Karin H채rjeg책rd
8 MÖTEN SOM GÖR AVTRYCK Om människor som träffar Jesus 10 DU RITAR I SANDEN Om kvinnan som skulle stenas 13
HUR GICK DET HÄR TILL? Om pojken med bröden och fiskarna
17 KANSKE TILL OCH MED RESPEKTERAD Om kvinnan med balsamflaskan 22
TALITA KOUM! Om Jairos dotter
26 MÖTEN SOM LÄMNAR SPÅR Om relationen mellan människor och Gud 28
DRÖMMAREN Om Josef
32
JAG SPRANG DÄRIFRÅN Om Ruben
37 SANNINGENS ÖGONBLICK Om Josef och bröderna 40
VAD ÄR EN FAMILJ? Om Rut och Noomi
43
JAG ÄR FÖR UNG Om Jeremia
47
ENSAM Om Hagar
51
DU ÄR SEENDETS GUD Om Hagar i öknen
55
MOD Om David
60
TROTSIG Om Mirjam och Mose
64 DEN GUD SOM ALDRIG ÖVERGER Om Mirjams minnen
68 MÖTEN SOM ALDRIG SUDDAS UT Om Jesus liv 70
VAR INTE RÄDD Om Maria och ängeln
74
EN KÄNSLA AV HEMMA Om Jesus och lärarna
79
ALLA DESSA VATTENDROPPAR Om Jesus dop
82
DEN SISTA KVÄLLEN Om Jesus och vännerna
85
KORSET Om Maria vid korset
88
VID GRAVEN Om Maria, Maria och Salome
91
TRO Om Tomas
94
KLIPPAN Om Petrus
97
ÄLSKAR DU MIG? Om Petrus och Jesus
99
HON SOM INTE GER SIG Om Lydia
106
EFTERORD
108
BIBELSTÄLLEN
OM MÄNNISKOR SOM TRÄFFAR JESUS
OM KVINNAN SOM SKULLE STENAS Vad är det som är på gång? Det är fortfarande bara gryning. Vart är alla människor på väg? Jag skyndar mig ut genom dörren och ropar inte ens hejdå till mina föräldrar innan jag börjar springa. Fötterna nuddar knappt marken. Snart har jag kommit ifatt några i folkhopen. ”Vart ska ni?” frågar jag med andan i halsen. ”Till templet”, svarar någon kort. ”Vad ska ni göra där?” Det är ingen som svarar. Jag följer med och vi är snart framme. Det går inte att räkna alla som kommit dit. Vad är det som är på gång, tänker jag igen. Jag smiter in i den yttre förgården och ser att Jesus är där. Han sitter där mitt ibland alla. Han undervisar. Jag undrar vad han talar om idag. Jag pressar mig fram, så att jag ska komma så nära som möjligt. Jag hittar en plats och sätter mig där för att lyssna. Men just då avbryter sig Jesus. Han tystnar och tittar upp. Några kommer gående mot honom. Det är några
10
D U R I TA R I S A N D E N
skriftlärda, de som kan lagen. Med sig har de en kvinna. Eller är det en flicka? De håller henne under armarna, släpar henne framåt. Jesus reser sig och de ställer sig mitt emot honom. En av de skriftlärda harklar sig och säger: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott.” Jag ser på henne. Ser förtvivlan i hennes ögon. Den skriftlärde fortsätter: ”Lagen säger att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Jag ser på mannen. Menar han att folk ska kasta stenar på henne så att hon skadas så svårt att hon kanske dör? Det vänder sig i magen på mig. Ska de göra något sådant mot henne? Jag ser på Jesus. Vad ska han svara? Inte kan han väl säga att de ska följa lagen? Inte kan han väl vilja att en människa ska utsättas för något sådant? Jesus säger ingenting. Ingenting alls. Han böjer sig istället ner och ritar på marken med fingret. Jag förstår ingenting. Jag makar mig närmare för att få en chans att se. Vad är det han ritar? Den skriftlärde envisas med sin fråga. ”Så vad säger du? Ska hon stenas?” Det är då Jesus tittar upp på mannen och säger: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Ett mummel stiger omkring mig. Ett mummel, och snart hörs högljudda röster. Den som är fri från synd, tänker
M ÖT EN S O M G Ö R AV T RYC K
11
jag, finns det någon som är det? Har vi inte alla gjort sådant som vi inte borde? Har vi inte alla gjort eller sagt sådant som vi ångrar? Finns det någon enda som kan stiga fram och säga: Jag är helt felfri. Jag kan kasta första stenen. När Jesus sagt de orden böjer han sig fram igen och fortsätter att rita på marken. Jag försöker se vad det är han ritar. Men så fort jag börjar se konturerna av något drar han med handen över sanden, och suddar ut alltihop. Det upprepar sig om och om igen. Jag är så upptagen av att titta på hans hand att jag inte märker att människorna lämnar platsen, en efter en. När jag tittar upp finns inte en enda kvar. Inte ens de som kan lagen. Bara kvinnan. Och Jesus. Jag ser hur Jesus vänder sitt ansikte mot henne och lågt säger: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hennes svar är en viskning. ”Nej, herre.” Då säger Jesus: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Och återigen drar han med handen över sanden. Suddar ut.
johannesevangeliet 8:2–11 Vad i ditt liv önskar du att du kunde sudda ut?
12
D U R I TA R I S A N D E N
OM POJKEN MED BRÖDEN OCH FISKARNA ”Ska jag hjälpa dig, mamma”, säger jag när jag kommer och slår mig ner vid elden. ”Jag kan knåda om du vill.” Hon tittar upp och ler. ”Tack, min pojke, men det går bra. Men du får gärna hålla mig sällskap.” Så jag sitter där och tittar på hennes händer som knådar och knådar medan elden sprakar. Hon formar runda bullar av degen med smidiga fingrar, plattar till dem och lägger dem på stenarna i elden. ”Så fort jag har bakat klart ska vi ta med kornbröden och ett par fiskar och ge oss ut på en liten vandring.” Jag känner nyfikenheten växa. ”Vart ska vi?” Hon ställer sig upp och rätar på ryggen. ”Vi ska gå upp på berget. Jag har hört att Jesus kommer att vara där idag. Jag vill så gärna lyssna till vad han har att säga.” Snabbt kommer jag på fötter. Jag springer in i huset och hämtar två av fiskarna som pappa kom hem med nu på morgonen. Jag letar upp en tygbit att lägga bröden i. ”Oj, så bråttom du fick”, skrattar mamma när jag kommer ut igen, och jag stryker bort en mjölfläck
M ÖT EN S O M G Ö R AV T RYC K
13
från hennes näsa. Jag lägger de nybakade kornbröden och fiskarna i tygbiten, och visar med hela mig att jag är redo att gå.
När vi några timmar senare har tagit oss upp på berget, förstår vi att det är fler än vi som vill träffa Jesus. Det är människor överallt! Jag hör mamma fråga en kvinna varför det är så mycket folk här. ”Han kommer från andra sidan Tiberiassjön nu”, säger kvinnan, ”och det är så många som följt med honom. De har sett alla under han gör.” Jag tar mammas hand, och får henne med mig, och vi pressar oss fram genom folkhavet. Då ser jag Jesus sitta där framme, tillsammans med sina lärjungar. Vi kommer alldeles nära och plötsligt lyfter han blicken och ser att så mycket folk är på väg till honom. Jag hör honom säga: ”Filippos, var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Jag skakar på huvudet: Är det så han tänker när så många vill träffa honom? Hur alla ska få något att äta? Filippos svarar med en suck: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” Jag ser mig omkring, det är säkert flera tusen människor här. Då behövs oändligt med bröd. Plötsligt säger jag
14
D U R I TA R I S A N D E N
till mamma: ”Ska vi dela med oss av våra fiskar och våra bröd?” Mamma ser på mig och nickar. Som om det vore den mest självklara saken i världen. Som om två fiskar och fem kornbröd skulle räcka till flera tusen människor! Men jag går fram till en av lärjungarna, jag tror det är Andreas, och räcker fram det jag har. Han tar emot det och jag ser hur han går till Jesus. ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men hur ska det räcka till så många?” Jesus svarar: ”Låt folket slå sig ner.” Vi gör det, vi sätter oss i gräset. Det är skönt att sitta. Jag ser hur Jesus tar mammas bröd i sina händer, han tackar Gud och delar ut åt dem som sitter närmast. De i sin tur delar vidare till nästa och nästa. På samma sätt gör Jesus med fiskarna, och alla får vi så mycket vi vill ha. Ja, vi äter och äter och maten tar inte slut!
När vi alla har ätit oss mätta säger Jesus till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” Det märkliga är att när lärjungarna går runt och samlar ihop det som blivit över fyller de tolv hela korgar. ”Mamma”, viskar jag, ”hur gick det här till?” Mamma bara ler och skakar förundrat på huvudet. Alla runt omkring mig viskar och pratar om det vi varit
M ÖT EN S O M G Ö R AV T RYC K
15
med om. Någon säger med hög röst: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men då går Jesus. Då lämnar han oss och går ner för berget. ”Jag tror han är rädd”, viskar mamma till mig, ”rädd att någon ska tvinga honom med sig för att göra honom till kung. Han vill inte det.” ”Men”, säger jag, ”vart tror du att han går nu?” Mamma reser sig, och det gör jag också. ”Jag tror han vill vara ensam ett tag.”
johannesevangeliet 6:1–15 Hur hade du tänkt om det var ditt bröd och dina fiskar?
16
D U R I TA R I S A N D E N
OM KVINNAN MED BALSAMFLASKAN Ordet som ropas efter henne. Ordet hon inte vill höra. Inte bli kallad för. Hon hukar sig i vinden, hukar sig där hon går mellan husen. Smyger längs väggarna. Vill bara komma undan. Och de som ropar? Pojkar, äldre killar, äldre män. Även tjejer. Nej, tjejerna ropar inte. De viskar. De lutar sina huvuden ihop. Ser på henne och viskar. Också kvinnorna. De vuxna kvinnorna. Och hon gömmer sitt ansikte bakom sitt långa hår. Skammen lägger sig över henne som en tung filt. Hon vill bara bort. Hon vill bara stänga om sig. Få vara ifred. Stänga världen ute. Tårarna som kommer. Sorgetårarna, men också ilsketårarna. Den starka känslan av orättvisa. Hur har det blivit så här? Varför har just hon blivit utstött och utanför? Hon vet. Det är bara hon som vet. Alla andra gissar och tror. Namnet synderska har hon hur som helst fått. Skulden är hennes i deras ögon. Hon vet att hon bär på
M ÖT EN S O M G Ö R AV T RYC K
17
en stor kärlek, det enda hon vill är att bli älskad. Hon sjunker ner med ryggen mot en stenvägg. De vassa kanterna skär in i henne. Det börjar mörkna. Runt om i husen brinner oljelamporna nu, det dukas upp till måltid.
Mitt emot henne ser hon farisén Simons hus. Hos honom verkar många samlas den här kvällen. Festklädda människor går in genom porten. Nu hör hon musik därifrån. Han har fester då och då. Det vet hon. Hon har betraktat det på avstånd. Många av dem som går in genom porten känner hon igen. Ingen av dem ser henne. Hon är osynlig för dem. Men plötsligt kommer en person hon inte sett förut. Simon är genast framme hos mannen och hälsar honom välkommen. ”Jesus från Nasaret”, säger Simon med bullrig stämma. ”Jag är så glad att få ha dig som gäst i mitt hem.” Denne Jesus ler och följer efter Simon in i huset. Och hon, hon reser sig från sin plats vid väggen. Hon har hört talas om Jesus från Nasaret. Hon har varit nyfiken länge. Det ryktas om att han är speciell. På torget en dag hörde hon någon berätta att han är gudomlig. En del av Gud själv. Han ger människor upprättelse, sa någon. Liv förändras.
18
D U R I TA R I S A N D E N
Vad som får henne att göra det hon nu gör vet hon inte själv. Hon äger en flaska balsam med den mest underbara doft. Hon springer och hämtar den. Sedan är hon tillbaka utanför Simons hus. Var kommer hennes mod ifrån? Hon fattar inte. Inte heller styrkan. Hon går mot porten. Mot henne strömmar musiken nu, tonerna, rytmerna. Och hon går in. Hon går in i dunklet, ljusen som brinner, maten som är framdukad, vinet som flödar, prat och skratt. Men musiken och skratten tystnar, samtalen avstannar när de får syn på henne. Alla stirrar på henne. Alla stirrar. Utom en. Han stirrar inte, han ser henne. Främlingen. Jesus från Nasaret.
Han sitter där omgiven av människor. Hon går utan att tveka fram till honom. Faller ner vid hans fötter. Och all hennes sorg kommer. All den förtvivlade sorgen kommer. Hon låter tårarna rinna. All ilska kommer på nytt. Tårarna av ilska. De droppar ner på hans fötter. Hans fötter blir alldeles våta av hennes tårar. Hon samlar sitt hår och torkar hans fötter. Gråter mer och torkar. Och hon öppnar flaskan med balsam. Väldoften sprider sig
M ÖT EN S O M G Ö R AV T RYC K
19
i rummet. Tar udden av svettdoft, matos och doften av vin. Hon smörjer hans fötter med sin balsam. Han säger inget. Lägger bara en hand på hennes huvud. En hand av trygghet. En hand av förståelse. Hon kysser hans fötter i tacksamhet. Vill stanna där för alltid. I känslan av att vara sedd, förstådd, bekräftad. Kanske till och med respekterad.
Men ögonblicket är över. Simon, festfixaren, står plötsligt intill dem. Hans röst är hård när han säger till Jesus: ”Om du vore profet skulle du veta vad det är för sorts kvinna som rör vid dig, en synderska.” Hon far upp. Blinkar med ögonen som om hon just vaknat. Jesus reser sig också, ställer sig mitt emot Simon. Säger med låg röst: ”Du ser den här kvinnan.” Simon nickar. Jesus fortsätter: ”Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam.” Han är tyst en stund innan han säger: ”Hon har visat stor kärlek.” Sedan lägger han en hand på hennes arm. ”Din tro har hjälpt dig”, säger han. ”Gå i frid.”
20
D U R I TA R I S A N D E N
Och hon går. Hon går ut ur huset rak i ryggen. Skammen ligger kvar som en våt fläck på golvet.
lukasevangeliet 7:36–50 Vad händer i dig när du känner dig sedd och respekterad?
M ÖT EN S O M G Ö R AV T RYC K
21