9789186297992

andra v채rldskriget

Antony Beevor

Andra världskriget Översatt av Kjell Waltman

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

Originalets titel: The Second World War © Antony Beevor 2012 © Den svenska utgåvan: Historiska Media 2012 Översättning: Kjell Waltman Faktagranskning av den svenska utgåvan: Richard Areschoug och Lennart Westberg Omslag: Jacob Wiberg/Steve Marking Omslagsbild: www.humanrecord.com Sättning: Frederic Täckström, www.sbmolle.com Tryck: ScandBook, Falun 2012 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-86297-99-2

Innehåll Inledning 11 1. Krigsutbrottet 22

2. ”Massförstörelsen av Polen” 34 3. Från låtsaskrig till blixtkrig 54 4. Draken och den uppstigande solen 67 5. Norge och Danmark 87 6. Anstormning i väst 97 7. Frankrikes fall 120 8. Operation Seelöwe och slaget om Storbritannien 146 9. Ringar på vattnet 166 10. Hitlers krig på Balkan 182 11. Afrika och Atlanten 204 12. Barbarossa 217 13. Raskrig 240 14. ”Den stora alliansen” 254 15. Slaget om Moskva 266 16. Pearl Harbor 284 17. Kina och Filippinerna 308 18. Världskrig 318 19. Wannsee och SS-arkipelagen 334 20. Japansk ockupation och slaget vid Midway 343 21. Nederlag i öknen 357 22. Operation Blau 373 23. Motstånd i Stilla havet 391 24. Stalingrad 404 25. el-Alamein och Torch 424 26. Sydryssland och Tunisien 438

27. Casablanca, Charkov och Tunis 453 28. Europa bakom taggtråd 471 29. Slaget om Atlanten och den strategiska bomboffensiven 494 30. Stillahavsområdet, Kina och Burma 519 31. Slaget vid Kursk 530 32. Från Sicilien till Apenninska halvön 550 33. Ukraina och Teherankonferensen 572 34. Shoah genom gas 583 35. Italien – den allt annat än mjuka buken 596 36. Den sovjetiska våroffensiven 615 37. Stilla havet, Kina och Burma 622 38. En förväntansfull vår 639 39. Operation Bagration och Normandie 660 40. Berlin, Warszawa och Paris 678 41. Ichigōoffensiven och Leyte 695 42. Fåfänga förhoppningar 713 43. Ardennerna och Athen 737 44. Från Wisła till Oder 759 45. Filippinerna, Iwo Jima, Okinawa och bombningarna av Tokyo 778 46. Jalta, Dresden, Königsberg 797 47. Amerikanerna vid Elbe 813 48. Berlinoperationen 828 49. De dödas städer 851 50. Atombomberna och betvingandet av Japan 865 Författarens tack 881 Förteckning över bilder och kartor 883 Källor 887 Noter 891 Register 939

Till채gnad Michael Howard

Koreanen Yang Kyoungjong tas tillfånga av amerikanska soldater i Normandie i The–Korean Yang who had been forcibly conscripted juni 1944 han hade då i Kyoungjong tur och ordning tvångsvärvats av den kejserliga japanska armén, Röda armén ochImperial Wehrmacht. in turn by the Japanese Army, the Red Army and the Wehrmacht, is taken prisoner by the Americans in Normandy in June 1944.

Inledning I juni 1944 överlämnade sig en ung soldat till amerikanska fallskärmssoldater under de allierades invasion av Normandie. Till en början trodde hans tillfångatagare att han var japan, men han var i själva verket korean. Han hette Yang Kyoungjong. År 1938 hade japanerna tvångsinkallat den artonårige Yang till Guangdongarmén i Manchuriet. Ett år senare tillfångatogs han av Röda armén efter slagen vid Chalchin-Gol och skickades till ett arbetsläger. I nödläget 1942 tvångsrekryterade de sovjetiska militära myndigheterna honom och tusentals andra fångar till sina styrkor. Sedan – i början av 1943 – togs han till fånga av tyska armén efter slaget vid Charkov i Ukraina. År 1944 skickades han – nu i tysk uniform – till Frankrike för att tjänstgöra i en ”östbataljon” som var tänkt att stärka Atlantvallen vid halvön Cotentins nedre del, inåt landet från ”Utah Beach”. Efter en tid i ett krigsfångeläger i Storbritannien begav han sig till Förenta staterna, där han aldrig nämnde något om sitt förflutna. Han bosatte sig där och slutade sina dagar i Illinois 1992.

I ett krig som tog livet av över sextio miljoner människor och sträckte sig runt hela jordklotet hade denne motvillige veteran från den japanska, sovjetiska och tyska armén varit förhållandevis lyckligt lottad. Ändå förblir Yang kanske den mest slående illustrationen av hur hjälplösa de flesta vanliga dödliga var när de ställdes inför vad som framstod som överväldigande historiska krafter.

Europa halkade inte in i krig den 1 september 1939. Somliga historiker talar om ett ”trettioårigt krig” från 1914 till 1945, med första världskriget som ”den ursprungliga katastrofen”.1 Andra menar att det ”långa kriget”, som började med bolsjevikernas statskupp 1917, fortsatte som ett ”europeiskt inbördeskrig” fram till 1945 eller rent av varade fram till kommunismens fall 1989.2 Historien är emellertid aldrig prydlig. Sir Michael Howard har övertygande argumenterat för att Hitlers anstormning västerut mot Frankrike och Storbritannien 1940 i många avseenden var en fortsättning på första världskriget.3 Gerhard Weinberg vidhåller dessutom att det krig som började med invasionen av Polen 1939 var inledningen till Hitlers satsning för att skapa livsrum (Lebensraum) i öster, vilket var hans huvudsakliga mål.4 Detta är visserligen sant, men ändå

11

inledning

kan revolutionerna och inbördeskrigen mellan 1917 och 1939 inte undgå att komplicera mönstret. Vänstern har till exempel alltid haft en lidelsefull tro på att spanska inbördeskriget markerade andra världskrigets början, medan högern hävdar att det representerade första ronden i ett tredje världskrig mellan kommunismen och ”den västerländska civilisationen”. Samtidigt har de västerländska historikerna vanligen förbisett andra kinesisk-japanska kriget, som varade från 1937 till 1945, och hur detta smälte in i världskriget. Vissa asiatiska historiker menar däremot att andra världskriget började 1931, i och med den japanska invasionen av Manchuriet.

Tvisterna om ämnet kan gå runt, runt, men andra världskriget var helt klart sammansatt av flera olika konflikter. De flesta stod mellan en nation och en annan, men många av dem genomsyrades och rent av dominerades av det internationella inbördeskriget mellan vänstern och högern. Det är därför viktigt att se tillbaka på vissa av de omständigheter som ledde fram till denna den grymmaste och mest destruktiva konflikt som världen någonsin har upplevt.

Efter det fruktansvärda första världskriget var Frankrike och Storbritannien – de båda huvudsakliga europeiska segrarna – utmattade och fast beslutna att inte upprepa erfarenheten till något pris. Amerikanerna ville efter sitt viktiga bidrag till kejsardömet Tysklands nederlag två sina händer från vad de såg som den fördärvade och onda gamla världen. Centraleuropa, som brutits sönder genom de nya gränser som drogs upp i Versailles, stod inför nederlagets förödmjukelse och fattigdom. Med sin stolthet krossad fick officerarna i den österrikisk-ungerska armén uppleva en omvänd Askungesaga, där deras granna uniformer ersattes av de arbetslösas trådslitna kläder. Den bitterhet som de flesta tyska soldater kände inför nederlaget förstärktes av det faktum att de tyska arméerna ända fram till i juli 1918 hade varit obesegrade, vilket gjorde det plötsliga sammanbrottet där hemma ännu mer oförklarligt och olycksbådande.

Enligt deras uppfattning hade myterierna och revolterna i Tyskland under hösten 1918, vilka hade lett till kejsarens abdikation, helt och hållet orsakats av judiska bolsjeviker. Agitatorer på vänsterflygeln hade faktiskt spelat en roll, och de mest framstående tyska revoltledarna under 1918–1919 hade varit judar, men huvudorsakerna till oroligheterna hade varit krigströtthet och hunger. Den tyska högerns fördärvliga konspirationsteori – myten om en ”dolkstöt i ryggen” – ingick i dess inneboende tvångsmässiga beteende att förväxla orsak och verkan.

Hyperinflationen 1922–1924 undergrävde både den tyska borgarklassens övertygelser och dess rättrådighet. Bitterheten över den nationella och personliga skammen gav upphov till en oklar vrede.

12

inledning

De tyska nationalisterna drömde om den dag då Versaillesfredens diktat skulle upphävas. De intalade sig att deras arméer inte hade besegrats i fält.

Under senare delen av 1920-talet förbättrades livet i Tyskland, främst tack vare stora amerikanska lån. Men världsdepressionen, som började efter börskraschen på Wall Street 1929, drabbade Tyskland ännu hårdare när Storbritannien och andra länder i september 1931 övergav guldmyntfoten. Oron för en ny rond av hyperinflation övertygade rikskansler Brünings regering om att man måste bevara riksmarkens koppling till guldpriset, vilket gjorde den övervärderad.

De amerikanska lånen hade upphört, och protektionism skar av den tyska exportmarknaden. Detta ledde till en massarbetslöshet som dramatiskt ökade möjligheterna för demagoger som utlovade radikala lösningar.

Kapitalismens kris hade drivit på den liberala demokratins kris. I många europeiska länder hade det proportionella valsystemet haft en fragmentiserande inverkan på demokratin och gjort denna ineffektiv. De parlamentariska system som hade uppstått till följd av de tre kontinentala kejsardömenas kollaps 1918 sveptes i de flesta fall bort, eftersom de inte förmådde klara av de inrikespolitiska tvisterna. Och etniska minoriteter, som under de gamla kejsarregimerna hade lämnats någorlunda i fred, hotades nu av doktrinerna om nationell renhet.

Minnena av ryska revolutionen och den våldsamma förödelsen till följd av andra inbördeskrig – i Ungern, Finland, Baltikum och Tyskland – var färska och ökade betydligt den politiska polariseringsprocessen. Den onda cirkeln av fruktan och hat riskerade att förvandla den uppeldande retoriken till en självuppfyllande profetia, så som händelserna i Spanien snart gav prov på. Dualistiska alternativ kan inte undgå att bryta upp en demokratisk centrism baserad på kompromisser. I denna nya kollektivistiska tidsålder framstod våldslösningar som ytterst heroiska för intellektuella på både höger- och vänsterkanten, liksom för de förbittrade före detta soldaterna från första världskriget. Och mot bakgrund av den finansiella katastrofen framstod den auktoritära staten plötsligt som den naturliga moderna ordningen i större delen av Europa och som ett svar på det kaos som uppstått till följd av fraktionernas tvister.

I september 1930 tog nationalsocialistiska partiets andel av rösterna ett språng från 2,5 procent till 18,3 procent. Den tyska konservativa högern, som hade föga respekt för demokrati, krossade i praktiken Weimarrepubliken och öppnade därigenom dörren för Hitler. De konservativa, som gravt underskattade Hitlers hänsynslöshet, trodde att de skulle kunna använda honom som en populistisk marionett för att försvara sin föreställning om Tyskland. Men till skillnad från dem visste han precis vad han ville. Den 30 januari 1933 blev Hitler rikskansler och handlade raskt för att undanröja all potentiell opposition.

13

inledning

Att en avgörande stor del av den tyska befolkningen, som desperat ville få till stånd ordning och respekt, så ivrigt följde den mest hänsynslöse förbrytare som världen någonsin skådat skulle få tragiska följder. Hitler lyckades vädja till dess sämsta instinkter: bitterhet, intolerans, arrogans och – farligast av allt – känslan av överlägsenhet. All återstående tro på rättsstaten vittrade bort inför Hitlers krav på att rättsväsendet måste tjäna den nya ordningen. De offentliga institutionerna – domstolarna, universiteten, generalstaben och pressen – kröp inför den nya regimen. Motståndarna fann sig vara hopplöst isolerade och stämplade som förrädare enligt den nya definitionen av fosterlandet, inte bara av själva regimen utan också av alla som stödde den. Gestapo var till skillnad från Stalins säkerhetstjänst NKVD förvånansvärt overksamt. De flesta av dess gripanden var bara ett resultat av att tyskar angav sina landsmän.5 Även officerskåren, som hade varit stolt över sin opolitiska tradition, lät sig uppvaktas med löftet om större styrkor och omfattande upprustning, även om den föraktade den vulgäre, illa klädde friaren. I mötet med makten gick oppor­ tunismen hand i hand med fegheten. Till och med den gamle rikskanslern Otto von Bismarck, som på 1800-talet hade grundat Tyska riket, påpekade en gång att moraliskt mod visserligen var en sällsynt dygd i Tyskland, men att den i samma stund som tysken drog på sig uniformen övergav honom helt.6 Nazisterna ville – föga överraskande – få nästan alla att klä sig i uniform, inte minst barnen.

Hitlers största begåvning låg i att upptäcka och utnyttja sina motståndares svaghet. Den tyska vänstern, som var bittert kluven mellan tyska kommunistpartiet och de tyska socialdemokraterna, hade inte utgjort något reellt hot. Han manövrerade lätt ut de konservativa, som med naiv arrogans trodde sig kunna styra honom. Så snart Hitler hade befäst sin makt hemmavid med svepande förordningar och massarresteringar övergick han till att bryta Versaillesfreden. Allmän värnplikt infördes 1935, britterna gick med på en utbyggnad av den tyska flottan och Luftwaffe grundades helt öppet. Storbritannien och Frankrike gjorde inga kraftfulla invändningar mot det påskyndade upprustningsprogrammet.

I mars 1936 återtog tyska trupper Rhenlandet, vilket var det första uppenbara brottet mot Versaillesfreden och Locarnofördraget. Detta slag i ansiktet på fransmännen, som drygt tio år tidigare hade ockuperat regionen, tillförsäkrade führern en vitt utbredd beundran i Tyskland, till och med bland dem som inte hade röstat på honom. Befolkningens stöd och Frankrikes och Englands flata reaktion gjorde att Hitler vågade gå vidare. Han hade ensam återupprättat Tysklands värdighet samtidigt som upprustningen hejdade den stigande arbetslösheten långt mer än hans omhuldade program för offentliga arbeten.

14

inledning

Den förlorade friheten och nazisternas brutalitet verkade för de flesta tyskar vara ett billigt pris att betala.

Hitlers kraftfulla förförelse av det tyska folket började stegvis beröva landet alla mänskliga värden. Ingenstans var följderna tydligare än i judeförföljelserna, som fortskred ryckvis. I motsats till den allmänna föreställningen styrdes dessa förföljelser dock inte så mycket uppifrån, utan de drevs snarare fram inom nazistpartiet. Hitlers apokalyptiska gormande mot judarna innebar inte nödvändigtvis att han redan hade bestämt sig för en ”slutgiltig lösning” i form av fysisk utplåning. Han nöjde sig med att låta brunskjortorna i SA (Sturmabteil­ ung) överfalla judarna, förstöra deras butiker och stjäla deras ägodelar för att tillfredsställa en osammanhängande blandning av girighet, avund och inbillat agg. I det skedet gick nazisternas linje ut på att beröva judarna medborgerliga rättigheter och allt de ägde, för att sedan genom förödmjukelse och trakasserier tvinga dem att lämna Tyskland. ”Judarna måste lämna Tyskland, ja, hela Europa”, sade Hitler till sin propagandaminister Joseph Goebbels den 30 november 1937. ”Det kommer att ta tid, men det kommer att ske och måste ske.”7 I Mein Kampf – en kombination av självbiografi och politiskt manifest som utkom i två band 1924 till 1926 – hade Hitler tydligt klargjort sitt program för att göra Tyskland till Europas ledande makt. Först skulle han ena Tyskland och Österrike, sedan skulle han låta Tyska riket återta kontrollen över de tyskar som levde utanför dess gränser. ”Likadant blod hör hemma i ett gemensamt rike”, tillkännagav han. Först när man hade åstadkommit detta skulle det tyska folket besitta den ”moraliska rätten att förvärva främmande jord och mark. Plogen blir då svärdet, och ur krigets tårar växer det dagliga brödet fram åt eftervärlden.”8 Redan på första sidan uppgav Hitler tydligt sin aggressiva politiska linje.

Men trots att vartenda tyskt par som gifte sig var tvunget att köpa ett exemplar verkade få ha tagit hans krigiska förutsägelser på allvar. De föredrog att tro på hans nyare och ofta upprepade försäkringar om att han inte önskade sig krig.

Och Hitlers vågade kupper mitt framför ögonen på de svaga britterna och fransmännen bekräftade deras förhoppningar om att han kunde uppnå allt han ville utan någon större konflikt. De insåg inte att den överhettade tyska ekonomin och Hitlers fasta beslutsamhet att ta vara på landets rustningsförsprång gjorde en invasion av grannstaterna praktiskt taget oundviklig.

Hitler var inte bara intresserad av att återta de territorier som Tyskland hade förlorat efter Versaillesfreden. Han föraktade en sådan halvmesyr. Han sjöd av otålighet, övertygad om att han inte skulle leva tillräckligt länge för att förverkliga sin dröm om tysk överhöghet. Han ville ha hela Centraleuropa och hela Ryssland ända upp till Volga som tyskt livsrum, för att göra Tysk-

15

inledning

land självförsörjande och trygga dess ställning som stormakt. Hans dröm om att underkuva östområdena hade uppmuntrats rejält av den kortvariga tyska ockupationen 1918 av Baltikum, delar av Vitryssland, Ukraina och södra Ryssland ända fram till Rostov vid Don. På detta följde Brest-Litovsk-freden 1918, Tysklands eget diktat till den spirande Sovjetregimen. Efter den hungersnöd som till stor del hade uppstått på grund av den brittiska blockaden under första världskriget tilldrog sig särskilt ”kornboden” Ukraina Tysklands intresse. Hitler var fast besluten att undvika den demoralisering som tyskarna hade fått utstå 1918, vilken hade lett till revolution och sammanbrott. Den här gången skulle andra tvingas svälta. Men ett av hans huvudsyften med sin livsrumsplan var att lägga beslag på oljeproduktionen i öst. Även i fredstid var Tyska riket tvunget att importera omkring 85 procent av sin olja, och i ett krig skulle detta komma att bli Tysklands akilleshäl.

Att skaffa kolonier i öst verkade vara det bästa sättet att garantera självförsörjning, men ändå sträckte sig Hitlers äregirighet betydligt längre än många andra nationalisters. I linje med sin socialdarwinistiska tro på att nationernas liv var en kamp om rasmässigt herravälde ville han dramatiskt minska den slaviska befolkningen genom att avsiktligt låta den svälta ihjäl och sedan förslava de överlevande som en klass av livegna.

Hans beslut att intervenera i spanska inbördeskriget sommaren 1936 var inte så opportunistiskt som det ofta framställs som. Han var övertygad om att ett bolsjevikiskt Spanien i kombination med en vänsterregering i Frankrike skulle utgöra ett strategiskt hot mot Tyskland när han väl mötte Stalin och Sovjetunionen i öster. På nytt lyckades han utnyttja demokratiernas avsky för krig. Britterna fruktade att konflikten i Spanien kanske skulle leda till ett nytt krig i Europa, medan folkfrontens nya regering i Frankrike var rädd för att handla på egen hand. Det blev därigenom möjligt för Tyskland att flagrant stödja generalissimus Francisco Francos nationalister och förvissa sig om att dessa till slut skulle segra, samtidigt som Hermann Görings Luftwaffe kunde experimentera med nya flygplan och ny taktik. Spanska inbördeskriget förde dessutom Hitler och Benito Mussolini närmare varandra, i och med att den italienska fascistregeringen skickade ”frivilligkårer” som skulle strida jämsides med nationalisterna. Men trots all sin bombasm och sina ambitioner i Medelhavsområdet var Mussolini orolig för Hitlers fasta beslutsamhet att rubba status quo. Det italienska folket var varken militärt eller psykologiskt redo för ett krig.

I november 1936 bildade Hitler, som var ivrig att skaffa sig en ny bundsförvant i det kommande kriget mot Sovjetunionen, Antikominternpakten med

16

inledning

Japan. Kejsardömet Japan hade inlett sin koloniala expansion i Fjärran ­Östern under 1800-talets sista årtionde. Japan, som drog nytta av den kinesiska kejserliga regimens nedgång, etablerade sig i Manchuriet, erövrade Taiwan och ockuperade Korea. Efter att ha besegrat Tsarryssland i kriget 1904–1905 hade Japan blivit en militär stormakt i regionen. Följderna av börskraschen på Wall Street och den världsomspännande depressionen fick de antivästliga stämningarna i Japan att växa. Och den alltmer nationalistiska officersklassen betraktade Manchuriet och Kina på ett sätt som var snarlikt nazisternas planer för ­Sovjetunionen: som en landmassa och en befolkning som skulle underkuvas för att försörja hemlandet.

Andra kinesisk-japanska kriget har länge varit som en försvunnen pusselbit i andra världskriget. Konflikten i Kina, som började långt innan det att striderna bröt ut i Europa, har ofta behandlats som en fullkomligt fristående historia, trots att den innebar den största insatsen av japanska markstyrkor i Fjärran Östern och dessutom involverade både Förenta staterna och Sovjetunionen.

I september 1931 iscensatte japanska soldater Mukdenincidenten och sprängde en järnväg för att rättfärdiga en ockupation av hela Manchuriet.

Eftersom Japans inhemska jordbruk hade minskat katastrofalt hoppades man på att förvandla Manchuriet till en stor livsmedelsproducerande region.

Japanerna döpte om Manchuriet till Manchukuo och installerade en marionettregim med den avsatte kinesiske kejsaren Henry Puyi som galjonsfigur.

Den civila regeringen i Tokyo föraktades visserligen av officerarna, men den kände sig ändå tvungen att stödja armén. Och Nationernas förbund i Genève slog dövörat till för kinesernas uppmaningar till sanktioner mot Japan. Uppmuntrade av sin regering strömmade japanska kolonister, främst jordbrukare, in för att lägga beslag på jord åt sig själva. Den japanska regeringen ville se ”en miljon hushåll” inrätta sig som kolonialbönder under de kommande tjugo åren. Handlingarna ledde till att Japan isolerades diplomatiskt, men japanerna jublade i sin triumf. Detta utmärkte inledningen till en ödesdiger händelseutveckling, både vad gällde expansionen i utlandet och det militära inflytandet över regeringen i Tokyo.

En mer krigshetsande förvaltning tog över, och Guangdongarmén i Manchukuo utsträckte sin kontroll nästan ända bort till Beijings portar. Chiang Kai-sheks Guomindangregering i Nanjing, som sedan 1928 hade varit Kinas huvudstad, tvingades dra tillbaka sina styrkor. Chiang Kai-shek (Jiang Jieshi) påstod sig vara ättling till Sun Yat-sen, som hade velat införa en demokrati av västerländskt snitt, men var i själva verket generalissimus för en skara krigsherrar.

De japanska militärerna började syna sin granne Sovjetunionen i norr och

17

inledning

kasta blickar söderut mot Stillahavsområdet. Deras mål var de brittiska, franska och nederländska kolonierna i Fjärran Östern, med oljefälten i Nederländska Indien. Det oroliga dödläget i Kina bröts plötsligt den 7 juli 1937 av en japansk provokation vid Marco Polo-bron utanför den före detta huvudstaden Beijing, som 1928 hade döpts om till Beiping. Den kejserliga armén i Tokyo försäkrade kejsar Hirohito att Kina skulle kunna besegras inom loppet av några månader.

Förstärkningar skickades över havet till fastlandet, och ett fruktansvärt fälttåg tog sin början, delvis underblåst av en kinesisk massaker på civila japaner. Den kejserliga armén släpptes lös. Men andra kinesisk-japanska kriget slutade inte i den snabba seger som generalerna i Tokyo hade förutspått. Angriparnas fruktansvärda våld drev fram ett bittert motstånd. Hitler underlät att dra lärdom av detta vid sitt anfall mot Sovjetunionen fyra år senare.

Somliga västerlänningar började se andra kinesisk-japanska kriget som en motsvarighet till spanska inbördeskriget. Robert Capa, Ernest Hemingway, W. H. Auden och Christopher Isherwood, filmskaparen Joris Ivens och många journalister reste dit och uttryckte sin sympati och sitt stöd för kineserna i största allmänhet. Trots att Stalin ställde sig bakom Chiang Kai-shek och dennes parti Guomindang stödde de vänsterradikala Mao Zedong, och några av dem besökte de kinesiska kommunisternas högkvarter i Yan’an. Varken den brittiska eller den amerikanska regeringen var dock redo att vidta några praktiska åtgärder.

Neville Chamberlains regering var, liksom större delen av den brittiska befolkningen, fortfarande beredd att acceptera ett upprustat och återupplivat Tyskland.

Många konservativa betraktade nazisterna som ett bålverk mot bolsjevismen.

Chamberlain – en gammaldags rättänkande före detta Lord Mayor i Birmingham – begick misstaget att förvänta sig att andra statsmän skulle ha snarlika värderingar och dela hans avsky för krig. Han hade varit mycket duglig som både hälsovårdsminister och finansminister, men han visste ingenting om vare sig utrikespolitik eller försvarsfrågor. Med sin stärkkrage, sin edvardianska mustasch och sitt hopfällda paraply visade han sig vara ute på alldeles för djupt vatten när han ställdes inför nazistregimens glänsande hänsynslöshet. Även andra, till och med vänstersympatisörer, var ovilliga att konfrontera Hitlers regim, eftersom de fortfarande var övertygade om att Tyskland hade behandlats högst orättvist under fredskonferensen i Versailles. De hade också svårt att invända mot Hitlers uttalade önskan om att ansluta angränsande tyska minoriteter, såsom den i Sudetenland, till Tyska riket. Framförallt var britterna och fransmännen förfärade av tanken på ett nytt europeiskt krig. Att låta Nazityskland annektera Österrike i mars 1938 verkade vara ett billigt pris för

18

inledning

världsfreden, särskilt som den så kallade Anschlussrörelsen, som förespråkade Österrikes anslutning till Tyskland, hade fått nytt liv efter första världskriget och de flesta österrikare tjugo år senare välkomnade landets förening med Tyskland. Österrikarnas påståenden efter kriget om att de hade varit Hitlers första offer var rent nonsens.

Hitler bestämde sig sedan för att han skulle invadera Tjeckoslovakien i oktober.9 Tidpunkten var utsatt till långt efter det att de tyska jordbrukarna var klara med skörden, eftersom nazistministrarna fruktade en kris för landets livsmedelsförsörjning. Men under Münchenförhandlingarna i september erbjöd den brittiske premiärministern Neville Chamberlain och den franske konseljpresidenten Édouard Daladier – till Hitlers stora irritation – Tyskland Sudetenland, eftersom de på så sätt hoppades kunna bevara freden. Därigenom berövades Hitler sitt krig, men det gjorde det också möjligt för honom att till slut ta över hela landet utan strid. Chamberlain begick dessutom ett grundläggande misstag genom att vägra att konsultera Stalin. Detta påverkade den sovjetiske diktatorns beslut i augusti året därpå att ingå en pakt med Nazityskland. Chamberlain trodde – med en malplacerad självbelåtenhet liknande den som Franklin D. Roosevelt senare skulle göra sig skyldig till med Stalin – att endast han själv kunde övertyga Hitler om att det låg i dennes eget intresse att ha goda förbindelser med de västallierade.

Somliga historiker har hävdat att händelseutvecklingen hade kunnat bli en helt annan om Storbritannien och Frankrike hade varit beredda att strida på hösten 1938. Detta är förvisso möjligt ur tysk synvinkel sett. Faktum kvarstår att varken det brittiska eller det franska folket var psykologiskt redo för krig, främst därför att de hade blivit felinformerade av politiker, diplomater och pressen. Alla som hade försökt varna för Hitlers planer, såsom Winston Churchill, betraktades helt enkelt som krigshetsare.

Först i november fick man upp ögonen för hur Hitlers regim verkligen var beskaffad. Efter det att en ung polsk jude hade lönnmördat en tysk ambassadtjänsteman i Paris satte de nazistiska brunskjortorna igång den tyska pogrom som kom att kallas kristallnatten på grund av alla de sönderslagna butiksfönstren. I och med krigsmolnen över Tjeckoslovakien samma höst hade en ”våldsam energi” börjat sjuda inom nazistpartiet. Brunskjortorna i SA brände synagogor, överföll och mördade judar och krossade deras butiksfönster, vilket fick Göring att klaga över kostnaden i utrikesvaluta för att ersätta allt slipat planglas från Belgien.10 Många vanliga tyskar blev bestörta, men den nazistiska linjen att isolera judarna lyckades snart invagga de allra flesta i likgiltighet inför deras öde.

Och alltför många frestades snart av de lättförtjänta vinsterna från plundrade

19

inledning

ägodelar, exproprierade lägenheter och ”ariseringen” av judiska affärsrörelser.

Nazisterna var exceptionellt smarta när det gällde att locka in allt fler landsmän i sin kriminella krets.

Hitlers ockupation av resten av Tjeckoslovakien i mars 1939 – ett flagrant brott mot Münchenöverenskommelsen – visade till sist att hans påstående om att föra tillbaka etniska tyskar till Tyska riket var föga mer än en förevändning för att utöka det tyska territoriet. Det raseri som detta gav upphov till i Storbritannien tvingade Chamberlain att erbjuda Polen garantier som en varning till Hitler mot ytterligare expansion.

Hitler klagade senare över att ”britterna och fransmännen gick med på alla mina krav i München” och därigenom hade förhindrat ett krig 1938.11 På våren 1939 förklarade han sin otålighet för den rumänske utrikesministern: ”Jag är nu femtio”, sade han. ”Jag skulle hellre ha kriget nu än när jag är femtiofem eller sextio.”12 Hitler avslöjade alltså att han hade för avsikt att uppnå sitt mål att dominera Europa under en enda mansålder, som han förväntade sig skulle bli kort. På grund av sin tvångsmässiga fåfänga kunde han inte lita på att någon annan skulle fortsätta hans mission. Han såg sig själv som bokstavligen oersättlig, och han sade till sina generaler att Tyska rikets öde endast hängde på honom.

Nazistpartiet och hela hans kaotiska form av styre var aldrig avsett att åstadkomma stabilitet och kontinuitet. Och Hitlers retorik om ”tusenårsriket” röjde en psykologisk motsägelse, i och med att den kom från en övertygad ungkarl som fann en pervers stolthet i att vara en genetisk återvändsgränd samtidigt som han var ohälsosamt fascinerad av självmord.

Den 30 januari 1939 – på sexårsdagen av maktövertagandet – höll Hitler ett viktigt tal inför riksdagsledamöterna. I detta inbegrep han sin ödesdigra ”profetia”, den som han och hans anhängare i den ”slutgiltiga lösningen” tvångsmässigt skulle återvända till. Han påstod att judarna hade skrattat åt hans förutsägelser att han skulle leda Tyskland och ”dessutom lösa det judiska problemet”. Därefter utbrast han: ”Jag vill i dag åter bli en profet: om den internationella judendomen inom och utom Europa åter skulle lyckas kasta nationerna i ett världskrig skulle resultatet inte bli en bolsjevikisering av jorden och därför en seger för judendomen utan en utrotning av den judiska rasen i Europa.”13 Denna hisnande förväxling av orsak och verkan var mittpunkten i Hitlers tvångsmässiga nät av lögner och självbedrägeri.

Hitler hade visserligen både förberett sig för och velat ha ett krig med Tjeckoslovakien, men han kunde ändå inte begripa varför britterna så plötsligt skulle

20