Issuu on Google+

fred vargas

ok채nd kontinent

deckare


ok채nd kontinent


Fred Vargas

Okänd kontinent Översättning från franska: Cecilia Franklin

roman

Helsingborg/Stockholm


Av samma författare:

Budbäraren (Wahlström & Widstrand 2004, reviderad pocketutgåva Sekwa 2012)

Mannen som vände insidan ut (Wahlström & Widstrand 2005, pocket 2006)

I de eviga skogarna (Wahlström & Widstrand 2009)

Fred VarGaS, okänd kontinent Originalets titel: Un lieu incertain Copyright © Éditions Viviane Hamy, 2008 Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Översättning: Cecilia Franklin Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Ian Beesley/Getty Images Författarporträtt: © Louise Oligny Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Bookwell, Finland 2012 Första upplagan, första tryckningen iSBn 978-91-86480-39-4 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3a 118 20 Stockholm okandkontinent@sekwa.se

www.sekwa.se


1

k o m m i S S a r i e a d a m S B e r G kunde stryka skjortor, hans mor hade lärt honom hur man bar sig åt med axelpartiet och området kring knapparna. Han drog ut strykjärnskontakten och lade ner kläderna i väskan. Han skulle ge sig av nyrakad och välkammad till London, det var en resa han inte slapp undan. Han ställde stolen så att den hamnade i solen. Köket hade fönster i tre väderstreck och han flyttade stolen kring det runda bordet efter solens gång, följde den som en ödla på en klippa. Han ställde sin kaffekopp i östlig riktning och slog sig ned med ryggen mot fönstret. Adamsberg hade egentligen ingenting emot att åka till London, han skulle få veta om Themsen luktade möglig tvätt som Seine och höra måsarna skria. Det var möjligt att måsarna lät annorlunda på engelska än på franska. Men han skulle nog inte få tid att ta reda på det. Tre dagars konferens, tio föreläsningar per dag, sex debatter och en mottagning på inrikesdepartementet. Ett hundratal höjdare inom poliskåren skulle samlas i den stora


F red V arGa S

salen, snutar och åter snutar från tjugotre länder. Syftet var att utveckla det europeiska polissamarbetet eller mer exakt att ”harmonisera administrationen av invandrarströmmarna”. Det var symposiets tema. Adamsberg var tvungen att delta i egenskap av befäl vid kriminalpolisen i Paris, men det bekymrade honom inte. Hans medverkan skulle vara omärklig, närmast osynlig, dels därför att han kände sig avog mot ”administrationen av invandrarströmmarna”, dels för att han aldrig hade lyckats lära sig ett ord engelska. Han drack lugnt upp sitt kaffe och läste meddelandet från inspektör Danglard. Ses om 1 timme 20 min vid bagageinlämningen. Satans tunnel. Har med snygg kavaj och slips åt dig. Adamsberg drog fingret över skärmen som om den varit en dammig möbel och suddade ut sin kollegas ängslan. Danglard var inte skapt för att gå och springa, än mindre för att resa. Att ta sig till London via tunneln under Engelska kanalen var i hans ögon lika plågsamt som att ta sig över med flyg. Men han ville inte för något i världen avstå sin plats. Danglard hade älskat snyggt skurna brittiska kläder i trettio år och förlitade sig på att de kompenserade hans dåliga hållning. Hans tacksamhet omfattade därför hela Storbritannien, och han hade utvecklats till själva urtypen för fransk anglofil; anhängare till belevat uppträdande, finkänslighet och torr humor. Utom när han struntade i allt vad fint sätt vill säga och därmed avslöjade att han var en fransk anglofil 8


o kä nd ko nt i ne n t

och inte en äkta engelsman. Följaktligen gladde han sig åt utsikterna att få resa till England, invandringsströmmar eller ej. Återstod att för första gången ta sig igenom den satans tunneln. Adamsberg sköljde ur koppen, lyfte upp väskan och undrade vilken kavaj och slips Danglard hade valt åt honom. I samma stund bankade hans granne, gamle Lucio, med sin stora näve på dörren så att glasrutorna skallrade. Lucio hade förlorat vänster arm under Spanska inbördeskriget när han bara var nio år gammal, och som en följd tycktes den högra handen ha vuxit och fått dubbel styrka. Han tryckte ansiktet mot rutan och blängde på Adamsberg. ”Kom nu”, muttrade han i befallande ton. ”Hon kan inte få ut dem, jag behöver din hjälp.” Adamsberg ställde ner väskan i den vildvuxna trädgården som han delade med den gamle spanjoren. ”Jag ska till London på tre dagar, Lucio. Jag kan hjälpa dig när jag kommer tillbaka.” ”Då är det för sent”, mullrade den gamle med rullande dova ”r” som tycktes stigna ur jordens innandöme. Adamsberg lyfte upp väskan och var i tankarna redan på väg till Gare du Nord. ”Vad är det du inte får ut?” sade han frånvarande och låste dörren. ”Katten som bor i skjulet. Du visste att hon skulle ha ungar, va?” 9


F red V arGa S

”Jag visste inte att det fanns en katt i skjulet och jag ger tusan i det.” ”Jaha, men nu vet du det. Och du kan inte ge tusan i det, hombre. Det handlar om tre ungar. En är död, men de andra är kvar, man kan känna huvudena på dem. Jag masserar och trycker och du drar. Fast du måste se upp, du får inte ta i för hårt. Kattungar är sköra, de går i bitar som kex om man inte är försiktig.” Lucio stod envist kvar och kliade sig med mörk uppsyn på den obefintliga armen. Han brukade förklara att han hade blivit biten av en spindel precis innan han förlorade armen vid nio års ålder och att bettet fortfarande kliade. Att klådan inte gett med sig trots att det gått sextionio år sedan dess berodde på att han inte hunnit klia klart, inte fått avsluta. Det var den neurologiska förklaring Lucio fått av sin mor och den hade utvecklats till en hel filosofi som han tillämpade i alla situationer. Antingen avsluta eller aldrig börja. Tömma kalken i botten, även i kärlek. När Lucio var starkt engagerad i något kliade han sig oavbrutet. ”Lucio”, sade Adamsberg och höjde rösten när de gick genom den lilla trädgården, ”mitt tåg går om en timme och en kvart, min kollega biter på naglarna på Gare du Nord och jag kan inte förlösa din katt medan hundra polisbefäl väntar på mig i London. Du får klara dig själv och berätta hur det gick på söndag.” 10


o kä nd ko nt i ne n t

”Och hur hade du tänkt att jag ska klara det med den här?” skrek gamlingen och höjde det som återstod av den kapade armen. Lucio höll kvar Adamsberg med sin starka hand och sköt fram en kraftig haka, som enligt inspektör Danglard var värdig ett av Velazquez porträtt. Lucio såg inte så bra längre och missade alltid några skäggstrån när han rakade sig. De vita styva stråna stack ut som silverglänsande taggar i ansiktet. Ibland fick Lucio tag i ett strå, knep till och ryckte resolut ut det som om det varit en fästing. I enlighet med spindelfilosofin gav han inte upp förrän det var borta. ”Nu följer du med mig.” ”Sluta nu, Lucio.” ”Du har inget val, hombre”, sade Lucio allvarligt. ”När något kommer i din väg, måste du ta itu med det. Annars får du klia dig resten av livet. Det tar bara tio minuter.” ”Tåget går.” ”Du hinner med.” Adamsberg släppte väskan, stönade maktlöst och följde med Lucio till skjulet. Ett kladdigt och blodigt litet huvud stack ut mellan kattens bakben. Han följde Lucios anvisningar och tog försiktigt tag om huvudet medan den gamle spanjoren sakkunnigt tryckte på kattens mage. Hon gav upp hemska jamanden. ”Joder! Kom igen, dra!” 11


F red V arGa S

Sex minuter senare lade Adamsberg två blodiga pipande råttor bredvid varandra på en gammal filt. Lucio klippte av navelsträngarna och lade ungarna vid spenarna. Han tittade oroligt på den gnyende mamman. ”Vad är det jag har fått höra om din hand? Att den kan söva folk?” Adamsberg skakade på huvudet. ”Jag vet inte. När jag lägger handen på huvudet på folk somnar de. Det bara är så.” ”Är det så du gör när din son ska sova på kvällen?” ”Ja, och det händer att folk somnar när jag pratar med dem. Jag har till och med lyckats söva misstänkta under förhör.” ”Jamen, gör det med mamman då. Apúrate! Söv henne.” ”Herregud, Lucio, har du svårt att fatta att jag har ett tåg att passa?” ”Vi måste lugna mamman.” Adamsberg gav fan i katten men inte i den mörka blick gamlingen gav honom. Han smekte kattens silkeslena huvud, eftersom han faktiskt inte hade något val. Den flämtande andhämtningen lade sig. Lucio nickade uppskattande. ”Hon sover, hombre.” Adamsberg drog försiktigt till sig den klibbiga handen, torkade hjälpligt av sig i det fuktiga gräset och backade därifrån. 12


o kä nd ko nt i ne n t

På perrongen på Gare du Nord kände han att fingrarna hade torkat. Han var tjugo minuter försenad och Danglard kom honom snabbt till mötes. Det såg alltid ut som om Danglards felkonstruerade ben skulle lossna vid knäna när han försökte springa. Adamsberg höjde handen för att hejda honom och hans förebråelser. ”Jag vet”, sade han. ”Det kom något i vägen och jag var tvungen att ingripa annars hade jag fått klia mig resten av livet.” Danglard var så van vid obegripligheter från Adamsbergs sida att han sällan ställde frågor. Som så många andra på Krim lät han bli eftersom han kunde sortera det intressanta från det ointressanta. Med andan i halsen pekade han mot bagageinlämningen och gick åt andra hållet. Adamsberg följde lugnt efter och försökte minnas vilken färg katten haft. Vit med gråa fläckar? Rödaktiga fläckar?


II

”d e t F ö r e k o m m e r besynnerligheter hos er också”, sade kommissarie Radstock till sina kolleger från Paris. ”Vad säger han?” frågade Adamsberg. ”Att det förekommer besynnerligheter hos oss också”, översatte Danglard. ”Ja, det gör det”, sade Adamsberg ointresserat. Det enda han tänkte på var hur han skulle bära sig åt för att kunna smita iväg på en promenad. Han befann sig i London och ville ut och se sig om i junikvällen. Konferensen hade pågått i två dagar och började gå honom på nerverna. Att tvingas sitta stilla i timmar var en av de få prövningar som kunde få honom att tappa behärskningen och då infann sig det märkliga tillstånd andra kallade ”otålighet” eller ”nervositet”, något han annars aldrig upplevde. Dagen innan hade han lyckats smita iväg på tre hastiga turer i kvarteret, där han betraktat tegelfasaderna, de vita pelarna och de svarta gatlyktornas förgyllningar. Han hade gått in en bit i en gränd som hette St Johns Mews, och bara gudarna visste hur man uttalade ”Mews”. 14


o kä nd ko nt i ne n t

En flock måsar hade lyft, skriande på engelska. Men hans frånvaro hade noterats. I dag var han tvungen att sitta kvar och motvilligt lyssna på sina kollegers anföranden, oförmögen att hänga med i tolkens snabba svada. Salen var proppfull med poliser, snutar som visade stor uppfinningsrikedom ifråga om att förvandla Europa till en fästning, dra åt nätet och hejda ”invandrarströmmarna”. Adamsberg som alltid föredragit flytande form framför fast och rörlighet framför stillastående, kände sig mer solidarisk med ”strömmarna” och var snarare inställd på att hitta sprickor i de befästningar som byggdes i hans närvaro. Kollegan från New Scotland Yard, Radstock, verkade väldigt duktig på det där med nät, men inte särskilt intresserad av resultatet. Han skulle gå i pension om knappt ett år och hade typiskt engelska planer på att ägna sig åt fiske i en skotsk sjö, enligt Danglard som förstod och översatte allt, även det Adamsberg inte ville höra. Adamsberg hade gärna sluppit onödiga översättningar, men Danglard var så sällan glad och när han nu vältrade sig i det engelska språket som ett njutningslystet vildsvin i en gyttjepöl ville Adamsberg inte beröva honom det lilla nöjet. Danglard föreföll munter, närmast salig, och när han sträckte på sig blev han nästan ståtlig trots sina sluttande axlar och lealösa kropp. Kanske planerade han att åka och fiska med sin nye vän i den där sjön när han gått i pension. 15


F red V arGa S

Radstock utnyttjade Danglards beredvillighet och redogjorde i detalj för sitt liv på Scotland Yard, dessutom drog han en massa ”oanständiga” historier som han trodde kunde roa de franska gästerna. Danglard hade lyssnat på honom hela lunchen utan att visa några tecken på att tröttna medan han målmedvetet avsmakade vinet. Radstock kallade honom ”Denglarde” och de båda poliserna uppmuntrade varandra, utbytte berättelser, hinkade vin och lämnade Adamsberg utanför. Adamsberg var den ende av de hundra poliserna som inte ens hade rudimentära kunskaper i det engelska språket. Han höll sig alltså vid sidan av, vilket passade honom perfekt även om det var få som förstod det. Bredvid honom satt den unge Estalère, med ständigt lika häpet uppspärrade gröna ögon. Det var Adamsberg som velat ha honom med på konferensen. Han menade att det skulle ordna sig med Estalère och gjorde emellanåt en kraftansträngning i just det syftet. Adamsberg gick med händerna i fickorna i sin eleganta kavaj och njöt av att få röra på benen medan Radstock förevisade Londons kvällsliv och dess egenheter. Under ett tak av hopsydda paraplyer sov en kvinna med en jättelik teddy bear i famnen. ”En teddybjörn”, översatte Danglard. ”Jag förstod det”, sade Adamsberg. ”Och där”, sade Radstock och pekade mot en tvärgata, 16


o kä nd ko nt i ne n t

”där har ni lord Clyde-Fox. Ett typexempel på det ni kallar excentrisk aristokrat. Ärligt talat finns det inte så många kvar, de förökar sig väldigt sparsamt. Men han är fortfarande ung.” Radstock stannade för att ge dem tid att betrakta personligheten, till synes förnöjd över att få förevisa en raritet för sina gäster. Lord Clyde-Fox som var lång och mager vägde från den ena foten till den andra i en klumpigt vacklande dans. Hans kompanjon som stod en bit bort och vajade med en cigarr i handen iakttog uppmärksamt balansakten. ”Intressant”, sade Danglard artigt. ”Han brukar hålla till här i trakten, men inte varje kväll”, sade Radstock, som om hans kolleger hade haft en väldig tur. ”Vi uppskattar varandra. Han är hövlig och har alltid ett vänligt ord till övers. Han utgör en ljuspunkt i mörkret, en trygg fyr. Han brukar försöka ta sig hem från krogen så här dags.” ”Berusad?” frågade Danglard. ”Ja, men aldrig stupfull. Han sätter en heder i att utforska gränserna, alla gränser, men han håller sig där. Han säger att man kan vara säker på att råka illa ut om man balanserar vid avgrundens rand, men att man garanterat aldrig har tråkigt. Allt väl, Clyde-Fox?” ”Allt väl, Radstock?” svarade lorden och vinkade. ”Trevlig”, sade Radstock. ”I alla fall ibland. När hans mor dog för två år tänkte han äta upp alla fotografier av 17


F red V arGa S

henne. Hans syster ingrep handgripligen och det slutade illa. En natt på sjukhus för henne och en natt i arresten för honom. Lorden var ursinnig över att hon hindrade honom från att äta upp bilderna.” ”Äta på riktigt?” frågade Estalère. ”Ja. Men några foton, vad är väl det? Hos er var det visst en typ som hade tänkt äta ett helt skåp.” ”Vad säger han?” frågade Adamsberg när han såg att Radstocks mungipor åkte upp. ”Han säger att hos oss var det en kille som tänkte äta upp ett skåp. Vilket han också gjorde på några månader med lite hjälp av sina vänner.” ”Ja, det var onekligen besynnerligt, eller hur Denglarde?” ”Ja, definitivt, det inträffade i början av 1900-talet.” ”Det är ganska typiskt”, sade Estalère som ofta gjorde tankefel och valde fel ord. ”Jag vet en man som åt ett flygplan och det tog bara ett år. Ett litet plan.” Radstock nickade allvarligt. Adamsberg hade märkt att han hade en förkärlek för högtidliga uttalanden. Han konstruerade ibland långa meningar – av tonfallet att döma – om mänsklighetens tillstånd, gott och ont, änglar och demoner. ”Det finns saker”, sade Radstock, medan Danglard simultantolkade, ”som människor inte ens kan föreställa sig så länge ingen annan fått den befängda idén att genomföra dem. Men när det väl är gjort blir det på gott 18


o kä nd ko nt i ne n t

och på ont en del av vårt kulturarv. Något man kan reproducera, använda sig av och till och med begripa. Mannen som åt upp skåpet gav någon annan idén att äta upp ett flygplan. På så sätt avtäcks vansinnets okända kontinent, som en karta som växer fram allt eftersom terrängen utforskas. Vi trevar oss fram med hjälp av tidigare erfarenheter, det är vad jag alltid säger till mina grabbar. Lord Clyde-Fox tar av och på skorna och jag vet inte hur många gånger han har gjort det. Och ingen vet varför. När man vet det kan man göra likadant.” ”Hallå där, Clyde-Fox!” ropade Radstock och gick fram till lorden. ”Är allt som det ska?” ”Hej, Radstock”, svarade lorden lågt. De båda männen hälsade familjärt med en nickning; två nattsuddare, två experter som inte hade något att dölja för varandra. Clyde-Fox höll sin ena sko i handen och synade den ingående. ”Allt väl?” sade Radstock igen. ”Nej, verkligen inte. Åk dit och titta om du vågar.” ”Vart?” ”Ingången till den gamla kyrkogården i Highgate.” ”Jag gillar inte att du snokar omkring där”, muttrade Radstock. ”Vad gjorde du där?” ”En utforskning av gränserna tillsammans med utvalda vänner”, sade lorden och pekade med tummen mot följeslagaren med cigarren. ”Gränserna mellan rädsla och förnuft. Jag kan stället utan och innan, men 19


F red V arGa S

han hade aldrig varit där. Se upp”, sade Clyde-Fox och sänkte rösten, ”kamraten här är aspackad och blixtsnabb. Har redan slagit två killar sönder och samman på en pub. Lärare i kubansk dans. Nervös. Inte härifrån.” Lord Clyde-Fox skakade sin sko, satte den på foten och tog av den andra. ”Okej, Clyde-Fox. Vad gör du med skorna? Tömmer du dem?” ”Nej, Radstock, jag kontrollerar dem.” Kubanen sade något på spanska som tycktes betyda att han fått nog och tänkte sticka. Lorden viftade ointresserat med handen. ”Vad anser du att man kan placera i ett par skor?” sade Clyde-Fox. ”Fötter”, sade Estalère. ”Just precis”, sade Clyde-Fox och gav polisassistenten en uppskattande blick. ”Och det är bäst att kontrollera att det är ens egna fötter och ens egna skor. Radstock, om du lyser med ficklampan kanske jag kan ordna det här.” ”Hur då?” ”Titta efter om du kan se något.” Clyde-Fox höll upp skorna och Radstock inspekterade dem metodiskt. Adamsberg som blivit bortglömd vankade långsamt fram och tillbaka på trottoaren. Han föreställde sig killen som tuggat på ett skåp i månader. Han funderade över vilket som var att föredra; skåp, flygplan eller fotografier. Eller något annat? Något annat 20


o kä nd ko nt i ne n t

som kunde avtäcka en ny del av vansinnets okända kontinent, som Radstock uttryckte det. ”Ingenting”, sade Radstock. ”Säkert?” ”Ja.” ”Bra”, sade Clyde-Fox och satte på sig skorna. ”Otäck historia. Gör ditt jobb, Radstock, och se efter. Vid ingången. Det står en massa gamla skor på trottoaren. Förbered dig mentalt. Det är ungefär tjugo stycken, du kan inte missa dem.” ”Det ingår inte i mitt jobb, Clyde-Fox.” ”Jo, det gör det. De står snyggt uppradade och pekar mot kyrkogården som om de ville in. Jag talar givetvis om grinden vid gamla huvudentrén.” ”Kyrkogården är övervakad nattetid. Stängd för människor och deras skor.” ”Men de vill in i alla fall, och de har en ytterst obehaglig uppsyn. Åk dit och se efter, sköt ditt jobb.” ”Clyde-Fox, jag struntar i om dina gamla skor vill in där.” ”Då begår du ett misstag, Radstock. För det är fötter i dem.” Det blev tyst som efter en chockvåg. Estalère gav ifrån sig ett strupljud och Danglard lade armarna i kors över bröstet. Adamsberg hejdade sig och såg upp. ”Helvete”, viskade Danglard. ”Vad sa han?” 21


F red V arGa S

”Han sa att skorna vill in på gamla kyrkogården. Han sa att Radstock begår ett misstag om han inte åker dit, för det är fötter i dem.” ”Det är bra nu, Denglarde”, avbröt Radstock. ”Han är full. Nu räcker det, Clyde-Fox, du är berusad. Gå hem nu.” ”Det är fötter i dem, Radstock”, upprepade lorden värdigt som för att visa att han stod stadigt vid avgrundens rand. ”Avskurna vid fotknölarna. Och skorna försöker ta sig in.” ”Okej, de försöker ta sig in.” Clyde-Fox kammade sig omsorgsfullt som tecken på att han tänkte avvika. Nu när han anförtrott dem sina problem tycktes han fullt normal igen. ”Räkna med att skorna är ganska gamla”, tillade han, ”tjugo tjugofem år ungefär. Både herr- och damskor.” ”Men fötterna då?” frågade Danglard försiktigt. ”I vilket skick är de? Skelett?” ”Let down. Han är full, Denglarde.” ”Nej”, sade Clyde-Fox och stoppade kammen i fickan. Han brydde sig inte om Radstock. ”Fötterna är så gott som intakta.” ”De försöker ta sig in”, sade Radstock. ”Just det, old man.”


III

r a d S t o c k k ö r d e S n a B B t i riktning mot den gamla kyrkogården i en av Londons norra förorter. Han höll hårt i ratten och muttrade hela vägen. Typiskt att de skulle stöta på Clyde-Fox. Typiskt att den där galningen ville att de skulle kontrollera om det fanns fötter i skorna. Nu var de på väg till Highgate därför att lorden, som trillat nerför branten där han balanserade, sett i syne. Det fanns inte fler skor utanför kyrkogården än främmande fötter i Clyde-Fox skor. Men Radstock ville inte åka dit ensam. Nej, och särskilt inte nu, när han bara hade några månader kvar till pension. Det hade visat sig svårt att övertala den älskvärde Denglarde att följa med till kyrkogården, han var väldigt motvillig. Men eftersom han var fransman kände han väl överhuvudtaget inte till någonting om Highgate? Inga problem med Adamsberg däremot, han hade inte haft något emot en utflykt. Kommissarien tycktes befinna sig i ett slags medgörlig halvdvala, man kunde undra om han överhuvudtaget ägnade sitt arbete någon 23


F red V arGa S

uppmärksamhet. Deras unge medarbetare Estalère däremot satt klistrad vid fönstret och gjorde stora ögon inför London. Radstock tyckte att han verkade korkad och förstod inte varför han valts ut att delta i konferensen. ”Varför skickar ni inte dit två av era egna män?” frågade Danglard, som fortfarande såg smått förargad ut. ”Jag kan inte skicka dit folk enbart för att Clyde-Fox har sett i syne, Denglarde. Det rör sig om en man som var på väg att äta upp fotografierna av sin mor. Men det är väl trots allt vår skyldighet att se efter, eller hur?” Nej, Danglard kände sig inte skyldig att göra någonting. Han var glad över att befinna sig i London, glad över att få bete sig som en engelsman, glad över att en kvinna på konferensen uppmärksammat honom. Han hade gett upp hoppet om att ett sådant under skulle ske för flera år sedan, då han fatalistiskt bestämt sig för att avstå från kvinnor och stängt av sina känslor. Hon kom fram och pratade, log mot honom och såg till att de stötte ihop då och då. Om han inte misstog sig. Danglard undrade hur det var möjligt, han grubblade sig nästan sjuk. Han gick igenom de svaga tecken som tydde på att hans förhoppningar skulle infrias. Han nagelfor dem, utvärderade dem och bedömde deras pålitlighet som om de varit dagsgammal is. Han undersökte fasthet och innebörd, vägde för och emot. Tills tecknen förlorade all betydelse. Han behövde något nytt, nya tecken. Och så här dags var hon säkert i hotellbaren med de andra 24


o kä nd ko nt i ne n t

konferensdeltagarna. Han skulle missa henne på grund av Radstock. ”Varför måste vi kolla? Lorden var full som ett ägg.” ”Därför att det är Highgate”, sade Radstock mellan tänderna. Danglard blev arg på sig själv. Han hade varit så upptagen av kvinnan och tecknen att han inte reagerat på namnet ”Highgate”. Han vred på huvudet för att svara, men Radstock höll upp en hand. ”Nej, Denglarde, du kan inte förstå”, sade han barskt, sorgset och orubbligt. Han lät som en gammal soldat som inte ville tala om sina erfarenheter från kriget. ”Du var inte med. Det var jag.” ”Men jag förstår både att du inte vill tillbaka och varför du ändå åker dit.” ”Det skulle förvåna mig, Denglarde, om du ursäktar.” ”Jag vet vad som hände i Highgate.” Radstock gav honom en förvånad blick. ”Danglard vet allt”, sade Estalère från sin plats i baksätet. Adamsberg som satt bredvid honom uppfattade bara enstaka ord. Det var uppenbart att Danglard visste en massa saker om Highgate som han själv var totalt ovetande om. Det var normalt, om man nu kunde betrakta Danglards stora kännedom om allt och alla som normal. Han var inte alls det man brukar kalla ”kultiverad”, men 25


F red V arGa S

han hade en otrolig bildning och oändliga kunskaper, som enligt Adamsbergs hypotes blivit ett med honom och ersatt hans inre organ ett efter ett, och därför var det ett under att Danglard överhuvudtaget fortfarande kunde förflytta sig. Men han gick som sagt rätt illa och undvek längre utflykter till fots. I gengäld visste han namnet på killen som ätit upp sitt skåp. Han drog sig säkert snabbt till minnes allt han visste om Highgate. Samtidigt var det något som störde hans koncentration. Han grubblade antagligen över den där kvinnan på konferensen. Adamsberg såg på den engelske kollegan vars namn han omöjligt kunde minnas. Stock. Han tänkte inte på kvinnor eller rådbråkade sitt minne. Han var helt enkelt rädd. ”Danglard”, sade Adamsberg och klappade sin medarbetare lätt på axeln. ”Stock vill inte åka och titta på skorna.” ”Jag har ju sagt att han förstår lite franska. Kryptera.” Adamsberg försökte lyda. Danglard hade rått honom att prata fort och entonigt och att svälja några stavelser emellanåt när det inte var meningen att Radstock skulle förstå, men det klarade inte Adamsberg. Han talade lika långsamt som han gick. ”Han har ingen lust alls”, sade Danglard snabbt. ”Han har oönskade minnen därifrån.” ”Vad betyder ’därifrån’?” ”Därifrån? En av de mest romantiska kyrkogårdarna i Västerlandet, vanvettigt makaber, barock. Gotiska 26


o kä nd ko nt i ne n t

gravar, mausoleer och egyptiska skulpturer. Bannlysta och mördare vilar där. Alltihop i det organiserade virrvarr som utmärker engelska trädgårdar. En unik plats, alltför unik, fullständigt urspårad.” ”Jag förstår. Men vad är det som har hänt i detta virrvarr?” ”Fruktansvärda ting, fast i grund och botten rör det sig om småsaker. Men det är ’småsaker’ som kan göra starkt intryck på vittnen. Det är därför den gamla kyrkogården bevakas på natten. Det är därför kollegan inte åker dit ensam, och det är därför vi sitter här i bilen i stället för att ta ett glas på hotellet i lugn och ro.” ”Ta ett glas med vem då, Danglard?” Danglard gjorde en grimas. Inte ens de små detaljerna undgick Adamsberg, han uppfattade minsta susning, luftdrag, antydan till känsla. Kommissarien hade givetvis lagt märke till kvinnan på konferensen. Och medan han själv gick igenom fakta med en besatthet som gjorde dem sterila hade Adamsberg säkert redan bilden klar för sig. ”Med henne”, sade Adamsberg när han inte fick något svar. ”Kvinnan som biter på skalmarna på sina röda glasögon, kvinnan som tittar på dig. Det står ’Abstract’ på hennes namnbricka. Heter hon Abstract?” Danglard log. Att den enda kvinna som sökt hans blick på tio år skulle heta ”Abstract” passade honom plågsamt väl. 27


F red V arGa S

”Nej. Det är hennes arbete. Hon har i uppdrag att dela ut sammanfattningar av föredragen. Sammanfattning heter abstract på engelska.” ”Jaha. Vad heter hon då?” ”Det har jag inte frågat.” ”Sånt måste man ta reda på direkt.” ”Jag vill veta vad hon är ute efter först.” ”Menar du att du inte vet det?” sade Adamsberg förvånat. ”Hur skulle jag kunna göra det? Då måste jag ju fråga henne. Och då måste jag fråga mig om det går för sig. Och frågan är vad man skulle få veta.” Adamsberg suckade och gav upp inför Danglards intellektuella kringelikrokar. ”Hon ser i alla fall ut att mena allvar”, fortsatte han. ”Och ett glas i kväll gör varken till eller från.” ”Vilken kvinna?” frågade Radstock på franska, irriterad över att bli utesluten ur samtalet. Och över att den mörkhårige rufsige kommissarien hade märkt att han var rädd. När de for utmed kyrkogården önskade Radstock plötsligt att lord Clyde-Fox inte hallucinerat. Så att den obekymrade lille fransmannen, Adamsberg, också fick uppleva Highgates mardröm. Fick se och blev delaktig, Goddamnit! Då kanske han inte skulle se så lugn och oberörd ut längre. Radstock stannade vid trottoaren men steg inte ur bilen. Han vevade ner rutan och lyste mot grinden med en ficklampa. 28


o kä nd ko nt i ne n t

”Okej”, sade han och kastade en blick i backspegeln på Adamsberg. ”Nu går vi.” ”Vad sa han?” ”Han vill att vi också ska få se Highgate.” ”Jag har inte bett om det.” ”You’ve no choice”, sade Radstock bistert och öppnade dörren. ”Jag förstår”, sade Adamsberg och hejdade Danglard med en gest. Stanken var vedervärdig och scenen fruktansvärd, Adamsberg ryckte till och blev stående bakom sina kolleger. Spruckna skor, uppknutna skosnören och förruttnade ben med vita prydligt avsågade skenben omgivna av mörkt kött. Det enda som varit oriktigt i Clyde-Fox berättelse var att fötterna inte försökte ta sig in. De stod där i sina skor på trottoaren utanför den historiska Highgate-kyrkogårdens ingång, fasansfulla och utmanande i en outhärdligt prydlig rad. Radstock höll ficklampan stelt framför sig, han kisade motvilligt, lyste på de ruttnande benen som stack upp ur skorna och försökte förgäves vifta bort stanken av död. ”Ser ni”, sade Radstock till Adamsberg. Han lät både fatalistisk och aggressiv. ”Det här är Highgate, en plats som har varit fördömd i hundra år.” ”Hundrasjuttio år”, rättade Danglard med låg röst. ”Okej”, sade Radstock i ett försök att samla sig. ”Ni kan åka till hotellet, jag ringer efter grabbarna.” 29


F red V arGa S

Radstock tog upp sin mobil och log stelt mot sina kolleger. ”Skorna är av rätt dålig kvalitet”, sade han medan han slog numret. ”Med lite tur är de franska.” ”I så fall är fötterna det också”, sade Danglard. ”Ja, Denglarde. Vilken engelsman skulle vilja köpa franska skor?” ”Vilket betyder att du skulle låta oss ta hand om de här vidrigheterna om du fick bestämma?” ”Ja, på sätt och vis. Dennison? Radstock här. Skicka hela gänget till Highgate-kyrkogården. Gamla ingången. Nej, ingen kropp, bara en satans massa dåliga skor, runt tjugo stycken. Med fötter i. Ja, hela gänget, Dennison. Okej, får jag prata med honom”, sade kommissarien trött. Överkommissarie Clems befann sig på Scotland Yard, eftersom det alltid var mycket att göra på fredagskvällar. Han tycktes diskutera fram och tillbaka med Radstock och sade sedan åt honom att vänta i luren. Danglard passade på att förklara för Adamsberg att endast franska fötter godtog franska skor och att Radstock ville skicka dem över Kanalen, till Paris. Adamsberg samtyckte. Han gick långsamt ett varv runt skorna med händerna på ryggen och höjde sedan blicken mot kyrkogårdsmuren, både för att lufta tankarna och för att försöka föreställa sig vart de döda fötterna ville. De visste saker han inte visste. ”Runt tjugo”, upprepade Radstock. ”Jag står här och tittar på dem.” 30


o kä nd ko nt i ne n t

”Radstock”, sade hans överordnade misstänksamt, ”vad ska det här föreställa? Att det är fötter i dem?” ”For God’s sake”, sade Radstock. ”Jag är i Highgate, inte på Queen’s Lane. Skickar du killarna eller måste jag ta hand om vidrigheterna på egen hand?” ”Highgate? Det skulle du sagt med en gång, Radstock.” ”Jag har sagt det hela tiden.” ”Jaha, ja”, sade Clems plötsligt tillmötesgående, som om ordet ”Highgate” varit en larmsignal. ”Jag skickar ett team. Herr- eller damskor?” ”Blandat. Vuxna fötter. I skor.” ”Vem tipsade?” ”Lord Clyde-Fox. Det var han som hittade dem. Han hade klämt i sig ganska många öl för att hämta sig.” ”Jaha”, sade Clems snabbt. ”Skornas kvalitet? Nya?” ”Jag skulle tippa runt tjugo år gamla. Och de är ganska fula”, tillade han med matt ironi. ”Med lite tur är de franska så att vi slipper dem.” ”Kommer inte på fråga”, avbröt Clems i skarp ton. ”Vi är mitt uppe i en internationell konferens och vi förväntar oss resultat.” ”Jag vet det, jag har två kolleger från Paris med mig.” Radstock skrattade till igen och tittade på Adamsberg. Sedan tog han till samma språkliga list som sina kolleger och började prata snabbare. Det stod klart för Danglard att kommissarien, som ångrade att han ödmjukat sig och 31


F red V arGa S

bett om sällskap, kompenserade det med att kritisera Adamsberg. ”Menar du att Adamsberg är med?” avbröt Clems. ”Ja. Går han i sömnen, den där typen, eller vad är det med honom?” ”Tänk på vad du säger och se upp, Radstock”, beordrade Clems. ”Den där typen, som du kallar honom, är en vandrande mina.” Danglard kanske verkade vilsen men han var inte jämnmodig och få nyanser i det engelska språket undgick honom. Han tog alltid Adamsberg i försvar och den enda kritik av kommissarien han tolererade var sin egen. Han tog telefonen från Radstock, vände ryggen mot lukten av död och presenterade sig. Adamsberg började tro att mannen i telefonen vore en bättre fiskekamrat än Radstock. ”Jag hörde vad ni sa”, medgav Danglard torrt. ”Inget personligt, inspektör Denglarde, tro mig”, sade Clems. ”Jag försöker inte ursäkta Radstock, men han var där för trettio år sedan. Otur att han skulle få det på halsen ett halvår före pension.” ”Det där är ju gammalt, sir.” ”Det gamla är värst, det vet ni. Skotten från de gamla rötterna skjuter alltid upp ur jorden förr eller senare även om det kan dröja årtionden. Ha lite överseende med Radstock, ni måste förstå honom.” ”Det gör jag. Jag känner till tragedin i Highgate.” 32


o kä nd ko nt i ne n t

”Jag syftar inte på mordet på vandraren.” ”Inte jag heller, sir. Vi talar om det historiska Highgate, 166 800 kroppar, 51 800 gravar. Vi talar om de nattliga jakterna på 1970-talet och om Elizabeth Siddal.” ”Jaha, ja”, sade kommissarien efter en stund. ”Ja, om ni känner till det vet ni också att Radstock deltog i den sista jakten och att han var ung och oerfaren då. Ta hänsyn till det.” Förstärkningen anlände och Radstock tog ledningen. Utan ett ord stängde Danglard av telefonen, stoppade ner den i fickan på sin brittiske kollega och gick bort till Adamsberg som stod lutad mot en svart bil. Det såg ut som om han försökte gjuta mod i den uppskrämde Estalère. ”Vad ska vi göra med dem?” frågade Estalère med darrig röst. ”Hitta tjugo personer som saknar fötter och sy dit dem? Och sedan då?” ”Tio personer”, avbröt Danglard. ”Om det är tjugo fötter är det tio personer.” ”Okej”, sade Estalère. ”Fast det är visst bara arton. Det betyder nio personer.” ”Okej. Men om nio personer har blivit av med sina fötter skulle engelsmännen redan ha vetat om det, eller hur?” ”Om det rör sig om levande personer, ja”, sade Adamsberg. ”Inte om det rör sig om döda.” Estalère skakade på huvudet. 33


F red V arGa S

”Om fötterna har kapats på döda människor”, sade Adamsberg, ”handlar det om nio lik. Engelsmännen har nio lik som saknar fötter någonstans, men det vet de inte om. Jag undrar”, fortsatte han långsammare, ”om det finns något ord för det? Det heter halshuggning när man kapar huvudet. Enukleation när man sticker ut ögonen och kastration när man knipsar testiklarna. Men fötterna?” ”Nej”, sade Danglard, ”det finns inget ord för det. Det finns inte därför att företeelsen inte existerar. Den har inte gjort det hittills alltså. Men nu har någon skapat den på den okända kontinenten.” ”Det är som med skåpätaren. Det finns inget ord.” ”Kommodofag”, föreslog Danglard.


FRED VARGAS

okänd kontinent ”De stod där i sina skor på trottoaren utanför den historiska Highgate-kyrkogårdens ingång, fasansfulla och utmanande i en outhärdligt prydlig rad.”

© LO U I S E O LIG N Y

När kommissarie Adamsberg är på tredagarskonferens i London, gör hans engelska kollegor en makaber upptäckt. Utanför en gammal barockkyrkogård finner de en rad skor med avhuggna fötter i. Medan Scotland Yard börjar sin undersökning åker Adamsberg hem till Paris och konfronteras med ett bestialiskt mord i en finare förort. Spåren leder vidare mot en gammal legend om vampyrer och vampyrjägare, och mot en okänd kontinent där ingenting längre är som man trodde. Fred Vargas, född i Paris, är Frankrikes okrönta deckardrottning och trefaldig vinnare av CWA International Dagger Award. Hennes böcker har översatts till ett stort antal språk och sålt drygt fem miljoner exemplar världen över. Översättning från franska: Cecilia Franklin

”Vargas karaktärer befolkar en värld där förnuft och myt kolliderar, och resultatet är en nervkittlande läsupplevelse.” THE S U N D AY T IM E S

ISBN 978-91-86480-39-4


9789186480394