9789147103812

HISTORIA

EPOS HISTORIA

HISTORIA

EPOS 1b är en berättande historia med tyngdpunkten på • de två senaste århundradena • de grundläggande strukturerna • de epokgörande förändringarna • makten och resurserna • män, kvinnor och barn • historien då och nu • källor • historiemetodik.

EPOS1b

Best.nr 47-10381-2 Tryck.nr 47-10381-2

Epos Omslagsoriginal.indd 1-3

Liber

Sandberg Karlsson Molin Ohlander

Robert Sandberg Per-Arne Karlsson Karl Molin Ann-Sofie Ohlander

2012-06-05 07.45

isbn 978-91-47-10381-2 © 2000 Robert Sandberg, Per-Arne Karlsson, Karl Molin, Ann-Sofie Ohlander och Liber AB redaktör: Christian Laring bildredaktör: Inga-Britt Liljeroth formgivning: Birgitta Dahlkild, Ingmar Rudman/Bånges Grafiska Form AB kartor och diagram: Stig Söderlind efter förlagor av Robert Sandberg teckningar: Ola Nyberg omslagsbild: Keystone/Eyedea/IBL Bildbyrå

Första upplagan 1

repro: Repro 8 AB, Stockholm tryck: Sahara Printing, Egypten 2012

kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 92 00 www.liber.se kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

4710381_Epos1b–sI–X.indd 2

2012-06-05 07.56

Förord Historia som skolämne har under flera decennier naggats i kanten mer och mer, både i grundskolan och på gymnasiet. Men 2011 genomfördes en gymnasiereform, som kanske innebär ett litet trendbrott. I vilket fall blev historia nu ett obligatoriskt ämne för alla gymnasieelever, för första gången på länge.

Dessutom fick både gymnasiet och grundskolan nya ämnes- och kursplaner. Numera finns det ett betydligt klarare definierat ”centralt innehåll”, som ska följas i alla olika kurser. För historieämnets del har det tidigare inte funnits några detaljbestämmelser, men det gör det nu. Visserligen kanske skillnaderna i praktiken inte alltid blir så stora eftersom historien i sig inte förändras av nya ämnesplaner.

Däremot flyttas tyngdpunkten på det som ska prioriteras i klassrummet en hel del.

För kursen Historia 1b är det framför allt fråga om en förskjutning mot den moderna historien, 1800- och 1900-talen, och att historiemedvetande, historiebruk (användningen av historia) och inte minst historiska källor och källkritik betonas starkare.

Den här förskjutningen har vi försökt möta genom att göra om Epos A till den nya Epos 1b. En hel del är nyskrivet eller bearbetat, men framför allt har vi lagt in ett antal källövningar med jämna mellanrum. Vi har också tagit med avsnitt om källkritik och historiebruk, och många av illustrationerna är dessutom nya. Inte minst har vi försökt att betona sambandet mellan då och nu i bilder och bildtexter. Vi hoppas att både gamla och nya Epos-läsare blir nöjda!

Författarna och förlaget

4710381_Epos1b–sI–X.indd 3

2012-06-05 07.56

Innehåll Att komma åt det förflutna 1 Stockholms blodbad 1520 1 Vad gör en historiker? 1 Vad arbetar en historiker med? 2 Konsten att ställa frågor 3 Vad är en historisk källa? 3 Källor och arbetssätt 3 Att vara kritisk mot källorna 5 Att analysera 6 Och att presentera 6 Källkritik: Idrottsföreningen Amatörernas årsmöte 7 Ett exempel: Vad hände på årsmötet? 7 Källorna 8 Källkritik 9 Närhet 9 Oberoende 10 Tendens 11 Slutsats: Vad hände egentligen på mötet? 11 Sammanfattning 12

Periodiseringar och epoker 13 Vad betyder epoknamnen? 13 Periodisering 13 Utanför Europa 14 Svenska epoknamn 15

Historiemedvetande och historiebruk 17 Historiemedvetande 17 Historiebruk 17 Historiemissbruk 18

Den förindustriella tiden

19

De äldsta människorna 21 Vår egen art 21 Samlare och jägare 22 Jordbruket gör sitt intåg 22 Jordbruket förändrar livet 23

Högkulturer 25 En ny typ av samhälle 25 Den första högkulturen – Mesopotamien 25

4710381_Epos1b–sI–X.indd 4

Flodkulturerna 26 Metaller 27 Det demokratiska järnet 28 De grekiska stadsstaterna 29 Den grekiska kulturen 30 Romarriket 33 Arvet efter Rom 34 De monoteistiska religionerna 35 Längre österut 36 De stora filosoferna 37 Kina 38 Ett nätverk 39 Gamla världen 40 Andra världar 40 Nya världen: Amerika 40

Det vi européer kallar medeltiden 42 ”Romarrikets fall” 42 Den europeiska medeltiden 43 Ingen medeltid utanför Europa 44 En ny religion och en ny stormakt 44 Europa återhämtar sig 45 Den europeiska högmedeltiden 46 Nya idéer och kunskaper når Europa 47 Korstågen 49 Mongolerna 49 Djingis khan 50 Digerdöden 50 Efter digerdöden 51 Den europeiska senmedeltiden 51 Nya sätt att kriga 52 Korstågen 53

Tidigmodern tid 56 Krutimperier 56 Persien och Indien 56 Fler imperier i Asien 57 De amerikanska imperierna 58 Europeiska krutimperier 59 Ut på havet 59 Européerna på offensiven 61 Europa dominerar världshaven 61 Kolonier och handel 61 Hemma i Europa 64

I Sverige 66 Den svenska kungamakten 66 Maktstaten Sverige 67 Stormaktstidens konsekvenser 67 Frihetstiden 68 Upplysning och vetenskap 69 Ett nytt kungligt envälde 70 Mordet på Gustav III 71 Den stora häxjakten 72

En ny tid

75

Den amerikanska revolutionen 77 Engelsmän slår sig ner i Nordamerika 78 Engelsmännen driver ut sina konkurrenter 78 Amerikanarna revolterar 79 Förenta staternas revolutionära författning 80 Sammanfattning 80

Den franska revolutionen 81 Kungen kallar in de tre stånden 81 Det tredje ståndets revolt 82 Småfolkets och böndernas revolt 82 Stånds- och privilegiesamhället avskaffas 83 Skräckvälde och kvinnokamp 84 Medelklassen återtar makten 85 Napoleon blir revolutionens arvtagare 86 Krigen sprider revolutionen 86 Napoleons fall 88 Sammanfattning 88

Den industriella revolutionen 89 Varför började den industriella revolutionen? 89 Förutsättningarna 89 Sveriges stångjärnssmide under 1700-talet 89 Stångjärnssmidets beroende av landsbygden 91

2012-06-05 07.56

Genombrottet i Storbritannien under 1700-talet 92 Jordbruket blir effektivare 93 Hemindustrin mekaniseras 94 De första fabrikerna 96 Fabriksstäder växer fram 96 Sammanfattning: Den industriella revolutionen 99 Barnarbete 100

Revolution och reaktion Europa 1815–1870 103 Befolkningen växer 105 Dödstalen faller 105 Slum och snusk 106 Vatten och avlopp 107 Förbättrad kost 108 Nya transportmedel 108 Sammanfattning 109

Nationalism och liberalismen 110 Wienkongressen 110 Jämviktsprincipen och freden 111 Hotet om revolution 111 Nationalismens födelse 112 Nationalismen och stormakterna 113 Liberalismen och tron på friheten 114 Liberaler och medelklass 114 Manchesterliberalismen 116 Nya lagar för marknadssamhället 117 Liberalismen och människornas trygghet 118 Motståndet mot förändring: konservatismen 119 Sammanfattning 120

Medelklassens ideal 121 Offentligt och privat 121 Borgerlighetens ideal 121 Kvinnornas värld 122 ”Att gifta sig är inte bättre än att bli slav” 123 Ogifta medelklasskvinnor 124 Sammanfattning 125 Förlossningens faror 126

4710381_Epos1b–sI–X.indd 5

Nya revolutioner! 129 Grekerna gör sig fria 129 Uppror i Latinamerika och Ryssland 130 1830 – medelklassen vinner revolutionerna 130 Reformer, inte revolution i Storbritannien 131 Rösträttskrav i Storbritannien: Chartiströrelsen 131 Svält i Europa 132 Ny revolution i Paris 133 Revolutionen sprider sig 134 Sammanfattning 134

Socialism i Västeuropa – inbördeskrig i USA 135 Ideologierna förändras 135 Marx och Engels 136 Kapitalet 138 Marx, Engels och kvinnornas villkor 138 Slaveriet i Amerika 138 Abolitionisterna – en kvinnorörelse? 139 Nord och syd – två världar 139 Inbördeskriget 140 Sammanfattning 141 Borgarklassens kvinnor 142

Krig och nya stater i Europa 146 Krimkriget 146 Florence Nightingale och sjuksköterskeyrket 147 Livegenskapen upphävs i Ryssland 147 Rubbad europeisk maktbalans 148 Italiens enande 148 Vem ska ena Tyskland? 150 Striden om härreformen 150 Tyskland enas genom tre krig 150 Det tyska kejsardömet 151 Sammanfattning 152

Sverige och liberalismens genombrott 153 Herrar, bönder och däremellan 153 Finska kriget 154 1809: ny kung, ny författning 154 Kronprinsval med problem 155 Union med Norge 155 Karl Johan och oppositionen 157 Liberala reformer i Sverige 158 Pressen 159 Mot en representationsreform 159 En ny riksdag 160 Sammanfattning 160

Europa erövrar världen 1870–1914 161 Befolkningen flyttar 163 Familjeplanering 163 Urbanisering 163 Kolonisation och nyodling 165 Emigrationen över haven 165 Sammanfattning 166 Synen på arbetskraftsinvandring

167

De nya industriländerna 171 Stålåldern 171 Det sena men snabba Tyskland 171 Industrialismen kommer till Norden 173 Träindustrin 173 Järnindustrin 174 Hemmamarknadsindustri 174 Pengar 175 Industrialismens samhällen 176 Sammanfattning 177 kvinnor och jordbruk 177

Den nya imperialismen 179 Kejsarinnan av Indien 179 Tullar, råvaror och avsättningsmarknader 179 Kina 180 Japan 180 ”The Scramble for Africa” 182 Afrika styckas 183

2012-06-05 07.56

Kolonialismens följder 184 Sammanfattning 184 Imperialism 185

Spänningarna ökar i Europa 188 Det tyska kejsarriket 188 Två stormaktsförbund 189 Partierna i Storbritannien 190 Frankrike: Tredje republiken 191 Ryssland – från reform till ökat förtryck 192 Sammanfattning 193

Sverige 1870–1914: Bönder och arbetare 194 Folkrörelserna 194 Folkrörelsernas betydelse 195 Ett partiväsende växer fram 196 Den stora tullstriden 197 Försvar och skatter 198 Unionsupplösningen 198 Rösträtt 199 En ny politikerroll 200 Strid på arbetsmarknaden 201 Liberal försvarspolitik 202 Regeringskris och nyval 202 Sammanfattning 204 de ogifta svenska kvinnornas tid 205 uniformernas tidsålder 208 Uppfostran till skötsamhet

211

Världskrigens tid 1914–1945 213 Första världskriget 215 Krutdurken på Balkanhalvön 215 Småkrig blir världskrig 216 Hur kunde det hända? 217 Generalernas planer 218 Krigets verklighet 218 Den stora slakten 220 Kriget till sjöss 221 Krig och fred i öst 221 Slutstrid i väst 222 Versaillesfreden 222 Österrike–Ungern 223 Ryssland 224

4710381_Epos1b–sI–X.indd VI

Det Osmanska riket 224 En nation – en stat? 224 I krigets spår: Finlands självständighet 226 Skandinavien under första världskriget 227 Parlamentarism och demokrati 228 Sammanfattning 229 Ordning i arbetarhemmet 230

Demokrati eller diktatur?

Europa och USA under mellankrigstiden 233 Det kommunistiska Sovjetunionen 233 Stalintiden 233 Weimarrepubliken – Tysklands första demokrati 234 Fascismen i Italien 235 Börskrasch, depression och arbetslöshet 236 Tyskland och flykten från friheten 237 En självmordsideologi? 238 Mord på de egna 238 Hur var det möjligt? 239 Demokratin räddad – USA 241 Demokratin räddad – Frankrike 241 Storbritannien – ekonomiska kriser 242 Nazityskland växer: vägen mot kriget 243 Münchenavtalet 244 Sammanfattning 244 Från revolution till diktatur 245

Norden under mellankrigstiden 249 NF och nedrustningen 249 Parlamentarisk kris 249 Nya rättigheter för kvinnor 250 Per Albin och folkhemmet 250 Depression 252 Reformperiod 253 Stabilitet på arbetsmarknaden 254 Sammanfattning 255 1900-talet – barnets århundrade? 255 Teckningar av kvinnor

258

Andra världskriget 260 Upptakten 260 Den tysk–ryska pakten 260 Angreppet på Polen 261 Finska vinterkriget 261 Angreppet på Norge och Danmark 262 Frankrikes fall 262 Slaget om Storbritannien 263 Krig i öster 264 Förintelsen 266 Kriget i Stilla havet 266 Vändpunkter – Stalingrad, Kursk och El Alamein 267 Invasionen i Normandie 268 Hiroshima 269 Finland i fortsättningskriget 269 Sverige i beredskap 270 Neutralitet med förhinder 270 Sammanfattning 271 Gjorde Chamberlain fel? 272

Välstånd och undergångshot 1945–1989 275 Folkomflyttningar och befolkningsexplosion 277 Från land till stad 277 Från söder till norr 278 Isolerade invandrare 279 Ny restriktiv invandringspolitik 279 Befolkningen ändrar karaktär 279 Befolkningsexplosionen 280 Rädda vår miljö! 280 Klimatfrågan 280 Internationellt samarbete 281 Millenniemålen 281 Uppfylls målen? 282 Sammanfattning 282 Miljöförstöring och ekologisk kollaps

283

Rekordår, kris och revolution 287 Industrialismens guldålder – rekordåren 1950–1975 287 Framstegens förutsättningar 288

2012-06-05 07.56

Underlätta handel: Marshallplanen 288 Underlätta handel: Det europeiska samarbetet 289 Sex länder bildar EG 289 Sju länder bildar EFTA 289 Det japanska undret 289 Kris 290 Avindustrialisering 291 Arbetslöshet 291 Europeiskt ekonomiskt samarbete 292 Revolution 292 Automatiserad produktion 293 Ny flexibilitet 293 Den europeiska unionen utvidgas 293 Fortsatt hög arbetslöshet 294 Sammanfattning 294

Det kalla krigets värld 295 Från samarbete till konflikt 296 Strid om Polen 296 Östeuropa sovjetiseras 296 Kuppen i Prag 1948 297 ”Containment”-politiken 297 Militär blockuppdelning 297 Tyskland delas 298 Koreakriget 298 Fredlig samexistens 298 Avstalinisering med förhinder 299 Stormaktspolitik vid avgrundens rand 299 Kalla kriget avtar 300 USA och den rysk-kinesiska konflikten 301 Vietnamkriget 301 USA lämnar Vietnam 302 Helsingforsavtalet 302 Det andra kalla kriget 302 Ny ledning i Moskva 303 Sammanfattning 304 Atombomben 305

Västvärlden under efterkrigstiden 309 Demokratin 309 USA: Stark president 309 Storbritannien: parlamentarism 311 Frankrike: instabil parlamentarism 311

4710381_Epos1b–sI–X.indd VII

Presidentmakten stärks 313 Samboende 313 Tyskland: förbundsdagen har makten 313 Japan: påtvingad demokrati 314 Portugal: nejlikerevolutionen 315 Spanien: kungen visar vägen 315 De nordeuropeiska monarkierna 316 Välfärdssamhällena 316 Tre välfärdssystem 1945–1975 316 USA: ett liberalt system 317 Japan: ett patriarkalt system 318 Europa: två varianter 318 Kvinnans ställning 319 Välfärdssamhällenas kris 319 Thatcherismen 319 En nyliberal våg 320 Sammanfattning 320 Kvinnlig arvsrätt 321

Östblocket: kommunismen byter ansikte? 325 Sovjet och stalinismen 325 Chrusjtjov 326 Stagnation och förtryck 326 Gorbatjov: en reformerad kommunism? 326 Östeuropa industrialiseras 327 Östtyskland 328 Muren byggs 328 Ungern: reform och tanks 329 Tjeckoslovakien 330 Polen 330 Den centraleuropeiska oppositionen 331 Sydösteuropa 331 Svag opposition 332 Jugoslavisk särväg 332 Revolution i Kina 332 Det stora språnget 333 Kulturevolutionen i Kina 334 Dengs revolution 334 Sammanfattning 335

Tredje världen 336 Den andra avkoloniseringen 336 Självständighetskampen 337 Sydöstasien 337

Den långa vägen mot demokrati 338 Ekonomisk utveckling i Asien 338 Indien 338 Vietnam 339 Kambodja 340 Indonesien 340 Afrika 341 Enpartistater 341 Militärdiktaturer 342 Demokratisering 342 Afrikas ekonomi 343 Nigeria 343 Kongo 343 Sydafrika 344 Latinamerika 345 1980-talet: demokratins decennium 345 Ekonomiska förändringar 346 Argentina 346 Chile 346 Brasilien 347 Sammanfattning 347 Mohandas Gandhi 348

Norden under efterkrigstiden 350 Rekordåren 350 Sverige blir invandrarland 351 Regeringsmakten: socialdemokratisk dominans 351 Välfärdspolitik: tilltro till politiken 352 Svensk reformpolitik 353 Kvinnor i politik och arbetsliv 354 Mannens föräldraroll utvidgas 355 Krisåren 355 Sverige drabbas hårt 356 Strukturomvandling 356 Tjänstesamhället 357 Regeringsmakten: högervåg 357 Sverige: maktskifte efter 40 år 358 Välfärden: åtstramningar 359 Sverige: svångrem eller svängrum? 359 Sverige blir mångkulturellt 360 Danmark, Sverige och Finland blir EU-länder 361 It-revolutionen 362 Sammanfattning 362

2012-06-05 07.56

En ny världsordning 1989– 363 1989 års revolution 365 Det började i Polen 365 Östtyskland 365 Tjeckoslovakien 366 Rumänien 366 Bulgarien, Jugoslavien och Albanien 366 Östeuropa efter revolutionen: ekonomin 367 Östeuropa efter revolutionen: demokratin 367 Tre problem 368 Sovjetunionens upplösning 369 Det nya Ryssland: Jeltsin, Putin och Medvedev 369 Ekonomin i Ryssland 370 Demokrati i Ryssland? 370 Demokrati i utbrytarstaterna? 371 Sammanfattning 371

Krig och splittring på Balkan 372 Jugoslaviens sammanbrott 372 Krig i Kroatien 372 Kriget i Bosnien 373 Dayton-avtalet 373 Jugoslavien upplöses 374 Kosovo 374 Sammanfattning 376 Fotbollen speglar historien 377

4710381_Epos1b–sI–X.indd VIII

Arabvärlden: den ständiga oroshärden 380 Ur ett fallet imperium 380 Arabvärlden år 632–2012 380 Arabisk nationalism: Nassers Egypten 381 Nassers triumf: Suez-krisen 1956 381 Sionismen 382 Nassers nederlag: sexdagarskriget 1967 382 FN säger sin mening 383 PLO 384 Oslo-avtalet 1993 384 Extremismen växer 384 Strid i Gaza 386 Stillastående fredsprocess 386 Islamistisk renässans 386 Krig mot Irak 387 USA ingriper 388 Al-Qaida och kriget i Afghanistan 388 Arabisk vår? 390 Sammanfattning 390 Epilog: Hur ska våldet stoppas? 391 Register 393 Personregister 404

2012-06-05 07.56

Bildkällor

Siffrorna anger sida och bildens placering på sidan.

Omslagsfoto: Keystone/Eyedea/IBL Bildbyrå 1 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 4:1 Lennart Lundkvist/Nerikes Allehanda/Scanpix 4:2 Sam Lindh/Kamerareportage/Scanpix 5 Bettmann/Corbis/Scanpix 7 Pereric Öberg/Svenska Areobilder AB 8:1 Bobbo Lauhage/IBL Bildbyrå 8:2 Bonniers 10 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 14 picture alliance/united archives/IBL Bildbyrå 16 Jan Tennek/Move Möbler 17:1 Erich Lessing Photo Archive/IBL Bildbyrå 17:2 Nicholas Kamm/AFP/Scanpix 18 Andrej Isakovic/AFP/Scanpix 19 Pierre Andrieu/AFP/Scanpix 21 Hanny Paul/Gamma/IBL Bildbyrå 22 Helmuth Rier/Südtirolfoto/Rex/IBL Bildbyrå 24 Erich Lessing Photo Archive/IBL Bildbyrå 26:1 Marc Deville/IBL Bildbyrå 26:2 Erich Lessing Photo Archive/IBL Bildbyrå 27:1 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 27:2 Mick Hutson/Redferns/Getty Images 30 Heide Levine/Sipa/Scanpix 31:1 Peter Connolly/AKG/Scanpix 31:2 Hervé Lewandowski/RMN/IBL Bildbyrå 31:3 Bettmann/Corbis/Scanpix 32 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 34 Everett/IBL Bildbyrå 35 Erich Lessing Photo Archive/IBL Bildbyrå 36:1 Gianni Dagli Orti/The Art Archive/Alamy 36:2 Cameraphoto Arte Venezia/BAL/IBL Bildbyrå 37 Behrouz Mehri/AFP/Scanpix 38 AFP/Scanpix 39 Liu Liqun/Corbis/Scanpix 40 Werner Forman Archive/British Museum, London/IBL Bildbyrå 41 © mediacolor´s/Alamy 42 Gavin Hellier/Alamy 43 Juergen Schwarz/AFP/Scanpix 45 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 46 Robert Harding Picture Library/Alamy 47 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 48 The British Library Board/The Luttrell Psalter Fol.39r 50 Everett/IBL Bildbyrå 51 The British Library Board/The Luttrell Psalter Fol.33r 52 The British Library Board/BAL/IBL Bildbyrå 53 The Art Archive/Alamy 57 Pawan Sharma/AP/Scanpix 58 Brent Stirton/Getty Images 60 Alex Brandon/AP/Scanpix 61 Viollet/IBL Bildbyrå 63:1 Library of Congress, Washington 63:2 Björn Hedin/Sjöhistoriska museet 64 AKG/Scanpix 65 Erich Lessing Photo Archive/IBL Bildbyrå 66:1 Muséen für Kunst- und Geschichte der Hansastadt Lübeck 66:2 Linköping Stadsbibliotek 68 Uppsala universitetsbibliotek

4710381_Epos1b–sI–X.indd IX

69 Foto © Nationalmuseum, Stockholm 70 Erich Lessing Photo Archive/IBL Bildbyrå 71 Tekniska museet 73 Lennart Karlsson 75 Louvre, Paris/BAL/IBL Bildbyrå 78 Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz, Berlin 80 IBL Bildbyrå 81, 82 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 83:1 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 83:2 e.t. archive, London 84 Rat Romauld/Gamma/IBL Bildbyrå 85 Sipa Press/Scanpix 86 Giraudon/BAL/IBL Bildbyrå 87 IBL Bildbyrå 90 Foto © Nationalmuseum, Stockholm 91 Uppsala universitetsbibliotek 92:2 Magnus Hallgren/DN/Scanpix 93 British Library/BAL/IBL Bildbyrå 94:1 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 94:2 Gamma/IBL Bildbyrå 95 Mary Evans Picture Library/IBL Bildbyrå 96 Clive House Museum, Shrewsbury/BAL/IBL Bildbyrå 97:1 Library of Congress, Washington 97:2 Adeel Halim/Bloomberg/Getty Images 98:1 Mary Evans Picture Library/IBL Bildbyrå 98:2 IBL Bildbyrå 100-102 The Stapleton Collection/BAL/IBL Bildbyrå 103 Erich Lessing Photo Archive/IBL Bildbyrå 105:1 Issouf Sanogo/AFP/Scanpix 105:2 Giraudon/BAL/IBL Bildbyrå 107:1 Hulton Archive/Getty Images 107:2 Annie Griffiths Belt/Corbis/Scanpix 109 e.t. archive, London 110 Archiv für Kunst und Geschichte/Scanpix 111 John Thys/AFP/Scanpix 112, 113 Archiv für Kunst und Geschichte/Scanpix 115 Hulton Archive/Getty Images 116 Mary Evans Picture Library/IBL Bildbyrå 117:1 Archiv für Kunst und Geschichte/Scanpix 117:2 Erich Lessing Photo Archive/IBL Bildbyrå 119:1 Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz, Berlin 119:2 Ulf Palm/Scanpix 121, 122:1 Kungliga Biblioteket 122:2 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 123 Bibliothéque Nationale, Paris 124 Tretyakov Gallery, Moscow/BAL/IBL Bildbyrå 125 Science Photo Library/IBL Bildbyrå 130 e.t. archive, London 131 Mary Evans Picture Library /IBL Bildbyrå 132 Archiv für Kunst und Geschichte/Scanpix 133:1 RMN/IBL Bildbyrå 133:2 Reuters/Scanpix 136 Archiv für Kunst und Geschichte/Scanpix 137:1 Gamma/Eyedea/IBL Bildbyrå 137:2 Archiv für Kunst und Geschichte/Scanpix 138 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 139 Forbes Magazine Collection, New York/BAL/ IBL Bildbyrå 140 Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz, Berlin 141:1 Library of Congress, Washington 141:2 Don Cravens/TIME&LIFE Pictures/ Getty Images 142 Morton Beebe/Corbis/Scanpix

146 Kungliga Biblioteket 147, 149, 151 Popperfoto/Getty Images 152 IBL Bildbyrå 154 Kungliga Biblioteket 155 O. Væring, Oslo 156 Stortinget, Olso 157:1 Nordiska museet 157:2 Eyevine/IBL Bildbyrå 158 Nationalmuseum, SKM 159 Kungliga Biblioteket 161 Mary Evans Picture Library /IBL Bildbyrå 164:1 Arbejdermuseet, Köpenhamn/Allan Schnipper 164:2 Henning Bagger/Scanpix 167 Everett/IBL Bildbyrå 169 Steffen Schmidt/AP/Scanpix 172:1 Archiv für Kunst und Geschichte/Scanpix 172:2 IBL Bildbyrå 174 Kungliga Biblioteket 175:1 Kiruna Kommun, Bild & Filmarkiv/Borg Mesch 175:2 Buda Mendes/LatinContent/Getty Images 176 Stora Kopparberg, Falun 178:1 G. Heurlin/Nordiska Museet 178:2 Norrmejerier AB 179 Pictorial Press/IBL Bildbyrå 180 National Maritime Museum, London/BAL/IBL Bildbyrå 181:1 Buyenlarge/Getty Images 181:2 Photo©Boltin Picture Library/BAL/IBL Bildbyrå 182 Apic/Getty Images 183 Ullstein Bild, Berlin 186 Lebrecht Music and Arts Photo Library/Alamy 188:1 Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz, Berlin 188:2 AKG/Scanpix 189 Hulton Archive/Getty Images 190 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 191, 192 Roger-Viollet/IBL Bildbyrå 193 Victoria & Albert Museum, London 194:1 Kiruna Kommun, Bild & Filmarkiv/Borg Mesch 194:2 Folkrörelsernas Arkiv i Gävleborgs Län, Gävle 196 Kungliga Biblioteket 197 Anders Wiklund/Scanpix 199 KvinnSam, Göteborgs universitetsbiblbiotet 201:1 Stockholms Stadsmuseum 201:2 Kungliga Biblioteket 203:1 Scanpix 203:2, 3, 204 Kungliga Biblioteket 205, 206 Nordiska Museet 208 Tekniska museet 209:1 Scanpix Historical 209:2 Nordiska Museet 210:1 Boris Engström/Scanpix 210:2 Joakim Hiertner/Försvarsmakten 211 Folkrörelsearkivet i Västerbotten 213 AKG/Scanpix 216:1 World History Archive/Alamy 216:2 Kungliga Biblioteket 217 Bonnierarkivet/Scanpix 218 Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz, Berlin 219 Sandy Huffaker/Getty Images 220:1 Hulton Archive/Getty Images 220:2 The Print Collector/Heritage Images/IBL Bildbyrå 221 Mansell/Time Life Pictures/Getty Images 222 David Crossland/Alamy

2012-06-05 07.56

223 Hulton Archive/Getty Images 225 Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz, Berlin 226 Scanpix 227 IBL Bildbyrå 231 Stockholms Stadsmuseum 234:1, 2, 3 AKG/Scanpix 235 Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz, Berlin 236:1 Popperfoto/Getty Images 236:2 Matthew Staver/Bloomberg/Getty Images 237:1 Hulton Archive/Getty Images 237:2 AKG/Scanpix 238 IBL Bildbyrå 239, 240 Scanpix 241 Bettmann/Corbis/Scanpix 243:1 e.t. archive, London 243:2 Archiv für Kunst und Geschichte/Scanpix 244 Hulton Archive/Getty Images 247 Andrey Smirnov/AFP/Scanpix 249 Scanpix 250 Gustaf Rydén/Scanpix 251 Sven-Erik Sjöberg/Scanpix 252:1 Scanpix 252:2, 253 IBL Bildbyrå 254 Kungliga Biblioteket 255 Niclas Hammarström/Aftonbladet Bild 256 Nordiska Museet 257 Lennart Isaksson/Scanpix 258:1 Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå 258:2 Kungliga Biblioteket 259 Centrum för näringslivshistoria 260 David Low 261:1 Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz, Berlin 261:2 IMS/Nordic Photos 262 Keystone/Eyedea/IBL Bildbyrå 263 Topfoto/Scanpix 264:1 Camera Press/Scanpix 264:2 AP Photo/Scanpix 266 Scanpix 267:1 FORBES Magazine Collection, New York, USA/BAL/IBL Bildbyrå 267:2 Ullstein Bild, Berlin 268 IMS/Nordic Photos 269 Robert Capa/Magnum/IBL Bildbyrå 270 Pressens Bild/Scanpix 271 Ellbergs bilder/Scanpix 272 AP Photo/Scanpix 275 Henri Cartier-Bresson/Magnum/IBLBildbyrå 277 Scanpix 278 Stuart Franklin/Magnum Photos/IBL Bildbyrå 279 Gilles Peress/Magnum Photos/IBL Bildbyrå 281 André Maslennikov/Scanpix 282 Atlantide Phototravel/Corbis/Scanpix 283 Marc Deville/IBL Bildbyrå 284:1 George Gerster/Rapho/IBL Bildbyrå 284:2 Anders Engman 285:1 Martin Bernetti/AFP/Scanpix 285:2 Gerd Ludwig/Corbis/Scanpix 286 Shepard Sherbell/Corbis/Scanpix 287:1 Pär Olof Danielsson/IBL Bildbyrå 287:2 Nordiska museet 288 Topfoto/Scanpix 290 Keystone/Eyedea/IBL Bildbyrå 291 Herbie Knott/Rex/IBL Bildbyrå 292:1 Sam Stadener/Scanpix

4710381_Epos1b–sI–X.indd X

292:2 DPA/Philips/Scanpix 293:1 Scanpix 293:2 LKAB 295 Keystone/Eyedea/ IBL Bildbyrå 296 Scanpix 297 Keystone/Eyedea/ IBL Bildbyrå 298 IMS/Nordic Photos 299 AFP Photo/Scanpix 300 Scanpix 301:1 AP Photo/Scanpix 301:2 Tony Rollo/IMS/Nordic Photos 303 Gamma/Eyedea/IBL Bildbyrå 304:1, 2 Gamma/Eyedea/IBL Bildbyrå 305 Bettmann/Corbis/Scanpix 306 National Nuclear Security Admini/Science Faction/ Corbis/Scanpix 307 John van Hasselt/Corbis/Scanpix 309 Bettmann/Corbis/Scanpix 310 Washington Post/Getty Images 311 Jon Jones/Sygma/Corbis/Scanpix 312 Sean Gallup/Getty Images 314:1 Sven Simon/Scanpix 314:2, 315 Keystone/Eyedea/IBL Bildbyrå 316 Suzanne Vlamis/AP/Scanpix 317:1 Erich Stering/Scanpix 317:2 Bettmann/Corbis/Scanpix 318 AKG/Straube/Scanpix 319 Hanes Malcolm/Scanpix 320 Philip Wolmuth/Alamy/Lucky Look 321:1 Uppsala universitetsbibliotek 321:2 Bengt A. Lundberg/Kulturmiljöbild/Riksantikvarieämbetet 323 Tre Fotografer/IBL Bildbyrå 325 Hulton Archive/Getty Images 327 P. Hassov/Magnum/IBL Bildbyrå 328 Topfoto/Scanpix 329 Keystone/Eyedea/IBL Bildbyrå 330 Bettmann/Corbis/Scanpix 331:1 Gamma/Eyedea/IBL Bildbyrå 331:2 Sygma/Corbis/Scanpix 332 Camera Press/Scanpix 333 Jeff Widener/AP/Scanpix 335 David Butow/Corbis Saba/Scanpix 336 Bettmann/Corbis/Scanpix 337 Imaginechina/Corbis/Scanpix 338 Popperfoto/Getty Images 340:1 WEDA/AFP/Scanpix 340:2 EyePress News/AFP/Scanpix 341 Tsvangirayi Mukwazhi/AP/Scanpix 342 Wolfgang Kumm/Corbis/Scanpix 343 Per-Anders Pettersson/Getty Images 344 Odd Andersen/AFP/Scanpix 345 Bill Gentile/Corbis/Scanpix 346:1 Presidencia/AFP/Scanpix 346:2 Eliseo Fernandez/Reuters/Scanpix 347 Eyevine/IBL Bildbyrå 348 MEPL/Alamy 349 World History Archive/Alamy 350 Erik Liljeroth/Allhem förlag/Nordiska museet 351:1 Lennart Nilsson/Scanpix 351:2 Malmö Stadsarkiv/IBL Bildbyrå 352 Kungliga Biblioteket 353 Karl Heinz Hernried/Nordiska museet 354 Sven-Erik Sjöberg/Scanpix

356 Anders Engman/Bonnierarkivet/Scanpix 357 Thomas Löfqvist/Sydsvenskan Bild/IBL Bildbyrå 358:1 Lennart Benson/Sydsvenskan Bild/IBL Bildbyrå 358:2 Fredrik Persson/Scanpix 359 Olle Seijbold/Scanpix 360 Johanna Hanno/Scanpix 361 Peter Brooker/Rex/IBL Bildbyrå 362 Mark Earthy/Scanpix 363 A. Nogues/Sygma/Corbis/Scanpix 365 Gamma/Eyedea/IBL Bildbyrå 366 Ian Berry/Magnum/IBL Bildbyrå 367 Carsten Koall/Getty Images 368 Pascal Rossignol/Reuters/Scanpix 369 AP Photo/Scanpix 370 Mikhail Klimentyev/ITAR-TASS Photo Agency/ Alamy 371 Dominique Faget/AFP/Scanpix 372, 373 Zumar Art/Gamma/Eyedea/IBL Bildbyrå 374 Ranko Cukovic/Reuters/Scanpix 375 Reuters/Scanpix 376 Mary Evans Picture Library/IBL Bildbyrå 377:1, 2 Rex/IBL Bildbyrå 378:1 DPA/IBL Bildbyrå 378:2, 3 Bildbyrån/IBL Bildbyrå 381 Scanpix 382 AFP Photo/Scanpix 383 Åke Borglund/IMS/Nordic Photos 384 Reuters/Scanpix 385 Elias Nir/Reuters/Scanpix 386 Ahmed Jadallah/Reuters/Scanpix 387 Gamma/Eyedea/IBL Bildbyrå 388 Jobard/Sipa/Scanpix 389:1 Scanpix 389:2 David Bathgate/Corbis/Scanpix 390 Mohammad Sajjad/AP/Scanpix 391 Paul Vreeker/Reuters/Scanpix 392 Thomas Lohnes/AFP/Scanpix Stora ansträngningar har gjorts för att söka upphovsrättsinnehavarna till bilderna.

I några enstaka fall har detta inte lyckats.

Information om dessa bilder mottags med tacksamhet

2012-06-05 07.56

Att komma åt det förflutna Stockholms blodbad 1520 Söndagen den 4 november 1520 kröntes den danske unionskungen Kristian II till svensk kung i Storkyrkan i Stockholm. I tre dagar festade de svenska stormännen och de förnäma Stockholmsborgarna på slottet. Den tredje dagen låstes portarna vid middagstid, och festdeltagarna fördes upp till stora slottssalen. Inför kungen lästes en klagoskrift av ärkebiskopen Gustav Trolle upp. I den anklagades den döde Sten Sture den yngre, 17 andra adelsmän och adelskvinnor samt borgerskapet i Stockholm för brott mot kyrkan. Dagen efter ställdes de anklagade och ännu många fler inför en kyrklig domstol. Nästan alla de anklagade förklarades vara kättare, avvikare från den sanna kristna tron. De dömda överlämnades till kungen för att få sina straff. För uppenbart kätteri var straffet döden.

En efter en fördes de dömda ut på Stortorget. Där stod kungens knektar i en ring runt avrättningsplatsen. Bödeln Jürgen Homuth högg huvudet av de förnämare personerna med biskoparna i Skara och Strängnäs i spetsen, medan de mindre betydande hängdes i en galge. I två dagar pågick avrättningarna av sammanlagt ett hundratal personer. »Och var det en ynklig och jämmerlig syn, ehuru bloden med vatten och träck lopp i rännstenar ned av torget«, skrev sedan den svenske prästen och reformatorn Olaus Petri, som antagligen själv hade sett blodbadet.

Vad gör en historiker?

Stockholms blodbad är en av de bäst kända händelserna i Sveriges äldre historia. Men trots att de flesta hört talas om avrättningarna så känner vi inte till så mycket om vad som verkligen hände de där novemberdagarna

S Det här är den mest kända av alla Stockholmsbilder genom tiderna. Den kallas ”Vädersolstavlan” efter det optiska fenomen på himlen som syns ovanför staden, och den hänger i Storkyrkan i Stockholm. Ända fram till 1900-talets slut trodde forskarna att tavlan var målad 1535 och kunde alltså visa hur Stockholm på ett ungefär såg ut 15 år efter Stockholms blodbad. Men så skulle tavlan renoveras, och då visade det sig att den i själva verket är hundra år yngre, fast en mer eller mindre trogen kopia av en äldre målning. Bilder kan vara ett väldigt bra historiskt källmaterial, men det gäller att vara källkritisk.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 1

2012-06-05 09.36

S En annan 1600-talskopia av en tidigare förlaga är ett kopparstick som kallas ”Blodbadstavlan”. Originalet, som inte finns kvar, beställdes av Gustav Vasa för att visa hur förrädiskt Kristian II betett sig när han intagit Stockholm. Det är en stor tavla med en översiktsbild av Stockholm, och under den finns åtta mindre bilder som visar olika scener från blodbadet. Här är det biskop Mattias av Strängnäs som just mist huvudet, och biskop Vincentius av Skara som väntar på sin tur. Men tänk på vem beställaren var! Propagandabilder är inget nytt fenomen.

i Stockholm. Stockholms blodbad är i själva verket ett av de mest omdiskuterade ämnena i äldre nordisk historia.

Den stora diskussionen beror på att historikerna faktiskt inte vet varför alla dessa människor dömdes till döden. Vem var egentligen den skyldige till avrättningarna? Var det ärkebiskopen Gustav Trolle som ville hämnas, var det unionskungen Kristian II som ville göra upp med sina motståndare, eller var det kanske någon av kungens rådgivare?

En del historiker menar att det var ärkebiskopen som ville ha sina motståndare avrättade.

Han krävde ju i sin anklagelseskrift att Sten Sture och de andra skulle dömas som kättare.

Domstolen dömde dem också för kätteri, och sedan var kungen tvungen att avrätta de skyldiga. Kyrkan verkställde nämligen aldrig själv dödsstraffen som den utdömde, utan det var den världsliga maktens plikt.

Andra historiker säger tvärtom att kungen utnyttjade ärkebiskopen för att röja undan sina svenska fiender. Ärkebiskopen ville inte alls ha

några dödsdomar, menar dessa forskare. Han ville bara ha ersättning för den skada han lidit under striderna åren dessförinnan. Dessutom dömde faktiskt domstolen många fler än dem som ärkebiskopen anklagat, och domstolen var kungens lydiga redskap. Det märktes också när biskoparna av Skara och Strängnäs dömdes till döden och avrättades. Så fick det inte gå till, för det var enligt kyrkans lag bara påven i Rom som fick döma biskopar. Alltså var det kungen som var skyldig. Varpå andra historiker säger att Kristian II själv aldrig skulle ha tänkt ut något sådant. Det var kungens hatiska rådgivare som lockade honom. Vem som har rätt vet vi inte, och förmodligen lär vi heller aldrig helt säkert få reda på det.

Vad arbetar en historiker med?

Hur kan det komma sig att historiker kan ha så helt olika uppfattningar om Stockholms blodbad? De har haft precis samma underlag när de försökt förstå vad som hände: ärkebiskopens anklagelseskrift, domstolens utslag och ett par berättelser om hur det gick till. Då borde väl historikerna bara behöva läsa de olika skrifterna för att få veta sanningen?

Nej, så enkelt är det tyvärr inte. Det är tvärtom ofta svårt att komma fram till vad som verkligen hänt förr i tiden. Vi har för det mesta bara några av bitarna i ett stort pussel, och de är sällan tillräckligt många. Vi försöker lägga bitarna på rätt plats, men det brukar vara stora luckor mellan dem. De luckorna fyller vi så gott det går med den kunskap vi har om förhållandena under den tiden och om liknande händelser och sammanhang. Men den bild som tonar fram kan se olika ut beroende på vem som har lagt pusslet.

För att kunna lägga vårt pussel måste vi ha ett underlag. Det här underlaget, pusselbitarna från det förflutna, kallar vi för källor. Med hjälp av källorna kan vi sedan försöka lägga bitarna på rätt plats. Med andra ord: vi ska försöka förklara vad det är som har hänt.

Att förklara vad som har hänt kan vara väl-



4710381_Epos1b_s1_204.indd 2

2012-06-05 09.36

digt besvärligt. Vi vill gärna att historien ska vara enkel. Vi vill ha reda på fakta, vad som är sant och vad som verkligen har skett. Men det förflutna är aldrig så enkelt, och ju mer invecklat ett problem är, desto svårare är det att förstå och förklara vad som har skett.

Konsten att ställa frågor Om vi vill förstå vad som hänt i det förflutna måste vi börja med att ställa frågor. Att fråga är det allra första steget på vägen mot kunskap, både i historia och i andra ämnen. Det är så oändligt mycket som har hänt, och vi kan bara komma åt en väldigt, väldigt liten del. Vad det är vi lyfter fram ur dunklet beror på vad det är vi vill veta. Det avgörande är vilka frågor vi ställer, vilka problem vi vill lösa. Därför är det så viktigt hur vi formulerar våra frågor och våra problem, för det är detta som avgör vad vi kommer att få veta om det förflutna. Det är frågorna som bestämmer vår kunskap om historien. Om vi inte frågar får vi inga svar!

Det första och viktigaste steget i alla historiska undersökningar är alltså att ställa frågor.

Nästa steg är att försöka besvara dem.

Vad är en historisk källa?

Hur ska vi då gå till väga för att få svar på våra frågor om det förflutna? Ja, finns inte svaren redan i böckerna får vi försöka få fram dem genom att utnyttja de historiska källor som finns bevarade, de pusselbitar som vi talade om tidigare. Ärkebiskop Gustav Trolles klagoskrift som ledde fram till Stockholms blodbad är en historisk källa. Den skriftliga domen som skickade de anklagade till stupstocken är en annan historisk källa. De vittnesberättelser om blodbadet som finns kvar är historiska källor.

Däremot är inte samtalen mellan ärkebiskopen och kungen några historiska källor, för dem vet vi inte något om. Inte heller är de brev ärkebiskopen förmodligen skrev de här dagarna några historiska källor, eftersom de

inte är bevarade. Det är bara de spår vi känner till som blir källor för oss.

De källor till Stockholms blodbad som vi har tagit upp här är skriftliga. Så är det med det mesta av det källmaterial som historikerna använder. En skriftlig källa är något som är nedskrivet på ett eller annat sätt oavsett syftet och formen. Sådana källor kan vara drygt 5 000 år gamla, eftersom den första skriften skapades ungefär då. I Norden är våra runstenar de äldsta skriftliga källorna, och de flesta av runstenarna är omkring tusen år gamla.

Sedan börjar vi efter hand få texter på annat material. Under medeltiden skrevs de viktiga dokumenten på pergament, som gjorts av oxhudar eller andra djurhudar som skrapats och gjorts mjuka. Pergament är hållbarare än papper, men också mycket dyrare. Mot slutet av medeltiden hade papper nästan helt tagit över, och de senaste 500 åren är det egentligen bara sådant som fredsdokument och liknande som skrivits på pergament.

Källor och arbetssätt Men historiska källor är ändå mycket mer än de nedskrivna dokumenten. Vi kan ta ett helt annat exempel än Stockholms blodbad. Säg att en historiker av någon anledning skulle vilja ha reda på vad du åt till middag igår. Vad finns det då för källor?

För det första finns kanske slängda matrester kvar efter middagen. Det kan alltså löna sig att gräva i soppåsen. Kanske var du inte heller så snabb med att diska och ställa undan efter dig, så kanske din tallrik, glaset och besticken kan avslöja något. Sedan skulle historikern kunna intervjua dig och fråga vad du åt. Då skulle ditt svar som historikern skrev ned eller spelade in på band också vara en historisk källa. Möjligen hade den som planerade middagen skrivit ner en veckomatsedel där det står vad ni skulle få. I så fall är denna papperslapp ytterligare en källa historikern kan använda.

Själv kanske du skriver dagbok och noterar vad du får till middag, eller berättar det för någon



4710381_Epos1b_s1_204.indd 3

2012-06-05 09.36

S Arkeologer gillar sopor, och ibland kan soporna gömma märkliga fynd. Här visade det sig dessutom att den kommunala soptippen Atletippen i Örebro dolde en gård från medeltiden, som grävdes ut sommaren 2008.

i ett brev. Då är dagboken eller brevet andra historiska källor. Och vore det så lyckligt att någon hade fotograferat dig när du satt och åt så har vi ännu en källa, nämligen fotografiet.

I det här exemplet finns det två skriftliga källor, matsedeln och dagboken, men de andra källorna är av annat slag. Matrester som i exemplet från din middag är faktiskt ett vanligt och mycket viktigt källmaterial som arkeologer gräver fram och tar tillvara när de undersöker en gammal boplats. När arkeologer gör en utgrävning tar de vara på i stort sett allting de hittar. De tar också prover som kan hjälpa dem att avgöra hur gamla fynden är eller säga något om hur naturmiljön och klimatet var då den utgrävda boplatsen eller gravfältet användes. Matrester kan ju också finnas kvar på tallriken och besticken för analys, men även de föremålen i sig kan vara historiska källor för den vetgirige. Även bilder av olika slag kan vara ett historiskt källmaterial, och det är just vad fotot när du satt och åt blir när historikern använder det

S En gammal boplats som den medeltida gården här bredvid brukar innehålla avfall av olika slag som kan ge arkeologerna en massa kunskap. Det här avfallet är onekligen lite yngre. Det hittades vid Säveån i Partille utanför Göteborg i februari 2001. Hur skulle framtidens arkeologer reagera om de hittade något sådant vid en utgrävning, tro?

i sin undersökning. Fotografier och målningar kan berätta en hel del om gamla tider, och detsamma gäller filmer, rörliga bilder. Men till och med klotter kan vara användbart. Ett bra exempel är den romerska staden Pompeji söder om Neapel i Italien som begravdes av aska vid ett vulkanutbrott år 79. I Pompeji har arkeologerna hittat mängder av klotter.

En del är inskrifter och alltså skriftliga källor, men där finns också teckningar av bland annat gladiatorer och djur.

Exemplet med din middag ger prov på ännu en typ av historiska källor. Det är muntliga källor som den där intervjun med dig. I det fallet är det du som är den muntliga källan.

En annan typ av muntliga källor är berättelser som förts vidare från person till person utan att skrivas ner. En stor del av Afrikas historia före 1900-talet bygger på sådana muntliga berättelser eftersom många afrikanska folk saknade ett skriftspråk.

Skrev du förresten något på Facebook om ditt middagsätande? Då skulle det visserligen



4710381_Epos1b_s1_204.indd 4

2012-06-05 09.36

W Överallt i Pompeji klottrades det, och när staden begravdes efter Vesuvius utbrott år 79 bevarades massor av denna graffiti.

Mer än 10 000 inskrifter finns kvar, liksom mängder av teckningar. Det är ett väldigt användbart källmaterial, för det visar en helt annan sida av livet för tvåtusen är sedan än vi för det mesta får från de romerska författarna.

vara en skriftlig källa, men det du skrev skulle förmodligen inte skrivas ut på papper utan bara finnas på nätet. Då är det istället en digital källa. Digitala källor kommer förstås att bli viktigare och viktigare ju mer information som lagras på data.

Historiska källor Alla lämningar från förr i tiden som vi använder för att få svar på våra frågor om det som hänt en gång är historiska källor.

Det spelar ingen roll om det är skrivet eller inte, och inte heller vilket material det är fråga om. Det viktiga är att de hjälper oss att få svar på våra frågor. Det kan röra sig om: Arkeologiska fynd Inskriptioner på runstenar Gamla dokument Dagbokstexter och brev Muntliga eller skriftliga berättelser Bandupptagningar Kartor Målningar, teckningar och fotografier Byggnader Hemsidor på nätet Och mycket, mycket mer.

Att vara kritisk mot källorna Det finns således en massa olika typer av historiska källor. Vilka källor vi ska använda beror på vad det är vi vill ha reda på. Det är ju först när vi använder alla de här olika lämningarna som de verkligen blir historiska källor. Det är frågan som skapar källan.

Men det går inte bara att plocka fram en källa och tro att den ger svar på våra frågor direkt. Varje källa som vi vill använda måste först granskas och bedömas kritiskt. Detta kallas för källkritik, och källkritiken är historikerns allra viktigaste redskap.

Att vara kritisk är de flesta historikers yrkessjukdom, men källkritik är något som är viktigt för var och en av oss, inte bara för historikerna. Det är i och för sig inte så att vi i vardagslivet alltid måste vara kritiska mot det vi hör eller läser. Då blir vi inte så roliga att ha i närheten. Däremot är det bra att vara medveten om att det mesta kan vara osant, och vi bör vara lite försiktiga med att tro på allting.

Men för en historiker finns det inget val. En historiker måste granska varje källa kritiskt.

Källkritik kan gå till på olika sätt, men det är i första hand två frågor som måste få svar innan vi kan använda en källa.

Den första huvudfrågan är om källan är äkta, det vill säga om källan är vad den ser ut



4710381_Epos1b_s1_204.indd 5

2012-06-05 09.36

att vara. Vi måste identifiera källan, fastställa vad den är för något. Är det verkligen resterna efter din middag som låg i soppåsen, eller var det i själva verket något annat? Var det ärkebiskopen som skrivit den bevarade klagoskriften, eller har någon annan författat den?

Den andra huvudfrågan är att ta reda på om denna källa kan användas för att lösa vårt problem. Är det som står i källan sant, och har det betydelse för oss? Det räcker inte att veta vad det är för källa, utan den måste också vara användbar för just vårt speciella syfte. Kan vi vara säkra på att det som stod på veckomatsedeln verkligen serverades? För även om vi vet att det är rätt veckomatsedel så kan vi inte utan vidare veta att det som planerades till middag när matsedeln skrevs också hamnade på matbordet. Intervjun om middagen kan vi kanske vara säkra på att den är äkta, men däremot vet vi inte på rak hand om det du sa i intervjun var riktigt. Hade du just då glömt bort vad du åt, eller kanske talade du inte sanning av en eller annan anledning? Och hur ska vi veta att Olaus Petri berättade sanningen om avrättningarna i Stockholm 1520, eller att han mindes rätt? Det första steget på vägen är att vara källkritisk.

Men hur det går till att bedöma en källas trovärdighet går vi inte in på än. Det kommer lite utförligare längre fram på sidorna 9–11. Vi vill nämligen att du ska lära dig att vara kritisk mot det som står i källorna. Du kommer att få många tillfällen att träna din kritiska förmåga i den här bokens olika uppgifter.

Att analysera En historikers arbete består naturligtvis inte bara i att vara kritisk. Källkritiken är i första hand ett verktyg för att få reda på vad som har hänt, den är inte målet i sig. När en källa har granskats kritiskt och vi vet hur vi ska kunna utnyttja den kommer den kanske svåraste delen av historikerns arbete. Det är då dags för analys. Det betyder att det källmaterial vi vill

använda ska tolkas och uppgifterna i källan bearbetas.

Inga källor, vilka det än är, är sig själva nog.

Det går inte att låta källan stå där för sig själv och tro att svaret på vår fråga är givet. Vi måste först tolka källan. Det innebär att vi måste förstå det som står i källan eller det källan visar, och att vi måste få en uppfattning om vad det betyder. Är det flera källor eller en väldigt omfattande källa så måste vi också sammanställa alla uppgifter vi plockar fram. Många uppgifter behöver bearbetas och jämföras. Tänk på vår undersökning av din middag. I exemplet fanns ju flera källor, och det vi får ut av var och en ger en liten pusselbit. Att tolka, sammanställa, bearbeta och jämföra är olika delar av analysen.

En historiker ska heller inte bara återge vad som står i källan, även om källan är riktigt tolkad. Hon eller han måste också förklara, och det är mycket svårare. Det gäller att inte enbart besvara frågorna »vad?«, »när?« och »hur?«, utan helst också »varför?«. Att förstå ”varför” brukar ofta vara det svåraste.

Och att presentera Men historikern har arbete kvar att göra även efter analysen. Då återstår den sista delen, att presentera de uppnådda resultaten. Det är en del av forskningen som en del historiker och forskare har väldigt svårt att åstadkomma, medan andra tycker att det är den roligaste delen av arbetet.

Det går att presentera en undersökning på olika sätt, men det vanligaste är förstås att göra det skriftligt. En stor undersökning behöver en hel bok, medan en mer begränsad uppgift kan läggas fram i en uppsats eller i en rapport.

Men oavsett om det är en tjock doktorsavhandling eller en skriftlig redovisning av en uppgift i skolan så finns det en önskan som båda måste försöka uppfylla. Det är att det forskaren kommit fram till blir begripligt för andra. Ju krångligare en undersökning är, desto viktigare är det att alla förstår vad hon eller han säger eller skriver. Många forskare syndar



4710381_Epos1b_s1_204.indd 6

2012-06-05 09.36

mot det kravet. Det är väldigt viktigt att lägga ner omsorg på presentationen, och detta måste övas precis som källkritiken, analysen och de andra delarna av en undersökning.

Om den som gjort en undersökning inte kan presentera resultaten på ett begripligt sätt blir hela arbetet ganska meningslöst. Det finns många spännande historiska undersökningar som aldrig blir lästa därför att författaren inte brytt sig om att göra dem läsvärda!

Källkritik: Idrottsföreningen Amatörernas årsmöte I början av avsnittet fick du en inblick i hur besvärligt det kan vara att ta reda på vad som hänt i historien. Som du såg kan historiker komma fram till helt olika resultat, trots att de har tillgång till samma källor. Nu ska vi gå vidare och se hur man kan resonera när man ska granska sina källor.

Det vi ska göra är att ge dig några redskap så att du bättre kan förstå både historien och nuet. Vi översköljs hela tiden av information, men hur ska vi egentligen värdera alla dessa uppgifter? Hur ska vi kunna skilja på det som är sant och det som inte är det? Hur ska vi kunna genomskåda propaganda och falsk information, rykten och partsinlagor? Vi blir hela tiden felinformerade och till och med lurade.

Det gäller att avslöja så mycket som möjligt.

Ett exempel: Vad hände på årsmötet?

Vi ska utgå från ett exempel, ett föreningsmöte för ett par generationer sedan. Vi väljer ett fall från 1900-talet eftersom det då är troligast att det finns kvar olika källor från den händelse vi vill undersöka.

Exemplet handlar om idrottsföreningen Amatörernas årsmöte den 4 mars 1927. Det här årsmötet var ovanligt välbesökt, då många av medlemmarna ville ha reda på hur det egentligen stod till i föreningen. Föreningen

S I Sverige har vi en offentlighetsprincip som går längre än i nästan alla andra länder. Den säger att alla handlingar som en statlig eller kommunal myndighet har skapat eller tagit emot ska sparas, och var och en av oss har rätt att få läsa allt detta förutom de handlingar som av någon anledning har hemligstämplats. Det mesta av materialet hamnar så småningom antingen på Riksarkivet i Stockholm eller på något av landsarkiven runt om i landet. Vadstena landsarkiv är det äldsta och kom till 1899. Det finns i Vadstena slott, och i forskarsalen där kan vem som helst beställa fram de gamla handlingarna.

hade haft ett besvärligt år och ekonomin var körd i botten. Ordföranden Emil Olsson och kassören Ragnar Nordquist hade haft olika uppfattningar om vad föreningskassan tålde, och kassören hade försökt varna ordföranden tidigare på året. Men Emil Olsson var van att bestämma och hade inte brytt sig om varningarna. Nu var pengarna slut och föreningen hade behövt ta upp ett lån för att klara ekonomin.

Det blev en stormig debatt på årsmötet.

Några av deltagarna på mötet ville avsätta både ordförande och kassör, men till slut beslöt årsmötet att välja om ordföranden men inte kassören, som kände sig orättvist behandlad. Det var ju inte han som varit ovarsam med pengarna utan Olsson som spenderat så mycket. Årsmötet valde en ny kassör, som var god vän med ordföranden. Mötet beslöt också att höja avgiften till föreningen kraftigt. Även i det fallet blev det en hetsig diskussion. Emil Olsson ville höja avgiften till det dubbla, från fem till tio kronor. Men oppositionen blev stor. Många av deltagarna på mötet gick bara med på en höjning till åtta kronor. Det blev



4710381_Epos1b_s1_204.indd 7

2012-06-05 09.36

WMemoarer, självbiografier, är ett källmaterial som ofta är användbart för historiker, men också väldigt besvärligt ur källkritisk synpunkt.

Memoarförfattaren skriver det hon eller han vill ska bli läst, och det är inte alltid sanningen eller hela sanningen. Nästan varje politiker med självaktning skriver sina memoarer, men det gör också en och annan idrottsstjärna när karriären är över. Och ibland när den pågår som bäst, som här Zlatan Ibrahimovic´. Men Zlatans memoarer är inte skrivna av honom själv, utan av författaren David Lagercrantz efter samtal med Zlatan. Vad får det för källkritiska konsekvenser, tycker du?

omröstning, och den lägre höjningen verkade ha segrat med en enda röst. Då hävdade ordföranden att han hade rätt till dubbla röster.

Det blev högljudda protester och till slut fick ordföranden avbryta sammanträdet. När deltagarna gick därifrån var ingen riktigt säker på hur mycket avgiften verkligen hade höjts.

Fyra veckor efter årsmötet sattes det renskrivna mötesprotokollet upp på föreningens anslagstavla. I protokollet stod kort och gott att avgiften höjts till tio kronor, alltså det ordföranden velat ha. Protokollet var skrivet av sekreteraren och justerat av ordföranden och en justeringsman som årsmötet valt. Olssons linje hade segrat. Men var det verkligen vad årsmötet hade beslutat?

Källorna Om vi så här i efterhand ska försöka ta reda på vad som hänt på årsmötet, hur ska vi då gå tillväga? Vi har en fråga vi vill ha svar på: Hur mycket höjdes avgiften egentligen på mötet?

Kan vi få svar på vår fråga?

Först tar vi reda på vad det finns för källmaterial. Det visar sig att det finns en rad källor som har anknytning till beslutet på mötet.

Den källa som avgjorde frågan för föreningen

var det renskrivna protokollet. Där stod klart och tydligt att avgiften skulle vara tio kronor.

Protokollet var dessutom justerat, det vill säga godkänt. Men i föreningens arkiv finns också en första version av protokollet, som aldrig blev justerad. Där står att omröstningen slutade med en höjning till tio kronor genom ordförandens utslagsröst. Det var borttaget i det justerade protokollet.

Det ligger ytterligare en källa i arkivet: sekreterarens anteckningar från mötet. Sekreteraren gjorde naturligtvis anteckningar, för annars skulle han inte ha kunnat komma ihåg vad som sades och beslutades. Han skrev små notiser i punktform, och om avgiften står bland annat: ”Omröstning om avgiften: för 8:- 27 röster, för 10:- 26. Ordf. har 2 r, alltså lika röstetal. Har ordf. utslagsröst? Oklart i stadgarna.”

Men det finns faktiskt tre källor till, även om de inte ingår i föreningens arkiv. Det är först två dagböcker som tillhört ordföranden respektive den avsatte kassören, och dagböckerna finns i de två författarnas privata arkiv.

Ordföranden Olsson skriver i sin dagbok under rubriken den 4 mars: ”Jag har haft så mycket att göra några veckor nu så jag inte har hunnit skriva ner allt varje dag, men jag har nu satt mig ned för att föra in det jag missat...



4710381_Epos1b_s1_204.indd 8

2012-06-05 09.36

Årsmötet blev lite stormigt, men allt redde upp sig. Jag fick igenom den höjning jag ville ha på årsavgiften. Det gick till omröstning, men något större problem var det inte.”

Den avsatte kassören Ragnar Nordquist som fick skulden för föreningens dåliga ekonomi skriver däremot i sin dagbok: ”Det har varit en svår dag idag. Jag har hela dagen haft en känsla av att det skulle gå illa, och det besannades nu ikväll. Jag kom hem för bara någon timme sedan och satte mig genast för att skriva... Olsson lyckades lägga hela skulden på mig. Han tvekar inte att gå över lik om han tjänar på det. Sedan han fått bort mig försökte han höja avgiften mer än som behövdes, men där gick han bet. Vi vann omröstningen fast han försökte trixa.”

Den sista källan vi har är de memoarer ordföranden Emil Olsson skrev tjugo år senare.

Där säger han apropå årsmötet: ”Jag var alltid ytterst noga med att föra min dagbok varje dag, även när jag hade mycket att göra. Så var det de där marsdagarna då föreningens ekonomi var på tapeten. Det fanns en viss opposition i föreningen, men vår linje stod sig. Jag ser också i protokollet att det inte var någon tvekan om vilket förslag som segrade.”

Källkritik Så vi har alltså sex olika källor till omröstningen på årsmötet den 4 mars 1927. Vi vill ha reda på vad årsmötet beslutade om avgiften.

Får vi det genom att läsa källorna?

Säger alla källorna samma sak? Nej, de ger olika versioner av omröstningen på mötet.

Bara genom att läsa källorna rätt upp och ner får vi inte något svar på vår fråga.

Så vad ska vi göra? Jo, vi måste undersöka källorna och se om vi kan lita på dem. Vi måste ägna oss åt källkritik! Det betyder att vi ska granska varje källa och se om den är trovärdig eller om vi borde bortse från den. Källkritik är historikerns mest använda metod för att komma sanningen om det som hänt så nära som möjligt.

De källor vi har är: 1) Två protokoll i olika versioner. 2) Sekreterarens anteckningar från mötet. 3) Två dagböcker som skrivits av ordföranden och den avsatte kassören. 4) Ordförandens memoarer.

Vilka av dessa källor bör vi använda? Försök att själv ta ställning till användbarheten genom att ta hjälp av några källkritiska tumregler.

Närhet Den första tumregeln är att vi bör välja källor som har tillkommit så nära händelsen i tiden som möjligt. Vi glömmer så lätt, och vi påverkas av vad som händer runtom oss. Det är inte så att den äldsta källan alltid är den bästa, men chansen ökar.

Vad betyder det för våra källor om mötet?

Jämför sekreterarens anteckningar med de två protokollen. Det renskrivna och justerade protokollet är det giltiga dokumentet. Det är godkänt av ordföranden och en till av deltagarna på mötet, och det som står där är det som gäller i fortsättningen. Men ändå är det inte säkert att det ger oss svar på vår fråga: Vad hände på mötet? Då är det bättre att komma så nära mötet som möjligt, och då är det sekreterarens anteckningar som gäller. De är skrivna under mötet.

Hur är det med de två dagböckerna och memoarerna? Ordförandens memoarer är skrivna tjugo år efter händelserna i mars 1927. Memoarer kan vara en väldigt bra historisk källa, men knappast för att berätta precis vad som hände på ett möte tjugo år tidigare. Särskilt inte när vi har två dagböcker som vi vet när de skrevs.

Den ene dagboksskrivaren, ordföranden, säger att han hade gjort sina anteckningar några veckor efter mötet. Kassörens dagbok verkar däremot skriven i nära anslutning till mötet.

Det gör att vi bör ty oss till hans dagbok när vi bedömer de två dagböckerna ur närhetsaspekten. Men det kan förstås finnas andra problem med den avsatte kassörens dagbok, och det återkommer vi strax till.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 9

2012-06-05 09.36

S Den stora Cheopspyramiden utanför Egyptens huvudstad Kairo byggdes för 4 500 år sedan. Tvåtusen år senare besökte den grekiske historikern Herodotos pyramiderna. De egyptiska prästerna berättade för Herodotos att den elake farao Cheops tvingade folket att bygga pyramiden, förutom att han stängde alla templen. Hundratusen man arbetade ständigt med bygget, och det pågick i tjugo år enligt prästerna. Att det gick till så när Cheopspyramiden byggdes står fortfarande i många böcker.

Men hur är det egentligen med Herodotos uppgifter om vi är en smula källkritiska?

Hur nära pyramidbygget i tiden är de uppgifter som Herodotos återger? Har Herodotos själv sett hur det gick till? Hade prästerna som berättade för Herodotos någon anledning att tycka illa om Cheops? Tänk efter själv!

Oberoende Den andra tumregeln är att vi bör ha två av varandra oberoende källor. Med det menas att om någon källa har tagit sina uppgifter från en annan källa så hjälper inte det oss. Det spelar ingen roll hur många källor vi har som säger samma sak om alla har skrivit av en enda

ursprunglig källa. Då är det ändå bara den där första källan vi kan använda som underlag.

Hur ser det ut med våra källor här? De två protokollen är naturligtvis beroende av sekreterarens anteckningar från mötet. När protokollen bygger på anteckningarna ska vi förstås stödja oss på dessa tidiga anteckningar.

Sedan kan protokollen kanske innehålla andra



4710381_Epos1b_s1_204.indd 10

2012-06-05 09.36

uppgifter, men det är en annan fråga. Då får vi bedöma de uppgifterna för sig. Även ordförandens memoarer är beroende av andra källor. Memoarskrivaren hämtar förstås uppgifter från den egna dagboken. Men se också den sista meningen i citatet från memoarerna. Där tar författaren stöd i mötesprotokollet. Kan vi då använda memoarerna som stöd för vad som hände på mötet? Vad tycker du själv?

Hur är det nu? Har vi två oberoende källor som säger samma sak om mötet? Ja, det tycks så: sekreterarens anteckningar och den avsatte kassörens dagbok. De är inte beroende av varandra, så vitt vi kan bedöma. Men med dagboken finns det ett annat källkritiskt problem, och det ska vi ta upp härnäst.

Tendens Den tredje tumregeln är att vi måste vara vaksamma med tendensen i källan. Om vi upptäcker att den som skrivit det som står i källan har tagit ställning för eller emot något eller någon, då bör vi vara extra försiktiga.

Då kanske det som står i källan är färgat av författarens uppfattning.

Kan vi se någon tendens i de källor vi har om årsmötet? Knappast i mötesanteckningarna eller protokollen. Men hur är det i dagböckerna och memoarerna?

Ordföranden som skrivit både dagbok och memoarer tenderar att vifta bort motståndet han mötte på mötet. I dagboken skriver han att det inte var något större problem, och i memoarerna står ungefär detsamma. Det är en ganska tydlig tendens, och vi bör ta varning.

Kanske vill han få läsarna att tro att oppositionen inte var så stor. Kanske han till och med vill tro det själv.

I den avsatte kassörens dagbok är tendensen ännu tydligare. Kassören är mycket bitter på Olsson, och han säger negativa saker om honom. Ord som ”gå över lik” och ”trixa” visar att det inte precis är någon neutral bild Nordquist ger av ordföranden.

Kan vi då lita på den avsatte kassörens dagbok när det gäller vad som hände på årsmötet?

Den är skriven alldeles efter mötet, och det är ett plus. Inte heller är den beroende av någon annan källa vi känner till. Men samtidigt har den en tendens som bör göra oss misstänksamma. Hade vi bara haft dagboken som källa hade vi inte kunnat dra några bestämda slutsatser. Men vi har ju faktiskt en oberoende och nära källa till: sekreterarens anteckningar. Det bör göra att vi kan använda dagboken också, eftersom vi kan ställa de bägge källorna mot varandra.

Slutsats: Vad hände egentligen på mötet?

Nu när vi gått igenom de viktigaste tumreglerna i källkritik, kan vi då säga vad som egentligen hände på årsmötet? Fattades det något beslut om hur stor årsavgiften skulle vara?

Det vi kan fastställa är att det var en omröstning där den lägre höjningen till 8:- tycks ha segrat till att börja med. Det vet vi från sekreterarens anteckningar och från den avsatte kassörens dagbok. Men ordföranden hade två röster, och att döma av mötesanteckningarna blev det då lika röstetal. Men vad hände sedan?

Det kan vi inte säga med säkerhet. Det verkar som om mötet avslutades utan att frågan var avgjord. Den avsatte kassören Nordquist tycks ha uppfattat det så, och inte heller sekreteraren har antecknat något beslut. Men hur kommer det sig då att protokollet säger att mötet beslutade om den högre avgiften?

I den första versionen av protokollet står att höjningen genomfördes med ordförandens utslagsröst. Det har sekreteraren infört när han i efterhand skrev sitt protokoll. Kanske hade sekreteraren och ordföranden läst och tolkat stadgarna så. Men troligen ville inte ordföranden att detta skulle stå i protokollet, och därför fick sekreteraren ändra innan ordföranden justerade den slutliga versionen. Men observera: Detta kan vi inte vara säkra på! Vi vet ju inte



4710381_Epos1b_s1_204.indd 11

2012-06-05 09.36

heller om justeringsmannen hade något med saken att göra.

Tolkningen stöds ändå av ordförandens dagbok och memoarer. I bägge fallen bagatelliserar han det motstånd han fick. Han medger att det fanns en opposition, men han ger intrycket att den inte var så farlig. Förmodligen var det därför som protokollet ändrades i slutet. Om det hade stått att det var ordförandens utslagsröst som avgjorde hade det ju framgått hur stort motståndet hade varit. Så i det här fallet kan faktiskt tendensen i ordförandens dagbok och memoarer hjälpa oss i vår tolkning. En tendens i en källa behöver alltså inte göra källan oanvändbar. Tvärtom har vi här använt oss av tendensen. Men det är viktigt att fastställa att det verkligen finns en tendens och åt vilket håll den tendensen pekar.

Sammanfattning Vad är det vi har gjort med detta exempel?

Vi hade en fråga som vi ville ha svar på: Vad hände på årsmötet? En sådan fråga är alltid utgångspunkten för en historisk undersökning, liksom också för all annan forskning.

Det gäller att formulera ett problem eller en fråga som du vill lösa eller ha svar på. Utan frågor blir det inga svar!

Nästa steg var att ta reda på vilka källor det fanns som hade anknytning till mötet. Det visade sig att det fanns sex olika källor. Men skulle alla sex gå att använda? Det kunde vi inte veta från början, utan vi var tvungna att granska dem närmare. Vi måste utöva källkritik. Det är först efter en källkritisk granskning av källorna som du vet om de går att använda för att lösa ditt problem. Källorna kanske är användbara till andra frågor, men går de att utnyttja just för ditt syfte?

I den källkritiska undersökningen hade vi nytta av de tre tumreglerna närhet, oberoende och tendens. Det visade sig då att alla sex källor gav oss intressanta upplysningar, men att bara ett par av dem kunde användas för att direkt ge svar på frågan om vad som verkligen hänt på mötet. De övriga kunde hjälpa oss att ge en mer utförlig bild av vad som skett i samband med avgiftshöjningen. Är vi nu efter vår källkritiska genomgång säkra på att vi kommit åt sanningen? Kan vi veta att det verkligen gick till på det sättet?

Nej, det kan vi inte. Den absoluta sanningen om vad som hänt förr i tiden är svår att få fatt. Men vi bör alltid sträva efter att komma så nära som möjligt.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 12

2012-06-05 09.36

Periodiseringar och epoker De allra flesta i Sverige som har gått ut högstadiet kan namnet på en eller annan historisk period, eller epok som kursplaneförfattarna gärna säger. Vem har inte hört talas om medeltiden, frihetstiden eller mellankrigstiden? Kanske har många svårt att datera de här epokerna, placera dem i tiden och säga när de skulle ha inträffat, men namnen sitter nog där ändå.

Vad beror det på, och vad är de här epokerna egentligen för några underliga figurer?

För det första så har de här epokerna aldrig funnits. Det är inte så att de människor som levde under medeltiden visste om det. Medeltiden fanns inte under medeltiden. Medeltiden är ett begrepp som historiker i efterhand har hittat på. Det är en etikett som historikerna satt på en period för att fånga något viktigt eller typiskt om tiden.

Det innebär att namnen på epokerna är subjektiva, godtyckliga. De är inte neutrala, utan speglar värderingar och uppfattningar hos de historiker som klistrat på etiketten. Etiketterna talar om vad namngivarna tyckte var det bästa sättet att sammanfatta just den perioden.

Namnet säger ofta mer om den tid då namnet tillkommit än om den namngivna perioden.

av den antika kulturen, och begreppet renässans fick senare ge namn till den nya epoken.

Det som låg mellan antiken och den nya tiden var en ociviliserad period mellan höjdpunkterna, en mellanperiod som på svenska blivit medeltid. Kyrkans förlamande hand låg tungt över människorna under medeltiden, tyckte nya tidens historiker.

Här har vi förutom antiken och medeltiden två epoknamn till, renässansen och nya tiden.

Till skillnad mot medeltiden har de här två epoknamnen ett positivt skimmer, pånyttfödelse och nytt. Åter säger namnen mer om dem som börjat använda namnen än om perioderna. Ändå fortsätter vi att använda båda epoknamnen.

Fast inte alltid. Numera använder även de flesta svenska historiker ”tidigmodern tid” för perioden efter medeltiden, ungefär 1500-, 1600- och 1700-talen fram till den industriella revolutionen. Det är en direktöversättning från det engelska Early Modern, men eftersom industrialismen inte börjar samtidigt överallt i Europa så är det vanligt att sätta slutåret 1789, då den franska revolutionen bröt ut. Så gör vi också i den här boken.

Vad betyder epoknamnen?

Periodisering

Så varför har vi då de namn på epokerna som vi hittar i böckerna? Vad betyder namnen, och varför har just de namnen valts?

Det finns olika anledningar till namnen, förstås. Medeltiden är ett flera hundra år gammalt namn med en negativ laddning. På 1500-talet menade en del historiker att den egna tiden, den nya tiden, anknöt till den högtstående antika grekiska och romerska kulturen. Det var en pånyttfödelse, en renässans,

Men ett epoknamn står inte ensamt. Det sätts in i en serie av namn på olika epoker som följer på varandra. När så sker kallar vi det för periodisering, indelning av historien i perioder.

När historiker, kursplaneskribenter, läroboksförfattare eller lärare periodiserar eller väljer att använda en viss periodindelning gör de ett val. Ett sådant val är inte neutralt, lika lite som de etiketter som en gång klistrats på epokerna. Sedan tillkommer förstås traditionen.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 13

2012-06-05 09.36

X Väldigt speciell var mayafolkets val av kalendrar. Det fanns tre olika, en praktisk med 365 dagar, en rituell där året var 260 dagar långt och en lång kalender som utgick från ett år för numera mer än 6 000 år sedan.

Här ser vi en av de få mayaskrifter som inte spanjorerna lyckades förstöra sedan de i början av 1500-talet erövrat Mexico och Guatemala där mayafolket levde. Skriften innehåller kalendrar och astronomiska beräkningar, och punkterna och strecken under skrivtecknen är siffror.

Cirklarna ovanför figurerna längst ner är nollor, som mayafolket infört mer än tusen år innan européerna började använda dem.

Vi håller ofta fast vid det gamla och invanda utan att tänka närmare på det. Därför kan vi fortsätta att använda medeltiden, renässansen och nya tiden trots de negativa eller positiva känslorna de var tänkta att väcka.

Sedan är det också så att den periodindelning och de epoknamn vi använder för det mesta är anpassade till en särskild kulturkrets eller ett särskilt land. Antiken, medeltiden och renässansen passar bara Europa, så sådana epoknamn är eurocentriska, Europa-centrerade. Någon medeltid fanns det inte utanför Europa, och i själva verket passar en del av epoknamnen inte ens hela Europa. Begreppet antiken handlar om den grekiska och romerska historien, inte alls om våra avlägsna trakter.

Och någon renässans fanns inte i Östeuropa och knappt heller i Norden.

Utanför Europa Hur ser det då ut i andra delar av världen? Varenda land har en särskild periodindelning för den egna historien, och det fungerar bra när det bara är den inhemska historien som behandlas.

Så är det i Kina likaväl som i Sverige. Men när det gäller internationell historia, historia som rör flera länder, så duger inte de inhemska periodindelningarna. Då måste vi ha gemensamma epoknamn. I Europa kan vi för det mesta använda epoknamnet medeltiden med sina underavdelningar tidig medeltid, högmedeltid och senmedeltid, liksom det engelska Early Modern Period. Utanför den europeiska sfären fungerar de namnen däremot inte något vidare.

_____ =  •••• = •••

=

••

=

•

=

0

=

SVERIGE Bronsåldern

Järnåldern

Vikingatiden Romersk järnålder

500 500 f.v.t. f.v.t.

År År 11

100

Antiken

200

Vendeltid

Folkvandringstid

300

400

500 500

600

700

800

900

1000 1000

Tidig medeltid

EUROPA



4710381_Epos1b_s1_204.indd 14

2012-06-05 09.36

En bra jämförelse är Kina, som under de senaste dryga tvåtusen åren till folkmängden alltid varit minst lika stort som Europa, och för det mesta långt större. För kineserna är medeltid och tidigmodern tid fullständigt meningslösa begrepp. De delar istället in sin historia fram till 1900-talets början efter sina kejsardynastier. Från 200-talet före vår tideräkning har Kina för det mesta varit ett enat rike med en kejsare som härskare, och det är kejsarens släktnamn som fått ge namn till de olika epokerna.

Ett annat problem uppstår när vi ska jämföra vår europeiska kronologi med den arabisk-muslimska världen. Islam utgår i sin tideräkning från hijra, Muhammeds flyttande från Mekka till Medina, som enligt vår tideräkning inträffade år 622. Det besvärliga är att islam räknar med ett månår, inte ett solår som hos oss och i de flesta andra kulturer. Månåret är lite kortare är solåret, så därför är inte de två kronologierna i takt med varandra. Det är också därför som den muslimska fastemånaden ramadan inte ligger stilla i förhållande till vår kalender utan infaller lite tidigare varje år jämfört med vårt europeiska år.

Svenska epoknamn Om vi går till vår egen svenska historia håller vi oss naturligtvis med en rad egna epoknamn, som vi sedan sätter ihop till en särskild svensk periodindelning. Så gör man som sagt överallt, inte bara i Sverige.

Vår allra äldsta historia, de många tusen

åren innan Sverige och övriga Norden blev en skriftkultur, delar vi grovt in i stenålder, bronsålder och järnålder. Så går det att göra även med den europeiska förhistorien och med Mellanösterns olika kulturer, men då blir tidsperspektiven helt annorlunda eftersom brons och järn började användas betydligt senare här i Norden än längre söderut. Vår järnålder sträcker sig ända fram till 1000-talet enligt vår tideräkning, medan skriftkulturerna i Mellanöstern och Sydeuropa fått helt andra epoknamn, såsom antiken.

I Sverige brukar sedan järnåldern delas in i en rad underavdelningar, såsom romersk järnålder, folkvandringstid, vendeltid och inte minst vikingatid. De två första av de epoknamnen har en koppling till den europeiska historien längre söderut, vendeltid har namnet efter en arkeologisk fyndplats i Uppland, medan vikingatid fått sitt namn efter en romantisk uppfattning om skandinaverna som vikingar.

När Norden sedan börjar dras in i en europeisk skriftkultur får vi också vår medeltid, fast ungefär 500 år efter resten av Väst- och Sydeuropa. Epoknamnet medeltiden hänger alltså med, men sedan blir vi ofta mer nationalistiska. Vasatiden, stormaktstiden, frihetstiden och gustavianska tiden har ingen motsvarighet någon annanstans.

Tänk gärna efter vad våra svenska epoknamn betyder. Stormaktstiden heter så därför att Sverige då var en stormakt i Europa, och det vill vi ju gärna komma ihåg verkar det som. Det är bara att jämföra med texten till Sveriges nationalsång: ”Du tronar på minnen

Medeltiden

1000

1100

Äldre Vasatiden

1200

1300

1400

1500

Stormaktstiden

1600

Högmedeltid

Senmedeltid

Frihets- Gustavianska tiden tiden

1700 Upplysningstiden

Renässansen

Tidigmodern tid

T Gränserna mellan epokerna är naturligtvis inte exakta utan i de flesta fall flytande.

1800 Industrialismen

Franska revolutionen 1789

1900

2000

Impe rialismen

Berlinmurens fall

Första Andra Kalla världskriget världskriget kriget 1914–1918

1939–1945



4710381_Epos1b_s1_204.indd 15

2012-06-05 09.36

W Den som bläddrar i en engelsk eller amerikansk inredningstidning märker nog snart att en speciell svensk möbelstil är särskilt uppmärksammad och populär. Det är den stil som kallas gustaviansk, och som utmärks av rena, enkla, harmoniska och ljusa linjer, utan en massa krusiduller.

Sådana möbler fanns i svenska herrgårdar från 1770-talet och framåt. På 1990-talet började faktiskt IKEA göra exakta kopior av en del av möblerna i ett samarbete med Nationalmuseum, och sedan togs produktionen över av ett annat möbelföretag.

Så epoknamnet i läroböckerna i historia är också ett namn på en möbelstil, fast på engelska kallas den ofta bara Scandinavian style.

från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden.”

Under frihetstiden på 1700-talet hade kungens enväldiga styre försvunnit, och det var ju bra, även om det främst var adelns frihet som går igen i namnet. Men vasatiden och gustavianska tiden är tvärtom uppkallade efter kungaätter, och så är också andra epoknamn som karolinska tiden eller Karl Johan-tiden (1654–1718) och oscariska perioden (1814–1907).

Varför har vi egentligen kvar sådana epoknamn? Är det för att vi fortfarande tycker att det är kungarnas historia som är det viktiga, eller beror det bara på traditionen? Det får du själv fundera på!



4710381_Epos1b_s1_204.indd 16

2012-06-05 09.36

Historiemedvetande och historiebruk Hur kommer det sig att världen ser ut som den gör idag? Varför är Sverige en demokrati, medan människorna i Burma styrs av en militärdiktatur och folket i Iran lever under ett präststyre? Vad beror det på att världens största land Kina aldrig varit i närheten av att utveckla ett demokratiskt system, medan det nästan lika stora grannlandet Indien faktiskt kunnat göra det? Vad är orsaken till att Israel i Mellanöstern är en demokrati men att inget av arabländerna runtomkring var det före 2011?

Historiemedvetande Så går det att hålla på att fråga. Vi valde exemplet demokrati, men kunde lika gärna tagit något annat viktigt område som förhållandet mellan kvinnor och män eller hur lagarna ser ut på olika håll. Vår poäng är att vi bara kan svara på frågorna om vi kan något om historien. Vi kan aldrig förstå varför det ser ut som det gör idag om vi inte vet något om den historiska bakgrunden.

Om vi inser att vi bara kan förklara dagens situation genom att se på historien bakom, och om vi också förstår att vi då lättare kan säga något om den troliga utvecklingen i framtiden, då har vi ett historiemedvetande. Då är vi medvetna om att kunskap om det som har hänt tidigare kan hjälpa oss att förstå vår situation idag och vad som kanske kommer att hända imorgon.

Historiebruk Det finns fler fördelar med att vara historiemedveten. Den som kan en del om historien är nämligen ofta svårare att manipulera, att lura och föra bakom ljuset. Den som har koll på det som hänt går inte på vad som helst.

S På den här bilden är det Hitler som har blivit historia och brukas för att framkalla känslor. Det här plakatet användes i en demonstration i USA:s huvudstad Washington i september 2010. Demonstrationen var anordnad av den konservativa Tea Party-rörelsen, och den lilla Hitler-mustaschen på president Barack Obama ska göra honom till en maktfullkomlig diktator.

Kunskaper gör det lättare att vara kritisk.

För det finns ingen brist på folk, företag, politiska partier eller institutioner som använder historien. Det är bara att se sig om, titta på teve eller läsa tidningarna. Så se på bilderna i den här boken. Här finns exempel på sådant som reklam, valaffischer och filmer, som alla använder historien på olika sätt för att få fram sitt budskap. Det här sättet att använda historien brukar kallas för historiebruk.

Den typen av bilder är för det mesta ganska oskyldiga exempel på historiebruk. Den som kan sin historia ser också varför bilderna ser ut som de gör, vad den som gjort bilderna anspelar på. Det räknar också historiebrukaren med, för annars vore det ju ingen större

S S Historiebruk i propagandans tjänst: Adolf Hitler som korsriddare i skinande vit rustning. De medeltida korstågen hade en positiv klang och skulle förmedla bilden av Hitler som en ljusets riddare som drog i strid mot mörkrets krafter. Korset ser lite annorlunda ut än det kristna förstås. Målningen är från 1934 och gjord av Hubert Lanzinger.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 17

2012-06-05 09.36

vits med att anspela på historien. Varför sätta på Barack Obama en Hitlermustasch om inte betraktarna kunde identifiera mustaschen som den nazistiske diktatorns?

Men det finns även historiebruk som inte alls är lika oförargligt. Historia kan vara farligt, och makthavare vill gärna kontrollera hur historien skrivs. Så har det sett ut i alla tider.

Härskare så långt tillbaka som vi kan skåda har försökt att bestämma vilken historia som ska berättas för folket och för eftervärlden. Det är ytterligare ett skäl till att kunna sin historia.

Historien är en del av vårt demokratiska samhälle, och vi bör vara på vår vakt mot dem som i egna syften försöker omtolka vår historia.

Historiemissbruk För historia kan missbrukas. Historia kan användas för att locka fram känslor och hat mot andra människor. Saker som har hänt för länge sedan lyfts ibland fram i politiska syften.

Ett välkänt exempel är slaget vid Trastfältet 1389. Då misslyckades en serbisk armé att stoppa en invasion från Osmanska riket, och den serbiske fursten och många av hans krigare

stupade. Osmanerna kunde sedan fortsätta sin erövring av Balkan. Trastfältet ligger i Kosovo som under 1900-talet var en provins i Serbien.

Många serber har sett Kosovo som det serbiska rikets ursprung, och det området gick förlorat genom slaget vid Trastfältet.

När det kalla kriget tog slut 1989, precis 600 år efter slaget, och Jugoslavien började falla sönder, kom Slobodan Milosevic till makten i Serbien, som var den största delstaten i Jugoslavien. Milosevic anknöt i sin propaganda till serbernas gamla historia och piskade upp stämningen mot andra folk i det gamla Jugoslavien.

Ett sådant folk var albanerna i Kosovo.

Genom att lyfta fram Kosovo som serbernas urhem blev tanken på att släppa Kosovo omöjlig för många serber. Det bidrog till det krig som sedan bröt ut, och 2011 vägrar fortfarande Serbien att erkänna Kosovos självständighet.

Kanske skulle mycket elände i Kosovo aldrig ha inträffat om inte serbiska politiker som Milosevic så medvetet anknutit till slaget vid Trastfältet för mer än 600 år sedan. Historiebruk hade övergått till historiemissbruk.

X Serbernas heliga årtal 1389. Det här är supportrar till det serbiska fotbollslaget Röda stjärnan under en hemmamatch i huvudstaden Belgrad i dåvarande UEFA-cupen 2006. Motståndare var Slovan Liberec från Tjeckien, som knappast hade något att göra med slaget vid Trastfältet.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 18

2012-06-05 09.36

Den förindustriella tiden



4710381_Epos1b_s1_204.indd 19

2012-06-05 09.37

Det började i Afrika. Där fanns de allra första varelserna som vi kallar människor och inte apor, och de levde för kanske fyra miljoner år sedan. Från dem utvecklades nya människoarter, som spred sig ut över den gamla världen Afrika, Asien och Europa. Alla de här arterna dog så småningom ut med undantag av en enda art, den moderna människan. Den arten utvecklades också i Afrika och fanns färdig för bortåt 200 000 år sedan.

Den här moderna människan utvandrade sedan från Afrika och spred sig till alla världsdelar, först till Asien och Europa, sedan till Australien, därefter till Amerika för kanske 15 000 år sedan och slutligen till den polynesiska övärlden i Stilla havet.

Människans spridning ut i världen.

20 000 år sedan ASIEN EUROPA 35 000 år sedan

20 000 NORDAMERIKA år sedan

67 000 år sedan

AT L A NT E N S T I L L A H AV E T

AFRIKA 200 000 år sedan I N D I S K A O CE AN E N

ATL A NTEN

SYDAMERIKA AUSTRALIEN 50 000 år sedan

13 000 år sedan 12 000 år sedan

Land för 20 000 år sedan, idag under vatten Istäckt område 20 000 år sedan Kvarvarande landis 10 000 år sedan

Nutida kustkontur Pilarna visar hur Homo sapiens spritt sig från Afrika Fynd efter den moderna människan för 42 000 - 12 000 år sedan



4710381_Epos1b_s1_204.indd 20

2012-06-05 09.37

Från samlare och jägare till jordbrukare De äldsta människorna Människans historia sträcker sig flera miljoner år tillbaka, oändligt mycket längre än vi kan minnas och långt, långt innan våra förfäder började skriva ner sina tankar och sin historia. Precis hur långt tillbaka vår historia går är svårt att säga, för forskare hittar gång på gång nya fynd, och nya pusselbitar förändrar vår syn på den äldsta historien. Enligt de senaste fynden har arten människa funnits i mer än fyra miljoner år.

De här första människorna såg inte alls ut som vi. De var mycket mindre och hade inte alls lika stor hjärna. De kunde inte tala som vi, hade inte samma finmotorik i händerna och inte samma förmåga att förflytta sig på marken. Men dessa förfäder kunde gå på två ben och kanske använda pinnar och stenar som enkla redskap. Det är vad schimpanser klarar av idag, men den här äldsta sortens människa hade redan börjat en annan och snabbare utveckling än chimpansen, sin närmaste släkting bland aporna.

Alla fynden av flera miljoner år gamla människoarter har gjorts i Östafrika, och det är där vi har vårt ursprung. Där levde människorna på savannerna och livnärde sig på ätliga växter, rötter, nötter och smådjur. De var inte jägare, men kalasade säkert på rester efter döda djur om de fick tillfälle. Från de här delarna av Afrika spred sig människan så småningom ut över de delar av jordklotet som hängde ihop och hade ett lämpligt klimat: resten av Afrika och stora delar av Asien och Europa. Och under årtusendena som kom utvecklades nya arter av släktet människa.

Vår egen art De här tidiga människoarterna utvecklades åt olika håll. En del försvann, men en gren ledde

S I september 1991 hittade två vandrare uppe i Alperna ett lik i en skreva på gränsen mellan Italien och Österrike. Den österrikiska polisen som kom dit trodde att det var någon som gått bort sig och frusit ihjäl några decennier tidigare. Det visade sig vara alldeles fel. Den döde var över femtusen år gammal, men liket hade bevarats som en mumie uppe på glaciären. Han döptes till Ötzi efter platsen han hittats på.

fram till vår egen art, den moderna människan.

Det skedde igen i Afrika. För ungefär 200 000 år sedan fanns vår egen art fullt utvecklad, och på nytt spred sig människorna ut över jorden.

Nu kunde de ta sig inte bara till Asien och Europa, utan även till Australien och Amerika. Till Australien kom de från Sydöstasien över havet för runt 50 000 år sedan, och till Amerika från Sibirien senast 15 000 år före vår egen tid.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 21

2012-06-05 09.37

W Så här kan Ötzi ha sett ut, åtminstone hade han sådana kläder och utrustning. Forskarna har kunnat fastställa att han blev ihjälslagen och att det var i juni, och att han var född i en dalgång en bit åt nordost, men de senaste åren levt längre söderut. Han var 160 centimeter lång, vägde 50 kilo och hade blå ögon och mörkbrunt hår som nådde till axlarna. Ötzi var ungefär 45 år då han dog, och han hade levt ett hårt liv dessförinnan. Han led av åderförkalkning, hade utslitna leder och hade en gång i tiden brutit både näsan och ett revben.

Att människan kunde sprida sig på det här sättet berodde på en fantastisk förmåga att anpassa sig till olika klimat- och naturförhållanden. Öknar, arktiska miljöer och tropiska regnskogar, överallt fann människan det möjligt att överleva. Det är en av förklaringarna till att människan lyckats så väl. Inte ens råttor och kackerlackor har klarat att överleva i alla miljöer lika bra.

råden. Det gällde att under alla årstider vara säker på att alltid kunna få tag på någon typ av föda. Människorna levde i mindre grupper om kanske 20–25 personer och förflyttade sig ofta. Då kunde de inte ha barn som låg för nära varandra i ålder, eftersom små barn måste bäras. Av samma anledning kunde de inte heller ha mer än några få ägodelar.

När befolkningstätheten var så liten och människorna inte samlade på sig ägodelar fanns det ingen större anledning att föra krig, och risken för epidemier existerade knappast.

Dessutom är det troligt att jämlikheten var större än den blev senare, både mellan individer i den egna gruppen och mellan män och kvinnor. Förmodligen hade kvinnorna ett stort ansvar för insamlandet av föda, vilket brukar innebära att de får mer att säga till om.

Jordbruket gör sitt intåg Samlare och jägare Under hela den här tiden livnärde sig människorna på samlande, jakt och fiske. I de flesta miljöer var samlandet viktigare än jakten, som var mer chansartad. Det var framför allt i extrema områden, som längst i norr eller i öknar, som jakten fick huvudrollen, och vid kusterna där fisk och skaldjur var lätta att fånga.

Så länge människorna levde på samlande och jakt kunde de inte bli så väldigt många.

Det här sättet att skaffa mat krävde stora om

Människorna har varit samlare och jägare under större delen av sin historia. Men för ungefär 10 000 år sedan började detta ändras.

Det som hände var att jordbruket så smått gjorde sin entré.

Det märkliga är att detta skedde oberoende på många olika platser på jordklotet. Det inträffade inte exakt samtidigt, men inom några tusen år hade människorna börjat odla jorden på de flesta kontinenterna utan att ha haft närmare kontakter sinsemellan.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 22

2012-06-05 09.37

6000 f.v.t.

Hirs 4000 f.v.t.

Durra 7000 f.v.t.

Pumpa 5000 f.v.t.

Majs

4000 f.v.t.

Ris Hirs

8000 f.v.t.

Vete Korn

Till södra delen av Skandinavien nådde jordbruket för 6 000 år sedan, men här uppe hos oss uppstod det inte av sig självt. Kunskapen hade efter hand brett ut sig från Mellanöstern och upp genom Europa.

Varför övergick människor på så många ställen från samlande och jagande till att odla jorden? Så här i efterhand kan det verka självklart eftersom jordbruk kan föda så oerhört många fler människor, men så enkelt är inte svaret. Att själv bearbeta jorden, så och skörda kräver nämligen för det mesta väldigt mycket mer arbete än att samla in av det som redan finns i naturen. Dessutom blir de som är beroende av säd från åkrarna mer sårbara om det blir missväxt.

Det finns nog flera svar på frågan om varför det skedde, och det är inte heller säkert att orsakerna var desamma överallt. Ett skäl kan vara att klimatförändringar gjorde att vissa växter blev mer sällsynta, och kanske minskade en del av de djurarter som människorna jagade. Den jättelika mammuten, som fanns i norra Europa, Nordamerika och Asien, dog till exempel ut ungefär samtidigt som jordbruket började.

Ett annat skäl att börja odla var nog att antalet människor blivit så stort att utrymmet inte räckte till att försörja alla kringströvande grup-

7000 f.v.t.

Ris

W Jordbruket uppstod på flera håll runtom i Asien, Afrika och Amerika. De områden som är utmärkta på kartan är forskningen något sånär överens om, men det kan ha skett på ännu fler ställen. När jordbruket började i Afrika söder om Sahara är också väldigt omtvistat.

per. Kanske var det också lockande att kunna bo en längre tid på samma plats.

Jordbruket förändrar livet Men även om orsakerna varierade, så fick jordbruket efter hand stora konsekvenser. Först och främst ökade befolkningen. Genom att tillgången på mat blev större och maten gick att lagra, så räckte den till fler människor.

Kvinnorna födde fler barn, och tiden mellan födslarna blev kortare. Föräldrarna behövde ju inte bära småbarnen lika mycket då de bodde kvar på ett ställe. Och när väl befolkningen blivit större inom ett område, fanns det ingen återvändo längre. Det gick inte att gå tillbaka till det gamla sättet att leva.

Att befolkningen ökade var inte den enda följden av jordbruket. När det blev goda skördar kunde det bli ett överskott av mat, och det kunde bytas mot andra varor. Jordbrukarna var ju också bofasta, så det gick att samla på sig en del ägodelar. Men det var inte säkert att alla kunde samla på sig lika mycket. Med tiden uppstod det skillnader i rikedom mellan olika människor, och det kunde innebära att en del individer, familjer eller grupper fick mer att säga till om än andra. Det uppstod sociala



4710381_Epos1b_s1_204.indd 23

2012-06-05 12.02

S Ett egyptiskt par plogar och sår på en väggmålning i en grav som tillhört Sennedjem, en av faraos ämbetsmän i början av 1200-talet före vår tideräkning.

Den plog som bonden använder är ett årder, som inte hade någon vändskiva som vände på jorden, utan bara gjorde en skåra där utsädet placerades. Plogar med vändskiva började användas först tvåtusen år senare.

och ekonomiska olikheter mellan människor på ett sätt som inte var möjligt bland samlare och jägare.

När befolkningen ökade och ägodelar och makt fördelades olika blev också risken för våld och krig större. Nu fanns det något att slåss om, och det fanns fler unga män inom ett begränsat område som kunde bli krigare.

Det fanns förstås även fler unga kvinnor, men kvinnornas inflytande minskade förmodligen

när samhället förändrades. I de nya jordbrukarsamhällena blev kvinnorna mer bundna till bostad och småbarn. Den större sociala och ekonomiska skillnaden missgynnade dem, och det gjorde också det ökande våldet. Mycket tyder på att den ojämlikhet mellan kvinnor och män som funnits i de allra flesta samhällen fram till idag grundlades redan i de tidiga jordbrukssamhällena.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 24

2012-06-05 09.37

Högkulturer En ny typ av samhälle Den här förändringen från relativt jämlika jägar- och samlargrupper till större och mer ojämlika jordbrukssamhällen var inget som skedde helt plötsligt. Det var en process som tog tid och såg lite olika ut på olika håll på jorden.

Vi känner till jordbrukets utveckling bäst från Mellanöstern. Längs de två stora floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak och Kurdistan växte det fram allt mer komplicerade samhällen. Sättet att odla jorden blev effektivare när redskapen blev bättre och jordbrukarna lärde sig att använda flodernas vatten för att vattna åkrarna. Med tiden lyckades bönderna också tämja olika djurarter som levde i den delen av världen. Detsamma skedde även på andra håll.

När jordbrukstekniken blev bättre blev skördarna större. Det gav ett så stort överskott att en del invånare inte längre behövde ägna sig åt att själva odla jorden. Det växte fram en grupp som istället kunde ägna sig åt att arbeta med annat. De här personerna blev skickliga på att göra saker som keramik, redskap och vackra saker i lera, sten, trä och till och med guld. De blev specialister, och specialiseringen gjorde att samhället blev rikare.

En del hantverkare kunde också göra effektiva vapen som spjut, svärd och så småningom pilbågar. Det gynnade uppkomsten av en annan specialiserad grupp, soldater. Ytterligare en sådan specialiserad grupp var präster, som hade kontakt med de lokala gudarna och såg till att dessa inte vredgades utan hjälpte sina anhängare.

Soldaterna måste avlönas, liksom prästerna.

De som fick stå för notan var bönderna med sitt arbete ute på fälten. I en del fall var det prästerna själva som tog hand om böndernas överskott. I andra fall var det någon storman som lyckats göra sig till härskare.

Den första högkulturen – Mesopotamien Den här typen av samhällen utvecklades tidigast på slätterna längs Eufrat och Tigris, ett område som grekerna senare kallade Mesopotamien, landet mellan de två floderna. För femtusen år sedan fanns där en del riktigt stora städer med tempel som dominerade stadsbilden och med en lokal kung eller prästkung som kunde ta in skatt från bönderna. Bönderna odlade en rad olika grödor och höll sig med en del husdjur. I städerna fanns specialiserade hantverkare och köpmän som idkade byteshandel med andra städer och folk. Man hade också börjat använda metaller som guld och koppar, även om redskapen fortfarande var gjorda av sten, trä och ben.

I det här området hade det dessutom utvecklats en skrift, ett sätt att med hjälp av tecken och symboler förmedla ett budskap.

Det behövdes för att prästerna skulle kunna föra räkenskaper över alla skatter och varor som fördes till templen, så den äldsta skriften vi känner till hade ett högst praktiskt syfte.

Men det dröjde inte så länge innan skriften också började användas för andra ändamål, som att skriva ner lagar eller berättelser om gudar och hjältar.

Det folk som först skapade ett så utvecklat samhälle och en sådan kultur levde i södra delen av dagens Irak och kallas för sumerer. Sumererna och det språk de talade har försvunnit för längesedan, men det sumererna åstadkom togs över och utvecklades vidare av andra folk.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 25

2012-06-05 09.37

S Ishtar-porten i Babylon. Det babyloniska riket var en av de många högkulturer som uppstod i Mesopotamien, och Ishtar var en babylonisk gudinna. Porten byggdes omkring år 575 före vår tideräkning och var 14 meter hög och 30 meter bred. Det vi ser på bilden är en mindre rekonstruktion i Babylon tio mil söder om Bagdad, och det är amerikanska soldater som går ut genom porten. Det gamla Babylon hamnade i en amerikansk armébas efter USA:s invasion av Irak 2003.

S Den första skrift som vi säkert känner till utvecklades av sumererna för mer än femtusen år sedan. Skriften behövdes för att överheten skulle kunna ha kontroll över hur mycket skatt som bönderna betalade in. Den kallas för kilskrift då tecknen fick en kilform när de trycktes in i den våta leran, som sedan fick torka till lertavlor.

Vad är en högkultur?

Den sumeriska kulturen i Mesopotamien för femtusen år sedan kallar vi för den första högkulturen. Med det menar vi en kultur som utvecklats lite längre än de tidigare jägar- och samlarsamhällena och jordbrukssamhällena i Mellanöstern.

Det vi tar fasta på är att det i de sumeriska städerna fanns olika yrkesgrupper: bönder, hantverkare, köpmän, präster och skrivare. Samhället var socialt skiktat med rika och fattiga, maktlösa och människor med makt. Det fanns tempel med ett prästerskap och det fanns någon form av kungamakt. Handeln var viktig för att byta ett överskott från jordbruket mot varor som inte fanns i området, såsom metaller. Dessutom hade sumererna utvecklat en skrift, som användes för bokföring.

Flodkulturerna Inte nog med det. Ungefär samma företeelser uppstod på andra håll, även om det alltid fanns olikheter. Det skedde i Egypten lite senare, och där var det Nilen som gav möjligheter till ett lika lönsamt jordbruk. Längre österut fick den stora floden Indus i dagens Pakistan samma roll. I norra Kina var det Gula floden, Huang He, som skapade förutsättningarna för den första kinesiska högkulturen. Vi brukar kalla alla de här välutvecklade samhällena för flodkulturer. Det var de stora floderna som gjorde att jordbruket kunde ge så goda skördar att det kunde betala för allt som uppstod.

Men det finns också exempel på att högkulturer kunde växa fram utan hjälp av stora floder. Så var det för ungefär fyratusen år sedan på andra sidan Atlanten, både i Mellanamerika och i Anderna på Sydamerikas västkust. Även där uppstod det samhällen som innehöll det



4710381_Epos1b_s1_204.indd 26

2012-06-05 09.37

S De flesta folk, riken och städer hade sina egna gudar och överjordiska väsen, som ibland var goda och ibland hemska och farliga. Det här är en assyrisk vinddemon som hette Pazuzu, och statyetten gjordes i brons på 700-talet f.v.t. Assyrien var ett stort rike i Mesopotamien som ett tag till och med härskade över Egypten. Sådana här bevingade monster har gått igen ända fram till dagens fantasykonst och spel som World of Warcraft, eller för den delen i andra figurer som den här bredvid.

S Finska Lordi som vann melodifestivalen 2006. Är det Pazuzu som går igen? Det gjorde han i alla fall i filmen Exorcisten från 1973, där han bekämpades av en präst spelad av den svenske skådespelaren Max von Sydow.

mesta av det som fanns i Sumer för femtusen år sedan.

Det är klart att de olika högkulturerna runtom på jorden inte var precis likadana.

De hade vuxit fram långt ifrån varandra utan några direkta kontakter. Det fanns alltid lokala skillnader, som vilka grödor som odlades och förstås vilka gudar som dyrkades. Det märkliga är inte sådana skillnader, utan att likheterna var så många.

De högkulturer som avvek mest från de övriga var de amerikanska. I Amerika utvecklades aldrig kunskapen om att använda koppar och järn till redskap och vapen, och i Amerika fanns inga stora lastdjur som hästar, oxar och kameler. Det hindrade inte att det kunde uppstå avancerade och rika kulturer och så småningom stora och mäktiga stater även där.

Men det bidrog till att när européerna kom

till Amerika för femhundra år sedan blev de amerikanska folken ett lätt byte för erövrarna.

Metaller Naturligtvis hade folken i Amerika ändå väl fungerande hjälpmedel. I hundratusentals år har människor tillverkat redskap och vapen.

Föremålen gjordes av trä, ben och sten, fast det vi känner till bäst är stenredskapen eftersom trä och ben brukar försvinna efter ett tag. Användningen av metaller har däremot inte alls en lika lång historia. De fordrar en helt annan teknisk kunskap för att kunna framställas.

Guld var den metall som först började användas. Guld är lätt att bearbeta och finns ibland rent i naturen. Guld förstörs inte heller.

Däremot är guld för sällsynt och för mjukt för att kunna användas till redskap.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 27

2012-06-05 09.37

Koppar är mer användbart, och också ganska lätt att framställa då smälttemperaturen inte är så hög. Men koppar är också lite för mjukt för att duga bra till redskap och vapen.

Om man istället blandar koppar med en smula tenn, så får man en mycket starkare blandning som kallas brons. Det kom smeder i Mellanöstern och på andra håll på redan för sextusen år sedan. Felet var bara att brons var dyrt. Koppar fanns det på många olika ställen, men tenn var det svårare att få tag på. För sumererna var det bara genom långväga handel som de kunde få tag på tenn eller redan färdigställd brons, och det betydde att bronset alltid var dyrt. Så var det också i Skandinavien när bronset började dyka upp längre fram, ungefär 500 år senare än i Mesopotamien.

Det demokratiska järnet Med järnet blev det annorlunda. Järn är svårare att framställa än koppar, därför att temperaturen för att smälta järn och få bort alla slaggprodukter måste vara högre. De som först kom på hur man kunde göra var ett folk som kallas för hettiter och levde i de östra delarna av nuvarande Turkiet. Då är vi framme vid mitten av 1000-talet före vår tideräkning (f.v.t.), ungefär för 3 500 år sedan.

Hettiterna försökte in i det längsta att hålla sin upptäckt hemlig, därför att den gjorde dem rika och mäktiga. De kunde med hjälp av järnet skapa ett stort rike i dagens Turkiet, Libanon, Syrien och norra Irak. Men så småningom lärde sig grannfolken också hur järn kunde framställas, och kunskapen spred sig åt alla håll.

Förmågan att framställa järn är ett av historiens viktigaste tekniska genombrott. Det beror förstås på att järn är så hårt och formbart att det gick att göra väldigt mycket effektivare redskap än tidigare. Med hjälp av en järnyxa och en järnskodd spade blev det så mycket enklare att fälla träd och röja bort skog för att få ny mark att odla, och en kniv av järn gav helt andra möjligheter att forma trä. Men

Varför f.v.t.?

Det där med årtal är inte alltid så lätt, men vill vi placera något rätt i tiden måste vi ha en tideräkning av något slag. Helst ska tideräkningen också användas av så många som möjligt. Det är inte särskilt praktiskt om var och en håller sig med sin egen kronologi.

I det gamla Grekland och Rom var det nättupp så. Varje grekisk stad liksom Rom daterade året efter vilka som innehade ett visst ämbete. Ville grekerna kunna jämföra årtal utgick de från årtalet för de första olympiska spelen, som de placerade långt bak i tiden (756 f.v.t.).

Under tidig medeltid började den kristna kyrkan istället att datera ett år efter hur lång tid det gått efter Jesu födelse.

Det året kallades år 1, och alla åren därefter kallades Anno Domini, latin för ”Herrens år”. På svenska har det sedan blivit e.Kr., ”efter Kristus”, och tiden före år 1 har fått bli f.Kr., ”före Kristus”.

I den här boken använder vi inte längre f.Kr. och e.Kr. Vi skriver istället f.v.t., vilket betyder ”före vår tideräkning”, och v.t., ”vår tideräkning”. Det beror på att vi inte längre lever i ett helt kristet samhälle, och alla kulturer använder inte den kristna tideräkningen. Årtalen är desamma oavsett om det står f.Kr. eller f.v.t., men i vårt mångkulturella och mångreligiösa samhälle tycker vi att det är bättre att tala om ”vår tideräkning” än ”efter Kristus”.

lika viktigt var att det finns järnmalm nästan överallt. När väl kunskapen spridit sig kunde inget folk eller rike skaffa sig monopol på järnframställningen. Det var lätt att framställa järn för den som visste hur man gjorde, och det gjorde järnredskap förhållandevis billiga.

Föremål av koppar och brons hade varit dyra



4710381_Epos1b_s1_204.indd 28

2012-06-05 09.37

och exklusiva. Järnredskap kunde skaffas av så många fler.

Dessvärre blev det också möjligt att framställa mängder av farliga vapen. Det gick att utrusta stora arméer med effektiva spjut, svärd, yxor och pilar. Men på en del håll gjorde det faktiskt kriget mer demokratiskt. Bronsvapnen hade bara hövdingar och stormän råd med.

Vapen av järn kunde fler lägga sig till med.

Det gjorde att den enkle krigaren fick större betydelse. När först de små grekiska stadsstaterna och sedan Rom kunde bli så starka och mäktiga berodde det till stor del på de billiga järnvapnen. Den grekiske eller romerske bonde som hade råd att skaffa sig vapen blev någon att räkna med även i politiken.

De grekiska stadsstaterna De grekiska stadsstaterna började växa fram under 700- och 600-talen f.v.t. då järnet på allvar hade slagit igenom i Medelhavsvärlden.

Då har vi kommit in på en period, som vi här i Europa brukar kalla antiken. Antiken handlar om Grekland och Rom och pågår fram till ungefär 500 v.t.

Stadsstater som de grekiska var inget nytt fenomen. En stadsstat är en stad som är ett eget självständigt rike. För det mesta ingick en del av den omgivande landsbygden i stadsstaten, för stadens invånare behövde ett omland för att försörja sig med mat och bränsle.

Sådana var de grekiska stadsstaterna. De flesta av dem var små med inte mer än några tusen invånare. Invånarna levde på jordbruk och fiske, men för de städer som låg vid kusten spelade handeln en allt större roll. Grekerna blev skickliga sjömän som handlade runtom längs Medelhavets och Svarta havets kuster.

De anlade också ett stort antal kolonier längs kusterna. På 500-talet f.v.t. fanns det grekiska städer från den spanska östkusten i väster till Krimhalvön i Ukraina och ännu längre österut.

Stadsstaterna styrdes till en början av hövdingar och stormän, medan de enkla bönderna inte hade något att säga till om. Ibland tog

någon av stormännen makten och styrde enväldigt, men under 400-talet f.v.t. började de fria männen att få mer att säga till om. Det främsta exemplet är Aten, som var en av de största och mäktigaste stadsstaterna i Grekland. I Aten fick alla medborgare vara med och rösta i folkförsamlingen, och ingen enskild person tilläts att få för mycket makt. Det här politiska systemet kallades för demokrati, som kommer från demos, ”folk”, och kratein, som betyder ”styre”.

Vad är demokrati egentligen?

Aten på 400-talet f.v.t. kallas för en demokrati. Det var folket som styrde, inte någon kung eller de rika eller de från fina släkter. Alla i Aten fick inte vara med och bestämma, utan bara medborgarna i Aten. Medborgare var de vuxna och fria männen som var födda i Aten. Atenska kvinnor hörde inte dit, liksom inte heller utlänningar, slavar eller barn. Det innebar att en tiondel av de ungefär 400 000 som bodde i Aten med omnejd fick vara med och bestämma.

Var Aten då verkligen en demokrati?

Ja, enligt den tidens förutsättningar. Slavar fanns i alla samhällen, och kvinnor har sällan varit myndiga i några mer utvecklade samhällen. Även i Sverige idag utesluter vi vissa grupper. Icke svenska medborgare får inte delta i riksdagsvalet, och det får inte barn och ungdomar under 18 år heller. I Aten fick däremot alla medborgarna delta i folkförsamlingen, och alla kunde få sitta i domstolen eller i det mindre rådet som skötte det dagliga styret. Det var lotten som avgjorde. Aten var en direkt demokrati, till skillnad mot vår representativa demokrati. Vi väljer våra ombud. I Aten deltog alla medborgare själva.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 29

2012-06-05 09.37

S I Sverige får bara svenska medborgare rösta i riksdagsvalen. I kommunal- och landstingsvalet räcker det däremot med att ha varit folkbokförd i tre år för att få rösta, såvida man inte kommer från ett EU-land eller Norge och Island. Då räcker det med 30 dagar.

Kvinnor fick aldrig rösta i Aten, men de här irakiska flyktingkvinnorna i Rinkeby utanför Stockholm kan få rösta i sinom tid. Det kan också de somaliska barnen på bilden, bara de väntar tills de är myndiga. Fram till 1945 var gränsen för rösträtt 23 år, men sedan har den sänkts i etapper till 21, 20, 19 och 1974 till 18 år.

Nu var förstås inte alla som bodde i Aten medborgare och fick vara med och bestämma.

Det fick bara de fria männen som var födda i stadsstaten göra. Barn och utlänningar var undantagna, ungefär som i de flesta av dagens demokratier. Men den stora skillnaden mot idag var att det fanns gott om slavar, som förstås inte hade någon rösträtt, och att kvinnor inte hade något att säga till om.

Kvinnorna var omyndiga i Aten och i de flesta andra grekiska stadsstaterna. Kvinnans man, far eller någon annan manlig släkting bestämde över henne, och hon skulle helst hålla sig inomhus och helt utanför det offentliga livet. Nu är detta faktiskt inte särskilt konstigt om vi jämför med andra kulturer genom historien. Det är tvärtom så att det är männen som haft makten i de allra flesta kulturer vi känner till. Så sent som för hundra år sedan saknade

kvinnor i Sverige rösträtt, och gifta kvinnor hade då fortfarande sina män som förmyndare.

Den grekiska kulturen Det är alltså i ett historiskt perspektiv inte anmärkningsvärt att kvinnorna i Aten saknade politisk makt. Det märkliga är istället att samtliga atenska män hade rätt att delta i politiken.

Det berodde framför allt på att de ställde upp som soldater när det behövdes. De grekiska städerna kunde sätta upp härar av medborgare, där framgången hängde på att alla kunde lita på varandra och att alla skyddade sin granne.

Då var det naturligt att medborgarna också fick vara med och bestämma.

I en stad som Aten bidrog medborgarskapet till att många män blev vana vid att debattera, diskutera och ifrågasätta. Det var ingen



4710381_Epos1b_s1_204.indd 30

2012-06-05 09.37

som bestämde vad de skulle tycka och tänka, varken någon kung, några stormän eller några präster. I Aten och i andra grekiska städer tänktes det tankar som få eller inga människor tidigare tänkt, tankar om hur världen var skapad och hur människor borde uppföra sig mot varandra. En del personer som kallades filosofer skrev ned sina funderingar, medan andra skrev poesi eller skådespel för teatrarna som fanns i nästan alla städer runtom i den grekiska världen.

De grekiska filosofernas sätt att tänka och resonera spreds vidare till andra folk i Medelhavsområdet och långt senare upp till norra Europa. Det gäller också grekernas syn på skönhet inom konst och arkitektur. En hel del av den senare europeiska kulturen bygger på sådant som de grekiska stadsstaterna skapade för mer än tvåtusen år sedan. Och mycket av det som skrevs av grekiska filosofer och författare läses faktiskt fortfarande idag.

S De gamla grekerna kunde verkligen! Omkring 450 f.v.t förevigades den här unge mannen med sin laptop på en vasmålning. Eller är det möjligen en vaxtavla han har i knät?

S Då som nu. Vapnen är annorlunda, men mycket är detsamma. De atenska krigarna från 400-talet f.v.t. och de tyska soldaterna under första världskriget nästan två och ett halvt årtusende senare var nog lika rädda och ibland lika blodtörstiga. Bägge grupperna fick också rösträtt tack vare att de deltog i sina länders arméer.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 31

2012-06-05 09.37

Grekiska tänkare

S I början av 1500-talet målade den italienske konstnären Rafael väggmålningar i påvens palats i Vatikanen i Rom. Den allra mest kända är denna, som kallas för ”Skolan i Aten”. Till vänster med handen uppsträckt ser vi Platon och bredvid honom hans elev Aristoteles. Bägge bär var sin bok de skrivit, även om det på deras tid inte fanns sådana böcker utan bara bokrullar. Sokrates och en lång rad andra grekiska och några romerska filosofer finns också med på målningen, men dem ser vi inte på den här beskurna bilden. Faktiskt tvingades påvarna även att stå ut med att se såväl den muslimske filosofen Averroës som den persiske Zarathustra, och inte minst med att beskåda en kvinna, Hypatia. Hypatia levde i Alexandria i Egypten, men en så skarpsinnig och skicklig kvinnlig filosof och matematiker som hon var en så stor utmaning mot kyrkan att hon till slut lynchades av en kristen mobb år 415.

Under 500-talet f.v.t. började en rad grekiska tänkare att se på världen på ett nytt sätt. De kalllades för filosofer, som betyder vänner av vishet. Filosoferna trodde inte längre att allt som hände berodde på gudarnas vilja, utan filosoferna menade att det gick att förstå naturen och människorna genom att tänka förnuftigt.

De tre mest kända av alla grekiska filosofer levde lite senare i Aten: Sokrates, Platon och Aristoteles. Först var det Sokrates, som till slut retade upp atenarna så mycket att domstolen dömde honom till döden. Han tvingades att tömma en giftbägare år 399 f.v.t.

Sokrates lämnade inte efter sig några skrifter, men hans elev Platon skrev desto mer. Platon grundade en skola som kallades för Akademin, vilken gett namnet till alla senare akademier. En av de unga män som studerade vid Akademin var Aristoteles, som sedan själv startade en egen skola. Aristoteles och hans elever sysslade med de flesta av den tidens vetenskaper, och det mesta av det Aristoteles skrev var logiskt och genomtänkt.

Hans skrifter fick en enorm betydelse, och i nästan tvåtusen år efter hans död 322 f.v.t. ansågs i vår del av världen det Aristoteles skrivit vara helt sant.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 32

2012-06-05 09.37

e Rh

W Romarriket 118 v.t. Ännu lite större hade riket varit åren 114—117, då romarna hållit även Mesopotamien kring floderna Eufrat och Tigris, men det området återtogs snabbt av perserna.

n

Dona

u

Rom

Byzantion

is Tigr

Aten Jerusalem

Euf

rat

Babylon

Alexandria

len Ni

Romarriket De grekiska stadsstaterna var ett märkligt fenomen, men eftersom de ofta slogs mot varandra hade de i längden svårt att stå emot nya mäktiga grannar. Till slut erövrades hela den grekiska världen av ett folk som hade sitt ursprung i staden Rom på den italienska halvön.

Det fanns många likheter mellan Rom och de grekiska städerna. Rom var också en stadsstat från början. Någon demokrati på samma sätt som Aten blev visserligen aldrig Rom. De fria romerska männen fick delta i folkförsamlingen precis som männen i Aten, men den verkliga makten låg hos huvudmännen för några hundra rika familjer som satt i en annan församling som kallades för senaten. Den romerska senaten har sedan ofta fått stå modell för andra styrande organ genom historien. I både USA och Frankrike kallas en del av parlamentet för senat.

Aten och den grekiska kulturen blomstrade som mest på 400-talet f.v.t., men på den tiden var Rom inte mycket mer än en by som slogs för sitt liv mot sina grannar. Efter hand besegrade romarna ändå de andra italienska städerna och smårikena. Efter ett par hundra års ständigt krigande hade de erövrat hela den

italienska halvön, och på 100-talet f.v.t. var det Greklands tur att uppslukas av Romarriket.

Nu växte riket enormt, och stora rikedomar överfördes till Rom genom plundringar. Det gjorde att kampen om makten mellan de ledande männen i Romarriket blev allt hårdare.

Den ene framgångsrike generalen efter den andre försökte ta makten för egen del. När vi kommer fram till början av vår tideräkning hade det pågått inbördeskrig av och till i ett sekel, men slutligen hade en senator som hette Augustus besegrat sina konkurrenter och infört fred i riket. Vid det laget var hela Medelhavet behärskat av romarna och själva Rom en jättestad med en miljon invånare.

Augustus brukar kallas för den förste romerske kejsaren. Fram till dess hade Rom varit en republik där senaten varje år valde två konsuler som fungerade som regering och högste befälhavare över armén. Från och med Augustus låg den högsta makten inte längre hos senaten och konsulerna, utan hos kejsaren. Kejsarmakten gick normalt i arv, men från 200-talet v.t. lade sig armén ofta i valet och utsåg någon populär general till kejsare. Resultatet blev inte så sällan nya inbördeskrig.



4710381_Epos1b_s1_204.indd 33

2012-06-05 09.37

HISTORIA

EPOS HISTORIA

HISTORIA

EPOS 1b är en berättande historia med tyngdpunkten på • de två senaste århundradena • de grundläggande strukturerna • de epokgörande förändringarna • makten och resurserna • män, kvinnor och barn • historien då och nu • källor • historiemetodik.

EPOS1b

Best.nr 47-10381-2 Tryck.nr 47-10381-2

Epos Omslagsoriginal.indd 1-3

Liber

Sandberg Karlsson Molin Ohlander

Robert Sandberg Per-Arne Karlsson Karl Molin Ann-Sofie Ohlander

2012-06-05 07.45