9789173517461

h t e b a z i ElLesley Pearse Översättning: Yvonne Hjelm

Pearse Gypsy.indd 3

11-03-28 15.00.04

Kapitel ett 1893, Liverpool ”Sluta spela den där djävulsmusiken och kom och hjälp mig”, ropade Alice Bolton argt från köket.

Femtonåriga Beth log åt sin mors beskrivning av hennes fiolspel och var frestad att fortsätta ännu högre och intensivare.

Men Alice hade varit väldigt irriterad den sista tiden och skulle kanske komma in och ta fiolen ifrån henne, så Beth lade tillbaka den i sitt slitna fodral. Hon gjorde som hon blivit tillsagd och lämnade salongen.

Just när hon kom ut i köket hördes en dov duns, åtföljd av ljudet av tunga, fallande föemål från butiken på bottenvåningen. ”Vad i all världen var det där?” utbrast Alice och vände sig bort från spisen med tekannan i handen. ”Jag antar att pappa råkade välta något”, svarade Beth. ”Nå, stå inte bara där, gå och se efter”, snäste hennes mor.

Beth gick ut på trappavsatsen och kikade ned i trappan som ledde till butiken. Hon kunde höra något rulla runt där nere, men inga av de svordomar som vanligtvis följde på något missöde. ”Pappa, är allt bra?” ropade hon.

Det hade börjat skymma, och även om de ännu inte hade tänt gasbelysningen på övervåningen blev Beth förvånad när hon inte kunde se något ljus från butiken vid foten av trappan. Fadern var skomakare, och såg alltid till att tända sina lampor en god stund före det att dagsljuset försvann.

5

Pearse Gypsy.indd 5

11-03-28 15.00.04

”Vad har den drummeln ställt till med nu då?” hördes moderns röst från köket. ”Säg åt honom att sluta arbeta för i kväll.

Middagen är snart klar.”

På Church Street, en av Liverpools stora affärsgator, syntes inte många kärror eller vagnar efter sju på kvällen, så hennes far borde ha hört sin hustrus förolämpande kommentar klart och tydligt. När han inte svarade tänkte Beth att han måste ha gått till dasset på gården, och att en vilsekommen katt hade slunkit in i butiken och slagit omkull något. Senast detta inträffade hade en burk lim runnit ut över hela golvet och det hade tagit timmar att få bort allt, så hon skyndade sig ned för att se efter.

Hennes far hade inte gått ut på gården, eftersom dörren dit var reglad på insidan, och när hon fortsatte in i butiken låg den i halvmörker med fönstrens rullgardiner neddragna. ”Pappa, var är du?” hojtade hon. ”Vad var det för oväsen vi hörde?”

Någon katt syntes inte till och allting såg ut som det brukade göra varje kväll. Dörren mot gatan var låst och reglad, golvet var sopat, arbetsbänken städad och faderns läderförkläde hängde på sin plats.

Förbryllad vände sig Beth mot rummet där han förvarade sitt läder, sina mallar och annan utrustning. Han måste vara där inne, men hon kunde inte begripa hur han kunde se någonting med dörren stängd, för till och med i fullt dagsljus låg rummet i halvdunkel.

En konstig känsla grep henne, som en föraning, och hon kände stickningar i huden. Hon önskade att hennes bror Sam hade varit hemma. Men han hade gått för att leverera ett par kängor till en kund och det skulle dröja innan han var tillbaka. Hon ville inte ropa till sin mor och riskera att få en örfil för att hon var ”full av fantasier”, ett uttryck som Alice alltid använde när hon tyckte att Beth överdrev. Alice ansåg att en femtonåring i första hand borde tänka på att bli en god husmor. ”Pappa!” ropade Beth och vred om handtaget på dörren till förrådsrummet. Den gick bara att öppna en liten springa, nå6

Pearse Gypsy.indd 6

11-03-28 15.00.04

got tog emot. Hon satte axeln emot dörren och sköt på. Ett skrapande ljud hördes, som om en stol eller låda blockerade ingången. Hon sköt på hårdare så att hon kunde se in i rummet. Det var för mörkt för att hon skulle kunna urskilja något, men hon visste att fadern var där inne; hon kände hans bekanta doft – en blandning av lim, läder och piptobak. ”Pappa! Vad gör du här inne i mörkret?” utbrast hon, men i samma ögonblick slog det henne att han kunde ha fått något i huvudet och svimmat. I panik rusade hon ut i butiken för att tända gasljuset. Innan lågan ens fick liv och fyllde lokalen med ett mjukt ljus var hon tillbaka i förrådsrummet.

Under några sekunder betraktade hon vad som såg ut att vara en stor säck av läder framför förrådets fönster, men när ljuset efter hand blev starkare såg hon att det inte var någon säck. Det var hennes far.

Han hängde från en av krokarna i taket med ett rep runt halsen.

Beth skrek ofrivilligt och tog ett steg bakåt i fasa. Faderns huvud hade dinglat åt ena sidan, ögonen stirrade och hans mun var vidöppen som i ett ljudlöst skrik. Han såg ut som en stor, grotesk docka.

Det var bara alltför tydligt nu vad det var för ljud de hade hört tidigare. När han sparkade bort stolen han stått på hade den i sin tur slagit omkull en låda med stuvbitar, skokräm och läderfärg på golvet.

Det var i början av maj, och bara några timmar tidigare hade Beth muttrat för sig själv när hon gick till biblioteket över att fadern inte hade velat att hon skulle söka arbete. Hon hade slutat skolan året innan, men han envisades med att ”fint folks” döttrar stannade hemma och hjälpte sina mödrar innan de gifte sig.

Sam, hennes ett år äldre bror, var också missnöjd eftersom han måste gå i lära hos sin far. Sam hade hellre velat bli sjöman, eller kanske hamnarbetare eller svetsare – bara han fick vara ute i det fria och arbeta tillsammans med andra unga män.

Men fadern brukade peka på skylten ovanför dörren, där det 7

Pearse Gypsy.indd 7

11-03-28 15.00.04

stod ”Bolton & Son, skomakare”, och tog för givet att Sam var lika stolt över att vara ”Sonen” som han själv hade varit när hans egen far låtit tillverka skylten.

Trots frustrationen över att få sina liv utstakade förstod både Beth och Sam skälen bakom. Deras farföräldrar hade kommit till Liverpool 1847, efter att ha flytt hungersnöden på Irland där potatispesten härjade. I flera år bodde de i en fuktig källare i Maiden’s Green, en av de många ökända slumområdena i staden.

Frank, Beths och Sams far, föddes där året efter ankomsten till England. Hans tidigaste minnen var hur hans far gick från dörr till dörr i de mer välmående delarna av Liverpool med sin lilla kärra för att fråga om det fanns skor eller kängor att laga, och att hans mor varje dag gick för att tvätta hos någon familj.

När Frank var sju år hjälpte han båda sina föräldrar genom att samla in och lämna tillbaka skor åt sin far och sköta veven till mangeln åt sin mor. Han fick inpräntat i sig, även när han var hungrig, frusen och trött, att den enda vägen ut ur fattigdomen var att arbeta hårt tills de hade sparat tillräckligt för att kunna skaffa sig ett eget litet skomakeri.

Alice, Beths och Sams mor, hade haft en lika svår barndom, eftersom hon var hittebarn och hade vuxit upp på barnhem. Vid tolv års ålder måste hon börja arbeta som kökspiga, och hennes berättelser om det hårda arbetet och den grymma behandling hon fick lät som något ur en mardröm i Beths öron.

Frank var tjugotre när han mötte den sextonåriga Alice, och vid det laget hade han och hans föräldrar en liten butik med två små rum ovanpå. Alice sa ofta med ett leende att hennes bröllopsdag var den lyckligaste dagen i hennes liv, då hon kunde flytta in till Frank och hans föräldrar. Hon måste fortfarande arbeta lika hårt men det hade hon ingenting emot, för snart skulle de kunna flytta till en större butik, med såväl egen tillverkning av skor som reparationer.

Deras slit lönade sig och förde dem hit till Church Street, med två våningar ovanpå butiken, och där både Sam och Elizabeth, som kallades Beth, föddes. Beth mindes inte sin farmor, eftersom 8

Pearse Gypsy.indd 8

11-03-28 15.00.04

hon dött när Beth bara var en baby, men hon hade avgudat sin farfar som hade lärt henne spela fiol.

Sedan farfaderns död fem år tidigare hade hennes far fått rykte om sig att vara en skicklig skomakare. Flera av hans kunder tillhörde de förmögnaste i Liverpool. Han arbetade fortfarande lika hårt, från gryningen tills det började skymma, och de flesta kvällar somnade han strax efter middagen, men fram till i kväll hade Beth alltid trott att han var lycklig. ”Vad i hela friden är det som händer där nere? Jag hörde hur du skrek”, sa hennes mor vresigt uppifrån trappavsatsen. ”Är det en råtta nu igen?”

Beth ryckte till. Trots att hon var chockad och skräckslagen var hennes första instinkt att skydda sin mor. ”Stanna där uppe”, ropade hon tillbaka. ”Jag går och hämtar mr Craven.” ”Du kan inte störa grannarna mitt i middagen. Din far måste väl kunna ta hand om saken?”

Beth visste inte vad hon skulle svara, så hon gick mot trappan och tittade upp på modern medan hon hoppades att hon skulle komma på något.

Alice Bolton var trettioåtta men såg mycket yngre ut. Hon var småväxt och finlemmad, hade blont hår och stora ljusblå ögon.

Hennes fina drag och ljusa hy gav ett intryck av skörhet.

Sam hade ärvt hennes blonda hår och blå ögon, men han var nästan en och åttio och hade sin fars styrka och skarpa drag.

Det sades att Beth var en kopia av sin irländska farmor, med sitt lockiga, mörka hår, mörkblå ögon och sin frispråkighet, som nog skulle försätta henne i knipa en vacker dag. ”För Guds skull, stå inte där som en dumsnut”, uppmanade Alice. ”Säg åt din far att komma upp nu, annars blir middagen förstörd.”

Beth svalde, alltför medveten om att hon inte kunde skjuta upp det oundvikliga. ”Han kan inte komma, mamma.” Orden kom plötsligt forsande. ”Han är död.”

9

Pearse Gypsy.indd 9

11-03-28 15.00.04

Hennes mor tog aldrig någonting till sig med en gång. Det gjorde hon inte nu heller, hon stirrade bara tomt på Beth. ”Han har hängt sig, mamma”, sade Beth och försökte hålla tillbaka tårarna och rädslan som steg i henne. ”Det var därför jag ville gå och hämta mr Craven. Gå tillbaka till köket igen.” ”Han kan inte vara död, det är omöjligt. Det var inget fel på honom när han kom upp till teet.”

Beth höll tillbaka sin impuls att skrika, att ge luft åt det hon kände så att hela huset rämnade, och moderns misstro fick henne nästan att tappa kontrollen. Ändå hade modern rätt, hennes far hade uppträtt fullkomligt normalt vid tedags. Han hade sagt att kumminkakan var god och att kängorna till mr Greville var klara.

Det verkade omöjligt att han hade gått ned igen, avslutat arbetet för dagen, städat arbetsbänken och sedan lugnt tagit sitt liv medan hans fru och dotter befann sig på övervåningen. ”Han är död, mamma. Han har hängt sig i förrådsrummet”, sade Beth kort.

Modern skakade på huvudet och började gå nedför trappan. ”Du är en elak flicka, som hittar på sådana saker”, sa hon upprört och sköt undan Beth vid foten av trappan. ”Jag får ta itu med dig senare.”

Beth grep hennes arm och försökte hindra henne från att gå in i butiken. ”Du får inte gå in dit, mamma”, bönade hon. ”Det är så hemskt.”

Men Alice lät sig inte avskräckas; hon knuffade undan Beth, rusade fram till förrådsrummet och ryckte upp dörren. Synen som mötte henne fick henne att uppge ett skrik som genljöd i hela huset, tills det upphörde tvärt när hon föll avsvimmad till golvet.

När Sam kom hem en timme senare fann han inte butiken i mörker som väntat. Genom fönstret såg han den rundlagde doktor Gillespie och den kraftige mr Craven, deras granne, men redan innan de öppnade dörren för honom visste han att något allvarligt hade hänt.

10

Pearse Gypsy.indd 10

11-03-28 15.00.04

Det var doktorn som förklarade att Beth hade rusat till mr Craven när modern hade kollapsat. Mr Craven skickade sin son att hämta läkaren, som sedan följde med Beth tillbaka och tog ned faderns kropp. När doktor Gillespie kom bad han Beth att hjälpa modern upp på övervåningen, ge henne lite konjak och bädda ned henne.

Sam var en lång och gänglig pojke på sexton år. Nyheten fick honom nu att svaja till, färgen försvann från hans ansikte och det verkade som om han också skulle svimma. Faderns kropp låg på golvet, täckt med en filt. Bara hans ena hand, fläckad av brun läderfärg, var synlig. Hade det inte varit för den skulle Sam antagligen inte ha trott på de båda männen, men hans fars hand var lika bekant för honom som hans egen.

Han frågade varför hans far hade gjort en sådan sak, men de hade inget svar att ge. Mr Craven kliade sig i huvudet och sade att det var ett mysterium, för så sent som samma morgon hade han tittat in till Frank i butiken för en pratstund, och Frank hade varit på gott humör. Även doktor Gillespie var förvånad och talade om hur respekterad Frank var i området. Det var tydligt att de båda var lika förstämda och chockade som Sam. Doktorn grep Sams båda händer och såg på honom. ”Vagnen från bårhuset är snart här”, sade han stilla. ”I sådan här fall görs alltid en rättslig undersökning. Du måste bli mannen i huset nu, Sam, och ta hand om din mor och din syster.”

Det var som om en fallucka hade öppnat sig under Sams fötter och han hade hamnat på en helt främmande plats. Så länge han kunde minnas hade det funnits ordning och säkerhet i hans liv.

Han hade ofta ryggat för tristessen med de dagliga rutinerna; fadern som arbetade i butiken från sju på morgonen till sent på kvällen och modern som skötte hushållet på övervåningen. Ändå kände han sig trygg i förvissningen att hans hem skulle förbli som det alltid hade varit, och att han kunde återvända dit om han misslyckades med att skapa sig en mer spännande tillvaro.

11

Pearse Gypsy.indd 11

11-03-28 15.00.04

Men på ett ögonblick hade allt det invanda och säkra försvunnit.

Hur kunde en sådan anspråkslös och godhjärtad man bära på sådana demoner? Och varför hade inte de som stod honom närmast någonsin sett skymten av dem? Just den här morgonen hade Sam sett sin far gå till foten av trappan och lyssna när Beth spelade. Han sade ingenting, men hans ansikte lyste av stolthet över hennes talang. Senare, när Sam hade lagat ett par kängor, klappade Frank honom på axeln och berömde hans arbete.

Sam och Beth hade ofta sett hur kärleksfullt deras far hade betraktat deras mor, sett honom hålla och kyssa henne. Om de alla betydde så mycket för honom, varför ville han då lämna dem?

Och vad skulle hända med familjen nu, utan mannen som hade sörjt för dem – deras fasta punkt i tillvaron?

12

Pearse Gypsy.indd 12

11-03-28 15.00.04

Kapitel två

Farfarsklockan på trappavsatsen slog midnatt men Sam och Beth var fortfarande i köket, alltför omskakade och upprörda för att över huvud taget tänka på att gå och lägga sig. Franks kropp hade hämtats för flera timmar sedan, och Sam höll Beths hand medan hon än en gång berättade hur hon hade hittat fadern.

Då och då torkade Sam bort tårarna från hennes kinder med sin näsduk och strök henne tröstande över håret. På samma sätt sträckte Beth ut sin hand och smekte Sam över kinden när han överväldigades av sorg och vrede.

Doktor Gillespie hade gett deras mor något lugnande så att hon fick sova. Hon hade varit hysterisk och skrikit att någon måste ha låtit hänga Frank, för han skulle aldrig ha valt att lämna henne. Även om de båda barnen visste att ingen kunde vara inblandad i det som hade hänt på kvällen delade de hennes känslor. Deras föräldrar hade varit kärleksfulla och lyckliga. ”Doktorn frågade mig om det var några problem med affärerna”, sade Sam. Hans röst var ansträngd av förvirringen. ”Men det har jag svårt att tro. Vad jag vet så har inget ovanligt hänt de sista veckorna som skulle kunna förklara saken.” ”Kan det ha varit någon kund som har gjort honom upprörd?” frågade Beth.

Det hände att kunderna var krävande eller otrevliga. De klagade på att Frank inte kunde tillverka deras skor eller kängor 13

Pearse Gypsy.indd 13

11-03-28 15.00.04

tillräckligt snabbt, och när de kom för att hämta dem försökte de hitta fel på hans arbete för att få ett billigare pris. ”Det skulle han ha berättat. Och allt sådant brukade han ju klara av.” ”Du tror väl inte att det berodde på oss?” frågade Beth oroligt. ”Att jag klagade på att det var så tråkigt hemma, och att du alltid smet i väg till hamnen?”

Sam skakade på huvudet. ”Det tror jag inte. Jag hörde honom skratta en gång när han pratade om mig med en kund; sade att jag var en snäll grabb även om jag var uppe i det blå.

Och du har absolut inte gjort honom upprörd, han var stolt över dig.” ”Men hur ska vi reda oss nu?” frågade Beth. ”Du kan ju inte klara butiken själv!”

Det hade ofta påpekats hur olika Sam och Beth var. Inte bara till utseendet: den ena lång och blond, den andra liten och mörk.

De var även olika till sin natur.

Sam svävade bland molnen och levde i en drömvärld med fantastiska äventyr, rikedom och exotiska platser. Den ena dagen kunde han tillbringa nere i hamnen och kasta längtansfulla blickar på de oceangående fartygen; den andra kunde han kika in genom grindarna till pampiga hus och förundras över hur de rika levde. Fastän han aldrig hade medgett det visste Beth att den verkliga orsaken till att han inte ville bli skomakare var att ingen blev rik eller fick uppleva äventyr på det sättet.

Beth var betydligt mer praktisk och förnuftig. Noggrant och ihärdigt utförde hon sina uppgifter. Hon var snabbtänkt, och läste böcker för att skaffa sig kunskaper hellre än att fly verkligheten. Ändå kunde hon förstå varför Sam levde i en fantasivärld, för hon hade sin fantasi, hon också – att få spela fiol för en stor publik som applåderade hänfört.

Det var förstås en ouppnåelig dröm. Även om hon hade fått lära sig spela klassisk violin, hade hon aldrig sett en kvinnlig violinist i en orkester. Irländsk och skotsk folkmusik var det hon spelade, melodier som förts vidare från hennes farfar, och 14

Pearse Gypsy.indd 14

11-03-28 15.00.04

de flesta ansåg att det var musik som lämpade sig bäst som underhållning på ruffiga pubar.

Trots olikheterna mellan Beth och Sam stod de varandra mycket nära. Det skilde bara ett år mellan dem, och de hade nästan blivit som jämnåriga kamrater, eftersom de inte hade fått lov att leka ute på gatan som barnen i grannskapet.

Sam reste sig från stolen och ställde sig på knä bredvid Beth. ”Jag ska ta hand om dig och mamma. Vi klarar oss på något sätt”, sade han.

Under dagarna som följde pendlade Beths känslor mellan för­ lamande sorg och ilska. Hon hade aldrig upplevt en dag utan sin far, han hade varit lika konstant som farfarsklockans timslag. Den gänglige, fyrtiofemårige mannen, med grått hår som börjat bli tunnare, en omsorgsfullt trimmad mustach och en ganska framträdande näsa, var gladlynt och, tyckte hon, lätt att avläsa som en bok.

Han kanske inte hade varit så öppen med sin känslor – en lätt klapp på axeln var hans sätt att visa kärlek och uppskattning – men han hade aldrig varit en frånvarande figur som så många andra fäder. Han såg gärna att hon kom ned till butiken och småpratade medan han arbetade; han hade alltid varit intresserad av vad hon läste, och hennes musik.

Men nu var det som om hon inte hade känt sin far. Hur kunde han komma upp till köket och dricka te med sin fru och dotter medan han hela tiden hade för avsikt att lugnt gå ned igen, avsluta dagens arbete och sedan hänga sig?

Han hade pratat om ett par knäppkängor som en dam hade beställt samma morgon, och skrattat, eftersom hon ville ha ett par ljusblå som skulle passa hennes nya klänning. Han hade påpekat att de kängorna inte skulle klara smutsen på Liverpools gator särskilt länge. Varför skulle han säga något sådant om han aldrig hade tänkt påbörja arbetet? Om han hade dött av en hjärtattack, eller blivit överkörd av en vagn när han korsade gatan skulle det också ha varit fruktansvärt, men ingen av dem skulle ha känt sig förrådd på samma sätt.

15

Pearse Gypsy.indd 15

11-03-28 15.00.04

Deras mor ville inte sluta gråta. Hon låg bara i sängen, vägrade att äta och lät dem inte ens dra ifrån gardinerna och släppa in lite ljus. Sam var som en förvirrad, osalig ande, övertygad om att skulden låg hos honom och hans brist på entusiasm över skomakaryrket.

Bara några av deras grannar hade kommit för att beklaga sorgen, och Beth misstänkte att det verkliga skälet till deras besök var nyfikenhet. Fader Reilly hade hälsat på, och även om han hade varit vänlig, hade han även varit snar att meddela att Frank Bolton inte kunde begravas i vigd jord, eftersom det var en allvarlig synd att ta sitt liv.

Resultatet av den rättsliga prövningen skulle komma i tidningarna, där deras vänner och grannar skulle ta del av den och sedan undvika familjen. Beth tyckte att det var både grymt och fegt av hennes far att göra så mot dem. Och hon var rädd för att hennes mor aldrig mer skulle vilja lämna huset.

Fem dagar efter faderns död var Beth i salongen, i färd med att sy svarta klänningar till sig själv och modern. Utanför sken solen men gardinerna var fördragna som vanligt och ljuset var så svagt att hon knappt kunde trä på nålen.

Beth hade alltid tyckt om att sy, men utan moderns hjälp blev hon tvungen att leta fram mönstren, klippa till tyget på det stora bordet och sy klänningarna själv, för utan passande sorgkläder skulle deras skam bli ännu större.

Hon längtade efter att ta fram fiolen, så att hon kunde söka tröst i musiken. Men det var inte passande att hantera ett instrument så snart efter ett dödsfall. Irriterat lade hon ifrån sig syarbetet och gick fram till fönstret. Genom en glipa i gardinerna kikade hon ut på aktiviteten på Church Street. Som vanligt var där fullt med folk. Bussar, droskor, kärror och vagnar åstadkom högar med hästspillning som gav ifrån sig en skarpare lukt än vanligt i det varma solskenet. Förnäma damer i eleganta klänningar och fina hattar promenerade arm i arm med herrar i stärk­kragar och hög hatt. Där fanns matronlika hushållerskor i 16

Pearse Gypsy.indd 16

11-03-28 15.00.04

strikta, mörka kläder bärande på korgar med frukt eller grön­ saker och här och där sågs unga flickor, kanske tjänsteflickor på sin lediga eftermiddag, som drömmande tittade i skyltfönstren.

Men där fanns också gott om fattiga. En enbent man på kryckor tiggde utanför Bunney’s, butiken i korsningen som i folkmun var känd som Holy Corner, eftersom Lord Street, Paradise, Chapel och Church Street alla möttes där. Kvinnor i luggslitna kläder bar på spädbarn med lite äldre syskon i släptåg, barfota gatubarn med rufsigt hår och smutsiga ansikten drev omkring, kanske med förhoppningen att kunna sno åt sig något.

Det var kö till slaktaren mitt emot, och kvinnorna såg ut att njuta av det varma vädret. De småpratade lojt med varandra i väntan på sin tur. Medan Beth betraktade dem vände sig två av kvinnorna om och kastade en blick upp mot fönstren ovanför skomakeriet, och hon insåg att de just hade fått höra att sko­ makaren hade hängt sig. Tårar vällde upp i ögonen, för hon visste att skvallret skulle ta fart efter begravningen. Människor kunde vara så grymma, och gotta sig åt andras olycka. Inom sig hörde hon dem säga att familjen Bolton alltid hade sett sig som lite förmer, och det var säkert skulder som gjort att Frank tagit livet av sig. Beth önskade nästan att det hade varit orsaken, det skulle vara mer begripligt.

Hon vände sig bort från fönstret och såg sig om i salongen som var hennes mors stolthet och glädje. Allting, från den mönstrade mattan och porslinshundarna på var sida om den öppna spisen till de strama, obekväma fåtöljerna med knappar i ryggen och de tunga, gobelängliknande gardinerna, var kopior av saker som Alice hade sett i huset där hon arbetat som kökspiga. Hon ville också ha ett piano, som sex karlar hade blivit tvungna att hissa upp och baxa in genom salongens fönster. Ingen av föräldrarna kunde spela på det men för hennes mor var pianot ett tecken på förfining, så Beth måste lära sig. Beth var övertygad om att modern hoppades att hon skulle överge fiolen, som hon betraktade som lite vulgär.

17

Pearse Gypsy.indd 17

11-03-28 15.00.05

Fastän Beth ofta kände sig sårad av sin mors inställning till hennes älskade fiol blev hon mycket glad när Alice fann miss Clarkson, som skulle ge henne pianolektioner. Hon var en trettio­ årig ungmö, med grått hår och ett öga som skelade, men hon var en inspirerande kvinna. Förutom att lära Beth läsa noter och spela piano, öppnade hon en helt ny värld för henne, av böcker, musik och tankar.

Under fem år var miss Clarkson hennes lärare, vän och förtrogna. Miss Clarkson älskade att höra Beth spela fiol såväl som piano, hon tog med sig böcker som hon tyckte Beth skulle läsa, ökade hennes kunskaper om all slags musik och tog henne ibland med på konserter. Men det som Beth tyckte bäst om hos henne var att hon inte var lika trångsynt som hennes mor. Miss Clarkson tyckte absolut att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män; kunna rösta, skaffa sig en god utbildning eller ett yrke de själva valt.

Beth önskade att miss Clarkson fortfarande hade varit kvar i Liverpool. Hon var den enda som skulle ha kunnat hjälpa henne och Sam att förstå varför deras far hade gjort något så fruktans­ värt. Men hon hade emigrerat till Amerika därför att hon kände sig kvävd av hyckleriet, klasstänkandet och svårigheten för kvinnor att ta sig fram i England. ”Jag kommer att sakna dig, Beth”, sade hon med ett resignerat leende när de tog adjö av varandra. ”Inte bara för att du är min mest begåvade elev, utan för att du är livlig och modig och alltid så entusiastisk. Lova mig att du inte kommer att gifta dig med första, bästa man som friar till dig, bara för att få ett eget hem.

De flesta ser äktenskapet som något heligt, men så blir det inte om du väljer fel man. Och håll fast vid musiken. Den kommer att lyfta dig och ge dig möjlighet att få uttrycka dig fritt, och det behöver en flicka som du.”

Beth upptäckte att miss Clarkson hade rätt om musiken. Den förflyttade henne till en plats där moderns tjat om jordnära hushållsbestyr inte kunde nå henne, till en värld där glädje, frihet och spänning inte belönades med en fnysning.

18

Pearse Gypsy.indd 18

11-03-28 15.00.05

Sorgligt nog hade hennes mor aldrig förstått detta. Hon skröt gärna om sin dotters talang för grannarna men lyssnade egentligen inte när hon spelade piano, och hon avskydde fiolen. Fadern, däremot, uppskattade när han på söndagskvällarna fick njuta av hennes pianostycken – Chopin var hans favorit – men han blev lika glad när hon spelade och sjöng populära sånger från varietéteatrarna. Men också för honom var fiolen ett litet orosmoln, kanske för att den påminde honom om hans barndom, och han var rädd för att de vilda irländska jiggarna som hans far hade lärt Beth skulle göra att hon hamnade i dåligt sällskap.

Beth hörde Sam komma uppför trappan. Hon började sy igen, och hörde honom därefter titta in till modern i hennes rum bred­vid köket. Några minuter senare kom han in i salongen.

Han såg blek och härjad ut. ”Coronern lämnar ut pappas kropp i morgon”, sade han. ”Han hittade ingenting som kunde förklara varför han gjorde det, och han var inte sjuk. Men nu kan vi i alla fall begrava pappa.” ”Har du berättat det för mamma?” frågade Beth.

Sam nickade uppgivet. ”Hon gråter fortfarande. Det verkar som om hon aldrig kommer att sluta.” ”Kanske efter begravningen”, sade Beth med mer optimism än hon egentligen kände. ”Jag måste få henne att prova den här klänningen snart. Hoppas att hon inte ställer till med en ny scen.” ”Jag såg mrs Craven utanför. Hon sa att hon tänkte komma hit senare och försöka prata med henne, kanske kan du ge henne klänningen då. Hur dåligt mamma än mår så vill hon inte att grannarna ska tro att hon har lämnat allt ansvar till oss.”

Beth hörde bitterheten i Sams röst och reste sig för att krama om honom. Han hade varit i butiken från gryning till skymning och tagit hand om de reparationer som återstod, och hon visste hur rädd och orolig han var. ”Du sade att vi skulle klara oss den där natten när det hände, och det ska vi också”, tröstade Beth. ”Jag har en känsla av att mamma vet varför han gjorde det”, sade Sam tyst, och lutade hakan mot hennes huvud. ”Jag har gått 19

Pearse Gypsy.indd 19

11-03-28 15.00.05

igenom räkenskaperna, och även om det inte fanns så mycket pengar var han inte i knipa på något sätt. Han gick aldrig ut, han varken drack eller spelade, och vi kan nog vara helt säkra på att han inte hade någon annan kvinna. Det måste ha något att göra med mamma.” ”Tänk inte så, Sam”, sade Beth bedjande. ”Det hjälper inte att lägga skulden på henne.”

Sam tog ett fast grepp om hennes armar och såg henne i ögonen. ”Förstår du inte att allt blir annorlunda nu?” sade han häftigt. ”Vi kommer att bli fattiga. Jag önskar att jag kunde lova att vi kan fortsätta med butiken, men jag kan bara göra reparationer. Det krävs mycket mer kunskap för att kunna göra kängor och skor, det som pappa tjänade pengar på. Jag blir tvungen att skaffa ett annat jobb, men det kommer inte att vara tillräckligt för att vi ska klara oss alla tre.” ”Jag kan också ta ett arbete”, sade Beth ivrigt. ”Vi klaras oss, Sam.” Han såg tvivlande på henne. ”Kanske vi måste flytta, eller hyra ut ett rum. Vi kan inte leva som vi har gjort tidigare.”

Beth kände hur vreden flammade upp inom henne igen. I hela sitt liv hade hon hört sin far säga att han ville att hon och Sam skulle få det han hade gått miste om. Han fick henne att tro att de var fint folk, ett snäpp bättre än de flesta av sina grannar.

Men han hade skämt ut och ruinerat dem utan att de kunde för­stå varför.

20

Pearse Gypsy.indd 20

11-03-28 15.00.05

Kapitel tre

Medan Beth dukade bordet till middagen iakttog hon sin mor som rörde i en gryta på spisen. Som vanligt hade hon dragit sig tillbaka till sin egen värld, knappt medveten om att hennes dotter befann sig i samma rum.

Tre månader hade gått sedan hon blev änka, men hennes sinnesstämning hade inte förändrats. Hon tvättade, lagade mat och städade så som hon alltid hade gjort men hon pratade bara när hon blev tilltalad och visade inget intresse för någon eller något.

Mrs Craven, den snälla grannkvinnan som varit ett sådant stöd vid faderns död, hade sagt att Beth och Sam inte skulle misströsta, för sorg påverkade människor på många olika sätt och deras mor skulle komma ut ur sitt skal när hon var redo.

Men för en månad sedan hade till och med mrs Craven tappat tålamodet när Alice hade bett henne gå när hon tittade förbi. ”Hennes ansikte var kallt som marmor! Jag fick riktig gåshud, det var som om hon inte kände mig alls”, sade hon indignerat till Beth, som också hade svårt att förlika sig med moderns behandling av den enda person som stöttat dem. Hon hade inte heller visat Sam någon uppskattning för allt han gjorde.

Sam hade arbetat hårt för att driva butiken vidare, men de som brukade lämna in sina skor och kängor på lagning slutade komma. Om det berodde på faderns självmord eller på att de inte 21

Pearse Gypsy.indd 21

11-03-28 15.00.05

var övertygade om att Sam kunde klara uppgiften, var oklart.

Så Sam hyrde ut butiken. Modern ryckte bara på axlarna när han berättade det.

För att vara en drömmare och tidigare nästan en latmask, tyckte Beth att hennes bror hade klarat uppgiften att sörja för familjen med glans. Pengarna för butiken täckte nästan hela hyran för huset, de behövde bara den extra summa som krävdes för att kunna stanna i våningen. Sam hade fått anställning som kontorist på ett rederi och bidrog med varje penny till deras för­sörj­ning. Deras mor borde höja honom till skyarna i stället för att ignorera honom.

Samma brist på reaktion fick Beth när hon lyckades få en plats i en trikåvarubutik. Modern frågade varken efter arbetstiderna eller lönen.

För någon tid sedan hade Sam anmärkt att det var som om deras mor hade ersatts av en trumpen hushållerska. Han sade det skämtsamt, men det var precis så det var, för hon lagade och serverade dem deras mat utan ett ord. Hon hade aldrig varit mycket för att konversera. Lite skvaller om grannarna räckte för henne, men hon hade alltid varit en god lyssnare och uppfattade genast varje förändring hos sina barn, tröstade om de var sjuka eller ledsna. Nu lade hon inte märke till om de var trötta eller hade dragit på sig en förkylning. Om någon av dem frågade vad hon hade gjort under dagen svarade hon korthugget: ”Jag har tvättat” eller ”Jag bytte sängkläder.” Beth kokade inombords och ville skrika att modern fortfarande hade henne, Sam och hemmet som hon älskade medan hennes barns tillvaro hade vänts upp och ned. Sam satt vid ett skrivbord tio timmar om dagen, och var tvungen att lyda minsta vink från män som behandlade honom som luft. Han kunde inte gå ned till hamnen en stund som han brukade göra; varje penny han tjänade behövdes.

Beth hade visserligen velat arbeta i en butik, men hon upptäckte snart att platsen hos Hooley’s Trikåvaror inte var som hon hade föreställt sig. Hon och de andra expediterna måste varje morgon ställa sig på rad för att visa att deras naglar var rena 22

Pearse Gypsy.indd 22

11-03-28 15.00.05

och att deras kängor var putsade. Några hårslingor som slitit sig sågs som en allvarlig förseelse. Kunderna var ofta oförskämda, vilket Beth måste bemöta med ett underdånigt leende som om de vore kungligheter. Hon kunde inte ens gå på dass utan att be om lov, och bara att prata med en annan expedit kunde medföra att man blev avskedad. Hon var övervakad hela tiden, det fanns regler för alla upptänkliga situationer och tillfällen och att stå och gå hela dagarna gjorde henne utmattad. Deras mor gick sällan ut, så hon såg aldrig hånleendena i människors ansikten eller råkade höra deras elaka kommentarer, något som Sam och Beth fick möta varje dag.

Men i dag hade all oro, förbittring och irritation som Beth känt de senaste månaderna överskuggats av något mycket allvarligare. Hooley’s stängde tidigare, så Beth var hemma strax efter klockan ett. Hon tänkte ta något att äta och sedan försöka övertala modern att ta en promenad i solskenet.

De som hade hyrt faderns butik skulle börja sälja skor, och den senaste veckan hade en snickare byggt hyllor och en disk.

När Beth kom in genom bakdörren fann hon också en målare där, som hade lämnat dörren på vid gavel. Han bad om ursäkt för målarfärgslukten och hoppades att den inte hade besvärat hennes mor, för det lät som om hon mådde illa när hon gick till dasset.

Beth blev orolig och sprang upp för att se till Alice. Men hon förnekade att något skulle vara fel och sade att målaren måste ha misstagit sig. Lukten från färgen kändes tydligt i deras våning, ändå ville hennes mor stanna hemma. Så Beth åt lite bröd och ost och gick sedan ut ensam.

De använde alltid bakdörren numera, men när hon var på väg tillbaka uppför Church Street stod dörren till butiken öppen så hon slank in genom den för att slippa gå runt. Klockan var nästan halv fyra. Hon stannade till nedanför trappan till deras våning, eftersom hon fick syn på sin mor som höll på att ta ned tvätten från klädlinan. Hon sträckte sig efter en av Sams skjortor, och Beth fick en chock när hon upptäckte att moderns 23

Pearse Gypsy.indd 23

11-03-28 15.00.05

mage var så stor. Alice var kort och hade alltid varit mycket smal. Faktum var att Frank hade kunnat nå runt hennes midja med sina händer. När Beth lät henne prova den svarta klänningen för tre månader sedan hade hon fortfarande varit smal.

Men nu bar hon ett linneförkläde över klänningen. Förklädets midjeband satt högre upp än det skulle och den runda magen framträdde tydligt.

Beth blev så bestört att hon nästan gav till ett skrik. Det kunde inte röra sig om någon vanlig viktökning för Alice hade blivit smalare om kinderna sedan hon blev änka. Beth visste precis vad runda magar betydde, även om det var något som flickor med god uppfostran inte borde känna till.

Det var ännu en sak som miss Clarkson hade förklarat för Beth. Hon sade att det var tokigt att undanhålla något så naturligt för unga flickor, och okunskapen var farlig, eftersom männen kunde dra nytta av den. Så Beth hade blivit upplyst om hur barn blir till.

Trots att hon kände sig lite besvärad av upptäckten att hennes föräldrar hade fortsatt sin intima samvaro även sedan hon blivit född var Beths största bekymmer nu hur hon skulle kunna ta upp det känsliga ämnet med sin mor. Men hon var tvungen, för om en baby var på väg måste de förbereda sig.

När modern kom in lite senare och började vika tvätten iakttog Beth henne. Nu, med förklädet på sin rätta plats, såg Alice bara ut att ha lagt på sig lite runt midjan och Beth hoppades att hon hade misstagit sig. Hon drack en kopp te medan hon samlade mod, för hon förväntade sig att modern skulle vara av­visande. Men det började bli ont om tid. Så snart Sam var till­baka skulle tillfället vara förbi, för hon visste att hon inte skulle kunna prata om havandeskap i en mans närvaro, inte ens om mannen var hennes egen bror.

Beth tog ett djupt andetag och gick rakt på sak. ”Du väntar barn, eller hur, mamma?” Beth var inte säker på vad hon kände inför utsikten att få en liten bror eller syster. Men modern såg ut att betrakta det som en katastrof. Hennes ansikte drogs 24

Pearse Gypsy.indd 24

11-03-28 15.00.05

ihop, hon lade händerna över magen som för att dölja den och gav ifrån sig ett högljutt kvidande. Beth hade väntat sig att bli avsnäst på ett eller annat sätt, men en så här dramatisk reaktion gjorde henne lite häpen. ”Jag förstår att det måste vara svårt nu när pappa är borta, men Sam och jag kommer att hjälpa till”, sade Beth hastigt och gick bort till modern. Beth försökte inte omfamna henne; under de tre senaste månaderna hade sådana försök fått Alice att rygga tillbaka som om hon bränt sig.

Till Beths stora överraskning kastade sig nu modern i hennes famn och grät som ett barn. ”Jag visste inte hur jag skulle kunna berätta det för er”, snyftade hon. ”Jag var så orolig för hur det ska gå för oss.”

Beth höll bara om modern, utan att säga någonting. Lättnaden över att hennes mamma äntligen pratade med henne igen gjorde andra bekymmer mindre viktiga. ”Det är ingen fara”, sade hon tröstande. ”Vi har klarat oss hittills, och vi kan klara av att ta hand om en baby också. Det är kanske precis vad vi behöver. Vet du när barnet kommer?” ”I december, tror jag”, sade Alice och baddade ögonen med förklädet. ”Men jag är för gammal för att få en liten till. Det är illa nog med skammen efter din far – nu kommer folk att börja prata om oss igen.” ”Du är inte alls för gammal”, sade Beth bestämt. ”Och vad spelar det för roll om folk pratar? De ska låta oss vara i fred.”

Hon gjorde en ny kanna te, och Alice snöt sig och sade att det var en lättnad att slippa ljuga för dem. ”Jag har behandlat er väldigt illa”, erkände hon. ”Men jag var så rädd och orolig att jag inte kunde tänka på någonting annat. Vad ska Sam tro?” ”Detsamma som jag, att vi ska få en lillebror eller lillasyster”, sade Beth lugnt. Hon var bara glad att hennes mors underliga beteende slutligen hade fått sin förklaring. ”Jag vet att allting ser lite mörkt ut nu, mamma, men det kommer att bli bättre. Och du måste nog se till att bli vän med mrs Craven igen, vi lär behöva hennes hjälp när babyn kommer.” Förutom sina andra förtjänster hade mrs Craven rykte om sig att vara en duglig barnmorska.

25

Pearse Gypsy.indd 25

11-03-28 15.00.05

”Det var därför jag skickade i väg henne, jag var så rädd att hon skulle gissa hur det stod till”, sade Alice. ”Det blev för mycket för mig efter allt det här med Frank.”

Senare den kvällen, när deras mor hade gått till sängs, satt Beth och Sam och pratade i köket. Sam hade sett förskräckt ut när Beth, mycket förlägen, hade tagit honom åt sidan tidigare och berättat nyheten. Han viskade att det var det sista de behövde, men han var klok nog att dölja sina känslor för modern.

Nu när de var ensamma och han hade haft tid att tänka över saken, hade han veknat lite. ”Jag kan inte påstå att jag ser fram emot att ha en skrikande unge i huset”, medgav han. ”Men nu vet vi i alla fall varför mamma var så konstig. Ett tag trodde jag nästan att hon skulle hamna på hospitalet.” ”Det har nog varit skrämmande för henne”, sade Beth. ”Hennes egen mamma måste ju ha varit ensam när hon föddes, annars skulle hon väl inte ha blivit bortlämnad. Det där stället hon växte upp på hörde ihop med ett fattighus. Jag antar att hon var rädd att kanske behöva flytta till ett sådant.” ”Det skulle jag aldrig tillåta”, bedyrade Sam. ”Men det kommer att göra oss bundna.” ”Vad menar du?” frågade Beth.

Sam rynkade pannan. ”Pappa lämnade inte mycket efter sig, och det mesta gick till begravningen och vårt uppehälle tills jag fick ett jobb. Det vi tjänar nu kan vi nätt och jämnt hanka oss fram på. Men jag hade hoppats att mamma så småningom skulle gifta om sig, så att du och jag blev fria att gå vår egen väg.”

Beth sade att hon aldrig hade föreställt sig modern omgift. ”Det är nog bäst att du börjar hoppas på det”, sade Sam med ett stänk av sarkasm i rösten. ”Om du träffar någon som vill gifta sig med dig så vill han säkert inte få mamma och hennes baby på köpet. Och jag hade inte planerat att bli kvar här för evigt heller. Jag vill komma ut och se världen.”

Beth ville anklaga honom för att bara tänka på sig själv, men hon kunde inte för hon visste att han aldrig skulle överge dem.

26

Pearse Gypsy.indd 26

11-03-28 15.00.05

”Låt oss inte oroa oss för framtiden nu”, sade hon, ”något kommer att dyka upp, ska du se”.

Det blev en lång, het sommar. Mjölken surnade redan på förmiddagen, stanken från avträden och avlopp kändes på långt håll, löv täckta av damm slokade i värmen. Stan tystnade inte ens efter mörkrets inbrott, eftersom det var svårt att sova. Spädbarn skrek, hundar skällde, barnen lekte på gatorna vid alla tider på dygnet, och det var fler slagsmål utanför pubarna än vanligt.

Beth härdade knappt ut om dagarna hos Hooley’s. Vid middagstid flödade solen in genom skyltfönstren och temperaturen i butiken steg till över trettio grader. Kunderna var irriterade och besvärliga och krävde att få se låda efter låda med sockor eller strumpor. Hon var tvungen att lägga band på sig för att inte ge svar på tal. Hennes höghalsade svarta klänning med underkjolar gjorde värmen olidlig, fötterna svullnade och var ömma, och hon undrade varför hon någonsin hade tyckt att det skulle vara fantastiskt att ha ett jobb.

Sam hade det bättre på sitt arbete eftersom kontoret vette mot havet som sände en sval bris genom de öppna fönstren. Trots det led han också av värmen; stärkkragen och kavajen fick honom att dåsa till eller stirra längtansfullt mot ett fartyg i fjärran och önska att han vore ombord.

Men den som hade det svårast var deras mor. Hon hade ingen aptit, hettan gjorde henne yr och svag och framåt eftermiddagen var hennes ben och vrister så svullna att hon inte kunde gå.

Beth blev förskräckt över att se hur hennes ansikte blev alltmer insjunket och tärt medan hennes mage växte sig större för varje dag.

Det varma vädret gav med sig mot slutet av september och ersattes av regn som föll nästan oupphörligt i två veckor. Nu kunde de äntligen sova om nätterna igen, gatorna tvättades rena och deras mor fick tillbaka lite av matlusten. Alice hade bett mrs Craven om förlåtelse, och deras granne tittade nu in varje dag för att hjälpa till med de tyngre sysslorna. Tillsammans hade de båda 27

Pearse Gypsy.indd 27

11-03-28 15.00.05

kvinnorna dragit fram en låda med Sams och Beths babykläder, och en annan granne lånade dem en vagga.

Vintern kom inte förrän i slutet av november, men när den väl kom var det med snålblåst och sträng kyla. Den andra veckan i december kom Beth hem en fredagskväll och fann mrs Craven i färd med att värma en stor kittel med vatten på spisen. ”Det började vid middagstid”, sade hon. ”Som tur var gick jag hit när jag varit och handlat lite. Jag vill att ni hämtar doktor Gillespie så att han får ta en titt på henne.”

Beth blev genast orolig, men mrs Craven gav henne en lugnande kram. ”Bara för säkerhets skull”, insisterade hon.

Det var första gången Beth träffade läkaren efter faderns död, och hon kände sig besvärad vid tanken på att förklara varför de behövde honom den här gången. ”Ett barn!” utbrast han, med ett brett leende över sitt runda, rödlätta ansikte. ”Det var minsann en överraskning! Och hur står det till med dig och din bror? Det måste ha varit svårt för er de senaste månaderna.” ”Vi klarar oss, doktorn”, sade Beth. Hans leende gjorde henne lite mindre orolig, och intresset för henne och Sam kändes tröstande. ”Vi blev förstås lite chockade när vi fick veta att ett barn var på väg. Och nu tror mrs Craven att det är dags.”

Det visade sig att de behövde doktor Gillespies hjälp. Det förstod Beth när hon stod vid sovrumsdörren och hörde vad han sade till mrs Craven. ”Hon är en liten kvinna och barnet är stort. Mrs Bolton är ju inte ung längre, och inte heller särskilt stark. Jag lämnar henne i era dugliga händer nu, mrs Craven, men tveka inte att skicka efter mig om ni skulle behöva.”

Beths hjärta började slå fortare, och allt eftersom kvällen led och hon hörde modern skrika av smärta kände hon sig skräckslagen. Det blev inte bättre av att Sam inte kom hem. Där fanns bara mrs Craven, och hon ville inte släppa in Beth i sovrummet. ”Jag ropar på dig om jag behöver hjälp eller om vi måste hämta doktorn igen”, sade hon bestämt. ”Barn kan ibland ta god tid 28

Pearse Gypsy.indd 28

11-03-28 15.00.05

på sig att komma till världen. Och du ska inte oroa dig över att din mamma skriker – det gör de flesta kvinnor.”

Sam kom hem strax efter tio, lagom för att på mrs Cravens uppmaning gå och hämta doktorn igen. Hon ville inte säga varför de behövde honom men Beth kunde se oron i hennes ansikte.

När doktor Gillespie återvände tillsammans med Sam försvann han återigen in i sovrummet. Omkring klockan tolv kom han ut i köket och bad om en skål med hett vatten för att tvätta händerna. Han hade redan tagit av sig kavajen och kavlat upp skjortärmarna, och medan han skrubbade händerna och under­ armarna kastade han en blick över axeln mot Sam och Beth. ”Jag måste få ut barnet snabbt”, sade han. ”Vi behöver mer rena lakan och handdukar. Jag ser att ni är rädda, men ni ska inte vara oroliga – er mor kommer att klara sig.”

Beth rusade efter fler lakan som doktorn tog med sig in i sovrummet. Strax efter att han hade stängt dörren bakom sig upphörde klagandet från deras mor och Sam sade att hon måste ha blivit sövd med eter.

Det var mycket tyst nu. Utanför föll snön fortfarande och dämpade ljudet av vagnar som färdades sent. De enda ljuden inne i huset var en enstaka hostning eller lågmäld instruktion från doktorn till mrs Craven och sprakandet från kolen i spisen.

Sam och Beth satt bleka och oroliga vid köksbordet, båda upptagna av sina egna farhågor.

Plötsligt hördes ljud från sovrummet – ett prasslande, fötter som rörde sig och doktorns låga röst. ”Kors, hon är en stor flicka”, hörde de mrs Craven utbrista, och ögonblicket därefter hörde de en baby skrika. ”Tack gode Gud för det”, sade Sam lättat och drog med ärmen över sin svettiga panna. En liten stund senare kom mrs Craven ut från sovrummet med babyn insvept i en filt. Grannkvinnan såg utmattad ut men hon log. ”Det här är er lillasyster. En riktig liten rulta”, sade hon med viss stolthet i rösten. Mrs Cravens bloddränkta förkläde förtog lite av den glädje och förundran 29

Pearse Gypsy.indd 29

11-03-28 15.00.05

Beth kände vid åsynen av sin syster. ”Mamma … mår hon bra?” frågade hon. ”Hon känner sig snart bättre, doktorn syr ihop henne nu”, svarade mrs Craven. ”Men ni kan göra ert genom att ta hand om den här lilla krabaten”, fortsatte hon och räckte fram barnet mot Beth. ”Lägg henne i vaggan och ställ den nära spisen så att hon håller sig varm. Jag måste gå tillbaka och hjälpa doktorn.”

Medan Sam hämtade vaggan från salongen stod Beth och betraktade barnet i sin famn. Hon hade aldrig sett en nyfödd tidigare. Mrs Craven hade sagt att babyn var stor men Beth tyckte att den såg liten, röd och skrynklig ut. Håret var mörkt och ögonen var hopknipna, men Beth tyckte om den lilla munnen som öppnades och stängdes som på en fisk.

Sam kom med vaggan och Beth föreslog att de skulle värma madrassen och täcket först, eftersom de inte hade eldat i salongen sedan kylan slagit till på allvar. ”Vad tycker du om henne?” frågade hon sedan. Sam tittade ned på barnet och strök försiktigt dess kind med ett finger. ”Hon är ganska ful”, sade han och rynkade på näsan. ”Det är hon inte alls”, försvarade Beth. ”Hon är fin, det är precis som att titta på en nyfödd hundvalp eller kattunge. De ser alla ut som små råttor först men de blir snart jättesöta, och det kommer hon också att bli.”

Alla förberedelser med babyns vagga och lite mer te till mrs Craven och doktor Gillespie gjorde att Sam och Beth för en stund glömde bort modern. Det var först när deras granne kom ut i köket med en trave blodiga lakan och bad Sam hämta badbaljan på gården för att blötlägga dem som de fick en brysk påminnelse. ”Hon kommer att vara krasslig ett tag”, sade mrs Craven allvarligt. ”Vi får se till att få i henne buljong, ägg och mjölk, så att hon får krafterna tillbaka. När doktorn är färdig med henne kan ni gå in en stund. Men vänta er inte för mycket, det här har tagit på hennes krafter.”

Det verkade dröja evigheter innan doktorn kom ut från sovrummet fast det inte var mer än en halvtimme. Han såg trött ut 30

Pearse Gypsy.indd 30

11-03-28 15.00.05

när han tog av sig det blodfläckade förklädet och gick bort till vasken för att tvätta händerna. ”Har ni någon konjak i huset?” frågade han. ”Jag tror det, sir”, sade Sam, och gick till skafferiet för att hämta den. ”Det är bra, min gosse, ge din mor lite i varm mjölk. Han gick bort till vaggan och tittade ned på den sovande babyn. ”Hon ser i alla fall ut att vara frisk och kry, och mrs Craven kommer att hjälpa er att sköta henne. Jag kommer tillbaka i morgon och tittar till er mor.” Han tog upp en liten brun flaska ur sin väska och ställde den på bordet. ”Om hon får ont i natt kan ni ge henne tre eller fyra droppar av det här i hett vatten. Försök få henne att dricka lite också.” ”Seså, gå in till henne nu”, uppmanade mrs Craven när doktorn hade gått. ”Sedan är det på tiden att jag kommer hem till min egen säng.”

Sam och Beth tassade in i moderns sovrum utan att ha en aning om vad de kunde förvänta sig. Allting såg förvånansvärt normalt och prydligt ut med tanke på vad som hänt, men den tända brasan gjorde rummet väldigt varmt och det luktade konstigt. Alice verkade ha krympt, hon såg nästan ut som ett barn i den breda sängen och hennes ansikte såg märkligt fläckigt ut i gasljuset. ”Hur känner du dig, mamma?” frågade Sam. ”Det gör ont”, kraxade hon. ”Och barnet?” ”Hon mår bra, hon ligger i vaggan och sover”, sade Beth mjukt. ”Försök att dricka det här”, fortsatte hon, och hjälpte modern att lyfta huvudet så att hon kunde få i sig mjölken med konjaken. ”Jag sover i köket med henne i natt så att jag kan hålla henne varm och titta till henne. Det snöar ute.”

När Alice hade druckit upp mjölken tog hon tag i sin dotters arm. ”Snälla, hata mig inte för det här”, sade hon bedjande. ”Hata dig för vad?” Beth rynkade ögonbrynen och såg förbryllat på Sam. ”För att jag lämnar en sådan börda till er”, sade hon och slöt ögonen.

31

Pearse Gypsy.indd 31

11-03-28 15.00.05

Beth stoppade om modern och vred ned gaslågan till ett svagt sken. Sam lade lite mer kol på brasan och sedan smög de tyst ut ur rummet. ”Tror hon att hon ska dö?” frågade Beth när mrs Craven hade gått. ”Det beror antagligen på medicinen hon fick av doktorn”, svarade Sam nyktert. ”Tänk inte på det.” ”Jag kommer inte att kunna gå till butiken i morgon om jag måste se efter babyn”, sade Beth. ”Mr Hooley blir inte glad nu när det är så nära jul. Tänk om han inte håller platsen åt mig tills mamma blir bättre?” ”Oroa dig inte för det”, sade Sam trött. ”Skriv ett meddelande till honom så kan jag skjuta in det under dörren när jag går till jobbet. Men nu är det bäst att jag lägger in lite mer kol i spisen för vår lillasyster. Vad tror du att mamma vill kalla henne?” ”Hon ser ut som en Molly”, sade Beth och kikade ned i vaggan igen. ”Hoppas bara att hon inte vaknar innan mrs Craven kommer. Jag vet inte ett dugg om bebisar.”

Beth sov ryckvis i den gamla fåtöljen vid spisen, med fötterna på en pall och några filtar över sig. Hon vaknade vid minsta ljud, men varje gång var det bara sprakandet från spisen eller babyn som gnydde lite. Och så snart hon försökte somna om kunde hon inte låta bli att tänka på moderns vädjan tidigare.

Klockan sex på morgonen hade Beth tagit upp sin lillasyster och försökte få henne att sluta skrika. Som tur var kom mrs Craven just in genom bakdörren på bottenvåningen och stampade snön från kängorna. ”Barnet behöver matas och bytas på”, kommenderade hon medan hon tog av sig kappan. Hon tog babyn och lyfte bort den blöta filten och bad sedan Beth att hämta lådan med barnkläder och blöjor.

Beth såg fascinerat på medan den äldre kvinnan tvättade den lilla. Mrs Craven visade hur Beth skulle byta tussen med linne runt stumpen på navelsträngen, och strö på ett speciellt puder 32

Pearse Gypsy.indd 32

11-03-28 15.00.05

på den tills den så småningom föll av. Sedan vek hon en blöja till en trekant och fäste den runt babyns stjärt. ”Lite senare, när butikerna har öppnat, får du gå ut och se om du kan hitta ett par små byxor av rågummi till henne”, sade mrs Craven. ”De fanns inte när mina barn föddes, men nu är det en välsignelse att kunna hålla lakan och barnkläder torra. Du måste byta blöjan efter två eller tre timmar. Om du låter henne ligga våt så kan hon få sår.” Medan hon tog på babyn ett litet nattlinne, fortsatte hon att ge instruktioner om barnskötsel, av vilket det mesta Beth inte begrep ett ord av. ”Nu ska vi ge henne till din mor så att hon kan amma henne”, fortsatte mrs Craven och räckte över barnet till Beth igen. ”Hon kommer kanske att protestera, eftersom hon känner sig svag, men en mor blir fortare bättre om hon håller i sitt barn.”

Alice såg ut att må lite bättre, inte minst för att de otäcka fläckarna i hennes ansikte började försvinna, och hon öppnade ögonen och försökte le. Hon ryckte till av smärta när mrs Craven hjälpte henne att flytta sig lite så att de kunde lägga fler kuddar bakom henne, och hon var fruktansvärt blek.

Beth visste nu att doktor Gillespie hade utfört vad som kallades ett kejsarsnitt, och att det borde ha gjorts på sjukhuset. Men han hade inte haft något val: hennes mamma kunde inte flyttas och barnet måste förlösas snabbt om inte båda skulle dö. ”Vi låter barnet få ett litet mål bara”, sade mrs Craven till Alice och knäppte upp hennes nattlinne. ”Sedan ska jag ge dig något att äta och dricka och göra det mer bekvämt för dig.”

Beth rodnade när hon såg sin mors bröst, men när mrs Craven lade barnet vid det ena och den lilla började suga ivrigt övergick Beths blygsel i förtjusning över hennes aptit och hon måste le. ”Hon är en liten kämpe, den där”, sade mrs Craven ömt. ”Jaha, vad hade ni tänkt kalla henne?” ”Jag tror att hon är en Molly”, sade Beth och satte sig på sängkanten. ”Då får det bli Molly”, sade hennes mor och log matt.

33

Pearse Gypsy.indd 33

11-03-28 15.00.05

Kapitel fyra

Under dagarna efter Mollys födelse fick Beth inte en minut för sig själv. Hon skulle byta på Molly och trösta henne, se till sin mor, vilket också innebar att hjälpa henne använda pottan, eftersom hon inte kunde ta sig till dasset, och sedan tvätta och utföra alla andra hushållsbestyr. Snön låg fortfarande tjock och mer snö föll. Det var så mörkt inomhus att Beth ofta måste tända gasljuset under dagen. När hon sprang ut för att handla specerier skyndade hon sig, för hur inbjudande Church Street än var med julskyltningen i butikerna, gatuförsäljare som erbjöd varma kastanjer och positivhalarna så var det för kallt att stanna ute.

Beth var bedårad av sin lillasyster. Det var en glädje att se efter henne, och hon hade ingenting emot att utföra sina andra sysslor heller. Men mindre än en vecka senare hade glädjen förbytts i oro för modern.

Till en början verkade det som om Alice var på bättringsvägen.

På den tredje dagen efter Mollys födelse bad hon om en omelett som hon åt varje smula av, och dessutom lite rispudding. Hon hade Molly hos sig långa stunder efter att hon hade ammat, och hon gav Beth goda råd om småbarn och om matlagning.

På den fjärde dagen var allt som vanligt fram till kvällen då Alice plötsligt sa att hon kände sig väldigt varm. Morgonen där­på måste Beth springa och hämta doktor Gillespie eftersom Alice hade fått feber.

34

Pearse Gypsy.indd 34

11-03-28 15.00.05

Doktorn sade att det ofta hände kvinnor den fjärde eller femte dagen efter förlossningen och bad Beth att ge modern mycket vätska och hålla henne varm. Men Alice blev allt sämre och så febrig att hon nästan yrade. Det kom en otäck lukt från henne och hon hade hemska magplågor som inte ens doktorns medicin hjälpte mot.

Mrs Craven kallade det barnsängsfeber men doktor Gillespie hade ett finare namn för det. Han kom två gånger om dagen och gav Alice en antiseptisk sköljning i underlivet.

De fortsatte att lägga Molly vid moderns bröst trots att hon inte kunde hålla henne själv, men den här morgonen hade mrs Craven med sig en nappflaska. Hon behövde inte förklara varför; det var helt uppenbart att Alice var för sjuk för att kunna ge tillräckligt med mjölk.

Molly tog flaskan med förtjusning och Beth njöt av att sitta i den bekväma fåtöljen vid spisen och mata henne. Hon tyckte om att se hur Mollys ögon vidgades när hon drack; de såg ut som två mörkblå spelkulor och hon fäktade med sina små händer som för att få i sig mjölken fortare. Men när flaskan var nästan tom blev hennes ögonlock tunga och händerna sjönk ned till sidorna.

Beth kunde ofta bli sittande en timme eller mer och hålla upp Molly mot sin axel. Hon strök henne över ryggen så som mrs Craven hade visat henne för att Molly skulle få rapa. Beth älskade att hålla i henne och känna hennes doft, se de små tecknen som visade att hon var nöjd, ja allting som rörde hennes lilla­syster. Till och med när Beth så småningom bytte blöja på henne, svepte in henne i en filt så att bara det lilla huvudet var synligt och lade ned henne i vaggan igen, brukade hon stå och se på Molly när hon sov och förundras över vilket mirakel ett nytt liv var.

Men glädjen förmörkades av moderns dåliga hälsa. Varken doktor Gillespie eller mrs Craven hade ens antytt att Alice inte skulle återhämta sig, men hur mycket Beth än ansträngde sig för att vara optimistisk anade hon att döden närmade sig i rummet intill.

35

Pearse Gypsy.indd 35

11-03-28 15.00.05

Deras snälla och dugliga granne tittade in varannan eller var tredje timme nu, och Beth förstod av de allt fler blodfläckade lakanen, den otäcka lukten, de extra kolen på brasan i sovrummet och mrs Cravens allvarliga ansikte att det nu bara var en tidsfråga.

Beth sade ingenting till Sam om sin oro, för hon visste att han tänkte på pengarna. Mr Hooley hade blivit bestört när Beth bad om ledigt under årets mest hektiska period, och det kunde absolut inte bli fråga om att hålla hennes plats tills hon kom tillbaka.

Förutom det hade Sam svårt att hålla värmen på rederiets kalla kontor, det var svårt att skriva prydligt när fingrarna var stela av köld. Tanken på ytterligare två eller tre månaders vinterkyla på en så kall arbetsplats var svår att uthärda. Beth tänkte att om hon berättade att deras mor förmodligen skulle dö, och han ensam måste försörja Beth och Molly, skulle han kanske bli frestad att helt enkelt ta till flykten.

På söndagskvällen, när Sam hade varit hemma hela dagen och noterat allt som pågått inne hos modern, kunde Beth emellertid se att han var orolig och hon förstod att han hade insett hur allvarligt det var. ”Varför har du inte sagt något?” frågade han anklagande medan han kelade med Molly. ”Du hade tillräckligt att tänka på”, sade hon sanningsenligt. ”Dessutom hoppades jag att mamma skulle bli bättre.”

Den lilla klockan som Beth hade ställt vid moderns säng pinglade. Beth reste sig och gick in i sovrummet med Molly fortfarande i famnen.

Det kändes kvalmigt därinne, och den förfärliga lukten hade blivit ännu värre. ”Vill du ha något att dricka, mamma?” frågade Beth och vände bort blicken från moderns ansikte. Det gjorde ont att se på henne, ansiktet var insjunket och ögonen stod ut som på en fisk på en fiskmånglares häll. ”Nej. Hämta Sam, jag måste tala med er båda”, svarade hon med knappt hörbar röst.

36

Pearse Gypsy.indd 36

11-03-28 15.00.05

Sam kom in, och rynkade på näsan åt lukten. ”Kom närmare”, viskade Alice. ”Det gör ont att prata nu.”

Syskonen gick fram till sängen. Beth höll Molly tätt intill sig. ”Vad är det, mamma?” frågade Sam med darrande röst. ”Jag har något allvarligt att berätta”, började Alice. ”Jag vet att jag är döende och jag kan inte gå i graven med det på mitt samvete.”

Sam började säga att hon inte skulle dö, och hon var hur som helst en god människa, men hon höjde matt handen för att hejda honom. ”Jag är ingen god kvinna”, sade hon hest. ”Er far tog livet av sig på grund av det jag gjorde.”

Sam sneglade frågande på Beth. Hans syster ryckte på axlarna i tron att modern yrade. ”Det fanns en annan man. Er far upptäckte det några veckor innan han tog sitt liv. Han sade att han var beredd att förlåta mig om jag lovade att aldrig träffa mannen igen.”

Hon avbröt sig, och hostade ansträngt. Varken Beth eller Sam flyttade sig för att hjälpa henne dricka. ”Jag lovade det”, fortsatte hon när hostan gav med sig. ”Men jag kunde inte hålla mitt löfte och fortsatte att träffa honom när jag kunde komma ifrån. Den sista gången jag såg honom var på morgonen samma dag som Frank hängde sig.”

Beth var förstummad. ”Hur kunde du?” utbrast hon. ”Din, din …”, fick Sam fram. Hans ansikte var rött av ursinne och avsky. ”Din hora!” ”Det finns inget du kan säga som kommer att få det att kännas värre än det redan gör”, raspade Alice fram. ”Jag svek er far och jag är skyldig till hans död. Han var en god människa, för god för mig.” ”Och Molly? Vem är hennes far?” skrek Beth. ”Den andre mannen”, svarade hennes mor och slöt ögonen som om hon inte stod ut med att se sina barns ilskna ansikten. ”Titta i lådan där jag har mina strumpor”, sade hon. ”Där ligger ett meddelande som jag hittade den där kvällen. Frank hade lagt det under min kudde.”

37

Pearse Gypsy.indd 37

11-03-28 15.00.05

Sam öppnade den lilla lådan överst i toalettbordet och rörde runt i den ett ögonblick innan han drog fram ett papper. Han gick fram till gasljuslampan och började läsa. ”Vad står det?” frågade Beth.

Kära Alice, läste Sam. Jag har vetat sedan en tid att du fortfarande träffar din älskare.

När du hittar det här kommer jag att vara borta och du är fri att följa med mannen du håller av mer än mig. Det enda jag begär är att du efter min död väntar någon tid, för våra barns skull, innan du går till honom.

Jag älskade dig, jag är ledsen att det inte var nog.

Frank Beth hade börjat gråta när Sam läste meddelandet. Hon kunde se sin tystlåtne och vänlige far skriva ned det i butiken och sedan komma upp vid tedags för att stoppa det under moderns kudde.

Trots ett brustet hjärta hade han inte gett efter för ursinne eller förakt, utan fortsatt att vara en kärleksfull make och far ända till slutet.

Sam gick fram till Beth, lade armen om henne och tittade ned på Molly som sov i hennes famn. Tårar rullade nedför hans kinder. ”Varför, mamma?” utropade han. ”Varför gjorde du det?” ”Jag älskade er far, men det var den slags ömhet som man känner för en vän”, svarade Alice sorgset. ”Passion är något helt annat. Kanske upptäcker ni det själva en dag och förstår.” ”Men varför har den här mannen inte hört av sig?” skrek Sam ilsket. ”Om det var riktig kärlek, varför är han inte här nu?” ”Mitt största misstag var att förväxla passion med kärlek”, svarade hon och såg på sin son med ögon som brann. ”Han försvann så snart han hörde att Frank var död. Det var mitt verkliga straff, vetskapen att jag hade förälskat mig i en kvinnokarl som inte brydde sig ett dugg om mig, och att Frank dog i tron att han kunde göra mig lycklig.”

38

Pearse Gypsy.indd 38

11-03-28 15.00.06

”Visste den andre att du väntade hans barn?” snyftade Beth. ”Nej, Beth. Jag upptäckte det efter att vi träffades sista gången.”

Alice började hosta och det var tydligt att hon var för svag för att säga något mer. ”Försök sova nu”, sade Beth kort. ”Vi får prata mer i morgon.”

Senare i köket gick Sam fram och tillbaka, vit i ansiktet av raseri. ”Hur kunde hon?” upprepade han gång på gång. ”Och om hon inte repar sig, är det meningen att vi ska ta hand om den där ungen?”

Beth grät medan hon höll Molly intill sig i famnen. ”Säg inte så, Sam. Hon är bara ett barn, inget av det här är hennes fel, och hon är vår syster.” ”Hon är inte min syster”, rasade han. ”Vår far kanske var så svag att han accepterade att hans fru hade en älskare, men det gör inte jag – hon ska härifrån.” ”Men vart ska hon ta vägen?” frågade Beth genom tårarna. ”Ska vi ta henne till ett barnhem? Eller bara lämna henne vid någon dörr?” ”Jag varken kan eller vill ta hand om en annan mans barn, en man som har förfört min mor och fått min far att ta sitt liv”, sade Sam bistert. Han hade fått ett beslutsamt drag kring munnen. ”Lämna bort henne!”

Beth stannade uppe en lång stund efter att Sam hade gått och lagt sig. Hon matade och bytte på Molly och lade henne i vaggan. Sedan satt hon och försökte få ordning på tankarna.

Men det var lönlöst. Allting var en enda röra. Fram till i kväll hade hon varit säker på att en kvinna som hade en snäll make, barn och ett fint hem inte längtade efter något annat. Beth hade förstås hört viskningar om gifta kvinnor som träffade andra män, men hon hade alltid trott att det var det slags kvinnor som sminkade sig mycket och höll till på pubar. Inte vanliga kvinnor som hennes mor.

Passion, i den betydelse modern använt, sade Beth ingenting.

39

Pearse Gypsy.indd 39

11-03-28 15.00.06

Miss Clarkson hade varit förtjust i ordet, fast hon hade mest använt det i samband med musik. Men vid ett tillfälle, när hon pratade om hur barn kom till, sade hon att passionen kunde få grepp om vissa kvinnor och beröva dem deras egen vilja. Beth antog att det var vad som hänt hennes mamma.

Beth satt fortfarande i sin stol och grät när hon hörde ett ljud från Alices sovrum. Det lät som om något hade fallit i golvet, kanske vattenglaset. Beth ville inte gärna gå in till modern igen men hon visste att hon måste se till henne.

Alice låg på ena sidan av sängen och försökte nå familjefotografiet på nattduksbordet. Det hade tagits i augusti för ett år sedan under Bank Holiday i ett bås på New Brighton Beach.

När hon sträckte sig efter det hade hon råkat välta en burk med piller som hon fått av doktorn. ”Vill du ha det här?” frågade Beth och höll upp fotografiet mot modern.

Alice lyfte armen med stor svårighet och rörde vid bilden. ”Berätta inte för någon om Molly”, viskade hon. ”Låt alla tro att Frank är hennes far. Inte för min skull, utan för hennes, och ge henne det här när hon blir vuxen, som minne av oss.”

Hennes hand flyttade sig från fotografiet och grep tag om Beths handled. Handen kändes lika torr som ett höstlöv, så liten och benig, men greppet var fast. ”Jag är så ledsen”, sade hon. ”Säg att du förlåter mig.”

Instinktivt förstod Beth att slutet närmade sig. Vad hennes mor än hade gjort, vem hon än hade sårat så kunde Beth inte låta henne dö utan ett vänligt ord. ”Ja, jag förlåter dig, mamma”, sade hon. ”Då kan jag gå i frid?” frågade Alice och rösten var bara en viskning.

Greppet runt Beths handled släppte och moderns hand föll ned på filten. Beth stod och såg på henne en stund innan hon insåg att hon hade slutat andas.

40

Pearse Gypsy.indd 40

11-03-28 15.00.06