9789144112923

ATT INVADERA MED VÄLVILJA Dialog och kolonisering i socialt välfärdsarbete SVEN HESSLE

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39266 ISBN 978-91-44-11292-3 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2018 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock Författarfoto: Björn Dalin Printed by Dimograf, Poland 2018

INNEHÅLL

Förord 9 Introduktion 11 Att invadera med välvilja 11 Bokens övergripande syfte 12 Vad är detta för slags bok? 12 Socialpsykologi och perceptionspsykologi som teoretiskt fäste för dialog och kolonisering 15 Medmänniskor, manipulatörer och rymmare 17 Från medmänniska till manipulatör 19 Kolonisering som formering av maktlösas föreställningsvärld 20 Dialoger eller intervjuer 21 Det sociala välfärdsarbetet som koncept 23 Koloniseringens utveckling i det internationella sociala utvecklingsarbetet – en historisk tillbakablick 24 Vart är vi på väg i globaliseringen av det nationella sociala välfärdsarbetet? 25 Bokens upplägg 26 Del I

1 Att främmandegöra det välbekanta 33 Inledning 33 Vardagen, behöver vi den? 34 Det främmande – behöver vi det? 34 När vi behöver det främmande för att bekräfta det vardagliga 35

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

3

Innehåll

Att vara öppen för överraskningar 37 Abduktionen som vetenskaplig utgångspunkt 38

2 Om perspektiv och innebördsfält 41 Exempel på perspektiv som väljer åt oss 44 Exempel på perspektiv som man själv väljer 48 Monopolisering av perspektiv 50 Sammanfattning och slutsatser 51

3 Former av förståelse och empati 53 Förståelseformer 53 Dialogens förståelseformer 53 Den som påstår att han förstår den andre vet också vad som är bäst för den andre 54 Vad är att förstå sig själv? 55 Utvändig och invändig förståelse 55 Den utvändiga förståelseramen 56 Den invändiga förståelseramen 58 Invändiga förståelseformer i det psykosociala arbetet 59 Att förfölja med förståelse – risker med tillämpning av en felaktig förståelseform 61 Förmedling av det outhärdliga 63 Delegering 63 Empati 66

4 Fosterbarnet som vägrade växa 69 Den fysiska omvärlden och den sociala konstruktionen av verkligheten 71 Failure to thrive som reaktion på försummelse 75 Analys 76 Failure to thrive. En sammanfattning av kunskapsläget 77 Kunskapsläget fram till år 2001 77 Kunskapsläget efter 2001 79 Åter till fallbeskrivningen: viktkurvan som indikator på försummelse 80 Manipulation som förfalskning av en fysisk verklighet 81 Inledning 81 De oberoende och de eftergivna – Aschs klassiska linjeexperiment 82

4

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

Innehåll

Grupper med normativt och informativt inflytande på individer – Deutsch och Gerards linjeexperiment 83 Kraften i stigmatiseringsprocesser – Bengt Börjesons manipulationsprojekt 84 Sammanfattning 84 Tre varseblivningsfällor i den sociala barnavården 85 Sammansvärjningshypotesen 85 Blockering 86 Självbedrägerihypotesen 87 Verkligheten och dess konstruktion 89 Att invadera med välvilja 90 Epilog 91

5 Att överbrygga motsättningen mellan universalism och essentialism 93 Introduktion 93 Att orientera sig horisontellt 94 1. Nationellt arbete med disciplinövergripande team inom individ- och familjeomsorgen 95 2. Individ- och familjeomsorg över nationella gränser 96 3. Internationella välfärdsprojekt över disciplingränser 97 4. Internationella välfärdsprojekt – projekt över nationella gränser 98 Explorativt mindset 99 ”Kommer ni först nu?” 100 En solidarisk aktörsattityd 101 Att förmedla utvecklingsbistånd med relevanta anspråk 101 Slutsats 102 Priming som utmaning 103

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

5

Innehåll

Del II

6 Introduktion till det internationella välfärdsarbetet 107 Med ledtrådsanalys och explorativt mindset ut i världen 107

7 Dialoger i internationella utvecklingsprogram 111 Inledning 111 Kolonisering som förhållningssätt 112 Konstruktiv kolonisering 114 Dialoginriktat förhållningssätt och dialogformer 116 1. Dialog med ömsesidigt utbyte 118 2. Vi har mer att lära än att förmedla 118 3. Vi har mer att förmedla än att lära 119 Fyra typer av internationella uppdrag från länder under omvandling eller rekonstruktion 120 Internationella utvecklingsprogram med olika uppdrag och utmaningar 121 Inledning 121 Två utmaningar 121 Valet av källor för faktaredovisningen 122 Modell för val av data och presentation av fallbeskrivningarna 123 Rekonstruktion av socialt arbete i en efterkrigssituation – Bosnien som exempel 123 Bakgrund 123 Uppdraget 125 Överraskande upptäckter och slutsatser 126 Utbildning i det sociala arbetets grunder för fältarbetande praktiker − Vietnam 126 Bakgrund 126 Uppdraget 131 Dialog i dialektisk spiral 131 Ny socialpolitik och universitetsutbildning i socialt arbete – Kurdistan som exempel 134 Bakgrund 134 Uppdraget 134 Kort sammanfattning av våra erfarenheter och slutsats 137

6

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

Innehåll

Socialt arbete som ny disciplin vid universitetet − Banja Luka 138 Bakgrund 138 Uppdraget 139 Idealmodell för det sociala arbetets grundutbildning 140 De fyra uppdragens dialogformer 141 Slutsats 144 Det oundvikliga sociala perspektivet 145 Dialogformer 145

8 Kolonisering i välfärdsforskning med barn – exploatering och underkastelse i internationell forskning 147 Inledning 147 Dokumentation om barns välfärd i Afrika söder om Sahara 149 Viktiga frågor att ställa till forskningen 149 Huvudaktörer för forskning i globala syd och deras implementeringsvilja 150 Vad vet vi om forskningen om barns välfärd i Subsahara? 151 Sammanfattning 155 Slutsats 156 Tre råd för framtiden 157

9 De(n) som har tolkningsföreträde bestämmer verklighetens innebörd 161 Inledning 161 Destruktiv kolonisering 163 Den individuella fallbeskrivningen är mönsterbildande för destruktiv kolonisering 164 Den medvetna sammansvärjningen 164 Den ensidiga blockeringen 164 Självbedrägeriet 164 Destruktiv kolonisering i internationella utvecklingsprojekt 164 Koncept för konstruktiv kolonisering och dialoger i internationella välfärdsprojekt 165 Det nödvändiga samspelet mellan det generellt giltiga och det specifikt giltiga 166 En utveckling utan återvändo 167

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

7

Innehåll

Går den svenska modellen att exportera? 168 Värdeprinciper i det sociala välfärdsarbetet 169 Horisontella projekt i framtidens sociala välfärd 170 Från det lilla formatet till det stora 172 Slutkommentarer 173 Litteratur 194 Person- och sakregister 203

8

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

KAPITEL 3

Former av förståelse och empati

Förståelseformer Förståelse och inlevelse förefaller vara ett begreppspar som hör ihop. De tycks ha ett samband som liknar det i begreppsparet perspektiv och perception. Liksom perspektivisering förutsätter en perceptionsakt, förutsätter förståelse en förmåga och vilja till inlevelse. Vi konstaterade i kapitel 2 att vi genom perceptionen organiserar verklighetens kaos till ett avgränsande helhetsintryck, där perspektiviseringen bestämmer hur fenomen i verkligheten får innebörder som lagras till ett innebördsfält. Som synonymt med innebördsfält använder jag i fortsättningen begreppet erfarenhetsvärld.

Vi kan på ett likartat sätt fråga oss om det finns gränser för vår inlevelse­ förmåga, som därigenom avgränsar möjligheten till förståelse? Kan vi tala om olika former av förståelse?82

Dialogens förståelseformer Låt mig först göra en viktig avgränsning. När vi i fortsättningen talar om förståelseformer, menar jag den förståelse som kan utvecklas mellan två (eller flera) människor i dialog. Jag utesluter sålunda den förståelse som kan utvecklas genom inlevelse i exempelvis ett konstverk, en text eller en cirkuskonst (s.k. estetisk respektive kinestetisk inlevelse).83 Det finns ändå skäl att markera den kvalitativa skillnaden mellan en subjektiv förståelse av objektvärlden och den intersubjektiva förståelseprocessen i dialogen mellan människor. Vi kan exempelvis leva oss in i ett drama i en film, leva med en av huvudpersonerna, lida med henne när livet går i spillror, glädjas med henne när allting ordnar sig på slutet. Förstå henne när hon överger män

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

53

Del I

som misshandlar henne, och kanske också ge oss på ett försök att förstå regissörens budskap med filmen.

Men dessa premisser är helt annorlunda än de villkor som existerar då exempelvis en kvinna i kris söker upp en samtalspartner för att genom dialogen med denne förändra sin livssituation. I filmen är dramats ramar givna: en timme och femtio minuter. Vi kan spela upp dramat om och om igen utan möjligheter att påverka dess utgång, och utan att det i väsentliga avseenden förändrar våra liv på annat sätt än att vi förlänger vår tid som betraktare av verkligheten en smula, på bekostnad av möjligheten att leva i den. Filmen är en värld på låtsas!

I samtalssituationen med en människa i kris är båda parter aktörer i ett drama utan förutsägbar utgång. Med hjälp av hermeneutikens språkbruk kan vi säga att förståelseprocessen måste vara spiralformad.84 Det innebär att inblandade samtalspartners måste vara beredda till förändring med varje information som kastar nytt ljus över det man redan ”vet” och som utmanar idéer om framtidsprojekten85.

En enda upplevelse kan förändra vårt liv så kraftigt att det som tidigare föreföll meningsfullt blir meningslöst, samtidigt som en förfluten, tämligen alldaglig händelse plötsligt kan få ny mening.86

Den som påstår att han förstår den andre vet också vad som är bäst för den andre En annan viktig markering jag vill göra här, har att göra med vem som är huvudperson för förståelsen. I filmen är det givet; det är betraktaren. I biolokalen sitter 300 åskådare med individuella inlevelser i händelseförloppet på bioduken och i de enskilda aktörernas situationer. Kanske har vi att göra med en seriös regissör som vill styra helhetsförståelsen av filmen, och likt de antika grekiska dramerna vill att åskådarna ska uppleva både katharsis (utlevelse och rening) och att de ska reflektera över samhällsutvecklingen.

Det regisserade dramat kan inte få någon annan utgång, men det händer att filmregissörer konfronterar publikens reflektioner med sina egna avsikter, och på det viset kan få en vidgad syn på sitt konstverk, eventuellt också förstå filmen på ett nytt sätt. På samma sätt kan publiken få en ökad kritisk medvetenhet om förhållanden i samhällslivet.

54

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

3 Former av förståelse och empati

I samtalssituationen i en social välfärdsdialog är det den hjälpsökande som är huvudpersonen för förståelse. En viktig fråga är vem som ska förstå huvudpersonen i samtalen. Mitt svar är att i samtal som ska leda till frigörelse är det i första hand huvudpersonen som har till uppgift att söka förstå sig själv.

Vad är att förstå sig själv?

Två förutsättningar för att förståelse ska kunna nås, är att både kunna befinna sig i en situation (leva i den) och att kunna betrakta den utifrån.

Att förstå sig själv betyder sålunda att man kan växla mellan att vara i den situation som man är i) och att betrakta sig själv i situationen.87 När vi går bakåt i tiden kan vi föreställa oss själva i en ofattbar mängd situationer i vår ”erfarenhetsvärld”. Och då vi föreställer oss att vi lever i en händelse som vi minns den, aktualiseras en mängd känslor förknippade med händelsen. Vi kan rikta blicken mot framtiden på ett liknande sätt och på så vis styra våra liv, till exempel akta oss för att utsätta oss för liknande händelser på nytt. Förmågan att förstå sig själv är således en potential för att både värna om och styra sitt personliga liv; en väg till frigörelse från de livshändelser som har styrts av andra.

Genom att söka självförståelse via händelser i vår erfarenhetsvärld tar vi makten över våra liv. Om jag i ett samtal skulle säga att jag förstår den andra personen (lika bra som eller bättre än han eller hon själv), skulle jag göra mig skyldig till en kränkning, ett maktövergrepp. Frigörelsen i denna aspekt är personlig och bygger på antagandet att självförståelsen i sin djupaste bemärkelse är unik.

Utvändig och invändig förståelse För att utveckla resonemanget om förståelseformer i dialoger vill jag skilja på utvändig och invändig förståelse.

Kortfattat kan vi säga att utvändig förståelse handlar om min möjlighet att skapa mig en föreställning om den andre och mig själv, med utgångspunkt i informationsflödet mellan oss. Utvändig förståelse handlar således om relationen mellan information och mottagare. Informationen är dels verbal, det som talas, skrivs eller på annat sätt uttrycks med ord, dels © F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

55

Del I

icke-verbal, det vill säga gester, ansiktsuttryck, kroppsspråk och annat som förmedlar information utan ord.

En viktig aspekt av förståelse som fenomen brukar benämnas empatisk förståelse, det vill säga förmågan att uppfatta andras känslomässiga budskap.

Empati är en förmåga som betraktas som fundamental i all vård, omsorg och behandling. Uttrycket har dock varit föremål för kritisk diskussion under årens lopp.88 I enlighet med den hittills förda diskussionen om ”förståelse” vill jag här markera att det är logiskt att se empati som en form för utvändig förståelse. Empatibegreppet återkommer jag till i ett avsnitt längre fram.

Den invändiga förståelsen handlar om vår möjlighet att identifiera oss med och att leva oss in i andra människors liv och situation. Definitionsmässigt berör den invändiga förståelsen villkoren för ett ”psykologiskt med­ levarskap” och handlar om vilken form av relation människor har möjlighet att etablera med varandra.

Vi kan tala om en utvändig förståelseram när det gäller villkoren för att utveckla informationen mellan människor och en invändig förståelseram när det gäller villkoren för att utveckla relationer mellan människor.

Den utvändiga förståelseramen I ett samtal är givetvis språket av central betydelse, både det verbala och det icke-verbala språket. Att säga att man förstår sin samtalspartner i utvändig bemärkelse betyder med andra ord att man förmedlar att man personligen har tagit emot och kodat av information som man anser att den andre just i det ögonblicket har velat överföra, det vill säga mitt personliga sätt att förstå den andre. ”Den andre” kan exempelvis vara en hjälpsökande klient som förmedlar att hon är livrädd för en före detta make som trakasserar henne och hotar henne till livet. Det kan givetvis framföras verbalt: ”Jag är livrädd för att han ska komma hem och slå ihjäl mig och barnen efter det senaste hotet!” Vanliga är också de icke-verbala signalerna: skräcken i ögonen och den ihopkrupna kroppen, när hon samtidigt viskar att han har hotat henne igen.

I det psykosociala arbetet kan man som regel säga att den icke-verbala informationen är mycket betydelsefull. Det beror framför allt på att många utsatta klienter saknar ett utvecklat verbalt språk att förmedla händelser, känslor och tankar med. I en dialog är det viktigt att samtalspartnerna blir 56

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

3 Former av förståelse och empati

överens om regler för avkodning, det vill säga vilket språk som är bestämmande för avkodningen (s.k. metaspråk), på den verbala eller den icke-verbala ”nivån”. När jag förmedlar (verbalt eller icke-verbalt) mitt eget försök att förstå den andre visar jag samtidigt på vilken ”nivå” jag har förstått budskapet, det vill säga den regel efter vilken vi bestämt oss för att tolka dialogen.

Ibland kan det hända att det verbala budskapet skiljer sig från det ickeverbala. Kvinnan sitter som vanligt lite ihopkrupen på stolen och säger med skymten av ett leende att han har hotat henne till livet igen. Den verbala informationen signalerar ”panik”, medan den icke-verbala informationen visar ”ingen fara”! Om huvudregeln för avkodningen av budskapet är att det är den verbala informationen som är viktigast, svarar mottagaren mot bakgrund av de känslor av fara och panik som den verbala informationen har väckt hos honom eller henne. Om huvudregeln i stället är att det är den icke-verbala informationen som är mest ”sann”, svarar mottagaren mot bakgrund av de aktualiserade egna ”ingen fara-känslorna”.

Denna form av vad man brukar kalla dubbelkommunikation är tämligen vanlig i vårt samhälle, och den är ganska harmlös i vardagen så länge som man är överens om huvudregeln för avkodning, men kan bli förödande för utsatta människor.89 Därför är det viktigt att den som bedriver professionella samtal med utsatta människor bland annat har koll på sin personliga förmåga att avkoda sina egna signaler till omvärlden. Är det min egen panik eller mitt förnekande av hotsituationer som jag avkodar från den andre, när hon säger att hon är hotad till livet?

En förutsättning är också att man i dialogen delar språkkultur, så att inte missförstånd uppstår vad gäller avkodningen av den verbala informationen.

Den ökade migrationen från främmande kulturer till vårt land skapar i detta avseende kulturkrockar, ofta i möten mellan svenskar och hjälp­ sökande utsatta invandrare och flyktingar. Är det över huvud taget möjligt att uppnå en gemensam utvändig förståelse mellan svenska socialarbetare och flyktingar?90 Avkodningen är således en ömsesidig process med begränsningar. För att söka utvändig förståelse tvingas man acceptera att förståelsen har sin begränsning, genom att människor är både olika och lika. Olikheterna mellan människor ger en möjlighet att förstå sig själv, likheterna möjligheten att förstå andra.

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

57

Del I

Den invändiga förståelseramen Om vi anser att en grundläggande drivkraft hos var och en av oss är att bli förstådd kan man mot bakgrund av resonemanget beträffande den utvändiga förståelseramen anta att vårdsökande klienter har detta i första hand som ett krav på samhällsvården. Vardagens relationer har inte kunnat tillmötesgå klienterna på denna punkt. Kan samhällsvården göra det? En grundläggande fråga från hjälpsökande klienter är sålunda: vilken förståelse är möjlig att få?

Den invändiga förståelseramen innefattar ett djupare samspel mellan människor än den utvändiga. Vilken relation är möjlig att etablera? Vem är du och vem är jag i denna relation? Vad är mitt värde för dig och ditt värde för mig?91 Om vi tänker oss ett samspel som fördjupas utifrån de korta möten vi har på gatan, i affären, under sammanträdet, där utvändig förståelse har dominerande (men inte i absolut mening) betydelse, är det möjligt att dessa möten utvecklas till en relation. Många möten i samhällsvården, på sjukhus och socialkontor har karaktären av möten som inte utvecklas till relationer.

Men det finns en stor mängd mer långvariga samspel mellan socialarbetare (i vid bemärkelse) och ”klienter”, som får karaktären av relationer.

I vardagen utvecklas föräldra−barn-relationer, maka−make-relationer, syskonrelationer, släktrelationer, kamratrelationer, grannrelationer och så vidare. Relationerna är mer eller mindre långvariga, frivilliga och djupa.

Handlingar som förbinder relationerna är av identitetsskapande karaktär.

De handlingar som definierar relationen bidrar till att ge de inblandade ömsesidig självförståelse och eventuella incitament till förändring. I relationer finns det en möjlighet att bekräfta andra och samtidigt bli bekräftad själv.92 När jag bekräftar den andre i en relation innebär det att jag gör ett uppriktigt försök att i åtminstone någon aspekt vilja ”leva med” den andre.

Man kan tala om olika former av ”medlevarskap” som förbinder män­niskor med varandra. Man delar varandras vardag i olika grad och på olika sätt beroende på vilken relation som etableras. I vardagslivet är det främst konkreta handlingar som skapar underlag för bekräftelse. Föräldrar som tröstar sitt gråtande barn, syskon som grälar, morföräldrar som passar barnbarnen, kamrater som reser bort tillsammans, grannar som tar in deras 58

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

3 Former av förståelse och empati

post, team i samarbete på arbetsplatsen och så vidare. En ”väv” av mer eller mindre sammanbindande länkar upprätthåller den konkreta vardagen i ett så kallat personligt socialt nätverk.93 I en samtalsrelation innebär bekräftelseprojektet att etablera ett ”psykologiskt medlevarskap”. I dialogen skapas utrymme för fantasier om bådas konkreta vardag. Den framväxande gemensamma erfarenhetsbanken bygger på att åtminstone den hjälpsökande huvudpersonen kan artikulera sin vardag så tydligt att dialogpartnern kan leva med i denna vardag psykologiskt, eftersom det finns begränsade möjligheter att realisera medlevarskapet i praktiken.

Invändiga förståelseformer i det psykosociala arbetet Jag återkommer nu till påståendet att utrymmet för invändig förståelse i det psykosociala arbetet är avgränsat. Vi har redan berört samtalsdialogens begränsningar beträffande ”psykologiskt medlevarskap”. Med andra ord, i denna samtalsform kan man på sin höjd bli ”besökare” i varandras symboliska världar, och i första hand är det huvudpersonens (klientens) värld som berörs av detta ”studiebesök”.

Vi kan tänka oss åtminstone tre olika ”studiebesökare” i klientens värld: 1) en professionell dialogpartner (teoretiskt utbildad utövare), 2) en ”paraprofessionell” dialogpartner (utövare som själv genomlevt problematiken) och 3) en dialogpartner ur vardagen (kamratpartner som utövar sin relation med klienten i bådas vardag). Dessa tre aktörer får representera samhällsvårdens viktigaste kategorier av ”socialarbetare”: de som i åtminstone någon organiserad form är verksamma för att förmedla support, bistånd eller behandling till utsatta människor. De försöker ”förstå” klientens problematik från vitt skilda utgångspunkter, vad vi kallar tre ”inre förståelseformer”. Förståelse­ formerna anger villkoren för möjligheten till medlevarskap i klientens livshistoria och livsprojekt.

Den professionella dialogpartnern etablerar en ojämlik, asymmetrisk relation. Klienten söker upp den professionella dialogpartnern för hans eller hennes expertis. Här finns alltså förväntningar på att ”experten” ska tolka klientens erfarenhetsvärld i någon form av diagnostiska termer. Klienten lägger fram sin problematik och experten ska peka på sambanden. Till hjälp finns ett expertspråk, perspektiv och inom perspektiven teoretiska © F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

59

Del I

förklaringsmodeller. Den professionella dialogpartnern söker förstå klienten med stöd av anvisningar från perspektivisering och teorier. Den professionella kategorins utövare består givetvis av olika slags yrkesutbildade socialarbetare: socionomer, socialpedagoger, psykologer, socialläkare, psykiatrer med flera.

Den paraprofessionella dialogpartnern etablerar en symmetrisk, likvärdig relation, där den bärande förståelsen bygger på att den paraprofessionella dialogpartnern kan identifiera sig med klientens problematik därför att han eller hon själv har genomlevt liknande problematik. Den paraprofessionella dialogpartnern söker förstå klienten med hjälp av identifiering med problematiken. Den paraprofessionella kategorins utövare ser vi till exempel i det direkta behandlingsarbetet, exempelvis före detta missbrukare som inte sällan blir personal på behandlingsinstitutioner och liknande. Många frivilligorganisationer baserar sin verksamhet på människor med gemensam problemupplevelse. De sluter sig samman i grupper för att skingra social isolering och ge varandra support, så kallade självhjälpsgrupper. I Sverige har dessa grupper traditionellt också utåtriktade, socialpolitiska, samhällsförändrande mål för sin verksamhet.

Dialogpartnern med vardagsrelation till klienten etablerar en symmetrisk eller en asymmetrisk relation beroende på i vilket förhållande de står till varandra. Förståelsen bygger på konkreta handlingar i vardagen och på en reell identifikation med klientens vardagssituation, dock inte nödvändigtvis med klientens problematik. Dialogpartnern med vardagsrelation till klienten söker förstå klienten genom att vara sig själv. Vardagslivets utövare av socialt arbete ger delar av sitt liv för social support till utsatta grupper.

Fosterfamiljer, lekmannaövervakare, kontaktfamiljer i bostadsområden och organisationer som Rädda barnen, Bris, Röda korset och andra ideella organisationer, inte minst inom Svenska kyrkan, är några exempel.94 En omfattande del av den sociala biståndsverksamheten med utsatta människor bedrivs sålunda av frivilliga krafter, ofta bakom fasaden av det i Sverige traditionellt offentliga sociala arbetet, men inte så sällan med visst ekonomiskt stöd från samhället.

Jag hävdar i detta sammanhang att den väsentliga förståelsen för klienterna och deras problematik begränsas av de villkor som ovanstående kategoriseringar avgränsar, det vill säga en professionell, en paraprofessionell respektive en vardagslivets förståelseform. Dessutom hävdar jag att 60

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

3 Former av förståelse och empati

förståelsen av klienten blir väsentligt annorlunda för en utövare av socialt arbete om de egna erfarenheterna har hämtats från yrkesspråket, identifikationen med klientens problematik eller genom reflektioner från det egna vardagslivet.

Att förfölja med förståelse – risker med tillämpning av en felaktig förståelseform I början av det förra avsnittet formulerades en berättigad fråga med utgångspunkt från utsatta människors kontakt med samhällsvården: Vilken förståelse är möjlig att få? Vår analys tycks leda fram till en motfråga: Vilken slags förståelse är du ute efter att erhålla?

I de fall förståelsen ska grunda sig på en relation (invändig förståelseram), kan det i psykosocialt arbete vara fråga om att den utsatta människan behöver mötas av någon som kan förmedla ett förhållningssätt som leder till att man erövrar ett språk för inre frigörelse, och därmed till att man personligen kan ta kontroll över sitt liv. Merparten av de professionella utövarnas arbetsinsatser kan beskrivas på detta sätt. Fallbeskrivningen i kapitel 4 utgör exempel på utövandet av en sådan professionell förståelseform. Det kan också röra sig om att utsatta människor behöver någon vid sin sida som genuint kan förstå den speciella problematik som just nu drabbar den enskilde. Olika självhjälpsgrupper och klientorganisationer laborerar inom denna paraprofessionella förståelseform. Slutligen kan det handla om att få hjälp med att bryta en social isolering och att känna att man kan få betydelse för andra i någon form av gemenskap på något så när lika villkor.

Många frivilliga krafter skapar sociala länkar till utsatta människor och erbjuder gemenskap inom ramen för vardagslivets förståelseform. Världen är självfallet inte så enkel som denna kategorisering kan antyda, men det kan vara av värde att förenkla för att få möjlighet att analysera gränser och överskridanden.

En professionell utövare av socialt arbete har uppenbarligen få möjlig­ heter att förstå sin klient annat än via sina perspektiv och teorier. Identifikation med klientens speciella problematik är starkt begränsad. Att etablera ett kamratförhållande av något slag är oftast orealistiskt, ibland kontra­ indicerat. Det finns en möjlighet att lära sig förstå sig själv via klienten, att så att säga hålla upp en dubbelsidig spegel mot klienten. Men genom att den © F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

61

Del I

professionella utövaren etablerar ett sådant förhållningssätt till klienten, tvingas klienten skapa sig ett eget språk och konkretisera sina egna förhållanden, och därigenom ta makten över sitt eget liv.

Om den professionella utövaren överskrider sin förståelseform utan att vilja ta konsekvenserna av det, är risken att klienten söker sig själv via den professionella utövarens perspektiv och teorier, sjunker djupare in i sin problematik eller helt enkelt avbryter kontakten. Att ta konsekvenserna av ett överskridande innebär att den professionella yrkesutövaren är beredd att genuint, och sida vid sida med klienten, delta i exempelvis självhjälpsgrupper för sitt eget behov, eller förändra väsentliga delar av sin vardag genom att klienten på ett eller annat sätt tillåts att dela den. Att dra in klienten i sin egen yrkesteoretiska värld och perspektiv får konsekvensen att klienten inte söker ett språk för sig själv, utan ett språk för en annan.

Den paraprofessionella utövaren kan riskera att överskrida sin förståelse­ form mot vardagslivsförståelse. Risken är uppenbar att man förstår den andre som om det gällde den egna situationen. I klientorganisationer kan man ibland iaktta patentlösningar på sociala problem som har fungerat lyckosamt för några, men som kan vara inadekvata för den som är huvudperson nu. Kamrater i självhjälpsorganisationer kan via engagemanget för andra sträva efter lösningar på andras problem, som egentligen skulle behöva realiseras för dem själva. Vid denna form för överidentifikation är det lätt att man glömmer sig själv för den andre.

Slutligen finns det en risk att det frivilliga fritidsengagemanget, då man konkret tar in den sociala problematiken för att förändra sin egen vardag, leder till antingen en underskattning eller en överskattning av problematikens vidd. Att förstå den andre så som det gällde en själv kräver förutom hög tolerans och socialt engagemang, en vilja till självreflektion och modet att förändras. En del utsatta människor har inte bara behov av att bryta sin sociala isolering och att medverka i ett meningsfullt sammanhang. De kan därutöver många gånger ha behov av stöd från människor med likartad problematik och, inte minst, en djupgående kontakt med en eller flera professionella utövare. Kanske är risken inte så stor att ”lekmännen” med det sociala engagemanget blir kvackare i terapi eller kvalificerade samtalsserier.

Inte heller att de felaktigt påstår att de har gått igenom samma ”skärseld” som sin följeslagare. Däremot kan de utan kvalificerad handledning ha svårt att se gränserna för sin förmåga.

62

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

3 Former av förståelse och empati

Förmedling av det outhärdliga Vad gör vi med det vi upplever som outhärdligt i tillvaron? Eftersom det subjektivt ”outhärdliga” per definition måste hanteras så att vi tvingas förändra oss själva, det outhärdliga fenomenet som sådant eller vårt förhållande till det, blir det alltid fråga om att genomföra en form av förvandlingsnummer till en subjektivt uthärdlig tillvaro.

Sigmund Freud banade väg för mer exakta formuleringar om det outhärdliga genom tolkning i termer av psykologiska försvar. De psykiska försvarsmekanismerna förnekande, bortträngning, isolering, projektion, reaktionsbildning, identifikation med angriparen med flera är väl kända förvandlingsnummer. I drömmarna, påvisade han också, kan den som dagligen är offer för förtryck ta igen denna förödmjukelse genom att själv bli förövare mot tilltänkta offer. Med den här huvudregeln visar Freud inte bara att det är viktigt att utsatta människor får möjlighet att sova ordentligt på nätterna.

Han anvisar också en väg för att tolka hur traumatiska upplevelser kan förflytta sig från en person till en annan, det vill säga hur offret för förföljelse själv blir bödel för någon annan.

I det psykosociala arbetet hör det till vardagen att ta ställning till olika former av förvandlingar av det outhärdliga. I detta sammanhang ska vi närmast beröra hur outhärdliga trauman förflyttas mellan personer, och hur det här fenomenet är särskilt viktigt att uppmärksamma vid samtalskontakter.

Delegering Det finns många begrepp för det som vi benämner delegationsfenomen. Det är fenomen som fungerar på ett omedvetet plan och som vi känner väl till sedan gammalt och som delvis överlappar varandra.

Syndabocksfenomenet. Kanske det mest kända och mest beskrivna av alla delegationsfenomen. En person eller en grupp av personer flyttar över en gemensamt upplevd outhärdlig problematik till en annan person eller grupp, som sålunda lastas för och får ansvar för den outhärdliga situationen och de konsekvenser som den har fått eller upplevs skapa i framtiden. Det mest näraliggande exemplet på ett syndabocksfenomen är invandrare som lastas för arbetslöshet och annan nedgång i samhällsutvecklingen.95 © F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

63

Del I

Inom socialt behandlingsarbete, särskilt inom familjeteori, är synda­ bocksfenomenet väl känt. Och det finns forskare som hävdar att detta fenomen är så utbrett att det sociala arbetets huvuduppgift är att solidarisera sig med de individer som pekas ut som syndabockar i samhället och att utveckla den sociala metodiken som motkraft. Den definition av socialt arbete som har antagits av de internationella organisationerna för socialt arbete, IASSW, IFSW och ICSW, är i grunden en solidaritetsplattform.96 Detta förhållningssätt utvecklas mer i kapitel 5.

Delegeringsfenomenet. Det är främst den tyske psykoanalytikern Helm Stierlin som har utvecklat detta fenomen för att beskriva hur barn i familjer utsätts för kravet att leva det liv som deras föräldrar berövades eller aldrig gavs möjlighet till.97 Utgångspunkten är en symbiotisk och gränslös relation mellan föräldrar och barn, där föräldrarna blandar ihop sin egen historia med barnens. Det mest outhärdliga för en förälder som lever genom sina barn, är den oundvikliga punkt i livet när barnen blir vuxna, flyttar ut och lämnar en total tomhet efter sig i föräldrahemmet. Föräldrarnas vanmakt håller således kvar barnen i ett skruvstäd i barndomen, så att de ska kunna få allt som föräldrarna själva aldrig fick. Samma sak gäller kontrollen över framtiden, för att barnen ska kunna bli det som föräldrarna själva aldrig blev.

Barnen kan också förhindras att röra sig i vidare cirklar utanför hemmet, på grund av föräldrarnas fruktan för att de ska drabbas av den katastrof som drabbade dem själva en gång i tiden.98 En person som delegerar ”snyltar” således på en annan persons livsinnehåll, därför att det egna livet har blivit outhärdligt tomt eller för att man har drabbats av en katastrof.

Skillnaden mellan syndabocksfenomenet och delegeringsfenomenet är uppenbar: syndabocken tvingas bära andra personers trauman, medan den som utsätts för delegering tvingas leva andra personers liv.

Det är inte svårt att tänka sig dessa delegationsfenomen i samspel i samhällsvården. Många klienter i samhällsvården tvingas in i rollen som syndabock och i social isolering på grund av ”opinionsläget” hos den lokala allmänheten. För att befria sig från sin egen vanmakt gör till exempel grannen en ”anmälan” och kallar in samhällsfunktionärer (t.ex. socialarbetare) som delegeras till utanförskap ur gemenskapen.

Det är inte heller svårt att tänka sig att det finns socialarbetare som lever sitt liv genom och i symbios med ”sina” klienter. Klienterna utsätts för dele64

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

3 Former av förståelse och empati

gering och får stå för och leva ut det liv som socialarbetarna själva aldrig fick möjlighet att realisera för egen del.

Man måste dock tänka sig att det finns en resurssida i dessa starka delegationskrafter, inte minst vad gäller grupper och organisationer. De binder samman socialt isolerade människor med gemensamma intressen. Synda­ bocksfenomenet exempelvis kan förena människor i kamp mot en yttre fiende. Låt vara att fienden ibland blir slumpmässigt (och orättvist) utpekad, men poängen är att kraften förenar kanske i övrigt oliktänkande personer.

Delegeringsfenomenet som kraft är också ett sammanbindande kitt som skingrar social isolering och som kan ge social tillhörighet och mening i det liv man lever genom andra.

Den framväxande självhjälpsrörelsen i Europa under efterkrigstiden och det starka engagemang man finner i olika former av frivilligorganisationer är exempel på verksamheter som kan hållas samman bland annat genom kraften hos olika delegationsfenomen. Därmed kan man framkasta den klassiska iakttagelsen att det som är outhärdligt för en person kan bli uthärdligt genom att fler blir delaktiga.

Härigenom når vi fram till ett tredje delegationsfenomen: projektiv identifikation.

Projektiv identifikation. Genom detta fenomen överflyttas själva känslan av det outhärdliga från en person till en annan, för vilken detta trauma inte är lika personligen outhärdligt och som därför får i uppgift att bära känslan åt den drabbade personen.99 Ogden visar hur denna process genomförs i tre steg: 1. Person A vill flytta över det som känns outhärdligt på person B, så att det blir möjligt att kontrollera problematiken på ett mer uthärdligt sätt.

2. Då beter sig A på ett sådant sätt att B manipuleras att uppträda såsom A förväntar sig. Därmed förmås B att uttrycka det som A inte vill kännas vid hos sig själv. Dessutom kan A kontrollera B. Exempelvis kan B manipuleras att uttrycka den hopplöshet som A känner. Det blir en lättnad för A, när A uppmärksammar detta hos B. 3. Om B visar att det som är outhärdligt hos A är möjligt att här­ bärgera för B, så kan A lära sig hur B hanterar problematiken. © F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

65

Del I

Projektiv identifikation är ett av de viktigaste delegationsfenomenen som har upptäckts under senare decennier. Inte minst för dess stora användningsvärde i psykosocialt arbete, men också för dess samhörighet med ett annat viktigt begrepp, empati.

Empati Evolutionsmässigt har det visat sig att förmågan till empati har varit betydelsefull för människors överlevnad. Ett empatiskt budskap förutsätter att mottagaren har förmåga och vilja att acceptera det känslomässiga i budskapet, vilken form det än tar. Det gäller i djurvärlden, där exempelvis signaler om fara är ett budskap som är ämnat att skydda arten mot angrepp.100 Det gäller också vid olika former av psykoterapeutiska och psykosociala verksamheter, där empatisk förmåga tycks vara en av huvudorsakerna till ett gynnsamt evidensbaserat resultat, vid sidan om en genuin vilja att lyckas.101 I vissa terapiformer, kanske särskilt familjeterapeutiska varianter, har fokus inriktats på att reparera en skadad empatisk förmåga genom att söka dess rötter i skadad anknytning i begynnelsen av livet. Vid fokus på familjekonflikter kan terapeuter snabbt ta itu med anknytningsskador genom detaljerade instruktioner (s.k. färdplan).102 Jag definierar empati som det personliga uppfångandet av den andres känslomässiga budskap. ”Den andre” kan vara en person eller flera i grupp i samma situation.

Ulla Holm har i sin bok om empati beskrivit det empatiska förhållandet mellan föräldrar och spädbarn, som jag vill citera i sin helhet: Föräldrarna tar emot det känslomässiga budskapet (från spädbarnet) på två olika sätt: 1) de gör en medveten bedömning av vad barnets ansiktsuttryck, skrik och rörelser betyder, 2) de reagerar omedvetet på det känslotillstånd, som produceras hos dem själva av barnets affektiva känslouttryck. På omedveten nivå reagerar således föräldrarna inte direkt på barnets affektiva tillstånd utan på det känslotillstånd som väcks hos dem själva. 103

Den här beskrivningen av den empatiska processen sammanfattar på ett tydligt och klart sätt Ulla Holms generella syn på empatibegreppet. Den faller väl in i vad jag kallar en ”yttre förståelseram” för en relation mellan

66

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

3 Former av förståelse och empati

information och mottagare. Det späda barnets information till omvärlden går via alla dess icke-verbala kanaler, och det krävs en empatisk förmåga hos föräldern för att kunna svara på barnets sökande efter dialog. Så småningom lär sig barnet att behärska också ett verbalt språk för att söka bekräftelse och söker motsvarande hos sin dialogpartner.104 Ulla Holm tar också upp vad empati inte är. Empati är inte samma sak som sympati. ”Man kan älska någon utan att ha empatisk förståelse för den personen liksom man empatiskt kan förstå någon man inte tycker om.”105 Vad jag vill tillföra här är att empati inte är samma sak som en ”inre förståelse”. Det ”psykologiska medlevarskapet” har, som jag tidigare har visat, sina begränsningar. Jag är därför kritisk till synen på att empati handlar om förmåga att ”ta den andres roll”.106 Enligt mitt sätt att se det innebär anspråket att ”vara som den andre” en form av maktövergrepp. En person med sådan makt vet också vad som är bäst för den andre, skrev jag tidigare.

Vi formulerade också den paraprofessionella förståelseformens risk för överidentifikation, innebärande i det sammanhanget att man genom sitt engagemang för andra riskerar att bara syssla med sig själv.

Efter denna teoretiska genomgång ska vi möta den första fallbeskrivningen. Det är ett case som jag hämtat från min egen praktiska erfarenhet som psykolog i den svenska sociala barnavården. Det är också unikt eftersom jag kunnat följa denna pojke från födelsen under hela uppväxten och fram till nu då han nalkas 40-årsåldern.

© F ö r fat ta r e n oc h S t ud e n t li t t e r at u r

67

Sven Hessle, leg. psykolog, fil. dr, docent och professor emeritus i socialt arbete vid Stockholms universitet, har i sin praktik och forskning arbetat med fattigdomsproblematik, både nationellt och internationellt, främst med barn, föräldrar och familjer. Hans skriftställarskap är omfattande, bland annat med bidrag i ett 40-tal böcker. För sitt betydande arbete med internationell utbildning i socialt arbete och internationell utveckling har han tilldelats utmärkelserna Katherine Kendall Award och Harald Swedner Award.

ATT INVADERA MED VÄLVILJA

Dialog och kolonisering i socialt välfärdsarbete Kolonisering är att med överlägsna resurser kunna styra agendan och forma maktlösas föreställningsvärld. Men är kolonisering alltid av ondo, det vill säga förtryckande? Vad är skillnaden mellan dialog och kolonisering och när tar koloniseringen formen av destruktiv manipulation i stället för konstruktiv utveckling?

Med stöd av teori och praktiska exempel påvisar författaren hur perspektivkonflikter och olika former för destruktiv kolonisering och exploatering i det professionella mötet med människor i kris, kan ge upphov till förtrycksliknande förhållanden på olika nivåer av det sociala välfärdsarbetet. Boken innehåller också exempel på konstruktiv kolonisering och på dialogformer som motkraft till destruktiv manipulation. Boken innehåller fallbeskrivningar både på individuell nivå och i internationellt utvecklingsarbete.

Att invadera med välvilja är en samhällsvetenskaplig bok med fokus på socialt välfärdsarbete, huvudsakligen för yrkesverksamma i praktiken samt blivande socionomer och kuratorer. En bok även för pedagoger, psykologer, jurister, journalister, läkare, bistånds­ arbetare med flera.

Art.nr 39266

studentlitteratur.se