9789187263163

Karin Tegenborg Falkdalen

Vasadrottningen En biografi Üver Katarina Stenbock 1535–1621

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Karin Tegenborg Falkdalen 2015 Faktagranskning: Jan Samuelson Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Omslag: PCG Malmö/Cia Björk Omslagsbild: Porträtt av Katarina Stenbock sannolikt målat av Johan III:s hovmålare Johan Baptista van Uther på 1570-talet. (Foto: Torpa Stenhus) Tryck: ScandBook, Falun 2015 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-316-3

Innehåll Förord 7 Prolog 10

del i – katarina stenbock och gustav vasa

Kung söker drottning 17 Brudens familj 25 Hållen och uppfödd 28 Ett bra parti 33 Äktenskapsförhinder 36 Fest i dagarna tre 41 Ung drottning vid Vasahovet 48 Syltad konfekt och nöttungor 52 Siden och damast 55 Bakom den gyllene fasaden 57 Kvinnliga släktingar 61 Plötsliga modersbesvär 68 Mellan far och barn 70 Kungens sista vilja 75 Katarina blir änka 78

del ii – katarina under erik xiv:s tid

Gustav Vasas begravning 83 Ett tillbörligt och ärligt underhåll 87 Manliga släktingar 91 Krig och kärlek 93 Det skymfliga intåget 96 Nätet dras åt 99 Fru Märtas bedrövelse 103 Sturemorden 106 Medlare efter sorgerlig lägenhet 111 I all hemlighet 114 Ett vanvördigt äktenskap 118 Bröllop och kröning 123 Upproret 126 Änkedrottningen flyr 128 Tronskiftet 130

del iii – katarina under johan iii:s tid

Rikets förnämste 137 En välmående änka 139 Ett lockande parti 142 Ingen lättfärdig kärlighet 144 Brudrovet 147 Dryckesslag och dråp 150 Oss systrar emellan 154 Långivare till krigsfolks lön 160 Stångjärn och bergsbruk 164 Striden om Strömsholm 167 Några lofsaker 172 Ny högadlig drottning 175 Stormen 178

del iv – katarina under sigismunds och hertig karls tid Sigismund kommer till Sverige Hertig Karl utmanar och utmanas Damer mot hertig Sigismunds återkomst Blodregn i Finland Linköpings blodbad

del v – katarina under karl ix:s och gustav ii adolfs tid Bröder i landsflykt Fyra systrar kvar i leken Jagad av hertig och fordringsägare En högadlig drottningkandidat Vår styrke är mycket ringe En värdig begravning Drottningens likpredikan Den sista vilan

185 189 193 199 202 204 211 214 218 223 226 229 232 236

Epilog 239 Bilder Referenser 244 Källor och litteratur 255 Släktträd 266

Förord Katarina Stenbock var 17 år gammal när hon blev den 56-årige Gustav Vasas tredje drottning år 1552. Deras äktenskap skulle skapa ytterligare ett släktband mellan rikets ledande ätter och Vasadynastin till ömsesidig nytta för både kungamakt och högadel.

Katarina var drottning i åtta år innan hon blev änka vid kungens död år 1560. Som änkedrottning förde hon sedan ett stilla liv på sitt änkesäte Strömsholm i ytterligare drygt 60 år fram till sin egen död i december 1621. Ungefär så brukar hennes liv sammanfattas.

Ibland med tillägget att hon fick gå in och medla mellan stridande styvbarn.

Katarina Stenbock var således drottning och änkedrottning i nära 70 år under en turbulent period av vår historia, med maktkamper, tronstrider och krig både inom och utom riket. Hon upplevde sex Vasakungar på den svenska tronen och större delen av Vasatiden under sin 86-åriga levnad. Ändå vet vi fortfarande lite om henne. Var det så enkelt att hon enbart drog sig tillbaka och levde i upphöjd, from avskildhet på sitt änkesäte? Eller handlar det mer om att vi inte varit intresserade och ställt frågor om Katarina Stenbock?

Redan hennes själasörjare Johannes Rudbeckius ifrågasatte den vedertagna bilden av Katarina Stenbock i den predikan han höll vid hennes begravning år 1622. Till skillnad mot vad många trodde så förde inte Katarina Stenbock något ”lugnt och sorglöst” liv som änkedrottning.

En förklaring till att hon avhandlas så översiktligt i olika historieverk är att man tidigare framför allt har intresserat sig för den formella politiska makten. Det var Katarinas man, Gustav Vasa och styvsöner Erik XIV, Johan III och Karl IX som var kungar medan flera av hennes manliga, adliga släktingar var riksråd.

En annan är förmodligen att Katarina Stenbock, i likhet med 7

Vasadrottningen

andra drottningar under denna period, lämnat färre spår efter sig i källorna, jämfört med till exempel Vasakungarna som hade egna registraturer där deras utgående brev kopierats och sammanställts till tjocka volymer.

Samtidigt ingick Katarina Stenbock och hennes kvinnliga släktingar i en miljö där politik var en del av vardagen likaväl som skötseln av familjegodsen. Det kunde också öppna dörrarna för kvinnorna att agera politiskt och utöva inflytande och makt samt skaffa sig ett större handlingsutrymme.

Jag har under lång tid velat ta reda på mer om Katarina Stenbock och hennes liv. Vem var denna unga kvinna som blev bortgift med en niobarnsfar, som var gammal nog att vara hennes far och där hans äldsta barn var jämngamla med henne själv? Hur hanterade hon sin position som drottning och änkedrottning med ena foten i den svenska högadeln och den andra i kungafamiljen under en konfliktfylld tid? Vilket handlingsutrymme hade Katarina? Hur manövrerade hon i de olika maktkamper som både hon och hennes närmaste släktingar blev inblandade i under Vasatiden? Hur uppfattades hennes ställning och agerande i hennes samtid?

Det har varit en spännande utmaning att klargöra och levandegöra hennes historia trots begränsningarna i källmaterialet.

Min ambition har varit, att så snart källorna tillåtit det, skildra händelserna och tiden ur Katarina Stenbocks perspektiv. I boken låter jag henne göra sällskap med sina släktingar och i första hand de kvinnliga. Katarina sökte själv ofta deras sällskap under sin livstid och öppnade sina slottsdörrar för dem. Släkten var hennes referensram.

Som drottning och änkedrottning hade Katarina Stenbock en speciell ställning inom sin adliga släkt. I hennes eget nätverk av släktingar ingick föräldrar, systrar, bröder, svägerskor, svågrar, syskonbarn, kusiner och styvbarn. Släkten gav trygghet och sammanhang men kunde också bli en källa till konflikt, vilket inte minst Katarinas och flera av hennes släktingars liv visar. För att återigen citera Johannes Rudbeckius så fick Katarina Stenbock sin beskärda del av ”detta levernes orolighet och bekymmer”.

8

Förord

Jag vill också passa på att tacka docent Jan Samuelson för kloka synpunkter och noggrann faktagranskning. Jag vill även tacka förlaget och min redaktör för konstruktiva råd kring både språk och innehåll. Eventuella brister är givetvis mina egna.

Och till min man och dotter, tack för att ni finns i mitt liv.

Karin Tegenborg Falkdalen

9

Prolog Katarina hade krupit upp i en av Riddarsalens djupa fönsternischer på Torpa Stenhus, den främsta av familjens sätesgårdar. Egentligen skulle hon göras i ordning av en av mors jungfrur inför det stundande gästabudet. Men eftersom det gärna blev lite rörigare och oroligare en speciell dag som denna, hade hon i ett obevakat ögonblick lyckats smita i väg från kammaren, som hon delade med sina yngre systrar. Även om hela Torpa hade varit på fötter sedan gryningen var det fortfarande lugnt i Riddarsalen.

Hon huttrade. Man hade precis börjat elda i spisen för att den skulle stå redo till aftonen och den spred fortfarande mer kyla än värme. Den manshöga murade spisen pryddes av hennes föräldrars vapen i sten, en stenbock för fadern och tre lejonhuvuden för modern, som klargjorde att detta var sätesgården för ”Gustaf Olsson Riddare till Torpa, Fru Birgitta Eriksdotter” och påminde betraktaren om den stora ombyggnad som hennes föräldrar låtit göra år 1550.

Familjens ställning krävde då ett större och modernare stenhus än den medeltida, obekväma och gammaldags borg som hade gått i arv på hennes fars sida i trekvartssekel nu. Tidigare hade man fått ta sig upp och ner mellan våningarna genom branta, mörka och smala stentrappor i husets gavlar och bostadsrummen hade varit små och dunkla. Efter ombyggnationen hade huset blivit dubbelt så stort med ett pampigt trapptorn i dess mitt och Torpa var nu inrett på liknande sätt som kungafamiljen gjort på Gripsholms slott vid Mälaren.

Torpa Stenhus låg på ett näs vid stranden till sjön Åsunden och var omgivet av vatten. Från Riddarsalens fönster kunde Katarina följa hur fiskarna drog upp sina nät med gäddor. Skaldjur och torsk hade skaffats från havet i väster. Hon hoppades att kräftor, som hon var mycket förtjust i, också skulle stå på bordet. Hennes far hade 10

Prolog

själv fällt några stora kronhjortar, rådjur och en stor älg. De senaste dagarna hade ljudet från kacklande fjäderfän som nackats och skriande grisar som slaktats trängt in genom de bastanta stenväggarna.

Kökspigorna hade fullt upp i köket, och på gårdsplanen sopades det och fejades det en sista gång under gårdsfogdens överinseende.

Katarina kände hur frestande dofter spreds från köket men hon var inte hungrig. Inte heller lockade den sällsamma värld som uppträdde på Riddarsalens väggar och tak. I vanliga fall kunde hon inte få nog av de besynnerliga djuren bland de slingrande växterna. Men idag erbjöd de klen tröst. Hjortarna på väggarna krumbuktade sig, fabeldjuren tjattrade och väsnades och jagade henne längs med väggarna. Inte ens de vackra enhörningarna med sina milda blickar och löfte om huslig lycka lugnade henne. Och var det inte hennes föräldrars ögon som skymtade bland bladverken?

Hon ryste till och såg ut genom fönstret. Torpas omgivningar var dagen till ära skrudade till vår. Vägen ringlade sig fram bland skira lindar och ekar, sjöarna som omgav godset glittrade och gav löfte om att ännu en sommar var i antågande. Solens värme letade sig också in till Katarina där hon satt i fönsternischen, men hon lade inte märke till det. Hennes blick sökte sig istället bortom den spirande grönskan till det moln av grus och damm som skymtade bakom trädtopparna. Det närmade sig. Trots att det var fullt av liv och rörelse på Torpa trängde det taktfasta ljudet från hästar i full galopp fram. På håll kunde hon se följet som anfördes av ryttare i svart och gult. Det var Vasaättens färger. Kungens färger. Drabanternas hillebarder fångade solen och blänkte likt vassa ess. Kungen var på väg till Torpa. Officiellt var det för att göra klart arvsskiftet efter Katarinas moster, den avlidna drottning Margareta. Inofficiellt förstod alla att kungen kom för att söka sig en tredje hustru.

Katarina visste vad det betydde.

Fru Birgitta hade när hon återkommit från sina möten med kungen och hennes bröder i Västerås tidigare under våren 1552 berättat för dottern att kungen fattat tycke för henne och hade för avsikt att hedra henne genom att upphöja henne till drottning.

Hon hade talat länge med Katarina om den stora ära som kungens 11

Vasadrottningen

beslut innebar för henne och familjen. Genom äktenskapet skulle ätterna Stenbock och Vasa tvinnas samman i en väv som var ännu tätare, vackrare och dyrbarare än de gyllene bonader som hennes föräldrar låtit pryda väggarna med på Torpa. Vävnader som skänkte trevnad och höll kylan ute på samma sätt som Katarinas kommande äktenskap skulle värma familjen genom fortsatt kunglig gunst och ynnest.

Katarinas mor talade om vilka plikter hon hade som dotter i en högadlig släkt, att hon alltid måste tänka på familjens bästa.

Katarina visste att hon inte hade något val, utan att hon måste foga sig. Hon skulle dra vanära över både sig själv och sin släkt om hon skulle komma på tanken att tacka nej, även om hennes samtycke till äktenskapet rent formellt behövdes. Det stod klart att kungen behövde en drottning vid sin sida, som kunde hjälpa honom med skötseln av barnen och det kungliga hushållet som bestod av hundratals personer.

Katarina iakttog hur kungens följe rundade de höga terrasserade murarna för att rida över bron över vallgraven. Hon ställde sig på en av de väggfasta bänkarna för att få riktigt god överblick.

I mitten av eskorten befann sig kungen. Han var bredaxlad och tung, likt en oxe, och hans breda axlar förstärktes av kasacken med dess omfångsrika, uppslitsade ärmar och öppna sidor som gav kungen ett fyrkantigt utseende. Med ett otympligt hopp tog han sig ur sadeln och närmade sig utan hast Katarinas föräldrar som väntade på borggården. Det var en åldrad kung som kommit för att framföra sitt frieri till sin rådsherres dotter.

Enligt sägnen tog Katarina den dagen till flykten. Kanske sprang hon bort från fönstret och nerför den smala gaveltrappan ända ner till källaren för att obemärkt kunna ta sig ut på slottets sjösida.

Kanske fortsatte hon längs med den grå, murliknande fasaden som aldrig verkade ta slut, och vidare ut i trädgården där hon sökte skydd undan sitt öde.

Men ödet hann ifatt henne: ”Man säger, att Catharina, som kanske misstänkte Konungens ärende, då han kom till Torpa, först gömde sig undan; men att han själv sökte upp henne.” Det 12

Prolog

skriver Olof von Dalin i sin bok Svea rikes historia som utkom vid 1700-talets mitt, omkring 200 år efter att det hela skulle ha inträffat. Man kan givetvis bara spekulera i hur Katarina innerst inne kände när kungen framförde sitt frieri. Antagligen var hennes känslor minst sagt blandade.

Krönikor samtida med Katarina nämner inte något om att den tilltänkta bruden skulle ha försökt dra sig undan när kungen kom till Torpa. Det hade hon förmodligen inte heller vågat, alltför mycket stod på spel för familjen.

13

del i

Katarina Stenbock och Gustav Vasa Så begynte och nu Konung Gustaf åter tänka sig om efter en Äkta Maka.

Kung söker drottning För Gustav Vasa var det av största vikt i början av hans regenttid att gifta sig med en kvinna av furstlig börd. Den 6 juni 1523 hade han vid ett riksmöte i Västerås valts till Sveriges kung även om kröningen i Uppsala dröjde till nyåret 1528. Ett kungligt äktenskap skulle höja hans eget anseende, förse honom med kontakter med furstar på kontinenten och även ge honom välbehövlig distans till de inhemska adelsfamiljerna.

Det visade sig lättare sagt än gjort. Gustav Vasa hade stora svårigheter att bli respekterad som monark av de europeiska furstehusen.

Eftersom han hade avsatt den ur deras synpunkt legitime kungen Kristian II av Danmark, som dessutom var gift med den tyskromerske kejsaren Karl V:s syster Isabella, var det få furstar som var beredda att gifta bort sina döttrar med den svenske kungen. Deras skepsis blev inte mindre av att Gustav Vasas auktoritet flera gånger utmanades på hemmaplan av olika upprorsförsök. Visserligen lyckades kungen slå ner resningarna men ättlingarna till Sten Sture kvar fanns kvar i riket och det var många som ansåg att dessa hade större rätt till kungakronan än Gustav Vasa. Kungen var också rejält skuldsatt efter inbördeskriget mot Kristian II och hade lånat stora summor av handelsstaden Lübeck för att finansiera kriget. Så länge skulden fanns kvar ”vete vi icke råd till huru vi skola bjuda till att förbinda oss med herrar och furstar besynnerliga med giftermål”, som kungen själv konstaterade.

Men Gustav Vasa gjorde flera försök och inledde ett par år efter sitt trontillträde äktenskapsförhandlingar med riken som var politiska motståndare till den avsatte Kristian II. Kungen skickade sändebud till de tyska furstendömena Pommern och Mecklenburg, han friade till en polsk prinsessa och var även intresserad av ett äktenskap med den nye danske kungen Fredrik I:s dotter. Men Gustav Vasa fick korgen av samtliga fyra riken. Han uppfattades 17

Vasadrottningen

som en uppkomling och hade inte det anträd som furstehusen krävde för ett kungligt giftermål. De gifte hellre bort sina döttrar med mer etablerade furstar även om dessa inte kunde erbjuda en drottningtitel. Och vad skulle en sådan vara värd med tanke på att den svenske kungens politiska framtid såg mycket osäker ut? År 1528 fick kungen rådet att börja förhandla med hertigdömet Sachsen–Lauenburg där det fanns en giftasvuxen prinsessa, Katarina, som då var 15 år gammal. Hennes syster Dorothea hade nyligen gift sig med hertig Kristian av Danmark som senare skulle bli kung under namnet Kristian III. Samma höst sände Gustav Vasa en delegation till det lilla hertigdömet, som inte var större än Öland till ytan men som låg strategiskt vid floden Elbes utlopp i närheten av handelsstaden Lübeck. Hertigfamiljen hade visserligen dålig ekonomi, men de hade ett desto längre anträd och åtnjöt högt anseende bland samtidens furstehus och var genom giftermål besläktade med flera protestantiska furstehus. Familjen hade även goda relationer till den tyskromerske kejsaren. Dessutom var hertigdömet ett viktigt upptagningsområde för legosoldater, vilket Sverige använt sig av tidigare och som kunde komma till användning även för Gustav Vasa.

Det skulle dock dröja tre år innan parterna kunde komma överens, trots att hertig Magnus I hade flera döttrar att gifta bort. Han ville först rådgöra med släktingar innan han fortsatte förhandlingarna med Gustav Vasas sändebud. När Västgötaherrarnas uppror mot den svenske kungen utbröt 1529 försenades förhandlingarna ytterligare. Hertigen ville också ha en ekonomisk försäkring utöver den morgongåva dottern skulle få i Sverige. För pengarna skulle han köpa gods i Sachsen–Lauenburg, som Katarina och hennes gemål kunde flytta till i händelse av att Gustav Vasa skulle drivas bort från den svenska tronen. Det var ett krav som sårade kungens stolthet och som han avvisade, förmodligen hade han inte heller den summa som hertigen krävde.

När hertigen av Sachsen–Lauenburg till slut gick den svenske kungen till mötes genom att avstå från sina krav på ekonomiska försäkringar för dottern tog förhandlingarna vid på nytt. I mars 18

Kung söker drottning

1531 slöts äktenskapsavtalet mellan Gustav Vasa och Katarina av Sachsen–Lauenburg. I morgongåva skulle den blivande drottningen få Kalmar län med Öland samt Korsholms län i Österbotten. Senare den sommaren sände Gustav Vasa en delegation för att hämta hem sin furstliga brud. Vigseln ägde rum i Storkyrkan i Stockholm den 24 september 1531.

Vi vet inte så mycket om Katarina av Sachsen–Lauenburgs liv i Sverige. Hon hann bara vara drottning i fyra år innan hon plötsligt avled i september 1535. Under det korta äktenskapet hann hon i alla fall uppfylla sin viktigaste förpliktelse som drottning: att föda kungen en tronarvinge. I december 1533 föddes sonen Erik, som senare skulle bli kung Erik XIV. Det är enbart ur faderns perspektiv födseln skildras i Peder Svarts krönika om Gustav Vasa medan Katarina, modern och den som hade de furstliga anorna, förbigås i tystnad: Den 13 dagen Decembris på detta år [1533] blev honom född på Stockholms slott hans första son, hans krones och Rikes rätta arvinge, Högboren furste och Herre, Hertig Erik, vilkens älskelige födelse hela Riket blev uppfyllt med fröjd och glädje, och konung Gustaffs regemente blev där igenom mycket styrkt och stadfäst, så att ingen nu mera dristade giva sig upp emot honom […].

Katarina kan ha varit gravid vid tidpunkten för sin död hösten 1535, när hennes svåger Kristian III av Danmark var på besök i Sverige.

Drottningen tros då ha ramlat omkull under en av danserna som hölls i samband med besöket och avlidit inom kort av sviterna.

Denna version bekräftade Kristian III i ett brev om sitt besök i Sverige. Efter Katarinas förtida död spred Gustav Vasas fiender ut rykten om att det var den svenske kungen som skulle ha legat bakom dödsfallet. Det viskades att när kungen fått reda på att drottningen bakom hans rygg förhandlade med Kristian III och varnade honom för den svenske kungens planer, skulle han i vredesmod ha slagit till henne i huvudet med en hammare. Dessa rykten förbättrade knappast Gustav Vasas anseende vid de utländska hoven.

19

Vasadrottningen

Enligt den undersökning av Katarinas kvarlevor som gjordes under 1950-talet fanns det inga skador på hennes kranium som tyder på att hennes död orsakats av våld mot huvudet. Lika långlivad som myten om hennes död har varit är historien om att parets äktenskap skulle ha varit olyckligt eftersom drottningen ansågs nyckfull, svårmodig och reserverad till sitt sätt. Här har historieskrivare och krönikörer varit noga med att framhålla att det var från sin tung­ sinta och nyckfulla mor som sonen Erik ärvt sina dåliga egenskaper – som bland annat skulle utmynna i Sturemorden – och inte från sin hjältemodige far och rikets befriare, Gustav Vasa.

Kungens systerson, Per Brahe, berättar i sin krönika, som han skrev efter Erik XIV:s avsättning, om hur man redan vid Eriks födsel kunde förstå att hans kommande regering skulle sluta i katastrof. Katarina födde sin son vid värsta tänkbara tidpunkt då onda tecken hopade sig på himlen. Detta trots att alla närvarande fallit på knä och bett att förlossningen skulle dröja ännu en stund för ”bleve han född nu skulle han bliva eder och riket till ett sorge­ barn”. Denna negativa bild av mor och son har levt kvar länge i en historieskrivning med nationella förtecken. Ett exempel kan ges från boken Om Svenska Drottningar som gavs ut år 1797 när Sverige precis fått en blivande drottning i samband med att Gustav IV Adolf gifte sig med Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden. I denna skrift beskrivs Katarina av Sachsen–Lauenburg som en dålig hustru som inte förtjänade sin mans förtroende: Men hans hjärta fann ej i Catharina en vän sig värdig. Hon var ett svagt fruntimmer, en kallsinnig maka, och en missnöjd utländska. Det förtroende hon gav sin Svåger Konung Christian av Danmark vid hans besök i Sverige, då hon för honom klagade över sin gemål, och tillika skrämde honom med en diktad fara för hans egen säkerhet, röjer en kvinna utan karaktär, och är ovärdigt en Svensk Drottning.

I oktober 1536, ett år efter Katarinas död, gifte sig Gustav Vasa med sin andra hustru och av henne ger historieskrivningen en betydligt 20

Kung söker drottning

ljusare bild. Denna gång valde han att leta efter en lämplig drottning bland rikets ledande adelsätter, inte minst på grund av den politiska oron. I Danmark pågick vid denna tid ett inbördeskrig om den danska tronen, den så kallade Grevefejden (1534–36), där flera europeiska riken och städer blev indragna eftersom kriget även kom att handla om makten över handeln och religionsfrågan. Även den tidigare danske kungen Kristian II var inblandad i tronstriden. Dessutom avskräckte nog Gustav Vasas tidigare svårigheter att hitta en brud av furstlig börd från att söka vidare utomlands.

Kungens val föll på den 20-åriga Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Hennes mor Ebba Eriksdotter (Vasa) var syssling till Gustav Vasa och hennes far Erik Abrahamsson (Leijonhufvud) hade varit riksråd innan han avrättades vid Stockholms blodbad 1520. Hon kom från en godsrik familj och hade tre systrar, den fjärde hade tidigare avlidit, samt två bröder. Två av systrarna var redan gifta med män som stod kungen nära, Birgitta (Brita) med Gustaf Olsson (Stenbock), och Anna med Axel Eriksson (Bielke). Den tredje systern Märta skulle 1538 gifta sig med Svante Sture. Drottningens två bröder, Abraham och Sten, dubbades vid bröllopet till riddare och kom liksom drottningens svågrar att bli riksråd.

Detta blev inledningen på den så kallade kungafrändernas tid under Gustav Vasas regering. Kungens bröllop följdes av flera mellan de högadliga familjer som ingick i en liten, väl avgränsad elit av den svenska adeln. De nära banden med de ledande högadliga familjerna gav honom en bas för att fortsätta stärka Vasaättens ställning. Gemensamt för dessa var att de hade både ekonomisk, politisk och social makt. De ägde många större gods och gårdar, och kontrollerade därmed en stor del av jorden under en period då jordägande var lika med förmögenhet. Dessutom fick de förläningar av kungen som kompensation för utförda uppdrag och tjänster, som ökade deras inkomster ytterligare. Det var också från dessa ätter som kungen hämtade sina riksråd, flera av drottning Margaretas manliga släktingar innehade således rikets högsta ämbeten under Vasatiden. Genom att familjerna gifte sig inom 21

Vasadrottningen

den egna kretsen såg de till att trygga sin privilegierade ställning i förhållande till andra samhällsgrupper.

Under Margaretas tid som drottning infaller också den ”tyska perioden” i Gustav Vasas regering. Den har fått sitt namn av att kungen använde sig av många tyska rådgivare, varav flera hade kommit till hovet när Katarina av Sachsen–Lauenburg var drottning.

Med hjälp av de tyska rådgivarna ville Gustav Vasa skapa ett mer absolut fursteideal hämtat från kontinenten. Genom reformationen och som kyrkans överhuvud stärkte kungen sitt grepp om kyrkan och dess stora jordinnehav, som istället blev en del av kungens privata egendom, hans ”arv och eget”. Men den kanske viktigaste förändringen för att befästa Vasadynastins överhöghet och trygga familjens fortsatta troninnehav var införandet av ärftlig tronföljd för kungens manliga ättlingar. En första arvhyllning genomfördes 1540, vilken sedan bekräftades i Västerås arvförening 1544.

Margareta Leijonhufvud var drottningen som gjorde allt ”rätt”.

Det var en bild som skapades redan i hennes samtid i krönikor och olika minnesanteckningar, där hon framställs som en blid och fruktsam maka. Under deras 15-åriga äktenskap födde hon tio barn varav åtta överlevde till vuxen ålder: tre söner, Johan (III), Magnus, Karl (IX), och fem döttrar, Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet. Hon var en skicklig husmor, och bistod kungen i skötseln av riket och hushållet utan att överträda sina befogenheter. Hon upprätthöll en god relation till sina högadliga släktingar.

Margareta framställs som en god, omsorgstagande mor, som alltid var angelägen om att hjälpa fattiga och andra nödställda. Hon blev den drottning som kungen så väl behövde när han blivit änkling och ville ”den svettsamma börda Regementet icke draga som en enstaka fågel utan all hugsvalelse”. Den trösten gav alltså Margareta.

Från samma 1700-talsskrift Om Svenska Drottningar där Katarina av Sachsen–Lauenburg utmålades som den missnöjda och svårmodiga utländskan beskrivs Margareta i följande positiva ordalag: Margareta nyttjade sitt insteg hos Konungen så, att hon vann allas kärlek och vördnad, och hölls mera för Landets Mor, än dess

22

Kung söker drottning Drottning. En stor mängd av benådningsbrev, dem hennes förbön utverkat av den stränge Konungen, vittnar ännu idag, ibland rikets handlingar, om hennes mänsklighet. Hon ägde alla de behag, som så väl kläda fruntimren, utom vilka skönheten själv är blott en kall marmorbild. Hon var vänlig mot den ringaste, hjälpsam mot den fattiga, förekommande mot alla: hon var nedlåten med värdighet, och godhjärtad med vett. Med dessa egenskaper intog hon så folkets hjärtan […].

Men när drottningen hastigt insjuknade under en båttur på Mälaren och efter några dagars hög feber avled i augusti 1551 blev kungen ensam med nio barn. Äldste sonen Erik var sjutton år, sedan kom Johan tretton, Katarina tolv, Magnus tio, Cecilia var nästan elva, Anna sex, Sofia knappt fyra, Elisabet två år och Karl knappt ett år gammal. Gustav Vasa skulle ha blivit så svag av sorg att han knappt längre mäktade med regeringsbestyren. Det rådde inget tvivel om att både kung, rike och kungabarn behövde en drottning och mor.

Gustav Vasa fick först hjälp av Kristina Gyllenstierna med barnen men vid juletid hade hennes krafter börjat tryta, hon var ju till och med äldre än kungen. Denne bad nu Katarinas mor att ta hand om barnen. Han skrev till Gustaf Olsson om att sända ”fru Birgitte” till honom, dels för att de skulle skifta arvet efter drottning Margareta, dels för att hon ”uppå någon tid tillgörandes måtte bliva här uppe hos våre käre små barn”. ”Fru Birgitte” fick också ett brev från kungen där hon blev ombedd att tillsammans med systern Märta resa till Stockholm och hjälpa honom med barnen, samt ordna fram en barnsköterska, tills han med Guds hjälp hade funnit en lösning: Dock förse vi oss till eder, käre fru Birgitte, att I vele vare obesväret, att I give eder till oss […] I samt med eders käre syster, fru Märte, Svante Stures […] kunne have akt och tillsyn med […] våre älskelige små barn, till dess att vi kunne få se vad Gud allsmäktig med oss och dem göre täckes.

23

Vasadrottningen

Det var kanske nu som kungen på allvar började fundera på att gifta om sig, han behövde en hustru vid sin sida och en mor till sina barn. I kungens brevväxling kan vi se hur Katarinas mor i mars 1552 var på väg norrut mot Kungsör och Västerås för att träffa honom. Gustav Vasa skrev vid samma tid också till Svante Sture om att bege sig till honom så snart som ”fru Märta till pass bliver”. Kungen hade nämligen ”något till att rådslå och handla med honom” och kallar även systersonen Per Brahe till sig. En anledning till ”familjerådet” var troligen kungens planer på att gifta om sig.

Det skulle ta för lång tid att hitta en ny lämplig utländsk hustru till den 56-årige kungen. Och varför gå över ån efter vatten när riksrådet och kungens troman Gustaf Olsson (Stenbock) ändå hade en giftasvuxen dotter? En möjlig gemål som Gustav Vasa kanske redan fattat tycke för? Med Katarina som kungens val behövde hennes släktingar inte riskera att maktbalansen i riksrådet skulle rubbas genom att kungen tog en drottning från en annan släkt, som då skulle kunna flytta fram sina positioner på ätten Stenbocks bekostnad. De hoppades att Katarinas äktenskap med honom, på samma sätt som när hennes moster Margareta varit drottning, skulle medföra både inflytande, makt och fördelar för dem själva.

I gengäld erbjöd de lojalitet och stöd till Gustav Vasas fortsatta dynastibyggande.

Katarina Stenbocks upphöjelse till drottning blev genom hennes familjeband således en angelägenhet för några av rikets mest inflytelserika släkter: ätterna Stenbock, Leijonhufvud, Bielke, Sture och Vasa.

24