Anknytningsutvecklingen under de första levnadsåren 34
Trygg bas och säker hamn 39
Att knyta an kontra anknytningens kvalitet 41
Flera anknytningsrelationer 42
Kritisk period för utveckling av anknytning? 44
2. Olika sätt små barn knyter an på 49
Att bedöma anknytning hos små barn 50
Trygg och otrygg anknytning 51
Vem kan och bör bedöma anknytning? 59
Organiserad anknytning 64
Desorganiserad anknytning 65
Händelserepresentationer 74
Tidig anknytning och senare utveckling 75
3. Anknytning under barndomen 85
Anknytning i förskoleåldern 85
Inre arbetsmodeller 89
Mentalisering 94
Anknytning under mellanbarndomen (7–12 år) 102
Det målkorrigerade partnerskapet i ny version 103
Inre arbetsmodeller och känslomässig reglering 108
Inre arbetsmodeller och psykologiska försvar 109
Anknytningen börjar bli en del av barnets personlighet 113
4. Anknytning under tonår och vuxenliv 115
Den typiska anknytningsutvecklingen under tonåren 115
Frigörelse – en psykologisk eller beteendemässig process? 122
Skillnader mellan ungdomar med trygg och otrygg anknytning 125
Desorganiserad anknytning i tonåren 130
Begynnande vuxna 135
Anknytning som vuxen 136
Att bedöma anknytning hos tonåringar och vuxna 144
En komplex och föränderlig livsutveckling 145
5. Att förstå barns utveckling 151
Bronfenbrenners ekologiska systemteori 151
En transaktionell modell 160
Genetik 164
Hjärnans uppbyggnad och utveckling 172
Minnet och dess biologiska bas 174
De 1 000 första dagarnas betydelse 177
Toxisk stress 179
Temperament 180
Utvecklingen av aggressivitet under barndomen 184
Olika sätt att beskriva barns utveckling 186
Utvecklingen är inte ödesbestämd 192
6. Föräldraförmåga 199
Föräldraförmåga – en urgammal egenskap 199
Att vara späd- och småbarnsförälder 200
Föräldraförmåga under de senare förskoleåren 204
Föräldraförmåga i mellanbarndom och tonår 207
Vikten av föräldrasamarbete 212
När föräldraförmågan sviktar 213
Socioekonomiska riskfaktorer för god föräldraförmåga 224
Kan samhället underlätta barnuppfostran? 226
Kulturella aspekter på barn och barnuppfostran 227
Del II Aspekter av socialt arbete där anknytningsbaserad kunskap är
särskilt relevant 237
7. Att separera men inte från barnen – vårdnad, boende och umgänge
när föräldrar är överens 239
Separationer är smärtsamma för både vuxna och barn 240
Separationer och ekonomi 243
Vårdnad 245
Boende 247
Att lyssna på barnens åsikter 258
8. När föräldrar inte kommer överens om barnens vårdnad, boende och umgänge 261
Lagstiftningen om tvister om vårdnad, boende och umgänge 261
Den rättsliga processen 265
Vad handlar tvister som förs till domstol om? 267
När föräldrar brister i omsorg om barnet 268
Tvister om vårdnad, boende och umgänge är ofta långvariga 270
Är det alltid bäst för barn att ha kontakt med båda föräldrarna? 271
När föräldrar misstänkliggör varandra 275
Anknytning och barnens behov när föräldrarna tvistar 277
Tvister om vårdnad, boende och umgänge i bonusfamiljer 280
Ska man prata med barn om hur de vill bo och umgås med sina föräldrar när föräldrarna tvistar? 282
9. Föräldrar med särskilda svårigheter 285
En olycka kommer sällan ensam 286
Det sociala arvet och de sociala adresserna 287
Föräldrar med missbruksproblematik 290
Föräldrar med psykisk ohälsa 294
Föräldrar med utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser 299
Föräldrar med fysisk sjukdom och förtidig död 306
Lagstiftning som stöder barn som anhöriga 308
10. Våld i nära relationer 311
Definitioner av våld 311
Hedersrelaterat våld 312
Var går gränsen för vad som är våld? 313
Lagstiftningen och socialtjänstens ansvar 313
Hur vanligt är våld i vuxnas nära relationer? 314
Hur påverkas vuxna som utsätts för våld i sin nära relation? 316
Vuxnas anknytning och våld i nära relationer 317
Hur vanligt är det att barn utsätts för olika former av våld i sin uppväxtfamilj? 318
Hur påverkas barn av att utsättas för våld? 321
Hur påverkas barns anknytning av våld i nära relationer? 323
Våldsbenägna föräldrars omsorgsförmåga 327
Våldsutsatta föräldrars omsorgsförmåga 329
Att be om hjälp som våldsutsatt 330
Att fråga om våld 330
Utredningar av barn om risk för utsatthet för våld 331
Insatser för våldsutsatta 333
Insatser för våldsutövare 337
Insatser i hälso- och sjukvården för våldsutsatta barn och vuxna 338
11. Samtal med föräldrar och barn i socialt arbete 341
Att skapa tillit och god kontakt 341
Att skapa förutsättningar för bra samtal 344
Samtal, relation och anknytning 347
Motiverande samtal 349
Transkulturella samtal 350
Samtal med barn 351
12. Utredning av barns situation och föräldrars förmåga 359
Lagstiftning, regler och rutiner för utredningar om barn och unga 359
Förälder kan man vara på många olika sätt 360
Vägledande principer 361
När det finns en oro för att barn far illa eller riskerar att fara illa 361
Att genomföra utredningar av barn och unga 368
Har vi olika måttstockar för mammor och pappor? 373
Instrument som stöder utredningar av barn i risk för att fara illa 374
Att bedöma samspel kräver utbildning och bra metoder/instrument 382
En sammanlagd bedömning – analys enligt BBIC 382
13. Stödjande och behandlande insatser för barn och föräldrar 387
Öppna insatser i socialtjänsten 387
Vad handlar evidens om? 388
Evidensbaserad praktik i socialtjänsten 389
Socialstyrelsens metodguide för bedömningsmetoder och insatser 392
I vad mån har evidensbaserade insatser ett anknytningsperspektiv? 394
Insatser på olika nivåer 394
Att tänka på vid val av insats 407
14. Barn i samhällsvård 409
Barn i samhällsvård – från då till nu 409
Olika former av samhällsvård för barn 411
Hur vanligt är det att barn och unga får samhällsvård? 414
Frivillighet eller tvång 417
När familjehemsföräldrar är barnets primära anknytningspersoner 421
Vårdnadsöverflyttning till familjehemsföräldrarna 422
Adoption som alternativ till samhällsvård 423
När äldre barn behöver samhällsvård 425
Placering i familjehem när barn har tidig erfarenhet av att ha tagit kontrollen 427
Urval av familjehem 428
Matchning familjehem och barn 430
Hur går det för familjehemsplacerade barn? 431
Avslutning 437
Vad kan anknytningsteoribaserad kunskap bidra med i socialt arbete med barn och familjer? 437
Anknytningsteorins roll i socialt arbete med barn 441
Relationens betydelse för dig som arbetar i socialt arbete 443
Vikten av förebyggande arbete 446
Stödet till små barn och deras föräldrar måste prioriteras 449
Evidensbaserade metoder 450
Alla barn behöver föräldrar, men alla barn behöver inte sina biologiska föräldrar 450
Höjd kunskapsnivå för myndighetsutövning 451
Tack 455
Referenser 457
Register 491
Inledning
v arför en bok om anknytning för dig som studerar på socionomprogrammet eller arbetar som socionom? Jo, för att anknytningsteorin bygger på insikten om de mänskliga relationernas betydelse. Vi människor är, som anknytningsteorins skapare John Bowlby uttryckte det, ”från vaggan till graven” beroende av andra för vårt välmående. Och så gott som allt socialt arbete handlar om relationer, i och utanför den egna familjen. Socialarbetarens många interaktioner och relationer, oftast med människor i svåra livssituationer, har en betydande påverkan på det sociala arbetets kvalitet. Socialt arbete sker i relationer till klienter, andra professionella, kollegor, med klientens relationer till familj, vänner, det bredare samhället och organisationen samt genom relationen mellan klient och socialarbetare (Levin & Ellingsen, 2015).
Den grundläggande kunskap som anknytningsteoribaserad forskning gett oss är att tryggheten som välfungerande nära känslomässiga relationer ger oss är basen för att vi ska våga och vilja utforska såväl världen i stort som hur vi själva och andra fungerar. Det är detta vi vill förmedla i boken. Till skillnad från flera andra psykologiska teorier (till exempel psykoanalys, behaviorism) gör anknytningsteorin dock inte anspråk på att vara en allmän teori, den handlar i stället specifikt om människors nära känslomässiga relationer från vaggan till graven. Men samspelet mellan barnet och familjemiljön som barnet växer upp i sker ju i en bredare kontext. Det samhälle som föräldrar och barn lever i ger ramar och begränsningar för hur samspelet mellan barn och omvårdnadspersoner, hemma och i till exempel för skolan, kan utvecklas. Det innebär att anknytningsteoribaserad kunskap behöver sättas in i ett större sammanhang och är beroende av annan teoribildning.
Anknytningsteorin och den kunskap som den genererat har direkt relevans för en rad frågeställningar som är aktuella i socialt arbete, till exempel när barn måste skiljas från sina föräldrar. Därför tycker vi att det är angeläget med en lärobok om anknytningsteoribaserad kunskap i socialt arbete. Teorin har med forskningsmässig stringens visat sig kunna beskriva den komplicerade verklighet som relationen mellan människor innebär, vilket i sin tur medfört att vi fått en hel del praktiskt användbar kunskap, och det är denna vi vill förmedla i de kommande kapitlen.
Principen om barnets bästa är central inom såväl socialtjänsten som rättsväsendet; verksamheter och beslut ska utformas så att barnets bästa alltid kommer i första hand. Men vad är då barnets bästa? Barn är – beroende på ålder, kön, familjesituation med mera – väldigt olika, och därför är det komplicerat att veta vad som är ett enskilt barns bästa. Ett av hindren för att barn skulle få sina rättigheter enligt barnkonventionen tillgodosedda var under många år den lagstiftade texten från år 1998 om barns rättigheter: ”barn behöver båda sina föräldrar” (6 kap. 2a § SFS 1949:381 Föräldrabalken). Denna välmenta inställning saknade tyvärr grund i vetenskap och beprövad erfarenhet. Lagtexten utgick från att föräldrarna inte bara förmådde sätta barnets behov och rättigheter framför sina egna, utan också hade förmågan och viljan att samarbeta med varandra utifrån barnets behov och rättigheter. Detta förhållande råder som tur är i de flesta barnfamiljer. Men de barnen blir, just på grund av föräldrarnas inställning och förmåga, inte föremål för insatser enligt socialtjänstlagen (SoL; SFS 1990:52) eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU; SFS 2001:453).
De flesta barn mår, som vi beskriver i kapitel 7, bra av att ha regelbunden kontakt med båda sina föräldrar även om föräldrarna separerar. Men det gäller inte alla barn. Konsekvensen av lagtextens ord om barns behov av båda sina föräldrar blev alltför ofta att barn som de facto inte har behov av en, eller i värsta fall inte av någon, av sina föräldrar ändå mäts efter den måttstock som gäller barn i allmänhet. Lagtexten ledde också till att inte minst domstolar alltför ofta fäste mindre avseende vid allvarliga brister och uppförstorade relativt små framsteg vad gällde förälderns/föräldrarnas situation och förmåga. Kunskapen om att barns anknytning är relationsspecifik gör det nödvändigt att beskriva barnets relation till båda föräldrarna innan man avgör vad som är bäst för just det barnet, alldeles oavsett vad som gäller för barn i allmänhet. Vi är därför positiva till de ändringar i föräldrabalken (FB) som trädde i kraft
januari 2025. I revideringen av 6 kap. 2a § FB (SFS 1949:381) anges att barnets bästa ska gå före barnets behov av närhet till båda föräldrarna, och framför allt ska risken för att barnet utsätts för våld och kränkningar vägas in i bedömningen av vad som är barnets bästa. I 6 kap. 15 § FB (SFS 1949:381) står det att barn ska ha rätt till umgänge med den förälder de inte längre bor med, utom när det strider mot barnets bästa.
Ett annat grundläggande begrepp inom socialtjänst och rättsväsende är barn som far illa, men hur bestämmer man det? Utvecklingspsykologen Urie Bronfenbrenner myntade begreppet sociala adresser – fattigdom, missbruk, psykisk sjukdom, arbetslöshet etc. – som vi återkommer till i kapitel 5, och han betonade vikten av att beskriva om, och i så fall hur, den sociala adressen visar sig i relationen mellan förälder och barn. Och vad, om något, som får barnet att fara illa. Även här kan anknytningsteoribaserad kunskap bidra till fokus på det som händer i relationen barn–förälder.
Socialstyrelsen har utvecklat BBIC – Barns behov i centrum (se kapitel 12), ett arbetssätt för handläggning, genomförande och uppföljning av enskilda ärenden inom barn och ungdomsvårdens myndighetsutövning, och det används inom socialtjänsten i nästan alla svenska kommuner. Där lyfts anknytningsteorin fram som den viktigaste teorin för att förstå relationen barn–förälder. Det förutsätter att man under utbildningen till socionom fått lära sig något om teorin, men framför allt om den kunskap som teorin har genererat.
Barnkonventionen (Unicef, 1989) antogs av FN:s generalförsamling 1989, ratificerades av Sverige 1990 och blev svensk lag 2020. I konventionen slås tre grundläggande rättigheter fast, de kallas ofta för barnkonventionens tre P eftersom de på engelska benämns: provision = barn ska få sina behov tillgodosedda, protection = rätt till skydd/beskydd och participation = rätt till delaktighet. Barn ska alltså ha tillgång till sådant som tillgodoser deras fysiska behov av mat, kläder, bostad med mera, men också behoven av kärlek och omsorg. Barn har vidare rätt till skydd/beskydd mot till exempel alla former av våld. Barn har slutligen, utifrån sin ålder och utveckling, rätt till delaktighet i allt som berör dem, till exempel att bli hörda i frågor som rör boende och umgänge när föräldrar separerar, men också inför förändringar om de är placerade i familjehem. Vi återkommer i flera av bokens kapitel till barnkonventionen och hur den bör användas i socialt arbete.
Till sist vill vi trycka på att samtal, som är grunden i allt socialt arbete, kräver en relation; ju allvarligare samtal, desto viktigare med tillit
och en relation som bär. Det innebär inte att klienter ska bli anknutna till sina handläggare, däremot har anknytningsteoribaserad kunskap en hel del att bidra med när det gäller att förstå såväl klienters olika sätt att presentera sin historia som sättet att relatera till handläggaren på.
Vi som författat boken är naturligtvis medvetna om att ämnet socialt arbete har många specialinriktningar, men eftersom vi alla tre har arbetat med barn och familjer under hela vårt yrkesliv är det just barninriktat socialt arbete som ligger vårt hjärta närmast, och det kommer att märkas i bokens samtliga kapitel.Vilka är vi då?
Vi som skrivit boken
Kjerstin Almqvist och Anders Broberg är båda legitimerade psykologer och psykoterapeuter med många års praktisk erfarenhet av arbete inom barn och ungdomspsykiatrin. Vi är också professorer i klinisk psykologi och har under de senaste 25 åren sysslat med forskning som rör utredning och behandling av barn som levt med våld i sin familj. Detta arbete har skett i nära samarbete med olika universitetsinstitutioner i socialt arbete och kommunala socialtjänstverksamheter runt om i Sverige samt, sist men inte minst, Socialstyrelsen.
Pia Svensson är socionom, legitimerad psykoterapeut med inriktning familjeterapi och handledare i psykoterapi. Hon har under ett långt yrkesliv arbetat inom den sociala barn och ungdomsvården som utredare, behandlare och utvecklingsledare. I dag tjänstgör hon som adjunkt på Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs Universitet.
Nu när du vet lite om vilka som författat boken vill vi också förklara hur vi resonerat när det gäller hur vi skriver om familjetyper, kulturer och kunskap.
Olika familjetyper
I boken utgår vi av utrymmesskäl främst ifrån vad vi kan kalla en traditionell familjebildning i två versioner: biologiska föräldrar som lever samman respektive familjer där föräldrarna inte längre bor tillsammans, vilka är de i särklass vanligaste familjebildningarna i Sverige 2025.Vi är naturligtvis medvetna om att det också finns andra familjebildningar; att vi inte tar upp dem mer än på några få ställen beror främst på att det finns betydligt mindre forskning att luta sig mot när det gäller andra familjebildningar. Den forskning om homosexuella föräldrar som finns visar inte på skillnader ur anknytningssynpunkt jämfört med ”traditionella” familjer. När det gäller övriga familjebildningar finns det än
så länge ingen, eller mycket begränsad, forskningsbaserad kunskap om anknytning. I och med att den forskning som boken baseras på i huvudsak handlar om traditionella familjer använder vi också begreppen ”mamma” och ”pappa” som beteckning på föräldrarna, väl medvetna om att det finns andra konstellationer. Det bli så otympligt att skriva förälder 1 och förälder 2, så därför hoppas vi på överseende.
Olika kulturer1
Anknytningsteoribaserad forskning är internationellt spridd, men den överväldigande majoriteten av den är än så länge gjord i Nordamerika eller Europa. I kapitel 2 beskriver vi den vetenskapligt mest välgrundade metoden för att bedöma anknytning mellan små barn och deras omvårdnadspersoner, främmandesituationen (strange situation procedure). Där finns det i dag (år 2025) data från mer än 285 studier i fler än 20 länder i olika världsdelar, och vi återkommer i flera av bokens kapitel till vad de studierna visat. I övrigt hänvisar vi frågor rörande anknytning och kultur till ett utmärkt översiktskapitel av Mesman, van IJzendoorn och SagiSchwartz (Mesman m.fl., 2016). Förutom att peka på avsaknaden av forskning om anknytning i de flesta av världens länder visar kapitlet att det finns stöd för anknytningsteorins viktigaste principer i alla de studerade länderna: universalitetsprincipen, barn utvecklar anknytning till den omvårdnadsperson/de omvårdnadspersoner som finns närmast barnet under uppväxten (Strand, 2020), normalitetsprincipen, de flesta barn utvecklar trygg anknytning samt lyhördhetsprincipen, den omvårdnad som erbjuds barnet är det mest betydelsefulla för hur anknytningen utvecklas. Men det är också viktigt att komma ihåg att en viktig skillnad mellan kulturer har att göra med i vilken utsträckning kulturen betonar/bejakar individuell frihet och utveckling respektive gemenskap och social sammanhållning (Keller, 2020; Keller, 2022), något vi återkommer till i flera kapitel.
Kunskap på grupp- respektive individnivå
Vi kommer i boken att redovisa vad forskningen om anknytning kommit fram till i en rad olika avseenden, och vi kommer till exempel att uttrycka det så här: ”Barn med tidig trygg anknytning till minst en
1 Begreppet kultur används i den här boken för att beteckna grupper (till exempel etniska grupper, stammar etc.) av människor som hör samman och i huvudsak delar gemensamma grundläggande värderingar och åskådningar. Människorna utgör en kollektiv enhet som ofta delar liknande historia, språk, symboler och miljö.
omvårdnadsperson fungerar bättre socialt i förskolan ett par år senare än barn med tidig otrygg anknytning.” Vad menar vi då? Jo, om man jämför 100 barn med tidig trygg anknytning med lika många barn med otrygg anknytning skiljer de sig några år senare som grupp från varandra i social förmåga (= medelvärdet på de mätmetoder man använt).
Det betyder inte att alla barn med tidig trygg anknytning kommer att ha en superbra social förmåga ett par år senare. Det betyder inte heller att det inte finns barn med tidig otrygg anknytning som trots det blir bra lekkamrater i förskolan.
Hur ska man förstå det här? Jo, både i forskning och i undersökningen av enskilda barn gäller det att minska risken för felkällor. I forskningen gör man det genom att studera många individer för att få så säkra medelvärden som möjligt. I bedömningen av ett enskilt barn behöver man i stället studera det enskilda barnet i flera olika situationer och med flera olika omvårdnadspersoner för att få ett så säkert medelvärde som möjligt för just det barnet. Man kan likna skillnaden mellan grupp och individnivån med skillnaden mellan kartan och verkligheten. För att kartan ska vara användbar måste den återspegla verkligheten, men samtidigt måste kartan med nödvändighet vara en förenkling, där mycket information har tagits bort, annars skulle kartan bli lika stor och detaljrik som verkligheten och därmed inte till någon nytta. Kunskap på gruppnivå, som tagits fram genom att studera många individer, ger en översiktlig karta till exempel vad gäller den tidiga anknytningens betydelse för senare utveckling av social förmåga. Men för att kunna bedöma ett enskilt barns utveckling behöver just det barnet studeras mer noggrant. Kunskapen på gruppnivå blir då den karta som visar vägen när det gäller undersökningen av det enskilda barnet. Med detta sagt är det dags att övergå till själva boken.
Hur boken är upplagd
Genom hela boken har vi försökt vara generösa med exempel av relevans för socialt arbete, så att det ska vara lätt att applicera olika begrepp och forskningsresultat på det sociala vardagsarbetet. Kanske läsningen till och med för med sig att du börjar fundera på din egen historia –hur och varför du blivit den du är. Det tycker vi vore extra värdefullt, eftersom självkännedom är en stor tillgång i ett yrke där man tvingas till svåra beslut som gäller andra människor och därför är det en del av målen på flera kurser i socionomutbildningen.
Boken består utöver inlednings och avslutningskapitlen av två de
lar. I del I: ”Anknytning och föräldraförmåga”, vilken innehåller sex kapitel, går vi igenom vad anknytningsforskningen lärt oss om anknytning från vaggan till graven. I kapitel 1 och 2 beskriver vi hur anknytningen utvecklas under de första åren och olika varianter av små barns anknytning. I kapitel 3 redogör vi för anknytningen under barndomen, och i kapitel 4 avslutar vi beskrivningen av anknytning med fokus på tonåren och på anknytning mellan vuxna.
Som vi beskrev ovan behöver anknytningsteoribaserad kunskap sättas in i ett större sammanhang, och den är beroende av annan teoribildning. I kapitel 5 ger vi en introduktion till kunskapen om hur varje enskilt barn med sina unika förutsättningar i form av genetik, temperament, begåvning med mera utvecklas i samspel med de miljöer barnet växer upp i.
Kapitel 6 handlar om föräldraförmåga. Att vi valde just det begreppet beror på att det är det begrepp som används i BBIC. Inom utvecklingspsykologin i allmänhet och anknytningsforskningen i synnerhet används snarare begreppen omsorgs eller omvårdnadsförmåga. Vi går igenom vad som kännetecknar tillräckligt bra föräldraförmåga, i synnerhet när det gäller de minsta barnen. Men vi behandlar förstås också vad som kännetecknar föräldraförmåga som har så allvarliga brister att samhället kan behöva ingripa på ett eller annat sätt för barnets bästa.
Om du läst någon av våra tidigare böcker kan det hända att du känner igen enstaka textavsnitt eller något exempel. Det får du i så fall ta som en nyttig repetition och ett tecken på att du har gott minne.
I del II: ”Aspekter av socialt arbete där anknytningsbaserad kunskap är särskilt relevant”, vilken består av åtta kapitel, går vi igenom hur anknytningsteoribaserad forskning kan bidra till mer genomarbetade beslut i olika ärenden som rör barn och föräldrar. I kapitel 7 skriver vi om separationer och hur man kan stödja föräldrar i att separera från varandra men inte från barnen. I kapitel 8 fördjupar vi oss i den mycket mindre andel separerande föräldrar som inte klarar att lösa sin situation, utan startar en tvist om barnets vårdnad, boende eller umgänge.
I kapitel 9 och 10 övergår vi sedan till att fokusera på föräldrar med särskilda svårigheter. I kapitel 9 beskriver vi hur olika typer av svårigheter påverkar föräldraförmågan, vad vi känner till om hur barn påverkas och hur stöd till barnen kan utformas. Som vi skriver i kapitlet är det tyvärr så att en olycka sällan kommer ensam, det vill säga att barn vars förälder har en allvarlig svårighet som påverkar föräldraförmågan negativt dessutom ofta är utsatta för flera andra allvarliga riskfaktorer.
Föräldrar som utsätts för våld eller utsätter sin partner och/eller barn för våld, har vi gett ett eget kapitel (10), eftersom socialtjänsten under senare år fått ett brett och tydligt uppdrag att arbeta både med våldsutsatta barn och föräldrar och med föräldrar som är förövare. Det finns också en hel del kunskap att hämta från anknytningsteorin om hur barn påverkas av att deras föräldrar är skrämmande eller skräckslagna som är relevant att ha med sig i arbetet med barn som växer upp i familjer där de utsätts för våld.
Kapitel 11 handlar om betydelsen av goda samtal och hur man bidrar till att samtal i socialt arbete fungerar bra, inte minst för barnen.
En röd tråd i vår bok är att barn som blir aktuella i socialtjänsten har rätt att delta i processer som berör dem. Vi är övertygade om att såväl underlag som beslut blir bättre och mer i linje med vad som faktiskt är barnets bästa om barnen själva får delta i processen, alltså får adekvat information och bereds möjlighet att ge uttryck för sina erfarenheter och åsikter. Det innebär att man behöver anpassa sitt sätt att uttrycka sig till barnets utvecklingsnivå, men också att man förstår barnets utsatta position. Särskilt små barn är totalt beroende av sina föräldrar, och deras anknytning till dem har anpassats efter föräldrarnas förmåga, även om denna har stora brister. Anknytningsteorin kan därmed bidra till att vi får bättre förståelse för hur vi ska stödja barn i samtal. I kapitel 12 beskriver vi barnavårdsutredningar med fokus på hur man kan tänka när det gäller relationen mellan barn och föräldrar. Dels barnets anknytning och hur man ska kunna få en uppfattning om den, dels föräldrarnas förmåga att ge en tillräckligt god omsorg.Vi beskriver översiktligt lagstiftningen som sätter ramarna för hur man ska gå till väga, och vi diskuterar med utgångspunkt från exempel hur man kan bidra till att barn blir delaktiga.
Sedan följer två kapitel om insatser. I kapitel 13 presenterar vi olika öppna insatser för barn och föräldrar och diskuterar begreppet evidens och vad evidensbaserad praktik innebär i socialt arbete. Framför allt när det gäller olika typer av insatser hänvisar man ofta till vikten av evidens i betydelsen tillförlitlig forskning om något fungerar eller inte. I kapitel 14 beskriver vi slutligen det som i dag har beteckningen heldygnsvård, det vill säga när barn placeras i olika former av samhällsvård, och vi fokuserar i huvudsak på barn placerade i familjehem.
Du som läser denna bok kommer snart att förstå att vi som författat den anser att det är viktigt med forskning på alla områden inom socialtjänsten. Forskning kan hjälpa oss att förstå mer om barn och föräldrar,
och den kan bidra till att förbättra både insatser och utredningar i situationer där barn redan far illa eller riskerar att fara illa.
Genom hela boken har vi ansträngt oss för att – baserat på tillgänglig kunskap – redovisa vad vi vet om de företeelser som behandlas i de olika kapitlen. Men det är klart att vi också, efter ett långt yrkesliv med barn och föräldrar, har personliga synpunkter. Så i avslutningskapitlet tillåter vi oss just det: att komma fram med tankar och förslag på hur socialtjänstens arbete med barn och föräldrar, liksom utbildningen i barn och familjeinriktat socialt arbete, kan utvecklas för att bli ännu bättre.
Med de orden överlämnar vi boken till dig, kära läsare, och hoppas att du ska ha glädje och nytta av den.
Del I
Anknytning och föräldraförmåga
1.
Grundläggande anknytningsteori
d et här kapitlet ger en introduktion till anknytningsteorin.Vi inleder med en kortfattad beskrivning av hur anknytningsteorin växte fram under andra halvan av 1900talet i ett samarbete mellan den engelske barnpsykiatern John Bowlby och den amerikanska utvecklingspsykologen Mary Ainsworth.2 Därefter presenterar vi begreppet anknytning, vad det är och vad det inte är. Sedan använder vi ett systemteoretiskt perspektiv för att visa hur barnets anknytning hänger ihop med föräldrarnas omvårdnad, vilken i sin tur är påverkad av det samhälle barn och föräldrar lever i. Så långt komna i kapitlet är det dags att beskriva anknytningsutvecklingen under de första åren i livet, att introducera anknytningsteorins mest grundläggande begrepp – trygg bas och säker hamn – samt den viktiga skillnaden mellan att knyta an och anknytningens kvalitet. Men först alltså något om anknytningsteorins grundare.
Anknytningsteorins förgrundsgestalter
Barnpsykiatern John Bowlby formulerade anknytningsteorin i början av 1950talet och utvecklade den senare i sin trilogi Attachment and loss (1969; 1973; 1980). Psykologen Mary Ainsworth bidrog med kunskaper i forskningsmetodik och utvecklingspsykologi. Hon utvecklade den så kallade främmandesituationen och beskrev små barns olika anknytningsmönster och hur dessa hänger ihop med den omvårdnad de fått under sitt första levnadsår. Från slutet av 1970talet bidrog Mary
2 Om du är intresserad av att lära dig mer om de här två personerna och vilka som tog över stafettpinnen och fortsatte utveckla teorin genom empirisk forskning, hänvisar vi till boken Anknytningsteori (2020) av Broberg, Risholm Mothander & Granqvist.
Main (1943–2023), en av Ainsworths många doktorander, med särskilt viktiga teoretiska och metodologiska tillskott. Därefter har en lång rad forskare, främst från USA och Europa, bedrivit anknytningsteoribaserad forskning som genererat såväl vidareutveckling och fördjupning av teorin som underlag för praktiskt arbete med klienter. I dag bedrivs både forskning och kliniskt arbete baserat på anknytningsteori från vaggan till graven och i många olika länder, vilket vi återkommer till i flera av bokens kapitel.
John Bowlby
Familjen som John Bowlby (1907–1990) växte upp i var typisk för den tidens högre borgerliga kretsar i England. Fadern var borta från hemmet större delen av barnens vakna tid, och familjen hade ett antal anställda som skötte hushållet och tog hand om barnen. De tidigaste känslomässiga banden knöt barnen till de anställda kvinnor som hade det dagliga ansvaret för dem. När John var tio år skickades han och brodern Tony till en internatskola. Senare började Bowlby läsa medicin vid Cambridge University. Där kom han i kontakt med såväl evolutionsbiologi som psykoanalys och psykologi.
De sex mest värdefulla månaderna i Bowlbys liv
Något som kom att få stor betydelse för Bowlby var att han avbröt studierna för att under en period arbeta som lärare på en institution för så kallade vanartiga pojkar (Priory Gate School). Bowlby hade förmågan att komma känslomässigt nära barnen, och han insåg att flertalet av dem hade en mycket trasslig familjebakgrund, inklusive många separationer och ett stort antal olika vårdare under den tidiga uppväxten. ”Där lärde jag mig allt jag någonsin behövt. Det var, sanna mina ord, de mest värdefulla sex månaderna i mitt liv” (van Dijken, 1998, s. 48).
Den blott 22årige Bowlby blev – genom sina erfarenheter, sina samtal och sin läsning – mycket intresserad av hur viktig den tidiga familjemiljön var för barns utveckling. Särskilt intresserade honom utvecklingen av asociala och utagerande beteendeproblem i kombination med svårigheter att utveckla och behålla nära känslomässiga relationer, ett intresse som Bowlby behöll livet ut. På skolan där han vikarierade mötte Bowlby också en lärare som rådde honom att utbilda sig till psykoanalytiker för att de, enligt läraren, var de enda som förstod sig på barn.
När Bowlby efter sitt lärarvikariat kom till London för att avsluta
sina medicinstudier skrev han därför in sig vid Institute of Psychoanalysis och efter drygt sex år i egenterapi och kraftiga påtryckningar från olika håll blev Bowlbys läroanalys trots konflikter till slut godkänd. Bowlbys konflikt både med sin terapeut och med sin handledare rörde i huvudsak synen på orsakerna till patienternas problem. Bowlby ansåg att det fästes alldeles för stor vikt vid barnens driftbetingade fantasier och togs alltför lätt på barnens faktiska livserfarenheter, som att leva med psykiskt sjuka föräldrar, att bli övergiven eller att ligga långa tider på sjukhus utan kontakt med föräldrarna.
Bowlby blir barnpsykiater i London och pappa till fyra barn År 1936 tillträdde Bowlby en befattning som psykiater på en barnpsykiatrisk mottagning. Där kom han bland annat att samarbeta med två erfarna socialarbetare. Dessa betonade vikten av att förstå hur både den sociala miljön och föräldrarnas egna barndomserfarenheter påverkar vilka symtom barnen utvecklat. ”Jag lärde mig förbaskat mycket av dem. Jag lärde mig betydligt mer av dessa två socialarbetare än någonsin av mina psykiaterkollegor” (van Dijken, 1998, s. 88).
År 1938 gifte sig Bowlby med Ursula Longstaff. De levde tillsammans fram till Bowlbys död 1990 och fick fyra barn.Yrkesarbetet tog upp en stor del av hans tid, men han var noggrann med att varje år ha två månaders sommarsemester med familjen på en ö utanför Skottlands fastland.
Efter andra världskriget blev Bowlby chef för den barnpsykiatriska enheten på Tavistockkliniken i London, vilken han direkt döpte om till Enheten för barn och föräldrar för att poängtera ett familjeperspektiv på barns psykiska problem. Han arbetade med barn och föräldrar tillsammans, snarare än var för sig, och han publicerade vad som antagligen är de första familjeterapeutiska artiklarna (Bowlby, 1947; 1949).
Under första halvan av 1950talet utvecklades den professionella kontakten med Mary Ainsworth, och den kom att betyda oerhört mycket för Bowlby och för utvecklingen av anknytningsteorin.
Bowlbys intresse för hur föräldrar påverkar barns utveckling innebar också att han under 20 års tid arbetade med mammagrupper, i vilka han träffade mammor med små barn för rådgivning och ”upplysning”.
Bowlby blev kvar på Tavistockkliniken fram till sin pensionering 1972.
Bowlbys teoretiska utgångspunkter
Flera viktiga erfarenheter bidrog till några av Bowlbys viktigaste teoretiska utgångspunkter.
Avbrott i den tidiga mor–barn-relationen påverkar små barn negativt
När Bowlby arbetade på den barnpsykiatriska öppenvårdsmottagningen slogs han av att framför allt de utagerande patienterna hade samma familjebakgrund (många separationer och förluster) som den han frapperats av när han vikarierade som ung lärare. Han ville dock ta fram ett mer vetenskapligt underbyggt material, och han jämförde därför i en studie familjebakgrunden hos 44 barn och ungdomar som behandlades för asocialt beteende, i huvudsak snatteri och stöld, med lika många barn och ungdomar som behandlades för andra bekymmer, exempelvis oro, ångest och depression (Bowlby, 1944). Den mest slående skillnaden mellan grupperna var att de vanartiga ungdomarna hade varit med om betydligt fler förluster och separationer från sin primära modersfigur än de andra barnen.
Bowlby kände sig nu övertygad om att avbrott i den tidiga mor–barnrelationen påverkade små barn negativt både på kort och på lång sikt. Han intog dock en försiktig hållning och menade att noggranna statistiska jämförelser måste till innan man kunde dra bestämda slutsatser om vad det var mer exakt i separationen som var så negativt (Bowlby, 1940). Om de redovisade resultaten bekräftades i nya studier borde man dock, menade Bowlby, vara mycket försiktig med att skilja små barn från deras föräldrar, om det inte var helt nödvändigt.
Bowlbys intresse för effekten av separationer ökade genom de erfarenheter som han fick ta del av från Anna Freud och hennes kollega Dorothy Burlingham. De erbjöd barnhemsvård för barn som blivit hemlösa eller av andra krigsrelaterade skäl inte kunde vara hos sina föräldrar (Freud & Burlingham, 1944). Mödrarnas reaktioner på bombningarna var enligt författarna avgörande för barnens upplevelser. Om mödrarna var lugna var barnen också det. De barn som måste skiljas från sina mödrar reagerade mycket starkare än de barn som sov med sina mödrar i tunnelbanan, något som Anna Freud med skärpa framförde till regeringen som argument för att framför allt yngre barn inte skulle skickas bort från London. Barn under fyra år som slapp separation hade färre psykiska problem än de barn som undgick flygbombningarna genom att flyttas ut från London, medan motsatsen gällde för de äldre barnen.
Det fanns alltså, menade Bowlby, all anledning att närmare studera de minsta barnens behov för att kunna ge välgrundade rekommendationer till föräldrar och myndigheter.
Betydelsen av empiri – händelser och familjemiljö i ett longitudinellt perspektiv
Under åren direkt efter andra världskriget var Bowlby mycket aktiv inom det brittiska psykoanalytiska sällskapet (BPS). Bowlby uppskattade Sigmund Freud för dennes banbrytande insatser när det gällde att beskriva människans psyke och strävan efter anpassning till den omgivande miljön. Men Bowlbys syn på empirisk vetenskap var en helt annan än Freuds. Framför allt menade Bowlby att kunskap om barns utveckling inte kan nås bara genom retrospektiva studier, alltså studier där vuxna beskriver sina barndomserfarenheter, utan att longitudinella studier där barn följs från tidig ålder och upp genom barndomen måste uppmuntras. Han framhöll också att den psykoanalytiska teorins alla grundantaganden måste vara förenliga med vetenskapliga landvinningar inom angränsande områden, till exempel evolutionsbiologi och kognitiv psykologi. Därför ville han presentera en ny och prövbar motivationsteori som alternativ till den psykoanalytiska driftteorin.
Bowlby hävdade att de krafter som påverkar barnets känslomässiga utveckling snarare finns utanför än inom barnet. Han menade att verkligheten rymmer så stora kvalitativa variationer att man inte behöver spekulera om barns omedvetna fantasier för att förstå hur och varför de agerar som de gör.
Sammanfattningsvis var det Bowlbys betoning på det observerbara samspelet mellan förälder och barn, och på faktiska omständigheter som separationer och förluster, som mer än något annat kom att skapa klyftan mellan honom och hans samtida psykoanalytiska kollegor.
Den evolutionärt viktiga relationen
Darwins arbete var också en viktig inspiration för Bowlby. I sin bok Människans härkomst och könsurvalet skriver Darwin:
Man har ofta tänkt sig att djuren från början skapades sociala och att de därför vantrivs då de är åtskilda från varandra och känner sig till freds då de är tillsammans. Det är emellertid sannolikare att dessa känslor först utvecklades för att de djur som tjänade på att leva i sällskap med varandra skulle lockas att göra detta. […] Hos de djur som gynnades av att leva nära varandra skulle nämligen de individer som trivdes bäst i sällskap med andra ha lättast att undgå olika faror, medan de som brydde sig minst om sina kamrater och levde i ensamhet skulle gå under i större antal. (Darwin, 1871/2006, s. 80)
Att en obruten kontakt med omvårdaren är kopplad till det lilla barnets evolutionsbiologiska chanser att överleva och att barnet därför har förprogrammerade reaktioner på separationer var antaganden som var avgörande när Bowlby försökte förstå varför den tidiga relationen mellan barn och förälder utvecklades till att bli så stark. Mary Ainsworth bidrog bland mycket annat till teoriutvecklingen genom att betona betydelsen av barns obrutna kontakt med sina omvårdnadspersoner för deras möjligheter att ”lära barnet leva” (Ainsworth m.fl., 1974).
Mary Ainsworth
Mary Salter (1913–1999) föddes i Glendale, Ohio, som den äldsta av tre döttrar. Familjen flyttade till Toronto i Kanada när Mary var fem år. Hon började läsa psykologi vid universitetet i Toronto 1929 när hon bara var 16 år gammal, för att hon, som hon själv uttryckte det, ”hoppades (som många andra) kunna förstå hur hon hade kommit att bli den person hon var, och hennes föräldrars roll i detta” (Ainsworth & Bowlby, 1991, s. 334). Större delen av undervisningen ägnades åt den trygghetsteori som hennes handledare William Blatz utvecklat. Hon berättar senare:
Jag imponerades av min handledares tankar om att barnets trygghet härstammar från närheten till sina föräldrar, och att den tryggheten gör det möjligt för barnet att utforska omvärlden, att lära sig förstå den, och att tillägna sig de färdigheter som krävs för att behärska den. Jag minns inte om han kallade det att ”använda föräldern som en trygg bas att utgå från för att utforska världen”, men det var så jag slutligen formulerade det. (Karen, 1994, s. 131–132)
Mary Salter disputerade 1939, och i avhandlingen använde hon för första gången begreppet trygg bas: ”När det saknas trygghet i familjen, handikappas individen genom att inte ha en trygg bas att utgå från” (Salter, 1940, s. 45). Begreppet skulle komma att få en central plats i anknytningsteorin.
Efter disputationen fick hon anställning vid institutionen, där hon senare träffade sin man Leonard (Len) Ainsworth, som hon följde med till England. Där sökte Bowlby en ”forskare i utvecklingspsykologi, som behärskar projektiva metoder” till sitt forskningsprojekt. Ainsworth fick arbetet och därmed inleddes ett livslångt forskningssamarbete mellan två personer som delade intresset för vad som styr små barns utveckling mot hälsa respektive ohälsa. Personlighetsmässigt
var de väldigt olika – Bowlby var reserverat tillbakadragen men egensinnig och säker på sin sak. Ainsworth var utåtriktad och social men hade lätt för att tvivla på sig själv och sin egen förmåga.
De följande tre och ett halvt åren arbetade Ainsworth dels med en uppföljningsstudie av barn som legat länge på sjukhus, dels med data rörande små barns separationsreaktioner, som samlats in av makarna James och Joyce Robertson (Bowlby m.fl., 1952; Robertson & Bowlby, 1952). Ainsworth var särskilt imponerad av deras mycket noggranna observationer av varje enskilt barn, och hon lovade sig själv att så snart en möjlighet öppnade sig börja använda samma metodik.
Mor–barn-relationen under det första levnadsåret År 1954 startade Ainsworth ett forskningsprojekt i den brittiska kolonin Ugandas huvudstad Kampala. Hon fick tillstånd att besöka sex byar utanför Kampala, anställde en lokal assistent och började lära sig språket. Så satte hon i gång sin banbrytande studie om utvecklingen av mor–barnrelationen under det första levnadsåret. Ainsworth fokuserade på tre för henne grundläggande aspekter: (1) hur barnen använde sig av sin mamma som en trygg bas för sitt utforskande, (2) barnets oro vid korta separationer från mamman och (3) barnets reaktioner på möten med främmande människor (Ainsworth, 1967). Vardagen innehöll många exempel på situationer som aktiverade dessa beteenden, till exempel att en mamma var upptagen med hushållsarbete eller andra sysslor, att barnet var trött och hungrigt eller att okända människor, som Ainsworth eller hennes assistent, kom för nära rent fysiskt. Ainsworth noterade hur ofta och i vilka situationer olika beteenden förekom hos de barn som hon följde. Hon var noga med att betona att hon inte värderade de beteenden hon observerade, utan endast noterade hur barnen uttryckte sina behov och den effekt som signalerna hade på människor i omgivningen. Ainsworth var också en duktig fotograf och tog mängder av bilder på mödrar och barn. Vistelsen i Uganda varade ett år innan det var dags att flytta igen, återigen på grund av makens karriär, men nu till Baltimore, Maryland. Samarbetet med Bowlby hade tunnats ut under åren som gått men 1959, då Bowlby besökte Baltimore, insåg han för första gången vidden av vad Ainsworth hade åstadkommit i Uganda. Med Bowlbys stöd och uppmuntran planerade Ainsworth den så kallade Baltimorestudien (Ainsworth, 1964), en studie av mor–barnsamspel i 26 amerikanska medelklassfamiljer. Hon använde samma minutiösa observations
metodik som hon använt i Uganda – totalt 72 timmars observationer av varje mor–barnpar under det första levnadsåret. Observatörer följde familjerna från slutet av graviditeten och under det första året.
Ainsworth och hennes medarbetare fann att likheterna mellan barnens sätt att ha kontakt med mamman och med andra människor i omgivningen var slående lika i Uganda och USA, trots att förutsättningarna för mammor och barn var så olika mellan länderna. Även betydelsen av mödrarnas lyhördhet för barnens signaler var slående lika, trots stora kulturella skillnader när det gällde hur barnen signalerade sina behov. Bowlby tog tacksamt emot Ainsworths noggranna observationsresultat från Uganda och USA och utvecklade på basis av dem sin allmänna teori om anknytningsutvecklingen under de första levnadsåren.
En ovan men inte skrämmande situation
För Ainsworths assistenter som åkte hem till medelklassfamiljer i Baltimore var det inte lika enkelt som det hade varit för henne i Uganda att observera huruvida de ett år gamla barnen använde sin mamma som en trygg bas eller ej. I Uganda hade barnen mycket närmare fysisk kontakt med sina mödrar och var inte så vana vid främlingar; det räckte att Ainsworth som vit och annorlunda klädd kvinna visade sig för att aktivera barnens anknytningssystem. I Baltimore däremot hade de flesta av barnen inte något problem med att acceptera och till och med närma sig observatörerna när de gjorde hembesök. Det innebar att det var svårt att studera hur deras anknytning till mamman fungerade, eftersom de inte upplevde något hotfullt eller tillräckligt främmande som aktiverade anknytningssystemet. Grundat på sin tidiga forskning i Kanada konstruerade Ainsworth därför en laboratoriesituation med vars hjälp det gick att under 20 minuter på ett kontrollerat sätt studera om små barn använder sin förälder som en trygg bas för utforskandet av världen eller ej. Därmed var främmandesituationen (strange situation procedure, SSP) skapad (Ainsworth m.fl., 1978). Mer om denna metod i kapitel 2.
Ainsworth hade nu både oerhört detaljerade beskrivningar av mor–barnrelationen under barnets första levnadsår och ett tillförlitligt test på om barnet använde sin förälder som trygg bas vid ett års ålder. Därmed kunde hon ägna de följande 20 åren åt att skörda vad hon tidigare hade sått. Skörden innebar en revolution för den utvecklingspsykologiska forskningen i USA (Bretherton & Main, 2000). Under resten av sin yrkesverksamma karriär ägnade sig Ainsworth åt fortsatta analyser
av tidigare insamlat material, handledning av doktorander och uppmuntrande – men kritisk – läsning av före detta doktoranders arbeten.
Ainsworth var akademikern och den metodiska forskaren som gav anknytningsteorin den stadga och det empiriska underlag som behövdes. Hennes kunskaper i personlighetspsykologi och intresse för individuella skillnader gjorde det också möjligt för henne att se det som Bowlby initialt förbisåg: att barn kan utveckla olika typer av anknytning till olika omvårdnadspersoner. Ainsworth bidrog också med en av anknytningsteorins viktigaste byggstenar – begreppet trygg bas För att uppmärksamma detta, och som tack för deras 40 år långa samarbete, tillägnade Bowlby henne sin sista bok om anknytning och gav den titeln A secure base (Bowlby, 1988/2010).
Begreppet anknytning
Att vara anknuten till någon betyder inte att man tycker om någon sådär i största allmänhet. Det säger inte heller något om hur sällskaplig man är, eller vem man helst vill leka med. Anknytningens mest grundläggande funktion är mycket mer basal, nämligen att ”skydda barnet mot inifrån eller utifrån kommande faror som hotar barnets överlevnad” (Marvin m.fl., 2016, s. 274). Då behöver barnet upprätthålla en optimal närhet till en beskyddande vuxen – inte så nära att utforskandet störs men inte heller så långt bort att det känns alltför riskabelt. Anknytning handlar alltså i grund och botten om hur människor utvecklar och bevarar förmågan att använda sig av vissa utvalda personer som skydd (fysiskt och/eller psykiskt) i stunder när oro för eller faktisk fara hotar. Bowlby och Ainsworth beskrev framför allt det lilla barnets anknytning till sina omvårdnadspersoner. Senare anknytningsforskning har vidgat anknytningsbegreppet till att också beskriva en känslomässigt nära relation mellan jämngamla individer, till exempel i en kärleksrelation (Cassidy & Shaver, 2016).
Den mindre och svagare är anknuten till den större och starkare Det råder tyvärr några missförstånd när det gäller vad anknytning är. De blivande föräldrarnas, i synnerhet mammans, relation till sitt ofödda barn har av vissa också beskrivits som en anknytningsrelation. Begreppet har även använts i populärvetenskapliga sammanhang för att beskriva en förälders relation till sitt barn som att förälder och barn är
anknutna till varandra. Detta sätt att använda anknytningsbegreppet är olyckligt och felaktigt, eftersom det tar bort den nödvändiga ojämlikheten i relationen. Det är den mindre och svagare som är anknuten till den större och starkare, och det är den senares uppgift att ge beskydd och tröst. En välfungerande kärleksrelation mellan vuxna kan beskrivas som ojämlik i stunden men jämlik över tid. Det innebär att i ett givet ögonblick signalerar den ena parten ett behov av beskydd/tröst och den andre erbjuder förhoppningsvis god omvårdnad som svar på signalen. Någon dag eller vecka senare är rollerna i välfungerande relationer ombytta. Mer om detta i kapitel 4.
Men nästan alla föräldrar har en väldigt stark känslomässig relation till sitt barn, vad kallas då den relationen? På engelska benämns relationen med begreppet bonding, och på svenska kallar vi den för bindning. I kapitel 6 (Föräldraförmåga) tar vi upp denna aspekt av relationen barn–förälder.
Anknytning ur ett systemteoretiskt perspektiv Bowlbys teori var inte någon enkel deterministisk teori om den tidigaste mor–barnrelationen och dess betydelse för den fortsatta utvecklingen. I stället presenterade han en teori i tre nivåer:
1. anknytning som ett stressreglerande beteendesystem
2. vikten av omvårdnadens kvalitet för anknytningsutvecklingen
3. att det omgivande samhället är avgörande för föräldrars möjlighet att ge god omvårdnad.
Enligt modellen kan alltså orsakerna till utvecklingen av psykisk ohälsa hos barn ligga på vilken som helst av nivåerna eller, som oftare är fallet, vara ett resultat av samverkan mellan orsaker på olika nivåer. Modellen är också, precis som Bronfenbrenners (1979, se kap. 5), hierarkisk. Samhälleliga förhållanden är i båda modellerna centrala för föräldrars möjlighet att ge god omvårdnad, och omvårdnadens kvalitet är i sin tur avgörande för vilken typ av anknytning som barn utvecklar.
Bowlby beskrev anknytningen som ett ”ständigt vakande öga”: ett beteendesystem som läser av omgivningen med avseende på förekomst av hot eller fara och reglerar avståndet till anknytningspersonen utifrån den inkommande informationen. Barnets rädsla aktiveras främst av hot i omgivningen, men också av upplevd osäkerhet avseende anknytningspersonens tillgänglighet. Om föräldern finns till hands lugnas
barnet, medan otillgänglighet – fysisk eller psykologisk – skapar oro som både aktiverar anknytningssystemet och gör det svårare att reglera en redan aktiverad anknytning.
Bowlby hävdade att man först måste ta reda på vad som är den förväntade utvecklingen i en given ålder för att därefter kunna beskriva problem och avvikelser från denna. Den förväntade utvecklingen hos de yngsta barnen måste innefatta noggranna beteendeobservationer, och anknytningen måste ses i ett bredare – systemteoretiskt – perspektiv, det vill säga hur utvecklingen av anknytningsrelationer samspelar med barnets kognitiva, sociala, känslomässiga och motoriska utveckling.
Det nyfödda barnets första uppgift är att med sina sinnesorgan uppfatta och hantera dels de stimuli som kommer från den egna kroppen, dels de som har sitt ursprung i den omgivande miljön. Under de första levnadsåren ökar hjärnans förmåga att hantera och reglera nya intryck dramatiskt. Allt eftersom barnets motorik utvecklas vidgas också den fysiska omvärlden. För att den inre och yttre stimulansen ska kunna hjälpa barnet att anpassa sig till sin livssituation behöver olika system samverka så att inte belastningen på något håll blir för stark och kväver eller överbelastar barnet, eller för den delen är så svag att den inte sporrar barnet till vidare utveckling.
För att lära sig balansera mellan nyfikenhet och obehagskänsla i olika nya situationer behöver barnet i början av livet få hjälp av andra med den känslomässiga reglering som de egna systemen ännu inte förmår hantera fullt ut. Evolutionsbiologiskt uttryckt innebär detta att barn som har tillgång till, och förmågan att använda sig av, någon annans system när det egna regleringssystemet inte räcker till har större chans att överleva.
Sinne-för-sinne
Omvårdnadspersonens förmåga att först läsa av det lilla barnets känslotillstånd och sedan verbalisera det, kallas för sinneförsinne (mindmindedness), och den förmågan har visat sig betydelsefull för barnets fortsatta känslomässiga utveckling (Aldrich m.fl., 2021).
Forskningen har visat tydliga samband mellan förälderns förmåga till sinneförsinne under barnets första och andra levnadsår och barnets förmåga att utveckla mentalisering, som vi tar upp i kapitel 3.
Todd, tre månader, har just blivit ammad av mamma Lone. Han ligger på rygg och vilar i Lones knä. Todd är nöjd och söker intensivt ögonkontakt med henne. Lone ler tillbaka, småpratar om hur fint de har det och säger: ”Nu är
du allt mätt och belåten, Todd.” Hon böjer sig fram mot Todd och hennes hår kittlar honom lite i ansiktet. Todd ler och sprattlar med armar och ben, han blir nyfiken och greppar med sin ena hand i Lones ansikte. Lone rycker till och säger med låg röst: ”Aj, det där gjorde ont.” Todd, som ser mammas ansikte förändras, börjar gråta och vänder bort blicken. Lone förstår instinktivt att Todd överrumplades av hennes känslouttryck och att han kanske också blev överstimulerad av leken. Hon tar med lugna rörelser upp Todd, håller honom mot sitt bröst, vyssjar honom och talar i lugnande ton: ”Det var inte så farligt, mamma blev lite överraskad, det har redan gått över.” Hon hjälper på så sätt Todd att reglera känslan och ger honom samtidigt en paus från synintryck. Todd lugnar ner sig, och Lone låter honom vila en stund i den känslan. Sedan vänder hon ansiktet mot Todd och säger med ett leende: ”Så, nu är allt bra igen.” Todd är helt avslappnad och söker på nytt ögonkontakt med Lone.
Med denna bredare referensram som grund beskriver vi nu den typiska anknytningsutvecklingen under barnets första levnadsår.
Anknytningsutvecklingen under de första levnadsåren Bowlby beskrev anknytningens utveckling i fyra faser, av vilka tre gäller de två till tre första levnadsåren. Den fjärde fasen behandlar utvecklingen under de senare förskoleåren, och den beskriver vi närmare i nästa kapitel.
Vi vill påminna om att när vi använder begreppet ”anknytningens funktion” innebär det inget antagande om syfte eller medveten vilja. Det nyfödda barnet vet inte varför det skriker, men den genomsnittliga föräldern känner ett starkt behov av att ta upp spädbarnet i famnen när hen hör skriket för att ta reda på vad som är fel. Det är i detta reglerande samspel mellan barnet – som ännu är oförmöget att artikulera sina olika behov – och föräldern – som ibland är bättre och ibland sämre på att tolka spädbarnets signaler och svara på dem med omvårdnad – som anknytningen utvecklas. Barn föds alltså med en genetiskt förberedd beredskap att utveckla anknytning, men för att denna beredskap ska bli till en anknytning krävs fysisk kontakt och upprepat samspel med minst en omvårdande vuxen.
För att ett barn ska uppnå och vidmakthålla säkerhet och trygghet i anknytningsrelationen till en vuxen aktiveras tre beteendesystem, av vilka två hör till barnet och ett till omvårdnadspersonen: (1) anknytningsbeteenden, som hos det lilla barnet innebär att minska avståndet eller vidmakthålla närheten till anknytningspersonen, exempelvis ge
nom gråt, (2) utforskande, som innebär att när inget hot eller obehag föreligger så bejakar barnet sin inneboende nyfikenhet och prövar sina egna förmågor, och (3) omvårdande, som innefattar omvårdnadspersonens olika beteenden i syfte att hjälpa barnet balansera sina närmandeoch utforskandebeteenden i en aktuell situation.
Anknytningens fas I: Förstadium till anknytning – från födelsen till 8–12 veckor
Så snart barnet kommit till världen beter det sig på ett sådant sätt att sannolikheten för mänsklig kontakt ökar. Barnets utseende och kroppsrörelser aktiverar vuxnas känsloliv och stimulerar dem som finns runt barnet till omvårdnad. Det nyfödda barnet överlever inte många timmar utan att någon tar hand om det och ser till att det får sina primära behov tillgodosedda.
Spädbarnet behöver lära sig känna igen dem som erbjuder omvårdnad, vilket i de flesta fall är föräldrarna. Deras uppgift är att lära känna sitt barns behov och erbjuda skydd mot alltför starka stimuli, till exempel hunger, smärta och starka ljud, men också stimulera med prat och sång. Spädbarnets signaler skapar, ihop med den vuxnas omvårdnad, utrymme för en samspelsdialog.
Hur det nyfödda barnets inre värld ser ut vet vi förstås väldigt lite om, men barnet organiserar sina intryck av omgivningen och stimulerar därigenom också den egna hjärnans mognad. Barnet visar att det föredrar mänskliga röster framför artificiella ljud, fångas av rörelse och lugnas av bekanta ljud och rytmer, som någons hjärtslag. Men till en början verkar spädbarnet inte kunna skilja mellan sig själv och andra, och därmed inte heller klart urskilja varifrån olika intryck kommer (inifrån–utifrån, från mig–från andra etc.). Det nyfödda barnet är dock speciellt inriktat på att uppfatta rörelser. Barnet följer mimiken i det mänskliga ansiktet med blicken och kan skilja på ansikten redan timmar efter födelsen (Trevarthen & Aitken, 2001). Det föredrar att titta på mänskliga ansikten framför geometriska figurer, imiterar förälderns munrörelser och tonar snabbt in på förälderns uttryck. Den motoriska förmågan utvecklas snabbt och efter ungefär 2–3 månader kan spädbarnet koordinera sin syn och sina muskler mycket bättre. De handlingar barnet utför är också mer medvetna och målinriktade, till exempel att sträcka sig efter ett rörligt föremål.
Trots sin snabba utveckling på olika områden är barnet, till skillnad från många andra däggdjursungar, under lång tid framöver helt bero
ende av vuxen omvårdnad för sin överlevnad. Små barn behöver inte perfekta föräldrar men de behöver omvårdnad som är tillräckligt bra (good enough), något vi återkommer till i kapitel 6.
I den här första fasen reagerar barnet ganska likartat på olika vuxna som uppvisar ett kompetent omvårdnadsbeteende, förutsatt att de läser av barnets signaler och tillfredsställer dess behov. Ofta förekommande föräldrahandlingar, som att ta upp och vyssja det gråtande barnet, blir välbekanta och leder därför i de flesta fall till någorlunda förutsägbara konsekvenser i barnets beteende, till exempel att det lugnar sig. Om någon annan följer förälderns sätt att läsa barnets signaler kan denna i allmänhet ersätta föräldern utan att barnet blir upprört.
När barnets neurofysiologiska rytm har stabiliserats, med lite längre sekvenser av vakenhet och sömn, utvecklas nya former av samspel som har stor betydelse för anknytningen. Det så kallade sociala leendet dyker upp och ger stor belöning till föräldrar och andra som möts av det. I takt med att barnet lär känna vilka personer som är regelbundet återkommande i dess liv blir barnet successivt mer selektivt i sina kontakter, vilket till exempel innebär att föräldrarna normalt sett har mycket lättare än andra vuxna att framkalla barnets leenden och andra former av inviter till samspel.
Foto av Ann Broberg.
Anknytningsteorin visar hur avgörande trygga nära relationer är för oss människor – speciellt under uppväxten. Den berör därför många frågeställningar i socialt arbete med familjer. Vad ska man tänka på vid tvister om barnets vårdnad, boende eller umgänge? Vad gynnar en trygg anknytning? Vad innebär det i praktiken att arbeta för barnets bästa?
Författarna ger först en grund i anknytningsteori och beskriver hur anknytningen utvecklas från de första åren till vuxen ålder. De berättar även hur barnet utvecklas i samspel med sin uppväxtmiljö och sitt genetiska arv. Därefter beskriver de hur anknytningsteorin kan bidra till mer genomarbetade beslut i olika ärenden som rör barn och föräldrar. Vad kännetecknar tillräckligt bra föräldraförmåga? Hur kan man stödja föräldrar att separera från varandra men inte från barnen?
Hur påverkas barn när en förälder utsätts för våld? Boken tar även upp tvister, barnavårdsutredningar och insatser som stöd i föräldraskap samt samhällsvård som familjehem. Många exempel gör det lätt att applicera kunskapen i det sociala vardagsarbetet.
Boken är skriven för studerande på socionomprogrammet samt verksamma inom socialt arbete och rättsväsendet.
Anders Broberg är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och professor emeritus i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet.
Kjerstin Almqvist är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och senior professor i psykologi vid Karlstads universitet.
Pia Svensson är socionom, leg. psykoterapeut, handledare i psykoterapi samt adjunkt på Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.
