9789171958648

Då seglar ett underligt skepp in i hamnen. Passagerarna berättar skrämmande saker om en mörk och karg plats, ön Vitvinge. De frågar efter en utvald ekorre som ska komma till deras hjälp.

Men talar de sanning? Urchin vet inte vad han ska tro.

Oron sprider sig än en gång på Dimslöjornas ö, och plötsligt är till och med Hjärtstenen i fara.

M I McAllister tar oss i den andra delen av trilogin om Urchin tillbaka till den sagovärld där ekorrar, uttrar, mullvadar och igelkottar utkämpar den klassiska kampen mellan ont och gott.

Urchin och Hjärtstenen

D

et ska bli fest på Dimslöjornas ö! Det är fred igen, och ekorren Crispin ska äntligen krönas till kung. Mantlar och rockar ska sys, kakor ska bakas och den magiska Hjärtstenen ska hämtas fram – en särskild sten som ska visa vem som är rättmätig kung.

Urchin är en av dem som klättrar omkring i det stora slottet för att ordna allt.

B e r ät t e l s e r f r å n D i m s lö j o r n a s ö

LIBRIS

M I McAllister

Urchin och Hjärtstenen

Sagt om Urchin och de dansande stjärnorna, första delen i Berättelser från Dimslöjornas ö: ”Det finns en historia att förlora sig i, bekymras av. Lägg därtill en charmerande ekorrhjälte – Urchin själv, en rad vältecknade bifigurer, en högklassig story med lagom doser episk ödesmättnad och resultatet: en modern sagopärla.”

– Per Israelsson, Svenska Dagbladet

www.librisforlag.se

9 789171 958648

LIBRIS

ISBN 978-91-7195-864-8

Urchin och Hj채rtstenen

M I McAllister

Urchin

och Hjärtstenen Översättning: Carolina Lundgren Klintefelt

LIBRIS FÖRLAG • ÖREBRO

I samma serie: Urchin och de dansande stjärnorna, 2007

Mitt hjärtas stora Hjärta, låt mig klart få se att du ensam härskar, vad som än må ske

Originalets titel: Urchin and the Heartstone Text: © M I McAllister 2006 Illustrationer och omslagsbild: © Omar Sayyan 2006. Tryckt med tillstånd av Disney Publishing Worldwide. Alla rättigheter reserverade.

Originalförlag: Bloomsbury Publishing Plc Svensk copyright: © Libris förlag, Örebro 2008 Översättning: Carolina Lundgren Klintefelt Sättning & omslag: Prinfo Grafiskt Center, Malmö Tryck: Scand Book, Falun 2008 ISBN: 978-91-7195-864-8 www.librisforlag.se www.urchin.nu

P rolog

P

å ön Vitvinge träffades två djur i en underjordisk kammare mitt i natten.

Den förste hette broder Eld. Han var en lång, mager ekorre klädd i prästtunika.

Den andra hette Lärka. Hon var en liten igelkott med allvarligt ansikte och spetsig nos.

Så kom ett tredje djur instörtande till de andra i kammaren. Det var Ceder, en ekorre med eldröd päls. ”Det är för sent”, flämtade hon. ”De har åkt.” ”Då kommer de att hitta den där ekorren och ta 7

med honom hit”, sa broder Eld dystert. ”De törs inte komma tillbaka utan honom.” ”Det kommer att bli mycket farligt för honom”, sa Lärka. ”Har du fått reda på vad han heter?” ”Urchin”, sa Ceder. ”Urchin Stjärndansaren från Dimslöjornas ö.”

Hon uttalade öns namn försiktigt, som om det var någonting värdefullt. Ceder hade aldrig varit på Dimslöjornas ö, men hon hade drömt om den i hela sitt liv.

K apitel 1

H

öga vågor och hårt regn hade piskat kusten till Dimslöjornas ö hela natten. Alla ekorrar hade skyndat sig ner från sina bon i trädtopparna och gömt sig bland rötterna. Men till morgonen hade kulingen dragit förbi och ön låg nytvättad och skimrande. Slott­ ets våta stenar glänste i blekrosa och guld i sommarsolen. De ekorrar som skuttade ut genom fönstren för att springa på ärenden fick kämpa för att inte halka när de kilade utmed väggarna. På klipporna runt slottet stod mullvadar i givakt. De höll på att öva med kapten Lugg. Inne i slottet var det också fullt av liv och rörelse.

8

9

Hela ön höll på att förbereda sig för ekorren Crispins kröning.

Heta ångor med ljuvliga kryddiga dofter kom från köket, där mullvadar, ekorrar och igelkottar hackade nötter, tog ut gyllene kakor ur ugnar och hängde knippen av mynta i fönstren för att hålla flugorna borta.

Andra staplade tunnor med vin i källaren. Dansare och sångare sprang upp och ner i trapporna och letade efter platser att öva på, akrobater tränade i de höga tornen och hängde upp linor, som igelkotten mor Nanna använde som tvättlinor till körkåporna, och unga djur sprang från slottsporten vid källan med hinkar fulla av kallt vatten till alla som var törstiga. Igelkottar kämpade med att bära dräkter och bonader ner till samlingssalen, där snickarna sågade och spikade för att bygga en ny läktare.

Samlingssalen var öns allra tjusigaste rum, men den här dagen var det fullt av bänkar i stora staplar och klädtravar, och av djur som hade fullt upp med att förbereda allt inför kröningen, och av andra djur som försökte se ut som om de hade fullt upp så att de skulle få stanna kvar och hjälpa till. Bonaderna – de broderade, vävda och målade bilder som visade händelser ur öns historia – låg draperade över stolar i väntan på att någon skulle hänga upp dem.

Mitt i allt detta höll Urchin, en ung ekorre med 10

ovanligt ljus päls, på att försöka ta sig ut.

Uttern kapten Padra hade gett honom en mycket enkel order – ”kila bara ner till stranden, Urchin, och säg åt Arran att komma hit” – men det var lättare sagt än gjort. Urchin var förvisso kapten Padras page och kungens medarbetare, men just nu kände han sig inte särskilt märkvärdig alls. Han var bara en mycket ung ekorre som försökte ta sig ut genom dörren samtidigt som en hord med igelkottar kom bärande på en bunt med stegar åt andra hållet, och någon hade lämnat en hög med kuddar mitt i dörröppningen eftersom det inte fanns någon annanstans att lägga dem. Det var enklare att hoppa ut genom ett fönster och springa nerför slottets yttervägg.

Den friska, varma luften var underbar, och solljuset letade sig in genom hans päls. Han framförde sitt budskap till Padras fru, kapten Arran, som snabbt satte kaptenskransen av guld på sitt rufsiga huvud och gav sig av runt slottet mot samlingssalen.

Urchin stannade till för ett ögonblick och insöp solen och den friska havsbrisen. Några uttrar som var lediga rodde, fiskade och lärde sina ungar att simma i det grunda vattnet, som om de inte visste någonting om kröningen eller hetsen uppe på slottet. Det var sensommar, en alldeles för vacker dag för att vara inne på slottet hela tiden.

11

Han tittade ut över havet, och så tittade han till igen.

Förtrollade dimslöjor omgav ön. Inget djur som verkligen hörde hemma på ön kunde lämna den över havet och återvända samma väg. Dimmorna hindrade dem. Och det var inte många skepp som hittade vägen genom dimmorna till hamnen. Men nu var det någonting som rörde sig inne i dimmorna. Urchin skuggade ögonen med tassen och tittade. Först såg han någonting, sedan ingenting, och sedan såg han det igen.

Han måste berätta för Padra.

Han sprang runt slottet igen och kilade upp till samlingssalens fönster. Hans bästa vän, igelkotten Nålan, höll just på att lägga ut röda sammetskuddar i fönstersmygen, och han fick sig en knuff så att han nästan ramlade ner igen. Han lyckades hålla balansen och sno tillbaka runt, men Nålan hade ovanligt vassa taggar och han kunde inte undgå att sticka sig. Så slingrade han sig fram genom mängden, ända fram till Padra, och såg att han log, men Padra såg alltid ut som om han var på väg att brista i skratt. ”Kapten Arran är på väg, kapten”, sa Urchin, ”och jag tror att det kommer ett skepp. Det är någonting som rör sig i dimman.” ”Konstigt”, sa Padra. ”Gäster till kröningen?”

Nålan kastade ett öga runt samlingssalen, som om 12

hon försökte tänka ut var hon skulle placera dem. ”Gå och håll utkik, ni två”, sa Padra. ”Skicka efter mig om det behövs, men jag kommer snart ändå. Gå och känn på den friska luften och solskenet. Och Urchin, håll utkik efter en ekorre som heter Juniper.” ”Juniper?” upprepade Urchin. ”En ung ekorre, lite yngre än ni två, mörk päls”, sa Padra. ”Han har en skadad baktass, så han växte upp på ett gömställe, men nu är han fri. Han behöver få lära känna andra djur. Han har varit mycket ensam och har haft fler uttrar omkring sig än ekorrar – vilket förvisso inte har varit till någon skada för honom, förstås, men han behöver få träffa andra ekorrar i sin egen ålder. Jag nämnde dig, och det visade sig att hans fostermor redan hade berättat om hur du hämtade tillbaka Crispin till Dimslöjornas ö. Han vill gärna träffa dig.” ”Kapten Padra!” ropade någon.

Padra skyndade sig iväg tillsammans med en igelkott som bar på en festdräkt.

Urchin sprang nerför slottets yttervägg igen och väntade på stranden, tills Nålan kom vaggande över klipporna och hann ifatt honom. Det syntes ingenting bland dimmorna nu – kanske hade det bara varit en synvilla i det starka solljuset. ”Det där måste vara Juniper”, sa Nålan.

Vid vattenbrynet stod en ekorre som såg ut att vara 13

lite yngre än Urchin, och han var smalare och mörkare än de flesta ekorrar. Den ena baktassen var liten och förvriden. För inte länge sedan hade kapten Husk försökt se till att alla svaga eller skadade ungar avlivades, och många hade fått växa upp undangömda.

Juniper måste ha hört att de sa hans namn, för han vände sig om så att Urchin kunde se hans spetsiga ansikte. Han tittade blygt på dem som om han väntade för att se om de skulle kunna bli vänner eller inte, och hoppades att de skulle bli det, och Urchin visste hur det kändes. Han själv hade alltid kallats för ”den där ekorren med konstig päls”, den föräldralösa ungen, den udda i gruppen. Nu skuttade han ner på sanden med Nålan efter sig, och Junipers ansikte ryckte till i ett nervöst leende. Hans ögon var mörka och glänsande som bär. ”Är det du som är Juniper?” frågade Urchin. ”Jag heter Urchin.” ”En medarbetare till kungen!” sa Juniper beundrande.

Urchin försökte komma med ett sådant där lätt, skrattande svar som kapten Padra alltid fick till, men han kunde tyvärr inte komma på något. ”Öh ... jo visst”, sa han och nickade mot Nålan. ”Det är Nålan också. Varifrån kommer du?”

Juniper vände sig om och pekade mot skogen som 14

sträckte sig västerut uppför berget. ”Ser ni, herrn, mellan träden, precis bakom den där raden med mörka granar?” sa han, och hans röst var mjuk av blyghet. ”Bakom dem finns det ett vattenfall, herrn.” ”Jag är ingen herre”, sa Urchin. ”Bodde du högst upp vid vattenfallet?” ”Nej, he– nej”, sa Juniper. ”Bakom det, i grottorna halvvägs ner. Ekorren Plommon hittade mig när jag var nyfödd och tog hand om mig. Jag gick aldrig särskilt långt, eftersom hon måste hålla mig gömd, men nu skulle jag vilja bo i skogen.” Han viftade på öronen. ”Fast bara om jag fortfarande kan gå och hälsa på Plommon, förstås. Det var hon som tog hand om mig, och nu är hon gammal. Hon borde inte behöva vara ensam.” Han tittade blygt ner på tassarna, och sedan såg han upp mot slottet. ”Vilka är alla de där igelkottarna?”

Urchin och Nålan vände sig om och tittade. En grupp långa igelkottshannar stod i en klunga på klipporna. ”Det är några medlemmar i Igelkottarnas infanteri”, sa Nålan. ”Det var ett av Husks påfund. När Husk hade makten skickades de starkaste igelkottarna iväg för att arbeta i gruvorna och stenbrotten borta på Norra udden, ända bort till Branta bergen. Till och med gifta 15

igelkottar med familjer, som Stubben – han som är gift med Trippel och pappa till Hopp – var tvungna att åka.

De är befriade nu, men de håller fortfarande liksom ihop och kallar sig för Igelkottarnas infanteri. Några av dem kanske kommer att väljas in i Kretsen, som Stubben och ... hm ... den där långa som alla igelkottsflickor gillar. Gusten. Gulliga Gusten, eller åtminstone är det vad han själv tycker. Gusten och Stubben arbetar på slottet.” ”Det måste vara roligt”, sa Juniper med en blick full av förhoppningar.

Det var en blick som Urchin förstod. Juniper påminde om honom själv för ett år sedan, när han hade längtat efter att få bli slottsekorre men inte gärna talade högt om det.

En mycket blöt utter kom skuttande emot dem med stora kliv och ett brett leende. När han kom fram till dem flinade han upp sig och ruskade sig torr så att det stänkte på dem. ”Fingal!” sa Nålan. ”Det där gjorde du med flit!” ”Precis vad man behöver en varm dag”, sa Fingal, som var Padras yngre bror och hade samma glada uppsyn som han. ”Har du sett någon skymt av ett skepp?” frågade Urchin.

Han hade förlorat det ur sikte nu – kanske hade det 16

lagt om kurs och var på väg runt ön för att hitta en passage genom dimmorna. ”Nej”, sa Fingal, och kastade en blick bakom sig. ”Nej igen. Borde jag ha gjort det? Åh, hej Juniper. Dig ser man inte ofta här omkring.” ”Känner ni varandra?” frågade Nålan. ”Man kan säga att uttrarna också uppfostrade mig”, sa Juniper. ”Det där med uppfostran vet jag inte, men ni vet hur det är”, sa Fingal. ”Där det finns vatten finns det alltid en utter eller två. Ingen vet vilka Junipers föräldrar är.

Plommon hittade honom alldeles övergiven och höll honom hemlig på den tiden när alla som hade ett halvt morrhår som satt fel blev dödade, så vi lärde honom det allra viktigaste, som att simma och åka utför vattenfall.” ”Jag vet inte heller vilka mina föräldrar är”, sa Urchin till Juniper. ”Det var ekorren Hassel som tog hand om mig.” ”Ja, jag vet allt om dig”, sa Juniper med beundran i rösten. ”Det är bara det att där jag bodde fick man aldrig veta allt som hände på ön. Jag har hört en del av berättelsen, om kapten Husk och det där, men –” ”Åh, det är enkelt”, avbröt Fingal. ”Kung Kvast var kung, men det var egentligen Husk som bestämde allt.

Han var så smart att ingen riktigt förstod hur hemsk 17

han var, han och hans fru grevinnan Asp. Husk fick Crispin landsförvisad, min bror Padra tog Urchin som sin page och lärde honom att göra alla de där pageprylarna, och Urchin stack iväg och letade efter Crispin, och nu är Crispin kung. Det var allt. Någon som vill kasta macka?”

Urchin förstod mer och mer varför Padra hade hållit sin pratsamma, sorglösa bror ur vägen så länge Husk hade makten.

Fingal valde ut två runda, platta stenar och skuttade ner till vattenbrynet med dem. Nålan drog sig närmare Urchin, som vände sig om så att han stod med ansiktet mot henne för att undgå att sticka sig. ”Inget skepp”, sa hon. ”Om det var ett gissar jag att det har vänt tillbaka. De flesta gör det. Tror du att Juniper kan kasta macka? Jag menar, med sin dåliga bak­ tass. Han måste ha sämre balans.” ”Jag lovar att jag inte ska bräcka honom”, viskade Urchin tillbaka.

Fingal kastade en sten över vattnet och såg den studsa två gånger innan den sjönk. Nålans kast var inte så bra, och eftersom Juniper verkade vänta till sist kastade Urchin efter henne. Han kunde inte riktigt förmå sig till att göra ett helt hopplöst kast, men det var inte bra heller. Stenen studsade en gång innan den sjönk. ”Din tur, Juniper”, sa han.

18

Stenen flög från Junipers tass. En, två, tre, fyra, fem gånger studsade den över vattenytan. Urchin flämtade till av beundran. ”Bra kast!” ropade Nålan och Urchin.

Juniper vände sig om och log blygt, som om han måste be om ursäkt. ”Uttrarna lärde mig det där”, sa han. ”Kan du lära mig?” frågade Urchin.

För ett ögonblick var han rädd att han hade sagt fel sak – det var som om han begärde att få veta Junipers hemlighet – men snart förstod han att det hade varit precis rätt sak. Nu fick Juniper vara den som visste bäst. ”Allt – allt hänger på hur man vrider tassen”, sa Juniper, som var märkbart förvånad över att han fick lära Urchin någonting. ”Gör såhär.”

De fortsatte kasta stenar, och Urchin blev bättre och bättre, och Juniper blev alltmer trygg. När de hade slut på bra stenar tyckte Urchin att det var som om han hade känt Juniper i flera år. De var vänner, och de visste att de alltid skulle förbli det. Så enkelt var det. ”Det finns en hel hög med stenar nere vid piren”, sa Fingal. ”Skeppen använder dem som ballast, men det finns alltid några man kan kasta macka med.” ”Vad är ballast?” frågade Juniper. ”En massa skräp som man använder för att skeppen 19

ska få rätt vikt och hålla balansen”, sa Fingal. ”Men det gör inget om vi kastar macka med dem.”

Han vände sig om för att leta efter en platt sten, men plötsligt rätade han på sig och verkade titta på någonting. ”Titta! Titta, ser ni det där?”

Alla spanade ut över havet åt det håll Fingal pekade.

Sakta, ännu suddigt och dimmigt, trädde ett skepp fram. De följde henne, minut för minut, och dimmorna hängde fortfarande omkring henne som tunna rökslingor. Stenarna blev liggande orörda. Urchin ropade till sig två unga mullvadar som var systrar, Jigg och Pigg, och bad dem att springa och berätta om skeppet för Padra och kungen.

Han hade väntat sig böljande segel, och kanske flaggor som hängde från masten för att fira Crispins kröning. Men skeppet som nu närmade sig såg ut som om stormen natten innan hade slagit henne sönder och samman. Toppen på masten var bruten, seglen var i trasor, och skeppet närmade sig ön som ett haltande djur.

20

K apitel 2

S

amlingssalen på slottet hade äntligen blivit iordningställd, och det var bara några få djur kvar där inne. Salen såg större ut än någonsin, och vartenda fönster stod öppet ut mot sommarhettan. Tre ekorrar – budbäraren Långtass, och Kastanj och Ljung, som båda var medlemmar i den grupp som kallades Kretsen – väntade vid dörren om de skulle behövas.

Framför de stora, bågformiga fönstren fanns podiet, med en ensam tron i mitten, och framför tronen låg en guldkrona på en kudde av djupgrön satäng. Det här var ingen vanlig kaptenskrans. Den var vackert virad med eklöv och ekollon och boklöv av guld, och den 21

Då seglar ett underligt skepp in i hamnen. Passagerarna berättar skrämmande saker om en mörk och karg plats, ön Vitvinge. De frågar efter en utvald ekorre som ska komma till deras hjälp.

Men talar de sanning? Urchin vet inte vad han ska tro.

Oron sprider sig än en gång på Dimslöjornas ö, och plötsligt är till och med Hjärtstenen i fara.

M I McAllister tar oss i den andra delen av trilogin om Urchin tillbaka till den sagovärld där ekorrar, uttrar, mullvadar och igelkottar utkämpar den klassiska kampen mellan ont och gott.

Urchin och Hjärtstenen

D

et ska bli fest på Dimslöjornas ö! Det är fred igen, och ekorren Crispin ska äntligen krönas till kung. Mantlar och rockar ska sys, kakor ska bakas och den magiska Hjärtstenen ska hämtas fram – en särskild sten som ska visa vem som är rättmätig kung.

Urchin är en av dem som klättrar omkring i det stora slottet för att ordna allt.

B e r ät t e l s e r f r å n D i m s lö j o r n a s ö

LIBRIS

M I McAllister

Urchin och Hjärtstenen

Sagt om Urchin och de dansande stjärnorna, första delen i Berättelser från Dimslöjornas ö: ”Det finns en historia att förlora sig i, bekymras av. Lägg därtill en charmerande ekorrhjälte – Urchin själv, en rad vältecknade bifigurer, en högklassig story med lagom doser episk ödesmättnad och resultatet: en modern sagopärla.”

– Per Israelsson, Svenska Dagbladet

www.librisforlag.se

9 789171 958648

LIBRIS

ISBN 978-91-7195-864-8