AramYildiz
Völenburg
Friherrens Krönika
Automatiserad teknik vilken användsför attanalysera text och data idigital form isyfte attgenerera information, enligt15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen (text-och datautvinning), är förbjuden.
©2025AramYildiz.
Förlag:BoD · BooksonDemand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: Libri Plureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8080-862-0
Kort Förord
Vissa minnen förmår inte attbleknamen infinnersig varjedag vid gryningen för atttjäna sinherre. De tjänarhonom vare sighan vill det ellerej; vare sighan ber ellerförbannar dem.
Jagtänkerofta på minframtid.På vadsom väntar migomtjugo år,och vad somhänderdagen efterdet.Ärgårdagens känsla bortsprungen, eller lever den vidare imorgondagen? Detkan tyckas låta konstigt,men funderalite:
Attbesitta allt,att haallt– detärenkänslaintemånga fåruppleva undersin livstid. Tänk!att ha känslanavenlycka starkare än varjerikedomi världen hållandesi dinhandoch veta attduinteerhållerden av dina egna meritereller skicklighet, utanatt du erhåller dendärför attden utvalt digtillsin frände. Jag ficklärakännadenna känsla en kort tid,den tiden ser jagnutillbakatillsom den bästatideni mitt liv. Aldrig någonsin harjag varitsålycklig somjag vardå, och ofta undrar jagomjag kommer attfåkänna detsamma igen.Hur kanjag finnanågon somskänker migsådan lyckasom denjag en gång förlorade?
Temattill bokenkom jagupp medstraxefter minförstabok Änglatårar; vilken även denbehandlar ettliknande fall.Men dennagångtackar jagJohn Bauer och hans målningarvilka lade grundenför novellens tema.Hans illustrationer av vänligaskogsväsenär, ochförblir, en stor inspirationför mig.
Jagskildrarhär mina upplevelserdet senastehalvåreti en novelloch en samlingdikter. De är alla skrivna iUppsala;den platsdär alla dessa känslor upplevts. Detärdessvärre ingetjag gläds över,utanärmer av en börda.Att se tillbakapåallt medden melankoliskalinsjag blivitskoladi,det är inte någontingatt glädjasöver.Faktiskt är detsåatt jagofta önskar attjag aldrig behövt uppleva några alls av mina erfarenheter –varesig de är av lyckaeller sorg;tydeärnumera enbart minnen somskäri bröstetomnattenoch håller en vaken, ja,ända fram till gryningsljus.
Detta verkskildraralltså en tidavmycket, ochdjupt rotat, onti mitt liv; men även en delljusglimtar.Alltsom häri står skrivet är präglatavden stil som återfinns inom klassicismenfrånWeimar, liksomden svenskaromantiken.
Tegnérslekfullhet, ochStagneliusmelankolimöter denunika filosofi som återfanns hosSchilleroch hans jämlikar.
Minbok är alltså menadatt läsassom en anekdot, en samlingberättelser från en svår tidi ensamhet,jämte etthoppomframtidensbarmhärtighet, vilka jagnudelar meder. Så läsmittverk, ettbrevi minbekännelse– Völenburg.
IVårhistoriautspelarsigidetmedeltidaRhenlandet–detlandsomfloden Rhen,förtusenårsedan,gjordetillsinboning.Pfalzgrevenhadejustavliditoch hans rikestodnupårandentillkollaps.Fiendernastodvidlandetsallagränser, ochkrigetvarsnartettfaktum.Adelnkämpadeinbördesomvemsomskullefå efterträdadenframlidnegreven,tyhanhadeintelämnatnågraarvingareftersig; inteen,förutomenoäktason.
Mengrevenhadealdrigerkäntsinutomäktenskapligaavkomma;ochdärför uppfostradesbarnetavsinmor,varsfamiljhördetilldeadliga.Familjentystade nedskandalenkringsindotterochsändehenne attbomedsinmorbroroch dennesmaka.Morbrodernvarengreve,varsmarklåghögreuppförRhen,och hantoggladeligenemotsinsysterdotter.Häruppfostradesynglingensomvar älskadöveralltavsinmor,ochhongavhonom namnetMatthias.
Mennärpojkenvuxituppavledhansmorisjukdom.Morbrodern,som aldrigsettnågotvärdeidenarvlöseprinsen,beordradehonombortfrånsitt hem;ochsedansinstad.
Denfjortonårigeynglingenblevnutvungenattklarasigpåegenhandi Rhen.Hanskaffadesigettarbete,detförstahanficktagpå;ochhanlevdelänge somfattigkringdrivandeochsovunderbarhimmelpådeplatserdär värdshusenbegärdeförmycket.Menhanstilltrotillhimlengynnadesig,och hanklättradeallthögreuppiEuropas hierarki:
Hanbodde nu ienliten stad viddevästragränserna av det Tysk-romerska riket.Här boddehan medsin familj,vilkenhan älskadeöveralltannat. En fru hade han: Honvar lik änglarnasom Gud sänder till beskydd; en mycket god varelse. Honhadeett hjärta utanett unsavmörker, och hon varälskadavalla omkring sig. Tillsammanshadedeenson –Gottfried; en klok, ochmycket förnuftig pojkepåsju år somvar älskad av sin moroch farmer än allt annatpå jord.
Familjenbodde på en stor herrgård belägen istadens kärna.Dehade tjänstefolk,vilkablev mycket välbemötta ochgott betalade;och de hade även mångadjuri sinägo,bådeför boskap ochsällskap. Utöver detta lågensjö vid herrgårdens baksida –Rosensjön.Här spenderadesmånga kvällarför familjen; och Gottfried ochhundarnaälskade attbadai vattnet.
Som tillhörandeavstadens aristokrati var de ocksåmycketvälbärgade, ändockvar de väldigt ödmjukaavsig.Aldrighadedet slösatsmed pengar,vilket de andrasom tillhördesamhälletstoppskiktgärna gjorde. Ja,despenderade ofta sina pengar, somför övrigti mångafallenbartvar arvfrånföräldrarna,på spel och dryck; att ge en slant till stadensfattiga fannsintei tanken. Därför var ocksåstadensegregerad: Rika och fattiga delade inte umgängeoch de båda sidorna sågbägge nedpåvarandra; mensökte mantillräckligt,fanns en vänlig själ häroch varsom inte brydde sigomvilken klass någon annantillhörde, utan dömde personenefter hjärtat.
Staden Völenburg styrdesavett rådhuspåtrettiomedlemmar.Devar gråhåriga gubbar medett hätskttemperament, ochgirigavar de allihop.Alla somsattirådethadeärvtsin platsavsin far, somi sintur ärvt denavsin;tyde varalla män. Kvinnorvar inte tillåtna irådet,och komdet en herremed förslag somintegillades av de andra, så uteslöts denne ochbannlystesfrånalla framtida omröstningariVölenburg.Rådet vardärföratt aktasig för ochinteatt förarga.
Menrådet stod dock underenman;enman somintehadenågot gott i hjärtat –HertigenavVölenburg,Wilhelm.Han styrde över rådetoch hade likt rådsgubbarna ärvtmakten.Han varhänsynslös, och offentligaavrättningar efter lång ochmycketplågsam tortyrvar på hansorder inteovanliga. Medjärnhand styrde hanöverstadens politik; ochdårådet inte kunde bifallalagar utanhans samtycke varhan ipraktiken ensamherre.Gubbarna varalltså ingetannat än marionetter somlydde under Wilhelm ochhansvilja föratt skaffa sig belöningarsom varstörreänheladen övriga aristokratins sammanlagda förmögenhet.Han varenfruktadhertig; ja,även utanförstadensgränser.
Men Matthias levde trots detlyckligtmed sin familj. Ty hanhadeallt isittliv en man kanuppnå,tänktehan:Enmaka, en son, ochengårdvärdig en herre av Tyskland. Ihansliv fattades inget, ochsåville hanatt det skulleförbli. Och det mest förträffliga av allt varatt hanfortfarande var ganska ung, och därför kundehan levahelasittkvarvarande livi lycka. MenMatthiasnaiva önsketänkande skulle kommaatt visa sigvaraför mycket förhansnornor –Atthan varenrespektabelman varingen oenseom; aristokraternai rådet varintehellerdet:Desåg hans växandeförmögenhetoch välgångoch fruktade attfolket,omsåmed våld,skullegivahonom en plats irådet.Och inte rådet allena, utankansketilloch medtaöver somstadens överhuvud.
Så en plan började desmida för attkunnaanklaga honom, om än på falska grunder;detta kändeendastett fåtalavdem till –dessa vardeäldstevilka även vardemäktigaste irådet.Brevbörjade spridas, undertecknademed förfalskade signaturer,och iden lillastadenVölenburgspredsryktena somenlöpeld:
Detkom sigsom så,att när Matthiasendag medGottfried fiskadevid husets sjö, då komde: Etthundraman från ordningsmakten rusade med dragna vapen fram till Matthiasoch hans son.
–Pfalz! Ni är under arrest!
InnanMatthiasens hunnit vändasig om varredantjugo knektaröver honom. Förfärad sprang Gottfriedini husetför attsökasin mor.
–Vad harjag gjort? västeMatthiassågotthan kunde, understihögen av mannar.
Officeren svarade honom:
–Niståråtaladför förskingring av statligegendom.
–Dumheter!frästeMatthias.
–Älskade!hördesenröstropabakom dem.
Hans fru och sonhadeklivit ut på verandan.Deförsöktespringa fram till honommen hejdadesavett parknektar.
–Vilket brottjag än begått,sågör deminteilla, bönade Matthias.
Som svar fick hanett slag ibakhuvudet, och tuppade av.Hansfru skrek:
Förskräckta sågdesin make ochfar blibortsläpadavordningsmännen.Det fanns ingentingdekunde göra;och tillsammansgrätde, ja,ändatills månen skänktedem en blund.
Matthias vaknadeupp ienmörkfängelsecell.Hanshuvud värkteväldigt,och hanmisstänkteatt ettrevbenkunde vara brutet eftersoldaternasöverfall,tyäven buken varöm.
”Hur längehar jagsovit?” tänktehan.
Under tiden hanförsöktekomma på varför staten anklagat honom, slog tankenned:
”Frieda!Gottfried!” utbrasthan förskräckt.Deskall möta fan imorgonom de rört dem! röthan ilsket försig själv.
Menhan visstehur en cell varbyggd.Han visste därför ocksåatt detinte fanns någonväg tillflykt,tyväggarnavar alltförtjockaatt grävaigenom; ochtog hansig på något sätt igenom gallretför cellen,såvakadedär minst trettioman över dörren. En somstodanklagadför högförräderi varinteklent bevakad, det visste Matthias.
”Men kanske om…”
Merhannhan inte tänka förrän dörren öppnades; ochtill Matthias förskräckelsestoddär hertigen, meninteensam:Med sighadehan två äldreur statsrådet.
–Greve Pfalz! hur stårdet till?sadehertigenmed etthånflin.
–Vad är det jaghar gjortatt hamnahär?svarade Matthias ilsket.
–Vikännerväl tilldinaplaner, fortsattehertigen. Ni harförsökt förskingra ur statskassan, menintevissteniatt detfannsvittnen.
–Det är dumheter! Någonhar satt ditmig;kanskeärdet gubbfan somstår bakomdig?
En av gubbarna togdåtill orda:
–Vivet attdet är ni,vihar er signatur på dokument om brottet, pephan bakom hertigen. Hanvar så litenoch rädd;ja, hansyntesknappt.
Völenburgärmintematiskauppföljaretill Änglatårar,ochförhoppningsvisdensistaiserienför entid.Bokenskildrardetexistentiellailivet,såock tankenomvadsomväntardärefter.Känslortarform avkaraktärerienmedeltidamytiskvärlddärrealitet ochsagaintelängreharnågotsomskiljerdemåt;och etthoppomrättvisaväxerframhosvårvän.Iden kortaberättelsenVölenburgföljerviMatthias reflektionöversittinre,hansfall,ochresantillbaka motetthem.