NALLEKRISEN
EN BOK OM ATT BRY SIG
Ami Colling
Nallekrisen
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text och bild: Ami Colling
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-001-6
NALLEKRISEN
EN BOK OM ATT BRY SIG
Ami Colling
Beata var så arg så att hon kokade. Porslinet på hyllan utanför hennes rum skallrade fortfarande, efter att hon med all sin kraft smällt igen dörren.
Hur kunde mamma vara så dum? Hur pinsam kan en mamma bli? Eller ”korkad”, som Björn Fredriksson skulle ha sagt. Beata skämdes för sin mamma. Hur kunde hon bete sig så här?
”Ååååh!” skrek Beata ilsket. Sen kastade hon sig raklång ner i sängen och drog kudden över huvudet.
Var det ingen som förstod att nallarnas öde låg i hennes händer?
Stackars Beata. Vad är det som har hänt? Vad är det hennes mamma har gjort? Varför blev Beata så arg?
Och vem kan Björn Fredriksson vara?
Vi tar det från början.
KAPITEL ETT
BJÖRN FREDRIKSSON
Det var en ganska vanlig, regnig tisdagseftermiddag. Beata satt i sin säng och pillade lite förstrött på nallebjörnen Brunos öron. Bruno var Beatas favoritnalle och hade varit det ända sen hon var riktigt liten. Hon kunde fortfarande inte sova utan Bruno, trots att det var lite pinsamt att säga nu när hon ändå hunnit fylla åtta år. Bara hennes bästis Amina visste att Beata alltid sov med Bruno. Förutom mamma då förstås, och ja, mormor.
Amina förstod henne. Hon hade ju sin Skrutten, en lurvig gammal gosehund som hon också sov med. De hade lovat varandra att inte berätta om sina gosedjur för någon, framför allt inte för någon i skolan.
Beata hade precis kommit hem till lägenheten och hon tyckte att det var galet tråkigt utan Amina. De brukade ju leka varje eftermiddag efter skolan, men nu var Amina bortrest för att hälsa på sin sjuka farmor. Beata hade ingen lust att tävla med sig själv
på dansmattan, eller sjunga och uppträda på egen hand, saker som hon och Amina så ofta gjorde tillsammans. Rita eller pyssla kändes inte heller roligt. Beata tittade på Bruno som låg i sängen. Tänk om Bruno ändå hade varit en riktig kompis. Vad roligt det skulle ha varit. Alltid någon att leka och skratta med. Nu kändes allt bara så ensamt och trist.
”Ååååh, jag hatar att ha tråkigt!” Beata sparkade undan en kudde. Sen hoppade hon ner och gick bort till datorn och skrivbordet. Beata var både stolt och glad över att hon faktiskt hade en egen dator. Den var begagnad och hon hade fått den av sin moster.
Men det var inte helt utan bråk och tjafs. Beatas mamma tyckte nämligen att Beata var alldeles för ung för att ha en egen dator. Inte förrän moster Elisabeth visade bokstavsspel och räknespel och sa att man blev klok av att ha en dator, gav mamma till sist med sig.
Beata suckade tungt och vek upp skärmen på datorn.
Just då ropade Beatas mamma från hallen: ”Beata! Jag går ner till tvättstugan en stund, det är bara att ringa om det är något!”
”Jadå!” ropade Beata tillbaka, medan hon tittade
på skärmen och funderade. Vad skulle hon hitta på?
Då hördes ett ping från datorn. Pingljudet övergick sen till en liten melodi. Beata undrade om hon tryckt på något av misstag, men allt såg ut som vanligt, och hon hade ju inte ens rört tangenterna. Hon satte sig till rätta och skrev in sitt lösenord: ”B-R-U-N-O”.
Då hördes ett nytt konstigt ljud, och Beata hoppade till. Hon grep tag i skrivbordsstolen och vände sig om för att se om ljudet kom bakifrån, men nej, ljudet kom framifrån. Det lät som om någon pustade. Beata lyfte på datorn och satte örat mot. Vad var det som lät? Då såg hon att något dök upp på skärmen, längst ner i högra hörnet.
Beata stirrade förvånat. Det var ett litet nallehuvud! Huvudet rörde på sig och strax därefter kom två lurviga tassar upp. De såg ut att ta stöd på den svarta kanten längst ner på skärmen. Med hjälp av tassarna tryckte sig sen nallen långsamt upp, medan den pustade och stånkade. Det var ju det ljudet hon hade hört!
Det såg ut att vara både trångt och kämpigt för nallen, som grimaserade medan den pressade
sig uppåt. Men rätt vad det var så stod den där på skärmen. En söt, lite lurvig, brun nallebjörn som såg sig förvirrat runt medan den borstade bort damm och smuts från pälsen.
Plötsligt vände sig nallen rakt mot Beata, satte tassarna i sidorna och sken upp med hela nosen. Han sa högt men lite andfått: ”Fredriksson här!”
Hon stirrade mållös på skärmen. Pratade nallen? Inte med henne väl?
”Hallååå, hörs jag?” Nallen böjde sig fram och tryckte nosen mot insidan av skärmen. ”Har du inget ljud på?” Beata ryggade bakåt i stolen. Kunde han se henne? Nallen gjorde en klurig grimas, backade och kliade sig fundersamt på hakan. ”Kan du kanske inte prata?”
Beata fortsatte att stirra med stora ögon på nallen. ”Va?” var det enda som kom ut ur Beatas mun.
”Aha! Du kan visst prata, visste det!” Ha n gnuggade sina tassar mot varandra. ”Som jag sa, Fredriksson heter jag. Björn Fredriksson, närmare bestämt. Vad heter du?” Nallen tittade förväntansfullt på Beata, som fortfarande inte kom sig för att säga något. ”Okej, vi gör så här. Jag har lite spring i benen, så medan du funderar på om du tänker svara mig eller inte, så tar jag mig en liten löprunda.”
Nallen Fredriksson gjorde några lätta knäböj, som om han värmde upp, sen vände han på klacken och började springa uppför skärmen. När han var
högst upp satte han sig och åkte kana på rumpan så att han hamnade längst ner på skärmen igen.
Därifrån började han springa från den ena sidan till den andra, medan han sneglade åt Beatas håll.
Beata satt som förstenad i stolen. Hur är det här möjligt? Hon kunde bara inte sluta att stirra, och inte heller kunde hon stänga munnen som nu gapade stort.
”Nåväl, tänker du säga något eller tycker du att jag ska springa runt här hela dagen?” Fredriksson stannade till mitt på skärmen och stampade otåligt med sin lilla fot. Strax därefter sken han upp i ett stort leende.
”Vill du kanske att jag dansar för dig?” Han sjöng högt: ”Teddybjörnen Fredrikssoon, uns, uns, uns”, medan han vickade på rumpan och tog några discosteg åt sidan.
Nu började Beata att skratta. Nallen var så himla söt och såg samtidigt så tokig ut där han dansade.
”Bra, du kan skratta åtminstone”, sa Fredriksson och lade till en snurr medan han ropade: ”Pioo!”
Sen sa han lite buttert: ”Nå, tänker du prata med mig, eller ska jag behöva fåna mig hela dagen för att få din uppmärksamhet?”
Beata sänkte blicken och sa lågt: ”Näärå, jag kan prata.” Hon var fortfarande inte riktigt säker på vad det var hon egentligen såg, och om nallen på skärmen verkligen pratade med just henne.
”Då undrar jag ännu en gång: Har fröken något namn?” Nallen satte upp fingret i luften, vickade på rumpan och snurrade runt, sjungande på engelska: ”What´s your naaame?”
Beata kände hur skrattet bubblade upp igen. Nallen på skärmen var ju bara för rolig.
Den här gången svarade hon snabbt och högt: ”Beata. Jag heter Beata.”
”Beata, trevligt att träffas!” Fredriksson bockade sig överdrivet djupt. ”Trist bara att vi träffas under så här tråkiga omständigheter.” Han pratade nu med en betydligt allvarligare ton medan han vandrade, fram och tillbaka, över skärmen.
”Så här är det: Vi nallebjörnar har hamnat i en väldig kris och behöver hjälp. Jag är ordförande i NWO, Nallarnas World Organisation, och jag skulle vilja prata allvar med dig om det som händer oss nallar runt om i världen just nu. Det är hemska saker, men det är nödvändigt att du känner till allt för att kunna förstå allvaret. Inte alla bryr sig,
ska du veta.” Nu lät nallen Fredriksson uppriktigt ledsen. Han satte sig ner mitt på skärmen och lade benen i kors. ”Lyssnar du?” Fredriksson gav Beata en allvarlig blick.
Kris? Hemska saker? Det här lät ju som något som vuxna skulle ha sagt på nyheterna. Det knöt sig i magen på Beata. Hon svalde hårt och sa: ”Ja, jag lyssnar.”
”Vi behöver någon som verkligen vill hjälpa oss att rädda alla gosedjur från att bli till fåniga fuskpälsar, lurviga jackor, väskor och andra lurviga, larviga saker som har börjat dyka upp. Har du sett hur det ser ut på stan?”
Beata funderade en stund på vad det var nallen egentligen menade. Men visst, lurviga fuskpälsar och jackor – sådana hade hon sett överallt. Ella i hennes klass hade precis fått en ny fuskpälsjacka.
”Jag fick tips om dig, från en bekant till Bruno”, fortsatte Fredriksson när Beata inte sa något. Beata tittade snabbt bort mot Bruno som låg där i sängen. Menar han verkligen hennes Bruno?
”Vi tror du kan vara den rätta personen att föra vår talan. Vi måste få ett stopp på nallejakten som försiggår där ute. Ja, även gosehundar och annat
lurvigt lever förstås också i fara, men det är främst oss nallebjörnar man vill åt.” Fredriksson suckade tungt. ”En kändis, med massor av följare på nätet, hade en pälsjacka gjord på nallepäls nyligen. Efter det vill så gott som alla i hela världen ha just nallepälsjackor. Gosedjur tillfångatas och förlorar sina liv, men ingen gör någonting. Alla bara ser på och många vet inte ens vad det är som händer.”
Fredriksson såg sorgsen ut.
Beata satt tyst medan hon tänkte på allt det som
Fredriksson sagt. Kan det verkligen stämma? Det vore ju för hemskt. Tänk om alla gosedjur i världen skulle försvinna ett efter ett och bli till pälsar. Till slut skulle det ju inte finnas några gosedjur kvar alls.
Inte ens … Bruno? Nej, det får bara inte hända!
Hon kände sig både chockad och lite arg på samma gång.
”Men de glömde visst berätta att du knappt kan prata. Hur ska du då kunna föra vår talan?”
Förnärmad reste sig Fredriksson upp. ”Då går jag väl igen. Hej då, Beata som inte kan prata.”
Fredriksson gjorde en sur grimas och började hasa sig nerför skärmen.
”Vänta! Jo, jo, det kan jag visst, prata alltså”, sa
Beata snabbt och fortsatte: ”Men jag får inte prata med någon på datorn, det säger min mamma.”
”Hm …” Fredriksson tittade fundersamt på Beata. ”Mycket klok mamma. Gäller det nallar också?”
”Trooor det …?” Beata drog ut på svaret.
”Hm … igen, förnuftig mamma”, sa Fredriksson bestämt. ”Okej, det här måste vi lösa, men först måste vi få ett svar. Han tittade på Beata med sina snälla nalleögon. ”Vi nallar på nätet undrar helt enkelt: Bryr du dig om världens gosedjur?”
Beata nickade och sa: ”Ja, det är klart jag gör.”
Hon tänkte återigen på alla nallar som skulle försvinna och att hon, och hela världen, kunde bli helt utan gosedjur. Beata tvekade en kort sekund, sen tog hon mod till sig och sa: ”Vi måste rädda nallarna, jag kan föra er talan, eller vad du nu sa.”
Hon kände sig lite osäker på vad Fredriksson menade med att föra vår talan, men det var ju så han hade sagt.
”Bra! Visste väl att jag kunde lita på dig!”
Fredriksson hoppade upp med ett litet glädjeskutt. ”Uns, uns, uns”, sjöng han och började återigen att vicka på rumpan och dansa.
Han snurrade runt, pekade på Beata och sa sen med allvar i rösten: ”Vi måste få ett slut på gosedjurens lidande i världen! Om det här fortsätter kommer gosedjuren bli utrotningshotade. Vi nallar är i kris!”
Just då öppnade mamma dörren och klev in.
”Nu är jag tillbaka, raring.” Mamma gick fram till datorn och böjde sig närmare skärmen för att se vad Beata höll på med. ”Vad gör du? Vem pratar du med?” Hon såg en söt liten tecknad nalle som satt helt stilla på skärmen.
”Det är Fredriksson”, sa Beata och tittade försiktigt på mamma. Hon förstod att mamma skulle bli arg om hon insåg att Beata pratat med en främling.
Men mamma blev inte arg, hon bara skrattade till och sa: ”Teddybjörnen Fredriksson! Vad gulligt!
Honom kommer jag ihåg från när jag var liten.”
Hon rufsade till Beata lite i håret. ”Förresten, kom ut till köket sen, så ska jag visa dig vad jag fick med mig hem från jobbet idag. Jag kan säga att det börjar på b, och slutar på ullar och är supergott.” Mamma knuffade lite lekfullt på Beatas axel innan hon gick ut till köket.
”Ja, jag kommer. Jag ska bara avsluta”, svarade
Beata och stirrade på Fredriksson, som inte rörde sig det minsta där han satt. ”Fredriksson”, viskade Beata. Hon vände sig om för att kontrollera att mamma verkligen hade lämnat rummet, sen prövade hon säga hans namn lite högre: ”Fredriksson!”
Ingenting hände. Den tecknade nallen som nyss hoppat runt och pratat där på skärmen, var nu som vilken tecknad nalle som helst. Tänk om
Fredriksson inte alls hade pratat med henne? Tänk om allt bara var en film?
Beata tvekade, men precis när hon började fälla ner skärmen på datorn, hoppade Fredriksson upp och blinkade lekfullt med ena ögat mot Beata. Han böjde sig ner, tryckte nosen mot insidan av skärmen och viskade: ”Du, det är inte jag som är den där fåniga Teddybjörnen Fredriksson, som alla vuxna verkar tro. De fattar visst inte att två björnar kan ha samma efternamn.” Efter det muttrade han lågt för sig själv: ”Typiskt, samma sak varje gång, bara för att han är en kändis.”
Sen hasade han sig ner i högra hörnet av datorskärmen och försvann.
Han bökade runt och pustade, innan han till slut reste sig upp och rättade till pälsen. Sen gick han med bestämda kliv rakt ut på skärmen och ställde sig i mitten.
”Nå, hur var det nu egentligen? Kom vi fram till att du fick prata med främmande nallar på nätet?”
Beata såg förskräckt på Fredriksson och mumlade tyst: ”Nä, tror inte det.”
8-åriga Beata sitter hemma vid sin dator en tråkig tisdagseftermiddag. Plötsligt får hon ett mycket oväntat besök och ramlar nästan ur stolen.
Vad är det som händer? Vem är nallen Fredriksson egentligen? Och är det verkligen sant, allt det som han berättar?
Tillsammans med sin bästa kompis Amina bestämmer sig Beata för att hjälpa alla världens nallar. FBI, Försvunna Björnars
Intresseförening, får vännerna att förstå läget. Och det är mycket allvarligare än de först trott!