SVEAS CHIFFONJÉ
-enberättelse där gamlatingvisar vägen
MarieWessman
Sveaas chiiffffoonjé é
-enberättelsedär gamlatingvisar vägen
bok av MarieMia
Wessman
en
©Marie Mia Wessman, 2025
ISBN: 978-91-8097-856-9
Andra upplagan
Omslagsbildoch inlaga: författaren
Förlag: BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: Libri PlureosGmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
Inget av detta material får återges utan tillståndavupphovspersonen
Kaappittel 1
En dagnär Svea kommerinpåkaféet vidhamnen iden lilla staden Lillköping står det”Reserverat”påenhandskriven skyltpå bordetvid fönstret, därSveaalltid brukarsitta. Hon sjunker besviket nerpåenpinnstol vid bordet bredvid.Då kommer Maja,kvinnan somdriverkaféet, ochsäger –”Snälla Svea! Bordetärreserverat för dig. Jagtänker att det alltid skavaradet vidden härtiden på förmiddagen,såatt du hardin speciellaplats”. Sveasansiktelyser upp. Vilken rar gest!
Svea slår siggenast ner iden bekväma fåtöljen, viddet lilla bordet. Denna plats har baraenstol, en plats– ochdet tycker Svea om.Här sitter hon bra –med finutsikt, ochen rejälgolvlampa om honvillläsa isin medhavda bok.”Så fint honhar det”,tänkerhon, samtidigtsom Maja är tillbaks medSveas beställning. ”Kaffeoch hallongrotta”,säger Maja, samtidigtsom honställerner den fina koppen med fat, kaffekannan av porslin ochassietten medkakan. ”Tack”, sägerSvea, ”jag betalar närjag gårsedan”. ”Ja, ja –det löser sig”,kontrarMaja, innanhon hastar ut till kafédiskenoch de andrakundernaigen.
”Jag älskar att sitta härpåkaféet, titta ut genom fönstret, läsa min bok,tänka, fundera ochlyssnapåsorlet”,muttrar Svea tyst för sigsjälv.Ja, ochkaféet tycker om Svea, härärhon en välkommenstamgäst– idessriktiga ochgenuina mening.
NågotSveatyckerärliteextra spännandeäratt denlokala polisen har börjatskaffasig liknande fikavanor. De kommer vidungefär samma tidsom Svea ochsittervid sitt favoritbord, närahennes. Svea höribland vaddetalar och
resonerar kring, trots att de sänker rösterna.Hon måste erkänna att detintresserar henne. ”Nyfikeni en struttittar ut”, kommer för henne itanken –och honler.”En av mina förmågoräratt tänka, fundera ochklura,” reflekterar hon. ”Jag haralltidhaft ont imin kroppoch harvarkenlusteller förmåga attspringa hitoch dit, menjag är bra på attlyssna, tänkaoch klurautsaker”.
Då ochdåmärkerhon att honhar dellösningari de bryderier poliserna samtalar om.Hon lösersmå bitar av derasgåtor– därmed kaffekoppen, isin fåtölj. Hon känner till allt ochallahär isamhället, harkoll. Honhar några decenniers försprånggällandelokaltvetande. Honklurarpå om honska berätta vadhon kommer framtill, samtidigt somhon hällerupp dagens första kopp. ”Åh, detdoftar ljuvligt!”.Åter medpoliserna itanken funderarhon på att om honvisar att honhör derassamtal ochvad de talar om, kanske de pratar tystareeller rent av byter bord. Detvillhon inte!!
Svea tarupp sin bok ur sinväska, ochläggersin färgglada hatt på bordet. Hon slår en blick ut genom fönstret, biter en bit av hallongrottan, smuttar på kaffet –och sedan försjunkerhon isin läsning. ”Livet är allt bra”, tänker hon. Häromdagen närhon varintillden större grannstadenoch gickpåett kafédär inträffadeenmindrekatastrof – boken hade inte kommit medtillkaffestunden.Hennes bok hemma –och på ett fiksom dessutom inte hade hallongrottor.Det varknapptatt ens hennes goda humör räckte till när insikten slog henne –väskan var boklös. Svea småskrattaråtsig självnär honminns sinreaktionöver saknaden av bok –och hallongrotta.
Kaféeti staden hade rawbollsutbud, främmandeord och smaker för Svea. Detvar inte dadlar ochnötterhon tänkt sig, utan mersmördegoch sylt. Men! Ingetont utan något
gott medpåköpet. I förtvivlan möttehon en meningsfrände. Då honminskatpåsin purkenhet ochinsett attkakan honköptvar riktigtgod såg honsig omkringoch mötte blicken hosenherre vid bordet bredvid.Det visadesig attävenhan mindes ochlängtadetilltiden närhallongrottor ochkaffekannor av porslinvar detvanligapåde flesta kaféer. Svea berättarinlevelsefullt för honomom”sitt” kafé hemmavid, därallt detta finns.Mannen säger att hankanske beger sigdit för sitt kaffenågon dag. Detgör Svea glad och honreflekterar,att när detinte blirsom tänkt blirdet många gånger än bättre.
En bra stundsenarehar honsläppttankarna från storstadens kaféoch tittar upp frånsin bok.Hon tittar på klockan ochtänker att honsnart får packa ihop ochtaitu meddagen. Hon lägger boken på bordet, hällerupp detsista av kaffet ur den fina porslinskannanoch avnjuter deti en mun. Sedantar honurväskanupp detmörkrosa resårbandet honalltidhar kringsin bok, för att förhindra att denöppnar sigiväskanoch bokmärket fallerut. Just när honska trä bandetrunt boken skjuts detiväg ochhamnar på golvet. Svea tittar trött på detdär detliggeroch samlar sig för att kommaändådit ner för atttaupp det– ”denna trötta ömma kropp”, suckar honi tanken.
InnanSveahinner ner till golvet harenung manvid ett bord bredvid tjänstvilligt böjtsig ner och fångat upp bandet. Hanoch Sveas blickar möts när hanlämnar över bandetoch bådaler.Sveatackarhonom och frågarvad hanheter. ”Abdi”, sägerhan ochSvea berättar atthon heter Svea.Båda smakar på denandrasnamn– fina menovana imunnen, då de inte harsamma modersmål. ”Du förstår”,säger Svea, ”jag harvärki minkropp så detdugjordevar väldigtvänligt.För mig är detinte enkeltatt hämtaupp någotsom hamnat på golvet”.Abdi serlitegenerad ut överden vänlighetoch tacksamhethan får sköljd över sig, mennöjd.
Svea packarner sina pinaler iväskan ochser signogaikring så att honinte glömmernågot.Reser sigupp, nickar ochler motAbdi,tar brickan medsin kopp ochannatpåoch gårut till Maja ochlämnarden till henne. ”Du borde inte…”, börjarMajasäga– somvarje dagoch ruskar sedanlitepå huvudetöverdenna rara menenvisalilla tant. Hon behöver inte bärautdisken, detkan Maja fixa.Abdi sitter kvar vid sitt bordmed sinkaffekoppoch tittar intresserat på de två kvinnornas samspel.
NärAbdi efter en stund druckitursittkaffereser hansig och följerhur hansett Svea göra medsin smutsiga kopp –tar medden ut till Maja.Kaféägarinnan lervarmt ochtackar honom för hjälpenmed disken. Abdi vetinteriktigt om han vill sträcka på sigavstolthet ellerkrypa ihop lite av förlägenhet. Så härsnällamänniskorkännsliteovant –men bra!
Närhan gårutgenom kaféets dörr plingarklockan som hänger på den. Signalerar att någon kommer,eller går. Abdi är relativt ny ilandet ochväldigt ny iLillköping.Han tänker atthan vill gå runt ochtitta lite merpåden orthan hamnat i, numera bor i. Hanser en liten stig som går frånkaféetoch hamnen längsmed havet. Han väljeratt utforskaden.Där harhan inte gått innan.Vad hanintevet är atthan är på väg motSveas lilla hus, som ligger längsmed denna stig. Han strosar långsamt ochser sig omkring. Här är lugntoch fridfullt.Litesvalt ivinden, tänker han, ochdrarsin jacka hårdareomsig.
Från en annan ändeav byn är Svea på väghemåt medtvå tungakassar.”Impulsköp kanstraffasig,” muttrar hon för sigsjälv,och ler. Från kaféet gickhon över bronmot gatan, ellervägen, som gårlängs havet– ortensgenomfartsled, affärsgata ochpulsåder.”Ifallnuenlitepåytansömnigort harenpuls”, funderarhon.
Kassarna är frånett besök hosThyra,enäldre damsom driveren butik på hörnet mellan Strandvägen, affärsgatan, ochBankgatan. En butik som är att liknavid en gammal lanthandel, nästan som ett litet navi byn. Denna butik har Thyrahaft länge– ochden är hennes liv. Honägerhuset och driver butiken mest för detärkul.Vad skulle honannars göra om dagentänker honnär andra föreslår atthon ska stänganer ochgåi pension.
Livet, vanor ochvärderingar gåri cirklaroch Thyras fina äpplen,odladeutangifter,och andravaror i butiken tilltalar nu de yngre.Butiken har fått ett uppsvingpåsenaretid.Det står nästanalltidminst en lådcykel utanför.Kanskehon rent av behöver anställanågon, honnärmarsig trotsalltdenittio åren.
NärSveakommitöveraffärsgatan mothavetoch snirklarsig förbisommarkiosken,som ligger medsin minigolfbana mellan gatan ochSveas lillahus,upptäcker Abdi hennedär hanlångsamtgår framåti sina tankar,sparkandespå småstenar.Han vaknar genast till ochkommermot henne medlånga, raskakliv. Svea!! Inte skahon som harvärk bära så tungt. Han tar hennes kassar ochtittar sigomkring vart de är på väg.Sveavisar motsitthus.
Väl frammevid huset berättar Abdi på sinlite begränsade svenskaatt Svea påminner honomomhans mormor som hantyckermycketom. Han saknar henne, menhon är kvar i hemlandet. Svea klappar Abdi på kinden ochger honom ett varmt, medkännandeleende. Tackar honom för atthan burit hemkassarna. Hanerbjuderhenne att bäraindem i köket. Hon tackar så mycket –det blir bra.
NärAbdi ställt kassarnapåköksbänkenoch är på väg ut igen sägerSveaatt kanske de sespå fiketi morgon igen. Abdi ser 5
ut att ha olikatankarinomsig och får inte framnågot svar. Svea förekommerhonom ochsäger att honsåklart betalar, bjuder, på fikat– som tack för hjälpen. Då lyser Abdi upp. Ja,han vill gärnakomma ochdricka kaffemed Svea på kaféet imorgon. Svea tittar efter honominnanhon stängerdörren.
Nu harhan en helt annan kroppshållning–han sträckerpå sig, ochkanskerent av visslarlite. Alla behöver bli sedda, konstaterar Svea, ochstänger dörren.
Detta är en liten berättelse om Svea,och Lillköping. Svea är en inte helt ungkvinna som Sveasvardagputtrarpåiett lugn. Men visst händer det saker, både storaoch små. Hon tycker om att fika, promeneraoch fundera. Sakerhon harnytta ochglädjeav, då hennes gamla chiffonjé allt merintar huvudrollen i
Ichiffonjéns gömmorfinnerhon ting som väcker tankar ochfunderingar. Idessspårstärks gamla vänskapsband,och nyaväxer fram. Svea upptäcker att livet fortfarande haräventyr, vänskap,spänningoch överraskningari beredskap. borvid havet idennapåytan lite sömnigaort. något som verkar varaett mysterium.
