9789170018138

Page 1

1 Små, nästan mikroskopiska snöflingor blåstes omkring på väg ner från den svarta himlen. Pontus fick lust att för­söka fånga dem med tungan, precis som han gjort när han var liten. Han log åt sig själv och drog upp jackans dragkedja lite till. Det hade varit en jobbig vecka, men han hade gjort rätt. Valt rätt. Det skulle lösa sig. Han sneddade in på den lilla tvärgatan som förband Kungsträdgården med Berzelii park. Tryckte ner händerna djupt i fickorna och böjde ner huvudet. Plötsligt kände han hur något kallt, hårt trycktes mot hans tinning. Hela hans kropp stelnade. Hjärtslagen dundrade i hans öron. En stor behandskad hand slöt sig om hans axel och vred runt honom, tryckte upp honom mot stenväggen. Mannen som nu stod framför honom var lång och bredaxlad. Innanför en stor svart regnponcho anade Pontus ett par ljusa ögon och vad han kunde ha svurit på var ett leende. Han stirrade desperat omkring sig för att se om det fanns någon, vem som helst, som kunde hjälpa honom, men gatan var fullständigt folktom. Innan Pontus hann skrika på hjälp tvingade mannen upp hans huvud mot den skrovliga husfasaden med en hand kring hans strupe. Han försökte med all kraft dra in luft, men det gick inte. Vita gnistor slog upp framför hans ögon. Han kände hur hela kroppen skakade, kunde inte kontrollera den. Varm urin rann längs benen. Han hörde en dov explosion. Sedan blev allt svart. Pontus Olssons kropp föll ner på trottoaren. Den långe mannen böjde sig ner och tryckte in ett hopvikt kort i munnen på –5–


honom. Sedan gick han därifrån med raska steg men utan att springa. Vid närmaste soptunna drog han av sig den svarta regnponchon och knölade ner den. Under bar han en svart, hellång vinterrock, svarta kängor och en stickad mössa. Han tog inte av sig handskarna. Har fortsatte nedför gatan och genom Berzelii park. Allt var tyst. Snöflingorna irrade fortfarande genom luften. De smälte omedelbart när de träffade den mörkröda pöle­n som bildats på trottoaren.


2 Min andedräkt blev till ett stort moln när jag försökte blåsa in lite värme i mina fingervantsklädda händer. Jag stod mitt på Slottsbron och kisade ut över det vitgnistrande vattnet. Såg en stadig ström av påbylsade människor på väg över den smala bron ut till Moderna Museet. Vickade på mina avdomnade tår. Det här var den första riktigt intensivt soliga dagen på länge. Så snart jag sett det gulvita vinterljuset flöda in genom sovrumsfönstret hade jag byltat på mig polotröja, tjock, lång ullkappa och kraftiga, högklackade kängor och gett mig ut med Andrea Bocelli i Ipodens hörlurar. Jag skulle ändå träffa Emelie nere vid Lindsteinska banken nu på förmiddagen, så det passade rätt bra. Jag promenerade vidare över bron och stannade upp vid Kungsträdgårdens nedre del. Intill en enorm cirkel av träd stod en plantering med fyrkantiga, välklippta buxbomshäckar. Precis ovanför häckens rakklippta kant stack pyttesmå, mörkt gammelrosa rosor upp, kronbladens kanter sockrade med vit frost som gnistrade i solljuset. Konserverade av kylan. Jag stod kvar länge och såg på dem. När jag gick runt för att se på blommorna från andra hållet höll jag på att trampa rakt i en spya som frusit till is på marken. En lämning från någon gäst på Café Opera. Jag vände på klacken och gick vidare, förbi is­banan med dess stojande skridskoåkare. Madonna i en duett med Justin Timberlake på hög volym från skridsko­rinkens högtalare skar sig ordentligt med de mjuka tonerna från Ave Maria i mina hörlurar. En hel liten stugby med röda miniatyrhus var –7–


uppbyggd kring rinken. De stod i stark kontrast till de högfärdiga och uteslutande fasader som ramade in Kungsan. Den enda upplyftande synen kring torget var den knalligt orangeröda kyrkan bredvid Café Opera, S:t Jakob. Jag vek av mot en byggnad i grovhuggen grå sten med enorma svarta galler över fönstren. Emelie stod utanför porten och pratade i sitt headset som var dolt under en svart tjugotalshatt. Hennes blonda hår spretade ut under hattkanten. Hon pratade livligt, skrattade och gestikulerade. De bruna ögonen gnistrade. Jag undrade vem som var i andra änden. När jag klev upp på trottoaren och vinkade till henne sa hon hej då, stängde av telefonen och gav mig en stor kram. »Jag pratade just med Fredrik Hesslow från banken. Han möter oss om tio minuter. Carl kommer lite senare.« »Vem är Fredrik? Är det vd:n?« »Carl är vd:n, det är han jag berättat om tidigare, han som ser ut som en skräckversion av mr Burns i Simpsons. Hesslow är controller, och dessutom Carls närmaste man kan man säga. Han är min kontaktperson.« »Jaha. Trevlig karl förstår jag«, sa jag och nickade menande mot Emelies telefon. »O ja!« Emelie log brett. »Snygg också faktiskt. Och singel. Med min vanliga tur är han säkert homosexuell.« Emelie himlade med de bruna ögonen. »Vi hinner gå och kolla var Pontus Olsson dog om du fortfarande vill det.« »Absolut.« Emelie visade vägen och vi gick in i en gränd alldeles i närheten. Hon pekade längre bortåt gatan. Där stod en mörkblå nedklottrad container för byggsopor, omgärdad av ett uppbrutet stängsel. En soptunna flödade över intill husväggen. »Fortsätter du framåt så kommer du till Berzelii park och Berns. Här blev han skjuten. Bakom containern.« –8–


Vi gick vidare till andra sidan stängslet. En stor mörk fläck bredde ut sig på trottoaren. Polisens blåvita band satt fortfarande kvar. Det var måndag idag och kroppen hade hittats tidigt på lördagsmorgonen av en dam som promenerat med hunden. Jag tittade åt båda hållen. Man kunde se platsen från Berzelii park, men inte från Kungsträdgården. Ett antal mörklagda glasfönster på ena sidan gatan bar China-teaterns logga. Ett fönster högt uppe på andra sidan stod öppet, det hängde blanka stekpannor där innanför. »Inte världens smartaste ställe att skjuta någon på.« Jag kliade mig i håret under gubbkepsen. »Fast det är klart, mitt i natten, mitt i vintern är det ju säkert rätt tomt. Ändå kräver det här en del kallt beräknande, eller komplett dårskap.« Emelie nickade. »Pontus var den som lämnade banken sist i fredags, vid elva­tiden. Vid sju på morgonen på lördagen ringde polisen till Tommy, Pontus rumskompis, som också är tekniker på banken. Tommy ringde mig så fort han kunde.« »Varför ringde han dig?« Jag slog åkarbrasor och vägde från fot till fot. »Jag är ju ansvarig för bankens säkerhet, det gäller också informationssäkerheten. Om polisen vill gå igenom Pontus jobbdator, vilket de ville, så ska jag se till att de inte får med sig några affärshemligheter på kuppen.« Emelie hade ett eget datasäkerhetsföretag, Infosec, med fem anställda. Banken var deras absolut största kund. Hon fortsatte: »Jag kastade mig in till banken och gjorde en kopia av Pontus hårddisk. Sen började jag rota lite i den själv, och tja …« , hon skrattade torrt och sparkade på en gammal trasig pappmugg, »... det var då jag insåg att jag hade fått problem.« Hon gick fram till mig och krokade in sin arm under min. »Tur att du kunde –9–


ställa upp. Jag hoppas att det faktum att jag kan trolla fram en gärningsmannaprofilerare gör dem åtminstone lite nöjda.« Jag kramade om hennes hand. »Det är klart. Vad ska man annars med kompisar till?« »Jag hoppas att du inte behövde ställa in något annat för min skull.« Jag log och skakade på huvudet. »Ingen risk. Jag är inte direkt överöst med jobb.« Vi började sakta gå tillbaka mot banken. »Jag trodde att du jobbade åt Modus?« »Jo, jag gör lite analyser på frilansbasis, men det är inte så mycket. Det är jättesnällt av Tom att vilja hålla kvar mig som aktiv inom organisationen. Han tjatar fortfarande om att jag ska komma tillbaka. Men jag vill inte flytta till New York, och hans stab använder ju självklart hellre någon de kan ha fysiska möten med. Det skulle jag också göra.« Jag slog ut med armen. »Det verkar vara omöjligt att få jobb här i Sverige. Kundbasen är ju inte direkt stor.« »Polisen, polisen eller polisen menar du?« »Typ. Och de har inte ringt sen fallet i somras.« Vi var framme vid bankens entré. Emelie drog upp den stora tunga glasdörren och vi klev in i en vitmålad lokal med högt i tak. I bortre änden av rummet steg en enorm spiraltrappa upp från golvet. Det såg ut som en hotellobby. Inte en banklucka eller nummerskylt med röda siffror så långt ögat nådde. En stor affisch utropade: 100% service 100% säkerhet 100% Internet »Jag trodde att hela grejen var att Lindsteinska banken inte har bankkontor«, sa jag till Emelie och såg mig omkring i lokalen. »Det har de inte. De la ner dem allihop för två år sen. Det – 10 –


här är huvudkontoret, här kan den innersta kretsen av bankmän och storkunder träffas. De riktiga höjdarna. Det här är en lokal för lunchmutor och hemliga handslag helt enkelt.« Jag följde efter Emelie fram till den vita högblanka receptionsdisken. Våra höga klackar ekade när vi gick över det ljusa stengolvet. Receptionisten skrev in oss, gav mig en besöksbricka och pekade på två stora högryggade fåtöljer med rött Marimekko-tyg. Vi skalade av oss halsdukar, vantar och mös�sor och slog oss ner. Eller rättare sagt: jag tog av mig min bruna gubbkeps, fingervantar och en lång, klarröd, halsduk. Emelie tog av sig svarta skinnhandskar, sin tjugotalshatt och en Pucciscarf i gröna nyanser. Ingen kunde anklaga oss för att ha blivit för lika av att ha känt varandra i mer än tjugo år. Hon tittade på sin klocka och sedan på mig. »Mötet borde gå rätt fort. Brunch hemma hos mig sen? Jag har satt en deg på jäsning i kylen.« »I kylen? Kan man jäsa saker där?« »Jupp. Be mig inte förklara, det är för komplicerat för en kökshandikappad person som du.« Jag himlade med ögonen. »Ja, ja. Förolämpa mig bara, gör det!« En brunch hos Emelie var värd ett par förolämpningar. Hon älskade brunch så mycket att hon faktiskt lagade det vilken tid som helst på dygnet. Efter fem minuter kom en man fram till oss. Hans ljusblonda hår var blankt och bakåtstruket i en lång, strikt hästsvans i nacken, ögonen var hasselnötsbruna. Han hade vit skjorta och ljusgrå, välsittande kostym med väst och silverfärgade manschettknappar. Prydliga, minimalistiska glasögonbågar i silver. Klackring på ena handens lillfinger. Han rörde sig med en blandning av styrka och mjukhet som inte riktigt stämde med den strikta kostymen. – 11 –


»Fredrik Hesslow.« Han räckte fram handen med ett vänligt leende och såg mig i ögonen. »Althea Molin.« Hans handslag var fast och behagligt. Fredrik och Emelie småpratade medan vi gick uppför den stora spiraltrappan, in på bankens kontor. »Gå in och sätt er ni så ska jag bara säga till om lite fika«, sa han och öppnade dörren till konferensrummet åt oss. Vi gick in. Det var alldeles tyst därinne, varken trafiken eller musiken från skridskobanan i Kungsan hördes. Jag gick runt och såg mig omkring. Strök med fingrarna över den blanka kakel­ ugnen. »Vilket rum!« sa jag med låg röst. »Jo. Det är lite over the top. Jag vet«, sa Emelie, även hon med museiröst. Rummet hade gustavianska stolar, konferensbord i blank­ polerat, garanterat icke-regnskogsvänligt mörkt trä och porträtt i guldramar på väggarna. Här staplades klichéerna på varandra. Även om Lindsteinska banken numera kallades för Sveriges modernaste bank så ville de tydligen inte att besökarna som kom till huvudkontoret skulle glömma bort att de också var en av Sveriges äldsta. Den lyxiga miljön rimmade onekligen illa med den senaste tidens ekonomiska elddop. Men det är klart, inte kan man väl kräva att banken ska sälja av sina gustavianska stolar bara för att börsen är skakig. Eller? Dörren gnisslade mjukt när Hesslow kom in till oss. Vi satte oss ner alla tre. »Kaffet är på gång. Carl kommer om ett par minuter. Kanske du skulle kunna börja presentera dig medan vi väntar så berättar Carl om banken sen?« Han såg på mig. »Självklart. Jag är, som Emelie säkert berättat, utbildad gärningsmannaprofilerare, kriminolog och psykolog. Jag arbetar – 12 –


huvudsakligen åt en firma som heter Modus Operandi.« Huvudsakligen var väl att överdriva lite, men det lät snyggt. »Visst var det du som blev överfallen av den där seriemördaren i New York?« Jag nickade men sa inget om det. Jag hade ingen lust att gå in på detaljer om hur jag nästan fått halsen avskuren i en kall kyrka i New York. Tyckte inte att det hade med saken att göra. Tidningarna här i Sverige hade skrivit en hel del om det, så jag var trots allt inte förvånad över att han kände till det. Det slog mig att det var nästan precis ett år sedan nu. Lyckligtvis blev vi avbrutna av att en medelålders kvinna i gråbeige dräkt kom in med en bricka med fyra skira kaffe­ koppar i blåvitt porslin och ett fat med kanelbullar. »Tack«, sa Hesslow till kvinnan när hon delat ut kopparna till oss. Hon log och gick ut ur rummet. Moderniteten sträckte sig inte heller till könsrollerna, noterade jag. Eller till storleken på kaffekopparna. Dörren öppnades igen och en äldre man kom in. Han hade inget hår, det kala huvudet pryddes i stället av ett antal åldersfläckar. Hans ansikte var fårat, ögonen ljust grå och kristallklara bakom ett par glasögon utan bågar. Kläderna var perfekta. Jag hittade inget annat uttryck. De satt snyggt, manschettknapparna lagom exklusiva, kostymen mörkblå, modern. Handen han sträckte fram var däremot långt ifrån perfekt, den var mer som en klo – gammal, rynkig och fläckad av ålder. När jag reste mig och hälsade på honom mindes jag att Emelie beskrivit honom som mr Burns i Simpsons. Jag kunde inte låta bli att le; beskrivningen var mycket pricksäker. Enda skillnaden var att Carl Lindstein, vd på Lindsteinska banken, kändes betydligt hårdare. När alla hälsat klart och vi slagit oss ner igen tog Carl till orda. »Tack för att ni kom hit idag. Jag tänker inleda med några ord om banken.« – 13 –


Vi nickade. »Lindsteinska är en mycket gammal bank och den tredje största banken i Sverige. Banken grundades av min farfar.« Han pekade med en knotig hand mot guldramarna på rummets motsatta vägg. Jag undrade hur gammal Carl kunde vara. Om han var så gammal som han såg ut var han säkert omkring åttio. Han måste vara yngre. Carl tittade skarpt på mig, som om han kunde läsa mina tankar. Jag rätade ofrivilligt på ryggen. Han fortsatte: »Vi erbjuder både företagstjänster och konsumenttjänster men förlitar oss sen två år tillbaka helt på internetbanken. Vi har lyckats gå från att vara en gammal, traditionell bank till att bli Sveriges modernaste och lönsammaste bank på bara fem år. Vår börskurs har tiodubblats på de åren.« Jag noterade att han inte nämnde att kursen mer än halverats de senaste sex månaderna. »Nyckeln har varit just tjänster via internet, där Emelies arbete med säkerheten på senaste tiden varit oss till stor hjälp.« Han gjorde en konstpaus och tog en liten klunk av sitt kaffe. »Mannen som på ett så … obehagligt sätt rycktes ifrån oss arbetade som systemansvarig på bankens IT-avdelning. Jag vill verkligen understryka allvaret i den här situationen. Om mordet hade något med banken att göra, så vill jag veta det. Jag vill att vi tar reda på allt vi kan om utredningen.« Carl stirrade på oss alla i tur och ordning. Ingen sa något. Han vände sig till slut till Emelie. »Men låt oss komma till kärnfrågan. Fredrik nämnde att du hittat oegentligheter i Pontus dator, kan du utveckla det?« Hon svalde snabbt en munfull kaffe och satte försiktigt ner koppen. »Jag gjorde en rutinmässig kontroll av Pontus dator i preventivt syfte i lördags – för att se så att det inte fanns någonting där som polisen inte borde se …« – 14 –


Carl nickade uppskattande och log ett minimalt leende, Emelie log tillbaka och fortsatte: »Jag upptäckte att en falsk användare har varit inloggad på Pontus dator och raderat filer där på lördagsmorgonen, alltså efter Pontus död.« »Förklara falsk«, sa Carl. »Ett användarkonto som ser ut precis som alla andra användares konton, förutom att det inte kan knytas till någon som arbetar på banken. Pontus var den som skapade nya användare, så han måste själv ha skapat den här också, som ett extrakonto av något slag.« »Vad hade den som loggade in med det här kontot raderat då?« »Jag har bara hunnit köra de mest grundläggande diagnostik­ programmen än, men han har raderat chattloggar och mail. Jag arbetar på att återskapa dem för att se vad det stod i dem.« »Rör det sig om någon form av brottslighet?« Carl lutade sig fram och såg allvarlig ut. »Ja. Jag tror att någon letade efter känslig information. Kanske någon form av uppgifter att använda för utpressning. Jag måste göra en fullständig analys för att kunna säga mer än så.« Hon nickade mot mig. »Jag tog med mig Althea idag, delvis för att hon har erfarenhet av mordutredningar och kan guida oss igenom polisens arbetssätt, men också för att hon kan göra en psykologisk profil på Pontus som kan hjälpa oss förstå honom.« »Men har det här någonting med mordet att göra?« frågade Hesslow. »Det är definitivt en möjlighet«, sa Emelie. »Jag kan inte tänka mig att det är en slump.« Carl snörpte på munnen och nickade sakta. »Jag förstår. Det här låter mycket allvarligt. Om något hotar bankens säkerhet så måste vi gå till botten med det. Jag vill ha – 15 –


en fullständig rapport och en handlingsplan inom en vecka. Det här får under inga omständigheter komma till allmän kännedom. Media har en förmåga att blåsa upp sånt här bortom alla proportioner.« Han spände blicken i Emelie och log utan värme. Hon nickade. Carl vände sig mot mig. »I ljuset av dessa fakta förstår jag varför Emelie ville anlita dig. Jag tycker att det verkar vara en mycket intressant vinkel på problemet. Jag antar att Emelie informerat dig om att du kommer att lyda under samma tystnadsplikt som Infosec gör. Det är inga problem hoppas jag?« »Inte alls«, sa Emelie snabbt i mitt ställe. »Bra.« Han ställde sig upp, det gjorde Emelie, Fredrik och jag också. »Tack för att ni kom hit. Fredrik drar detaljerna med er. Håll honom uppdaterad, så ses vi om en vecka.« Vi skakade hand. Det var tyst runt bordet en sekund när Carl hade gått. Fredrik Hesslow var den förste som tog till orda. »Hela den här affären är högst oroväckande, Emelie. Du ser till att polisen inte får höra något, hoppas jag? Vi vet ju inte om det här är något alls ännu, och det sista vi vill är ju att oroa våra kunder med skräckrubriker i tidningarna om att vi har problem med vår säkerhet. Eller hur?« Emelie och jag gick runt bordet. »Nej, jag håller fullständigt med. Vi måste veta mycket mer innan vi pratar med någon alls. Althea kommer att göra en så kallad psykologisk obduktion av Pontus, alltså en analys av hans liv, mentala status och den person som han var strax innan han dog, för att se om vi hittar beteenden som indikerar att han begått ett brott eller planerat att begå ett.« »Bra.« Han vände sig mot mig. »Tack för att du gått med på att hjälpa oss, Althea. Jag vill att du ska veta att vi inte förväntar oss några mirakel. Med så lite information kan det ju inte vara lätt att komma till någon sorts slutsats, antar jag?« – 16 –


»Nej, det är sant, men något kan jag säkert få fram.« »Som sagt, allt är till hjälp, hur lite det än är. Då ses vi igen om en vecka. Emelie, du ringer väl och håller mig uppdaterad under tiden?« »Absolut.« Fredrik tog tag i Emelies utsträckta hand med bägge händerna och log ett kort leende, sedan vände han sig mot mig och skakade hand lite mer formellt. »Lycka till med psykologin«, sa han och såg på mig med sina nötbruna ögon. Sedan var han ute genom dörren. »Vad han hade bråttom«, sa jag och tittade efter honom. »Jo, han har det allt som oftast«, sa Emelie och log snett. »Det har vi med. Mot brunchen!«


3 Solljuset som flödade in genom fönstret gav Emelies knallgröna kök med fönster ut mot Claes på Hörnet vid Roslagsgatan en känsla av Medelhavet. »Du dukar så ställer jag in brödet i ugnen.« Emelie började trolla fram mat på bordet. Tre sorters ost, äggröra, ugnsbakade tomater, smörstekta champinjoner och blåbärssmoothie. Allt. Ingen kunde laga brunch som hon. Snart spred sig dessutom en doft av nybakat bröd i köket. Jag öppnade skafferiet, tog tag i ett flingpaket och höll på att tappa det. Det vägde säkert ett par kilo. »Vad har du i det här paketet? Guldtackor?« Hon skrattade. »Bankens backup. Säkraste stället jag vet!« »Du är inte riktigt klok. Ska inte den vara i ett bankfack eller något?« »Äsch, det är ju första stället någon skulle kolla på. Förresten finns det en kopia i ett atombombsäkert valv också. Det där är egentligen bara en backup av Infosecs system, men en stor del av det är bankens data.« »Vet banken om det?« »Att jag har det vet de, det ingår i mitt uppdrag. Var jag har det är en annan femma ...« »Himmel!« Jag ställde försiktigt tillbaka flingpaketet med det värdefulla innehållet längst in i skafferiet och tog ut ett annat paket, med rätt vikt. »Är det här flingor då? Eller hittar jag någon annan kunds system här?« – 18 –


»Det där är äkta flingor, inget annat, jag lovar. De andra kunderna ligger i mjölpåsen.« Emelie gapskrattade när hon såg mina uppspärrade ögon. »Det var ett skämt! Sätt dig. Vad tyckte du om Fredrik då?« frågade hon och skar upp det nybakta brödet. »Jag vet inte. Är han inte lite för … charmig?« Emelie höjde på ögonbrynen. »För charmig? Det var första gången jag hört det anföras på minussidan. Till skillnad mot de skitstövlar jag brukar intressera mig för, menar du?« »Nej, ja. Det var inte så jag menade, förlåt. Men du brukar inte gilla så där välputsade killar. Det var väldigt mycket finans­ elit och väldigt lite rock’n’roll tycker jag.« »Sant. Det är du som brukar falla för Gant-reklamkillarna, inte jag. Jag kanske helt enkelt börjar bli vuxen, Gud förbjude! Han har i alla fall långt hår.« »Jo, i och för sig. Har du varit ute med honom någon gång?« Jag tog en stor tugga av min smörgås. Det smakade himmelskt; salt, lite nötigt, med halvsmält smör ovanpå. »Vi har lunchat ett par gånger och pratat om att ta en drink. När utredningen är klar ska jag nog försöka släpa med honom ut. Ett par Long Island ice tea borde ju få bort pressvecken och lossa på slipsknuten, eller hur?« »Garanterat. Skicka hit äggröran.« »Här. Apropå prydliga karlar – har du hört något från din egen pojkvän då? Har han det bra?« »Han stormtrivs«, sa jag med bister min. Rickard hade semester från sitt jobb som kriminalkommissarie och åkte skidor i Val d’Isère med tre av sina bästa killkompisar. Det var tydligen en årlig manlighetsrit. Jag hade inte blivit erbjuden att följa med. Han hade sagt något om kvinnofritt. Jag hatade att åka utför, så det gjorde mig egentligen inget, men jag kunde inte – 19 –


låta bli att raljera över det. Någon liten fördel måste jag väl få klämma ur det faktum att jag satt hemma i ett Januaristockholm som med undantag för idag varit trist och gråmulet medan han åkte slalom, drack vin och bodde på tjusigt hotell. »Osolidariskt av honom. Han borde ha tagit med dig ändå. Du kunde ju ha gått på spa i stället.« Jag gapskrattade. »Spa? Jag? Vilken mardröm! Kommer du ihåg när jag fick ett presentkort på manikyr av dig? Jag fick spader efter en kvarts filande och pillande. Hur lång tid kan det behöva ta att fixa tio naglar?« »Du är för rastlös helt enkelt. Du måste lära dig att varva ner och njuta av nuet.« »Njuta av nuet är väl inget problem, men att bara sitta still utan att göra någonting alls, det klarar jag inte.« »Inte så konstigt att dina naglar ser hemska ut då.« Hon kisade lite och stirrade noga på mitt ansikte. »Du borde åtmin­ stone lägga en egen ansiktsmask hemma, du ser alldeles gråblek ut.« »Ja, ja. Nu börjar du låta som min mamma. Hon är också besatt av hudvård.« Jag himlade med ögonen och bytte ämne. När vi hade ätit tills vi var sprickfärdiga plockade vi av bordet och Emelie satte igång diskmaskinen. Jag sneglade lite på henne i smyg. Hon såg själv blek och ansträngd ut bakom leen­det och mascaran. Jag började undra om hon berättat allt eller om det fanns mer. Men det är klart, att hitta ett potentiellt data­ brott hos den bank man själv ansvarar för säkerhetsmässigt kan inte vara roligt. Även om det gick bra för Infosec så vore det nog katastrof att förlora banken som kund. Hon hade ingen annan som drog in ens i närheten av de pengarna. När köket var städat tog vi med oss våra kaffekoppar och satte oss i den mossgröna soffan i vardagsrummet. Emelies lägen– 20 –


het såg ut som, tja – Laura Ashley på speed kanske. Eller resultatet av en färgaffär som exploderat. Hennes tvåa på ungefär sextio kvadrat var fylld av starkt grönt, cerise, blått och guld, randigt, blommigt – ja, allt. Dessutom hade hon överöst eländet med massor av kuddar och små prylar. Framför allt små änglar. Emelie hade samlat på änglar sedan hon var liten. Jag förstod mig inte på det. Varför var hon så besatt av just änglar? De representerade bara ytlighet för mig – ytlighet och numera sorg. Efter sommarens mordutredning hade jag svårt att se änglar utan att tänka på de unga, mördade kvinnorna. Jag drog upp benen under mig i soffan och tog en klunk av kaffet. »Vad tror du om banken, kan du få fram något vettigt om Pontus på en vecka?« frågade Emelie. »Något ska vi väl kunna få fram, men jag kommer att behöva rätt mycket bakgrundsmaterial.« »Det ska inte vara något problem alls.« Emelie plockade fram sin Blackberry. »Om du kommer upp till kontoret imorgon så kan vi börja gå igenom vad vi har. Jag ska försöka få dit hans rumskompis Tommy också. Är det en bra början? Vad behöver du mer?« »Om jag det visste!« Jag snurrade ihop mitt oregerliga lockiga hår till en tjock knut i nacken och fäste det med en penna. »Jag gör en profil, en psykologisk obduktion, på honom först och sen ser vi vart det leder oss. Vi behöver kartlägga hans liv. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna ta reda på vem han var utan att avslöja för någon vad vi håller på med. Pratar vi med hans anhöriga finns ju risken att de berättar det för polisen, det kan vi ju inte hindra.« »Jag vet hur vi ska göra. Du har ingen aning om hur mycket man kan få reda på via nätet. Framför allt om någon som levde stora delar av sitt sociala liv där, vilket jag vet att Pontus gjorde.« – 21 –


Vi bollade idéer en stund till, sedan gav jag mig av. Min lägenhet led av ett akut städbehov och jag hade skjutit upp det länge nog. Jag såg inte fram emot att skura golv. På bussen på väg hem ringde min telefon. Jag såg på displayen att det var mamma som ringde från New York. Hon och pappa skulle komma till Stockholm nästa vecka för att vara här nästan en månad. Mamma skulle göra lite fotojobb och pappa skulle träffa folk för att diskutera nya FN-projekt. Dessutom skulle de passa på att träffa alla vänner de hade här, och självklart mig. Jag var hemskt less på alla planeringssamtal det här besöket hade genererat. Mamma hade ringt ett par gånger om dagen senaste tiden. Jag suckade och svarade. »Hej umma.« »Mina-ya. Vad bra att jag fick tag på dig! Jag har underbara nyheter! Jag har pratat med Tilly och Claes och bjudit in dem att fira Seollal med oss ute på landet. De tyckte att det var en härlig idé. Eftersom pappa och jag kommer till Sverige i förväg kan vi hjälpas åt att förbereda ordentligt! Vi är ju nästan en familj nu allihop, så det passar väl underbart!« »Mamma … jag är inte säker på att Rickard vill fira det koreanska nyåret alls.« Jag strök handen över ansiktet. »Äsch. Det är klart att Rickard vill fira med oss och sina föräldrar. Det spelar väl ingen roll att det är en koreansk högtid? Det är ju bara god mat och trevligt sällskap!« Jag försökte desperat komma på ett sätt att ta mig ur det här. Jag fick väl skylla mig själv antagligen. Så går det när man blir ihop med sina föräldrars bästa vänners son. Jag såg en sista utväg och satsade vilt: »Jag vet inte ens om vi kan ... När är nyår i år?« »Den sjunde februari. Tilly sa att Rickard ändå planerat att komma ut till dem den helgen, så jag vet att han är ledig då.« »Ja, men mamma, jag vet inte …« – 22 –


»Äsch, det blir jättebra. Du och Rickard kan väl svänga förbi stugan någon gång och fräscha upp den lite bara, så hjälps vi åt med resten sen!« »Jo, men …« »Pappa och jag ser så fram emot att träffa dig! Puss puss!« Hon hade lagt på. Jag lutade huvudet mot ryggstödet och stirrade upp i bussens tak. Hon hade garanterat inte ens reflekterat över om jag tyckte att det här var en bra idé eller inte. Förstod hon inte att jag inte gillade att hon betraktade Rickard och mig som praktiskt taget gifta, trots att vi bara hade varit tillsammans i ett halvår? Men det var väldigt typiskt min mamma. Hon hade heller inte fattat att jag gärna hade tillbringat julen med dem. Jag hade försökt antyda det och frågat om jag skulle komma över till Flushing, men mamma hade redan planerat att gå på en stor koreansk tillställning i New York som några av hennes vänner inom politiken skulle anordna. Hon förstod inte ens mina antydningar. Det var väl lite av en kulturkrock antog jag. I Korea var julen en helg man tillbringade med vänner, här var julen en familjehögtid. Mamma var trots allt mycket mer koreansk än jag, trots att hon bott i USA sedan hon var fem. Det hade slutat med att jag fått fira jul hos Rickards föräldrar på Ekerö. Det hade verkligen inte känts rätt, jag hade känt mig som en inkräktare hela helgen. Suttit kapprak i soffan iklädd min prydligaste blus och klappat familjehunden. De var otroligt vänliga och hade gjort allt för att få mig att känna mig välkommen, men det hade ändå känts fel. Deras hem var fantastiskt välordnat och prydligt. Rickards mamma Tilly var en före detta prima ballerina och det syntes. På ett positivt sätt. Hon hade en väldig styrka och grace. Jag kände mig mindre välputsad än katten jämfört med henne. Jag suckade och stirrade ut genom bussens fönsterruta över Karlbergskanalen. Gatljusen gnistrade och speglades i det svarta vattnet. Hur skulle – 23 –


jag hantera det här? Det kändes lite pinsamt att behöva berätta för Rickard om min mammas galna plan. Jag hoppades verkligen att han skulle tycka att det var okej. Vi hade ändå redan planerat att åka ut till landet till helgen så visst kunde vi städa stugan då, men det gjorde mig ändå arg när mamma försatte mig i sådana här situationer och tvingade mig att lösa problem som uppstod runt omkring henne. Jag fingrade ilsket på sätets orangefärgade noppriga tyg och ägnade resten av bussresan åt att hitta på sätt att ta mig ur det jag just tackat ja till, eller åtminstone inte hade lyckats avstyra. Än. Jag öppnade ytterdörren. Hallgolvet var fullt av väskor, skor, sjalar och jackor, reklamblad och halva veckans Dagens Nyheter. Jag stängde dörren bakom mig och låste den. Lutade mig mot väggen och drog av mig kappan med en djup suck. Var skulle jag börja? Det fick bli köket, det var värst. Jag slängde kavajen och resten av kläderna på vardagsrumssoffan och tog på mig min röda, utslitna träningsoverall. Satte på en gammal Melissa Etheridge-skiva på hög volym. Min egen högt älskade lägenhet saknade helt Emelies sprakande färger. Vardagsrum, kontor och kök hade vita väggar, sovrummet lindblomsgröna. Hela lägenheten var sparsamt möblerad i brunt och beige. Mycket böcker. Det enda som gav lite färg var de krukväxter som fyllde varje tänkbar yta, till och med väggarna mellan mina stora svartvita foton, de flesta tagna av mamma. Fotografierna föreställde min andra hemstad New York. Min absoluta favorit­tavla var ett foto av min mormor. På bilden satt hon på uteserveringen på sitt stamcafé i Flushing. Hon hade en liten kopp te och en tjock bok framför sig. De små glasögonen var nedskjutna på nästippen och den illmariga, varma blicken var riktad rakt in i kameran. Hon flyttade med morfar från Korea till USA på femtiotalet, under kriget. Mamma var bara fem år då. Mormor älskade USA, och hon slutade – 24 –


aldrig vara tacksam för de möjligheter som landet gett vår familj. Hon var en liten, på ytan undfallande kvinna med massor av inre styrka, civilkurage och vilja. Hon satt och läste sina böcker på det där caféet nästan varje dag under de år vi bodde i Flushing. Det var det hon saknade allra mest när hon flyttade med oss till Stockholm, sa hon alltid. Hon flyttade för min skull. Ändrade på hela sitt liv. Flyttade för att hon visste att jag behövde hennes stöd. Jag var skyldig henne allt. Hon var den första som förstod att jag var sjuk på riktigt och inte bara »lite annorlunda« som mamma brukade säga. Jag strök försiktigt mina fingrar över fotografiets matta yta. Såg in i mormors ögon. Hon skulle inte ha gillat att jag hade det så stökigt. Att jag förknippade städningen med min sjukdom. Jag fick alltid hjärtklappning och blev illamående när jag städade. Så rädd var jag för att städandet skulle utlösa tvångstankarna. De hade alltid kretsat kring att sortera och räkna, så kopplingen var solklar i mitt huvud. Jag kunde nästan höra henne däruppifrån himlen – struntprat, skulle hon ha sagt på sin brutna engelska om hon hört mina ursäkter. Hon hade rätt. Det var faktiskt bara att sätta fart. Jag gick ut i köket och tog itu med den fulla, illaluktande diskhon. En timme senare var köket åtminstone hyfsat rent och jag var genomsvettig när telefonen ringde. Det var Emelie. »Du avbryter min städning!« »Va? Städar du!? Det måste jag nästan komma över och kolla på!« »Måste du inte alls. Vad vill du?« »Jag har grävt lite i datorerna. Jag hade fel, eller rätt, om Pontus.« Emelie lät lite chockad. »Jag förstår inte.« Jag gick runt och plockade upp smutstvätt från golvet medan jag pratade. »Det är inte Pontus som gjort något suspekt. Tvärtom. Jag – 25 –


har lyckats återskapa en av chattarna som raderats på Pontus dator. Pontus skriver: Jag känner mig tvungen att polisanmäla det här. Den okända användaren svarar: Jag kommer att känna mig tvungen att skjuta huvudet av dig om du ens tänker tanken.« »Oj, det låter som om han gjort någon arg! Mördaren?« »Kan vara. Det verkar onekligen så. Chatten är från dagen före mordet.« »Men då har ju Pontus snarare gjort alla rätt än alla fel.« »Jupp. Vad gör vi nu?« »Dra hela storyn igen, är du snäll.« »Någon, med ett eget användarnamn, mordhotade alltså Pontus och raderade sen filerna. Antingen har chatten ingenting alls med banken att göra, men det är ju näst intill otroligt – varför skulle han då ha haft en användare i banken? Jag tror, men kan inte bevisa det än, att Pontus upptäckt någonting som han inte borde ha sett.« »Som vadå?« »Tja, vad som helst. Ett intrång i bankens system. En muthärva. Någon som varit otrogen. Carl Lindstein i röda dam­ trosor. Jag har ingen aning!« »Något värt att mörda för. Jag tycker att vi gör hela genomgången av hans person i alla fall. Kanske hittar vi några ledtrådar där.« »Instämmer. Återgå till din städning du så gräver jag lite mer. Vi ses imorgon på kontoret!« Jag la på, suckade. Drack ett stort glas iskallt vatten i köket och fortsatte städa.


4 Jag kan inte fatta att det är sant. Att du är borta. Saknar redan dina x-rated mess. Festerna, matcherna, ja, fan, hela livet kommer bli keff utan dig. Min älskade soulmate. Sista kvällen på The Lab var den bästa i mitt liv. Ville så gärna säga till dig hur mycket jag älskar dig, men vågade inte. Nu får jag aldrig chansen att veta om du kände samma sak. Hur ska jag klara av att sluta gråta? När kommer jag orka leva igen? Du lever för alltid i mitt hjärta. Pontus Olssons Facebook-sida hade blivit en kondoleansbok. Det var knäpptyst i rummet. Alla stirrade på storbildsskärmen. Pontus profilbild log skälmskt mot oss. I statusraden stod hans födelse- och dödsdatum. Hans mamma hade skrivit en notis där hon tackade för alla varma ord om hennes son och med­ delade datum för begravningen. I övrigt var sidan fylld av meddelanden från vännerna. Hyllningar, små anekdoter, tårfyllda hälsningar. Vi satt i Infosecs vindslokal. Ett enda gigantiskt vitmålat vindsrum med ett pentry i ena hörnet och ett modernt konferens­rum med glasväggar på andra kortsidan. De råa golvplankorna och bjälkarna i taket var kvar. Här arbetade Emelie och hennes fem kollegor, alla killar. För att komma till kontoret fick man passera ett antal helt vanliga sneda vindsförråd byggda av omålade träplankor. Emelie hade tjatat sig till att få använda den här loka– 27 –


len, som låg i det hus där hon själv bodde. Med stor envishet och många burkar målarfärg hade hon förvandlat vinden till vad som sannolikt var Stockholms mysigaste IT-kontor. Jag hade själv stått där med målarpenseln och hjälpt henne när jag varit på Sverigesemester och brukade allt som oftast låna ett ledigt skrivbord när jag inte kände för att sitta ensam hemma och arbeta. Bredvid mig i soffan framför storbildsskärmen satt Tommy med armarna i kors. Han var en av bankens tekniker och den som stått Pontus närmast. De hade delat lägenhet. Han hade erbjudit sig att hjälpa oss genom att ge oss tillgång till Pontus liv på nätet. Facebook-sidan var en halv mil lång. Pontus hade 280 personer på sin lista. Åtminstone hälften av dem var tjejer. Några var gamla klasskompisar från KTH, en del var jobbarkompisar och vänner. Jag bad Tommy ta fram nästa flik så att jag kunde se vilka applikationer Pontus hade installerat. De flesta rutorna innehöll småporriga, dating-relaterade prylar. Andra intressen verkade vara skräckfilm, trivia-frågor, World of Warcraft och basketlaget han spelade i. Jag tänkte på min egen rätt korta profilsida. Jag gillade Facebook, det var ett sätt för mig att hålla kontakten med många av mina amerikanska och svensk-koreanska vänner och studiekompisar. Men min sida innehöll inga spel, inga anspelningar på sex. Mest info om bra böcker och gamla svartvita filmer. Jag måste framstå som världens tristaste! Pontus framstod som en varm, social ung kille med pubertal humor och på ständig kvinnojakt. Emelie pekade på en bild av Pontus med ett gäng killkompisar. Han var lång, rätt bredaxlad med ljusblont, kortsnaggat hår. Såg glad och rättfram ut, med sitt ölglas höjt mot kameran. Jag var helt fascinerad av hur mycket spår vi lämnade efter oss på nätet. Hur mycket vi skrev om våra liv, hur många bilder vi la ut utan att tänka på hur det kunde uppfattas av andra. Det var en helt ny värld för mig. Jag hade inte tänkt på det på det sättet tidi– 28 –


gare. Inlägg i diskussionsgrupper, bloggar, familje­bilder på Flickr, avatarer i Second life. Hela en persons liv var som en öppen bok för någon som visste hur och var han skulle leta. Vi hade redan tidigare tittat på Pontus diskussionsinlägg på Flashback och på match.com, tack vare att Tommy kunde Pontus lösenord.Trots – eller kanske på grund av – att han jobbade med säkerhet så hade han använt ett och samma lösenord till alla sina konton på nätet: Nicole, efter hans favoritkändis Nicole Richie. »Vad står på tur härnäst?« frågade Emelie Tommy och la en vänlig hand på hans axel. Det här var ett tungt arbete för honom. Han log lite besvärat. »World of Warcraft.« Jag vände mig mot honom. »Spelade han mycket?« Tommy vickade huvudet fram och tillbaka. »Vi spelade tre, fyra raids, kvällar, i veckan. Vi har ett rätt framgångsrikt Guild.« Emelie tog upp spelet på bildskärmen. En mörk fantasyvärld bredde ut sig. »Vilken typ av karaktär spelade Pontus?« »Han var en Rouge, med Alchemy som profession. Bästa skill var Fishing.« »En stor kille som är alkemist och gillar att fiska«, översatte Emelie till mig. »Ah. Ok.« Det där med vilken typ av karaktär en person valde i ett rollspel var hemskt intressant. Det fanns ingen egentlig forskning på området vad jag visste, men jag brukade roa mig med att göra egna observationer. Det kändes som om det fanns tre linjer. Dels de som valde en karaktär för att uppfylla det de inte var i verkliga livet. En kort tunn kille spelade ett muskelberg, en vapenvägrare spelade en krigare och så vidare, fast det var faktiskt inte så vanligt. Vanligare var nog de självironiska karaktärsvalen, som Pontus, som valt att spela en stor smygan– 29 –


de alkemist som gillade att fiska, i stället för någon mer atletisk eller glamourös figur. Tredje gruppen var de som helt enkelt förstärkte sina egna karaktärsdrag. Som om jag hade spelat en kvinnlig dvärg som kunde läsa tankar. »Vill du se mer?« frågade Emelie mig. »Nej, inte just nu, tror jag«, sa jag. »Ska vi passa på att ta lunch då? Följ med oss, Tommy.« »Nej. Jag tror att jag sticker hem.« Han såg blek och trött ut. Jag förstod honom. »Okej. Vi hörs av i veckan. Stort tack för hjälpen.« Emelie gav honom en stor kram, han såg ytterst generad ut. Han nickade åt killarna, tog på sig en gigantisk blå täckjacka och gick. »Hur fungerar teknikerna på banken som team? Fick du någon uppfattning om Pontus roll i gruppen?« frågade jag Emelie i hissen på väg ner. »De är väldigt tajta, det är de mot resten av världen. De har varit fantastiskt trevliga mot mig med tanke på att det egentligen är deras jobb jag granskar.« »Känner jag dig rätt så har du lagt ner rätt mycket energi på att få en bra relation till dem också«, sa jag och försökte hoppa över en stor hög gråbrunt slask vid övergångsstället. Jag sträckte fram armen för att hjälpa Emelie ta skuttet över den diskvattensbruna sörjan. »Sant«, sa hon. »Jobbet blir mycket enklare då. En och annan öl på Infosecs bekostnad har det blivit.« Jag skrattade. »Hur var Pontus roll i gänget? Var han ledare? Pajas? Tystlåten?« »Charmör, lite diplomat. Han var väl den av killarna som hade störst förståelse för att det är viktigt med relationer till andra avdelningar och personer. Det var han som tog sig an mig, trots att det inte var hans jobb.« – 30 –


Emelie föste mig mot ingången till en restaurang. Bollywood, stans bästa curry stod det på skylten. »Det här stället har verkligen fantastisk curry.« Hon öppnade dörren åt mig och vi klev nedför en brant halvtrappa in i den lilla lokalen. Vi beställde och betalade två lammcurry och slog oss ner vid ett av borden närmast fönstret. Det var ullfiltsgrått ute, solen hade inte synts på hela dagen. Vår mat kom in på en gång. Curryn serverades i djupa små metallskålar. Jag slevade upp och tog en tugga. Det smakade kardemumma, spiskummin och vitlök i skön förening. »Fantastiskt gott!« »Ja, de är en av de allra bästa«, sa Emelie med munnen full av mat. »Hur kommer det sig att en maträtt uppfunnen i solheta Indien kan passa så otroligt bra i vårt ruggiga klimat?« »Bra fråga.« Vi åt en stund under tystnad innan jag fortsatte min utfrågning. »Vad fick du för intryck av Pontus som person?« »Väldigt trevlig. Sportintresserad, rätt okomplicerad. Mer harmonisk än de flesta. Ville gärna visa sig duktig. Kanske aningen av en besserwisser, gillade att hålla ordning på de andra och tala om hur saker och ting skulle gå till.« Jag lutade mig tillbaka och såg ut över Roslagsgatan. Det hade börjat regna. En kvinna med en stor orange tvillingbarnvagn gick precis över övergångsstället. Två flyttkillar hade dubbel­parkerat på andra sidan gatan och höll som bäst på att baxa ut en soffa ur bakdörrarna på flyttbilen. En stor blå buss svängde runt hörnet och försökte maka sig mellan flyttbilen och refugen, ilsket tutande. Jag funderade över Pontus Olsson. Varför hade han blivit mördad? Vad hade han snubblat över som – 31 –


varit värt att mörda honom för? En charmig tekniker som spelade basket på kvällarna och World of Warcraft på nätterna. Efter lunchen gick vi ner till Non Solo på Odengatan och köpte med oss varsin latte. Det duggregnade. Luften var fuktigt råkall. Väl tillbaka på kontoret fortsatte jag gå igenom allt material som Emelie lyckats få fram. Mailkonversationer. Privata filer från hans dator. Ett halvfärdigt utkast till en usel skräckfilm. Emelie och teamet fortsatte kartlägga intrånget och spåra dess verkningar så långt de kunde. Emelie skrek av lycka när hon lyckades återskapa en hel mängd raderade mail och chattloggar. Fler och fler cirklar som representerade bitar av pusslet ritades upp med grön penna på den stora white­ boarden. De kopplades till varandra, till fyrkanter och till röda frågetecken. För varje kopp kaffe jag hämtade blev flödesschemat lite större. Vid tiotiden på kvällen blev det plötsligt tyst i lokalen. Ingen pratade, ingen knattrade på sitt tangentbord. Jag tittade förvånat upp. Alla utom jag stod och stirrade på den stora tavlan. »Det här är jävlar i mig genialt! Han har gjort en Salami!« utbrast Jerker. Jag gick bort till dem och stirrade jag också. Whiteboarden innehöll ett sammelsurium av ringar, streck och text. Som en gigantisk mindmap från åttiotalet. »Jag fattar inte ett dugg«, sa jag. »Sätt dig i soffan så förklarar jag«, sa Emelie och vände sig till Jerker. »Finns det någon öl kvar från nyårsfesten? Jag tror att vi alla skulle behöva varsin.« »Kommer omgående!« Två minuter senare satt vi alla med varsin iskall Budweiser i handen. Emelie pekade på den ritade röran med ölflaskan: »Vi börjar från början. En kille tar sig in i bankens system med hjälp av ett helt legitimt användarkonto. Han har döpt – 32 –


sin användare till Henry Dorsett Case. Det är huvudpersonen i William Gibsons bok Neuromancer.« Hon höjde ögonbrynen och pekade på en teckning av en dator och en pinngubbe längst upp. Där stod det mycket riktigt Case. »Bra bok. Huvudpersonen, Case, är en rätt egoistisk, samvetslös underdog och hackertyp, så det namnet kanske passar«, sa jag, inte helt utan stolthet. Science fiction var ett av mina stora intressen. Varje sci fi-entusiast med självaktning hade koll på William Gibsons epokgörande cyberpunkroman Neuromancer. Jag skrev ner en anteckning om att kolla om jag hade ett exemplar kvar hemma i bokhyllan. »Det stämmer ju med vad vi upptäckt«, sa Emelie. »Var han fått kontot ifrån vet jag fortfarande inte …« »Kan han inte ha lurat till sig det från Pontus?« avbröt Jerker. »Vet inte, men det är en möjlighet. Vi har inte hittat det uttalat i kommunikationen mellan Case och Pontus. Det vi har hittat är ju det uttryckliga dödshotet. Pontus skriver: Jag känner mig tvungen att polisanmäla det här. Användaren Case svarar: Jag kommer att känna mig tvungen att skjuta huvudet av dig om du ens tänker tanken.« »En riktig lustigkurre«, sa jag torrt och drog upp benen under mig i soffan. »Typ. Case har alltså loggat in med en VPN-tunnel …« »En vadå?« sa jag. »En säker koppling mellan din hemdator och jobbets nätverk.« Jag nickade. Modus hade något liknande. »Väl inne i systemet hade han rättigheter att göra det mesta, men inte allt. Mycket intelligent, eftersom vi hade reagerat om ett namn vi inte kände igen hade haft fulla administratörs­ rättigheter till systemet.« Hon pekade på nästa ruta, som såg ut – 33 –


som en liten cylinder. »Han har alltså letat upp användarkonton, både företag och privatpersoner, som har flera olika låneinbetalningar per månad. Där har han helt enkelt räknat om räntesatserna med 0,05 % och satt in överskottet på ett eget konto. Men det slutar inte där: han har också lagt till tio kronor på samtliga årsavgifter på konton som haft en viss omsättning och tillräckligt stora tillgångar. Inte en enda person eller ett enda företag verkar ha noterat det här och hört av sig till banken. Han kan nog ha varierat den här metoden i det oändliga. Vi kan inte se mycket längre bak i tiden än så länge, men det måste röra sig om enorma summor som han snott den här vägen. Banken har fyrahundra tusen konton – jag skulle tro att han har varit inne på en tredjedel av dem och tagit åtminstone hundra kronor per konto.« »Sanslöst«, sa jag. »Det blir ju mer än tio miljoner!« Emelie nickade allvarligt. »Dessutom har han tagit bort alla spår av transaktionerna i ekonomisystemet, så att volymerna och statistiken stämmer i slutändan. Den här killen är otäckt smart, han skär igenom vår säkerhet som genom smör. Han är en knivskarp programmerare. Jerker körde lite reverse engineering på Cases program och det är extremt välgjort.« »Vad har salamin med saken att göra?« frågade jag. Jag var tvungen att fråga. Emelie skrattade. »Det syftar på tekniken: han har snott lite i taget, skiva efter skiva. Det är en nästan mytisk metod som många pratar om, men som vi sett väldigt få gånger i verkligheten.« Jag blev intresserad. »Jerker, du som har kollat programmet – beskriv för mig vilken typ av programmerare som gjort det.« »Ett proffs. Smart kod. Enkla lösningar på svåra problem. – 34 –


Däremot inte en strukturerad programmerare. Koden är stökigt skriven. Svårläst. Jag skulle säga att den här killen är självlärd, men vissa formateringskonventioner och uttryck som lärs ut på KTH finns där också. Så det är sannolikt att han har pluggat där åtminstone en kortare period. Svensktalande. Det finns några kommentarsrader i programmet som är skrivna på svenska och som dessutom är rättstavade.« »Bra analys. När du tröttnar på programmeringen kanske jag kan få dig intresserad av psykologi i stället.« »Sno inte min personal är du snäll!« sa Emelie och spärrade upp ögonen i låtsad indignation. Hon harklade sig. »Om jag nu får fortsätta… Överskottet som de här transaktionerna har genererat har satts in på ett trettiotal nummerkonton i bland annat Monaco.« »Fantastiskt.« Jag var inte säker på att jag förstod allt, men jag var definitivt fascinerad. »Jag vet. När vi får tag på den här killen ska jag först polisanmäla honom och sen erbjuda honom ett jobb när han kommer ut ur fängelset«, sa Emelie. »Vad händer efter nummerkontona då? Kan ni komma vidare?« Markus, en mager, mörkhårig kille, skakade på huvudet. »Nej, det är det som gör det så snyggt. Det går helt enkelt inte att få insyn i kontona och deras ägare genom officiella kanaler. Ett anonymt nummerkonto har inte ett personnamn förknippat till sig i bankens datorsystem eller på kontoutdrag. Den enda identifikationen är att banken är tvungen att ha minst en anställd som faktiskt vet namnet på kunden, vilket de självklart inte lämnar ut. Däremot ska vi fortsätta nysta, det är inte omöjligt att vi kan komma på ett och annat. Min gissning är att kontona ägs av en stiftelse, som i sin tur äger ett aktiebolag här i Sverige, ett aktiebolag där Case är anställd. Aktiebolaget – 35 –


betalar honom en hög lön, och vips är dataintrångspengarna skattade och klara.« Jag tog en klunk av min öl. Jag var överväldigad. »Till och med jag börjar fatta nu.« »Makalöst! Så avancerat var det ju inte ...« Emelie log. »Hur länge har han gjort det här?« »Jag vet inte, han är duktig på att sopa undan efter sig. Det enda jag har att gå på är det faktum att användaren skapades i banken för tre år sen …« »Tre år! Kan han ha hållit på så länge?« »Jag är rädd för det.« »Vad gör vi nu?« frågade jag, chockad. »Vi behöver fortsätta gräva lite mer, men på onsdag eller senast torsdag tycker jag att vi tar ett möte med banken. Vi måste helt enkelt få dem att polisanmäla intrånget. Det handlar ju om mängder av privatpersoner och företag som blivit bestulna. Jag har aldrig tidigare sett ett så skickligt, välplanerat databrott. Med den kunskap den här killen har kan han ställa till med precis vad som helst.« »Och han är beredd att göra vad som helst«, la jag till. »Han har inte bara stulit pengarna, han har mördat Pontus för att inte åka fast. Det har vi ju svart på vitt i konversationen dem emellan. Det måste polisen få reda på, det kan vara otroligt viktigt i deras utredning.« Det var knäpptyst i rummet. Vi funderade alla på vad det här innebar. Ju mer jag funderade desto otäckare insåg jag att det var.


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.