9789188447173

S T E V E N R O W L E Y L I LY O C H B L Ä C K F I S K E N

LOUISE BÄCKELIN FÖRL AG

• I S B N 9 7 8 - 9 1- 8 8 4 4 -7 1 7- 3 © Steven Rowley, 2016 Originaltitel: »Lily and the Octopus« Originalförlag: Simon & Schuster, Inc. Published by arrangement with: Ulf Töregård A gency Översättning: © Emö Malmberg, 2 017 Citat ur Rudyard Kiplings Djungelboken i översättning av Britt G . Hallqvist Citat ur »Auld Lang Syne« i översättning av Lennar t Hellsing Citat ur W. H. Audens »Begravningsblues« i översättning av Bengt Jangfeldt Citat ur William Shakespeares Macbeth – en tragedi i översättning av Carl August Hagberg Citat ur Lord Byrons »Epitaph to a Dog« i översättning av Emö Malmberg respektive C . V. A . Strandberg Illustration: Jill Ty therleigh Formgivning: Lars Sundh Sättning: Markus Hedström Tr yck: Scand Book, EU, 2 017

• Prenumerera på vårt nyhetsbrev för erbjudanden och nyheter:

W W W. L B F O R L A G . S E

St e v en Row le y

Lily och

bläckfisken ö v e r s ät t n i n g

Emö Malmberg

6

Se, detta är lagen i djungeln, så gammal som himmel och sjö, och varg som den håller blir lycklig, men varg som den bryter skall dö.

Den lagen har armar som slingrar likt lianer kring stubbe och stock – ty flockens styrka är vargen och vargens styrka hans flock.

Ru dya r d K ipli ng ur Djungelns lag

7

8

BL ÄCKFISKEN

9

10

ser den är en torsdag. Jag vet att det är torsdag eftersom det är den dagen min hund Lily och jag brukar vika åt att prata om snygga killar. Hon är tolv år, det är åttiofyra hundår. Jag är fyrtiotvå, vilket är tvåhundranittiofyra hundår – men jag är i bra form för min ålder och jag har fått höra flera gånger att jag ser ut som tvåhundratrettioåtta, det vill säga trettiofyra. Anledningen till att jag berättar det här om ålder är att vi båda är ganska barnsliga av oss och har en förkärlek för lite yngre killar. Vi kan ha långa diskussioner om olika Ryan.

Jag är en Gosling-man medan hon är en Reynolds-tjej, trots att hon inte kan komma på en enda film med honom som hon kan tänka sig att se om. (Vi släppte Phillippe för flera år sedan eftersom vi inte kunde komma överens om hur man skulle uttala hans namn. F I L L -ippi? Fi-L I PP -i? Dessutom verkar han inte göra så mycket film nu för tiden.) Sedan pratar vi om olika Matt och Tom. Vi växlar mellan Bomer och Damon och Brady och Hardy beroende på vad vi har haft för en vecka. Och sedan är det Bradley, både Cooper och Milton. Den senare är egentligen för gammal och dessutom död och jag förstår inte varför min hund envisas med att ta upp honom annat än för att hon älskar sällskapsspelen från Milton Bradley, något vi brukar ägna oss åt på fredagar.

Hur som helst, den här torsdagen pratar vi om olika Chris: Hemsworth och Evans och Pine. Det är när Lily oväntat föreslår att vi tar med Chris Pratt som jag upptäcker bläckfisken. Det är inte ofta man ser en bläckfisk på nära håll, särskilt inte hemma i vardagsrummet och i synnerhet inte som en partyhatt på sin hunds huvud. Jag blir helt förbluffad. Lily och jag sitter i var sin ände av soffan med en kudde var, jag sitter skräddare FÖ R S TA G Å N G EN JAG

11

och hon ligger utsträckt som MGM -lejonet, och jag har god uppsikt över bläckfisken. »Lily!« »Okej, vi måste inte ta med Chris Pratt. Det var bara ett förslag.« »Nej – vad är det du har på huvudet?« frågar jag. Två av bläckfiskens armar hänger ner över hennes ansikte som en hakrem. »Var?« »Vadå var? Där. På högra sidan av huvudet.« Lily säger inget på en stund. Hon tittar på mig och våra blickar möts. Sedan viker hon undan med blicken och sneglar uppåt. »Jaså den.« »Ja. Den.« Jag lutar mig fram och griper tag om hennes nos, så där som jag gjorde när hon var en valp och skällde för mycket, när hon var så uppspelt över allt nytt att hon var tvungen att uttrycka sin entusiasm i små korta skall i stackato: TIT TA! PÅ!

DET! DÄ R ! DET! Ä R ! DET! BÄSTA! JAG! H A R ! SET T! DET! Ä R ! HU R ! K U L! SOM! HEL ST! AT T! LEVA! En gång

lyckades hon släpa alla mina skor från hallen upp för trappan och till det bortre sovrummet på den tid det tog för mig att duscha. När jag frågade henne varför svarade hon övertygat:

DE! H Ä R ! S A K E R NA ! S OM! DU ! H A R ! PÅ ! FÖT T E R !

B OR DE! STÅ ! NÄ R M A R E! T R A PPA N! Så sjudande och

sprittande av liv och lust och idéer.

Jag drar henne intill mig och vrider på hennes huvud så att jag kan ta en ordentlig titt. Hon blänger på mig så ilsket och förorättat hon bara kan, hon uppskattar inte den oväntade uppmärksamheten och hon tycker att jag är ett taktlöst och dumt människoexemplar.

Bläckfisken har ett ordentligt grepp om hennes huvud ovan­ för ena ögat. Jag avvaktar lite, men sedan samlar jag mod och petar på den. Den är hårdare än jag trodde. Inte som en vatten­ fylld ballong, mer som… ben. Den känns som något som 12

borde finnas under huden, ändå är den fullt synlig. Jag vrider på Lilys huvud och räknar dess armar och mycket riktigt, åtta stycken. Bläckfisken ser både arg och malplacerad ut. Aggressiv är kanske ett bättre ord. Som om den har presenterat sig och nu kräver all uppmärksamhet. Jag ska inte ljuga. Den är lika skrämmande som den är förvirrande. Jag såg en film en gång om en bläckfisk som lyckades kamouflera sig så bra på havsbotten att den var helt omöjlig att upptäcka ända tills en stackars snäcka eller krabba eller snigel råkade komma förbi, då slog den till med blixtsnabb och dödlig precision. Jag minns att jag spolade tillbaka flera gånger och försökte se var bläckfisken gömde sig. Efter ett oräkneligt antal visningar kunde jag känna dess närvaro och energi, hur den lurpassade trots att jag inte riktigt kunde urskilja den. Hade den en gång blivit upptäckt kunde den inte förbli oupptäckt, men man kunde heller inte låta bli att imponeras av dess förmåga att göra sig osynlig.

Det här är likadant.

Nu när jag har upptäckt bläckfisken kan den inte förbli oupptäckt och den förändrar hela Lilys ansikte. Ett ansikte som jag alltid har tyckt varit så vackert med sin nobla, klassiska hundprofil trots den lite löjliga tillhörande taxkroppen. Men ändå, ansiktet! Perfekt symmetri. När man strök hennes öron bakåt såg hon ut som en liten rödbrun pälsklädd bowlingkägla.

Nu ser hon inte lika välsvarvad ut, snarare välanvänd och sliten med en klump på huvudet; som om hon var käglan längst fram i en uppställning om tio på en bowlingbana.

Lily gläfser till två gånger med vidgade näsborrar och jag inser att jag fortfarande håller henne om nosen. Jag släpper taget, väl medveten om hur förnärmad hon känner sig. »Jag vill inte prata om det«, säger hon och böjer ner huvudet för att gnaga på en fläck som kliar på magen. »Men det vill jag.« Framför allt vill jag prata om hur det är möjligt att jag inte har upptäckt den förrän nu. Hur det kommer sig att jag som ansvarar för allt i hennes vardag, både inomhus och utomhus – 13

mat, vatten, träning, leksaker, tuggleksaker, läkemedel, kiss och bajs, underhållning, mys, gos, kärlek – inte har märkt att hon har en oroväckande stor bläckfisk på ena sidan huvudet.

Bläckfisken är en mästare på att kamouflera sig, påminner jag mig själv, och den vill förbli oupptäckt. Trots att jag inte uttalar orden högt undrar jag varför jag låter mig själv komma undan så enkelt. »Gör det ont?« En suck. En utandning. När Lily var yngre kunde hon göra ett liknande ljud i sömnen, vanligtvis strax innan hennes små ben började sparka som upptakten på en härlig dröm om att jaga ekorrar eller fåglar eller springa fritt i den varma sanden på en solig strand. Jag vet inte varför, men jag tänker på vad Ethan Hawke svarade på en av de Bernard Pivot-inspirerade frågorna som avslutar varje avsnitt av Inside the Actors Studio: »Vilket är ditt favoritljud?« Valpar som suckar, hade Ethan svarat.

Ja! En sådan underbar juxtaposition, valpar som suckar.

Som om varma, sovande valpar kunde ha sorg eller bekymmer att sucka över. Och ändå suckar de hela tiden! Puffar av små ljuva, oskyldiga utandningar. Men det här är inte en sådan suck.

Skillnaden skulle kanske undgå ett otränat öra, men jag känner Lily så väl som man kan känna en annan levande varelse så jag märker den. Den här sucken har tyngd. Det är något som är fel. Hon har bekymmer, hon har något som tynger henne.

Jag frågar igen: »Gör det ont?« Hon dröjer med svaret, överväger det en lång stund. »Ibland.« Det bästa med hundar är deras förmåga att veta precis när man behöver dem som bäst; då släpper de allt de har för sig och kommer och sitter med en. Jag behöver inte pressa Lily mer. Nu kan jag göra det som hon har gjort för mig så många gånger förr när jag har varit olyckligt kär, sjuk, deprimerad eller bara allmänt låg. Jag kan sitta tyst bredvid henne, våra kroppar tillräckligt nära varandra för att alstra värme, för att dela den vibrerande energi som finns i allt levande, ända tills 14

vår andhämtning faller i en synkroniserad rytm så där som den alltid gör när vi har våra tysta stunder.

Jag tar henne i nackskinnet så som jag tänker mig att hennes mamma gjorde när hon skulle bära henne när hon var en liten valp. »Det blåser upp«, säger jag till henne. Jag tittar på bläckfisken så mycket jag vågar och är rädd att mina ord har en djupare innebörd än jag skulle vilja. Men egentligen är det en passning till Lily att dra sin favoritreplik från Elizabeth: The Golden Age. Ingen av oss har sett filmen, men den här replikväxlingen var med i T V-trailern när filmen gick på bio och vi bröt ihop av skratt varje gång vi hörde Cate Blanchett härja och gå på som Jungfrudrottningen. Min hund kan härma henne på pricken.

Lily spottar upp sig och levererar repliken. »Jag behärskar också vinden, sir! Jag har en orkan i mig som kan slita bort hela Spanien, om ni utmanar mig! Låt dem komma med sina helvetesarméer; de kommer inte förbi!« Hon gör sitt bästa för min skull, och det är ett gott försök.

Men det är ärligt talat inte ett av hennes bästa. Instinktivt vet hon det som precis börjar gå upp även för mig: hon är snäckan, hon är krabban, hon är snigeln.

Bläckfisken är hungrig.

Och den kommer att ta henne.

15

16

K A MOUFL AGE

17

18

FREDAG EF TERMIDDAG

M I N T E R A P E U T H A R en mottagning med väggar målade i sam­ma färg som osaltat smör. När jag sitter på hennes soffa, som hade kunnat vara riktigt bekväm om det inte vore för den där ena trasiga fjädringen, har jag många gånger tänkt att man skulle stoppa ner hela rummet i en skål och blanda med farinsocker, mjöl, vanilj och grovhackad choklad. När jag blir irriterad och upprörd och känner att jag förstår saker bättre än min omgivning blir jag sugen på kakor. Knapriga på ytan, lite sega på insidan, nybakade chocolate chip-cookies med mjuk, men inte smält choklad. Jag vet inte riktigt varifrån det här kaksuget kommer, men jag tänker ofta på en sak som Kakmonstret brukar säga: »I dag ska mig leva i nuet, om inte nuet är dåligt, i så fall ska mig äta en kaka.« Jag brukar inte lyda mantran från glosögda blå monster som inte ens kan sin grammatik, men den här har slagit rot. På sistone har jag känt mig väldigt kaksugen.

Min terapeut heter Jenny, vilket inte är ett acceptabelt namn på en terapeut. Någonsin. En gymnast, kanske. Forrest Gumps fru, absolut. En som jobbar på en glassbar där kunden förser sig med yoghurtglass själv och personalen bara behöver väga och ta betalt, men som ändå tycker att arbetet är betungande. Men inte en terapeut. Jag tycker inte att man tar en Jenny på allvar.

Ta mig, till exempel. Jag heter Edward Flask, men folk kallar mig för Ted. Det var jag själv som insisterade på det efter att det olyckliga smeknamnet »Flaskan« fastnade på mig eftersom jag var så blyg när jag gick i skolan och inte vågade säga flaska.

Jag ser att Jenny har skrivit mitt namn högst upp på sidan i sitt

19

block, och att hon har fyllt i T:et i Ted så att det är tjockare – det är säkert en påminnelse om att jag vill bli kallad för Ted. Och då har jag gått hos henne i flera månader! Men Jenny går på försäkringen och hennes mottagning ligger i närheten av där jag bor (nära med Los Angeles-mått mätt). Hon drar alltid fel slutsatser, men jag har lärt mig att ta hennes fåniga råd och stämma av dem med en imaginär och mycket smartare terapeut som jag har i huvudet för att få de insikter som jag tycker att jag behöver. Det i sig kanske låter lite dysfunktionellt, men nu råkar det passa mig.

Jag började gå i terapi efter att jag bröt upp från mitt senaste förhållande för ett och ett halvt år sedan; vi gjorde slut efter sex år, kanske två år för sent. Det började så bra. Vi träffades på en visning av Billy Wilders Ungkarlslyan på New Beverly Cinema och vi diskuterade filmen efteråt. Jeffrey var smart – läskigt smart – och entusiastisk. När jag ifrågasatte otroheten och äktenskapsbrottet i Ungkarlslyan undrade han hur det rimmade med min förtjusning i en annan av Wilders filmer, Flickan ovanpå.

I början var hans utstrålning sådan att den fick mig att aldrig vilja lämna hans sida. Men med tiden upptäckte jag att den också tjänade som en fasad – inombords var han en sårad och osäker liten pojke. Han hade vuxit upp utan en pappa så jag kunde förstå att han konstant sökte efter bekräftelse. Jag tyckte det var rart, det gjorde honom mer mänsklig. Ända tills han började släppa fram den lille pojken. Han fick utbrott. Han blev utagerande. Han ville kontrollera saker som han inte hade med att göra. Men han var ju ändå den där pojken och jag älskade honom, så jag stannade och tänkte att det skulle bli bättre. Tills jag en morgon vaknade med en plötslig insikt att jag förtjänade något bättre. Samma kväll gjorde jag slut.

Efter att inte ha dejtat någon på mer än ett år har det blivit dags nu. Nu måste jag doppa tårna i det där kalla vattnet som jag trodde att jag hade lämnat bakom mig. Jenny vill veta hur det går.

20

»Och hur går det?« »Det?« »Ja.« »Att dejta, menar du?« »Ja.« Det är det sista jag vill prata om. Bläckfisken har mitt huvud i ett nästan lika fast grepp som Lilys. Ändå kan jag inte förmå mig att berätta för Jenny om vår ovälkomna besökare. I alla fall inte än. Jag vill inte visa mina kort, blotta min rädsla och riskera att hon ska säga alla möjliga fel saker, vilket hon med största sannolikhet skulle göra. Jenny. Jag kan inte göra jobbet åt henne, inte den här gången. Jag skulle hellre göra jobbet åt henne utan henne, vilket just nu betyder att jag måste behålla det här för mig själv.

Jag borde inte ha kommit, borde inte ha lämnat Lily ensam med bläckfisken, men solen sken in genom köksfönstret precis så där som hon gillar med den breda solstrimman tillräckligt varm för en lång tupplur. Jag har inte fått någon tid hos veteri­ nären förrän på måndag och någonstans inbillar jag mig att solen har helande krafter. Att den kan stråla bort vår besökare, döda den ovälkomna fisken genom uttorkning. »Är bläckfisken en fisk?« frågar jag utan att tänka mig för. »Om bläckfisken är en vad?« »Fisk. Är bläckfisken en fisk?« »Nej. Jag tror att den är ett blötdjur.« Typiskt Jenny att veta sådant. Hon var antagligen en av de där tjejerna som ville bli marinbiolog när hon var yngre innan hon åkte i väg till college och träffade en psykologstudent med stora, maskulina händer som hette Chad, eller något liknande.

Jag önskar att jag låg hopkurad på golvet i solen bredvid Lily.

Jag önskar att jag kunde lägga en hand på henne som när hon var en liten valp och lugna henne med att allt skulle bli bra så länge jag var där. Det är där jag hör hemma; inte här. »Hur går det med dejtandet då?« Jenny kräver min uppmärksamhet igen.

21

»Dejtandet. Jag vet inte. Det är väl bra. Händelsefattigt.

Prosaiskt.« »Prosaiskt som poetiskt?« frågar hon. »Prosaiskt som tråkigt.« Herregud. »Alldagligt, trist, tröttsamt.« »Varför är det tröttsamt?« »För att det är det.« Kakor. »Men det är kul att träffa nya människor, eller hur? Kan du inte försöka se det så?« »Det kan jag.« Men jag säger det på ett omedgörligt sätt så att hon ska förstå att jag inte vill det och inte tänker göra det.

Jag vet inte om det är jag, jag kanske inte är redo att börja dejta igen. Eller om det handlar om dem, de bästa kanske redan är upptagna. Eller om det är min ålder. Los Angeles är som landet Ingenstans med de förlorade barnen som hellre prålar och kråmar sig än uppvisar något av substans. Jag började faktiskt dejtandet med stor entusiasm och ansträngde mig verkligen.

Men inget ledde någonvart och jag hamnade i ett läge med en lång rad första dejter där jag inte kunde komma ihåg om det jag berättade var något som jag redan hade berättat, eller om det var något jag berättade för någon annan en eller två kvällar tidigare. I ett försök att inte uppfattas som tråkig hade jag sammanställt en antologi av anekdoter och ett pärlband av fyndiga kommentarer och dessa upprepade jag dejt efter dejt.

Det slutade med att jag tröttnade på mig själv.

Allt det här borde jag säga högt, om inte annat för att min försäkring betalar för terapin och jag betalar för min försäkring (som frilansande skribent är det en icke försumbar summa), men i stället säger jag bara lamt att: »Jag… vet inte.« »Berätta nu«, uppmanar Jenny. »Nej.« »Kom igen. Är du på dåligt tumör?« Bläckfisken slungar sina starka armar åt mitt håll och i ett tumultartat kaos ser jag hans hungriga gap göra ett utfall mot mitt ansikte.

22

Jag rycker till och slår med handen framför näsan. »Vad sa du?« säger jag anklagande.

Jenny tittar oroligt på mig. Hon måste se svetten som bryter ut på min panna. Jag ser mig oroligt om i rummet efter bläckfisken, men den har försvunnit lika snabbt som den dök upp. »Jag sa ›Är du på dåligt humör?‹« Hennes oro blir ett leende.

Gjorde hon?

Min smörcell krymper ihop, väggarna tycks ha kommit närmare än för bara en liten stund sedan. Det här är vanligtvis ett tecken på en annalkande panikångestattack. Förr kom de ganska sällan, men på sistone har jag haft flera. Det bästa sättet att undvika en fullskalig härdsmälta är att prata om det jag inte vill prata om – i det här fallet dejting. Att minnas det pågående livet. Att inte ge efter för det som framkallar paniken. Så jag låter mig bevekas. »Okej, jag har träffat en kille. Han är snygg.

Smart. Kul. Snygg. Nu sa jag snygg två gånger, eller hur? Nåja, det är han ju. Men jag vet inte om han är intresserad eller inte.« »Av dig, menar du?« »Av marionetteater.« Jag korsar armarna över bröstet. »Naturligtvis av mig. Vi gick på en andra dejt. Och det gick bra.« Det här är så dumt. Jag borde prata om bläckfisken, men jag klarar inte av att tänka på den. Jag får inte göda paniken. »Men jag visste ändå inte. Om han var intresserad. Av mig. Så jag tänkte att om han försöker kyssa mig när vi säger hej då efter andra dejten, då ska jag ta det som ett tecken. Och om han kramar mig så ska jag inte vara den som först släpper taget.« Jag tyckte själv att det var en bra plan och jag knackar på mitt huvud som för att visa att jag har något innanför pannbenet.

Då slår det mig att bläckfisken kanske gömmer sig ovanpå mitt huvud, eftersom den tycks gilla att gömma sig ovanpå huvuden, så jag undersöker mig själv genom att snabbt klappa på hela min kropp från topp till tå. Jenny tittar på mig som om jag höll på att få ett anfall av något slag, men hon fortsätter. »Smart tänkt. Då kunde du se om kramen var en vänskaplig

23

kram eller om den betydde något mer. Och vad hände?« »Jag släppte taget först.« Jenny tittar besviket på mig.

Jag försvarar mig. »Men han släppte inte heller taget, vi bara stod där och lutade oss mot varandra som två strokeoffer!« Nu kryper väggarna så farligt nära att jag undrar om de kommer att krossa mig eller om jag kommer att tryckas in i det mjuka smöret och kvävas i laktos och bilda en perfekt avgjutning av mig själv. »Kunde man inte ha tolkat det som ett tecken?« Jenny klottrar i sitt block, hon fyller i ed i mitt namn för att matcha det stora T:et. Hon får betalt för att lyssna på mig och till och med hon tycker att jag är tråkig. Men det är inte hennes fel. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan blötdjuret flyttade in, men jag har redan upptäckt en likhet mellan oss: Jag vill också förbli oupptäckt mitt framför ögonen på alla. Jag går genom livet osynlig, jag smiter undan som om jag var misslyckad, som att jag hoppas att ingen ska upptäcka mig. Det har jag gjort ända sedan allt gick snett med Jeffrey. »Jag tror att du måste acceptera att somliga har svårt att uttrycka sina känslor«, fortsätter Jenny fundersamt.

Jenny säger alltid somliga när hon egentligen menar mig.

Men än en gång har hon dragit fel slutsats. Den här killen hade inga svårigheter att uttrycka sina känslor. Jag har inga svårigheter att uttrycka mina känslor. Den här killen visste bara inte om han gillade mig eller inte och det gjorde mig osäker.

Trots att det var mitt fel att han inte visste. Trots att det var jag som inte gjorde mig själv synlig.

K står för kaka och kaka det är bra. K står för kaka och kaka gör mig glad. Kaka, kaka, kaka och så mjölk.

Jag stämmer av hennes analys med min inre imaginära terapeut och han har ett smartare råd: Vi har bara varit ute två gånger. Varför måste jag veta vad den här killen känner?

Varför måste allt vara så utstakat? Vet jag ens vad jag tycker

24

om honom? Bortsett från hans utseende? Jag måste bli bättre på att leva i det okända.

Och plötsligt handlar det inte om att dejta, det handlar om bläckfisken. Jag måste bli bättre på att leva i det okända.

25

F R EDAG K VÄ L L

är raka motsatsen till juni på alla andra håll i världen. Här betyder juni bara en sak: mörker. Solen försvinner bakom moln och dimma och smog och dis och syns inte på flera veckor. I vanliga fall gillar jag det. I vanliga fall tycker jag att det är ett rimligt pris att betala för att ha solsken resten av året. Men i kväll syns ingen solnedgång och det stör mig.

Trent ringer och föreslår middag och jag säger nej, men Trent accepterar inga nej så jag säger ja bara för att slippa tjafsa om saken. Jag gillar inte att behöva lämna Lily ensam ens en timme till, men jag vet också att jag behöver prata med någon och om det inte är Jenny kan det lika gärna vara Trent. Han vet hur jag ska tas, det har han alltid gjort, ända sedan vi träffades första dagen på college i Boston. Han var en högljudd typ från Texas och jag var en lågmäld sort från Maine och jag blev lika fängslad av hans sydstatscharm som han av min nordstatskyla.

Vi klickade i samma ögonblick som han knackade på min dörr och frågade om vi skulle göra sällskap ner till 7-Eleven och köpa cigaretter; han var som Ferris Bueller och jag var Cameron Frye.

Från det att vi var tjugotvå sa Trent alltid åt mig att inte oroa mig. Han sa att allt skulle lösa sig när vi fyllde tjugonio.

Jobbiga relationer? Skitjobb? Spelar roll. Något annat som var fel? Varför ägna ens en sekund åt att noja över det – det skulle hända oss när vi fyllde tjugonio. I början ifrågasatte jag honom.

Varför vid tjugonio? Varför inte tjugoåtta? Och så fick jag panik.

Tänk om det inte hände mig förrän vid trettioett? Jag hade inte koll på rätt svordomar förrän i sjuan och jag visste inte vad internet var förrän 1995. Tänk om jag skulle halka efter?

JUNI I LOS ANGELES

26

Men han sa det med ett sådant övermod och han utstrålade en sådan självsäkerhet att jag så småningom också trodde på det. Jag brydde mig aldrig om att fråga vad »det« var – det som skulle hända oss. Jag är inte helt säker på att han visste det själv.

Och sedan, i de sista skälvande ögonblicken av mitt tjugo­ nionde år, mötte jag Lily. Dagen före min trettioårsdag.

Trent sitter redan inne på restaurangen. Det är vårt vanliga ställe. Vi gillar det eftersom de serverar dry martini i frostade martiniglas och när man har hunnit halvvägs genom drinken kommer de med ett nytt kylt glas. De till och med häller över det som är kvar av drinken i det nya glaset och serverar fler oliver. Visst är det fantastiskt? Det är service. »Hej kompis. Jag har beställt en dry martini till dig«, säger han. »Tack. Har du det andra också?« »Teddy«, säger han anklagande, som om jag verkligen trodde att han skulle ha glömt det. Han skjuter en Valium över bordet.

Jag stoppar pillret i munnen, tuggar lite lätt på det innan jag klämmer in det under tungan. Det verkar snabbare om man stoppar det under tungan. Trent avvaktar lite. »Kan du berätta nu vad det är som har hänt?« Jag håller upp ett finger för att visa att han ska vänta ytterligare en sekund medan jag försiktigt gnider de sista pillerresterna mellan tungan och underkäken tills allt har löst upp sig. »Lily har en bläckfisk.« Orden smakar krita och de hoppar ur min mun innan jag hinner stoppa dem, vilket är ett tecken på att jag verkligen har ett behov av att prata om det här.

Trent ser förvirrad ut. »Va?« »En bläckfisk. På huvudet. Ovanför ena ögat.« Men han blir inte klokare för det. Han ger mig en blick. Så jag sammanfattar det genom att säga: »Ungefär som din.« Trent är den enda jag känner som har haft en bläckfisk, bortsett från sådana man har i en sallad. Han fick sin 1997.

Vi bodde ihop här i Los Angeles. Jag hittade honom på soffan en kväll, han såg uppjagad ut och masserade sig på ena vaden. »Mitt ben är helt bortdomnat«, sa han.

27