9789132157998

Jodi Lynn Anderson

Doftrikt och sinnligt om förtrolig vänskap

Persikosommar är första delen i en trilogi. Läs också Och sedan kom hösten och Ett år senare.

Persikosommar

Det enda de tre tjejerna har gemensamt är en längtan efter något annat. Murphy, Leeda och Birdie är så olika man kan bli, men när de måste sommarjobba ihop på en persikoodling lär de motvilligt känna varandra. Innan sommaren är slut vet alla tre vad sann vänskap innebär, hur man hittar söta killar bland söta frukter och självklart hur man plockar den perfekta persikan. Förtroliga vänskapsband knyts och förblir evigt slitstarka efter den här första heta sommaren.

Jodi Lynn Anderson

www.pontopocket.se ISBN 978-91-32-15799-8

”Persikosommar är ljuvlig och läcker läsning.”

Ann Brashares, författare till Systrar i jeans

Jodi Lynn Anderson

Översättning Lena Schultz

Anderson Persikosommar till pocket.indd 3

10-03-26 12.53.36

Innan

D

en sommaren, när chaufförerna Saddle Tramp och Mad Dog, kom ut för att sova i sin långtradare efter att ha druckit länge och grundligt en kväll på en bar i Mertie Creek, medan de lyssnade på Kenny Chesney på jukeboxen, hittade de trosor – ett par tanga, ett par varje-dag-i-veckan (söndag) och ett par med ett apansikte mitt fram – på vindrutan. Samma sommar hittades halvrutten fisk i ventilationssystemet till en av damtoaletterna på Balmeades golfklubb. Ingen såg sambandet. Sent i augusti det året fick Lucretia Cawley-Smith lov att erkänna för sig själv att hon älskade sin äldsta dotter mest, och Jodee McGowen slutade för alltid att fästa små fiskmåsar i nagellacket. Den första september lämnade säsongsarbetaren Enrico Fiol staten Georgia med en tuss hundpäls i skjortfickan.

Hela tiden låg Darlingtons persikoodling, med ett förflutet lika rufsigt som gräset under träden och en högst osäker framtid, som alla somrar dessförinnan – mild och blyg som en sydstatsskönhet på väg uppför trappan till sin första bal.

Den våren anade inte Murphy McGowen, som var sexton år gammal och bodde på Anthill Acres långtidscamping i Bridgewater (och vars mamma Jodee i kronologisk ordning hade varit ihop med den mest kände radioprataren på den lokala radiostationen WRUZ, Horatio Balmeade och en av Bridgewater high schools bästa spelare i amerikansk fotboll), att persikoodlingen, hemstaden eller livet i största allmänhet hade något som helst spännande att erbjuda. Utan att Murphy ens visste om det hade hennes liv helt gått i stå.

En vårsöndag till exempel, när Murphy gick förbi Hidden Creekkapellet, kunde hon inte veta att Birdie Darlington satt där inne, klämd

5

Anderson Persikosommar till pocket.indd 5

10-03-26 12.53.36

mellan sina föräldrar som jordnötssmör i en smörgås på väg på att ramla isär, och önskade att hon var någon annanstans, fast hon inte visste riktigt var. Murphy visste inte heller att Leeda Cawley-Smith befann sig en dryg halvmil därifrån och fick lönnsirapsmassage på sina föräldrars lyxhotell, medan hon funderade på hur hon kunde vara snyggare än snygg och ändå känna sig som den fula ankungen, bara för att hennes syster Danay, som låg på britsen intill, var ännu snyggare.

Så Murphy bara fortsatte gå den där vårförmiddagen. Hon kostade på sig att betrakta skylten utanför kapellet, där veckans budskap stod skrivet med stora svarta bokstäver: LET IT BE. Så lustigt. Det var antagligen den Beatleslåt som Murphy tyckte minst om – och då hade hon ändå Ringo Starr tatuerad alldeles ovanför den lilla gropen över vänstra skinkan. Ett sådant budskap tänkte hon inte acceptera. Och tur var det. För i så fall hade den där sommaren aldrig blivit som den blev.

Och då hade varken Birdie eller Leeda funnit sina svar. Två långtradarchaffisar hade varit tre par trosor fattigare. Murphy själv hade kanske aldrig någonsin märkt att hennes liv hade gått i stå.

6

Anderson Persikosommar till pocket.indd 6

10-03-26 12.53.36

1

Ä

nda sedan Murphy McGowen fyllde tretton hade vårarna varit likadana. Hon började känna sig rastlös när krokusen slog ut, för det ville hon också göra. Slå ut. Det var som om hon ville krypa ut ur sitt eget skinn för att hux flux förvandlas till någon som bodde i New York eller Paris eller Buenos Aires – var som helst, bara inte i Bridgewater i Georgia. Förutom i Gamla stan – där nästan ingen bodde och dit det sällan kom några turister – var Bridgewater mest bara en enda lång gata med motell, snabbmatställen och trafikljus.

Varje år hade våren kommit med: A. Rastlöshet.

B. En svidande längtan inombords efter något som hon inte ens

visste att hon saknade.

C. Någon ny kille som fumlade under kjolen på henne.

Fast nu, när hon var sexton, hade hon förstås långbyxor – oftast manchesterjeans från arméns överskottslager eller stans lågprisaffär, där hon kunde köpa dem för tre dollar eller mindre. Det var sällan hon valde de där killarna, de liksom bara fanns där.

Precis som så många andra tonårstjejer i Georgia var Murphy både söt och snygg. Hon hade gröna ögon och fin hy med enstaka fräknar, brunt hår med självfall och spetsiga bröst. Som de flesta tjejer man kunde se på Piggly Wiggly-varuhuset var hon i alla lägen mer tuff än elegant, mer sexig än direkt vacker. Kort sagt, Murphy McGowen var en kalaspingla. Andra ord som hade använts för att beskriva henne var skärpt, kaxig och hemsk.

Hennes favoritställe för hångel var utkanten av Darlingtons persiko­ odling, en knapp halvmil utanför stan fast det kändes som tusen mil

7

Anderson Persikosommar till pocket.indd 7

10-03-26 12.53.36

från allt vad Piggly Wiggly hette. Hela Bridgewater var en enda krock mellan gamla, ståtliga sydstatshem med stora verandor och ett jättestort shoppingcentrum. Fruktodlingen däremot var vidsträckt och hon brukade tänka att de knotiga träden påminde lite om Edens lustgård.

Murphy, som inte var mycket för naturen annars, visste inte ens varför hon gillade fruktodlingen. På många sätt var den rena katastrofen. Färgen på det en gång vita staketet, som löpte runt ägorna, var avflagnad och träet ruttet. En gammal traktor stod obrukbar och bortglömd vid järnvägsspåret, nästan helt överväxt av ogräs. Själva mangårdsbyggnaden doldes av buskar och sly, som på den här sidan av ägorna växte så tätt att Murphy – till och med nu på våren innan träden hade slagit ut – bara kunde skymta persikoträden och det vita huset.

Den kalla metallen i rälsen tryckte mot hennes rumpa när hon tog en klunk ljummen läsk. Hon sparkade av sig de svettfuktiga gamla Schollsandalerna från lågprisaffären och lät sina bara fötter lufta sig i den varmaste kvällsluft de hade haft dittills det året. Bakom dem, bortanför gräset, stod Gavins bil och hostade statiskt ut en låt med Coldplay, ett band som Gavin påstod var jättebra fast Murphy tyckte att alla deras låtar lät likadant.

Murphy tittade slött på Gavin, vars efternamn hon hade glömt, som lät fingrarna smeksamt glida uppför hennes vader, försiktigt som om de varit av guld. Hans blick var som fixerad vid hennes ben. ”Vad vill du göra?” frågade hon och körde ner tårna i gruset. Inom sig önskade hon att Gavin skulle säga något originellt. Imponera på mig då, tänkte hon. För en gångs skull. Hon ångrade redan att hon inte hade gått dit ut ensam. Gavin var helt ointresserad av omgivningarna och det var så deprimerande.

Om sanningen skulle fram ville hon inte göra någonting alls. Hon ville flyga ut ur sin egen kropp, bort från Bridgewater, gärna till månen.

Hur mycket hon än gillade att komma till fruktodlingen gjorde den henne alltid rastlös – fylld av en energi som hon inte hade någonstans att göra av. Sprickfärdig.

När de hade farit dit på utflykt, Murphy och hennes mamma Jodee – innan raden av pojkvänner marscherade in i Murphys liv – hade Jodee alltid sagt: ”Här känner jag mig ung, lillan.” Och så var det

8

Anderson Persikosommar till pocket.indd 8

10-03-26 12.53.36

kanske. Att smita in bland fruktträden fick Murphy att känna sig så som hon antog att en tjej i hennes ålder borde vara – klarvaken. Fast Gavin gjorde tappra försök att hindra henne.

Han kramade hennes vader och ställde sig på knä som om han tillbad henne medan han flyttade händerna till hennes midja. Murphy höll läskburken åt sidan för att han skulle kunna kyssa henne. Han var otroligt söt, det måste hon erkänna. Fast det var en hel massa andra killar också. Någonstans på vägen hade det slutat vara spännande.

Medan han flyttade läpparna till den mjuka huden på hennes hals tittade hon på månen ovanför dem. Den var nästan full och omgiven av ett vitt dis. Hon kom att tänka på hur oändligt stort universum är.

Det gick bara inte att fatta. Ändå var hennes egen värld så liten. När hon blev åttio skulle hon kanske fortfarande sitta i Bridgewater, och hångla med någon med löständer. ”Det här är trist.” Murphy hörde själv hur ointresserad hon lät och hon drog sig undan från honom.

Gavin rätade på sig och tittade frågande på henne. Han såg sårad ut. ”Tack för det.” Han drog fingrarna genom sitt rufsiga, bruna hår och kliade sig på magen genom den tunna White Stripes-tröjan. Sedan drog han irriterat fram ett paket cigaretter ur fickan, stack en cigarett i munnen och tände den.

Murphy blev inte förvånad. Det var så typiskt. Alla killar var likadana. De ville bara en enda sak allihop. ”Din tunga är faktiskt alldeles hal”, sa hon och reste sig. ”Sväljer du aldrig?” ”Nu är du taskig, Murph.” ”Jag heter Murph-y. Folk som hittar på smeknamn är det värsta jag vet.” ”Murphy då. Ingen annan av mina tjejer har i alla fall klagat.” ”Jag är inte din tjej.”

Gavin ruskade på huvudet åt henne så där som somliga killar gjorde, som om han hade lyft upp en skållhet tallrik och måste sätta ner den fort. ”Jaha, så du har tråkigt”, sa han. ”Vad vill du göra då?” Han kisade mot henne och drog ett bloss på cigaretten.

Murphy hoppade fram och tillbaka över järnvägsspåren och tittade inåt stigen som hon visste ledde mellan träden fram till huset. Att hon

9

Anderson Persikosommar till pocket.indd 9

10-03-26 12.53.36

visste det berodde helt enkelt på att hon hade sett huset från Orchard Drive, vägen som gick förbi den långa uppfarten till gården. Närmare än den här platsen vid järnvägen hade hon aldrig varit. ”Vem bryr sig? Jag vill göra något bara.” ”Visst”, sa Gavin. ”Vi kan åka bort till Bob’s Big Boy. Jag är ändå hungrig.” Han tänkte tydligen ersätta sex med mat, precis som alla andra killar i världen. Han reste sig. ”Jag är portad där.” Året innan hade Murphy och ett par kompisar skruvat isär den stora reklamfiguren utanför hamburgerstället och spritt ut de överdimensionerade metallkroppsdelarna över halva stan. När hon så småningom åkte fast hade chefen på Bob’s Big Boy fotograferat henne och satt upp bilden bakom disken. Sedan dess gick hon till Kuntry Kitchen.

När hon föreslog att de skulle göra något hade hon verkligen inte menat något sådant. Den veckan hade hon lämnat in en hemuppsats om en stam med lesbiska apor i Zambia, ett ämne hon hade valt bara för att provocera sin totalt homofobiske biologilärare mr Jackson.

Hon skulle gärna vilja åka till Zambia och se de lesbiska aporna med egna ögon. Men trots att hon hade fått ihop en rapport på temat homosexuella primater och kallat den ”Vi finns – o-eee-ah – vänj er!” så var bilderna på Google antagligen det mest exotiska som Murphy någonsin skulle få se. ”Om vi inte gör något spännande tar jag livet av mig”, sa hon och hakade två fingrar i hälremmen på sandalerna och började gå.

Hon stirrade på de hängande grenarna innanför stängslet. När hon var liten hade de aldrig gått in i fruktodlingen, mamma och hon. Det hade varit en outtalad regel dem emellan: de hade ingen rätt att vara där, det var bra med tydliga gränser och somliga saker var som bäst när de fick förbli hemligheter. Men nu var det annorlunda. I en värld med internet och Google var inte ens lesbiska apor något mysterium längre.

Murphys puls hade ökat en aning, som alltid vid tanken på att göra något spännande, särskilt om risken kunde vara större än vinsten.

Hon riktigt kände Gavins blick vandra över henne bakifrån uppifrån och ner. Inget konstigt med det. Hon var fullt klar över sina fördelar – behövde aldrig se sig i spegeln och undra om hon var söt eller inte,

10

Anderson Persikosommar till pocket.indd 10

10-03-26 12.53.36

sexig eller ej. Gavin följde med, inte för att han ville snudda vid mysteriet utan för att han var kille. Han kunde inte annat.

Murphy släppte ner sandalerna i kanten av det svala gräset och tassade på tå fram till verandan på Birdie Darlingtons hus, där Birdies mamma Cynthia, den andra halvan av jordnötssmörgåsen, hade bott fram till just den förmiddagen. En skylt vid sidan om dörren förkunnade att huset var byggt 1861.

Dörren var låst. Murphy tassade bort till det vänstra fönstret och kände på det, och det gled upp direkt. Hon hade klättrat in genom många fönster – till killars rum, lägermatsalar och skolans idrottshall.

Det här kom hon igenom utan minsta svårighet medan Gavin stod kvar på gräsmattan nedanför verandan. Han hade utan tvivel fullt upp med att titta på hennes rumpa.

Det luktade verkligen 1861 i huset. Murphy lät ögonen vänja sig vid mörkret och tog ett par försiktiga steg inåt medan hon lyssnade efter minsta ljud. Golvplankorna knarrade, men annars hördes ingenting.

Hon befann sig tydligen i matsalen – ett bra ställe att börja på. Kvickt letade hon igenom först mahognyskåpet vid väggen längst in i rummet och sedan ett lägre serveringsskåp mitt emot. Ingenting.

Hon smög ut ur matsalen och följde en korridor som ledde till köket.

Där fanns ett runt bord och på väggen hängde fotografier. Ett föreställde en kvinna – mrs Darlington, gissade Murphy – som klädd i vidbrättad, svart hatt höjde en prisbuckla. Hennes botoxaktiga leende tycktes inte nå ögonen. På ett annat stod mrs Darlington och en tanig tjej i tioårsåldern framför Världens största jordnöt. Murphy insåg att hon hade sett dem förut, båda två – i Bridgewater såg man förr eller senare alla – och då hade den där tjejen alltid traskat bakom sin mamma som en hundvalp. På bilden verkade ingen av dem särskilt imponerad av jordnöten. Men de log exakt likadant och precis som på de andra bilderna såg leendena konstlade ut, som om de inte riktigt passade till ansiktena.

På golvet alldeles till höger om bordet stod en blomsterdekorerad skål försedd med upplysningen ”Tillhör Toonsis”. Och på bordet låg ett hopvikt papper. Murphy hade upptäckt en dörr i det innersta hörnet.

Hon gick dit och öppnade den. Där avslöjades, precis som hon hade

11

Anderson Persikosommar till pocket.indd 11

10-03-26 12.53.36

väntat sig, ett fullproppat skafferi med kexpaket, flingpaket, mer eller mindre fyllda syltburkar och plastpåsar med bröd. På översta hyllan, inklämd mellan ett paket pappersnäsdukar och en påse marshmallows stod en flaska. Crème de Menthe.

Det var bättre än ingenting.

Murphy bet sig i underläppen och klev på nedersta hyllan för att nå.

När hon fick tag i flaskan skvalpade hon misslynt runt vätskan. Det var inte mycket i den. Sedan tappade hon olyckligtvis balansen när hon klev ner och landade på linoleummattan med en liten duns.

Jäklar! Hon stod alldeles stilla och lyssnade.

Tapp, tapp … tapp. Tapp, tapp, tapp. Rakt ovanför henne hördes ljudet av tassar mot trä. Försiktiga, vaksamma. De där tassarna måste tillhöra en mycket liten hund.

Murphy höll andan och stod stilla i ett par sekunder och lyssnade på tystnaden. Sedan försökte hon röra sig ljudlöst mot korridoren.

Omöjligt, förstås. Golvplankorna knarrade högljutt under henne. ”Voff, voff, voff!” Tapp, tapp, tapp. Nu hörde hon hundarna – mer än en hund – röra sig i rak linje över golvet ovanför, de halkade och slant i ivern, lät det som, när de ivrigt gläfsande trippade nerför en trappa. Strax därpå följde ljudet av tunga fotsteg när någon gick över golvet där uppe.

Så tyst hon kunde satte Murphy full fart längs korridoren och svängde åt höger om hörnet för att komma tillbaka till matsalen medan hundarna snubblade och trängdes i trappan och skällde som tokiga.

Hon tryckte Crème de Menthe-flaskan mot bröstet med ena armen och tog stöd mot fönsterkarmen med den andra medan hon slängde ena benet över fönsterbrädan.

Hundarna nådde bottenvåningen. De skällde fortfarande.

Murphy dök med huvudet före ut genom fönstret och skrapade sig på fönsterblecket. Hon lirkade sig loss med den fria handen, stödde sig mot verandagolvet och fick med sig det andra benet. ”Hallå där!” dundrade en mansröst inifrån huset. Murphy såg sig inte om men kom kvickt på fötter. Gavin stod fortfarande på gräsmattan och bara stirrade. ”Ingen fara!” ropade Murphy och tog ett språng utför hela verandatrappan. Så fort hon landade på marken började hon springa det

12

Anderson Persikosommar till pocket.indd 12

10-03-26 12.53.37

fortaste hon kunde. Gavin sprang efter. Hon hörde honom flämta bakom sig när han försökte komma ifatt och samtidigt skrällde det till när ytterdörren som slogs upp. ”Stanna!” skrek mannen efter dem. ”Kom tillbaka!” Sedan blev det tyst ett ögonblick innan de hörde det omisskännliga ljudet av ett hagelgevär som osäkrades. Å, Herregud!

Nu sprang de på allvar. Murphy sparkade nästan sig själv i baken när de sprintade in mellan träden. Med bultande hjärta såg hon sig om och upptäckte att en lång, kraftig karl kom lunkande efter dem.

Framför honom sprang, så fort de tunna små benen kunde bära dem, två av de minsta hundar som Murphy någonsin hade sett. De skällde ivrigt och deras stora öron flaxade.

Men tiocentimetersben kunde inte springa så fort. Hon och Gavin hade fått ett rejält försprång. Framför sig skymtade hon mellan träden Gavins gamla buckliga Honda som stod parkerad vid vägkanten. Hon såg sig om igen för att förvissa sig om att de skulle klara det. ”Aj!” Murphys ena fot hade hakat i en uppskjutande rot. Hon landade med överkroppen rakt på järnvägsrälsen. Under henne krossades Crème de Menthe-flaskan och de vassa bitarna skar in genom hennes korta hängslebyxor. Samtidigt gjorde det så vitglödgande ont i vristen att hon skrek högt. ”Hjälp mig!” ropade Murphy. Gavin, som redan var på andra sidan spåren, vände sig om och tittade, först på henne sedan bakom henne. ”Voff, voff, voff!” ”Kom och hjälp mig!”

Gavin tycktes tveka.

Murphy stirrade på honom, hjälplös och mycket förvånad. ”Men kom tillbaka då!” ”Tyvärr”, mumlade Gavin innan han vände och sprang. Murphy såg honom hoppa in i Hondan och starta. Med vrålande motor och utan att tända strålkastarna körde han därifrån så gruset sprutade om däcken. På ett ögonblick dog motorljudet bort i fjärran. ”Attans”, mumlade hon ner mot rälsens kalla metall och försökte ta sig runt. Men foten satt fortfarande fast som i ett skruvstäd och

13

Anderson Persikosommar till pocket.indd 13

10-03-26 12.53.37

det gjorde ruskigt ont när hon rörde sig. ”Jäkla träd!” Hon sjönk ihop och ruskade bara uppgivet på huvudet när hon kände något vått på kinden. Tårar – lika mycket av ilska som av smärta. ”Äsch”, mumlade Murphy och försökte jaga bort de båda pyttesmå hundarna. Hon lyckades slingra sig över på rygg och sätta sig upp just som Walter Darlington hann fram.

Walter, grå vid tinningarna och kraftigt byggd, höll geväret som ett metspö över axeln och såg på en gång arg och nöjd ut när han registrerade den krossade flaskan på marken, alla skärsåren på Murphys händer och de sista dropparna Crème de Menthe som absorberades av jorden. Bakom honom, alldeles andfådd efter språngmarschen, kom familjen Darlingtons knubbiga tonårsdotter. Hon slängde sig genast ner bredvid Murphy och lyfte upp hundarna, en på var arm, medan hon stirrade storögt. ”Ert träd lade krokben för mig”, muttrade Murphy genast beredd på att anfall var bästa försvar. Det var trädets fel alltsammans, inte hennes.

Walter blängde och skakade på huvudet. ”Du valde helt fel dag för ditt äventyr, flicka lilla”, sa han och hans bröstkorg hävde sig som om han hade sprungit en mil i stället för några hundra meter. ”Du kunde inte ha valt en sämre dag ens om du hade försökt.”

14

Anderson Persikosommar till pocket.indd 14

10-03-26 12.53.37

Den 11 juni 1988 smet Jodee McGowen och hennes kille in i Darlingtons fruktodling för att palla persikor och råkade sedan bli lite distraherade av varandra där inne mellan träden. En annan kille vid namn Miller Abbott hade karvat in ett kantigt hjärta med Jodees namn i en trädstam i närheten, men det visste hon ingenting om. Några veckor senare upptäckte hon att hon väntade sitt första och enda barn.

15

Anderson Persikosommar till pocket.indd 15

10-03-26 12.53.37

Datum: Den 10 april Angående: Murphy McGowen/intrång på privat område/ stöld Från: mabbott@gadomstol.gov Till: darlingtonspersikor@yahoo.com Walter!

Jag har läst miss McGowens personakt och tycker att straffet som jag föreslår är mer än rättvist förutsatt att parterna kan komma överens. Kan du själv ringa till flickans mamma och höra om hon går med på förslaget? Gör klart för henne att det handlar om hårt arbete med träden, att det gäller hela vårlovet (två veckor) och att miss McGowen naturligtvis inte kommer att få betalt – jag vill inte ha något missförstånd på den punkten.

Jag skulle ha dömt henne till samhällstjänst i vilket fall som helst, så hon tjänar definitivt på att göra detta frivilligt, utan inblandning av domstolen och ännu en prick i registret för hennes del. Om du så önskar ska jag gärna förklara det för miss McGowen. Meddela mig om jag behöver tala med Jodee också, det gör jag mer än gärna.

Såvitt jag ser det borde det inte bli några problem, men låt mig få veta om du behöver mitt stöd på något vis. Den här flickan är en riktig bråkstake.

Ska vi spela golf på söndag?

MA Domare Miller Abbott Kings County distriktsdomstol

16

Anderson Persikosommar till pocket.indd 16

10-03-26 12.53.37

2

L

eeda Cawley-Smith stack skeden i sin musselpaté med hummer och gröpte ur Amarettogrädden. Hon stoppade hela skeden i munnen och slickade på den medan hon sneglade på sin mamma för att se om hon skulle säga något. Ingenting. Så Leeda grävde med fingrarna i patén och stack dem i munnen så att hon mest liknade en insekt – en bönsyrsa kanske – med grova känselspröt. Hennes mamma rörde inte en min. Leeda suckade, tog fingrarna ur munnen och doppade dem i den syrenfärgade sköljkoppen bredvid tallriken, skvimpade irriterat runt en stund.

Varenda gång Leedas syster Danay var hemma över veckoslutet – och det var minst varannan vecka – ägnade deras mamma all sin tid åt att titta beundrande på Danay, som om den äldsta Cawley-Smithdottern var en reinkarnation av själve Jesus. Ändå hade Danay långtifrån uppstått ur graven; nej, hon hade bara kört hem från Atlanta i Mercedesen som föräldrarna köpt i examenspresent till henne när hon gick ut high school. Och i stället för att bringa syndernas förlåtelse till alla i familjen Cawley-Smith hade hon med sig trendigt schackrutiga kakor från Henri’s, finbageriet i Buckhead, och sin fästman Brighton, vars familj för övrigt hade en enorm, naturstenskantad pool som ingen någonsin simmade i och ordnade fester där ingen någonsin log.

Just nu handlade samtalet mellan Leedas mamma och Messiasdottern om bröllopsinbjudningar. ”Vilken färg och svart sa du att det var på dem, hjärtat mitt?” kuttrade mrs Cowley-Smith. Till svar demonstrerade Danay sitt strålande Emoryuniversitets-leende, det som hon hade charmat sina föräldrar med ända sedan hon lämnade Bridgewater. Trots alla familjen Caw-

17

Anderson Persikosommar till pocket.indd 17

10-03-26 12.53.37

ley-Smiths pengar, deras jättelika hus i gammal sydstatsstil och de tre hotell som familjen ägde – lyxiga med Bridgewatermått mätt – var de bara nätt och jämnt välbeställda i omvärldens ögon, något som Danay tydligen höll med om. Hon såg ut som om hon tyckte att deras mamma var gullig. Gullig i all sin osofistikerade medelklassenkelhet. ”Lehr & Black, mamsen lilla. Det är ingen färg utan ett varumärke.” ”Jaha.” Deras mamma nickade och log. ”Du är verkligen välorganiserad, min ängel. Fast du har föreläsningar och allt att hålla reda på också. Jag förstår inte hur du kan klara av det.”

Danay log vänligt. ”Det är inte så svårt.”

Leeda såg de båda kvinnorna äta nätt av sin lilla, eleganta sallad med endiver och Stiltonost. Danay plockade i sig som om hon var på picknick snarare än i en instängd matsal. Då och då sträckte hon sig över bordet och klappade kärleksfullt deras mamma på armen medan de pratade. ”Jag trodde knappt mina ögon när jag såg blåljuset i backspegeln”, sa hon nu och återknöt till det hon hade börjat berätta tidigare, att hon hade blivit haffad av polisen veckan innan efter att ha kört nästan trettio kilometer för fort. ”Tvåhundrafemtio dollar i böter, kan ni fatta det? Han ville inte pruta av det minsta.”

Leeda betraktade personerna runt bordet. Alla, inklusive hennes föräldrar, skakade lite på huvudet och höll med, roat leende. Det var precis det – Danays uppträdande när hon berättade något, den där avslappnade perfektionen i minsta gest – som alltid gjorde Leeda lika förbluffad. Av någon anledning brukade hon glömma bort det mellan varven, men varje gång det blev uppenbart lade det sig som en blytyngd i magen på henne. Danay kunde göra bort sig (även om det sannerligen inte hände ofta) och ändå lägga misstaget till den evigt perfekta bilden av sig själv, som om det bara var ännu en ädelsten i hennes glittrande personlighet.

Leeda tog en tugga paté till. Hon hade lyckats charma till sig hummer och musslor av servitören i stället för den förrätt som ingick i Dagens meny. Det fungerade nästan alltid att fladdra med ögonfransarna och ta på sig sin bästa sydstatsdebutantmin. Flera gånger hade hon sneglat åt sin mammas håll för att försöka få beröm eller åtminstone en kommentar. Ingenting.

18

Anderson Persikosommar till pocket.indd 18

10-03-26 12.53.37

I stället fortsatte hela familjen Cawley-Smith där de satt runt bordet att diskutera bröllopet som skulle äga rum i mitten av augusti.

Man talade om tårtan (röd marsipan, helt ointressant), smekmånaden (Västindien, så typiskt), specialdrinkarna (Danay-rita och Du Min Brighton Är Hela Mitt Liv-Daiquiri med banan, kommentarer överflödiga) och bröllopssången (”From this moment on” med Shania Twain, kräkvarning). Leeda tuggade ljudligt och lät uppmärksamheten glida över till andra sidan bordet där Brighton satt med sitt vanliga, påklistrade jag smörar för familjen allt jag orkar-leende. Hon blängde misslynt på honom, drog ner mungiporna så de fylliga, flickrosa läpparna formade en sur grimas och fäste blicken i tomma intet alldeles bakom hans ena öra. En jättelik akrylmålning, som föreställde en liten Shetlandsponny, beskådade dem när de åt och hans stora bruna ögon stirrade ärligt och bedjande. Under den satt en skylt med texten: Mitzie behöver din hjälp.

Leedas mormors årliga stödmiddag för behövande Shetlandsponnyer var som vanligt en strålande succé. Matsalen på Primrose Cottage Inn, ett stort Cawley-Smithägt hotell med väldiga vita verandor och rummen inredda i stil med olika staters symboler, var fullsatt trots den häftiga prislappen på 250 dollar per kuvert. Leeda betraktade trängseln runt borden på jakt efter någon snygg kille att vila blicken på eller åtminstone en karl under femtio. En man i andra änden av rummet, Horatio Balmeade – ägaren till Balmeades golfklubb – mötte hennes blick och bestod henne den välbekanta triangelbesiktningen – vänster öga, höger öga, brösten. Leeda kröp ihop och hukade sig över behagen. ”Sträck på dig, Leeda. Det där ser slarvigt ut.” Just i den stunden hade hennes pappa lyft blicken från sina viktiga papper, som han alltid satt och bläddrade i. Leeda trodde inte att det berodde på något behov av att skydda sig från alla kvinnorna som ständigt omgav honom. Han älskade sina papper. Nu rätade hon lydigt på ryggen men suckade ljudligt medan hon snurrade en av sina blonda filmstjärnelockar runt pekfingret. ”Och le för all del, kära barn”, tillade hennes mamma uppfordrande. ”Le.” Så Leeda log stort och falskt med en nästan omärklig liten grimas.

19

Anderson Persikosommar till pocket.indd 19

10-03-26 12.53.37

En av hennes mammas favoritteorier gick ungefär ut på att om man bara log, även om man var aldrig så förbannad eller nere, så skulle man faktiskt känna sig lycklig – vilket Leeda ansåg vara rent skitprat. Men hon försökte uppföra sig som om hon trodde på det. När det gällde att göra mamma nöjd krävdes det mycket skådespeleri.

Redan som liten hade Leeda märkt hur modern sken upp så fort Danay kom in i ett rum medan blicken bara gled förbi om det var Leeda som kom. Leeda hade pressat sig för att bli bäst i klassen medan Danay hade varit det utan minsta ansträngning. Leeda försökte utveckla Danays humor, och hennes eleganta balans mellan lättsamt prat och vågade skämt. Hon hade aldrig lyckats komma ens i närheten av Danays briljans. Kanske var det därför som deras mamma aldrig uppfyllde sin del av avtalet som Leeda i all hemlighet hade ställt upp dem emellan. Lucretias blick på den yngre dottern blev aldrig kärleksfullare. När Lucretia hade fräst åt Leeda att le drogs hennes blick genast tillbaka till Danay.

Leeda såg sig om i rummet igen och märkte att servitören som hade kommit med hummerpatén iakttog henne så ofta han fick chansen.

Servitörer brukade älska Leeda. Hon var faktiskt säker på att nästan alla älskade henne – alla utom hennes egen mamma. I skolan var folk måna om hennes vänskap och hyllade henne som en drottning. När hon var ute brukade folk följa henne med blicken. Förra sommaren, när familjen Cawley-Smith besökte Tokyo, hade hon varit hur populär som helst på alla klubbar och alla killar hade frågat om hon var Charlize Theron.

Jag är som David Hasselhoff, tänkte Leeda. Populär i Japan. ”Hör du”, sa Danay och puttade på Leedas tår under bordet medan hon gav henne en glittrande blick med all systerlig kärlek i världen. ”Vad ska du göra på vårlovet?” ”Åka till Tybeestranden. Med Rex.” Danay tittade på deras mamma. ”Tänker ni låta henne tälta med en kille? Jag fick inte ens campa med mina tjejkompisar.”

Lucretia plockade med sina tre ringprydda fingrar och tittade på klockan på väggen. I den mån det var möjligt ville Leedas föräldrar glömma Rex existens eftersom han bodde i ett fallfärdigt hyreshus vid Pearly Gates-kyrkogården på andra sidan stan. För det och en hel del annat.

20

Anderson Persikosommar till pocket.indd 20

10-03-26 12.53.37

Han och Leeda hade varit ihop sedan i oktober. Han var en riktig tuffing och han dyrkade Leeda. När han först ville gå ut med henne hade magkänslan sagt att hon borde tacka nej. Men sedan hade hon insett att hon borde säga ja, om inte annat för att hennes mamma kanske skulle reagera och för ovanlighetens skull lägga märke till henne om hon träffade en kille som Rex. Fast sedan hade det visat sig att Rex var jättetrevlig. Lugn och trygg. Tillsammans med honom skulle hon kanske till sist kunna visa sina föräldrar vem hon verkligen var. Hon önskade verkligen att han hade varit med på middagen; han gjorde henne alltid säkrare. ”Leeda, din far och jag talade faktiskt om …”

Leeda fick kramp i magen av obehag. ”Vi tror det skulle vara väldigt trevligt för dig att hälsa på din morbror Walter på lovet – hjälpa till lite i fruktodlingen och lära känna Birdie.” ”Birdie?” Leeda träffade bara sin kusin Birdie vid bröllop och begravningar på Smith-sidan i Cawley-Smithfamiljen, den släktgren som hennes mamma vanligen gjorde sitt bästa att glömma. ”Ja, kära barn. Du vet ju att de har det lite besvärligt nu när Cynthia är borta”, teaterviskade Leedas mamma och lät nästan skadeglad.

Hon älskade att sprida skvaller även om det som nu rörde en släkting, nämligen hennes egen kusin som hastigt och lustigt hade övergett både dottern Birdie och sin make, morbror Walter. ”Men Rex och jag har ju redan …” Leeda grimaserade och hennes perfekt ansade blonda ögonbryn drogs ihop. Visserligen avskydde hon camping, men hon hade tänkt övertala Rex att ta in på något trevligt hotell med utsikt över havet, någonstans där hon kunde skölja bort sanden mellan tårna. Hon planerade att shoppa i lobbyns butiker och slappa i baren vid en tjusig pool med vattenfall, långt bort från alla otäcka krälande små djur som dolde sig under havsytan – eremitkräftor, blåsfisk, sjögräs. Rex gillade att samla ihop sådant och lägga det på hennes ben. ”Så kan ni inte göra.” ”Walter talade just om vilken trevlig ung dam du är och hur gärna han vill att hans Birdie ska bli mer lik dig.”

Leeda grimaserade ännu värre. ”Birdie gör mig nervös. Lägg av nu.

Så kan ni bara inte göra.”

21

Anderson Persikosommar till pocket.indd 21

10-03-26 12.53.37

Jodi Lynn Anderson

Doftrikt och sinnligt om förtrolig vänskap

Persikosommar är första delen i en trilogi. Läs också Och sedan kom hösten och Ett år senare.

Persikosommar

Det enda de tre tjejerna har gemensamt är en längtan efter något annat. Murphy, Leeda och Birdie är så olika man kan bli, men när de måste sommarjobba ihop på en persikoodling lär de motvilligt känna varandra. Innan sommaren är slut vet alla tre vad sann vänskap innebär, hur man hittar söta killar bland söta frukter och självklart hur man plockar den perfekta persikan. Förtroliga vänskapsband knyts och förblir evigt slitstarka efter den här första heta sommaren.

Jodi Lynn Anderson

www.pontopocket.se ISBN 978-91-32-15799-8

”Persikosommar är ljuvlig och läcker läsning.”

Ann Brashares, författare till Systrar i jeans