9789175250045

Charlaine harris

Från död till värre en sookie stackhouse-roman

Översättning Hanna Svensson

i_harris_Fran dod till varre.indd 3

2012-06-28 10:03:30

sookie stackhouse-romaner fr ån fenix Stendöd Allt igenom död

www.fenixbok.se Originalets titel From Dead to Worse Copyright © Charlaine Harris, Inc., 2008 Omslagsfoto © 2012 Home Box Office, Inc. All rights reserved.

HBO and related service marks are the property of Home Box Office, Inc. Omslagsdesign Malin Westman Första svenska utgåva Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7252-004-5

i_harris_Fran dod till varre.indd 4

2012-06-28 10:03:30

Trots att hon inte längre kan gå eller se lika bra som förr är min mor, Jean Harris, fortfarande den mest hela människa jag någonsin mött. Hon har varit skyddsmuren i min tillvaro, grunden jag byggdes på, och den bästa mor en kvinna kan önska sig.

i_harris_Fran dod till varre.indd 5

2012-06-28 10:03:30

i_harris_Fran dod till varre.indd 6

2012-06-28 10:03:30

Hatten av för Anastasia Luettecke, som visade sig vara en sann perfektionist när hon hjälpte mig med Octavias latin.

Tack till Murv Sellars som agerade mellanhand. Som alltid står jag i stor tacksamhetsskuld till Toni L. P. Kelner och Dana Cameron för deras värdefulla kommentarer och tid.

Min gunstling, Debi Murray, har bistått mig med sitt encyklopediska kunnande om Sookies universum. Den entusiastiska läsargruppen, känd som Charlaine’s Charlatans, har gett mig moraliskt stöd (och kampanda), och jag hoppas att denna bok ska fungera som deras belöning.

i_harris_Fran dod till varre.indd 7

2012-06-28 10:03:30

i_harris_Fran dod till varre.indd 8

2012-06-28 10:03:30

Om det här var Sagan om ringen och jag hade en intelligent, brittisk röst som Cate Blanchett, skulle jag kunna berätta om allt som hände den där hösten på ett riktigt spännande sätt. Och ni skulle lyssna spänt för att få höra fortsättningen.

Men det som hände i mitt lilla hörn av nordvästra Louisiana var ingen episk saga. Vampyrkriget påminde mer om ett slags ockupation av ett mindre land, och varulvskriget var som en skärmytsling vid gränsen. Till och med i det övernaturliga Nordamerikas krönikor – jag antar att de finns någonstans – var de bara kortare kapitel … om man nu inte var involverad i ockupationerna och skärmytslingarna.

Sedan blev de plötsligt rätt förbannat stora.

Alltsammans berodde på Katrina, katastrofen som bara fortsatte att sprida sorg, elände och obeveklig förändring i sitt spår. Faktum var att vampyrbefolkningen i New Orleans hade blomstrat och gjort staden till ett ställe dit man åkte om man ville se vampyrer, och många amerikaner ville göra just det. De odöda jazzklubbarna, där man kunde lyssna till musiker som ingen sett spela offentligt på årtionden, var särskilda dragplåster. Det fanns vampyr-

i_harris_Fran dod till varre.indd 9

2012-06-28 10:03:30

strippklubbar, vampyrmedier, vampyrsexföreställningar; hemliga och inte fullt så hemliga ställen där man kunde bli biten och få orgasm på fläcken: Allt det här skedde i södra Louisiana.

I norra delen av staten … hände det inte så mycket. Jag bor i norra delen, i en småstad som heter Bon Temps. Men till och med där jag bor, trots att det är ganska ont om vampyrer, gjorde de odöda stora ekonomiska och sociala framsteg.

Kort sagt, vampyrernas affärer i Pelikanstaten blomstrade. Men sedan dog kungen av Arkansas när hans fru, drottningen av Louisiana, höll en fest för honom strax efter deras bröllop. Eftersom liket försvann och alla vittnen – förutom jag – var övernaturliga varelser, lade den mänskliga rättvisan inte märke till det. Men de andra vampyrerna gjorde det, och drottningen, Sophie-Anne Leclerq, hamnade i en mycket knivig rättslig knipa. Sedan kom Katrina och utplånade den ekonomiska basen i Sophie-Annes rike.

Drottningen kämpade för att hämta sig från de förödande slagen, när ännu ett drabbade dem. Sophie-Anne och några av hennes starkaste anhängare – och jag, Sookie Stackhouse, telepat och människa – råkade ut för en fruktansvärd explosion i Rhodes, ödeläggelsen av vampyrhotellet Pyramid of Gizeh. En utbrytargrupp från Solsällskapet tog på sig ansvaret, och trots att ledarna för den antivampyriska ”kyrkan” fördömde hatbrottet visste alla att de knappast sörjde över dem som blivit allvarligt sårade i explosionen, och ännu mindre över de (slutgiltigt och allt igenom) döda vampyrerna och deras mänskliga anställda.

Sophie-Anne förlorade sina ben, flera medlemmar ur sitt följe och sin käraste följeslagare. Hon räddades till livet av sin halvdemoniske advokat, mr Cataliades. Men det skulle ta lång tid för henne att återhämta sig, och hon befann sig

i_harris_Fran dod till varre.indd 10

2012-06-28 10:03:30

i en fruktansvärt utsatt position.

Vilken roll spelade då jag i allt det här?

Jag hade hjälpt till att rädda liv efter att Pyramiden kollapsat, och jag var skräckslagen för att jag nu visat mig för människor som kanske ville att jag skulle gå i deras tjänst och använda min telepati för att tjäna deras syften. Några av syftena var goda, och jag skulle inte ha något emot att ge en handräckning åt ett räddningsuppdrag då och då, men jag ville ha mitt liv för mig själv. Jag var i livet; min pojkvän, Quinn, var i livet; och de vampyrer som var viktigast för mig hade också överlevt. När det gällde problemen som SophieAnne stod inför, de politiska konsekvenserna av attacken och att de olika övernaturliga grupperingarna kretsade kring den försvagade staten Louisiana som hyenor … Det tänkte jag inte alls på.

Jag hade annat att fundera på, personliga saker. Jag är inte van vid att tänka längre än näsan räcker, det är min enda ursäkt. Det var inte bara det att jag inte skänkte vampyrsituationen en tanke, det fanns dessutom en annan övernaturlig situation jag inte tänkt på som visade sig vara lika avgörande för min framtid.

I närheten av Bon Temps, i Shreveport, finns en flock varulvar vars led fyllts på av män och kvinnor från Barksdale Air Force. Under året som gått hade flocken delats i två läger. På historielektionerna hade jag fått lära mig vad Abraham Lincoln sagt om sådant, när han citerade Bibeln om ett hus som kommit i strid med sig självt.

Jag antog att de båda situationerna skulle lösa sig av sig själva, och förutsåg inte att deras lösning skulle komma att involvera mig … Jag visade mig vara närmast livsfarligt blind när det gällde det här. Får skylla på att jag är telepat, inte synsk. Vampyrernas medvetanden är som stora, avslappnande tomrum för mig. Varulvar är svåra att läsa, 11

i_harris_Fran dod till varre.indd 11

2012-06-28 10:03:31

men inte omöjliga. Det är min enda ursäkt för att jag var så omedveten om problemen som hopades omkring mig.

Vad var det då jag var så upptagen med att tänka på?

Bröllop – och min försvunne pojkvän.

12

i_harris_Fran dod till varre.indd 12

2012-06-28 10:03:31

1.

Jag höll just på att göra ett prydligt arrangemang av spritflaskor på det hopfällbara bordet bakom den flyttbara baren när Halleigh Robinson kom rusande. Det vanligtvis älskliga ansiktet var rött och tårdränkt. Eftersom det var meningen att hon skulle gifta sig om en timme och fortfarande var klädd i jeans, fick hon min omedelbara uppmärksamhet. ”Sookie!” sa hon och kom runt bardisken och grep tag om min arm. ”Du måste hjälpa mig.”

Jag hade redan hjälpt henne genom att ta på mina bartenderkläder istället för den fina klänning jag tänkt ha på mig. ”Visst”, sa jag och tänkte mig att Halleigh ville att jag skulle blanda till en specialdrink åt henne. Om jag hade lyssnat till hennes tankar skulle jag emellertid redan ha vetat att det gällde något annat, men jag ansträngde mig för att uppföra mig på bästa sätt och hade därför garden ordentligt uppe. Det är ingen lek att vara telepat, särskilt inte på en så spänningsskapande tillställning som ett dubbelbröllop. Jag hade förväntat mig att komma dit som gäst istället för bartender. Men cateringfirmans bartender hade krockat på vägen hit från Shreveport, och Sam, som hade avbokats när E(E)E insisterade på att ha med sin egen bartender, blev plötsligt bokad igen.

13

i_harris_Fran dod till varre.indd 13

2012-06-28 10:03:31

Jag var lite besviken över att befinna mig på personalsidan av bardisken, men man måste ju göra bruden till viljes på hennes stora dag. ”Vad kan jag hjälpa dig med?” frågade jag. ”Jag vill att du blir min brudtärna”, sa hon. ”Öh … vad?” ”Tiffany svimmade efter att mr Cumberland tagit första omgången bilder. Hon är på väg till sjukhuset nu.”

Det var en timme kvar till bröllopet, och fotografen hade försökt få några gruppbilder överstökade. Brudtärnorna och marskalkarna var redan klädda. Halleigh borde vara på väg att ta på sig brudklänningen just nu, men istället stod hon här i jeans och papiljotter, utan smink och med tårdränkta kinder.

Vem kunde motstå något sådant? ”Du har samma klädstorlek som hon”, sa hon. ”Tiffany måste antagligen operera bort blindtarmen. Kan du prova klänningen?”

Jag sneglade på Sam, min chef.

Han log mot mig och nickade. ”Gå du, Sook. Vi öppnar ändå inte officiellt här förrän efter bröllopet.”

Alltså följde jag efter Halleigh in i Belle Rive, familjen Bellefleurs herrgård, som nyligen hade renoverats till något som påminde om dess forna glans. Träet i golven glänste, den förgyllda harpan vid trappan lyste, matsilvret som arrangerats på den stora byffén i matsalen skimrade efter omsorgsfullt polerande. Överallt surrade kypare omkring i vita rockar med E(E)E-loggan på i tjusig, svart skrivstil. Extreme(ly Elegant) Events hade blivit den ledande cateringfirman i USA när det gällde större evenemang. Jag kände ett hugg i hjärtat när jag såg loggan, eftersom min försvunne kille jobbade för den övernaturliga grenen av E(E)E. Men jag fick inte lång tid på mig att känna av smärtan, för Halleigh släpade med mig 14

i_harris_Fran dod till varre.indd 14

2012-06-28 10:03:31

uppför trappan utan att slå av på takten.

Det första sovrummet däruppe var fullt av unga kvinnor i guldfärgade klänningar som fjantade omkring Halleighs blivande svägerska, Portia Bellefleur. Halleigh susade förbi den dörren och gick in i rummet till vänster. Det var lika fullt av ännu yngre kvinnor, men de bar midnattsblå chiffong.

Rummet var ett totalt kaos med brudtärnornas egna kläder slängda i högar både här och där. Det fanns en smink- och hårstation invid ena väggen, bemannad av en stoisk kvinna i rosa arbetsrock med locktången i högsta hugg.

Halleigh slängde presentationer omkring sig som en kulspruta. ”Tjejer, det här är Sookie Stackhouse. Sookie, det här är min syster Fay, min kusin Kelly, min bästa vän Sarah, min andra bästa vän Dana. Här är klänningen. Det är storlek trettiosex.”

Jag var förbluffad över att Halleigh haft sinnesnärvaro att få av Tiffany tärnklänningen innan hon åkte till sjukhuset.

Brudar är hänsynslösa. Inom ett par minuter var jag avklädd inpå bara kroppen, och jag var glad över att jag tagit på mig fina underkläder, eftersom det inte fanns tid för prydhet.

Hur pinsamt hade det inte varit att stå där i tanttrosor med hål i! Klänningen var fodrad, så jag behövde ingen underklänning, ännu en lyckosam slump. Det fanns ett extra par stay-ups som jag tog på mig, och sedan gled klänningen över huvudet. Ibland har jag storlek trettioåtta – för det mesta, faktiskt – så jag höll andan när Fay drog upp blixtlåset.

Om jag inte andades så mycket skulle det funka. ”Toppen!” utbrast en av de andra kvinnorna (Dana?) över­ lyckligt. ”Nu är det skorna.” ”Åh, herregud”, sa jag när jag fick se dem. De hade väldigt höga klackar och hade färgats för att matcha den midnattsblå klänningen. Jag stack fötterna i dem med en föraning om kommande smärta. Kelly (var det kanske) knäppte rem15

i_harris_Fran dod till varre.indd 15

2012-06-28 10:03:31

marna, och jag reste mig upp. Vi höll alla andan när jag tog först ett steg, och sedan ett till. De var ungefär en halv storlek för små. En viktig halva. ”Jag kan klara mig genom bröllopet”, sa jag, och alla applåderade. ”Kom hit i så fall”, sa kvinnan i den rosa arbetsrocken, och jag slog mig ner i hennes stol och fick mer smink ovanpå mitt redan lagda och håret omfriserat medan de riktiga brud­ tärnorna och Halleighs mamma hjälpte Halleigh på med brudklänningen. Rosa arbetsrocken hade mycket hår att jobba med. Jag har nog bara klippt topparna de senaste tre åren, så håret nådde långt ner på ryggen. Min rumskamrat Amelia hade ljusat upp det med lite slingor och resultatet hade blivit riktigt bra. Jag var blondare än någonsin.

Jag granskade mig själv i helfigurspegeln, och det verkade omöjligt att jag kunnat förvandlas så på bara tjugo minuter.

Från arbetande servitris i vit smokingskjorta med krås och svarta byxor till brudtärna i midnattsblå klänning – och dessutom nästan en decimeter längre.

Alltså, jag såg fantastisk ut. Klänningen var precis rätt färg för mig, kjolen var lätt utställd, de korta ärmarna var inte alltför åtsittande och urringningen var inte så djup att den blev slampig. Med mina tuttar är det lätt att slampfaktorn kickar in om jag inte är försiktig.

Jag rycktes ur min självbeundran av den praktiska Dana, som sa: ”Hör på nu, så här gör vi.” Från och med det ögonblicket lyssnade jag och nickade. Jag kollade på ett litet diagram. Jag nickade lite till. Dana var en organiserad tös.

Om jag någonsin bestämde mig för att invadera ett mindre land, ville jag ha den här kvinnan på min sida.

När vi försiktigt begav oss nerför trappan (långa kjolar och höga klackar är ingen bra kombination), var jag fullt informerad om allt och redo för min första resa nerför 16

i_harris_Fran dod till varre.indd 16

2012-06-28 10:03:31

altargången som brudtärna.

De flesta tjejer har väl gjort sådant här ett par gånger innan de fyllt tjugosex, men Tara Thornton, den enda vän som stod mig tillräckligt nära för att fråga mig, hade rymt och gift sig när jag inte var hemma.

Det andra sällskapet var samlat på nedervåningen när vi kom nerför trappan. Portias grupp skulle gå före Halleighs.

De två brudgummarna och deras marskalkar var redan därute ifall allt löpte som det skulle, för nu var det bara fem minuter kvar till start.

Portia Bellefleur och hennes brudtärnor var ungefär sju år äldre än Halleighs gäng. Portia var storasyster till Andy Bellefleur, Bon Temps polis och Halleighs brudgum. Portias klänning var lite för mycket – den var täckt av pärlor och så mycket spets och paljetter att jag misstänkte att den kunde stå för sig själv – men å andra sidan var det Portias dag och hon fick ha på sig precis vad hon ville. Alla Portias brudtärnor var klädda i guld.

Samtliga brudtärnors buketter matchade i vitt och mörkblått och gult. Tillsammans med Halleighs mörkblå tärnor blev resultatet väldigt vackert.

Bröllopskoordinatorn, en smal, nervös kvinna med ett stort moln av mörkt, lockigt hår, räknade oss. När hon var säker på att alla hon behövde var på plats, slog hon upp dubbeldörrarna som ledde ut till den jättelika tegelsatta uteplatsen. Vi kunde se församlingen som satt på gräsmattan i vita klappstolar med ryggarna mot oss, och den röda mattan som löpte mittemellan de båda sidorna. De satt vända mot plattformen där prästen stod vid altaret som prytts med en duk och skimrande ljusstakar. Till höger om prästen stod Portias brudgum, Glen Vick, och väntade med ansiktet vänt mot huset. Och följaktligen också mot oss. Han såg väldigt, väldigt nervös ut, men han log. Hans marskalkar var redan 17

i_harris_Fran dod till varre.indd 17

2012-06-28 10:03:31

på plats och flankerade honom.

Portias gyllene brudtärnor klev ut på uteplatsen, och en i taget började de gå nerför gången genom den välhållna trädgården. Doften av blommor fyllde kvällen med sötma. Belle Rives rosor blommade till och med nu i oktober.

Till slut, till ljudet av framvällande musik, gick Portia över uteplatsen och fram till mattan medan bröllopskoordinatorn (med viss ansträngning) lyfte klänningens släp så att det inte skulle släpas mot teglet.

När prästen nickade reste sig alla och vände sig om så att de kunde se Portias triumftåg. Hon hade väntat på den här dagen i åratal.

Efter att Portia var framme vid altaret var det vår tur.

Halleigh gav var och en av oss en luftkyss på kinden när vi klev förbi henne och ut på uteplatsen. Till och med jag fick en, vilket var väldigt rart av henne. Bröllopskoordinatorn skickade iväg oss en i taget för att vi skulle hamna mittemot vår respektive marskalk framme vid altaret. Min var en Bellefleur-kusin från Monroe som blev aningen förskräckt när han såg mig komma istället för Tiffany. Jag gick långsamt, precis som Dana hade sagt, och höll buketten i mina knäppta händer i rätt vinkel. Jag hade kollat in de andra tärnorna som en hök, för jag ville göra det här rätt.

Alla ansikten var vända mot mig, och jag var så nervös att jag glömde att blockera deras tankar. De slog över mig som en våg av oönskad kommunikation. Ser så söt ut … Vad hände med Tiffany? … Wow, vilken hylla … Skynda på, jag behöver en drink … Vad i helvete gör jag här? Hon släpar med mig till varenda hundslagsmål i kommundelen … Jag älskar bröllopstårta.

En fotograf ställde sig framför mig och tog en bild. Det var någon jag kände, en söt varulv som hette Maria-Star Cooper.

Hon var assistent till Al Cumberland, en välkänd fotograf 18

i_harris_Fran dod till varre.indd 18

2012-06-28 10:03:31

från Shreveport. Jag log mot Maria-Star och hon tog ännu en bild. Jag fortsatte nerför mattan, fortsatte att le och svepte undan allt oljud i mitt huvud.

Efter ett ögonblick lade jag märke till att det fanns tomma fläckar i församlingen, något som betydde att det fanns vampyrer närvarande. Glen hade velat ha bröllopet på kvällen just för att han skulle kunna bjuda några av sina viktigare vampyrklienter. När Portia gick med på det blev jag övertygad om att hon verkligen älskade honom, för hon gillade inte blodsugare alls. Faktum var att de skrämde henne.

Jag gillade vampyrer sådär rent generellt, eftersom deras hjärnor var stängda för mig. Att befinna sig i deras sällskap var märkligt vilsamt. Okej, det var ansträngande på andra sätt, men min hjärna kunde i alla fall slappna av.

Till slut nådde jag min plats. Jag hade sett på när Portias och Glens uppvaktning ställde sig i ett uppochnervänt V och lämnade plats åt brudparet i mitten. Vår grupp gjorde samma sak. Väl framme suckade jag av lättnad. Eftersom jag inte var den förnämsta brudtärnan var mitt jobb nu över. Det enda jag behövde göra var att stå still och se uppmärksam ut, och det trodde jag mig om att klara av.

Musiken steg till ännu ett crescendo, och prästen gav tecken igen. Församlingen reste sig och vände sig om för att titta på den andra bruden. Halleigh började långsamt gå mot oss och hon fullkomligt strålade. Hon hade valt en mycket enklare klänning än Portia, och hon såg väldigt ung och ljuv ut. Hon var minst fem år yngre än Andy, kanske mer. Halleighs pappa, lika smal och solbränd som sin fru, klev fram och tog Halleigh under armen när hon kom jämsides med honom. Portia hade gått nerför gången ensam (hennes pappa var död sedan många år tillbaka).

Efter att ha sett mig mätt på Halleighs leende, tittade jag ut över församlingen som vridit sig för att följa den framåt19

i_harris_Fran dod till varre.indd 19

2012-06-28 10:03:31

skridande bruden med blicken.

Där var så många bekanta ansikten: lärare från grundskolan där Halleigh undervisade, poliser från Andys station, de av gamla mrs Caroline Bellefleurs vänner som fortfarande levde, Portias advokatkollegor och andra inom rättsväsendet och Glen Vicks klienter och andra revisorer. Nästan varenda stol var upptagen.

Det fanns ett par färgade ansikten, men de flesta av bröllopsgästerna var vit medelklass. De vitaste ansiktena i församlingen stod givetvis vampyrerna för. En av dem kände jag väl. Bill Compton, min granne och före detta älskare, satt halvvägs bak i smoking och såg fruktansvärt stilig ut. Bill lyckades alltid se bekväm ut vad han än hade på sig. Bredvid honom satt hans mänskliga flickvän, Selah Pumphrey, en mäklare från Clarice. Hon bar en vinröd klänning som framhävde hennes mörka hår. I övrigt fanns det kanske fem vampyrer som jag inte kände igen. Jag antog att de var Glens klienter. Även om Glen inte visste om det, fanns det flera andra på bröllopet som var mer (eller mindre) än mänskliga.

Min chef, Sam, var en ovanlig äkta hamnskiftare som kunde förvandlas till vilket djur som helst. Fotografen var varulv precis som hans assistent. I de vanliga gästernas ögon såg han ut som en rund, ganska kort mörk man i snygg kostym med stor kamera. Men Al förvandlades till varulv varje fullmåne, precis som Maria-Star. Det fanns ett par andra varulvar i församlingen, men bara en som jag kände – Amanda, en drygt trettioårig rödhårig kvinna som ägde en bar i Shreveport som hette Hair of the Dog. Glens firma skötte kanske barens bokföring.

Sedan fanns det en panterskiftare, Calvin Norris. Jag blev glad över att se att Calvin hade tagit med sig en dejt, men blev mindre glad när jag såg att dejten i fråga var Tanya Grissom.

Blä. Varför var hon tillbaka i stan? Och varför var Calvin 20

i_harris_Fran dod till varre.indd 20

2012-06-28 10:03:31

med på gästlistan? Jag gillade honom, men kunde inte räkna ut hur han kände familjen Bellefleur.

Medan jag letat efter bekanta ansikten hade Halleigh intagit sin position bredvid Andy, och nu måste alla brudtärnor och marskalkar vända sig mot prästen för att lyssna på vigselceremonin.

Eftersom jag inte var känslomässigt involverad i proceduren började jag tänka på annat medan fader Kempton Littrell, prästen för episkopalkyrkan som bara besökte Bon Temps lilla kyrka en gång varannan vecka, förrättade vigseln. Ljusen som hade placerats ut för att lysa upp trädgården reflekterades i fader Littrells glasögon och tömde hans ansikte på färg.

Han såg nästan ut som en vampyr.

Saker och ting fortskred ungefär som de brukade göra. Det var verkligen tur att jag var van vid att stå upp i mitt arbete i baren, för det var mycket stående och dessutom i högklackat.

Det var inte ofta jag hade på mig pumps, och framförallt inte nästan decimeterhöga sådana. Det kändes konstigt att vara nästan en och åttio lång. Jag försökte låta bli att skruva på mig och tvingade mig att vara tålmodig.

Glen lät ringen glida på Portias finger, och Portia såg nästan söt ut när hon tittade ner på deras sammanflätade händer.

Hon hade aldrig varit en av mina favoritpersoner – och jag var inte en av hennes – men jag önskade henne allt gott. Glen var mager med mörkt, glesnande hår och stora glasögon. Om man skulle besätta en rollista och bad en castingagentur om en ”revisortyp”, skulle de skicka Glen. Men jag kunde se in i hans medvetande och visste att han älskade Portia, och att hon älskade honom.

Jag förflyttade min vikt en aning till mitt högra ben.

Sedan började fader Littrell om igen med Halleigh och Andy. Jag såg till att leendet satt fastklistrat (inga problem, jag gjorde det jämt i baren) och såg på när Halleigh blev 21

i_harris_Fran dod till varre.indd 21

2012-06-28 10:03:31

mrs Andy Bellefleur. Jag hade tur. Episkopalbröllop kan bli långa, men de två paren hade valt den kortare versionen. Äntligen vällde musiken fram igen, mer triumferande nu, och de nygifta gick in i huset. Bröllopsgästerna följde efter dem i omvänd ordning. På väg nerför gången kände jag mig uppriktigt lycklig och lite stolt. Jag hade hjälpt Halleigh när hon var i nöd … och mycket snart skulle jag få ta av mig skorna.

Jag fick syn på Bill som satt kvar på sin stol, och han lade tyst handen över hjärtat. Det var en romantisk och totalt oväntad gest, och för ett ögonblick veknade jag. Det var väldigt nära att jag log mot honom, trots att Selah satt bredvid.

Men precis i rättan tid kom jag ihåg att Bill var en värdelös råtta och svepte förbi på smärtande fötter. Sam stod någon meter bortom den sista raden av stolar, klädd i samma sorts vita smokingskjorta som jag tidigare burit, och svarta kostymbyxor. Avslappnad och väl till mods, det var Sam det.

Till och med hans gloria av rufsigt, rödblont hår passade in på något vis.

Jag gav honom ett uppriktigt leende, och han log tillbaka.

Han gav mig tummen upp, och trots att hamnskiftares hjärnor är svåra att läsa kände jag att han gillade hur jag såg ut och hur jag förde mig. Hans lysande blå ögon lämnade mig inte för en sekund. Han hade varit min chef i fem år och för det mesta hade vi kommit väldigt bra överens. Han hade blivit ganska upprörd när jag började dejta en vampyr, men hade kommit över det.

Jag måste tillbaka till jobbet, och det på en gång. Jag hann ifatt Dana. ”När kan vi byta om?” frågade jag. ”Åh, vi har fortfarande bilder som måste tas”, svarade hon muntert. Hennes man hade kommit fram till henne och lade handen vid sin hustrus svank. Han höll deras bebis, en pytteliten varelse, insvept i könsneutralt gult.

22

i_harris_Fran dod till varre.indd 22

2012-06-28 10:03:31

”Men jag behövs säkert inte på bilderna”, sa jag. ”Ni tog väl en massa bilder innan, eller hur? Innan vad-hon-nu-hette blev sjuk.” ”Tiffany. Ja, men det blir fler.”

Jag tvivlade uppriktigt sagt på att familjen skulle vilja ha med mig på dem, även om min frånvaro skulle förstöra symmetrin i gruppbilderna. Jag letade upp Al Cumberland. ”Ja”, sa han och knäppte kort efter kort på brudarna och brudgummarna som strålade mot varandra. ”Jag behöver faktiskt några bilder. Du måste behålla kläderna på till dess.” ”Skit också”, suckade jag, för mina fötter värkte. ”Hör på, Sookie, det bästa jag kan erbjuda är att fotografera din grupp först. Andy, Halleigh! Det är … Mrs Bellefleur! Om ni vill komma med mig, så ska vi ta era bilder.”

Portia Bellefleur Vick såg lite förbluffad ut över att hennes grupp inte gick först, men hon hade alldeles för många att hälsa på för att bli riktigt uppretad. Medan Maria-Star knäppte den rörande scenen körde en avlägsen släkting fram gamla miss Caroline till Portia, som böjde sig ner och kysste sin farmor. Portia och Andy hade bott hos miss Caroline i åratal, efter att deras föräldrar hade gått bort. Miss Carolines vacklande hälsa hade försenat bröllopet vid minst två tillfällen. Ursprungligen hade tillställningen varit planerad till förra våren, och bara det hade varit brådskande eftersom miss Caroline inte mådde bra. Hon hade fått en hjärtinfarkt men sedan återhämtat sig. Efter det hade hon brutit höften.

Jag måste säga att för att ha överlevt två stora slag mot hälsan såg miss Caroline … Eller, för att säga sanningen såg hon faktiskt ut som en mycket gammal dam som fått en hjärtinfarkt och brutit höften. Hon var klädd i en beige sidendräkt och hade till och med sminkat sig lite. Hennes snövita hår var arrangerat i en frisyr à la Lauren Bacall. Hon hade varit en skönhet på sin tid, härskat över andra hela sitt liv och varit 23

i_harris_Fran dod till varre.indd 23

2012-06-28 10:03:31

berömd för sin matlagning.

Ikväll var Caroline Bellefleur i sjunde himlen. Hon hade gift bort båda sina barnbarn, hyllades ordentligt och Belle Rive såg fantasiskt ut, tack vare den vampyr som stirrade på henne med fullkomligt outgrundlig min.

Bill Compton hade upptäckt att han var familjen Bellefleurs förfader och skänkt miss Caroline en enorm summa pengar anonymt. Hon hade njutit så av att spendera dem, och hade ingen aning om att de kom från en vampyr. Istället hade hon trott att det var ett arv från en avlägsen släkting.

Jag tyckte att det var ganska ironiskt att familjen Bellefleur lika gärna kunde ha spottat på Bill som tackat honom. Men han var en del av familjen, och jag var glad över att han hade kommit på ett sätt att få närvara.

Jag drog ett djupt andetag, bannlyste Bills mörka blick från mina tankar, och log mot kameran. Jag ställde mig på min anvisade plats för att balansera bröllopssällskapet, undvek den glosögde kusinen och sprang sedan uppför trappan för att byta om till mina bartenderkläder.

Det fanns ingen annan däruppe, och det var en lättnad att vara ensam i rummet.

Jag drog av mig klänningen, hängde upp den och satte mig på en stol för att ta av mig de plågsamma skorna.

Ett litet ljud hördes från dörren, och jag såg förskräckt upp. Bill stod där med händerna i fickorna och skimrande hy. Huggtänderna syntes. ”Jag försöker byta om här”, sa jag syrligt. Det var ingen mening att spela pryd. Han hade sett varje kvadratcentimeter av mig. ”Du har inte berättat för dem”, sa han. ”Va?” Sedan hann min hjärna ifatt. Bill menade att jag inte hade berättat för familjen Bellefleur att han var deras förfader. ”Nej, givetvis inte”, svarade jag. ”Du bad mig att låta bli.”

24

i_harris_Fran dod till varre.indd 24

2012-06-28 10:03:31

”Jag trodde att du i ilska tänkte ge dem informationen.”

Jag gav honom en vantrogen blick. ”Nej, en del av oss har faktiskt heder i kroppen”, sa jag. Han tittade bort. ”Ditt ansikte har förresten läkt väldigt fint.”

När Solsällskapet bombade Rhodes hade Bills ansikte utsatts för sol och resultatet hade varit fasansfullt. ”Jag sov i sex dagar”, berättade han. ”När jag till slut steg upp var det till större delen läkt. Vad gäller din kommentar angående min brist på heder har jag inget försvar … bortsett från att när Sophie-Anne bad mig att uppvakta dig … var jag motvillig, Sookie. Först ville jag inte ens låtsas att jag hade ett fast förhållande med en mänsklig kvinna. Jag tyckte att det var att nedvärdera mig själv. Jag kom in i baren för att identifiera dig bara när jag inte kunde skjuta upp det längre.

Den kvällen slutade inte som planerat. Jag gick ut tillsammans med de där tömmarna och när det blev du som kom till min hjälp, bestämde jag mig för att det var ödet. Jag gjorde som min drottning befallit. Men när jag gjorde det, föll jag i en fälla jag inte kunde ta mig ur. Det kan jag fortfarande inte.” Åh, kääääääärlekens fälla, tänkte jag sarkastiskt. Men han var alltför lugn och allvarlig för att håna. Jag försvarade helt enkelt mitt hjärta med det vapen som stod till buds, min bitchighet. ”Du har flickvän”, sa jag. ”Gå tillbaka till Selah, du.” Jag tittade ner för att se om jag fått upp den sista, smala remmen på skon och tog av mig dem. När jag såg upp igen fixerade Bill mig med sina mörka ögon. ”Jag skulle ge allt för att få ligga hos dig igen”, sa han.

Jag stelnade till och mina händer som rullat ner strumpan från mitt vänstra ben hejdade sig.

Okej, det där chockerade mig på fler än ett sätt. Först det rent bibliska uttrycket, ”att ligga hos”. För det andra var jag förbluffad över att han ansåg mig vara en så pass 25

i_harris_Fran dod till varre.indd 25

2012-06-28 10:03:31

minnesvärd sängkamrat.

Han kom kanske bara ihåg oskulderna. ”Jag har inte lust att fjanta med dig ikväll, och Sam väntar på mig därnere för att jag ska hjälpa honom i baren”, svarade jag barskt. ”Gå nu.” Jag reste mig och vände ryggen åt honom medan jag drog på mig byxorna och skjortan och stoppade ner den innanför byxlinningen. Sedan var det dags för de svarta jympaskorna. Efter en snabb koll i spegeln för att se efter att jag i alla fall hade lite läppstift kvar, vände jag mig mot dörröppningen.

Han var borta.

Jag gick nerför den breda trappan och ut genom dörrarna som ledde till uteplatsen och trädgården, lättad över att få återta min mer välbekanta plats bakom bardisken. Mina fötter gjorde fortfarande ont – och det gjorde fläcken i mitt hjärta med Bill Comptons namn på också.

Sam gav mig en leende blick när jag skyndade mig till min plats. Miss Caroline hade lagt in sitt veto mot vårt förslag om en burk för dricks, men barens gäster hade redan stoppat några sedlar i ett tomt grogglas och jag tänkte inte flytta på det. ”Du såg verkligen fin ut i den där klänningen”, berömde Sam medan han blandade rom och cola. Jag räckte en öl över disken och log mot den äldre man som kommit för att hämta den. Han gav mig enormt mycket dricks, och jag tittade ner och upptäckte att jag i min brådska att komma nerför trappan hade glömt att knäppa en skjortknapp. Jag bjöd på lite extra urringning. Jag blev lite generad, men det var ingen slampigt placerad knapp, bara en ”oj då, jag har tuttar”-knapp. Så jag lät den vara. ”Tack”, log jag och hoppades att Sam inte hade lagt märke till min lilla utvärdering. ”Jag hoppas att jag gjorde allt rätt.” ”Det är klart”, svarade Sam, som om möjligheten att jag 26

i_harris_Fran dod till varre.indd 26

2012-06-28 10:03:31

skulle sabba min nya roll varit otänkbar. Det var därför han var den bästa chef jag någonsin haft. ”Nej men, god afton”, hördes en lätt nasal stämma, och jag tittade upp från vinglaset som jag höll på att fylla. Jag såg att det var Tanya Grissom som stod där och tog upp plats och andades luft som skulle vara till bättre nytta för typ vemsomhelst. Hennes sällskap, Calvin, syntes inte till. ”Hej, Tanya”, sa Sam. ”Hur är det med dig? Det var ett tag sedan.” ”Tja, jag hade en del att nysta upp i Mississippi”, svarade Tanya. ”Men nu är jag tillbaka på besök, och jag tänkte höra ifall du behöver någon som kan hoppa in på deltid, Sam.” Jag knep ihop munnen och såg till att ha något för händer.

Tanya klev åt sidan åt Sams håll när en äldre dam bad mig om lite tonic med en skiva lime. Jag gav henne drinken så snabbt att hon såg alldeles förbluffad ut, och sedan tog jag hand om Sams nästa kund. Jag kunde känna att han var glad över att se Tanya. Män kan vara sådana puckon, eller hur?

Men i rättvisans namn visste jag en del saker om Tanya som Sam inte kände till.

Selah Pumphrey stod näst på tur, och jag kunde bara förvånas över min stora tur. Men Bills flickvän bad bara om en rom och cola. ”Visst”, nickade jag och försökte att inte låta lättad. ”Jag hörde honom”, sa Selah mycket lågt. ”Hörde vem?” frågade jag, för jag var distraherad av att försöka höra vad Sam och Tanya sa – antingen med öronen eller med hjärnan. ”Jag hörde Bill när han pratade med dig.” När jag inte sa något fortsatte hon, ”Jag smög efter honom uppför trappan.” ”I så fall vet han att du var där”, muttrade jag frånvarande och räckte henne drinken. Hennes ögon vidgades för en sekund – av oro eller av ilska? Sedan stolpade hon iväg. Om 27

i_harris_Fran dod till varre.indd 27

2012-06-28 10:03:31

man kunde döda någon genom tankekraft skulle jag ha legat livlös på marken.

Tanya var på väg att vända sig bort från Sam som om hennes kropp funderade på att gå, men hon pratade fortfarande med min chef. Men till slut begav hela hon sig tillbaka till sin dejt. Jag såg efter henne och tänkte mörka tankar. ”Ja, det var ju goda nyheter”, log Sam. ”Tanya kommer att vara tillgänglig ett tag.”

Jag höll inne med en kommentar om hur tydligt Tanya hade visat att hon var tillgänglig. ”Åh ja, toppen”, svarade jag. Det fanns så många människor jag tyckte om. Så varför var de två kvinnor som jag verkligen inte gillade på bröllopet ikväll? Nåja, mina fötter gnydde i alla fall praktiskt taget av lycka över att ha sluppit ur de alltför trånga pumpsen.

Jag log och gjorde drinkar och plockade undan tomflaskor och gick till Sams lastbil för att hämta mer ur lagret. Jag öppnade ölflaskor och hällde upp vin och torkade upp spill ... tills jag kände mig som en evighetsmaskin.

Vampyrklienterna besökte baren i klunga. Jag öppnade en flaska Royalty Blended, en första klassens blandning av syntetiskt blod och riktigt blod från europeiska kungligheter. Det måste förvaras i kylskåp, förstås, och det var något alldeles extra som Glen hade valt att bjuda sina klienter på.

(Den enda vampyrdryck som var dyrare än Royalty Blended var den nästan fullkomligt rena Royalty som bara innehöll spår av konserveringsmedel.) Sam radade upp vinglasen och sedan sa han åt mig att hälla upp. Jag var extra noga med att inte spilla. När jag var klar räckte Sam dem varsitt glas.

Vampyrerna, inklusive Bill, lade ordentligt med dricks och vände sig om, log brett mot de nygifta och höjde sina glas.

Efter en klunk av den mörka vätskan i vinglasen fälldes huggtänderna ut som ett tecken på njutning. En del av de mänskliga bröllopsgästerna såg aningen besvärade ut inför 28

i_harris_Fran dod till varre.indd 28

2012-06-28 10:03:31

detta bevis på uppskattning, men Glen fanns strax på plats och log och nickade. Han visste tillräckligt om vampyrer för att inte sträcka fram handen. Jag noterade att den nya mrs Vick inte umgicks med de odöda gästerna, även om hon gick ett varv genom klungan med ett ansträngt leende.

När en av vampyrerna återvände till baren för ett vanligt glas TrueBlood räckte jag honom den varma drycken. ”Tack”, sa han och lade ännu mer dricks i grogglaset. När han öppnade sin plånbok såg jag ett körkort som var utfärdat i Nevada – jag har sett en hel del körkort efter att ha kollat ungdomars ålder i baren – så han hade åkt långt för att vara med på bröllopet. För första gången tog jag mig en ordentlig titt på honom. När han kände att jag betraktade honom, förde han samman händerna och bugade lätt. Eftersom jag precis hade läst en deckare som utspelade sig i Thailand, visste jag att det var en wai, en hövlig hälsning som användes av buddister, eller kanske av thailändare i allmänhet? Hursomhelst ville han vara hövlig mot mig. Efter en kort tvekan lade jag ifrån mig trasan som jag haft i handen och upprepade rörelsen. Vampyren såg nöjd ut. ”Jag kallar mig för Jonathan”, sa han. ”Amerikaner kan inte uttala mitt riktiga namn.”

Det är möjligt att det låg lite arrogans och förakt i hans ord, men jag kunde inte klandra honom. ”Jag heter Sookie Stackhouse”, log jag.

Jonathan var en liten man, runt en och sjuttiofem, med den lätt kopparfärgade hy och det mörka hår som var typiskt för hans land. Han var verkligen stilig. Näsan var liten men bred, läpparna fylliga och de bruna ögonen skuggades av svarta, spikraka ögonbryn. Hans hy var så perfekt att jag inte ens kunde urskilja porerna. Dessutom omgavs han av det där skimret som alla vampyrer har. ”Är det din man?” frågade han, lyfte sitt glas med blod 29

i_harris_Fran dod till varre.indd 29

2012-06-28 10:03:31

och nickade åt Sams håll. Sam var upptagen med att blanda en piña colada åt en av brudtärnorna. ”Nej, sir, det är min chef.”

Terry Bellefleur, nästkusin till Portia och Andy, kom lufsande för att be om en till öl. Jag tyckte verkligen om Terry, men han tålde inte alkohol särskilt bra, och jag misstänkte att han var på god väg att bli full. Trots att den gamle Vietnamveteranen ville prata om presidentens policy när det gällde det nuvarande kriget, tog jag med honom till en annan familjemedlem, en avlägsen kusin från Baton Rouge, och försäkrade mig om att mannen skulle hålla koll på Terry och inte låta honom ta bilen hem efter festen.

Vampyren Jonathan höll koll på mig medan jag gjorde det här, och jag var inte säker på varför. Men jag kunde inte se något aggressivt eller lystet i hans kroppsspråk eller uppförande, och hans huggtänder var indragna. Det verkade okej att inte bry sig om honom och fortsätta jobba. Om Jonathan hade någon anledning till att vilja prata med mig, skulle jag få reda på det förr eller senare. För min del funkade senare alldeles utmärkt.

När jag hämtade ett flak Coca-Cola från Sams lastbil lade jag märke till en man som stod ensam i skuggan under den stora eken på gräsmattan. Han var lång och smal och oklanderligt klädd i en kostym som såg väldigt dyr ut. Mannen tog ett steg framåt så att jag kunde se hans ansikte, och jag upptäckte att han betraktade mig. Mitt första intryck var att han var en ljuvlig varelse och inte en man överhuvudtaget.

Vad han än var, så inte var det mänsklig. Trots att han inte var purung var han otroligt stilig, och hans hår som fortfarande var ljust och gyllene, var lika långt som mitt. Han bar det prydligt bakåtstruket. Han var aningen rynkig, som ett riktigt fint äpple som legat i kylskåpet lite för länge, men hans rygg var alldeles rak. Fast han hade faktiskt en käpp, 30

i_harris_Fran dod till varre.indd 30

2012-06-28 10:03:32

en mycket enkel, svart käpp med guldknopp.

När han klev ut ur skuggan vände sig alla vampyrer om och tittade. Efter ett ögonblick böjde de lätt på huvudena och han gjorde samma sak. De höll sig emellertid på avstånd från honom, som om han var farlig eller skräckinjagande.

Det var en mycket märklig händelse, men jag hade inte tid att tänka mer på den. Mottagningen började lugna ner sig och gästerna drog sig mot huset för att ta farväl av de lyckliga paren, men alla ville hinna med en sista gratisdrink innan galejet var slut. Halleigh och Portia försvann uppför trappan för att byta om till resdräkter. E(E)E:s personal hade varit noga med att städa undan tomma koppar och assietter som använts till tårta och plockmat, så trädgården såg relativt prydlig ut vid det här laget.

Nu när vi inte längre hade fullt upp, hade Sam något han ville prata med mig om. ”Sookie, är det jag som har missuppfattat något, eller gillar du inte Tanya?” ”Ja, jag har något emot Tanya”, svarade jag. ”Jag är bara inte säker på om jag borde berätta varför. Det är uppenbart att du gillar henne.” Man skulle kunna tro att jag tjuvsmakat på whiskeyn. Eller sanningsserum. ”Om du inte tycker om att jobba ihop med henne vill jag veta varför”, sa Sam. ”Du är min vän och jag respekterar dina åsikter.”

Det var synnerligen trevligt att höra. ”Tanya är söt”, inledde jag. ”Hon är smart och duktig.”

Det var de bra sakerna. ”Och?” ”Och hon kom hit som spion”, fortsatte jag. ”Det var familjen Pelt som skickade hit henne för att ta reda på om jag hade något att göra med deras dotter Debbies försvinnande.

Kommer du ihåg när de kom till baren?” ”Ja”, nickade Sam. I skenet från ljusen som hängts upp 31

i_harris_Fran dod till varre.indd 31

2012-06-28 10:03:32

för att lysa upp trädgården var hans ansikte både i ljus och skugga samtidigt. ”Du hade alltså något med det att göra?” ”Allt”, svarade jag sorgset. ”Men det var självförsvar.” ”Det vet jag att det måste ha varit.” Han tog min hand som ryckte till av förvåning. ”Jag känner dig”, sa han, och släppte inte taget.

Sams tillit kändes som en varm glöd i bröstet. Jag hade arbetat för Sam länge nu, och det betydde mycket för mig att han hyste så höga tankar om mig. Jag fick nästan en klump i halsen och blev tvungen att harkla mig. ”Det var därför jag inte var så glad över att se Tanya”, förklarade jag. ”Från första stund litade jag inte på henne, och när jag fick reda på varför hon kommit till Bon Temps blev jag riktigt förbannad.

Jag vet inte om hon fortfarande får betalt av familjen Pelt, och dessutom är hon här med Calvin ikväll, så hon har ingen rätt att stöta på dig.” Mitt tonfall blev lite argare än jag hade tänkt. ”Åh.” Sam såg osäker ut. ”Men om du vill gå ut med henne, så gör det”, sa jag och försökte ta mig samman. ”Jag menar – hon kan inte vara genomrutten. Jag antar att hon tyckte att hon gjorde det rätta genom att komma hit och hjälpa till att få fram information om en försvunnen hamnskiftare.” Det där lät ganska bra, och det kunde till och med vara sant. ”Jag måste inte gilla tjejerna som du dejtar”, tillade jag, bara för att förtydliga att jag visste att jag inte hade någon äganderätt till honom. ”Nej, men det skulle kännas bättre om du gjorde det”, sa Sam. ”Det tycker jag också”, svarade jag till min stora förvåning.

32

i_harris_Fran dod till varre.indd 32

2012-06-28 10:03:32