Page 1

Nabila Alfakir

I

Nabila Alfakir

Föräldrasamverkan i förändring – handbok för pedagoger

Föräldrasamverkan i förändring

Föräldrasamverkan i förändring skriver Nabila Alfakir om hur viktigt det är för barnen att skolan samverkar med föräldrarna på ett bra sätt; inte minst för barn vars föräldrar har flyttat från ett annat land till Sverige är ett gott och respektfullt samarbete helt nödvändigt. I boken presenterar Nabila Alfakir sin metod som hon kallar Astrakanmetoden. Metoden har vuxit fram under alla de år hon arbetat tillsammans med lärare, föräldrar och skola och vilar på vetskapen att det är helt avgörande att föräldrar och skola drar åt samma håll för att barnen ska lyckas i skolan och fungera socialt. Nabila Alfakir vill att föräldramötet ska bil ett forum för dialog mellan skolan och föräldrarna. För att nå detta behöver skolan bli tydligare i att definiera sitt uppdrag och det krävs kompetensutveckling så att lärare kan möta föräldrar i en jämbördig dialog – oberoende av föräldrarnas etnicitet och status i samhället. Bokens innehåll är konkret och handfast och ger den som vill förbättra samarbetet mellan skola och föräldrar stöd att komma igång. Men den är också en handbok att gå tillbaka till många gånger för att få nya idéer i det fortsatta arbetet. Boken riktar sig främst till verksamma och blivande lärare. Boken är framtagen i samarbete mellan Liber och Rädda Barnen.

foto: Kerttu Jokela

Nabila Alfakir är lärare och har arbetat i svensk skola sedan 1979. År 1986 började hon att arbeta fram sin metod för att skapa dialog mellan skola och föräldrar. Nabila Alfakir är en flitigt anlitad föreläsare och har arbetat i många olika projekt, bland annat tillsammans med Rädda barnen som handledare för lärare i mångfaldspedagogik. Best.nr 47-09930-6 Tryck.nr 47-09930-6

Alfakir OMSLAG.indd 1

10-05-31 15.28.34


ISBN 978-91-47-09930-6 © 2010 Nabila Alfakir och Liber AB

Förläggare: Emma Stockhaus Redaktör: Ulla Lindberg Projektledare: Maria Emtell Illustrationer och omslagsbild: Eva Eliasson Typografi: Birgitta Dahlkild Produktion: Jürgen Borchert

Första upplagan 1

Repro: Repro 8 AB, Stockholm Tryck: Sahara Printing, Egypten 2010

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/ universitet. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se


Innehåll Förord 8 Inledning 11 Kapitel 1

Behovet av samverkan

15

Om ansvarsfördelning 15 Skolans samverkansuppdrag 19 Motstridiga signaler skadar barnen 22 Principen om barnets bästa, FN:s barnkonvention 23 Andra argument för samverkan 24 Kapitel 2

Från envägskommunikation till dialog

När ett maktförhållande rubbas 27 Reflektion och egna fördomar 30 Interkulturell kompetens 33 Lärarna måste ta initiativet 35 Dialogträffar 37 Vad är en bra dialog? 39 Dialogens nyckelord 40 Möten som förändrar 44 Förutsättningar för att lyckas 45 Förändringens fyra rum 46 Vad är en bra människa? Värdegrundsprojektet – Bredbyskolan, 2002 48 Kapitel 3

Astrakanmetoden

61

Första steget: Kartläggning av föräldrasamverkan 63

27


Andra steget: Definiera målet med fostransuppdraget 66 Tredje steget: Föräldramötet – planering, genomförande och efterarbete 67 Kapitel 4

Ämnesförslag till föräldramötet

89

1: Föräldrarnas förväntningar på skolan 91 2: Barnuppfostran – lagen om aga 92 3: Gränssättning och konsekvenser 94 4: Mobbning 97 5: Vem uppfostrar våra barn? 98 6: Fostransuppdraget i Skollagen och Läroplanen 101 7: Barnens behov i dag (skolår 5–9) 102 8: Närsamhället – hur ser det ut idag – nattvandring (skolår 5–9) 104 9: Sexualundervisning – behövs det? (skolår 5–9) 105 10: Likabehandlingsplan 107 11: Prevention mot droger (årskurs 4–9) 108 12: Kursplanen och målen 109 13: En skola i ständig förändring 110 14: Språksocialisation (nyanlända föräldrar) 111 15: Barnens rättigheter och Barnkonventionen 113 16: Jämställdhet och våld i hederns namn 115 17: Aktivt deltagande i svensk kultur – ska våra barn bli svenskar? 116

Kapitel 5

Erfarenheter av Astrakanmetoden

Kartläggningen av nuläget 119 Lärarnas röster 121 Föräldrarnas röster 125

119


Astrakanmetoden i särskolan 127 Astrakanmetoden i en förberedelseklass 128 Litteratur 133 bilagor 135

Tack Jag vill tacka alla dem som gjort det möjligt för mig att skriva den här boken. Först och främst vill jag tacka alla pedagoger och föräldrar som genom sitt engagemang och sin vilja att göra det bästa för barnen gett mig energi och lust att skriva. Jag vill också tacka Rädda Barnen som bidragit till bokens utgivning och som genom sitt mångåriga projekt i Södertälje kring föräldrasamverkan gett mig en möjlighet att pröva och utveckla den metod som är den här bokens fokus. Sist men inte minst vill jag tacka min härliga familj som stöttat mig i vått och torrt.


Några inledande ord från Rädda Barnen I Rädda Barnens arbete för barn och ungdomar i socialt utsatta områden träffar vi ofta på ungdomar som upplever sig både vilsna och otrygga. Barn som har hamnat mittemellan föräldrarnas syn och majoritetssamhällets förväntningar och normer, utlämnade att själva finna sin egen identitet. Samma erfarenheter har vi gjort då vi på olika sätt och i olika former försökt stärka och stödja föräldrar i sin föräldraroll. Det är inte alltid som föräldrarnas erfarenheter och förväntningar stämmer överens med skolans. I ett snabbt föränderligt samhälle får också skolan en förändrad roll. Ur den aspekten betraktar vi detta som ett utvecklingsprojekt med ett tydligt ansvar för skolan. Vår övertygelse är att en bättre samverkan mellan hem och skola skulle ge barnen och ungdomarna en ökad trygghet och självkänsla. I denna bok beskriver vår utbildare och handledare Nabila Alfakir, på ett konkret och jordnära sätt, hur en respektfull dialog kan leda till bättre samarbete med barnets bästa som mål. Både läroplanen och skollagen uttrycker mycket tydligt det gemensamma ansvaret för barnens och ungdomarnas lärande och utveckling (skolans fostransuppdrag), men för att denna samverkan skall komma till stånd krävs till exempel tydlighet i rollerna. Respekt både för lärarens professionalism och roll och föräldrarnas. Vår försöksverksamhet med dialogmetoden under föräldramöten startades 2005 av Rädda Barnen i Södertälje. Fram tills idag har omkring 300 lärare på fem skolor i Stockholms län utbildats. De har fått handledning och praktiskt provat på metoden. Flera av de deltagande skolorna finns i socialt utsatta förortsom-

8


råden med stor andel invandrarbarn, men metoden har även använts i en särskola och på en skola i ett homogent svenskt höginkomstområde. Vår uppfattning är att dialogmetoden borde vara en ”grundbult” i alla skolor och att både lärare, föräldrar men framför allt våra barn och ungdomar skulle vinna på denna bättre fungerande samverkan.

Lars Carlsson Chef för Sverigeprogrammet Rädda Barnen

9


Förord Att skapa goda relationer till elevers föräldrar är ett av de viktigaste arbetena på en mångkulturell skola. Många lärare och skolledare känner sig emellertid osäkra över hur detta kan åstadkommas och upplever åtskilliga hinder på vägen. Nabila Alfakir har rika och gedigna erfarenheter av att arbeta med att förbättra relationer mellan den svenska skolan och föräldrar med invandrarbakgrund. Jag har lärt känna henne genom ett gemensamt aktionsforskningsprojekt i Södertälje och där hennes idéer, erfarenheter och kunskaper prövades i det praktiska arbetet med föräldrasamverkan. Detta projekt är ett exempel på praktiknära interkulturell forskning där alla delar i arbetsprocessen är vetenskapligt utvärderade. I denna bok delar Nabila med sig av sina erfarenheter av de arbeten som i praktiken har visat ge resultat. Med sitt utanförperspektiv som modersmålslärare, förälder med invandrarbakgrund från Mellanöstern och kvinna uppvuxen i Syrien har hon en unik förståelse för de frågor i skolvärlden som kan skapa problem mellan skola och föräldrar, och hon ger handfasta råd i hur dessa problem kan förebyggas. Hennes förhållningssätt till sitt arbete med föräldrar kännetecknas av interkulturalitet, där hon kan medla mellan olika synsätt och perspektiv och skapa något nytt. Boken ger inspiration till att ta sig an arbetet med att skapa goda interkulturella relationer till föräldrar och därmed förbättra elevens möjligheter till en gynnsam skolgång.

Pirjo Lahdenperä, professor i pedagogik

10


Inledning Efter ett mycket tråkigt, informationsspäckat föräldramöte, präglat av envägskommunikation, sa min dotters lärare: ”Och vem vill bli klassmamma i år?” Med stor glädje sa jag: ”Jag vill gärna!” Läraren var lättad, och jag blev fast som klassmamma i fem år! Viljan att stödja min dotter, tillsammans med nyfikenhet på skolans system, var motiv för min långa självplåga. Jag vet fortvarande inte hur nyttig jag var för klassen, eller för min dotter! Min roll var diffus och otydlig. Jag fanns med, gjorde som läraren sa och tog det ansvar jag fick i klassens aktiviteter. Men jag blev aldrig tillfrågad om vad jag tyckte eller ombedd att berätta om hur jag ser på det hela. Det saknas tydlighet i vilken roll föräldrarna ska ha i klassen, och än otydligare är det vad de ska bidra med i en skolstyrelse. För att inte tala om under ett föräldramöte då man sitter passiv och lyssnar på informationen från läraren. Enligt skolans fostransuppdrag är barnen ett gemensamt ansvar för föräldrarna och skolan. Det kan finnas föreställningar om vad skolan respektive hemmet ska ansvara för. Men för det mesta stannar det vid det, och man vet i allmänhet väldigt lite om den ”andres” föreställningar. För att komma fram till en tydligare ansvarsfördlning och verkligt samarbete är det viktigt med en kontinuerlig dialog. En del lärare har bra kontakt med föräldrarna och når fram till dem under utvecklingssamtalet, trots att läraren i den situationen alltid har sista ordet och därmed ett övertag. Föräldramötet, som skulle kunna vara ett naturligt forum för en dialog, fungerar sällan. Dels är det ibland svårt att få föräldrar att komma till föräldramötet, dels innehåller det oftast mest en enkelriktad monolog. Utan dialog med föräldrarna kan vi inte åstadkomma en hållbar utveckling. För barnen som lever i två, eller flera världar, är det nödvändigt att de vuxna som tar hand om dem är någorlunda öppna och respektfulla mot varandra. Respekten skapas genom möten och samtal. I min förra 11


bok, ”Skapa dialog med föräldrarna – integration i praktiken”(2004), skrev jag om mina erfarenheter av att arbeta med att etablera en kontinuerlig dialog med barnens föräldrar. Då fungerade jag mer som medlare mellan skolan och hemmet, medan jag under de senaste åren har arbetat med att fortbilda och handleda lärarkolleger i den metod som jag under årens lopp utvecklat. Under många år arbetade jag som modersmålslärare och ledde flera olika projekt som också gett mig erfarenheter som stärkt mig i övertygelsen att samarbete mellan skolan och föräldrarna är nyckeln till hur barnen ska lyckas i skolan och i samhället i stort. Hur viktigt det är för barnens skolgång att föräldrarna görs delaktiga, förstod jag på allvar när jag undervisade krigsskadade barn i ett projekt. Det projekt som jag, när den här boken skrivs, är engagerad i leds av Rädda Barnen och har pågått sedan 2005. Projektets insats på Bårstaskolan och Hovsjöskolan i Södertälje startades 2006 och då var tanken att arbetet skulle baseras på en aktionsforskningsliknande process. Jag tänker inte skriva om den delen av arbetet, däremot kommer jag då och då att referera till rapporten ”Efteråt var jag nöjd. Det kändes att livet är härligt” (2009). Den har skrivits av doktoranden Max Strandberg, med professor Pirjo Lahdenperä som handledare. Vi har haft ett bra samarbete och många utvecklande dialoger. Min metod har reviderats efter hand som den tillämpats. Lärarnas frågor och farhågor under processen, och till slut de fantastiska resultat som uppnåtts, har format det jag kallar Astrakanmetoden. Dessa nya erfarenheter gav mig idén att skriva en handbok som kan användas i skolor som vill få till stånd en bättre samverkan med föräldrarna, med föräldramötet som bas, men som saknar praktiska metoder. Tanken är att ge ett redskap för lärare som kan se föräldrasamverkan, inte som ett mål i sig, utan som ett verktyg för att understödja elevernas skolgång och trygghet. Namnet Astrakanmetoden har jag valt för att ge en association till den situation som människor befinner sig i när de börjat ett nytt liv, i ett nytt land. Alla som läst Vilhelm 12


Mobergs böcker om svenskarna som utvandrade till Amerika för mer än hundra år sedan kommer ihåg Kristinas längtan efter sin hembygds äpplen från astrakanträdet. Många av de barn som vi möter i den svenska skolan har föräldrar med liknande erfarenheter som Karl-Oskar och Kristina. Vi måste vara medvetna om att den sorg och saknad som Kristina uttrycker i Mobergs böcker är ett universellt uttryck för vad migration gör med människor. Jag skulle önska att vi lärare ville se dessa föräldrar som de starka och modiga människor de är, som har tagit sig lång väg för att forma en bättre framtid för sig och sina barn. Så sluta tyck synd om dem! Öppna i stället för kontakt och visa intresse för vad de har att berätta om sina liv och erfarenheter. Min önskan är att min Astrakanmetod ska hjälpa lärare som önskar ha ett bättre samarbete med föräldrarna, men som inte vet hur man gör, och ge dem som redan tillämpar den här metoden, eller någon liknande, bekräftelse. Tillsammans kan föräldrarnas styrka och lärarnas insats uträtta mirakel för att förbättra barnens skolresultat och inte minst få dem att bli goda samhällsmedborgare. Till sist ett ordspråk som humoristiskt nog alla vill tillskriva sin egen kultur: ”Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn”.

13


14


KAPITEL 1

Behovet av samverkan Om ansvarsfördelning

F

ör att skapa ett bra samarbete mellan föräldrar och lärare från olika kulturer krävs en förståelse och en respekt för varandras tankar. Skolan måste både ha en bra dialog med föräldrarna och ett interkulturellt förhållningssätt (se s. 33 ff) om man vill att barnen ska ha möjlighet att lyckas i det svenska samhället. Klarar skolan med egen kraft av sitt uppdrag att ta hand om invandrarbarnen? Har skolan lyckats med att skapa goda medborgare av de nya unga svenskarna? Vad menas med tvåspråkiga barn? Räcker det med en avancerad metodik i undervisningen för att nå bra resultat med tvåspråkiga elever? Dessa och många andra frågor tar jag upp i boken, ”Skapa dialog med föräldrarna – integration i praktiken”. Många lärare ställer höga krav på sig själva att klara av alla problem och konflikter som uppstår i klasser och med enskilda elever. Delvis går det. När man talar om svenska barn, det vill säga barn som tillhör samma kultur som de flesta lärare i den svenska skolan, är chansen stor att problemen klaras upp på ett adekvat sätt. Även om man ibland måste få hjälp av speciallärare, elevvården, de sociala myndigheterna och inte minst föräldrarna – om det inte är de som utgör problemet! När det gäller invandrarbarnen är min erfarenhet att även mycket duktiga lärare inte räcker till i alla situationer. Många av dessa barn har föräldrar vars uppfattning om skolan markant skiljer sig från den svenska skolans system och mål. Vad är skolans roll? Vad är kunskap, kritiskt tänkande och ett undersökande arbetssätt? Vad Behovet av samverkan

15


Nabila Alfakir

I

Nabila Alfakir

Föräldrasamverkan i förändring – handbok för pedagoger

Föräldrasamverkan i förändring

Föräldrasamverkan i förändring skriver Nabila Alfakir om hur viktigt det är för barnen att skolan samverkar med föräldrarna på ett bra sätt; inte minst för barn vars föräldrar har flyttat från ett annat land till Sverige är ett gott och respektfullt samarbete helt nödvändigt. I boken presenterar Nabila Alfakir sin metod som hon kallar Astrakanmetoden. Metoden har vuxit fram under alla de år hon arbetat tillsammans med lärare, föräldrar och skola och vilar på vetskapen att det är helt avgörande att föräldrar och skola drar åt samma håll för att barnen ska lyckas i skolan och fungera socialt. Nabila Alfakir vill att föräldramötet ska bil ett forum för dialog mellan skolan och föräldrarna. För att nå detta behöver skolan bli tydligare i att definiera sitt uppdrag och det krävs kompetensutveckling så att lärare kan möta föräldrar i en jämbördig dialog – oberoende av föräldrarnas etnicitet och status i samhället. Bokens innehåll är konkret och handfast och ger den som vill förbättra samarbetet mellan skola och föräldrar stöd att komma igång. Men den är också en handbok att gå tillbaka till många gånger för att få nya idéer i det fortsatta arbetet. Boken riktar sig främst till verksamma och blivande lärare. Boken är framtagen i samarbete mellan Liber och Rädda Barnen.

foto: Kerttu Jokela

Nabila Alfakir är lärare och har arbetat i svensk skola sedan 1979. År 1986 började hon att arbeta fram sin metod för att skapa dialog mellan skola och föräldrar. Nabila Alfakir är en flitigt anlitad föreläsare och har arbetat i många olika projekt, bland annat tillsammans med Rädda barnen som handledare för lärare i mångfaldspedagogik. Best.nr 47-09930-6 Tryck.nr 47-09930-6

Alfakir OMSLAG.indd 1

10-05-31 15.28.34

9789147099306  

Föräldrasamverkan i förändring – handbok för pedagoger Nabila Alfakir Första upplagan 1 ISBN 978-91-47-09930-6 © 2010 Nabila Alfakir och Lib...