__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


JÄGA R N A PÅ KARINHALL CARL-HENNING WIJKMARK

en modern klassiker

Modernista stockholm


Förord

H a r ni tänkt på hur mycket mera övertygande ett erbjudande ter sig när man samtidigt bjuds på det där lilla extra ? Dusörens storlek har knappast någon betydelse. Det kan röra sig om en storpack Liptons te med tolv extra »gratispåsar« inuti lika mycket som om två förstaklassbiljetter med flyg t.o.r. Dominikanska Republiken (ett led i flygbolagens bonusprogram som belönar »den flitige resenären« med ännu flera resor). Två ting har dessa bonusar dock gemensamt. För det första tycks de också hos de allra ståndaktigaste utlösa en glupskhet och ett ha-begär utan motstycke. För det andra tycks hungern efter att göra ett kap – att få »mer« än vad vi i normala fall borde ha fått – göra oss blinda för det faktiska värdet av det vi åtrår. Askesen skapar rum för måtta, för besinning, moralisk reflektion. Excessen sätter allt detta ur spel. Det enda som styr är den blinda, ostillade driften. De flesta som skrivit om ondskan har talat om dess »demoni« – dess förmåga att (likt Mefistofeles i Faust) slå blå dunster i ögonen på den oskyldige, att locka och förföra och förvandla denne till ett viljelöst redskap. Men få har gått in på ondskans nästan symbiotiska förhållande till excessen. Detta trots att historien bjuder på otaliga exempel på hur nära de två är lierade: från det döende Romarrikets orgier i sex- och gladiatorspel, över 30-åriga krigets härjningar, turkarnas massakrer på armenierna, Stalins gigantiska folkomflyttningar, för att nu inte tala om Hitlers drömmar om att förvandla hela Europa till ett enda gigantiskt germanskt stamrike. Avsaknad av sans och måtta tycks vara själva förutsättningen för att grundläggande mänskliga värden skall sättas ur spel. Carl-Henning Wijkmarks roman Jägarna på Karinhall [1972] – tveklöst en av de starkaste debutromaner som någonsin utv


givits i Sverige – är en av de få böcker som på allvar utforskat ondskans förhållande till överflödet: excessen. Den gör det på djärvast möjligast sätt – genom att vara en excess i sig själv. Allt som förekommer i denna roman förekommer i övermått. Den blandar ohämmat stilar och formelement. Den kastar mellan olika genrer: är än dokumentärroman, än spionthriller, än utrerad pornografi. Den skruvar upp minsta reflektion till kategoriskt påstående, varje personskildring till grotesk och drar sig inte för de mest hårresande historiska sammanställningar och paralleller. Det är inte att undra på att den har blivit Wijkmarks mest kända och lästa roman – även om jag har svårt att föreställa mig att alla läsare odelat tilltalas av den. Handlingen tilldrar sig under några dallrande heta sommardagar i augusti 1936. Hitlers och Goebbels jättelika propagandaspektakel – Berlinolympiaden – råkar sammanfalla med Hermann Görings årliga jaktfest på slottet Karinhall strax utanför huvudstaden. Ett brytningsskede nalkas. Olympiaden 1936 är det förmodligen sista ögonblicket då Hitlers regim kan ståta med någon form av politisk legitimitet. Runt hörnet väntar Spanska inbördeskriget och fascismens slutliga struptag om hela det fria Europa. Mot den bakgrunden beslutar sig rikets andreman Hermann Göring för att göra jakten på Karinhall till ett storpolitiskt friluftsmöte och dukar fram allt vad han kan uppbringa: från välhängt viltkött och ypperliga viner till hela horbaletten från Friedrichstrasse som han låtit utplacera i de olika jaktstugorna runt om i terrängen till de jaktlystna gästernas behag. Men det är inte bara politiker, ambassadörer och betrodda företagare och industrimän som ämnar besöka Karinhall dessa sommarveckor. I syfte att avslöja Tredje rikets framtida politiska avsikter har också den brittiska spionorganisationen mi 6 beslutat sig för att ha en man på plats. Valet har fallit på den stilige norske idrottsmannen Roar Trøgesen. Denne Trøgesen är inte vilken idrottsman som helst, utan trogen den excessernas logik som denna roman excellerar i, också maratonlöpare och kvinnokarl med en sexuell aptit och kapacitet tillräcklig för att utsläcka ett helt harem. Vad som följer efter det att Trøgesen vi


råkat förirra sig från olympiabyns träningslöpor in på de karinhallska ägorna är en veritabel orgie i makt- och spionintriger, sprit och älskog – än med Trøgesen som huvudaktör, än med värden själv, Hermann Göring, i rollen som förste älskare. Det gamla flygaresset Hermann Göring var inte bara Tredje rikets näst mäktigaste man, ända fram till krigsslutet tilltänkt som Führerns efterträdare. Det var också Göring som tog initiativ till merparten av de bestialiteter som kommit att förknippas med nazismens skräckvälde. Innan Heinrich Himmler 1934 formellt tog över ansvaret för dem var det Göring som, i egenskap av preussisk inrikesminister och chef för Gestapo, upprättade koncentrationslägren och såg till att fylla dem med politiska motståndare, judar och andra oönskade element. Det var Göring som infogade Österrikes Anschluss till riket, liksom annekterandet av Böhmen och Mähren. Som chef för Luftwaffe ledde han senare också anfallskrigen mot Polen och Frankrike. Men viktigast av allt är kanske att han som ansvarig för fyraårsplanen kom att styra hela den nazistiska ekonomin – som byggde på till lika delar militär upprustning och total exploatering av alla de länder och befolkningar nazisterna lade under sig. Också som person förkroppsligade han kanske mer än någon annan nazismens »persona«. Han charmade diplomater till total underkastelse, och svek dem i nästa ögonblick. Få har satt trolösheten i system på samma diaboliska sätt som Göring. Men också vulgariteten, den sanslösa girigheten, själva föraktet för all måtta och anständighet, passade in på hans person. Det synligaste beviset på detta är slottet Karinhall – döpt efter hans tidigt döda svenskspråkiga hustru – som han uppförde som privatbostad och som är den centrala spelplatsen i denna roman. Wijkmark beskriver slottet ytterst inträngande: från de närmast romerska badinrättningarna i källarplanet (med den lilla ölkällaren intill bassängerna som »nostalgikern« Göring låtit inreda som en kopia av den i München) upp till leksaksjärnvägen på vinden som styrs och vidmakthålls av dvärgar. Salarna och rummen däremellan är allihop fyllda av konstverk som vii


»rekvirerats« från museer och privatsamlingar, konstverk som deras nya ägare knappast visste att uppskatta. Det viktigaste var att han hade ett överflöd av dem att visa upp och briljera med. Det är lätt att underskatta en figur som Göring, att göra karikatyr av honom, vilket skedde redan medan han levde. Men nidbilderna av Göring som en plump, ständigt leende politisk clown som älskade att styra ut sig i pråliga uniformer, visade sig dölja en blixtrande klartänkt strateg som utöver ett eidetiskt minne också tycktes ha ägt en nästan klärvoyant förmåga att genomskåda och förutse vad andra förväntade sig av honom, en perverterad visionär som åklagarna vid Nürnbergrättegångarna, trots den enorma bevisbördan som förelåg mot honom, inte lyckades komma åt annat än marginellt. Orsaken till detta är att Göring aldrig gav efter, inte ens taktiskt. Tvärtom sade han sig vara stolt över att ha krossat all politisk opposition i landet (eftersom denna hindrade »framsteget«), liksom över att han med militära medel bidragit till att utöka tyskarnas »livsrum« och därmed »förverkliga en uråldrig längtan hos det tyska folket … att förenas i ett Rike«. Också hans fiender »föll« (eller tvingades åtminstone erkänna en motvillig respekt) för denne mans dryga men också orädda självtillräcklighet. Andra vittnar om hans charm och stundtals nästan skrämmande självinsikt. Inte minst den sistnämnda egenskapen fångar Wijkmark med sublim precision i detta fingerade samtal mellan herren på Karinhall och den brittiska ambassadören Blunt (ett av många förtroliga politiska samtal i denna Blåskäggsborg): »Men jag ska säga er en sak i förtroende«, fortsatte han [Göring] med plötsligt livlighet. [ …] »Det är för mitt överdåd som jag är älskad i de många hemmen. [ …] Folk ser ingenting cyniskt i min livsföring, de ser att jag lever så som de själva skulle leva om de ›haft tur‹ som de säger. Så ligger det till. Jag är gripbar som en önskedröm för dem. De tycker det känns tryggt att führern, som de oss emellan inte alls förstår sig på – rent mänskligt, menar jag – har mig vid sin sida. Som förtöjer honom vid jorden så att säga, så att han inte stiger till väders – eller oss alla åt huvudet !«

viii


Hermann Göring – c’est moi, inkarnationen (i alldeles på tok för mycket kött och blod) av allas våra hemlighållna lidelser och laster.

*

Ända sedan vi började läsa har vi fått lära oss att litteratur skall undervisa med exemplets makt. Romanförfattaren är som pedagogen som pekar på planschen och talar om vad som finns att se på och lära av den geografiska eller själsliga karta vi har framför oss. Detta sätt att läsa litteratur riskerar dock att förvandla oss till passiva vittnen. Med rätt distans till det vi läser fäller vi de rätta omdömena: bra eller dåligt, tänkvärt eller inte, underhållande eller ej. Men det finns också ett annat, farligare och moraliskt sett mer utmanande sätt att förhålla sig till litteratur, ett förhållningssätt som löpt genom hela romanens historia från Rabelais berättelser om Pantagruel, över de Sade, Edgar Allan Poe och sådana sentida exponenter för la littérature de la folie som Jorge Luis Borges, Ernesto Sabato och Danilo Kiš. Här handlar det om en litteratur där läsaren osvikligt dras in i texten och därmed tvingas inta ett mycket mera aktivt förhållande till själva förloppet. Redan i sin första roman visar Wijkmark att han behärskar detta skrivsätt till fulländning. De pornografiska scenerna i denna bok är till exempel inga kittlande mellanspel utan pornografi fullt ut, raffinerat iscensatta orgier där läsaren inte har något annat val än att inta voyeurens skamlösa position bakom nyckelhålet. Likadant med alla de andra rummen i Görings slott. I varje vrå och skrymsle antar det som senare skall bli stora världspolitiska frågor formen av viskande förtroenden och förstulna informationsutbyten. Läsaren tvingas trippa på tå genom korridorerna, tjuvlyssna i skänkrum och bakom låsta dörrar. Somligt av vad läsaren hör och iakttar på vägen kan kanske te sig märkligt, som när den kortvuxne (1,60) amiral Canaris med uppsträckta armar från sitt rum på Karinhall försöker signalera till spionubåten som ligger gömd i sjön. Andra tablåer, ix


som den avslutande där Il Duce själv anländer till Karinhall, blir närmast sublima i sin blandning av fjäsk och burdust ryggdunkande de två »vännerna« emellan. Det som för läsaren först kan framstå som en storpolitisk parodi på »Dumskallarnas sammansvärjning« slutar som en skrämmande bild av hur den Ondskans hjärntrust egentligen fungerade som till slut lyckades lägga hela Europa i ruiner. Jägarna på Karinhall markerar en tidig höjdpunkt i Wijkmarks författarskap. I ingen annan bok sätter han så mycket på spel som i denna. Han måste göra det – en förutsättning för textens trovärdighet är ju att läsaren verkligen tror på och är beredd att agera med i de tablåer författaren iscensätter. Om Wijkmarks senare böcker, med undantag möjligen för Dressinen [1983], är mera avmätta, kyliga och intellektuellt distanserade, förblir dock huvudspåret detsamma. Gång efter gång genomförs samma historiska backtracking – till finska fortsättningskriget, Frankrike i Algerietkrigets slutskede. Precis som i Jägarna på Karinhall uppsöks brytpunkter i det nära förgångna, punkter då inte bara historien tar en annan vändning utan också vår egen självsyn förändras. Ju längre författarskapet utvecklas desto tydligare blir det att Wijkmark ser de två som ett. När historien byter riktning måste också vi, som enskilda individer, bestämma oss för vem och framför allt vad vi vill vara. Ingen människa kan skylla på att hon bara är ett passivt vittne till historien. I slutet av Jägarna på Karinhall gör författaren en pseudodokumentär luftpanorering över de söndersprängda byggnader av det som en gång var det ståtliga Karinhall. Ett kvartssekel senare, i romanen Dacapo [1994], låter Wijkmark den svenske fotografen Frank Thulander resa runt i ruinerna efter ett annat, om möjligt ännu större sammanbrott – realsocialismens fall i de forna öststaterna. Resultatet av resan är tänkt att bli en fotografisk dokumentation av Nekropa – de döda ideologiernas kontinent – men ju längre resan fortskrider desto tydligare blir det att Thulander inte kan förstå det han ser om han inte först konfronteras med sitt eget förflutna. x


Det är en på många sätt följdriktig utveckling i hela detta författarskap. Det som i Jägarna på Karinhall är en grotesk politisk fars på en knarrande historisk vridscen har i Dacapo tjugo år senare förvandlats till en subtil psykologisk studie. Nekropa – det Europa som återstår efter Hitlers och Görings, Hoxhas och Ceausescus död – har nu flyttat in i huvudpersonen själv, blivit en oupplöslig del av den person han är. – steve sem - sandberg –


j채gar na p책 karinhall


1.

D e n norske maratonlöparen Roar Trøgesen satt ensam i sällskapsrummet på kfum:s idrottspensionat i Putney. Genom den öppna glasdörren såg han husmor plockande med papper i receptionen. Han väntade på telefon och lystrade ett ögonblick varje gång det ringde. Sen återgick han till att bläddra slött i Young Men’s Weekly som låg i kladdiga sjok framför honom. Han kände sig dåsig. Klockan var halv tre, och långdistansare har för vana att sova en stund efter lunch. Dessutom hade han sjöluft kvar i lungorna. Hade han fört dagbok kunde han ha skrivit: »Den 15.6.1936. Löpte in i Southampton med Royal Canadian kl. 7.15. Tåg till London, ankom Waterloo 10.20. Buss till Putney, framme till lunch på pensionatet. Trött efter resan. Väntar nu på meddelande från F. enligt överenskommelse före avresan från Montreal.« Men han hade inget uttrycksbehov. Hade han haft det och dessutom tålt sjön bättre, hade han under överresan haft gott om tid att anteckna följande: »Den 7.5. Incident som ledde till min relegering från Wesley College i Speckham (Vancouver). Ertappad i södra redskapsboden med Gretl, österrikiskan. Hämtad av två kuratorer. Rumsarrest. – Den 8.5. Hämtad till rektor som upplyste mig om min ovärdighet, teolog och allt o.s.v. Sedan plötsligt vänligare, tankfull – ›då det värsta trots allt kunde avstyras‹ – och lovade mig diskretion och ett hedersamt avgångsbetyg ›med fullt erkännande av era idrottsliga meriter‹, på villkor att jag dagen därpå accepterade ett uppdrag – inte närmare specificerat – förmedlat av en mr Grant som jag skulle träffa på ett kontor i Vancouver. Jag gick med på att träffa honom. Men jag bad inte om ursäkt, inte för någonting ! 15


– Den 9.5. Mr Grant, en man med dålig ansiktsfärg, meddelade mig att man skulle ordna så att jag blev uttagen till Norges olympiatrupp utan att behöva ställa upp i det avgörande Hamarslöpet i juni, men under förutsättning att jag gick igenom en två veckors utbildning i underrättelsetjänst i Montreal, under ledning av en mr Fishby från London, med början den 18.5. Jag kunde göra Storbritannien viktiga tjänster under olympiaden, sa han. – Den 3.6. Utbildningen avslutad. Intressant på sitt sätt. Svårt med flickor i Montreal. Fortfarande ingen aning om vari min uppgift ska bestå. Förbehållit mig att slutgiltigt bestämma när jag får reda på det. Min ståndpunkt accepterad av Fishby, som dock lät förstå att det knappast kunde bli tal om att jag vägrade. Tycker annars rätt bra om F. – Den 7.6. Avfärd från Montreal med Royal Canadian. Dåligt väder från början, åtminstone tycker jag det. F. som också är med verkar helt obesvärad. Han har sagt att vi ska skiljas i Southampton ankomstdagen, men att han ska ringa mig efter lunch samma dag på kfum och hämta mig till fpa, chefen för sektionen ›Foreign Personalities‹.« Men Roar Trøgesen hade alltså inget uttrycksbehov. Och även om han hade haft det så var han strängt förbjuden att göra några som helst uttalanden eller anteckningar som rörde relegeringen från Wesley och vad som sedan hänt. Om vad som skulle hända i fortsättningen hade han inte kunnat avslöja mer än att han skulle hem till Norge efter en vecka, sedan han mottagit och lagt på minnet alla instruktioner om det hemliga uppdraget i Berlin. I dag skulle han få veta vad det gällde. Han var inte entusiastisk. Han tänkte mest på att han ville ha en flicka och var fast besluten att kräva en av sina uppdragsgivare redan i dag. De måste ha förstått att det var det bränsle han gick på. Rekryteringen låg ju på den bogen. I en världsstad borde det vara lätt ordnat. Fishby körde över Battersea Bridge till norra sidan av Themsen och fortsatte upp mot Buckingham Palace och St. James’s 16


Park. Roar hade fått höra att mi-6’ legendariska högkvarter låg i regeringskvarteret öster om parken, men Fishby tog av till höger just när parken började skymta, körde nerför Buckingham Gate och stannade en bit in på en tvärgata, Caxton Street. En varuhiss förde dem upp två våningar. De halvsprang genom en lång korridor, där korkmattan successivt blev snyggare och mindre sliten under dem. Efter en glasdörr blev det till och med parkett och röd matta i mitten. Inte en människa syntes till. Det var som att komma för sent till en föreläsning, tyckte Roar, men för första gången struntade han i det. Han njöt av den andres nervositet. Fishby stannade framför en dörr som alla de andra längs korridoren. En man med vaktmästarmin dök upp ur en nisch i väggen. »Rätt in bara, jag har redan anmält er.« Fishby la handen på dörrhandtaget och kände hur det vreds om inifrån. Dörren sköts upp. »Här står ni och tisslar. Sa inte Packwell att det var fritt fram ? Kom in och sitt ner.« Mannen släppte handtaget med en irriterad knyck och drog sig tillbaka genom en liten hall till sin skrivbordsstol. Han tycktes vilja demonstrera att den fula, mörkbruna stolen var vridbar i alla riktningar, för han krängde rastlöst i den samtidigt som han grep en penna och började tugga på den. »Roligt att ha er här, Trogesen«, sade han mellan tuggorna. Han såg faktiskt en smula road ut. »Mycket i det här projektet hänger på er, som ni strax ska se. Ni kan ingenting, är alldeles oerfaren ? Oroa er inte för det. Vi har ett motto här i huset: Ju betydelsefullare ett projekt är, på desto lägre nivå bör det handläggas. En alltför professionell kraft skulle fördärva alltsammans.« Roar kände sig illa berörd av vad han hörde. Men han var ännu mera förvånad över mannen som uttalade det. Efter Fishbys ständiga prat om »chefen« under den senaste månaden hade han väntat sig en imponerande typ. I stället såg han nu ett trist bokhållaransikte framför sig, blekt och rödfläckigt, med runda, liksom suddiga drag. Håret var tunt och rödlätt, benat och mycket slätkammat. Axlarna sluttade så starkt att kavaj17


kragen glidit ner från nacken och lämnat hela skjortkragen synlig. Skjortan var svagt beigefärgad med vit styv löskrage. Men när han tittade närmare på mannen fick han ett intryck av att denna fulhet och obetydlighet inte var nödvändig utan delvis spelad, ett slags yrkesförklädnad. Rummet omkring honom gick i samma suveränt solkiga och anonyma stil. Bakom honom stod en klumpig bokhylla med några slitna bokrader och längst ner en flaska Gordons gin med ett par odiskade tandborstglas på ett schackbräde; det röda vildsvinshuvudet på etiketten var den enda färgklicken i rummet. Vid fönstret, som vette åt gården, stod ett stort skåp i samma dovt bruna färg som de andra möblerna. Det såg inte svårforcerat ut. Ovanpå skåpet en avstängd eller trasig fläkt med ett dammigt skyddsgaller omkring. Detta var den koloniala solkigheten, det var bara hettan som fattades, för trots att det var en kvav sommardag rådde svalka i rummet, som verkade på något sätt oåtkomligt för solbestrålning. På de grå tapeterna syntes ojämnheter i form av droppar, som stelnad kallsvett. Chefen hade plötsligt slutat att kränga och tugga och satt på språng. »All right, Fishby – Trogesen –, då går vi in i kartrummet. Ta kartan med er.« Han grep en mapp och gick före mot dörren mitt emot skrivbordet. Kartrummet saknade både fönster och förbindelse med korridoren. Väggarna var nästan helt klädda med tjocka pappskivor där kartor över länder och städer satt fästade med häftstift. Kartor men också ritningar och skisser över terrängavsnitt, hus och lägenheter. Man såg också fotografier av föremål och personer. På en del kartor var nålar instuckna med knoppar i olika färger; ett par av dem hade fallit till golvet. Väggarna belystes av starka båglampor, takbelysning saknades. Den enda möbeln var ett stort bord i ett hörn. »Sätt upp kartan, Fishby.« Med en snabb sidoblick på Trøgesen rullade Fishby ut kartan och fäste den på väggen. En storstad längst ner. Roar såg några tyska namn men kände inte igen sig. Skala 1:50.000 ungefär. Han hade fått lära sig en del om kartor i Montreal. »Så där.« Chefen hade fått tag i en pekpinne och började 18


föreläsa. Han vände sig till Trøgesen. »Det här är, som ni kanske har upptäckt, en karta över Berlin och dess norra och västra omgivningar, ungefär åtta mil åt norr och fem mil åt väster. Här i Döberitz, tre mil rakt västerut från centrum, ligger den olympiska byn där ni snart kommer att bo båda två, Fishby som assisterande tolk åt den brittiska truppen och ni som en av de två norska maratonlöparna. Hitler kommer att inviga byn om några dagar. – Jag vill vara fullt ärlig redan från början och säga att ni troligen aldrig kommer att få tillfälle att ställa upp, trots att det har kostat oss mycket besvär att få er uttagen på falska segermeddelanden från Kanada till den skandinaviska pressen. Men jag kan lugna ert samvete med att ni är uttagen så att säga på extra stat, med hjälp av en anonym donation som vi har ordnat. Ni har alltså inte stått i vägen för någon mera förtjänt.« Allt detta hade Roar ganska exakt förutsett efter Jim Fishbys antydningar. Hade hans uppdragsgivare låtit honom ställa upp i »Hamarsfiremila« om fjorton dagar skulle han knappast ha haft en chans mot Stein Ulefossen eller ens kunnat vara säker på en andraplats före Tveitum. Så på den fronten hade han inga invändningar. Dessutom var han lite tävlingsskygg. »Ni kommer antagligen att vara skadad. Som vi hoppas bara på papperet. Nå, det var det. Det här skogsområdet som börjar några mil norr om Berlin och fortsätter tills kartan slutar heter Schorfheide. Det låter som en hudsjukdom men är faktiskt en mycket vacker trakt. Här hade de tyska kejsarna sina jaktmarker förr i tiden. Och nu har en ännu större och farligare jaktherre tagit dem i besittning: Tjocke Hermann, Hitlers högra hand eller rent av, som många tror, den starke mannen i Tredje riket. Det är bland annat den saken vi ska försöka få klarhet i.« Han gjorde en paus och öppnade mappen. Den lille kamreren hade vuxit medan han talade. Roar kom att tänka på en professor i dogmatik på Wesley. »Han är utan tvekan en skicklig jägare«, fortsatte han. »Men tyvärr står det lika klart att hans jaktiver inte inskränker sig till det vilda. Han har varit chef för SA, han har skapat Gestapo och koncentrationslägren och han organiserade för två år sedan 19


den förödande utgallring i de egna leden som blivit ryktbar som Röhmräfsten eller ›de långa knivarnas natt‹.« fpa började fästa upp fotografier i en rad under varandra. »Vi vet ju alla hur han ser ut. Han är känd för att inte vara blyg för fotografer. Mindre känt är att han tagit sig rätten att granska alla foton på sig själv innan de publiceras. Bara en liten del blir godkända. De här bilderna är nästan samtliga kasserade av hans pressbyrå, och vi har förvärvat dem av tidningsfotografer som naturligt nog känt sig sårade i sin yrkesstolthet. Secret Service är glad att kunna räkna flera av dem till sina vänner. Titta nu noga på bilderna. Samme man i ett ansenligt antal funktioner. Som SA-chef … som talman … som storföretagare klappande arbetare … chef för flygvapnet … general i infanteriet … och som riksjägmästare. För varje funktion en ny kostymering. Han har ett stort register. Och här: i baddräkt, en raritet. Det är nämligen strängt förbjudet att fotografera honom i baddräkt … Monstruöst, inte sant ? Bara så ni vet vad ni har att vänta er. Här spelar han tennis – också förbjudet att fotografera. Men nu ska ni titta särskilt på de här två, Trogesen. För det är antagligen så här ni kommer att möta honom.« Roar stirrade på den talande, sedan på de två fotografierna. På det ena såg han hur den groteska gestalten ytterligare framhävdes genom något slags Siegfriedkostym, en raggig fäll med decimeterbrett bälte, nakna oformliga ben och trånga sandaler som förde tanken till kasselerkarré. I handen höll han ett långt spjut med spetsen varnande riktad mot kameran. På det andra var han iförd en något måttfullare, mera medeltida jägarkostym med ärmlöst kyller av ljust skinn, knäbyxor, också av skinn, och en toppig hatt med uppåtvikta brätten och en edelweiss instucken i bandet. Tryckt mot munnen och med kinderna uppblåsta höll han ett jättelikt horn. Han liknade snarare en otränad graalriddare eller förmögen pilgrim än en seriös jägare. »Synd att det inte är färg«, kommenterade chefen. »Färgerna lär vara fantastiska.« Trøgesen struntade i färgerna. Han hade angelägnare saker på hjärtat. »Men hur – « Rösten stockade sig. 20


»Det ska ni strax få veta. Ni kommer nämligen att möta honom högst privat, om allt går väl. Och ungefär så här kommer han att vara klädd. Så det är nog ingen risk att ni tar fel på person. Men tillbaka till kartan. Här uppe, sex mil norr om centrum, mitt inne i Schorfheide, ligger en liten sjö som heter Gross-Dölln. Ni ser att det är ganska sjörikt här för att vara Tyskland, ett litet Lake District. Vid nordoständan av sjön ligger den stora herrgården som ni ser här. Det är Görings ›jakthus‹, som han kallar det: Karinhall – döpt efter hans första fru som förresten ligger begravd i ett mausoleum nere vid stranden. Och hör nu noga på – ni också, Fishby; ni har hört det mesta förut, men det är viktigt att vi går igenom alltsammans alla tre.« Chefen harklade sig och lossade på slipsen. »Till egendomen hör enorma jaktmarker, omkring hundra tusen acres, som utbreder sig framför allt åt norr – ända upp till Östersjön – och åt öster – till polska gränsen. Där ordnas flera stora jakter varje år, han är som sagt ivrig jägare och har på ett föredömligt sätt vårdat och utökat beståndet. Säsongen kulminerar vanligen i en minst sagt furstlig jaktfest som pågår i tre dagar med mycket prominent internationellt deltagande. Rödvilt och vildsvin tycks vara favoritobjekten. Naturligtvis diskuteras det storpolitik mellan passen och under de utdragna kvällssamkvämen. Vad jag vet om dessa jakter har jag från vår ambassadör i Berlin, sir Cedric Blunt, som brukar vara med. I år är den storpolitiska situationen ovanligt intressant men också oroande och vacklande. Det kan alltså betraktas som säkert att jakten kommer att äga rum också i år med ett stort antal ledande politiker och dignitärer från olika länder bland deltagarna, i synnerhet som Olympiaden går av stapeln i samma veva och lockar, ja nästan tvingar många framstående utlänningar till Berlin. Inbjudningarna brukar skickas ut en månad i förväg.« Han hade talat sig varm. Med en ursäktande grymtning knäppte han upp kragen vars båda ändar fälldes ut som insektsspröt från halsen på honom. Han drog upp en näsduk och torkade sig med några snabba svep om näsan och runt struphuvudet. Trøgesen öppnade munnen. Chefen viftade avvärjande med näsduken. »Min inledning är 21


lite lång, men den är nödvändig. Ni ska få ställa frågor senare. Alltså, här hålls en storpolitisk konferens som är privat och informell. Press och nyhetsbyråer är rigoröst utestängda. Diplomater är inbjudna, men bara ambassadörer med ett minimum av personlig betjäning; inga små spionattachéer slipper in. Det hela är alltså en ytterst besvärlig utmaning för varje underrättelsetjänst som har anledning att följa vad som försiggår på Karinhall under dessa augustidagar.« Den paus som nu följde var en konstpaus. Talaren blev alltmer opersonlig. »Och anledning finns sannerligen – många anledningar. Hermann Göring är ministerpresident i delstaten Preussen, inrikesminister i hela riket och dessutom chef för det nybildade flygvapnet. Ledningen för Gestapo har han nyligen fått lämna ifrån sig till Himmler, och det har naturligtvis väckt spekulationer om att hans makt skulle vara i avtagande. Våra senaste informationer pekar emellertid i rakt motsatt riktning. De tyder på att Hitler har velat avlasta honom för att i stället anförtro honom »ett ännu mer ansvarsfullt uppdrag«, som det heter. Om nu detta inte är en överslätande fras så kan det bara betyda två saker: utrikespolitiken eller ekonomin. Och för en auktoritär stat i Tysklands nuvarande läge finns det en gemensam nämnare för dessa två, och det är upprustningen. När det gäller att organisera en upprustning har Göring inga medtävlare i dagens Tyskland. Han har redan bevisat sin förmåga. Det går rykten om att värnpliktstiden ska fördubblas. Och nu ska vi titta lite på läget i Europa.« fpa lyfte pekpinnen och gick bort till den motsatta väggen. Han stannade framför en stor Europakarta och vinkade åt sina åhörare att följa efter. »Ryssland«, återtog han och daskade till med pinnen mot Moskvatrakten, »ingick i februari i år en pakt med Frankrike. Det känner ni till. Som en svarsåtgärd uppsade Tyskland några veckor senare Locarnofördraget. Tyskland är alltså isolerat igen. Det vet man att det slutar illa. Frågan är med andra ord var man ska kunna finna nya vänner att liera sig med. Man har gjort ett första försök med Österrike. Men det räcker inte. Dels är Öster22


rike för svagt, dels garanteras dess oavhängighet och i viss mån dess antityska politik av västmakterna och inte minst Italien, vars säkerhetspolitik är baserad på ett starkt inflytande i Wien som för övrigt med sin nuvarande katolska och feodala regering föredrar det italienska inflytandet framför det tyska.« Nya snärtar mot kartan inskärpte det sagda, varpå talaren lät pinnen sjunka mot golvet. »Vad har nu Tyskland att välja mellan ? Man har börjat se mot Italien. Som en första trevare har den tyska regeringen ställt i utsikt att som första makt erkänna Viktor Emanuel som kejsare av Etiopien. Den italienska reaktionen är ännu inte känd. Österrike är naturligt nog oroat, eftersom detta närmande kan medföra att det i sin tur blir isolerat. Återstår Spanien och Storbritannien. I Spanien är läget mycket spänt och den tyska underrättelsetjänsten mycket aktiv. Åtskilligt talar för att en eventuell militärkupp skulle få tyskt stöd. Vad slutligen England beträffar så är det givet att vår regering efter den fransk-ryska pakten känner sig mindre bunden av förpliktelser mot Frankrike. Man kan säga att vår hållning gentemot Tyskland är välvilligt avvaktande. Men vad har Tyskland för avsikter visavi oss ? Där vet vi ännu inte vad vi ska tro.« Roar kände plötsligt att det var oerhört kvavt i rummet. Hans händer klibbade. Kartan, de allvarliga männen bredvid honom, hela scenen tedde sig overklig i det blåaktiga skenet från båglamporna. Om Tysklands avsikter var oklara för hela världen, hur skulle då han kunna kasta ljus över dem ? Hela situationen var vansinnig, men Secret Service hade alltså en annan åsikt. Men hur skulle det gå till ? Det räckte väl inte med att skubba omkring i kulregnet på Görings jaktmarker, om det nu var det som var meningen. »I detta tyska och europeiska kraftfält är Göring för närvarande centralfiguren. I varje fall ser det ut som om Hitler skulle ha gett honom så gott som fria händer att agera. I sitt kansli i Berlin, på officiella mottagningar är han lika kall och oåtkomlig som de andra nazistledarna. Men på Karinhall är han en annan människa – excentrisk, generös, indiskret. Han håller stort hus för tyskar och utlänningar, roar sig allt vad han orkar, och det 23


är inte lite, frossar i mat och dryck, kvinnor och skådespel och alltsammans. Han har gestaltat Karinhall som en projicering av sig själv, som en andra klädedräkt; där kan man få en inblick i hans personlighet och hur den fungerar genom att lyssna och iaktta och snoka omkring. Och mitt under orgierna arbetar han, hela nätterna brinner ljuset på skrivbordet och i kartrummet. Och när han inte arbetar – ja, då har vi det intima privatlivet, la petite histoire, som alltid har haft ett stort utrymme i spionagets tyvärr oskrivna världshistoria.« Han tystnade, kanske generad över sin vältalighet. Man såg hur han nästan fysiskt skruvade sig ner till exakthet och fakta igen. »Ja, Trogesen, ni har all anledning att undra hur ni själv kommer in i det här. Jag ska inte förneka att er roll i den operation som är planerad – och det är huvudrollen – kan förefalla lite desperat. Men i det läge jag skisserat för er måste vi försöka något absolut okonventionellt ! Ambassadören kan inte snoka omkring. Hans betjänt kan inte lyssna vid dörrarna. Och området närmast Karinhall är bevakat som en fästning. Ni, Trogesen, ska ge er ut på en träningslöpning samma dag som jaktfesten börjar, en fredag troligen. Ni ska springa vilse, ni har ingen karta – men ni kan den här kartan utantill vid det laget ! Ni löper efter en viss rutt så att ni är ganska nära Karinhall när ni ser till att ni blir upptäckt. Då blir ni inte blankt avvisad utan förd inför godsherren själv. Låt oss i alla fall anta det. Den dagen är han på gott humör: årets jakt ska börja, gästerna kommer om några timmar. Ni talar norska, han talar svenska – den avgudade Karin, nedmyllad bara ett stenkast från huset, var ju svenska som ni kanske vet. Han blir förtjust över att få tala svenska – ni får inte visa att ni kan mer än ett par ord tyska ! –, och samtidigt roar det honom att ingen av hans gäster förstår svenska. Han faller för frestelsen att briljera med detta under kvällen, och samtidigt får han ju presentera en olympier och visa sin folklighet ! Ni blir inbjuden att stanna kvar, i festens marginal förstås, men det är bara en fördel. Ni lyssnar, iakttar, snokar så gott ni kan, och vi ska ordna så ni kan fotografera också. Nå, allt detta kommer troligen att utspelas 24


under första veckan i augusti, maraton går på söndagen den nionde på eftermiddagen, ni blir ivägsläppt i god tid och får värdens och gästernas lyckönskningar med på färden. Har ni förstått planen i stora drag ?« Chefen hade arbetat upp sig till en ny entusiasm som Roar inte riktigt kunde dela. Men han var inte oberörd av det magnifika i planen. Och riskerna var kanske inte så överväldigande. Han kunde ju själv bestämma risknivån, föreställde han sig. Han nickade och drog fingrarna genom det oländiga blekblonda håret. »De närmare detaljerna, i den mån de är klara på det här stadiet, kommer ni att få sätta er in i under den närmaste veckan. Ni kommer att sitta här vid bordet varje eftermiddag från två till sju och memorera kartor och instruktioner. På förmiddagarna tränar ni i Richmond Park, som har en terräng som påminner om Schorfheide; som avslutning blir det en orienteringslöpning där kontrollerna motsvarar de punkter ni ska passera på er väg mot Karinhall. Sista kvällen blir det stor repetition och genomgång här hos mig. Sen far ni hem till Norge med läkarintyg på en skada som hindrar er att ställa upp i Hamar men som är läkt lagom till spelen. Ni ger några hoppfulla intervjuer, och den tionde juli reser ni till Berlin med den första norska kontingenten. När ni väl är där ska vi nog också kunna bjuda på en liten flygtur över målområdet. – All right, nu har ni en första frågestund på tio minuter. Ni också, Fishby.« »Foreign Personalities A« lade försiktigt ifrån sig pekpinnen och satte sig på bordskanten med en vänligt uppfordrande blick först på Roar, sen på Fishby, sen på Roar igen.

Profile for Smakprov Media AB

9789174993714  

9789174993714  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded