9789197879019

Monika Häägg

Kungsgården

Monkaland Bokförlag

Monika Häägg Böckerna om Fry: Solbarnet 2009 Månguden 2009 Isvintern 2010

© Monika Häägg 2011 Omslagslayout: Thomas Häägg Författarfoto: Thomas Häägg Tryck: Bulls Graphics AB, Halmstad 2011 ISBN: 978-91-978790-1-9 Monkaland Bokförlag

www.monkaland.se www.monikahaagg.blogspot.com

Tack till Lennart Lundborg För att du genom alla mina fyra böcker har bidragit med en optimistisk glädje och delat med dig av dina kunskaper om bronsålder.

Maria och Micael Arnström För energiskt och oförtröttligt bistånd med det skrivna ordet.

Thomas Häägg För allt stöd och idéskapande du bidragit med under arbetet med de fyra böckerna och för dina lysande kunskaper i fotoredigering och grundtanke i layout av bokomslagen.

Tack också till: Eva, Katarina, Ulf, Anna, Lejla, Agnes och Eva för hängiven provläsning av samtliga manus. Det har haft stor betydelse för min vilja att skriva färdigt bokserien.

Några betydelsefulla personer i boken:

Kungsgården: Ingemund

Tyra

Hervor

Hird

Fry

Aldo och Yrl Ulv

Frida

Torkel och Gunvor Nygården: Drej och Mirna Bander

Alfilda och Inga Inglev

Virsegårdarna: Liv

Dagur

Myrtil

Holmagården: Aldur

Loa

Asa, Siv, Björn

F.d. kung Drottning (dog i första boken) Son till Ingemund och Tyra Solgudinnans tjänare Hittebarn och Solbarn Frys hund och duva Mångudens tjänare Lillpiga och Frys bästa vän Fridas far (dog i tredje boken) och mor Husfar och husmor Son till Mirna och Drej Döttrar till Mirna och Drej Mor till Drej Dotter till Ingemund och Tyra Mångudens tjänare Solgudinnans tjänare Nissans starke man Hustru till Aldur Barn till Aldur och Loa

Kvinnor i Gudinnelära: Anvor, Ulva, Sol (dog i första boken), Siv, Trana, Björga, Loo Offerrådet:

Aldur, Agne, Snare, Nore, Sten Övriga:

Tore

Solgudinnans tjänare i Kivik Halvor

Kung i Kivik Gunli

Dotter till Mirna och Drej Snyr

Gudahovs och Åsens mäktige man Hava

Solgudinnans tjänare på Åsen Björn och Trane Mångudens tjänare i Lagan och Åsen Vor och Ares Mormor och morfar till Fry Arida

Mor till Fry

Kapitel 3 Inbäddat i mitt hjärta var det redan sedan länge bestämt. Jag hade inget val och inga beslut hade kunnat ändra på det oundvikliga. Från första stund jag såg Ares så visste jag att jag skulle förlora honom. Ändå försökte jag vinna tid, försökte jag hindra det öde som redan var bestämt. Från den stund jag lämnade min hembygds kust tills nu har jag ändå trott att jag kunde omvandla eller påverka skeendet. Nu vet jag och Arida vet. Så som hon alltid förstått. Hon är ett Solbarn och i hennes drömmar finns hela sagan.

Den kalla vinden från norr möter oss vid denna ö. Så lik min hembygds kust, men ändå så långt borta.

Husen, gårdarna, gravarna, stranden, människorna – allt är sig likt. Men Ares kropp försvann i det tysta vattnet och aldrig mer skall jag möta hans ögon.

Fry sveper manteln tätare om sig medan hon betraktar de dansande lågorna. Vor och Ares. Deras liv var redan förutbestämt. Den dagen Vor lämnade Kungsgården visste hon vad som väntade henne. Det gick inte att ta till flykten. Ares visste, han hade sett det i sina drömmar och försökt att fly undan. De hade talat om det. Gång på gång hade de försökt att hitta en utväg.

Till sist lämnade han Kungsgårdens mark, försökte undvika det ofrånkomliga och till slut lämnade också Vor sin hembygd och gick mot det öde som redan var bestämt.

Arida, var finns du nu? Varför kommer du inte och hämtar mig? Så som du lovade att göra…

21

Ulv betraktar Frys ansikte. Hon sitter på andra sidan elden och i hennes anletsdrag virvlar lågorna.

Under det solvarv som passerat har Fry blivit hans barn. Hans Solbarn och hans Månbarn. De har levt så nära inpå varandra och han har gång på gång sett hennes gigantiska kraft. Hon är Solgudinna och Mångud i en enda gestalt. Hur kunde han någonsin tvivla på det? Han förstår inte hur hat och avund kunde bo i hans kropp. Hur han kunde blunda för den uppenbara sanningen som fanns mitt framför hans ögon.

Henne kommer han försvara till det sista andetaget.

I Fry bor gudarna. Det är som att beskydda gudarnas kraft och det kommer han aldrig att sluta göra.

Under hösten och vintern har de levt i den ensliga och väl dolda grottan. Dagur har varit deras vägvisare och hans kunskaper om de avskilda skogarna har gjort det lätt att hålla sig undan.

När Tore härjade som värst under våren och sommaren flyttade de från plats till plats. Ett nytt läger varje natt. Spåren sopades igen och trots Tores förmåga att leta i marker och hans känsla för tecken i naturen, fick han inte en minsta skymt av de sammansvurna. Under hösten har de sedan flyttat in i grottan och den har nästan blivit som ett hem.

Virse har bidragit med varma skinnfällar och ved till elden. Mat har på oförklarliga vägar forslats till deras hemvist och Ulv har insett att många i bygden har bidragit med sitt magra hushåll. Vintern har varit mild med nästan ingen snö. De har inte lämnat några spår efter sig. Jakt, fiske och fällor har gett bra fångst. De har tränat med pil och båge och till och med Ulv har blivit en duglig skytt.

22

Sådant simpelt arbete har han inte behövt utföra under sin tid som Mångudens tjänare, men efter detta solvarv har han blivit en mer praktisk man. Allt arbete har behövts för att de skall överleva.

Allt eftersom tiden har passerat så har fler och fler anslutit sig till deras skara. Både Sten och Nore har blivit tvingade att fly. De har båda haft tur som inte blev infångade. Tack vare att de blev varnade så lyckades de fly strax innan Aldurs karlar kom till gården för att hämta dem. Men det finns andra som har haft mindre tur och de har fått sluta sina dagar i offerlunden.

Till Bjarge på Gudmundsgården kom varningen för sent. Aldurs män hade redan hämtat honom.

Ibland tvivlar Ulv på att de någonsin skall återföra bygden till det liv som fanns innan anfallet på Kungsgården. Det märkliga är att allt var så positivt.

Fastän han själv har minnen av hur gnällig och missnöjd han kände sig så var det sista solvarvet innan anfallet den bästa tiden i hans liv.

Fram till den dagen Tore klev in under Kungsgårdens tak var bygdens framtid ljus och trygg. Det vilade en enande kraft bland människorna. Fry var den kraften. Hon var den som inte bara hade enat Kungsgården utan också varit den styrka som behövts för att ena Hallinerna. Runt henne hade människorna fått en möjlighet att sluta upp och på så sätt slippa alla stridigheter. Att det är först nu som jag förstår det? Det som egentligen var så uppenbart.

Ulv begraver ansiktet i händerna och när han tittar upp igen möter han Frys blick. ”Vad tänker du på?”

23

Hennes fråga är egentligen onödig. Han vet att hon tränger innanför hans tankar. Ulv har alltid haft en förmåga att bygga murar runt sitt medvetande, men mot Fry finns inga sådana skyddsvärn längre. Han kan inte stå emot hennes kraft och han vill inte heller göra det. ”Jag bara funderade över hur bra allting var innan anfallet på Kungsgården. Att du var den enande kraften. Den kraften som vi så väl behövde.”

Fry ler ett lite snett leende som hastigt passerar hennes ansikte. ”Jag tror det målas upp en alltför ljus bild av hur det kunde blivit om vi hade fått fortsätta leva våra liv på Kungsgården. Bättre än nu, men inte så blomstrande som många tycks tro.” ”Jo, du hade enat Hallinerna. Du hade lagt en värme och ett ljus över alla stridande krafter…” ”Nej, Ulv. Du sätter för stor tro till min kraft. Jag är bara en människa. En människa med alla de fel och brister som människor har.” ”Men jag såg din kraft i Gudahov. Redan den sommaren förstod jag vad det kunde betyda, men jag ville inte erkänna det fullt ut. Lite fåfäng var jag när jag fortfarande trodde att jag kunde mäta mig med dig.” ”Du är en god människa, Ulv. Du bär på både styrka och godhet och du har räddat mitt liv.” ”Du har räddat mitt liv. Mitt och många andras…”

Fry nickar. Hon kunde flytt och lämnat dem alla kvar med Aldurs vrede. Hon kunde följt sin första impuls som sa henne att hon skulle lämna allt och aldrig återvända. Men jag kan inte fly från att vara Solbarnet. Det här är redan förutbestämt. Det sista 24

behåller hon för sig själv. Det finns tankar som hon inte delar med någon annan. De innersta tankarna.

Rädslan som gömmer sig bakom hennes kraft. Tvivlet som gnager henne. De tankarna behåller hon själv. De är inte till för någon annan. De måste hon kämpa med ensam.

Fry blir tyst. Det är svårt att bära Solbarnets krafter. Hur många gånger har hon tänkt och önskat att hon varit någon annan? Det sista solvarvet har hon gång på gång fått intala sig själv att hon måste stanna kvar, att hon inte får ge upp. Hon kan inte fly från sig själv. Det har hon till slut insett. ”Båtarna är nära nu. Tore och kung Halvor kommer snart att stiga i land”, säger hon istället och rätar lite på ryggen. ”Kungen av Haväng. Nu skall han äntligen visa sig”, säger Ulv. ”Han som håller Aldur om ryggen. Han som har slagit sönder vår bygd.”

Ulv tittar skarpt på Fry. ”Nu kommer han för att hämta dig”.

Fry skakar på huvudet. ”Ett Solbarn hämtas inte mot sin vilja. Den mannen har inte förstått någonting. Han påstår att han är urkraften. Ur den gudakraft som allt är sprunget och när han önskar så lyder alla. Han tror att alla lyssnar och rättar sig efter honom. Att alla böjer sig för hans vilja. Han tror att det räcker med att visa sin gestalt så kommer Solbarnet att följa honom. Men han har fel.

Det här Solbarnet följer honom inte.”

Ulv nickar lite och hummar för sig själv. ”Det här Solbarnet vill vi inte ge honom.”

25