9789163874536

– – – – y a s r p e n r m a – monsteragent: N e l l y Ra p p

V

– bal –

–

Martin Widmark Christina Alvner

Kapitel 1

Hälsningar från DU-VET-VEM

– Nelly! Sträck på dig! In med magen!

Upp med hakan!

Jag gjorde som jag blev tillsagd och för­ sökte följa med i musiken.

– Det var bättre!

Valle log ett snett leende mot mig. Vi var på Tatianas dansskola.

Vid ett piano satt Larsson, en man med mustasch och vattenkammat, svart hår. Han spelade en tango med slutna ögon. Bredvid honom stod en tant och svängde med armen i takt till musiken. Det var Tatiana.

– Å…, en, två, tre, fyr! räknade hon och tittade strängt på oss som rörde oss ute på dansgolvet.

9

– Häng med nu, Nelly, viskade Valle.

Det här fixar vi!

– Lyssna på musiken, ropade Tatiana och svängde ännu mer med armen. Dröm er bort till varmare länder under stjärn­ klara himlar. Å…, en, två, tre, fyr!

Jag suckade och satte fart på fötterna igen.

Valle och jag hade blivit riktigt bra kompisar den senaste tiden. Vi var ute på långa promenader nästan varje dag med våra hundar, vilket London tyckte väldigt mycket om och Valles hund, Ebba, likaså.

Nu satt London och Ebba bundna utanför dansskolan och antagligen glodde de på människorna som passerade på gatan.

– Bra, Nelly, ropade Tatiana. Bra! Nu har du fattat galoppen!

– Galoppen, muttrade jag. Det här ska ju vara tango!

11

Valle skrattade och svängde mig runt, och plötsligt kände jag att vi faktiskt dansade! Oj, vad det var härligt! Det kanske inte går att förklara, men vi blev liksom ett med musiken. Larsson vid pianot spelade starkare och starkare och Valle och jag gled fram över det blanka dansgolvet. Vi snurrade, backade och rörde oss utan att stöta ihop med de andra paren på golvet.

– Vad kul det är! sa jag och log mot Valle.

– Jag sa ju det, svarade han.

Musiken tystnade och Valle och jag tackade varandra för dansen. Då kände jag plötsligt hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig förvånat om.

Där stod en man med tjocka glasögon och en väldigt röd näsa. Jag tittade på Valle och han tittade frågande tillbaka.

12

– Fuuår jäg luuööööv? frågade mannen på bruten franska.

– Oui, oui, fnissade jag tillbaka.

Självklart!

13

Mannen med den röda näsan tog ett stadigt tag om min rygg, och när musik­ en började, snurrade vi iväg. Vi dansade en lång stund utan att säga något till var­ andra. Men när vi kom till utkanten av dansgolvet, lutade sig mannen närmare och presenterade sig.

– Agent nummer fyra, viskade han.

Jag hajade till och kom av mig mitt i ett steg. Jag förstod genast att man­ nen som jag dansade med var utsänd av Monster-akademin.

Vad vill han? tänkte jag.

– Fortsätt som vanligt, viskade agent nummer fyra.

Jag koncentrerade mig på att få ord­ ning på fötterna igen. Min partner fort­ satte viskande i mitt öra: – Kolla brandskåpet i hallen innan du går hem. Hälsningar från: DU-VET-VEM. 14

Musiken tystnade och jag neg och tackade för dansen. Agent nummer fyra smet diskret ut ur lokalen.

När danslektionen var slut dröjde jag mig kvar.

– Gå ut till hundarna du, sa jag till Valle. Jag kommer. Jag ska bara gå på toa.

Jag slängde på mig jackan och smet in på toan. Efter en stund spolade jag och öppnade dörren försiktigt ut till hallen. Där var det nu tomt.

En gatlykta lyste in på det kala, blanka stengolvet och jag smög mig fram till ett skåp på väggen. BRAND­ SLANG , stod det på skåpluckan.

Försiktigt öppnade jag skåpet. Och mycket riktigt. Under slangen låg det ett litet paket, inte mycket större än en för­ packning smör.

15

Jag stoppade snabbt paketet innanfรถr min jacka och gick ut till Valle, Ebba och London.

Kapitel 2

Presidentval

Valle och jag gick genom staden med våra hundar.

Det var september och varmt och skönt i luften. Jag funderade på vad som kunde finnas i det lilla paketet som jag hade hittat. Försiktigt klämde jag på det innanför jackan. Jag visste förstås vem det var ifrån, men inte vad det innehöll.

– Nå, vad tror du? frågade Valle.

Hans fråga ryckte mig ur mina funde­ ringar.

– Du menar vad som finns i pa…, svarade jag, men tystnade när jag insåg att jag höll på att försäga mig.

Valle visste ingenting om mitt liv som 18

monster-agent. Nu tittade han undrande på mig och frågade: – Visst var det kul med tango?

– Ja, sa jag. Det var härligt.