9789144121086

AFRIKA EN KONTINENTS EKONOMISKA OCH SOCIALA HISTORIA

ELLEN HILLBOM

ERIK GREEN

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37444 ISBN 978-91-44-12108-6 Upplaga 2:1 © Författarna och Studentlitteratur 2018 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Kartor: Sture Balgård Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock.com Printed by GraphyCems, Spain 2018

INNEHÅLL

Förord 7

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia 9 Att skriva historia 12 Förändringens drivkrafter 14 Periodisering utifrån ett ekonomisk-historiskt perspektiv 19 2 Tillbaka i historien – 1000–1850 23 Människa och natur 24 Produktionssystemen och variationen 29 Jägar- och samlarsamhällen 29 Pastoralister 33 Jordbrukare 39 Gruvdrift och hantverk 46 Samhällsstrukturer 50 Segmenterade politiska system 51 Centralstyrda kungariken eller tributsamhällen 53 Andra stadsstater 58 Släktskap och sociala nätverk 59 Arbetsfördelning och ledarskap 60 Handel och extern påverkan 63 Handelsnätverk 64 Ett vaknande europeiskt intresse 68 Slavhandeln 73 Fördelning av nya rikedomar 82

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

3

Innehåll

3 Ökad ekonomisk och politisk integration – 1850–1920 85 Omvandling av produktion och samhällsstrukturer 87 Demografisk förändring 88 Utveckling av produktionssystem och handel 92 Statsbildning 98 Europeisk erövring 101 Handel och handelsbolag 103 Upptäcktsresande och missionärer 106 Kapplöpningen om Afrika 108 Motstånd och samarbete 114 Imperialismens drivkrafter 117 Ekonomisk kontinuitet och förändring 123 Koloniala inkomster och investeringar 125 Vidare kommersialisering 131 4 Omvandling och förvaltning – 1920–1950 139 Ekonomisk förändring och utveckling 140 Fortsatt ekonomisk integration 141 Infrastruktur och skuldfällor 142 Den globala ekonomiska krisen och storjordbrukets tillbakagång 146 Den svaga industritillväxten 151 Det afrikanska småjordbrukets expansion 153 Ekonomisk stratifiering och ojämlikhet 156 Geografisk ojämlikhet 156 Ekonomisk stratifiering på landsbygden 158 Mot en ny kolonialpolitik och nya maktarenor 162 Afrikansk delaktighet i den koloniala förvaltningen 162 Kolonialförvaltningen och byhövdingar 164 Indirekt styre och intressekonflikter 168 Urbanisering och strejker 170 Den koloniala statens formering 172 Grindvaktsstaten som begrepp 172 Kolonialregimernas dilemma 173 Försök att reglera produktionen 174 Lokal och global handel före regleringarnas tidevarv 178 Den koloniala statens struktur och variation 179 4

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

Innehåll

5 Grindvaktsstatens expansion och kris – 1950–1985 185 Tidig expansion 186 Förändring av produktionssystemen 189 Utveckling av humankapital och kontroll av arbetskraft 194 Självständigheten 197 Upptakten 197 Politiska ideologier 199 Utbrytning 202 Det internationella politiska spelet 205 Kalla kriget 206 Panafrikanism 213 Grindvaktsstatens expansion och förändring 214 Småjordbrukets guldålder 215 Industrialiseringsförsök 222 Välfärdssatsningar och urbanisering 225 Grindvaktsstatens begränsningar 228 Utvecklingsoptimismens död 228 Goda och dåliga ledare 232 Åderlåtning genom korruption 237 6 Avregleringarnas tid – 1985–2005 241 Ändrade ekonomiska och politiska förutsättningar 242 Skuldkris och strukturanpassning 243 Det demokratiska Afrika 250 Det civila samhället 255 Icke-statliga organisationer 258 Regional integration 260 Landsbygdens omvandling 266 Äganderätter 267 Statlig omfördelning 271 SAP:s effekter på jordbrukssektorn 272 Diversifiering och integrering 276 Förflyttning från land till stad 278 Nya och gamla problem 282 Befolkningstillväxt 284 Hiv och aids 284 © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

5

Innehåll

Fattigdomssituationen i Afrika 289 Staten och sociala nätverk 292 Den informella sektorn 294 En strategi för ekonomisk hjälp 296 7 Tillväxt och global integration – 2005– 301 Ekonomisk tillväxt och social utveckling under 2000-talet 303 Mot hållbar tillväxt? 308 Afrika i den globala ekonomin 315 Internationella handelsavtal 316 Export, transfereringar och bistånd, 1960–2005 320 Afrikas integration under förändring 326 Nya aktörer 333 Afrikas framtid 337 8 Forskningen om Afrikas historia och utveckling – en doktrinhistorisk översikt 339 I Europas tjänst 340 I befrielsens och nationalismens tjänst 345 Utvecklingsekonomins framväxt 347 Radikalisering 350 Institutionalismens intåg 355 Historieforskningens återkomst 358 Nya perspektiv på strukturer och aktörer 359 Den kvantitativa revolutionen 362 Globalhistoria 364 Fakta om länderna i Afrika · 2016 369 Källor och vidare läsning 373 Register 379

6

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

KAPITEL 1

Att skriva Afrikas ekonomiska historia

Den här boken behandlar Afrikas historia under de senaste tusen åren.

Afrika granskas i ett långsiktigt perspektiv, med betoning på ekonomisk och social utveckling. Boken blir därigenom en viktig pusselbit för ökad förståelse av kontinentens framtida problem och möjligheter.

I enlighet med den tradition som finns inom den vetenskapliga forskningen är det genomgående Afrika söder om Saharaöknen som vi behandlar och som avses när vi använder ord som ”Afrika” eller ”kontinenten”. Detta motiveras av att det i kulturella, språkliga, politiska, ekonomiska och historiska termer går en gräns mellan Nordafrika (Tunisien, Libyen, Marocko, Algeriet och Egypten) som historiskt haft fler beröringspunkter med Medelhavsområdet och Mellanöstern, och övriga Afrika (se karta 1.1). I de fall där Nordafrika nämns i boken görs det i relation till Afrika söder om Sahara, till exempel när det gäller handelsförbindelser.

Det är väl känt att Afrika i dag står inför en rad stora utmaningar. Det är den enda kontinenten i världen som upplevde ekonomisk stagnation under större delen av 1980- och 90-talen. Detta tillstånd av långvarig kris har brutits i delar av Afrika under det senaste decenniet, och mycket tyder på att flera länder befinner sig i början av en omvandlingsfas. Afrika har fått allt större utrymme i de svenska dagstidningarnas ekonomibilagor, och inte sällan har kontinenten kopplats samman med begrepp som ”emerging markets”, alltså framtidsmarknader för privata investerare. Att näringslivet visat intresse är ett tydligt tecken på att delar av Afrika är inne i en process av betydande ekonomiska och sociala förändringar. Samtidigt går det inte att blunda för de kvarvarande reella problemen. En del forskare pekar på att de senaste årens höga ekonomiska tillväxt inte har lett till en så kallad strukturomvandling, det vill säga framväxten av mer produktiva näringar. © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

9

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

NORDAFRIKA

AFRIKA SÖDER OM SAHARA

Karta 1.1 Boken behandlar Afrika söder om Sahara.

Man menar att det i stället är den lågproduktiva tjänstesektorn som vuxit snabbare än både jordbruk och industri. Fattigdomen har minskat, men inte i den utsträckning man kunde ha hoppats på. Antalet människor som räknas som sårbara, alltså att de löper stor risk att falla tillbaka i fattigdom, har inte minskat de senaste tio åren.

Trots utmaningarna är den allmänna synen på Afrika i dag väsensskild från den vid millenniumskiftet. Då publicerades det artiklar som betonade Afrikas ekonomiska kris och även argumenterade för att Afrika historiskt alltid varit en ekonomisk stagnerande kontinent. I dag är det vanligare med artiklar som analyserar snabba förändringar och nya möjligheter på kontinenten.

Med den här boken vill vi komma bort från den förenklade förståelsen av Afrika, antingen det gäller afropessimismen eller afrooptimismen.

I stället vill vi belysa Afrikas mångfacetterade historia och dynamiken i de långsiktiga samhälleliga processerna, och ta upp viktiga och komplexa samhällsfrågor: Var de förkoloniala afrikanska ekonomierna statiska? Var kolonialismen bra eller dålig för Afrika? Vilken roll spelade de postkoloniala 10

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

staterna för den ekonomiska utvecklingen? Kan man i dag hävda att Afrika är exploaterat av multinationella företag? Det finns inte några enkla och entydiga svar på denna typ av frågor. Skillnaderna inom och mellan länder och regioner är alldeles för stora. Detta är därför i strikt mening inte en bok om Afrikas ekonomiska och sociala historia utan om dess ”historier”.

I Europa har man sedan länge haft en mycket förenklad och statisk syn på Afrika. Fram tills nyligen betonade man ofta alltför ensidigt krig, svält och sjukdomar. I läroböcker kunde vi läsa att kontinenten beskrevs med orden kaos eller misslyckande. Samtidigt finns det de som gav en romantisk bild av Afrika som en kontinent där de sociala kontakterna och gemenskapen är viktigare än karriär och konsumtion. Andra har speglat Afrika som en kontinent utan befolkning – en ö av ostörd natur. En majoritet av de tv-program om Afrika som sänds i Sverige handlar till exempel om djur och natur. Afrika har alltså av européer oftast setts antingen som en region som inte hänger med i den moderna utvecklingen eller som ett naturreservat, oftast utan egen historia och dynamik.

Det är viktigt att förstå att dessa förenklade bilder av Afrika är en del av en lång tradition som härstammar från de vetenskapliga och industriella revolutionerna i 1700- och 1800-talens Europa. Europa, som under större delen av mänsklighetens historia hade tillhört världsekonomins periferi, blev då allt starkare ekonomiskt. Utvecklingen innebar att det långsamt växte fram en uppfattning bland de europeiska eliterna om att Europa utgjorde civilisationens centrum. Nationalismen växte fram som politisk ideologi under 1800-talet, och den breddades till att inte bara handla om ekonomisk styrka – européer ansåg sig också vara kulturellt överlägsna. Det blev därmed viktigt att sprida idén om att alla icke-européer var mindre värda, och de afrikanska folkslagen och deras kulturer värderades lägst.

Afrika ansågs vara befolkat av primitiva folkgrupper, vars intelligens enligt den franske vetenskapsmannen Georges Cuvier (1769–1832) inte var ”tillräckligt utvecklad för att skapa ett modernt (d.v.s. europeiskt, förf. anm.) styrelseskick”.1 I början av 1800-talet skrev den kända tyska filosofen Hegel att Afrika ”inte är en historisk kontinent, den uppvisar varken förändring

1 Joseph Ki-Zerbo (red.) (1990), Methodology and African Prehistory. Berkeley: James Currey, s. 11.

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

11

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

eller utveckling”.2 Afrika blev därmed en historielös kontinent befolkad av ”vildar” som inte kunde styra över sig själva. Även om vi reviderat vår bild av Afrika avsevärt så lever idéerna om ett statiskt förkolonialt Afrika kvar och generaliseringar bottnar fortfarande i en okunskap om hur mångfacetterad kontinenten är och har varit.

Det finns betydande politiska, ekonomiska, sociala och kulturella skillnader inom och mellan länderna. Dessa stämmer inte alltid överens med våra förutfattade meningar om det fattiga Afrika. Hur många är till exempel medvetna om att medellivslängden i Senegal är 67 år, vilket är nästan lika högt som i Ryssland, där medellivslängden är 71 år? I Sierra Leone är medellivslängden dock bara 51 år. BNP per capita på Mauritius är drygt 4 gånger högre än i Vietnam, men också cirka 25 gånger högre än i Niger. I Botswana bor 58 procent av befolkningen i städer. Det är nästan lika stor andel som i Polen. Men i Afrika hittar vi också flera länder som har bland de lägsta urbaniseringsgraderna i världen, exempelvis Burundi (12 procent) och Uganda (16 procent).

Som dessa exempel visar, kan Afrika inte behandlas som en homogen socioekonomisk enhet och inte heller som en ö, isolerad och väsensskild från övriga världen. Den polske journalisten Ryszard Kapuściński (1932–2007), som hade många års erfarenhet av att rapportera från olika områden i Afrika, skrev i sin bok Ebenholts: ”Det är bara med största förenkling, för bekvämlighetens skull, som vi säger: Afrika. För bortsett från det geografiska namnet finns i själva verket inget Afrika”.3 Kontinentens förflutna ska dock inte uppfattas som ett antal ”historier” som har varit isolerade från varandra. Tvärtom har olika processer vävts samman och gett upphov till ny dynamik. För att förstå Afrika måste vi fokusera på dessa processer och deras komplexitet.

Att skriva historia Det förflutna ska inte bara betraktas som bakgrundskunskap till vår nutid, utan utgör själva kärnan i vår förståelse och orientering i omvärlden. En person som är intresserad av aktuella utvecklingsproblem i Afrika, måste 2 Ibid., s. 12.

3 Kapuściński, Ryszard (1998) Ebenholts. Albert Bonniers Förlag, Stockholm (ur förordet).

12

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

sätta in dem i ett historiskt sammanhang för att de ska bli begripliga.

Samtidigt finns det alltid risk för att historien missbrukas genom att man alltför lätt drar paralleller mellan nu och då. Ett vanligt sätt att använda historien är att studera den baklänges: man börjar i ett dagsaktuellt problem för att sedan försöka finna de historiska rötterna till problemets uppkomst och utveckling. Detta är ett fullt legitimt tillvägagångssätt, men det har sina problem, och i icke vetenskapliga sammanhang används det ofta på ett mycket vårdslöst sätt. En längre artikel om Afrikas ekonomiska kris och dess historiska orsaker som publicerades i The Economist år 2000 är ett exempel på detta. I artikeln antar man att det finns ett samband mellan det förflutnas fientliga natur och en obenägenhet till förändring i nutid. Vad som är dåtid preciseras inte. Är det 150 år sedan, eller kanske 500 år sedan eller till och med 2000 år sedan? Har verkligen ingenting hänt mellan denna dåtid och vår nutid som förändrat situationen? Har människor i Afrika alltid, oavsett när och var, levt i miljöer som inte är gynnsamma för produktion och reproduktion?

Problemet med att skriva historien baklänges är att det finns risk för att man förenklar det förflutna i alltför hög grad för att sedan ta en genväg fram till nutiden. De historiska processerna blir avskalade och komplexiteten i verklig historisk förändring går förlorad till förmån för förenklade samband mellan nu och då.

I den här boken försöker vi skriva historien framlänges. Vi börjar i då­­tiden utan att ha en fast punkt i den nutid som vi vill förklara. Huvudfokus ligger i stället på de historiska processerna. Vi komprimerar inte komplexa historiska processer för att de ska passa in i enkla förklaringar till kontinentens relativa fattigdom i nutid. Naturligtvis förenklar även vi processerna. Genom att fokusera på de materiella faktorerna utesluter vi vissa aspekter av historien. Men vi undviker att spänna fast historien i den tvångströja som krävs för att man ska kunna dra definitiva slutsatser om nutid och framtida utmaningar. I stället börjar vi med frågor: Hur såg relationen mellan människa och natur ut i ett givet geografiskt område (t.ex. Västafrika) vid en given tidpunkt (säg 1750)? Hur påverkade relationen samhällsstrukturerna och produktionssystemen? När väl en sådan bild är etablerad, kan man diskutera vilka effekter andra skeenden hade på samhället, till exempel den ökade slavhandeln under 1700-talet eller den ökade integrationen i den globala råvaruhandeln från slutet av 1700-talet och © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

13

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

framåt. Skapade processerna nya förutsättningar som förändrade männi­ skornas relation till naturen?

Fram tonar en mer komplex bild av historien som inte helt lätt går att koppla ihop med policyrekommendationer i dag. Genom hela boken kommer vi att presentera empiriska exempel som stöd för våra argument. Exemplen visar hur stor variationen är och har varit på kontinenten och vi studerar dessa skillnader för att belysa komplexiteten i processerna. I vår jämförelse betraktar vi inte vissa fall som normala och andra som undantag som ska förklaras, utan vi använder en metod som kallas ömsesidigt jämförande, det vill säga att alla undersökta fall har samma status. Jämförelsen används för att belysa och förstå alla fall, snarare än för att förklara ett av dem. Vi kan till exempel lära oss mer om slavhandelns effekter på lokalsamhällena i västra Afrika genom att studera andra områden i Afrika där handeln inte var lika utbredd och vice versa. Genom ömsesidigt jämförande undviker man de faror som ligger i att i förväg ha bestämt vad som anses vara normalfall av ett historiskt förlopp. Man låser inte fast sig i idéer om hur det borde eller kunde ha varit, utan lyfter i stället fram dynamiken i det som faktiskt skedde. Om man jämför olika erfarenheter kan man närma sig en faktisk förståelse av existerande historiska processer.

Förändringens drivkrafter Grunden för all mänsklig historia utgörs av produktion och reproduktion. Människors möjligheter att försörja och fortplanta sig är en central drivkraft genom historien, och vi menar att den påverkar inte bara ekonomin utan också de sociala och politiska relationerna mellan människor.

Figur 1.1 sammanfattar de analytiska redskap vi använder i boken och hur de förhåller sig till varandra. Möjligheterna till försörjning och reproduktion påverkas primärt av vilka ekonomiska resurser som finns till hands, alltså produktionsfaktorerna, och hur dessa organiseras i olika produktionssystem.

Dessa två begrepp och hur de är relaterade till varandra utgör grunden för vår uppfattning om hur man kan analysera ekonomisk historia. Vi börjar med att lite mer specifikt beskriva hur den direkta relationen ser ut mellan produktionsfaktorerna och produktionssystemen. Sedan ger vi en mer komplex bild av dessa relationer genom att ta upp begreppen institutioner och maktarenor.

14

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

Produktionsfaktorer ( jord, arbete, kapital) Teknisk förändring

Institutioner

Maktarenor

Produktionssystem Figur 1.1 Förändringar i den ekonomiska basen, alltså den inbördes relationen mellan produktionsfaktorerna, skapar förändringstryck på samhället i stort, såväl politiskt som socialt.

Ett produktionssystem beskriver de ekonomiska och sociala relationerna mellan människor och vem som kontrollerar produktionsfaktorerna.

Exempel­v is är användningen av lönearbetskraft det utmärkande draget för det kapitalistiska produktionssystemet, vilket alltså innebär att det finns en stor grupp människor som inte äger egna produktionsmedel och därför säljer sin arbetskraft till kapitalisten i utbyte mot en lön. I det kapitalistiska produktionssystemet är således relationen mellan arbetare och arbetstagare reglerad via arbetsmarknader. Arbetaren är ”fri” att sälja sin arbetskraft till vem han eller hon vill. Detta kan jämföras med en slavekonomi där arbetaren inte är fri utan ägs av slavägare. En slav har alltså inte bestämmande­rätt över sin egen kropp. Men vad är det som avgör hur produktionssystem utformas?

Vi menar att det är tillgången på produktionsfaktorer samt deras inbördes förhållande. De tre grundläggande produktionsfaktorerna är jord, arbete och kapital. Deras mängd och kvalitet bestämmer vilket värde de har i förhållande till varandra, och det är detta förhållande som utgör grunden för hur produktionen organiseras i ett produktionssystem.

Förhållandet mellan produktionsfaktorerna brukar man beskriva som © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

15

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

ett relativpris, vilket ska uppfattas som ett renodlat teoretiskt begrepp. Även produktionsfaktorer som inte går att köpa har ett relativpris.

Låt oss ta ett exempel som visar hur man kan använda begreppet relativpriser i ett fall där det inte finns någon marknad för den specifika produktionsfaktorn. Vi tänker oss ett samhälle där det inte råder någon brist på jordbruksmark. Alla som vill kan bryta mark för odling och därmed finns det ingen handel med naturresursen. Trots att man inte betalar för jordbruksmarken, har den likväl ett relativpris. Detta pris mäter tillgången på jordbruksmarken i relation till de övriga produktionsfaktorerna. I det här fallet är relativpriset på jordbruksmark lågt, eftersom det finns ett överskott på jord i förhållande till arbete och kapital. Omvänt kan vi då också hävda att relativpriset på arbete är högt i samma samhälle, eftersom arbete är en bristvara i förhållande till hur mycket jord det finns att bruka. Hur påverkar då dessa relationer produktionssystemens utformning?

Vi har ett samhälle där det råder ett överskott på jordbruksmark i relation till arbete och kapital. Det är ett samhälle där bristen på kapital gör att man brukar marken med enkla redskap, en järnhacka kanske är den mest avancerade tekniken. Överskottet på jordbruksmark gör att risken för att någon ska expropriera den mark du odlar på är obefintlig och det finns ingen handel med naturresursen. Arbete, däremot, är en bristvara. Få kommer att vilja sälja sin arbetskraft, eftersom man i stället väljer att odla sin egen jord.

Det finns alltså ingen lönearbetsmarknad. Den låga befolkningstätheten motverkar på så sätt uppkomsten av ett kapitalistiskt produktionssystem.

I en sådan situation blir det viktigt att försöka hitta andra sätt att skaffa sig arbetskraft. Den vanliga bonden kanske förlitar sig enbart på familjen som arbetskraft. De rikare och med större politiskt inflytande kanske väljer att upprätta ett produktionssystem som bygger på användningen av slavarbetskraft. Att slavsystem var utbredda fram till 1800-talet i Afrika berodde inte på att eliten var ond och cynisk. Slaveriet ska i stället ses som en funktion av arbetskraftsbristen.

Produktionsfaktorernas relativpris kan förändras över tid, vilket också kan leda till förändringar av produktionssystemen. En snabbt växande befolkning innebär att tillgången på arbetskraft ökar. De som tidigare använde slavar, finner nu att det blir ekonomiskt rationellt att i stället använda sig av lönearbetskraft. Genom att ersätta slavar med löne­arbetare slipper nu de tidigare slavägarna att förse sin arbetskraft med mat och 16

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

husrum och produktionskostnaderna minskar. Det är teoretiskt möjligt att tänka sig att om arbetskraftsbristen hade upphört i Afrika via stark befolkningstillväxt, hade slavhandeln inom kontinenten minskat i betydelse och kanske även helt upphört. Samtidigt innebär den ökade befolknings­mängden att det blir allt svårare att hitta outnyttjade jordbruksmarker. Relativpriset på produktionsfaktorn jord ökar därför och därmed ökar intresset för att öka regleringarna kring användningen av jordbruksmarker, alltså stärka äganderätten.

Så här långt har vi bara behandlat produktionsfaktorerna jord och arbete.

Kapital spelar också en viktig roll. Ofta tänker vi på kapital i termer av reda pengar, men det utgörs också av andra tillgångar som kan skapa mervärde till exempel maskiner, redskap, dragdjur, byggnader och liknande. Ju mer avancerad och påkostad teknik som används i ett produktionssystem desto högre relativpris får kapitalet. En mycket viktig drivkraft i relativprisernas förändring är därför införandet av ny teknik, alltså teknisk förändring.

Teknisk förändring kan vara både endogen och exogen, och det är därför vi i figur 1.1 placerar teknisk förändring i en egen ruta som delvis överlappar produktionsfaktorerna. En endogen teknisk förändring innebär att det är förändringar i produktionsfaktorernas kvantitet som ger upphov till teknisk förändring. En befolkningsökning i ett jordbrukssamhälle kan till exempel skapa incitament till att börja använda jordbruksmarkerna mer effektivt, vilket kräver ny teknik. Men ny teknik kan också komma in utifrån, till exempel genom regeringar, handelsmän eller biståndsorganisationer. Den är då inte nödvändigtvis ett direkt svar på förändringar i produktions­faktorerna, utan den tekniska förändringen är i stället exogen till produktions­systemet.

Ny teknik leder ofta till effektivare produktion då människor byts ut mot redskap och maskiner. Det minskade beroendet av arbetskraft innebär att relativpriset på arbete sjunker i förhållande till kapital. Introduktionen av plogen i jordbruket är ett sådant exempel. Plöjnings­tekniken är arbetskraftsbesparande då färre människor behövs för att bereda jorden för sådd. Relativpriset på arbete minskar samtidigt som det på kapital ökar. Än så länge har vi fokuserat på de två huvudbegreppen, nämligen produktionsfaktorer och produktionssystem. Produktionssystemens utformning beror inte enbart på produktionsfaktorernas kvantitet och kvalitet utan också på institutioner och maktarenor, vilket framgår av figur 1.1. Det räcker alltså inte med att bara studera relationen mellan produktionsfaktorerna och © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

17

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

produktionssystemen. Orsakssambandet mellan relativpriser och produktionssystem är inte definitivt, eftersom effekten av förändringarna i relativpriset också beror på sociala och politiska konflikter. De konflikter vi vill lyfta fram är de som berör de ekonomiska och sociala spelreglerna, det vi kallar institutionerna. Dessa regler kan vara både formella och informella, alltså allt från ett lands lagstiftning till lokala sedvänjor. I varje givet samhälle finns det flera tusen olika institutioner och det är omöjligt att ta hänsyn till alla. I den här boken betonar vi de institutioner som påverkar kontrollen av produktionsfaktorerna och hur produktionen fördelas och omfördelas. Vilken den långsiktiga effekten blir vid förändringar av produktionsfaktorernas relativpris och/ eller teknisk förändring, beror på hur de påverkar existerande institutioner, det vill säga hur förändringarna påverkar de formella och informella regler som styr mänskligt handlande. Institutionerna kan ses som en silduk, genom vilken förändringarna i relativpriserna filtreras.

Har en institution – låt oss säga regleringen av slavarbetskraft – väl etablerat sig i ett givet samhälle, förändras den inte snabbt och enkelt bara för att relationen mellan produktionsfaktorerna förändras. Alla institutionella förändringar hotar nämligen den rådande ekonomiska, sociala och politiska ordningen i ett samhälle. De som tjänar mycket pengar på att sälja slavar kommer att försöka bibehålla systemet även om det vore ekonomiskt mer ”rationellt” för samhället i stort att i ökad utsträckning börja använda lönearbetskraft. Ekonomisk förändring är således ofta en konfliktfylld process som karakteriseras av att olika grupper försöker flytta fram sina positioner. Samtidigt kan politik påverka utbudet av produktionsfaktorerna. Exempelvis kan man via politiska medel göra bönder jordlösa och därmed tvinga dem att söka sig ut på lönearbetsmarknaden.

Via politiken har man skapat förutsättningar för uppkomsten av ett kapitalistiskt produktionssystem.

Människan och hennes handlande är centralt. Det är alltid mänskliga aktörer som avgör vilka de verkliga effekterna av förändringar i produktionsfaktorer och teknik blir på samhället. De ekonomiska, sociala och politiska konflikterna äger rum på så kallade maktarenor. Dessa består av sociala och geografiska ”rum”, där olika särintressen och sociala klasser kämpar eller förhandlar om kontrollen över produktionsfaktorerna och vad som produceras i ett givet produktionssystem. Vid varje förändring intensifieras kampen om resurserna, eftersom förändringen erbjuder nya 18

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

möjligheter att öka inflytandet över samhället och de ekonomiska sfärerna.

Långsiktig social och ekonomisk förändring måste därför betraktas som en växelverkan mellan ekonomiska, politiska och sociala faktorer.

Periodisering utifrån ett ekonomisk-historiskt perspektiv Eftersom vi boken igenom betonar komplexiteten i de ekonomisk-historiska processerna har vi medvetet valt att inte presentera en helt färdig förklaringsmodell. I stället arbetar vi med ett antal centrala analytiska begrepp (se ovan) där orsakssambanden kan gå i flera olika riktningar sinsemellan.

Samtidigt begränsar vi oss genom att betona produktionssystemens och produktionsfaktorernas betydelse för de historiska processerna. Detta påverkar vår bild av Afrikas historia, och blir tydligast när det gäller hur vi väljer att periodisera historien i kapitel 2 till 7.

Varje periodisering är en förenkling av de historiska förloppen, eftersom det innebär att man skapar tydliga brott i historien. Samtidigt är periodisering nödvändig för att det överhuvudtaget ska gå att göra komplexa historiska processer begripliga. Vårt fokus på kontinentens ekonomiska och sociala historia innebär att vi periodiserar Afrikas historia på ett annorlunda sätt än vad som är brukligt i översikter över dess politiska historia. Vi utgår från vad vi betraktar som trendbrott som har påverkat de ekonomiska och sociala relationerna, alltså produktionssystemen. Dessa trendbrott kan antingen vara direkta i form av omvandlingar av produktionssystem eller indirekta, till exempel att kringliggande faktorer som politik, teknik, institutioner och så vidare påverkar och reformerar existerande produktionssystem. Utifrån det här perspektivet ser vi inte kolonialismen som en historisk vattendelare.

Inte heller självständigheten utgör nödvändigtvis ett trendbrott.

Boken börjar år 1000. Det ska inte ses som ett exakt årtal, utan vi rör oss avsiktligen ganska flytande kring detta årtal. Eftersom startpunkten för vår studie kanske är den som är minst självklar, vill vi lite kort motivera den.

Vid denna tidpunkt hade den islamiska erövringen av Nordafrika fullföljts, vilket innebar att Afrika söder om Sahara tydligare separerats socialt och kulturellt från de norra delarna av kontinenten. Samtidigt hade de olika regionerna i Afrika söder om Sahara blivit lite mer homogena både socialt och ekonomiskt genom att bantufolken genomfört sin stora folkvandring © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

19

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

söderut från västra Afrika. Med denna folkvandring hade bruket av järn spridits över kontinenten, vilket fick tydliga konsekvenser för de lokala produktionssystemen. Den regionala handeln expanderade och de afrikanska civilisationer och centralstyrda stater som växte fram i områden med gynnsamma förutsättningar blev betydande kuggar i internationella handelsnätverk. Afrikas ekonomiska och sociala historia från omkring år 1000 fram till mitten av 1800-talet behandlar vi i kapitel 2 i boken.

Nästa period börjar 1850 och avslutas 1920. Perioden påbörjas tre årtionden före kolonialismen och avslutas mitt under den koloniala perioden.

Det kan kräva sin förklaring. Vi börjar i mitten av 1800-talet, eftersom det markerar en period av snabb kommersialisering av småjordbruket, främst men inte enbart i västra Afrika, och en fördjupad integration i den globala råvaruhandeln. Dessa processer påverkade lokala produktionssystem, institutioner och sociala och ekonomiska relationer på ett märkbart sätt. Det innebar en omfördelning av makt och möjliggjorde nya statsbildningar och förstärkning av redan existerande centralstater. Kolonialismen skapade inte dessa förändringskrafter, utan ska i stället ses i relation till dem. Kolonialismen var delvis ett svar på den pågående kommersialiseringen av de inhemska ekonomierna. Under hela den tidiga koloniala perioden var det tydligt hur de koloniala förvaltningarna reagerade på och anpassade sig efter lokala förändringsprocesser och tryck, snarare än att direkt påverka dem. På grund av brist på resurser, och utan tydliga visioner om vad man ville göra, förlitade sig de koloniala förvaltningarna på de fria marknadskrafterna.

Omkring 1920 togs de första stegen bort från de fria marknadskrafterna.

Inhemska marknader reglerades efter hand och de koloniala förvaltningarna började ingripa i de lokala produktionssystemen. Politiken var ett svar på den fortsatta integrationen av de lokala produktionssystemen i den globala råvarumarknaden, men den blottlade också en alltmer konfliktfylld relation mellan de lokala kolonialförvaltningarna och kolonialmakterna i Europa.

Effekten blev att de koloniala förvaltningarna utvecklades till så kallade grindvaktsstater, det vill säga stater som fokuserar på att kontrollera och beskatta gränshandeln snarare än den inhemska ekonomin. Perioden, som behandlas i kapitel 4, avslutas 1950 då de koloniala förvaltningarna, enligt vår mening, utvecklats fullt ut till grindvaktsstater.

Under nästa period, 1950–1985, ser vi en kontinuitet mellan den sena koloniala perioden och de första årtiondena av afrikansk självständighet.

20

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

Det som håller perioden samman är dels den relativt höga tillväxten, dels grindvaktsstatens expansion och förstärkning. Grindvaktsstaten är således en kolonial utveckling som överlever de afrikanska staternas självständighet. Perioden var det kommersiellt inriktade afrikanska småjordbrukets guldålder. Under åren 1950–1985 försökte grindvaktsstaterna flera gånger ta ytterligare steg mot att reformera lokala produktionssystem och diversifiera ekonomierna. I inget av avseendena blev resultaten så framgångsrika som man till en början hoppats på. Trots att grindvaktsstaterna växte sig finansiellt starkare tack vare det gynnsamma internationella ekonomiska klimatet, saknade de förmågan att påverka den lokala institutionella omgivningen, även om de delvis reformerade de lokala produktionssystemens genom spridning av ny teknik. De lokala produktionssystemen förblev relativt autonoma. Perioden, som behandlas i kapitel 5, avslutades med att grindvaktsstaten på allvar utmanades av att efterfrågan gick ner på de globala råvarumarknaderna. Krisen blottlade grindvaktsstatens strukturella problem.

De ekonomiska kriserna som i större eller mindre omfattning drabbade Afrika i början av 1980-talet utgör också startpunkten för nästa period som sträcker sig från 1985 och fram till 2005. Strukturella problem började göra sig påminda i flera av de afrikanska ekonomierna. Efter tre årtionden av tillväxt stagnerade flera afrikanska ekonomier, och fram till millennie­ skiftet kunde man med fog tala om att de befann sig i kris. Den långvariga krissituationen skapade ett ekonomiskt och politiskt omvandlingstryck.

Grindvaktsstatens auktoritet utmanades av nya internationella spel­regler och lokala ekonomiska kriser. Lokala produktionssystem utsattes för hård press på grund av vikande priser på de globala råvarumarknaderna, slop­ andet av statligt stöd, instabila lokala marknader och spridningen av hivoch aidsepidemin. Trycket ledde till institutionella förändringar, där både äganderätter och arbetsrelationer förändrades. Det civila samhället och icke-statliga organisationer fick allt större betydelse, delvis på de afrikanska staternas bekostnad. Förändringar av spelreglerna skapade nya maktarenor och nya allianser. Staterna i Afrika spelade fortfarande en central roll, men den omformulerades.

Vi inleder kapitel 7 runt år 2000 då den ekonomiska stagnationen brutits och Afrika tycks ha påbörjat en ny period av ekonomisk tillväxt. Vi frågar i vilken omfattning tillväxten kan koppas till minskad fattigdom. © F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

21

1 Att skriva Afrikas ekonomiska historia

Håller Afrika till slut på att växa sig ut ur fattigdomen? Vi fortsätter med att undersöka ifall tillväxten har lett till strukturomvandling, det vill säga om det är nya sektorer inom de afrikanska ekonomierna som håller på att ta över från jordbruket. Innebär en eventuell sektoriell förändring även nya arbetstill­f ällen? Kapitlets andra stora tema är de afrikanska ländernas roll i en allt mer globaliserad värld. Den nuvarande tillväxtperioden är starkt förknippad med höjda världsmarknadspriser på råvaror, men vi följer även andra typer av kapitalflöden som utlandsinvesteringar, internationella transfereringar och biståndsflöden. Avslutningsvis tar vi upp frågan om de nya aktörer som tar allt större plats på den afrikanska kontinenten. Vi ser hur Europa och USA förlorar den dominans som funnits allt sedan koloniseringen och i stället växer sig nya syd–syd-relationer med länder i Asien och Latinamerika allt starkare.

Med hjälp av vår analysmodell börjar vi nu vår långa resa genom Afrikas ekonomiska och sociala historia.

22

© F ö r fat ta r na och S t uden t li t t e r at u r

Ellen Hillbom och Erik Green är båda ekonomhistoriker vid Lunds universitet.

AFRIKA EN KONTINENTS EKONOMISKA OCH SOCIALA HISTORIA Få kontinenters historia är så präglad av myter och fördomar som Afrikas, och dess historia har ofta beskrivits som statisk och afrikanska samhällen som primitiva. Afrika – en kontinents ekonomiska och sociala historia visar i stället en dynamisk och variationsrik kontinent. Boken handlar om utvecklingen i Afrika söder om Sahara i ett långsiktigt perspektiv från år 1000 fram till i dag.

Författarna lämnar det tidigare så vanliga eurocentriska perspektivet, där Afrika hålls samman i sin egenskap av att skilja sig från Europa.

De inriktar sig i stället på dynamiken i de lokala förändringsprocesserna och betonar skillnaderna i utvecklingsmönster mellan olika delar av kontinenten. Fokus ligger inte på extraordinära händelser som krig eller hungerkatastrofer utan på hur människor levde och lever i vardagen.

I denna andra upplaga behandlar författarna även Afrikas betydande ekonomiska tillväxt sedan tidigt 2000-tal, en tillväxt som har fått många ekonomer att börja tala om kontinenten och dess framtid i mycket mer positiva ordalag än tidigare. Innebär denna utveckling att Afrika till slut håller på att växa ut ur fattigdomen?

Andra upplagan

Art.nr 37444

studentlitteratur.se