Rune Hammargren Chefen "Big John", pressade på allt hårdare i arbetet samtidigt som Mc Ham alltmer ifrågasatte det liv som han och Caren levde. Kärleken till Caren fanns där, men uttalades alltmer sällan. Båda insåg förmodligen, var och en för sig, att kärleken gått i stå.
Skulle Caren ta med sig svaret på frågan i graven? Nej, obduktionen skulle chocka Mc Ham, han får reda på att Caren varit gravid i fjärde månaden. Mc Ham får nu uppleva det totala sveket, i den för stunden så grymma verkligheten. Under åren har Mc Ham hållit sporadisk kontakt med barndoms och brevvännen Tim, som tillsammans med sin familj bor i Alaskas vildmark. Där hade han som tonåring tillbringat ett antal somrar, de hade upplevt äventyret tillsammans, vilket även satt sina spår hos Mc Ham i vuxen ålder.
Svek, lust och längtan.
På väg till sin mor omkommer Caren mycket tragiskt i en bilolycka. Modern har på känn att Caren ville komma för att berätta något.
Mc Ham får allt tätare kontakt med Sun, som för övrigt jobbar vid samma firma. Sun är en kvinna som inte bara till det yttre har indianska drag, nej det cirkulerar blod i hennes ådror från svunnen tid, från annan kultur. En kultur som innehåller mycket mystik. Kommer livet tillåta Mc Ham att bli kär på nytt, att få ett annat liv, få det liv som han så högt önskar i Alaskas vildmark?
Rune Hammargren
www.bod.se
Svek, lust och längtan.
1
Svek, lust Och l채ngtan.
Rune Hammargren
2
Utformning och formgivning av omslagsbild:
David Klein
© 2012 Rune Hammargren Förlag: BoD™ – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige Tryck: BoD™ – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7463-038-1
3
Svek, lust Och längtan.
Maaaaaac Haaaam!!! Namnet ekade genom det morgontrötta och ännu ganska tomma kontorskomplexet. Mc Ham, som just håller på att packa upp kvällsarbetet ur den oxblodsfärgade attachéväskan. Handen strök över de initialer han en gång låtit Mid Town’s främsta guldsmed göra. Det var ett mästerligt arbete. Då hade det känts helt naturligt. Nu förundrades han över hur han kunnat göra denna investering i något som för dagen saknade såväl känslomässigt som statusvärde för honom. Han var förvånad över sig själv, som för övrigt inte stod för glitter och glamour. Han fortsätter utan att lyfta på så mycket som ett ögonbryn, fullt medveten om vem rösten tillhör som nyss ekat genom, inte bara korridoren utan med all sannolikhet över stor del, av det delvis öppna kontorskomplexet. Tankarna tar sig med sinnets hastighet för ett ögonblick tillbaka till den tid då han anställts vid företaget.
4 Som nyutexaminerad civilingenjör, hade han fått se en annons i en av landets största dagstidningar. Företaget sökte en kvalificerad, ung civilingenjör, till ett ungt och dynamiskt företag som nu var inne i ett expansivt skede. Det var så tjänsten beskrevs. Minnet gjorde sig påmint om att det första han gjorde var att besöka en herrekiperingsaffär, där provade han ut och senare köpte, en kostym som låg långt utanför hans dåvarande budget. Det var inte bara att ta fram plånboken och betala, det blev att gå hem till föräldrarna, böna och be om ett handlån för att klara investeringen. Han kommer väl ihåg föräldrarnas kommentarer. Far sa, ska det verkligen vara nödvändigt att lägga så mycket pengar på en kostym bara för ett tillfälle. Kommentaren var i sig väntad, jag har stor förståelse för ordvalet då de flesta ur denna generation växt upp med ett helt annat förhållande till pengar än min egen. Mors kommentar blev, klart att du ska se respektabel ut när du nu ska möta arbetslivet för första gången. Det är ju det här ögonblicket du har utbildat dig för min son. Alltid så genomtänkt, alltid så snabb i svaret. Jag har alltid haft uppfattningen att mor haft svaret på frågan eller kommentaren, innan den har ställts eller fälts. Det blev en mörkblå kostym med svagt ljusgrå ränder. Egentligen var det den unga söta, eller mycket söta expediten som lyckats övertala honom om att just denna kostym skulle passa honom utmärkt.
5 Nåväl, jag lär inte ha varit speciellt svårövertalad i detta ögonblick då jag stod inför ett av de största ögonblicken i mitt vuxna liv. Jag skulle trots allt på mitt livs första anställningsintervju, som kära mor så klokt sa, det är ju det här ögonblicket du har utbildat dig för. Här handlar det om att ge ett gott, såväl som omedelbart intryck. Då börjar vi med det yttre. Väl framme vid företaget lyckades han efter att ha frågat två personer, till slut hitta rätt i detta, som han då tyckte enorma kontorskomplex. Han gick in i ett rum som mer påminde om väntrummet till tandläkaren, än något annat. Sterilt, utan både färgsättning och utsmyckning. Detta var fikarummet, det rum som skulle bli mitt framtida fikarum. Här satt nu elva personer, jag skulle bli den tolfte och sista kandidaten till den utannonserade tjänsten, kallad att beträda detta smått sakrala näste. Jag gissade att alla var här i samma syfte, snabbt mönstrade jag övriga sökande för att om möjligt se om det fanns någon eller eventuellt några som direkt borde kunna räknas bort, i den förmodligen mycket tuffa konkurrensen om tjänsten. Ett par av de som satt i rummet borde kunna räknas bort redan på det yttre, i vart fall skulle jag plocka bort dom tänkte jag. Men vem vet, blev min nästa tanke? En hade inte ens fått av sig en minst tre dygns gammal skäggstubb, detta i kombination med ett hår som på okänd tid inte fått känna på den helt underbara behandling som de flesta av oss kallar för schamponering.
6 En annan person försökte med salivens hjälp, febrilt gnugga bort ett antal fläckar på de smått urväxta kostymbyxorna. Han strök härefter handen genom det redan något feta håret, tittade nervöst härefter på oss som satt mittemot. Han granskade oss vidare under den smått stripiga luggen, precis som jag hade granskat övriga. Förmodligen precis som övriga synat oss. Jag kommer ihåg att min unga hjärna tänkte, gå hem! Förnedra dig inte. I nästa ögonblick förbannade jag mina senaste tankar. Vi människor föds med olika förutsättningar, begränsningar, socialt och intellektuellt kapital. Givetvis ska vi respektera allt detta, blev mina fortsatta tankar, detta får vi heller aldrig glömma. Eftersom jag var sist i kön kom jag också sist in till ”förhörsledaren”, vilket i sig knappast kunde vara till någon större fördel. Den smått snorkiga, något äldre sekreteraren lotsade mig till mannen som skulle hålla i den så kallade anställningsintervjun. Hade jag vetat då vad jag vet idag, kanske jag hade förstått varför mannen som skulle intervjua mig var en sådan djävla surkart. Detta med tanke på den smått negativt energismittande sekreteraren. Vad jag däremot inte förstår är, varför jag stannat kvar så länge som jag har gjort. Uppenbarligen har jag ändå gillat det jag har jobbat med. Å andra sidan, jag har ju varit fri att gå, så varför gnälla blev förnuftets svar till det motsatta.
***
7
Varsågod och sitt! Det var mer en order än en vänlig gest. Nå, vad har du att komma med unge man? Svaret från min sida kom förmodligen något fördröjt, kände jag. Smått överrumplad av en person som i de flesta sammanhang skulle kallas för övertydlig eller närmaste granne till burdus. Svaret kom till slut via mina lätt ”stakatovibrerande” stämband. Jag har nyligen avslutat mina collegestudier, har också fått ut mina slutbetyg och examina som civilekonom fortsatte jag. Tänkte mig ytterligare några ord som svar på den fråga förhörsledaren ställt, men till vilken nytta? Det hoppas jag verkligen att du har! Annars hade du väl ändå inte haft kraften att ta dig hit, eller hur? Lejonen i Afrika, jag vet inte varför jag kom att tänka på lejonen i Afrika. Främlingslegionen, blev min sista tanke, visst har han varit befäl i främlingslegionen. Hur skulle han annars ha tillgång till detta enorma röstläge, med denna inneboende elakhet? Jag fortsatte, saknar arbetslivserfarenhet då den ena skolan har avlöst den andra. Egentligen är jag nog en ganska ung civilingenjör, tänkte jag för mig själv. Trodde nog att även förhörsledaren tänkte detta i sitt stilla sinne.
8 Har du klarat av det militära, löd nästa fråga. Svaret blev ja, utan något som helst dröjsmål, utan något som helst stakatoliknande vibrato, kände mig äntligen lugn. Verkligen, helt lugn. Härefter informerade han mig om vilka arbetsuppgifter som skulle ingå i tjänsten, det skulle i huvudsak handla om teknisk försäljning vilket i sig skulle medföra många resdagar per år. Resorna i sig var enbart tilltalande tänkte jag, tänk att få resa, jobba och tjäna pengar samtidigt. Jag kom på mig själv med att jag satt och log, förmodligen med ett djävligt fånigt leende på läpparna. Ur min dröm skulle jag snart väckas. Vad fan sitter du och flinar åt? Frågan kom som en mental örfil, utdelad av en person som med all säkerhet hade gjort detta många gånger tidigare, samtidigt njutit alldeles förbannat av det. Han njöt igen, var så säker. Hm. Jag fick fram ett harklande svar om hur trevligt fikarummet var, hur fint det var utsmyckat. Va fan, fick jag det ifrån tänkte jag? Ja, då har du fan i mig sett något som inte jag har sett, blev svaret. Härefter informerades jag om lönen, vilket fick mig att börja kallsvettas av två anledningar. Dels ställde jag mig frågan, varför pratar han om lönen i det här skedet?
9 Dels för att lönenivån i sig var så pass hög att jag var tvungen att fråga om. Jodå, jag hade hört rätt. För mig, en smått hisnande summa, skulle månadsvis gå in på mitt för stunden, tomma bankkonto. Stopp! Jobbet var väl inte mitt ännu? Låt inte tankarna ta dig iväg tänkte jag. Skulle jag, ha någon chans till jobbet blev min nästa fråga? Frågan var ställd till mig, av mig själv. Svaret dök aldrig upp från mitt inre, frågan fick bli obesvarad. Flera av de sökande, som likt mig suttit i ”mottagningsrummet”, hade onekligen sett slipade ut och med förmodad arbetslivserfarenhet, men också livserfarenhet. Mina tankar blev avbrutna lika bryskt som jag tidigare hade blivit kommenderad att sitta ner. Klarar du jobbet? Min upplevelse var att rösten ekade i rummet, hade någon eller några sökande suttit kvar ute i tidigare nämnt rum, hade de förmodligen funnit det bäst att gå. Kraften i hans röst var enorm, inte det minsta tilltalande. Mr. John, som han hette. Ja, jag fick se det på den skinande och mycket välpolerade skylten, förmodligen av mässing med svart text. Den stod längst ut på kanten av skrivbordet, så nära oss arbetssökande som den kunde utan att för den skull riskera att ramla i golvet.
10 Det var så, Mr. John hade inte presenterat sig, inte vad jag kommer ihåg. Jag kan ju ha fel, det är klart att han presenterade sig . I så fall har jag missat det, vilket i sig är fullt möjligt en dag som denna. Nåå? Mr. John väntade på ett svar påminde jag mig själv. Om jag klarar jobbet? Jag tänkte högt. Vilken djävla fråga. Han är ute efter att testa mig tänkte jag vidare. Innan jag hann tänka efter vad ett välformulerat svar skulle innehålla för ord, sprang orden över mina nu ganska torra läppar. Jag försökte fånga in dom, stoppa tillbaka desamma, tillbaka dit där de en gång haft sitt ursprung. För sent, tyvärr alldeles förbannat för sent. Jag kände en lätt, nej så fan heller. Jag kände en rodnad stor som en morgonsol i högsommar sprida sig över min annars bleka och för tillfället acnefria hy . Färgen steg oavbrutet i Mr. John’s nu mörkt tomatfärgade nuna. Tomaten var stor, den var alldeles djävligt stor. Att den nu skulle gå över till nästa stadie, därmed brisera vilket ögonblick som helst var helt säkert. Vad hade jag egentligen svarat? Jag rannsakade mitt svar snabbt, fann detsamma i mitt allra djupaste inre. Mitt svar hade varit; Vad fan tror du jag sitter här för?
Rune Hammargren Chefen "Big John", pressade på allt hårdare i arbetet samtidigt som Mc Ham alltmer ifrågasatte det liv som han och Caren levde. Kärleken till Caren fanns där, men uttalades alltmer sällan. Båda insåg förmodligen, var och en för sig, att kärleken gått i stå.
Skulle Caren ta med sig svaret på frågan i graven? Nej, obduktionen skulle chocka Mc Ham, han får reda på att Caren varit gravid i fjärde månaden. Mc Ham får nu uppleva det totala sveket, i den för stunden så grymma verkligheten. Under åren har Mc Ham hållit sporadisk kontakt med barndoms och brevvännen Tim, som tillsammans med sin familj bor i Alaskas vildmark. Där hade han som tonåring tillbringat ett antal somrar, de hade upplevt äventyret tillsammans, vilket även satt sina spår hos Mc Ham i vuxen ålder.
Svek, lust och längtan.
På väg till sin mor omkommer Caren mycket tragiskt i en bilolycka. Modern har på känn att Caren ville komma för att berätta något.
Mc Ham får allt tätare kontakt med Sun, som för övrigt jobbar vid samma firma. Sun är en kvinna som inte bara till det yttre har indianska drag, nej det cirkulerar blod i hennes ådror från svunnen tid, från annan kultur. En kultur som innehåller mycket mystik. Kommer livet tillåta Mc Ham att bli kär på nytt, att få ett annat liv, få det liv som han så högt önskar i Alaskas vildmark?
Rune Hammargren
www.bod.se
Svek, lust och längtan.