9789174638721

Vi har olika yrken och erfarenheter av utvecklingen frĂĽn den slutna psykiatrins avskildhet till dagens ĂśppenvĂĽrdsinriktade verksamhet.

Vi har varit med om stora fÜrändringar och framsteg.

Men allt var kanske inte sämre fÜrr.

RĂśster inifrĂĽn Uppsalapsykiatrin 1954-2011

Ă…tta arbetskamrater pratar minnen frĂĽn gemen samma arbetsĂĽr inom Uppsalapsykiatrin 1954-

Vi som har dokumenterat vüra minnen är Kerstin Hedman, Rolf SjÜstrÜm, Helena LovÊn, Inga-Maj Svanhem,Eva Wallsten, Tarja-Leena KirveTOJFNJ Åsa WicklÊn och Kia SjÜstrÜm

RĂ–STER INIFRĂ…N UPPSALAPSYKIATRIN 1954-2009

Kia SjĂśstrĂśm

www.bod.se

RedaktĂśr Kia SjĂśstrĂśm

Rรถster inifrรฅn Uppsalapsykiatrin

1954 - 2009

Redaktรถr: Kia Sjรถstrรถm

copyright Kia Sjรถstrรถm 2013 Fรถrlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7463-872-1

Röster inifrån Uppsalapsykiatrin 1954-2009

Till minne av Helena Lovén som gick bort i januari 2012

Innehåll sid Inledning En annan värld Den första skötarutbildningen Omorganisation på 60-talet Höghuset Avdelning 147 Insulinbehandling och elbehandling Frasse Akutintagningen på US Familjevården Arbetsterapi och arbetsterapeuter Klinikpsykolog 1970-tal och nya arbetsformer Psykofarmaka och psykoterapi Dagcenter och öppenvård Sektorisering Psykiatrireform och nya samarbetsformer, Rehabteam Noa Om teamarbete Nu och då Allt var inte sämre förr

9 10 14 17 19 21 25 28 31 34 35 38 41 44 48 54 56 62 69 73

Inledning Åtta arbetskamrater träffas under några års tid, 2009-2011, och pratar minnen. Några kvällar med mat och dryck och en gammal bergssprängare, alltså en bandspelare Vår gemensamma utgångspunkt har varit vårt arbete på Ulleråkers sjukhus och inom Uppsalapsykiatrin. Våra samtal blir som en väv med åtta trådar, som löper var för sig, men också tillsammans. Den röda och centrala tråden är Kerstins yrkesliv, som spänner över nästan 50 år.

Vi andra har kommit in under årens lopp och i vissa tider varit knutna till hennes verksamhet.Under någon tid har vi alla åtta arbetat tillsammans.

Vårt prat blir möjligt att renskriva och alla kan vara med och korrigera, om något uppfattats fel.

Så trovärdiga som nu minnen kan vara, när de silats genom våra levnadsår och personliga erfarenheter, så blir våra minnen en berättelse.

En av många tänkbara berättelser om att arbeta i svensk psykiatri, som den format sig kring Ulleråkers sjukhus under 50 år. Vi gör en liten bok. Och vi tänker att den kanske kan intressera andra, någon kollega, eller unga människor som ägnar sig åt dagens psykiatriska verksamhet.

Vi åtta som pratar och minns är: Kerstin - börjar som skötare 1954 Rolf -underläkare 1965.

IngaMaj - skötare 1967, Helena -vik.skötare 1967.Åter som socionom 1986 Kia –biträdande psykolog 1968.

Eva -arbetsterapibiträde 1973. Åter som arbetsterapeut 1984 Tarja-Leena -arbetsterapeut 1983 Åsa- arbetsterapeutelev 1986

9

En annan värld 1954 har Ulleråkers mentalsjukhus c:a 1500 vårdplatser. Då börjar Kerstin arbeta där.

Psykiatrin är sedan gammalt en statlig angelägenhet. Patienterna på Ulleråkers mentalsjukhus kommer från två upptagningsområden, Uppsala län och Stockholms län. Södra delen av sjukhusområdet är Stockholmsdelen. De olika klinikerna är uppdelade i manliga och kvinnliga kliniker och avdelningar kallas oroliga, halvoroliga och lugna.

Kerstin börjar som vikarierande mentalskötare. Inte vet hon då att hon skall bli kvar inom psykiatrisk verksamhet hela sitt yrkesliv.

Inte heller att hon skall sitta här, mer än 50 år senare, tillsammans med oss och berätta: - Vi bodde i gamla Valsätra. Nästan alla, som bodde där, men inte mina föräldrar, jobbade på Ulleråker. Längre tillbaks fanns en hög mur runt sjukhusområdet och de anställda bodde oftast på sjukhusområdet. Men nu var muren borta och de som arbetade på Ulleråker bodde utanför, men i närheten. Det var nog påtryckningar från omgivningen som gjorde att jag sökte jobb där, när jag var 18 år.

Jag trodde att jag visste en del om Ulleråker, men det var som att komma till en annan värld.

Jag började på södra delen, på B2 kvinns. Det huset är borta nu.

Det var en enorm avdelning, säkert 70 vårdplatser.

Avdelningen är i 4 våningar. I källaren är det kök och matsal, första våning är expeditioner, avdelningsföreståndaren sitter där. Där finns också några enkelrum och ett stort dagrum På andra våningen ligger sjuksalen, det heter så. Och tredje våningen är sovsalar. Det finns en inhägnad gård, där patienterna kan gå ut. Husen på området är stora stenhus med tjocka murar. Djupa fönsternischer och höga fönster. Högt i tak. Möblerna är robusta, det mesta är ganska slitet. Men vi har blomkrukor och dukar. Till helgerna gör vi fint. Men besök är mycket säll-

10

synta. De flesta patienterna har livslånga vårdtider. Många har kommit till sjukhuset i sin ungdom och blivit kvar.

Skillnaden mellan sjuksalen och sovsalarna är den att på sjuksalen vistas man dygnet runt, om man har sin plats där. Dit kommer också nyintagna patienter. Det händer inte så ofta. Norra delen av sjukhuset har man ingen kontakt med. Södra delen är nog mer sliten, men rekorderlig.

Interiör från kvinnlig avdelning B-huset, 1955 All personal har uniform. För kvinnliga skötare är det en smårutig ljusblå klänning, vitt förkläde och en mössa, som en liten hätta. Uniformen är likadan som på kroppssjukhusen. Det finns ytterkappa också till uniformen, men den är man inte tvungen att ha. Och vita stärkta manschetter skall man ha, om man skall vara riktigt korrekt klädd.

Också som vikarie är man tvungen att ha uniform. Patienterna har inte heller privata kläder.

Jag tyckte allt var konstigt. En annan värld. Med egna regler.

Som när jag skulle städa det enorma dagrummet. Då stängde jag först alla dörrar och låste in mig. Och så öppnade jag alla fönster, för det luktade ju förfärligt illa. Men då kom en sköterska in, hon hade sina egna nycklar förstås: Oh ,man får inte öppna fönstren ! Jag försökte

11

säga att ingen kan hoppa ut nu, jag har ju låst alla dörrar. Nej, det hjälpte inte. Det fanns mängder av sådana regler. Till sist böjde man sig bara, det går inte att argumentera om allt. Man noterar galenskapen och tänker att den galenskapen kommer från personalen.

Visst var jag rädd ibland.

På B2 kvinns fanns det ett enkelrum på nedre botten, där bodde en kvinna, som var märkvärdig på något sätt. Hon har långa flätor. Ofta står hon och gör någon sorts Hitlertecken. Då är hon som folk, tycker vi. När hon är tokig, då törs man knappt gå förbi där. Hon särbehandlas kan man säga. Men det där med förstaklasspatienter,det var borta, det fanns inte privatpatienter, där jag arbetade. Men det var definitivt inte så att de sjukaste patienterna hade enkelrummen, nej, snarare de finaste eller de med särskilda behov.

En annan patient som jag särskilt minns, vi kan kalla henne Mo, hon var en underbar person. Hon var förresten den första kvinnliga sjukgymnast, som utbildades i Sverige. Hon var också konstnärinna.

Många av hennes oljemålningar finns kvar och många av dem hängde under åren på väggarna på olika avdelningar. Hon anser att hon äger Ulleråker, hon graderar oss och ger oss order.Jag duger,hon kallar mig blankstrykerska.

Ibland skjutsar jag henne och andra patienter i min gamla bil. Det fanns inga restriktioner för att använda sin privatbil och köra en sväng med några patienter. Sånt tänkte man inte på.

Dagarna var nog ganska enahanda.

Först är det frukost, patienterna skall upp och tvätta sig. De som bor på sovsalarna serveras i matsalen. De som bor på sjuksalen äter där.

På sängen eller vid något bord. De kanske är ordinerade att ligga till sängs- eller så förorenar de. Frukosten är gröt, mackor, kaffe.

Några patienter går till vävsalen eller någon av de andra sysselsättningsterapierna som finns. För manliga patienter finns ett utelag, som arbetar på området. Ett skogsarbetarlag finns också.

Trädgården var en verksamhet för sig. Längre tillbaka var Ulleråker som ett eget samhälle och självförsörjande på många sätt. Trädgården finns kvar från den tiden, all kompost tas dit. De som fortfarande bor på området får sopsortera. Vi hämtar blommor i trädgården.

Och frukt får vi därifrån.

12

Socioterapin, som startat i början av 50-talet, drivs av några entusiaster, för vilka ingenting tycks omöjligt. De ordnar med utflykter och fester i sina egna lokaler. Så småningom ordnar de kurser för patienter att delta i. Det händer att de bjuder in patienter från andra sjukhus till danser; där kan det uppstå romanser. Deras verksamhet bidrar till att öppna sjukhuset mot världen. Det blir väl ännu mer av det på 70-talet.

Sjukhuskyrkan finns också. På avdelningarna hålls inga andakter.

Det är så mycket jag inte minns längre, säger Kerstin Men med stort obehag minns jag när det sista gänget som skulle lobotomeras åkte iväg till Stockholm för ingreppet. Det kändes hemskt, lobotomi var något obehagligt, tyckte man. Vi följer ju inte med, men patienterna tvingas iväg. Hur det var när de kom tillbaka minns jag inte.

13

Den första nya skötarutbildningen 1956.

Kerstin deltog i den första nya skötarutbildningen, som startade

-Det var mycket märkvärdigt. Den varade i två år. Det var Gertrud Olsson som hade hand om den. Det var undervisning i psykiatri, men också somatik. Elevplaceringarna var på olika avdelningar. Det var ibland ganska kämpigt. När man gick elev måste man gå ifrån på förmiddagar på föreläsningar. På vissa avdelningar gillade man inte dettani ska inte tro att ni är så märkvärdiga.

Jag minns inte att jag ansökte om utbildningen, jag blev helt enkelt antagen som elev. Någon ordnande det. Jag hade full lön under utbildningen. Och betald semester. Praktiktiden och studierna pågick delvis samtidigt.

Den somatiska utbildningen var i Vänersborg. Vi bodde på Restad, i gamla elevhem. Vi hade föreläsningar om hela kroppen. Det började med två månaders teori.

- Det måste ha varit intressant att få den somatiska inblicken, även om du skulle jobba i psykiatrin., säger Tarja-Leena.

- Ja,det var roligt. Under två månader hade vi medicinpraktik på lasarettet. Där fanns inga andra elever än vi. Vi hette fröken och efternamn. Sjukvårdsbiträdena hette fröken och förnamn. Så var det på den tiden. Man lärde sig att ta blodprov och blev jätteduktig på att sticka. Och på att förbereda en patient inför operation; göra i ordning, raka, tvätta. En stackars elev hade glömt att patienten skulle kissa före operation, så det blev ju tokigt. Och operationssköterskan, hon var en riktig ragata. Hon skrek, så det behövdes ingen telefon, när hon skrek.

Det var inte jag, som var den skyldiga!

Rätt som det var kunde någon fråga: Skall du vara med på en operation och titta? Det var väl ganska enkla operationer vi fick se.

Många obduktioner såg vi också.

14

Efter skötarutbildningen fick jag högre lön. Och gick tillbaks som förut. Det var 1958.

Så småningom fick jag en placering hos Maja-Lisa Dahlgren på avdelning 147, en kvinnlig avdelning. När Maja-Lisa sedan blev klinikföreståndare, så vikarierade jag för henne som avdelningsföreståndare.

Maja Lisa var väldigt fäst vid sin avdelning och hon behöll nog också en fristad hos oss.

Jag hade egentligen inte tänkt sökt tjänsten efter henne. Dumheter, sa Maja-Lisa då, allt är redan ifyllt, det är bara att skriva under.

- Och sedan var det likadant för mig, säger Inga-Maj. Någon gjorde i ordning pappren, det var bara att skriva under. Men det var långt senare.

- Den skötarutbildning som Kerstin deltog i,den första skötarutbildningen, var ledande i Sverige under några år, säger Rolf. Läkaren Henry Sälde var en initiativtagare till detta. Många flyttade från andra delar av landet för att gå den. Det var en ideologi, att tydliggöra att psykiatri var en medicinsk specialitet. Och det var säkert en facklig uppgift också att lyfta standarden på mentalskötaryrket,. Längre tillbaka hade man en mer ”militärisk” modell inom mentalsjukvården. Det kunde vara män som efter fullgjord värnplikt fick lära sig hur man sköter en mentalvårdsavdelning. Sjuksköterskor fanns inte på Ulleråker vid den tiden, möjligen för privatpatienter. Men Emmy Rappe, hon som grundade sjuksköterskeskolan, hon var föreståndare på Uppsala Hospital en gång i världen.

- Och det fanns en gammal mentalskötarutbildning, som Kerstin tror att Maja-Lisa Dahlgren hade genomgått.

Inga-Maj gick skötarkursen senare; -69-70, och tycker att hon fick en bra utbildning i både somatik och psykiatri: - Till skillnad från de som skulle bli sjuksköterskor fick vi inte ge intravenösa injektioner. Jag minns att det kom folk från Vadstena och andra ställen, när jag gick utbildningen och de var avundsjuka på oss. De fick inte alls hålla på med sprutor och sådant överhuvudtaget - Men det gjorde de nog ändå! Säger Kerstin.

- Efter denna grundläggande utbildning kom en utbildning till försteskötare. Den var väl bra. Men på den följde överskötarutbildning-

15

en, som var 6 månader; där lärde man sig inte så mycket. Kanske litet administration. Men ledningen sa att man måste gå, fortsätter Kerstin Under några år erbjöds de anställda, som var totalt outbildade, en avkortad skötarutbildning, så att all personal skulle ha en formell utbildning i botten. Det var ju många, bland annat studenter, som hade ”kommit in från gatan” och börjat arbeta på Ulleråker som vikarier.

Och blivit kvar i många år. Senare ersattes de här skötarutbildningarna av undervisning på gymnasiet i omvårdnad. Man slutade också att säga mentalskötare -det hette undersköterska, uska. Den utbildningen hade till en början en psykiatrisk respektive somatisk inriktning, men numera har undersköterskor så vitt vi vet ingen särskild inriktning mot psykiatri. Det tycker vi alla måste vara en stor brist.

16

Vi har olika yrken och erfarenheter av utvecklingen frĂĽn den slutna psykiatrins avskildhet till dagens ĂśppenvĂĽrdsinriktade verksamhet.

Vi har varit med om stora fÜrändringar och framsteg.

Men allt var kanske inte sämre fÜrr.

RĂśster inifrĂĽn Uppsalapsykiatrin 1954-2011

Ă…tta arbetskamrater pratar minnen frĂĽn gemen samma arbetsĂĽr inom Uppsalapsykiatrin 1954-

Vi som har dokumenterat vüra minnen är Kerstin Hedman, Rolf SjÜstrÜm, Helena LovÊn, Inga-Maj Svanhem,Eva Wallsten, Tarja-Leena KirveTOJFNJ Åsa WicklÊn och Kia SjÜstrÜm

RĂ–STER INIFRĂ…N UPPSALAPSYKIATRIN 1954-2009

Kia SjĂśstrĂśm

www.bod.se

RedaktĂśr Kia SjĂśstrĂśm