9789140676351 by Smakprov Media AB

LARS MOUWITZ

FILOSOFI Denna bok är en lärobok i filosofi för kurs 1 och 2 under Gy2011. Framställningen genomsyras av tre idéer: Filosofi bör förstås i sin historiska utveckling. De filosofiska tänkarna är beroende av att förhålla sig till sin samtid och till tidigare filosofer. För filosofen är alla böcker uppslagna.

Modern filosofi har o a en viss tematisk indelning beroende på vilken filosofisk fråga som diskuteras. Boken behandlar bland annat följande teman i sina underrubriker: språket, medvetandet, kunskapen, moralen, samhället och konsten. Ett hundratal diskussionsfrågor inbjuder till fördjupade samtal. Detta är en lärobok i filosofins grunder och bör kompletteras med dagsaktuell debatt och filosofiska originaltexter. Boken avslutas med ett register och en ordlista, båda mycket användbara för att t.ex. finna lämpliga sökord till Internet.

Lars Mouwitz har lång erfarenhet som gymnasielärare i filosofi och matematik. Han är sedan en tid tillbaka verksam som forskare vid Göteborgs universitet och Linnéuniversitetet och arbetar där med matematikfilosofiska och tvärvetenskapliga frågeställningar med anknytning till utbildning och bildning.

40676351_Omslag.indd 1

FILOSOFI

Filosofi bör förstås i förhållande till den människa som filosoferar. Filosofen är med nödvändighet engagerad i sin egen problematik, även när han eller hon närmar sig eviga frågor kring existens, mening och sanning.

FILOSOFI ANDRA UPPLAGAN

LARS MOUWITZ

2012-08-07 11.11

40676351_Filosofi.indb 5

2012-08-07 08.38

INNEHÅLL Antiken

Medeltiden

FRÅN MYT TILL FÖRNUFT 9 DE STORA FRÅGORNA OM NATUREN 11 Urämnet 11 Matematik och harmoni 13 Motsatsernas kamp och förening 14 Atomer och tomrum 17 De fyra elementen 18 Allt finns i allt 19

TRO OCH VETANDE 63 AUGUSTINUS 65 Den kristnade hedningen 65 Kunskapen 66 Själen 69 Tiden 70 Samhället 71 Arvet efter Augustinus 72

SOKRATES 20 Den kritiske granskaren 20 Demokratin 21 Sofisterna 22 Sokrates diskussionskonst 24 Rättegången 27

THOMAS AV AQUINO 73 Den grevlige tiggarmunken 73 Kunskapen 74 Gud och skapelsen 76 Själen och döden 78 Moralen 79 Samhället 79 Konsten 80 Från kättare till helgon 82

PLATON 29 Den tänkande aristokraten 29 Samhället 30 Statens och personlighetens förfall 32 Kvinna och man 34 Kärleken 35 Kunskapen och verkligheten 35 Själen och döden 38 Moralen och det goda livet 39 Akademins utveckling och Platons död 40 ARISTOTELES 41 Den systematiske naturforskaren 41 Kritik av Platons idélära 42 Naturen 43 Själen och döden 44 Moralen och det goda livet 45 Samhället 47 Kvinna och man 49 Konsten 49 Kunskapen och sanningen 50 Språk och vetande 51 Metafysik 53 Lykeion och Aristoteles död 55 HELLENISMEN 56 Livsfilosofi och vetenskap 56 Lust och olust 56 Frihet och nödvändighet 58 Skeptiker 60 Förfall och förföljelse 60

40676351_Filosofi.indb 5

OCKHAMS RAKKNIV 83 De enskilda tingen 83 Universaliestriden 84 Mentala tecken 85 OPPOSITION OCH REAKTION 86 Inkvisitionen 86 Mot en ny tid 87

Renässansen och upplysningen VÄRDIGHET OCH FÖRNUFT 89 RENÉ DESCARTES 91 Den tvivlande vetenskapsmannen 91 Kunskapen 92 Misstagets möjlighet 95 Själen, kroppen och naturen 97 Den nya filosofin 101 MATERIA OCH MONADER 102 Arvet efter Descartes 102 Ockasionalismen 102 Leibniz monadlära 103 Maskinen människan 105

2012-08-07 08.38

BARUCH SPINOZA 107 Den utstötte linssliparen 107 Kunskapen 108 Substansen 109 Själen och döden 111 Moralen och det goda livet 111 Ett märkligt möte 113 BRITTISK ERFARENHETSFILOSOFI 114 Empirism och rationalism 114 Gyckelbilderna 115 Vetenskapen 116 Kunskapen 117 Språket 119 Den besvärlige biskopen 120 Samhället 121 DAVID HUME 125 Den gode skeptikern 125 Kunskapen 126 Vetenskapen 127 Moralen 129 Själen och döden 130 Konsten 131 Skepticism och common sense 133 IMMANUEL KANT 134 Sadelmakarens lärde son 134 Kunskapen 135 Moralen och det goda livet 139 Själen och döden 142 Konsten 142 Att skapa världen 144 FILOSOFINS PROBLEM 145

1800-talet REAKTION OCH SPLITTRING 147 ANDEVETENSKAP OCH ROMANTIK 148 Romantiken 148 Idealismens kunskapssyn 148 Konsten 153 Positivism och pragmatism – två motbilder 154 SÖREN KIERKEGAARD 156 Den ironiske enskilde 156 Kunskapen 157 Moralen och det goda livet 158 DE STORA IDEOLOGIERNA 163 Förnuftets frihet 163 Äldre liberalism 163 Konservatismen 164 Moral och lag: utilitarismen 166 Socialliberalismen 168 Marxismen 169

40676351_Filosofi.indb 6

FRIEDRICH NIETZSCHE 175 Den gudlöse prästsonen 175 Moralen och det goda livet 176 Själ och kropp 179 Kunskapen 180 Språket och konsten 182 Nietzsche och nazismen 183 MOT SEKELSKIFTET 185

Moderna tider – de stora berättelserna FILOSOFI OCH VETENSKAP 187 FENOMENOLOGI 189 En vetenskaplig filosofi 189 Kunskapen 189 Livsvärld och vetenskap 192 Tillvaron och döden 193 Teknikens väsen 195 ANALYTISK FILOSOFI 197 Semantik 197 Common sense 197 Sinnesdata 198 Logisk atomism 199 Språket 199 Vetenskapen 205 LUDWIG WITTGENSTEIN 208 Den filosofiske ingenjören 208 Logiken och världen 209 Den senare Wittgenstein 213 Språket 214 Den omöjliga vissheten 215 Livsform och praxis 217 Att säga och att göra 218 Det självklara 218 JEAN-PAUL SARTRE 220 Den bortskämde revoltören 220 Friheten 220 Kunskapen 221 Medvetandet 222 Den andre 226 Moralen 228 Samhället 229 KARL POPPER 231 Den fantasifulle kritikern 231 Språket 232 Vetenskapen 233 De tre världarna 238 Samhället 241

2012-08-07 08.38

HANS-GEORG GADAMER 245 Den motspänstige kemistsonen 245 Metoden – ett hinder? 246 Vilka är grundfrågorna? 248 Konsten som samspel, symbol och fest 250 HANNAH ARENDT 252 Den politiska filosofen 252 Det totalitära samhället 252 Den banala ondskan 254 Människans villkor 255 Vem och vad är du? 256 Berättelse och minne 257 Tänkande 259 EFTERKRIGSTIDEN 261

Efterkrigstid, postmodernism och ett nytt millennium 1900-TAL: DEKONSTRUKTION OCH NYA VÄRDEN 263 SPRÅK OCH TANKE 264 Inledning 264 Semantik 264 Deduktiv argumentation 268 Analytisk språkfilosofi 275 ARGUMENTATIONSANALYS 277 Argumentation med induktion 277 Argumentation med typexempel 277 Argumentation med analogier 278 Argumentation utifrån teoretiska modeller 278 Manipulerande argumentation 279 Aspekt- och perspektivmarkörer 280 Pro et contra-lista 281 Deliberation 282 MEDVETANDE OCH MATERIA 284 Inledning 284 Arvet efter Descartes 284 Spöket i maskinen 285 Identitetsteorin 286 Den emergenta interaktionen 288 Modern dualism 288 Kognitionsforskning 290 Den intelligenta maskinen 291 AI-FORSKNING 293 Stark och svag AI 293 Medvetande och kreativitet 294 Kinesiska rummet 294 KUNSKAP OCH VETENSKAP 297 Inledning 297 Hypotetisk-deduktiv metod 298 Korrelation och induktion 299 Förklaring och förståelse 300

40676351_Filosofi.indb 7

Paradigm och revolution 302 Vad är ett vetenskapligt faktum? 303 Tecken och struktur 306 Diskurs och makt 307 Dekonstruktion och postmodernism 309 Självreferensens problem 314 KVANTITATIVA OCH KVALITATIVA FORSKNINGSMETODER 315 Kritiken av objektivistisk vetenskapssyn 315 Kvantifiering och reduktionism 315 Några kritiska perspektiv: språk och fakta 319 Grundad teori (grounded theory) 320 Hermeneutik 321 Kritisk teori 323 Postmodernism 325 Reflexiv metod 327 MORALEN OCH DET GODA LIVET 330 Inledning 330 Skulden och friheten 330 Att handla rätt 332 Att överväga 332 Vad är ett värde? 336 Att föreskriva något 337 Att uppoffra sig 338 Det goda livet 338 SAMHÄLLET OCH STATEN 342 Det rättvisa samhället 342 Minimalstaten 343 Gemenskaparna 345 Kritisk teori 348 Feminism 349 Den ekologiska rörelsen 352 EKOSOFI 354 Natur och teknik 354 Helhetssyn och identifikation 355 Normpyramiden 357 KONSTEN 358 Det moderna 358 Den sanna konsten 358 Musikindustrin 359 Det postmoderna 361 NÅGRA TRENDER I BÖRJAN AV 2000-TALET 362 Den nya franska humanismen 364 Den teologiska vändningen 364 Kognitionsforskningen 365 Libertarianismen 366 Makt och genus 367 Mot en ny tid 368 Register 369 Liten filosofisk snabbordlista 373 Bildförteckning 375

2012-08-07 08.38

OPPOSITION OCH REAKTION Inkvisitionen

teleologisk mekanistisk

Trots att thomismen fick en stark ställning inom kyrkan utsattes den ofta för kritik. Dominikanerna hade snabbt accepterat Thomas lära, och eftersom dessa organiserade inkvisitionen kunde de även med maktmedel försöka genomdriva läran. Men detta innebar inte att all opposition tystades. Det som var förbjudet i Paris kunde vara tillåtet i Oxford eller Bologna och lärare och studenter kunde på otaliga sätt kringgå förbuden. Thomismen framstod som en nymodighet i förhållande till den tusenåriga augustinska läran, och kom därför aldrig att helt dominera. Inom franciskanerorden fanns till exempel ett betydelsefullt motstånd mot thomismen, liksom bland naturfilosoferna i Oxford och i Paris. Naturfilosoferna i Oxford genomförde kemiska, tekniska och optiska experiment. De drömde om mekaniskt framdrivna skepp och vagnar, om flygplan och ubåtar och livsförlängande mediciner. Parisfilosoferna kritiserade Aristoteles teleologiska förklaringar och ersatte dessa med mekanistiska betraktelsesätt. Vid de italienska universiteten spreds humanistiska läror där människan sattes i centrum, befriad från all kyrklig överhöghet. Prästernas ledande roll ifrågasattes: de egentliga samhällsbärarna är väl istället klassen av köpmän och handelsmän? Det är ju dessa som sörjer för folkets materiella välfärd.

Att bli dömd och avrättad för kätteri var ingen privat angelägenhet. De dömda fördes i procession, en så kallad autodafé, till avrättningsplatsen. Kättarna bar höga mössor och speciella kläder med symboler som beskrev deras brott och hur de skulle straffas. Finns det historiska paralleller? Kopparstick av Bernard Picart.

medeltiden

40676351_Filosofi.indb 86

2012-08-07 08.39

Inkvisitionens huvudsyfte hade en gång varit att bekämpa olika religiösa irrläror, bland annat de så kallade katarerna (därav ordet ”kättare”), men den kunde ju också tas i bruk för att stoppa spridningen av vissa farliga filosofiska idéer. Den som anklagades av inkvisitionen var i princip rättslös, och både han själv och eventuella vittnen kunde genom tortyr tvingas ”bekänna”. Straffen kunde variera från beslagtagande av egendom (vilket förklarar de många rättegångarna mot döda personer) till livstids fängelse eller döden. Om man vägrade erkänna sin skuld eller återföll i sin avvikelse dömdes man vanligen till att bli levande bränd. Trots att inkvisitionens dödsdomar sällan drabbade filosofer kunde dessa ändå tystas genom hot och förföljelser. Vanliga straff var förbud att undervisa, offentliga bokbål, landsförvisning eller fängelse. Genom sin blotta existens ledde inkvisitionen dessutom till en omfattande självcensur bland filosoferna, särskilt vad gäller att formulera sig i skrift.

Mot en ny tid Under 1300-talets senare hälft drog en fruktansvärd pest fram genom Europa, den så kallade digerdöden. Denna katastrof markerar i tiden också slutet för skolastiken. Under 1400-talet börjar den medeltida världsbilden falla sönder. Som vi redan har sett fanns en omfattande inre opposition, vilken också fick sin näring av skarpa motsättningar i samhället. En växande självmedveten borgarklass sökte en position i samhället, och påvemakten bekämpades både av kungar och folkliga religiösa rörelser. Kravet på religiös reformation växte sig allt starkare. I den blomstrande handelsstaden Florens, renässanskulturens hjärta, skapades Accademia Platonica. Under stridsropet ad fontes, till källorna, gick man till storms mot den medeltida skolastiken. Mot den torra begreppsanalysen satte man retorik och språklig utsmyckning. Platons verk översattes för första gången i sin helhet från grekiska och år 1470 trycktes Lucretius De rerum natura, i vilken Demokritos materialistiska filosofi presenteras och hyllas. En annan mäktig impuls kom från de kristna som sökt sig västerut då Konstantinopel föll år 1453. Med sig hade de mängder av skrifter författade av antikens filosofer och vetenskapsmän. Olika tekniska innovationer som glasögonen, som förlängde ”läslivet”, och boktryckarkonsten gav också människor nya möjligheter till studier av klassisk litteratur och filosofi. Den tidsålder som renässansens män skulle komma att kalla ”den mörka medeltiden” gick mot sitt slut.

Accademia Platonica ad fontes

opposition och reaktion

40676351_Filosofi.indb 87

2012-08-07 08.39

Ren채ssansen och upplysningen

40676351_Filosofi.indb 88

2012-08-07 08.39

Okänd yngling porträtterad av Filippino Lippi 1485.

VÄRDIGHET OCH FÖRNUFT Renässansens lärda män i 1400-talets Italien uppfattade sig själva som nydanare men också som förvaltare av de antika idealen. Medeltiden framstod för dem som en mörk och andligt förfallen tid. Thomas av Aquino hade en gång sagt att arvssynden gett upphov till ”fyra sår” hos människan: svaghet, okunnighet, ondska och lystenhet. Under renässansen uppfattades människan istället som en värdig och fulländad varelse. Människan kunde förstå allt och hon kunde själv välja om hon ville vara gudomlig eller djurisk. Den typiska renässansmänniskan var kanske Leonardo da Vinci som behärskade i stort sett allt samtida vetande och nästan alla konstarter. Leonardo hade också klart för sig att en ny vetenskap måste komma, en vetenskap byggd på observationer, orsaksförklaringar och matematik. Renässanshumanisterna i övrigt hyllar dock ofta på ett tämligen okritiskt sätt antik bildning, vilket förutom antikens filosofi och litteratur, även innefattar astrologi, alkemi, magi och mystik. Dessa läror hade börjat spridas därför att texter från hellenistisk tid hade översatts. Kyrkan hade med inkvisitionens hjälp under medeltiden förföljt och nästan utrotat olika kätterska rörelser, men under slutet av 1400-talet riktades också bannstrålen mot häxeriet. Häxan var ofta en ”klok gumma” eller gubbe som sysslade med folklig läkekonst. Detta blev nu förbjudet, endast de som fått akademisk utbildning fick ägna sig åt läkekonsten. Vid slutet av 1500-talet bryter en ny naturvetenskap fram. Denna ställer en heliocentrisk teori mot den gamla geocentriska och ger en mekanistisk förklaring av naturen som ställs mot den gamla teleologiska. Pionjärerna var här Copernicus, Kepler och Galileo Galilei. Den sistnämnde ställdes inför inkvisitionen för sina ”irrläror” och tvingades efter hot om tortyr att ta tillbaka sina teorier. Han lär dock ha fortsatt sin forskning i hemlighet. Den kringflackande filosofen Giordano Bruno fick ett värre öde. Han spred bland annat läran att universum var oändligt och att det fanns oräkneliga världar som vår. År 1600 dömdes han av inkvisitionen

mekanistisk förklaring teleologisk förklaring

vÄrdighet och FörnuFt

40676351_Filosofi.indb 89

2012-08-07 08.39

Boktryckarkonsten var viktig för vetandets utveckling, speciellt när den kompletterades med massproduktion av läsglasögon! Här syns en av apostlarna helt ohistoriskt med en så kallad pince-nez, i en målning av Hans Holbein den äldre från 1490.

och blev levande bränd, dock inte på grund av sin kosmologi utan därför att han ifrågasatte vissa av kyrkans centrala dogmer. Den mekanistiska världsbilden fick snart fäste och fullkomnades med Newtons Naturfilosofins matematiska principer år 1687. Människans hem hade nu förflyttats från universums mitt i ett begränsat och ändamålsstyrt rum, till att bli ett litet stoftkorn bland miljoner andra stoftkorn i en oändlig kosmisk maskin. Gud förvandlades från att ha varit ett viljestarkt, kärleksfullt och ingripande väsen, till att bli en matematiker och mekaniker som dragit sig tillbaka till ett passivt betraktande av sin fullbordade skapelse. Denna perspektivförskjutning från mening och ändamål till mekanik och automatik leder oss in i upplysningstiden. Under upplysningstiden uppfattas politik snarast som ingenjörskonst byggd på rationella överenskommelser. Med förnuftets hjälp ska samhället kunna omkonstrueras som en maskin. En stark utvecklingsoptimism är vanlig bland 1700-talets intellektuella. Franska revolutionen kan ses som en gräns för denna nya epok. Den motreaktion som sedan skulle komma hyllade helt andra ideal och principer.

renÄssansen och upplysningen

40676351_Filosofi.indb 90

2012-08-07 08.40

RENÉ DESCARTES (1596–1650) Den tvivlande vetenskapsmannen René Descartes, eller Renatus Cartesius, föddes i Touraine i nordvästra Frankrike år 1596. Familjen tillhörde lågadeln och fadern var i offentlig tjänst. René lär ha varit klen och sjuklig ända från födelsen och var under hela sitt liv mycket mån om att sköta om sin vacklande hälsa. Vid tio års ålder sändes han till den ansedda jesuitskolan La Flèche där han studerade i åtta år. Under hans tid i skolan inträffade en sensationell händelse: Galilei hade år 1609 börjat rikta sin kikare (en av världens första) mot stjärnhimlen och han hade märkliga saker att berätta. Det visade sig att solen hade fläckar, månen hade berg och Jupiter hade egna månar! Dessa upptäckter togs emot med häpnad och bestörtning i Europa och övriga världen. Några år senare diskuterades hans upptäckter till och med i Peking av kinesiska astronomer. År 1612 till 1618 vistades Descartes i Paris där han ägnade sig åt sällskapsliv och studier. Sedan bryter han upp och ansluter sig som frivillig till ett franskt regemente i Holland. Han ville ut och se världen, studierna gav inget eftersom allt han tvingades lära sig verkade stå på osäker grund:

”Av denna anledning övergav jag helt och hållet bokstudierna, så snart åldern tillät mig att göra mig oberoende av mina lärare. Jag beslöt att inte längre söka något annat vetande än det jag kunde finna inom mig själv eller också i världens stora bok, och använde återstoden av min ungdom till resor, till att besöka hov och arméer, till att umgås med folk av skilda lyn nen och villkor, till att samla olika erfarenheter, till att pröva mig själv i olika situationer vari ödet försatte mig och till att överallt anställa sådana reflexioner över det jag påträffade att jag kunde dra någon nytta av dem.” År 1619 lämnar Descartes Holland, det trettioåriga kriget har börjat, och han ansluter sig till den kejserliga hären i Tyskland. Vid ett tillfälle lämnas han ensam förlagd i ett ”varmt rum” där han i sin ostördhet plötsligt i hänförelse inser hur han ska bygga upp en ny ”underbar vetenskap”. Han reser dock runt i Europa i ytterligare nio år innan

rené descartes

40676351_Filosofi.indb 91

2012-08-07 08.40

han slutligen bosätter sig i Holland där han börjar systematisera och skriva ner sina tankar. År 1633 döms Galilei av inkvisitionen för sin heliocentriska teori och tvingas göra offentlig avbön. Detta skrämmer Descartes till den grad att han avstår från att ge ut sitt stora naturvetenskapliga verk Världen, där en heliocentrisk teori förenas med en mekanistisk syn på materia. Istället utvecklas hans tänkande i mer filosofiska banor och då han senare presenterar delar av sina naturvetenskapliga teorier garderar han sig noga för att inte stöta sig med kyrkan. Så skriver han till exempel att skapelseberättelsen naturligtvis är riktig, men att det ändå är lättare att förstå världen om man tänker sig att det gick till på ett helt annat sätt. År 1637 publiceras hans Avhandling om metoden som är skriven på franska, istället för latin, och tänkt för en stor publik. År 1641 utges Betraktelser över den första filosofin skriven på latin och avsedd för en mer lärd krets. Descartes första och avgörande problem blev att söka besvara frågan: Vad kan jag överhuvudtaget veta?

Kunskapen Det medeltiden kallar kunskap är enligt Descartes bara en okritisk blandning av gamla skrifter som ofta motsäger varandra. På samma sätt som en ensam arkitekt bygger det bästa huset borde istället ett enda och ensamt förnuft konstruera den bästa teorin, eftersom det ensamma förnuftets skapelser inte kan leda till sådana motsägelser som det vimlar av i ”den gamla filosofin”. Det enda Descartes vill lita på är alltså det egna förnuftets kraft, och han tänker inte ha tilltro till några auktoriteter eller låta sig påverkas av någon annans tänkande.

fyra rEglEr Den skolastiska logiken innehåller enligt Descartes alldeles för många regler och dessutom lämpar den sig inte då man vill vinna ny kunskap, logiken ordnar bara det man redan tror sig veta. I den ”nya filosofin” Descartes vill skapa behövs bara följande regler: 1. Man ska aldrig godta något som sant, som inte framstår så

klart och tydligt för ens själ att det inte kan betvivlas. Att något är klart innebär att det står i centrum för förnuftets uppmärksamhet, att det är tydligt innebär att det går att se i alla sina delar och att det inte kan förväxlas med något annat.

renÄssansen och upplysningen

40676351_Filosofi.indb 92

2012-08-07 08.40

2. Varje problem man undersöker ska uppdelas i så många

delar som möjligt och som behövs för att det ska kunna lösas. 3. Man ska ordna sina tankar på så sätt att man utgår från

det enklaste och lättfattligaste för att sedan stegvis höja sig till det mer sammansatta. 4. Man ska se till att göra fullständiga uppräkningar och ha en

sådan översikt att inte något hoppas över.

dEt MEtodiska tvivlEt Vad är det då som är så klart och tydligt att det inte kan betvivlas? I syfte att finna det som är säkert sant (enligt regel 1) sätter Descartes igång med att tvivla på allt som han tidigare trott vara sant. Han säger ”jag förkastar som absolut falskt allt det, vari jag kunde finna minsta tvivel, för att se om inte efter detta något skulle bli kvar att tro på som vore höjt över allt tvivel”. Descartes ifrågasätter naturligtvis all filosofi och alla de gamla auktoriteterna, men inte nog med det, han tvivlar också på sina sinnen! Ibland har vi upplevelser som sedan visat sig vara illusioner. Så ser till exempel en åra nedstucken i vattnet avbruten ut utan att vara det. Vi kan inte ens vara säkra på geometriska bevis eftersom så många människor, och varför inte då Descartes själv, kan resonera fel. ”Jag sitter här vid brasan iklädd min vinterrock och håller detta papper i min hand” säger Descartes, men hur kan han veta att detta inte är en dröm? I så fall är allt han upplever just då bara illusioner. I detta kaos av tvivel finns det ändå något som inte kan betvivlas, menar Descartes, nämligen det att han själv faktiskt just då tänker och tvivlar. Med full säkerhet kan han påstå: Jag tänker, alltså finns jag till (Je pense, donc je suis eller Cogito ergo sum). Men vad är då detta jag, som ensamt klarade testet? Descartes menar att han kan tänka bort sin egen kropp eller att han är på en viss plats, till och med hela världen kan han tänka bort, men inte sitt jag:

”Härvid förstod jag att jag var en substans, vars hela väsen eller natur består i att tänka och som för att finnas till ej behöver någon plats och ej heller är beroende av något materiellt. På så sätt är detta jag, det vill säga själen, genom vilken jag är vad jag är, helt skild från kroppen och lättare att få kunskap om än denna.”

rené descartes

40676351_Filosofi.indb 93

2012-08-07 08.40

Det ensamma förnuftet har fått syn på sig själv, och definierat sin egen existens som den enda säkra kunskapen hitintills, men än så länge är det absolut ensamt i världen. Hur ska Descartes komma vidare?

idén oM gud och dEn cartEsianska cirkEln

ontologiska gudsbeviset

cirkelbevis

Descartes hade många idéer i sin själ, men bland alla dessa fanns en idé som hade en särskild karaktär, nämligen idén om Gud. Så här beskriver han gudsidén: en oändlig och fullkomlig, av annat helt oberoende substans, som har högsta insikt och största makt. Ingen annan idé hade denna föreställning om fullkomlighet. Men hur kan en sådan idé uppstå? Descartes uppfattade sig själv som i hög grad ofullkomlig, själva tvivlet visade ju på det, och hur skulle en sådan ofullkomlig varelse som han kunna komma på idén om det fullkomliga? Ett föremål som har en viss värme kan ju till exempel inte värma upp något annat till högre värme än vad det själv har, menar Descartes. Den enda möjliga förklaringen är att ett fullkomligt väsen ligger bakom idén och att detta väsen sedan ”nedlagt” idén i Descartes själ. Gud har alltså inplanterat idén om en Gud i Descartes själ! För att verkligen övertyga läsaren tillgriper han även en variant på ett medeltida gudsbevis, det så kallade ontologiska gudsbeviset, vilket på 1000-talet formulerades av Anselm av Canterbury: eftersom Gud är det mest fullkomliga väsendet måste detta även ha egenskapen existens, annars vore det inte fullkomligt. Detta framstår för Descartes som lika självklart som att en triangels vinkelsumma måste vara 180 grader eller som att begreppet ”berg” förutsätter begreppet ”dal”. Resonemanget har kritiserats för att det egentligen förutsätter det man vill komma fram till, ett så kallat cirkelbevis, men Descartes själv uppfattade det snarare som en omedelbar insikt, och inte som ett bevis. För Descartes är Guds existens en avgörande fråga, Gud är garantin för yttervärldens existens och för att vi ska kunna skilja på dröm och verklighet. Detta beror på att vårt förnuft, som låter oss klart och tydligt inse vissa sanningar, är en del av den gode Gudens skapelse. Därför kan vi lita på det. Även vad gäller detta resonemang beskylldes Descartes av samtida kritiker för att tänka i cirkel: å ena sidan bevisar han Guds existens utifrån att det klart och tydligt inses, å andra sidan är Gud garantin för att vi ska lita på det vi klart och tydligt inser. Våra upplevelser kan vara nog så intensiva i drömmen, menar Descartes, men förnuftet arbetar inte lika klart i drömmen och själva händelserna är inte lika förnuftigt sammanhängande som i

renÄssansen och upplysningen

40676351_Filosofi.indb 94

2012-08-07 08.40

verkligheten. Med hjälp av vårt kritiska förnuft kan vi alltså upphäva tvivlet och skilja verklighet från illusioner och drömmar.

dEn ondskEfullE dEMonEn I sina Betraktelser utvecklar Descartes ytterligare ett argument för sitt tvivel. Tänk om det finns en ondskefull demon, en deus deceptor, som ständigt lurar honom. Det som han tycker är som mest självklart och till och med motsägelsefullt att förneka, som till exempel påståendena ”kvadraten har fyra sidor” och ”det som är gjort kan inte göras ogjort”, kanske också är falska? Nu blir Descartes tvivel så hisnande att det sätter hans egna metodregler ur spel. Demonen kanske lurar honom vad gäller vad som är klart och tydligt. Och hur går det då med gudsbeviset? Inte ens nu kan dock Descartes tvivla på sin existens, menar han, eftersom detta att bli lurad ju också innebär att man måste finnas till! Descartes menar att även bevisen om Guds och därmed yttervärldens existens håller.

deus deceptor

Finns det någon bild vi kan lita på?

Misstagets möjlighet Hur kommer det sig då att vi tar miste på vad som är sant och falskt? Jo, menar Descartes, när det gäller förståndet så är vi människor mycket begränsade men vad gäller vår fria vilja så är vi obegränsade. Viljan är för snabb jämfört med förståndet och bejakar eller förnekar gärna påståenden utan förnuftets granskning. Tyvärr, menar

rené descartes

40676351_Filosofi.indb 95

2012-08-07 08.40

medfödda idéer fantasier varseblivningar

Descartes, så ”lämnar det praktiska livets krav på handling inte alltid oss tid för en så noggrann prövning”. De idéer vi har i vår själ är i sig varken sanna eller falska, en fantasi finns på samma sätt som en observation i själen. Först då vi med viljans hjälp fällt ett omdöme om dem avgörs sanningsfrågan för oss, och desto viktigare att förnuftet först får göra en kritisk bedömning. Varifrån har våra idéer då kommit? Descartes menar att vi har vissa medfödda idéer, till exempel gudsidén och idén om en själslig substans. Dessa framstår som självklart sanna. Andra idéer är våra egna fantasier, dessa har vi själva skapat och vi kan styra dem med vår vilja. Den tredje typen av idéer är den som nu fångar Descartes intresse: idéer som är varseblivningar, till exempel att höra buller, se solen, eller bränna sig på en eld. Dessa idéer som förmedlas av våra fem sinnen har vi inte samma kontroll över, de verkar leva sitt eget liv. Men kan vi lita på att de är sanna?

sinnEnas bEdräglighEt I Första betraktelsen skriver Descartes:

”Det är ju så att allt jag hittills betraktat som mest sant har jag mottagit från sinnena eller medelst dem. Men nu har jag kommit underfund med att de ibland bedrar oss, och det är klokt att aldrig lita på sådana som bedragit oss, det må vara blott en enda gång.”

induktion

Aristoteles hade föreställt sig att varseblivningar var avbilder som lämnade tingen och liksom ”stämplades” in i själen. Med hjälp av våra sinnen och induktion skulle vi på detta sätt få en korrekt uppfattning om tingens väsen. Så är det inte alls, menar Descartes, det behöver inte finnas någon likhet mellan det föremål som uppfattas och den idé själen får av det. När vi till exempel läser en text fylls själen av idéer men det finns inte minsta likhet mellan dem och bokstavskrumelurerna på textsidorna! När vi lyssnar på någon som talar gäller samma sak. Och en blind man som uppfattar och tolkar världen mycket bra med sin käpp, vilka bilder mottar han? Och den enbente mannen som känner smärta i en tå som han inte har? Och solen som vi tack vare förnuftet vet är många gånger större än jorden uppfattas ju av synsinnet som en mycket liten lysande skiva. Descartes poäng är att varseblivningar kräver förnuftets tolkning och kritiska granskning. Det krävs till exempel en omfattande teoribildning för att kunna

renÄssansen och upplysningen

40676351_Filosofi.indb 96

2012-08-07 08.40

veta hur stor solen egentligen är, och vårt synintryck får självklart ge vika för förnuftet. Varseblivning är, menar Descartes, bara materia i rörelse. Ett yttre föremål sätter materia i rörelse, och genom stötar och kollisioner förmedlas rörelsen till våra sinnesorgan. Det finns ingen anledning att tro att detta skulle ge en avbild av föremålet. Nerverna inne i kroppen är inte heller att lita på, de är enligt Descartes som rep som sinnesorganet drar i för att påverka hjärnan. Men det är inget som hindrar att något annat drar i repet längre in i kroppen och då saknar våra ”varseblivningar” helt kontakt med yttervärlden, som till exempel den enbente mannens fantomsmärta. Efter denna uppgörelse med Aristoteles betonar Descartes att bara förnuftet får utföra sin kritiska granskning så är varseblivningarna ändå en ovärderlig källa till kunskap. Genom att ta gott om tid på sig och pröva en och samma sak med flera sinnen, genom att använda minne och förstånd och genom att vara medveten om misstagens orsaker kan misstagen undvikas. Descartes avslutar:

fantomsmärta

”Då jag vet allt detta, bör jag inte längre befara att vad mina sinnen dagligen visar mig är falskt, utan jag bör betrakta de gångna dagarnas överdrivna tvivelsmål som löjliga och för kasta dem.” Descartes fråga Vad kan jag överhuvudtaget veta? är central för vad vi idag kallar kunskapsteori. Descartes filosofi är rationalistisk: vi har en förmåga att med förnuftet (ratio) nå säker och grundläggande kunskap, vi har vissa medfödda idéer som är självklart sanna, varseblivningar däremot är bedrägliga och måste bearbetas av förnuftet innan de ger kunskap. Naturvetenskaplig forskning är enligt Descartes som att dechiffrera ett brev. Får man ett meningsfullt meddelande genom att t.ex. byta ut alla A mot B, alla B mot C och så vidare, så måste man ha rätt.

kunskapsteori rationalistisk

Själen, kroppen och naturen Som vi har sett är kunskapen om att vi har en själ medfödd och självklar. Själen är enligt Descartes en tänkande substans. En sådan substans har förnuft och fri vilja men saknar utsträckning, det vill säga den tar ingen plats. Substansbegreppet har Descartes lånat från den medeltida tolkningen av Aristoteles, vilket innebär att substansen ses som en ”bärare” som kan ha olika egenskaper. På motsvarande sätt har vi en medfödd kunskap om ett materiellt substansbegrepp

tänkande substans

rené descartes

40676351_Filosofi.indb 97

2012-08-07 08.40

utsträckt substans

menar Descartes. Som exempel tar han ett stycke vax, som först är hårt och kallt, det klingar om man slår på det, och det har kvar lite av blomdoft. När han sedan för det närmare elden förlorar det sina gamla egenskaper och får nya. Det får ny smak, ny lukt, ny färg, det blir mjukt och det hörs inget när vi slår på det. Alla våra fem sinnen signalerar alltså att det är något nytt, men förnuftet vet att det är samma ”bärare”, samma substans. Typiskt för materia är att det är en utsträckt substans, det tar plats, och omvänt gäller också att allt som tar plats är materia. För Descartes blir alltså rum och materia samma sak, något tomrum kan av princip inte finnas. Det som verkar vara tomrum är egentligen fyllt av mycket tunn materia även det.

växtEr och djur är autoMatEr

rörelse

mekanistisk

Eftersom materia är detsamma som utsträckthet i rummets tre dimensioner kan materia fullständigt beskrivas med geometri och matematik. Precis som Demokritos menar Descartes att egenskaper som färg, smak och lukt enbart är subjektiva, det vill säga de uppstår hos våra sinnen och finns inte i själva materien. Vi upplever smärta när vi bränner oss på en eld, men därför tror vi inte att elden har egenskapen ”smärta”, och på samma sätt skapas färger, smaker och lukter av oss själva. De är inte egenskaper hos tingen. Med rörelse menar Descartes enbart att materia flyttas från en plats till en annan. Därmed överger han medeltidens ”besjälade” aristoteliska rörelsebegrepp som ju innefattar utveckling mot ett visst mål styrt av de färdiga formerna. Descartes menar att all rörelse i naturen kan fullständigt beskrivas med tre naturlagar: varje föremål förblir i sitt tillstånd (antingen i vila eller i rörelse) om det inte påverkas av yttre orsaker, föremål i rörelse rör sig rätlinjigt om de inte påverkas, två kroppar som kolliderar påverkar varandras rörelseriktning. Descartes har ett renodlat mekanistiskt synsätt på naturen. Ett urverk och ett solsystem är båda mekaniska apparater. Och inte nog med det, växter och djur är också som ett slags urverk, de är komplicerade ”automater”. Djur och växter har ju ingen själ, därför måste de lyda de rörelselagar som gäller för materia.

Människan – En dubbElvarElsE

determinerad

I Descartes tänkta första verk, som han avstod från att publicera, tar han med läsaren till en mekanisk inbillad värld som är exakt som vår. I denna värld är Gud bara en igångsättare, sedan har allt bildats på mekanisk väg i ett helt determinerat förlopp. Det finns alltså ingen slump eller fri vilja inblandad i det som inträffar, allt sker på grund av

renÄssansen och upplysningen

40676351_Filosofi.indb 98

2012-08-07 08.40

De där människorna som du möter på gatan, är de egentligen automater?

att naturlagarna exakt bestämmer vad som i varje ögonblick kommer att inträffa. I denna värld finns också människor som ser ut precis som vi men de är maskiner, allt de gör sker helt mekaniskt. Då en sådan människa bränner sin fot på en eld, påverkas partiklar på människans hud, som i sin tur påverkar partiklar som rör sig i nerverna och åstadkommer en signal i hjärnan. Sedan strömmar partiklar från hjärnan ut i musklerna och foten rycks undan. Kroppen beskrivs som ett system av hävstänger, rep och partiklar. Denna inbillade värld, som inte går att skilja från vår, är förstås vår egen och Descartes föreställde sig den mänskliga kroppen just

rené descartes

40676351_Filosofi.indb 99

2012-08-07 08.40

tallkottkörteln

dualistisk

på detta sätt. I ett avseende skilde sig dock dessa maskinmänniskor till det yttre från oss: de kunde inte tala. Han menade att det skulle krävas en alltför komplicerad apparat för att åstadkomma tal för att det skulle vara praktiskt möjligt. Men hur kan detta hänga ihop med att människan har en själ, att hon är en tänkande substans? Descartes målar nu upp människan som en unik dubbelvarelse i naturen. Hon består av två substanser, den tänkande och den utsträckta, och dessa är ”verkligt skilda” från varandra, det vill säga de skulle kunna existera var för sig. Men hur kan det då vara möjligt att dessa kan påverka varandra? Hur kan det vara möjligt att själen som har fri vilja kan påverka den mekaniska kroppen och tvärtom? Själen, som ju inte tar någon plats, kan inte finnas på något speciellt ställe i kroppen, men Descartes hävdar att växelverkan mellan själ och kropp sker via tallkottkörteln, en liten körtel strax under hjärnan. Han valde denna därför att de tvådelade syn- och hörselintrycken som gick till den tvådelade hjärnan måste ju på något sätt samordnas till en enhet, och då låg denna körtel bra till rent fysiologiskt. Själen får en mängd intryck av olika slag från kroppen, både upplevelser och känslor, men dessa har materiellt ursprung och själen kan sätta sig över dem, ty den består enbart av förnuft och vilja. Själen visar sin självständighet när den ser verkligheten bortom fenomenen, när den fattar målmedvetna beslut, när vi bejakar eller avvisar och när vi riktar vår tanke mot något och använder vårt förnuft. Men i de flesta fall fungerar kroppen av sig självt ungefär som hos den inbillade världens maskinmänniskor. Descartes syn på människan framstår nu som strängt dualistisk, två substanser helt oberoende av varandra bildar människan. Hur dessa kan växelverka lyckas Descartes aldrig förklara, han pekade bara ut platsen där detta sker. Hur är det möjligt att själen med sin fria vilja kan påverka kroppen som ju är en del av en helt mekanisk och determinerad värld? I Descartes filosofiska system är själen själva grundstenen, i hans naturvetenskap är det de mekanistiska naturlagarna. Konflikten blir uppenbar och olöslig. När han skriver sin Tredje betraktelse tittar han ut genom fönstret på de förbipasserande:

”Men vad ser jag utom deras hattar och ytterkläder, under vilka kanske döljer sig automater? Mitt omdöme om dem blir dock att det är människor.”

100

renÄssansen och upplysningen

40676351_Filosofi.indb 100

2012-08-07 08.40

Den nya filosofin År 1642 förbjuds den nya filosofin i Holland och Descartes blev utsatt för ett illvilligt personangrepp från den protestantiske teologen Voetius. Descartes anklagas för att vara en slug förkunnare av ateismen och jämställs med en beryktad ateist som blivit levande bränd på bål år 1619. Ett tag verkade det som om Descartes skrifter skulle förbjudas och de utgivna exemplaren offentligen brännas, men kanske på grund av att Descartes var adelsman och hade inflytelserika vänner klarade han sig undan denna inte så ovanliga bestraffning. Det fanns tre kvinnor i Descartes liv: Helena Jans, den kvinna av enkel börd han levde ”i synd” med sedan många år, den lärda prinsessan Elisabet av Pfalz som han brevväxlade med, och så till sist Sveriges drottning Kristina. Genom den franske ambassadören i Stockholm fick Descartes år 1649 en inbjudan från den filosofiskt intresserade drottningen. Efter stor tvekan vågade sig Descartes på resan till, som han säger, ”björnarnas land bland klippor och is”. Men hans tid i Stockholm blev kort. Först insjuknade den franske ambassadören Chanut i svår influensa och Descartes vakade vid hans sida. Ambassadören tillfrisknade, men Descartes själv smittades och dog i lunginflammation i februari år 1650, efter bara några månader i Sverige.

Några utmaningar: 1. Måste det ”jag” Descartes beskriver vara en tänkande substans, dvs. något med självständig existens? Vad kan det annars vara? 2. Kan man skilja på verkliga upplevelser och drömmar så som Descartes påstod? 3. Skulle Descartes hamna i solipsism utan sitt gudsbevis, dvs. i en situation där han bara kunde veta att han själv existerade? 4. Granska kritiskt Descartes argument för ”sinnenas bedräglighet”. Hur kan vi t.ex. veta att de är bedrägliga? 5. Trots att Descartes ville frigöra sig från medeltidens tänkande är han ändå beroende av det. På vilka sätt då?

rené descartes

40676351_Filosofi.indb 101

101

2012-08-07 08.40

LARS MOUWITZ

40676351_Omslag.indd 1

FILOSOFI

FILOSOFI ANDRA UPPLAGAN

LARS MOUWITZ

2012-08-07 11.11