Nyanser
Erik Junhem, LouiseShilton, RonjaRydberg, Stig Stormoch
Joni Stam
Novellantologi: Nyanser sammanställdavJoniStam
Vill tackadeltagarnaför derasbidragsom möjliggjorde denna novellantologi.
Redaktör:JoniStam
Nyanser
Novellerskrivna av deltagareoch ledare ikursenSkrivanovell inom StudieförbundetVuxenskolan.
©2025 Joni Stam
Omslagsfoto:ErikJunhemFörlag: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8080-956-6
Tack
En fjäril vilar— stilla,skimrande,symbolisk.Och precis somfjärilens resa från larv,tillpuppa och från puppa till fjäril harockså denna novellantologi genomgåttolikastadier av utveckling: läsning, skrivandeoch samtal ochsåomigenflertalet gånger.Och precis somfjärilens längtanatt flyga mot himlen,svävarockså dessa noveller fram sida eftersidapräglad av berättandetsbalans, bräcklighet ochslutligen flygerdesjälvständigt ochfritt imedverkan tillsammans föratt möta sina läsare.
Underkursen"Skriva novell"har deltagarna läst noveller,övatpåatt skriva novell ochtillslut skrivitegnanovellersom är samladei denna antologi somdunuhålleri dinhand. Idenna antologi av olikaNyanser möts vi av författare,där alla harsin unikaberättarröst ochdärur föds flertalet fjärilarsom nu flygerfritt över sidorna. Ordens vingar breddas, fladdrar fram,fragmentavfantasi, ochförsiktigaförnimmelser:drömmar, dramatik ochpoetisk dristighet paketeratavberättarglädje. Varjenovellärjuytterligareennyans på fjärilensvingar, en ny kompositioni berättandets kalejdoskopsom utgörNyanser.
Småsprångmellanstillhetoch storm, mellan sorg ochskratt, mellanspänning ochåterhämtning. Medspråket,stilen, skärpanoch detkorta formatetsstyrkahar kursensdeltagare fångat ögonblick, situationer, scener;som fjärilens vingslag iständig växelverkanför attberätta en godberättelse. Berättelser somfåttvingaroch svävar fram över dessa sidor, slutna inom dessa bokpärmar. Mycket nöje.
Joni Stam (kursledare)
Dr.MemoryavErikJunhem
Sorglöst faller snöflingorutanför mitt fönster. Jagkan se migsjälv dansandesdär ute, hur jagi minvitabäddskjorta smälterini vadsom snartblirett vinterlandskap.Inget annat vill jagänatt få ståpåandra sidansäkerhetsglaset,mitti denfriskaluftenoch få undslippa attbli institutionaliserad. Mennulämnardemig åtminstone ifredhär i rummet,omsåbaraför en stund, de harbedömtatt risken försjälvskadaoch suicid är låg.
Dethelabörjade närjag fick detdär mejlet.Jag hade anmält migpåenhemsida,och sedanfickjag mejlet om attjag blivit utvald attdelta iexperimentet. Visst fanns tvekan inom migdåjag inte hade någonaning om vadallthandladeom, mennär jagsåg hur mycket jagskullefåbetaltför attvaramed…Psykologensom jobbar härsäger attjag inte skaklandra migsjälv,eftersomdet är mänskligtatt fela.Att detinteärkonstigtatt jaglät drömmenompengargåföremittsunda förnuft, särskilt då jagsedan barnsben sett mina föräldrarkämpa ekonomiskt ochjag inte villebehövavända på varjeöre,såsom de alltid behövt göra.
Första gången jaglåg på britsenoch kisade motdenakna lysrören tänkte jagpåmitt framtida bankkonto, ochhur jagskullesätta sprätt på de siffror somi mobilskärmens blåa ljus skulle stirra tillbaka på mig. Medandoktorn satte nåleni migföreställdejag mig självgåendes på en affärstätgatai NewYork. Sedandomnade minkropp bort ochtaket fylldes av färger,som jagfjäderlättlyfte mot. Dettjöti öronen,vissladei hjärnbarkenoch kittladei handleden. JagstodpåTop of TheRockoch sågmot CentralPark, till viss del dold av stolta skyskrapor upplysta ineonljus.
Efteråthjälpte hanmig attsätta migupp på britsen, ochjag tror attjag kräktes. Efteratt hanskjutsathem migladejag migförsvagad på sängen iden lilla ettan. Dagendärpå frågadeenkollega på jobbet vadjag hade gjortmed minhanddåden varbandagerad. Stukad,hadedoktorn uppmanat migatt svara. Förjag hade ingått inågot topphemligt
därdet ingick iavtalet attinteberätta förnågon.Inteens jagsjälv visstevad experimentet handlade om,mer än attjag skrivitunder ettpar papper,som jagförvisso inte läst så noga.Vad jagvisstevar attjag om ettpar månaderskullevaramiljonär vid25års ålder, ochjag stod beredd attgöranästanvad somhelst föratt nå mitt mål. Dessutomvar han ju doktor,han vissteväl vadhan höll på med?
Någonknackar på dörren.Enskötare stickerinhuvudet irummet, sermig därjag står vidfönstret. Detärenavdesnälla, hanmed mustaschen.Han nickar liteförsynt och sedanstänger handörrenigen. Om 20 minuterupprepaskontrollen. I20minuter kanjag låtsas somatt jagäri minetta ochintehär,inspärrad.
Ettpar dagarefter besöketi lokalenbörjade konstiga sakerske inne imitthuvud.Enman uppenbaradesig,Edward. Helt plötsligtbörjade jagtänka på Edward, jagmindeshonom somomhan vore en släkting till mig. En morfar ellerfarfar. Vi badade isjönenvarm sommardag,han skvätte vatten på migoch jagsattpåhansaxlar.MinnetavEdwardvar starkt ochstråk av sentimentalitetfickmig attbörja grina.
Sakenärden attjag inte känner någonEdwardoch aldrig harkäntnågon meddet namnet.Jag känner inte till sjön vi badade i. Ändå varminnetautentisktoch högst levandeinommig.Flerminnendök upp, ettefter ett, alla innehållandes Edward. Olustkänslan höll isig ochefter någonvecka vardet dags förmötenummertvå iden sterila källarlokalen. Doktornskulleintervjua mig, sinförsökskanin, menförst skulle han avlägsna bandaget från minhögra hand.När jagsåg vadsom befann sigdär,under handleden, blev jagfullkomligt förskräckt.
Underhuden fanns någothårt, en platta,något slagsimplantat.Med vänsterhandens fingrarrörde jagvid dethårda,men doktornslogundan dem, sa åt migatt jagabsolut inte fick göra så.Paniken steg ochjag villedra migur, ville avbryta, mendoktorn bad migatt lägga migned.Vad jaghadefåttvar en möjlighet, en chanssom jagskullevara tacksamöver. Dessutomvar jagenbyggsteni skapandetavden nyatekniska revolutionen,jag tror attbyggstenvar ordethan använde. Doktornrörde vidmitthår och
lätmig hyperventilera tillsandetagen blev långsammare. Förenkortstund försvann han iväg ochkom sedantillbakaoch satte sigpåstolen. Jaghörde en flaska somöppnades ochnyfiket sneglade jagåtdoktornshåll. HanhöllienPucko.Med en minsom jag närmastkan beskriva sompillemarisk satte hanett sugrör iglasflaskan ochräcktefram dentillmig.Jag vändeöverpåsidan ochlät chokladdryckenfinna sinväg,upp genom plaströret ochini minmun.
“Så, hurhar du mått densenaste veckan?”
Jagdrack litetill.
“Bra”, svaradejag ochtillade:"Förutomenmärklig grej,jag vetinteomdet harmed detta attgöra…”
“Berätta förmig.”
“Det är Edward.”
“Edward? VemärEdward?”
“Jag vetinte, detärnågon somdykt uppi mitt huvud, menjag haringen aningomvem detär.”
Doktorns ögon glittrade, detvar somomhan villeundslippa sigett leende ihur hanbet ihop sina käkar. Hanlät mighålla iPuckon, gick ochhämtade ettanteckningsblock. Han börjadeskrivaoch badmig attberätta meromEdward.
Närvipratatklart fick jagåterigenstirra uppi detvitabetongtaket föratt sedermera förflyttastillenvit limousin,jag satt ienvit limousin på Manhattans trafikfylldavägar, tillsammans medvännermin extravaganta livsstil tillskansatmig.
Noveller skrivna av kursdeltagareoch kursledare ikursen Skriva novell inom SV SkaraborgStudieförbundet Vuxenskolan.
9789180 809566