Page 1

motst책nd

1


2


Motstånd De maktlösas kamp

• Björn Kumm

historiska media 3


”De kastar av sig vår medkänslas ok Deras ögonspringor liknar skottgluggar.” Ingemar Leckius i dikt tillägnad Frantz Fanon

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Björn Kumm 2013 Faktagranskning: Eva Queckfeldt Sättning: Åsa Björck Omslag: Miroslav Sokcic Bildkälla: Fotolia Tryck: ScandBook AB, Falun 2013 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-87263-15-6 4


• •

Innehåll

Förord Motståndets historia

7 11

Marocko 42 Irland 57 Indien 62 Filippinerna 71 Skandinavien 80 Baltikum 87 Algeriet 90 Kamerun 118 Madagaskar 122 Malackahalvön 130 Kenya 134 Vietnam 144 Kuba 155 Portugisiska Afrika 167 5


Colombia 178 Brasilien 184 Haiti 188 Sydafrika 196 Palestina 204 Nordirland 216 Rhodesia/Zimbabwe 221 V채sttyskland 229 Danmark 242 Kroatien 246 Baskien 254 Tjetjenien 261 Afghanistan 270 USA 278 Slutord Litteratur Register

6

284 294 297


• Förord

Om våld och icke-våld och tomma ord om frihet för all världens folk

detta är en bok om motstånd. Motstånd bedrivs i många olika former. Det kan vara våldsamt eller utgå från ickevåld, inte bara som metod utan som princip och strategi. Så tänkte Indiens Mahatma Gandhi och USA:s Martin Luther King. De bedrev sitt motstånd med massdemonstrationer vilket ofta innebar ett stort risktagande för dem själva. Den egna personen utlämnades åt maktens godtycke. Makten tillgrep gärna våld. Motstånd organiseras ofta mot en härskare som styrt länge. Det kan också handla om en utifrån kommande ocku­ pant. Bägge sorterna har gett sig själva rätten att underkuva människor, nationer och hela kontinenter i namn av raslig, på senare tid omdöpt till ”kulturell”, överlägsenhet. Motstånd inleds ofta som ett försök att anpassa sig till 7


härskarens, ockupantens, spelregler. Det är inte så konstigt, eftersom ockupanten kontrollerar undervisning och utbildning och till stor del format de ockuperades personligheter och deras bild av världen. I koloniserade länder har den inhemska befolkningen hoppats på avancemangsmöjligheter inom det system ockupanten infört. Efter hand sker en brytning mellan en försiktigare äldre generation bland de ockuperade och deras mer otåliga yngre anförvanter som smärtsamt erfar att de stött huvudet mot ett ”glastak” som begränsar friheten. Avancemang uppfattas som omöjligt. Nu vill man inte längre anpassa sig. Motstånd beskrivs ofta som ”uppror”, något som går på tvärs mot det lugn och den ordning de härskande anser sig ha infört. Gemensamt för de flesta – men inte alla – av den här bokens motståndsrörelser är vem motståndet riktar sig mot, nämligen utifrån kommande europeiska makter. Ofta har dessa, medan de lagt under sig nya territorier, talat högstämt om sin civilisatoriska uppgift. ”Hedningarna”, särskilt i Afrika, skulle räddas från medicinmän och annan vidskepelse. Samtidigt försäkrade erövrarna att de ville dela med sig av modern västerländsk bildning och teknik. Men de europeiska ockupanterna visade sig föga benägna att släppa kontrollen över stora delar av jordens territorier och befolkning. År 1917 anförde USA:s president Woodrow Wilson kampen för demokrati som motiv för USA:s inträde i den stora europeiska konflikt, senare benämnd första världskriget, som då pågått i tre år. Under andra världskriget lovade Stor8


britanniens premiärminister Winston Churchill och USA:s president Franklin D. Roosevelt i sin Atlantdeklaration av år 1941 att de skulle kämpa för frihet för all världens folk. Mot den sortens retorik kontrasterade en brutal verklighet. Efter första världskriget erövrade de europeiska segrarmakterna ännu fler territorier. I Afrika övertog Storbritannien och Frankrike det besegrade Tysklands kolonier, och i Mellanöstern styckade de upp det sönderfallande osmans­ ka riket mellan sig. Efter nästa världskrig 1939–1945 ville de europeiska makterna vidmakthålla sina erövringar. Men komplikationer hade uppstått. De europeiska makternas koloniala undersåtar tog segrarnas fagra tal om frihet på förtvivlat allvar. De ville själva bestämma sin framtid. Resultatet blev i många fall en fortsättning av de befrielsekrig som just utkämpats mot Nazityskland och Japan, denna gång mot befriarna själva. De europeiska befriarna släppte ogärna ifrån sig makten. Men trots seger över Nazityskland och Japan var de europeiska makterna denna gång mycket försvagade. Ofta övertogs deras koloniala kvarlåtenskap, ja till och med deras krig, av deras allierade, den nyaste supermakten USA. Men också Amerikas Förenta stater skulle efter hand få besvär med motståndsrörelser som vägrade byta den gamla sortens koloniala överhöghet mot en ny. Det här är en bok om ett antal sinsemellan ganska olika motståndsrörelser, många av dem tämligen okända. Ur­ valet är mitt eget. För att beskriva motståndet har jag velat förklara de sammanhang rörelserna verkat inom och vem 9


motståndet riktats mot. Då blir det med nödvändighet en hel del historia som jag själv inte fick mycken kunskap om när jag var ung och läste världshistoria sedd ur ett trångt europeiskt perspektiv. Av nödvändighet har jag också koncentrerat min framställning till förra seklets, 1900-talets, motståndshistoria. Jag inleder med att berätta om tidiga konfrontationer mellan de europeiska makterna före första världskrigets utbrott. Viktigt är att inse att även Tyskland deltog under de årtionden då världen erövrades. Imperiemakternas kapplöpning pågick bland annat i nordafrikanska Marocko.

10


Motståndets historia Om en nervös tysk kejsare som landstiger i Marocko, om tidigt motstånd i Tanganyika och folkmord i Sydvästafrika

utan tvekan var Tysklands kejsare Vilhelm II vid förra sekelskiftet en av världens mäktigaste män. Ändå drabbades han den 31 mars 1905, när han landsteg i den marockanska staden Tanger, av panik. Det brukade vara norröver Tysklands statsöverhuvud företog sina sjöresor. Varje sommar både som kronprins och efter att han intagit kejsartronen gjorde Vilhelm II sin Nordlandreise längs norska kusten som fortfarande var svenskt territorium och svenskt territorialvatten. Ofta landsteg kejsaren även i England och besökte fram till hennes död år 1901 sin mormor, brittiska imperiets härskarinna, drottning Victoria. Men vårvintern 1905 reste kejsaren söderut. Syftet med hans sjöfärd till Marocko var inte turistiskt utan storpolitiskt. 11


Denna resa som kom att avsätta internationella svallvågor var inte Vilhelm II:s eget påfund. Det var kejsarens ministrar som tyckte sig tappa initiativet i de europeiska makternas koloniala konkurrens. Marocko var ett flagrant exempel. Det territoriet höll på att övertas av Frankrike. I Berlin ansåg man att Tyskland måste göra en markering. Kejsaren var inte road av sin marockanska expedition. Han var livrädd att vid landstigningen möta motstånd, kanske rentav bli attackerad av anarkister, tidens skräck, som redan tagit livet av flera högt uppsatta politiker, till och med statsöverhuvuden. Även om attentat uteblev riskerade kejsaren att drabbas av obehagligheter. En kejsare kunde omöjligen gå till fots. Med sitt speciella handikapp, en förtvinad väns­ terarm, frågade sig Vilhelm desperat vilken sorts riddjur hans marockanska värdar tänkte erbjuda. På redden utanför Tanger övervägde kejsaren en kort stund att helt enkelt avstå från sin landstigning. Men den tyske konsuln i staden, som regnblöt tagit sig ut till det kejserliga fartyget Hamburg, visade upp telegram från Berlin vari meddelades att tyska tidningar var högst medvetna om kejsarens marockanska besök. De hade slagit upp det stort. ”Hela Afrika betraktar i detta nu Ers Majestät”, påpekade konsuln. ”Vi landstiger!” sade kejsaren. Alla insåg, skriver Vilhelm II:s engelske levnadstecknare Giles MacDonough, hur rädd kejsaren var när han praktiskt taget bars upp från landstigningsbåten och på kajen mottogs av en stor marockansk folkmassa. Men folkmassan var inte alls fientlig. En fransk diplomat som var stationerad i Tan­ 12


ger beskrev tvärtom den glädje som utbrutit bland stadens invånare, när de fick höra att den person som den franske diplomaten i telegram hem till Paris kallade ”den enarmade Lohengrin”, Tysklands kejsare, skulle besöka dem. Motståndet var alltså minimalt. Inte en enda anarkistbomb kastades i Tanger. Däremot fick kejsaren en blomsterkvast rakt i ansiktet när han, fortfarande ganska skakig, red genom staden. Den häst han erbjudits stegrade sig inför de många flaggorna och människorna. När marockans­ ka krigare från Atlasbergen utförde en våldsam dans, höll kejsaren på att ramla i backen. Det var ett rent mirakel, stönade Vilhelm II, att han och hans entourage över huvud taget kom fram till sultanens palats i Tanger. Det var för att uttrycka sitt stöd för Marockos självständighet som Tysklands kejsare gjorde sitt motvilliga strandhugg. Officiellt var Marocko ett självständigt sultanat, men i praktiken höll landet med Storbritanniens godkännande på att förvandlas till fransk koloni. Genom att göra besök hos marockanske sultanen ville Wilhelmstrasse, vilket på samtidens tidningsspråk betydde regeringen i Berlin, visa hela Europa att Tyskland inte tänkte finna sig i Frankrikes och dess utrikesminister Théophile Delcassés påfund att inskränka tyskt inflytande på den afrikanska kontinenten. Théophile Delcassé, som från början var journalist, hade under 1890-talet varit en synnerligen aktiv fransk kolonialminister och vinnlagt sig om att utöka Frankrikes inflytande i världen. När han 1898 blivit utrikesminister byggde han upp ett nät av allianser, framför allt med Ryssland och 13


Storbritannien. Höjdpunkten var den entente cordiale som Frankrike ingick med Storbritannien i april 1904, en synnerligen hjärtlig allians. Just angående Marocko hade debatten i Europa varit livlig. Den sortens territoriella tvister, varnade den tyska socialistiska agitatorn Rosa Luxemburg, kunde driva in Europas stormakter i en allvarlig väpnad konflikt, kanske rentav världskrig. Mellan Frankrike och Storbritannien var hjärtligheten sent påkommen. Den gamla fiendskap som rått praktiskt taget sedan medeltiden hade skärpts under franska revolutionen och därefter under Napoleon Bonapartes styre. Så sent som på 1890-talet fruktade enligt Paul Kennedy, författare till The Rise and Fall of the Great Powers, ansvariga ministrar i London en fransk invasion tvärs över Engelska kanalen. Betydligt mer vänskaplig gentemot England var tyske kejsaren, inte minst när han besökte sin mormor, drottning Victoria, och efter hennes frånfälle sin morbror Edvard VII som 1901 hade övertagit tronen. Vilhelm II for gärna ut i tirader om hur de båda ”teutoniska”, det vill säga germanska, nationerna England och Tyskland tillsammans borde styra världen. Storbritannien skulle bestämma till havs, ansåg Vilhelm II. Tyskland skulle ha ansvaret på landbacken. ”Inte en mus skulle våga röra sig i Europa utan vår tillåtelse!” utbrast kejsaren på sitt ibland lite burdusa sätt. Lång före kejsarens besök hade världens större länder redan bestämt hur de skulle dela upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Även Sverige fick vara med när Tysklands 14


”järnkansler”, furst Otto von Bismarck, år 1884 inbjöd till en stor konferens i Berlin som brukar kallas den afrikanska huggsexan (the scramble for Africa). Vid konferensen styckade deltagarna på kartan upp kontinenten. Därefter vidtog en kapplöpning om att faktiskt erövra de territorier man kapat åt sig med linjal. Stor blev dramatiken i början av år 1896, när en fransk kapten, Jean-Baptiste Marchand, gav sig ut på en transafrikansk expedition från Brazzaville vid Kongoflodens utlopp i Atlanten fram till Sudan och Nilens källor. Helt uppenbart ville man i Paris skapa ett sammanhängande välde i Afrika, ett kolonialrike under fransk kontroll som skulle sträcka sig från Dakar i Västafrika till det östliga Djibouti vid Indiska oceanen. Än mer storvulna planer hade för Storbritanniens del den engelske entreprenören Cecil Rhodes som fick en hel afrikansk koloni, Rhodesia, uppkallad efter sig. Rhodes ville bygga en transkontinental järnväg från Kapstaden i söder till Kairo i norr och därmed befästa det anglosaxiska väldet över Afrika. Enligt Rhodes var anglosaxarna, det vill säga engelsmännen, världens bästa folkslag och borde, eventuellt tillsammans med tyskarna, bestämma över så stor del av världen som möjligt. Men det var inte bara europeiska imperiebyggare som konkurrerade om de afrikanska territorierna. I det som i dag är Etiopien samlade amharafolkets kung Menelik vid mitten av 1890-talet sina styrkor. På högslätten där han inom kort skulle grunda sin huvudstad Addis Abeba besegrade kungen först sina inhemska konkurrenter. Därefter omintet­ 15


gjorde han Italiens försök att göra Etiopien (som i Europa länge kallades Abessinien) till koloni. Med det stora slaget vid Adua år 1896, då de italienska trupperna besegrades, markerade Menelik sitt övertagande av hela det etiopiska territoriet så när som på kustregionen Eritrea som blev kvar i Italiens händer. I det väldiga Sudan, som tidigare varit lydrike under Egypten och därmed ingått i det växande brittiska imperiet, hade makten övertagits av Muhammed Ahmed, också kallad mahdin, en närmast messiansk gestalt som ledde religiösa krigare mot imperiemakten. År 1885 hade mahdins trupper erövrat Sudans huvudstad Khartoum och dödat dess engelske försvarare, general Charles Gordon, oftast benämnd ”Gordon pascha”, vars huvud spikades upp på en påle utanför stadsporten. Khartoums erövring var en chock för Storbritannien, men i London beslöt regeringen att hämnas och återta kontrollen. Hämnden och återtagandet kom inte ögonblickligen utan först tretton år efter mahdins triumf och ”Gordon paschas” död. År 1896, samtidigt som kapten Jean-Baptiste Marchand inledde sin marsch tvärs genom Afrika, lämnade den brittiske generalen Horatio Herbert Kitchener Egypten och drog söder­ut med sina trupper för att slå ned mahdins uppror. Under den arabiska titeln sirdar var Kitchener befälhavare för det brittiskkontrollerade Egyptens krigsmakt. Sin vana trogen gick Kitchener systematiskt till väga. Han inledde fälttåget med att bygga en järnväg. Den kom att sträcka sig genom fyrtio mil öken från Wadi Halfa vid Nilen fram till 16


staden Abu Hamed som kontrollerades av mahdisterna. Efter att ha erövrat Abu Hamed och dess grannstad Berber byggde Kitchener ytterligare 25 mil järnväg fram till staden Atbara där mahdisterna hade en av sina starkaste ställningar. Atbara intogs i april 1898. Därefter fortsatte Kitchener mot Khartoum och dess nybyggda tvillingstad Omdurman. Den 2 september 1898 krossades vid Omdurman mahdins armé på 60 000 man. Avgörande var ett mycket effektivt nytt vapen, den automatiska kulspruta som uppfunnits år 1883 av den amerikanske ingenjören Hiram Maxim. Mahdisternas kalif Abdullahi, som efterträtt den redan framlidne mahdin, flydde. Mahdins lik grävdes upp och kastades i Nilen. Kitchener behöll hans skalle som souvenir. Det grav­monument som mahdins trogna byggt åt sin ledare förstördes. Kitchener hade därmed även hämnats mordet på Charles Gordon, även kallad ”Gordon pascha”. I och med att han krossat mahdins försvar av Sudan blev Kitchener Storbritanniens nationalhjälte redan i livstiden. Under första världskriget gick han som engelsk krigsminister till botten i Nordsjön, när hans kryssare sänktes av torpeder från en tysk ubåt. Det är Kitcheners porträtt med jättelika knävelborrar man ser på första världskrigets brittiska rekryteringsaffischer. Erövringen av Sudan och krossandet av mahdins armé blev förspel till en historisk konfrontation mellan de konkurrerande stormakterna Frankrike och Storbritannien. Konfrontationen ägde rum vid Fashoda, en liten stad i södra Egypten, intill Vita Nilen, den ena av Nilens källfloder. Där 17


stod den 18 september 1898 det brittiska imperiets främste militäre representant, Lord Kitchener, och den franske kaptenen Jean-Baptiste Marchand öga mot öga. Två år tidigare hade kapten Marchand inlett sin marsch tvärs genom Afrika. Fashoda nådde han den 10 juli 1898 med sin vid det laget ganska uttröttade och tilltufsade styrka. Den bestod av ett dussin franska officerare och ett hundratal senegalesiska soldater som mödosamt tagit sig över kontinenten. I Fashoda hissade kapten Marchand den franska trikoloren över den förfallna egyptiska fästning som höjde sig över Nilen. Därmed ansåg Marchand att han, enligt den sedvänja som utvecklats och accepterats under 1800-talets europeiska expansion, hade annekterat hela området å franska statens vägnar. Men det ansåg inte Kitchener. Från slaget vid Omdurman hade Kitchener samlat en transportflottilj med 2 000 man och med den styrkan fortsatt vattenledes uppför Vita Nilen. Plötsligt låg brittiska fartyg vid flodstranden nedanför fästningen. Kitchener bjöd kapten Marchand att komma ombord. Det var, förklarade Kitchener, hans uppdrag och hans avsikt att hissa Egyptens och därmed brittiska imperiets fana över fästningen. Detta motsatte sig den franske kaptenen. Om det laddade mötet berättar Marchand själv i sina memoarer: – Ni förstår väl (yttrade Kitchener) att det här kan betyda krig mellan Frankrike och England? Jag bugade mig utan att svara. General Kitchener reste sig. Han var mycket blek. Jag reste mig också. Kitche18


ner kastade en blick på sina två tusen man och därefter på min fästning på vars vallar bajonetterna glimmade. – Vi är starkast, sade han så. – Det kan endast en strid avgöra, herr general! – Det har ni rätt i, sade engelsmannen. Tycker ni inte vi ska ta oss en whisky och soda? på det personliga planet avlöpte mötet mellan kapten Marchand och Lord Kitchener utan handgemäng. Men under ett par månader år 1898 föreföll Frankrike och Storbritannien redo att gå i krig mot varandra. I Fashoda, en till synes betydelselös plats långt borta i Afrika, stod två konkurrerande imperier ansikte mot ansikte. Slutligen bestämde sig Théophile Delcassé, nyligen utnämnd till fransk utrikesminister, för ett överraskande drag. Frankrike gav den 4 november 1898 vika. Kapten Marchand fick med harm i hjärtat stryka trikoloren från fästningen i Fashoda och lämna området med sin lilla truppstyrka. ”Ni har glömt Marchand!” utropade indignerade fransmän till ansvariga politiker i Paris. Det hade man inte gjort, men fransk inrikespolitik hade fått landets utrikespolitik att hamna i bakgrunden. Den fransk-brittiska konfrontationen i Afrika skymdes av en pågående inhemsk skandal, nämligen Dreyfusaffären. Den franske officeren Alfred Dreyfus som var av judisk börd hade åtalats och dömts för spionage för Tyskland. Han degraderades och skickades till en fransk fångkoloni, ”Djävulsön” utanför Cayenne i Västindien. Inte förrän efter se19


kelskiftet, inte minst sedan den uppburne författaren Émile Zola slagit till med brandartikeln J’accuse – Jag anklagar, blev Dreyfus friad och erhöll upprättelse. Det som i historieböckerna kallas Fashodaincidenten överskuggades alltså av Dreyfusaffären. Frankrike var delat. De som ville kämpa för franska intressen i Afrika kunde inte vända opinionen till sin fördel. Utrikesminister Delcassés diplomatiska reträtt innebar att händelserna i Fashoda inte resulterade i ett fransk-brittiskt krig om Afrika utan blev inledningen till ömsesidig förståelse mellan de två imperie­ makterna, en hjärtlighet som 1904 befästes i deras entente cordiale. Genom att ge upp i Fashoda hade Frankrike skrinlagt sin ambition att bygga ett afrikanskt kolonialvälde från kust till kust. I praktiken hade man därmed erkänt brittisk kontroll av Egypten och Sudan. Nu var det Marocko det gällde. Utrikesminister Delcassé hade vunnit Englands stöd för att Marocko skulle ses som franskt revir. I protest arrangerade tyska utrikesdepartementet, Auswärtiges Amt i Berlin, den kejserliga landstigningen i Tanger den 31 mars 1905. Kejsarens besök i Tanger varade i knappt två timmar. Men på den korta tiden hann Vilhelm II tillkännage sin kejserliga åsikt att marockanske sultanen måtte behandlas som fri härskare över ett fritt land. Med detta fria land ville Tyskland förhandla utan mellanhänder och utan fransk kontroll. Så uppmuntrad blev sultanen att han tillbakavisade de krav på underkastelse som framförts av Frankrikes utrikesminister. I stället för att Frankrike helt sonika skulle överta Marocko 20


föreslog sultanen med tysk uppbackning att det skulle hållas en internationell konferens om landets framtid. Följande år, 1906, hölls verkligen i Algeciras på Spaniens sydkust en internationell konferens om Marocko. Men varken för sultanen eller hans tyska supportrar blev den särskilt framgångsrik. Utöver en formell deklaration att handeln med Marocko inte skulle få övergå till att bli franskt monopol utan vara öppen för alla länder vann marockanske sultanen och Tyskland egentligen ingenting. Formellt bekräftade konferensen i Algeciras Marockos självständighet, men samtidigt tillerkändes Frankrike och Spanien fullständig kontroll över Marockos polis, Marockos tullverk och marockanska riksbanken. Dessutom uppdrogs åt fransk och spansk militär att kontrollera den omfattande vapenförsäljning som bedrevs till vad som kallades ”främlingsfientliga upprorsmän”. Med främlingsfientliga upprorsmän syftade man på det inhemska marockanska motstånd som levererades av Mulai Ahmed el Raisuni (också kallad Raisuli). I egenskap av ättling till profeten Muhammed ansåg han sig vara rättmätig härskare över Marocko, och han kämpade länge mot sultan Abdelazis i Tanger. I fyra år satt Raisuni fängslad, fastkedjad vid väggen i sin cell men svalt inte, eftersom släkt och vänner tilläts förse honom med mat. När han slutligen frigetts i en allmän amnesti fortsatte han sin kamp som han finansierade genom en rad spektakulära kidnappningar av marockanska officerare och dessutom bemärkta européer och amerikaner. 21


När Raisuni kidnappade den i Tanger bosatta grek-amerikanske affärsmannen Ion Perdicaris och dennes styvson, blev det förstasidesrubriker i USA:s tidningar. President Theodore Roosevelt såg det som en ypperlig chans att befästa sitt anseende och bli omvald hösten 1904. Roosevelt sände sju amerikanska krigsfartyg till Marockos kust och hotade med landstigning, om sultan Abdelaziz inte tillgodosåg Raisunis krav på en gigantisk lösensumma. Pedicaris släpptes omsider. I sin fångenskap tycks han ha utvecklat en genuin vänskap med sin kidnappare Raisuni som ofta framställs som en kultiverad gentleman. I Hollywoodfilmen The Wind and the Lion från år 1975 spelas Raisuni av Sean Connery, mera känd som James Bond, och för att göra det hela än mer romantiskt har kidnappningsoffren förvandlats till en grekisk kvinna, Eden Pedecaris (i filmen spelad av Candice Bergen) och hennes två barn. I filmen utkämpar amerikanska marinsoldater ursinniga strider med marockaner. I den mer banala verkligheten räckte det med hot. De krigsfartyg president Roosevelt skickat blev kvar på havet utanför Marocko. De amerikans­ ka marinsoldaterna landsteg aldrig. det kejserliga tyskland fann sig isolerat. Konferensen i Algeciras bekräftade i praktiken det franska inflytande över Marocko som tyske kejsaren med sitt två timmar långa strandhugg i Tanger velat avvärja. Det blev, menar stor­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­ makts­historikern Paul Kennedy, smärtsamt tydligt att tysk diplomati inte längre ägde den kraft som uppvisats på järn22

Profile for Smakprov Media AB

9789187263156  

9789187263156  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded