andra, nu pratar vi om mina rättigheter.

Det var min första riktiga förhandling, och den gav mig blodad tand.

Eftersom det var 20 mil till modellagenturerna i Stockholm, använde mamma och pappa ofta oss ungar som modeller. Mamma var dock noggrann med att det var jobb. Och jobbade man, skulle man få betalt.

Så varje gång man gjort ett modelljobb, satte hon in en slant på ens sparkonto. Så småningom flyttade mina syskon hemifrån och kunde inte längre ställa upp som modeller. Något som banade väg för min modellkarriär, för jag hade definitivt inte tröttnat. Dessutom, insåg jag, gav det mig ett helt annat förhandlingsläge. Jag kunde trissa upp ersättningen.

Om de tyckte 800 kronor var ett för högt arvode, förklarade jag bara nonchalant: – Jaha, ring någon modell från Stockholm då.

Jag får skamrysningar när jag tänker på det idag, men tonåringar är tonåringar. Och jag behövde tjäna pengar för att kunna spara ihop till mitt långsiktiga mål: en egen hästgård.

Tyras bloggbudord, del ett Häng inte ut andra människor Du får gärna hänga ut ett företag som misskött sig, men aldrig en enskild person.

Håll dig till fakta Skriv inte ”Style by Tyra är fitt-idioter”. Skriv istället ”Det här hände mig när jag skulle beställa från Style by Tyra”. Sedan kan du kanske avsluta med några mindre trevliga ord, men berätta gärna vad som hänt innan.

Tänk först, skriv sen Tänk igenom det du skriver och var lagom personlig. Tänk på att allt du skriver kan kopieras av andra bloggar och därefter ligga ute på nätet för alltid. Om du skriver att du hatar en person, finns alltid risken att människan en dag blir din chef.

Alla kan läsa din blogg Tänk på att chefer, vänner, familj, pojkvän/flickvän och ovänner läser din blogg. Sjukskriver du dig, är det osmart att blogga om cykelturer eller att du festade natten innan.

Lagom mycket text Undvik att skriva långa uppsatser utan bilder. Ingen orkar läsa.

Du ÄR bloggen Tänk på att bloggen är en marknadsföringskampanj för dig själv.

Man levererar en bild av sig själv och sitt liv som alla kan läsa.

Alla bloggar är luftslott Om du festar två gånger i veckan och bloggar om det, kommer folk tro att du är en alkis utan liv. Tyvärr, men så är det. Det du väljer att visa upp, kommer att bli DU. Om jag inte nämner att jag har ridit på tre dagar, anser vissa av mina läsare att jag missköter mina hästar.

Bli inte för privat Undvik att göra bloggen till en dagbok. Många säger: ”Du får betalt för att skriva dagbok på nätet”, men det stämmer fan inte. Om det varit en dagbok hade min blogg handlat om mitt kärleksliv. Och hur många gånger har ni läst om mitt sexliv? Tänk på att en blogg kan läsas av ALLA du känner. Om du verkligen vill skriva en superpersonlig dagbok på nätet, rekommenderar jag att du lösenordskyddar den.

Bara fantasin sätter stopp Säg aldrig: ”jag har inget att skriva om”. För jag lovar att du har det.

En gång skrev jag ett inlägg om en hisstur. Det blev ett av mina mest kommenterade inlägg. Allt går att blogga om, bara du har lite fantasi.

Stå upp för dig själv Många skriver att man aldrig ska försvara sig i sin blogg.

Men jag tycker det är fel. Det är DIN blogg, du kan visst försvara dig i ett öppet inlägg. Av erfarenhet vet jag att många gillar sånt och att det ger fler läsare. Oftast blir det en liten snackis. Du som bloggare är ALDRIG boven i en situation där du vill försvara ett påhittat rykte.

Jag kan få elaka kommentarer för att jag ger ”svar på tal”, även om kommentaren var elak. Tänk bara att INGEN har rätt att trycka ner dig bara för att du valt att ha en blogg.

26 år gammal har Tyra Sjöstedt redan förverkligat fler av sina drömmar än de flesta människor hinner på en livstid.

Hon driver två av Sveriges största bloggar, äger flera företag, har ett eget klädmärke och 15 anställda.

Från blogg till business är historien om hur den blyga hästtjejen från landsbygden utanför Norrköping blev rikskänd och skapade ett miljonimperium från sin laptop. Det är en berättelse av och om en ung kvinna i en tuff företagsvärld, om förhandlingar med mäktiga män i kostym och vad som krävs för att gå sin egen väg även när alla säger åt dig att du inte kan.

Om framgång, pengar och kändisskap.

Men det är också en bok om kärlek, osäkerhet och att känna sig svag och otillräcklig. Om utbrändhet. Om döden som rycker bort dem man älskar allra mest. Om att resa sig upp och överkomma motgångar. Det är en historia om att slåss hårt för det man brinner för och att inte nöja sig förrän man är framme. Om att jobba hårt och leka hårt. Berättat med en röst där hjärtat bankar av glädje, sorg, skratt och tårar mellan sidorna.

Från blogg till business är en bok för alla tjejer som någonsin fått höra att de inte kan eller att de inte är bra nog. Det är en bok för alla föräldrar som vill förstå den värld deras döttrar växer upp i. Det är en bok för den som vill förstå något om det sanslösa bloggfenomen som svept över Sverige de senaste åren och för den som vill begripa sig på drivkrafterna bakom en helt ny generation unga kvinnliga entreprenörer.

Men framför allt är det en bok för alla som drömmer om något.