9789176590140

texas whiffer av bjรถrn cederlind

Texas Whiffer © Björn Cederlind 2015 Omslag Björn Cederlind Grafisk form inlaga Anna Henriksson Författarfoto Earving Richardsson Första upplagan Styxx Fantasy 2015 Tryck CPI, Tyskland, 2015 ISBN 978 91 7659 014 0 www.styxxfantasy.se

det var en fasansfull symbios .

En för att utplåna och en för att utplånas. Hon var av obetydlig storlek och skör mellan hans fingrar.

Doften magnifik. Att låta henne brinna skulle vara helgerån, en profan hädelse. Ändå lät han det ske. Stickan av cederträ, tobaksbladen, rök. Dofterna blandades och skingrade hans tankar. Från rummets hörn knastrade det härligt från trattgrammofonen. Dr Eugene Serra hällde upp whisky från en glaskaraff. Texas sköt fram sitt glas med pekfingret. Eugene ignorerade honom och tömde upp all whisky i sitt eget. Allt fick inte plats så han halsade det sista direkt från karaffen.

Gris, tänkte Texas. Han såg sig omkring i rummet. Avtrycken fanns överallt. Subtila, ovidkommande, men för Texas uppenbara. De skrek hennes namn. Hur länge hade hon bott här egentligen?

Eugene öppnade översta byrålådan och tog fram ett gammalt tidtagarur. Som så många gånger förr beundrade han det gedigna hantverket. Kände tyngden i sin handflata. ”Du undrar varför jag kallade hit dig?” sa han.

Texas tittade oengagerat ut genom fönstret, är påven katolik?

Eugene tömde hela whiskyglaset, grimaserade en aning och ställde ner det mjukt på bordet. Sedan startade han tidtagaruret med ett klick. ”Att du och jag aldrig kommer överens är beklagligt, men vid det här laget tror jag att vi får acceptera det som ett faktum. Jag är sjuk Texas. Riktigt sjuk. Jag har inte lång tid kvar. Angående Joshra finns det vissa saker du bör veta. Det jag kommer att berätta är inget jag är stolt över och du kommer att ha svårt att förstå det.”

Varför dra upp Joshra nu? tänkte Texas, men sa ingenting.

5

”Jag ville att du skulle komma hit idag för att vara med om slutet och för att få höra hur det verkligen ligger till. Whiskyn jag precis drack”, sa han och pausade, ”är spetsad med gift. Vi har fem minuter kvar tillsammans innan det verkar, så jag ber dig att lyssna på mig.”

Han satte sig tillrätta i fåtöljen. ”Det är nu snart 25 år sedan din bror Joshra gick bort. Det är i alla fall vad alla tror. Vad jag ville att alla skulle tro.” Eugene sänkte blicken en aning. ”Joshra dog inte.” ”Vad är det du …”

Eugene höjde handen. ”Lyssna Texas. Jag ber dig att bara lyssna på mig. Du var på hans begravning, jag vet, men tomma kistor har begravts förr. Det var mer ett sätt att få ett avslut för omgivningen och för att kunna gå vidare. Joshra försvann. För 25 år sedan skickade jag honom genom en portal.” Han tystnade, blicken var fäst på en punkt långt borta där inget väsentligt tycktes finnas.

Texas visste inte vad han skulle säga. Det här var inte det vanliga malandet. Det här var excentriskt på gränsen till illavarslande. ”Du skickade honom genom en portal?” Han rynkade omedvetet pannan för att understryka det absurda i situationen. ”Du kunde ju ha åkt själv och besparat mig den här dyngan.” ”Du tror mig inte, det har jag mig själv att skylla. Jag trodde det knappt själv förrän jag hittade den. Men poängen är Texas, att du inte behöver tro mig denna gång. Från och med idag lämnar jag till dig att göra det jag inte förmådde.”

Texas himlade med ögonen. ”Fem minuter sa du va?” sa han och tittade på sitt armbandsur. ”Inom kort kommer du onekligen att förstå allvaret i situationen, förstå min uppriktighet.” Eugene gjorde en kort paus och stödde sig med båda händerna mot skrivbordet. ”Jag visste inte vad som fanns eller vad som väntade på andra sidan, men jag övertalade honom. Vid den tiden var du bara nio år, Joshra var fjorton. Det hela var enkelt. Han skulle gå genom portalen. Med sig hade han en sändare och när han visste att det var säkert för andra att följa efter skulle han skicka en signal tillbaka till mig. Ett klartecken.

Men någonting gick fasansfullt snett. Det kom aldrig någon signal.”

6

Svettpärlor började formas på Eugenes panna, han pausade igen. ”Jag har testamenterat allt till dig Texas. Rutherforeshire kommer att hjälpa dig med det praktiska. Han har varit i min tjänst så länge jag kan minnas, du kan lita på honom, han har mitt fulla förtroende. I mitt bankfack finns koordinaterna till portalen. Åk dit så kommer du själv se att jag talar sanning. Hälsa honom att jag är ledsen.” ”Vem då? Rutherforeshire?”

Eugene skakade på huvudet. ”Nej Texas, lyssna nu. Förutom dig, är Joshra mitt största misstag i livet.” Han tystnade igen och det märktes att han började få svårt att andas. Han tittade snabbt på tidtagaruret. ”Jag förstår ingenting, är det här på allvar?” sa Texas och gjorde en ansats för att resa sig. ”Sitt ner!” skrek Eugene. ”Igår aktiverades min mottagare.” Han pressade fram orden.

Texas registrerade vad som sades men han förstod inte. ”Mottagaren som varit tyst i alla dessa år. Jag har alltid sparat den.

Aldrig slutat hoppas.” Rösten var nu inte mer än en viskning. ”Igår aktiverades den. Det var din bror, det var Joshras signal.”

Texas bara stirrade på honom. ”Hälsa honom att jag är ledsen, för allt.”

Färgtonen i Eugenes ansikte gick från röd till violett. Det gick en kraftig darrning genom hans kropp och fradga bubblade från läpparna. Sedan föll han framstupa över skrivbordet, huvudet landade med en duns.

Cigarren låg stilla kvar i askfatet, nästan utbrunnen. Texas plockade upp henne och drog ett bloss. Händerna skakade. En tunn rökridå sänkte sig över rummet. Glöden kändes knappt mot hans fingrar.

Det enda som hördes var knastret från trattgrammofonen. Han reste sig efter en lång stund och lyfte varsamt upp pickupen. Den benvita skivan snurrade några sista varv.

7

den sene dr serra

–1– texas satt på sin veranda i en gungstol .

På ett litet stringbord framför honom stod Remington. En hög med papper låg bredvid. Det översta arket hade en stor kaffefläck, pappret hade blivit böjt av fukten. På golvet stod fyra urdruckna espressokoppar. Koffeinet surfade på blodet i hans ådror.

Han hade fått ärva samtliga tillgångar i sin adoptivfar Eugene Serras testamente. Begravningsceremonin var stillsam och ägde rum i en skogsdunge. Cirka 40 personer närvarade. En flock asgamar i kostym.

Några av dem tillräckligt utsvultna för att hålla tal, men Texas hade inte stannat för att lyssna. Han hade åkt hem och isolerat sig i över en månad. Telefonen låg nu med sladden ur jacket och posten hopade sig i brevlådan. Koncentrationssvårigheter var en underdrift. Kvar var bara en enda tanke som ekade i hans huvud: Joshra.

Högen framför honom var hans tredje bok om Caslan. I ett halvår hade Remington varit hans bästa vän och allierade. Nu stirrade maskinen stumt på honom med ögon av metall, hjärta av svart bläck och med ett skevt leende på läpparna. Slutet var inte klart och det fanns inte heller någon plan för upplösningen. Vanligtvis fick dessa saker ett eget liv. Remington brukade häva ur sig intriger vid den lättaste beröring, men nu ryggade han istället tillbaka så fort Texas strök över hans tangenter. En känsla av att ha funnit det perfekta ordvalet, en vacker frasering, dröjde sig kvar i minnet. Men nu tycktes allt som bortblåst.

Hade ingen mer vetat om Joshras hemlighet? Det kändes ofattbart. Hela incidenten med Eugenes dramatiska sorti hade lämnat en obehaglig känsla hos Texas. Efter att han sett radiomottagaren förvärrades 11

s­ ituationen ytterligare. Var detta hans arv? Ekonomiskt skulle han inte behöva lyfta ett finger i resten av sitt liv. Dr Serra var tät. Men det här, vad skulle han göra med vetskapen om att hans döde bror nu hade aktiverat en sändare från andra sidan av en portal? Vilken riktning var hans liv på väg att ta? Han svepte återstoden av espresson.

Den var ljummen och smaken var bitter. Bittrare än vanligt. Han tittade ut över omgivningen. Borta hos Richardssons såg han en svag fotogenlampa på deras fallfärdiga uteplats. I en hammock satt Earving och kliade Coopers flottiga päls. Husse var en riktig friluftstyp. De gånger då Texas gick upp i gryningen för att skriva hade han vid flera tillfällen sett Earving och jycken ge sig iväg över fälten för att fånga det magiska ljus som endast uppstod vid soluppgången. Det fanns ingen magi kvar på himlen nu. Skymningen var över dem.

Platsen var ödslig men det var så Texas ville ha det. Ensamhet gjorde honom ingenting. Det var snarare en välsignelse. Skuggorna gled sakta över ängen och omslöt verandan i ett dunkelt sken. Han tänkte på vad som fanns på andra sidan portalen. Det kunde ju inte ha tagit 25 år att konstatera att allt var ok innan Joshra valde att signalera hem. Joshra hade väl ändå ryktet om sig att vara den smarte? Nej, något måste ju ha hänt och var det då strategiskt att följa efter? Att göra om samma misstag en gång till, något så totalt ovisst?

För första gången hade nu Texas medel att göra vad han ville, eller bege sig vart han ville. Det fanns inget som förankrade honom till just den här platsen, inga måsten. Under lång tid hade hans rötter legat så ytligt att en lätt vindpust skulle svept iväg honom. Det här var en orkan. Han insåg att det inte skulle bli mer skrivet ikväll och plockade ihop sitt manuskript.

12

–2– albertas var namnet på texas favoritdiner .

Den solblekta mahognyfaneren på väggarna fick klientelet att passa in som liljor på en rokokotapet. Dinerns ljusskygga placering gjorde att det sällan var fullsatt. Dåligt för affärerna, men bra för Texas. Inget onödigt snack.

Trots att han under ett par år hade varit där relativt ofta kände han sig fortfarande som en främling. Han satt ofta vid ett hörnbord, antingen med Remington som sällskap, eller som idag, en karta. Den, enligt Eugene, enda karta som beskrev var portalen fanns. Enklaste sättet att ta sig dit verkade vara via den forskningsstation som Eugene hade besökt som ung. Den låg i Östersjön fyra mil utanför den svenska kusten. Texas som hade varit i Sverige när han var väldigt liten hann precis tänka choklad och gökur innan han fick upp doften. Mixen av hennes parfym, hårinpackning och ett sto som hette Död i förnamn.

Han tittade djupt ner i sin kaffekopp, Yirgacheffe. I reflektionerna från kaffeytan såg han snart Joselyns svallande hår. ”Texas jag beklagar”, sa hon långsamt och slog ut med händerna. ”Joselyn, det finns få personer som jag bryr mig mindre om än dig, en av dem är, eller var”, rättade han sig, ”Eugene.” ”Hur kan du säga så?”

Hon ansträngde sig verkligen för att betona hur. ”Han tog hand om dig när du inte hade någon annan.” ”Han tog sig an mig som ett experiment. Det fanns aldrig något starkare motiv än så. Ingen kärlek gick förlorad oss emellan. Jag och Joshra var en studie. Punkt slut.”

Joselyn tog av sig sina klackskor och ställde sig barfota på det slitna 13

trägolvet. Hon var vacker på ett fundamentalt plan. Urtypen av den där närmast odödliga kvinnliga skönheten. Den som alltid gick förlorad i avståndet mellan hans bläck och hennes papper. ”Han gav er ett hem.” ”Snälla Joselyn, sluta. Du har idoliserat honom sedan vi träffades.” ”Texas, jag älskade honom.” ”Nej, du har ett stört faderskomplex, det är allt.”

Smack! Lavetten var förvånansvärt hård och brände i hans ansikte. ”Jag tror att dina känslor hade svalnat om du varit med på hans avskedsfest.” ”Vad hände egentligen? Eugene ringde mig, han var helt utom sig.

Pratade osammanhängande och jag får inte ihop något av det. Förklara för mig. Du träffade ju honom sist av alla?”

Texas såg henne i ögonen, hon såg innerligt sorgsen ut. Vet du något om Joshra? tänkte han. Nej, nog för att hon stod Doktorn nära men en sådan hemlighet skulle han väl aldrig ha anförtrott åt henne. ”Jag vill inte prata om det. Du har ingen relation till mig kvar, det finns inget du förtjänar att veta.” ”En dag hoppas jag att du vaknar upp ur ditt jäkla behov av att stänga ute och såra människor Texas.”

Han tog en klunk av sitt kaffe, den dagen är inte idag, tänkte han.

Det ryckte lätt i Joselyns ansikte. Hon började snyfta och tårar droppade ner på hennes virkade tunika. För ett ögonblick såg hon ut som ett ensamt barn som tappat bort sin favoritnalle. Varje instinkt i Texas skrek efter att omfamna henne, trösta och skydda henne.

Borra ner ansiktet i hennes hår och bara känna doften av henne igen. Men den båten hade seglat. Han lirkade upp en cigarill och tände den, lämnade pengar för frukosten och reste sig upp. Joselyn var nästan lika lång som honom, trots att hon hade tagit av sig skorna. Hon stod och trampade på stället som om hon frös och såg på Texas med glansiga ögon. ”Joselyn”, sa han och drog ett bloss. Kanske var detta sista gången han såg henne? Det fanns ingen anledning att minnas ögonblicket.

Hon var sedan länge fastetsad på hans näthinna. En teve som hade 14

stått på för länge. Han funderade en stund på en passande kommentar som avslutning. Vad hade Caslan sagt i hans situation? Ingenting utkristalliserade sig, han övervägde sanningen. ”Han älskade dig också”, sa han och gick ut.

15

–3– det började regna och han rullade ihop kartan och stoppade den innanför rocken .

Kragen täckte sidorna av hans ansikte och skymde hans perifera seende. Det gjorde ingenting. Överallt såg det likadant ut. Känslan av alienering växte för varje fotsteg. Folk stressade fram i sina ärenden och ansträngningar för att inte trilla av ekorrhjulet. Affär efter affär, köttmarknad. Ultrakommersialismen lockade konsumenter med stimulit som aldrig svek: sex. Paketerat i mättade färger och ackompanjerat av ett öronbedövande sorl. Det var en uppvisning i moraliskt förfall och Texas hade biljett på första parkett. På avstånd var det lätt att se det patetiska, men vad var alternativet?

Föreställningen var igång och det var bara att knapra på de sockrade popcornen medan mänskligheten trollade bort sin kollektiva själ.

Texas hade stannat upp vid ett gatustånd. Han hade på sistone börjat fundera över sin egen relation till andra människor. Han tänkte på ordet filantrop – en människoälskare. Visst, människan var en underbar varelse i grunden. Men vad hände med allt det vackra hos en personlighet utan värderingar och en tillsynes lika bortblåst moralisk ryggrad. Alkoholiserade, giriga, perverterade, var det också underbara människor? Det fanns kanske villkorslös kärlek mellan en begränsad grupp individer, men mot en hel ras var det tveksamt. Så varför fanns det då bara en extrem av ordet? Det finns en motsats, hörde han Remmington viska i sitt huvud: psykopat. Texas log för sig själv och undvek nätt och jämnt att trampa i en vattenpöl. Att älska få på individnivå, men att avsky mänskligheten i stort. Med föreställningen som pågick framför honom, var inte det det mest logiska alternativet?

16

Han kände sig om möjligt ännu mer cynisk än i normala fall. Till råga på allt kände han sig även iakttagen. En reklampelare lyste upp den mörka gatan samt en man med luvtröja och sportbyxor. Malplacerad som Texas själv. Han, mannen, såg inte ut som den sportiga typen.

Pelaren bytte reklambild till ett kvinnoansikte med korpsvart hår.

Ljusintensiteten räckte inte fram till platsen där mannen stod. När nästa budskap ­rullade fram, ett religiöst manifest, var han borta.

Gatan var välbesökt. Trottoaren var täckt av människor som lagade mat i stora kärl över öppen eld och bedrev diverse byteshandel. En äldre kvinna ställde sig framför honom och höll upp ett marsvin. Texas skakade på huvudet. Kvinnan lade ner marsvinet i en påse och tog upp en sköldpadda. Vad fan, tänkte Texas, de vill inte vara i samma påse. ”Vill du köpa?” sa kvinnan med stark dialekt. ”Jag har inte plats för något husdjur.” ”De här är till matlagning, mustig smak.” Ljus från de blinkande reklamskärmarna färgade hennes ansikte grönt. Sköldpaddan väste tyst innanför skalet. ”Jag byter den mot klockan”, sa hon och pekade på Texas armbandsur.

Texas höll upp båda händerna i en avvärjande gest. ”Nej tack.”

Fågelkvitter var ovanligt inne i staden, men försäljarnas varningssignal, en typ av vissling, lät dock slående likt riktiga fåglar. Snabbt rafsade de ihop sina filtar med varor och flydde in på dunkla sidogator. Kvinnan vände på klacken i samma ögonblick som visslingen ljöd och försvann in i ett närliggande trapphus. Texas upptäckte till sin förvåning att han hade blivit stående med sköldpaddan i sina händer.

Kvinnan var försvunnen. Handel med djur var otillåten och straffbelagd i innerstaden. Risken för smittspridning och epidemier var alltför stor.

Uniformerna kom springande från alla håll, som en reflex gled sköldpaddan ner i Texas rockficka. Han vek upp kragen och rörde sig så diskret som möjligt bort från uppståndelsen. Det hördes ett elektroniskt brummande som växte i styrka. Texas halvsprang uppför trappan som ledde till den ankommande monorailen.

På tåget lade han sköldpaddan på sätet bredvid och placerade en 17

tidning över honom. Nedanför svischade gränder som myllrade av folk förbi. Tåget stannade vid hållplatsen Oriente. Under stationen låg en matmarknad och en myriad av dofter vällde in i kupén. Trots lukten av mat kände Texas ingen hunger, det var ett dåligt tecken.

Sköldpaddan stack sakta ut sitt huvud ur skalet. Texas såg det i ögonvrån, men drog sig för att titta djuret rakt i ögonen. Ett vemod höll på att dra in som ett ihärdigt lågtryck. Han kunde inte rädda alla.

Sköldpaddan förstod vad som höll på att hända. Framtidsutsikterna var inte ljusa. Ett nummer på restaurangmenyn, enkelbiljett till miljödepartementet eller som vindspel i en sjaskig souvenirshop. Som liten och hjälplös var det få tillfällen man kunde förlita sig på hjälp av någon större, i synnerhet inte om de hette Serra i efternamn. Ditt as, tänkte djuret när Texas gick av vid slutstationen, ensam.

18