9789163731051

S P Ä N N I N G S R O M A N

Grannflickan Fรถrfattare: Ann Olerot Foto: Tom Sundh, www.profoqus.se Omslag: Maria Falegรฅrd, www.smartdesign.se Tryck: Elanders Sverige, 2013 ISBN 978-91-637-3105-1

2

Grannflickan Ann Olerot

3

Kapitel 1

Röken sökte sig svepande upp mot skyn som en svart dimma. Sandra hukade sig över instrumentbrädan i bilen för att se var röken kom ifrån.

Hon var på väg hem från sitt sjuksköterskejobb på sjukhuset i Falköping. Det hade varit ont om folk på kvällen, så hon hade jobbat över.

När hon svängde av i rondellen, hörde hon brandbilar bakom sig. Hon körde in till sidan för att släppa förbi dem. Även ambulansen kom körandes i full fart med blåljus och sirener. Hon undrade varifrån röken kom?

När hon kom till parkeringsplatsen som kallas Hästbacken, svängde hon av till vänster in mot staden förbi kyrkogården. Förr i tiden användes den nuvarande parkeringsplatsen till djurmarknad, där man kunde köpa och sälja grisar. Då kallades Hästbacken för Gresabacken. Försäljningen av hästar befann sig ett stenkast därifrån, bakom polishuset.

På senare tid har Gresabacken döpts till Hästbacken. Parkeringen är skyltad med djur, som påminner om vad den användes till. Runt kyrkogården står stora lummiga lindar, som nu glesnade inför vintern. Hösten hade anlänt och vintern var på väg med stormsteg.

På andra sidan gatan låg polishuset och försäkringskassan i samma stora röda tegelhus. Röken kom allt närmre, och Sandra kände sig illa till mods. Det började sticka i näsan, ju närmre hon kom. Hon stängde av AC:n i bilen. Det kom ifrån hennes gata såg det ut som. Tänk om hon kände någon där det brann? Hjärtat klappade hårdare och hon kände handsvetten pärla sig i handflatorna. Hon gasade på. Rökmolnen hopade sig och spred ut sig över kvarteret som en mörk vålnad. Hon försökte svänga in på Sigurd Kochsgatan, men en polis dirigerade om all trafik.

Hon vevade ner fönstret för att prata med honom. ”Var brinner det någonstans? Vilken adress är det?” frågade Sandra nervöst.

Polisen skakade på huvudet och pekade på den väg han ville att hon 5

skulle köra. ”Jag kan inte svara på vart det är. Du får höra med poliserna längre fram.” ”Men jag bor på den här gatan. Jag måste veta var det kommer ifrån”, sa Sandra nervöst. ”Tyvärr, jag vet inte vilket nummer det är. Du måste flytta på dig nu”, sa polisen i vänlig men bestämd ton.

Sandra gjorde en rivstart med sin gamla guldfärgade Toyota Carina och svängde av vid en sidogata, för att parkera lite längre fram. Hon klev ut ur bilen och småsprang mot elden. Himlen täcktes av den svarta tunga röken. Den kom svävande som en lång slöja över himlen. Ju närmare branden hon kom, desto fortare klappade hjärtat. Hon kände på sig att det var något som var fel. Polisen hade spärrat av med avspärrningsband runt huset och även längre bort på gatan för att inte allmänheten skulle gå för nära. Sandra sprang runt husknuten på ett gammalt grått hyreshus, då såg hon att det var hennes hus som brann.

Eldsflammorna slickade sig upp på husväggarna och det sprakade när träet brann. Det luktade sot och sur rök. Det stack i näsan och ögonen på henne. ”Leon”, skrek hon. ”Leon, var är du?”.

Hon sprang fram mot huset så fort hon bara kunde. Polisen höll fortfarande på att spärra av runt huset, så att brandmännen kunde jobba ifred. Sandra såg sig runt omkring för att se sin son någonstans i mängden av folk. Hjärtat rusade och hon sprang runt ibland dem som stod där, för att hitta sin son och sin man. Hon sprang runt i folkmassan och vände på alla barn som stod och tittade på. Barnen tittade förvånat på henne. Sandra sprang fram till polismannen som stod i närheten av avspärrningen. ”Jag bor här. Du måste släppa igenom mig.” Sandra bönade och bad till polisen. Hjärtat pumpade snabbt och hon kunde inte stå stilla. ”Tyvärr kommer du inte igenom här.”

Polismannen hade fullt sjå att hålla tillbaka henne. Sandra försökte 6

att pressa sig framåt förbi polismannen. Polisen nickade åt en kollega som kom och hjälpte till att mota henne. ”Ta det lugnt nu”, sa han i en lugn ton. ”Vi vet inte om det var någon kvar i huset. Du måste lugna ner dig nu. Vi löser ingenting genom att du hetsar upp dig. Ta ett djupt andetag nu.” ”Det var väl ingen kvar i huset?” Sandra bönade och bad i sitt huvud att han skulle kunna säga att Leon och Henrik var oskadda. Tankarna snurrade runt i huvudet. Hon kände sig yr och förvirrad. Hon måste bara få veta. Värmen från elden var brännande het. Hon drog händerna genom sitt ljusa långa hår, som klibbade sig fast i nacken och tinningarna. ”Det är för tidigt att säga än. Vänta här så ska jag hitta ett polisbefäl som kan hjälpa dig.” Han vände sig om för att prata i radion. ”Vad heter du?” frågade han Sandra. ”Sandra Persson, och jag bor här med min man Henrik och min son Leon. Han är bara fem år. Fem år! Hur ska han veta vad han ska göra om det börjar brinna? Herre Gud, jag måste veta om de är okej. Snälla du! Du måste släppa förbi mig.”

Polismannen tog några steg åt sidan för att inte Sandra skulle höra vad han sa.

Klockan var nu elva på kvällen, och Sandra förstod att de måste varit hemma när det började brinna. De brukade aldrig ge sig iväg efter klockan sju, eftersom Leon brukade gå och lägga sig då.

Det var bara undantag om det var helg och de var bortbjudna. Hon såg Gunilla Pettersson, en av hennes grannar som stod på andra sidan gatan. Hon hade en svart joggingdress på sig. Över hade hon tagit på sig en grön vinterjacka. Cigaretten hade hon i munnen som vanligt, hängandes i ena mungipan. Sandra sprang fram till henne. ”Vad har hänt?” undrade Sandra. ”Jag vet faktiskt inte. Polisen kom in och sa att vi måste evakuera, ifall branden skulle sprida sig. Det är ju en gammal kåk, och det brinner mycket i gamla träkåkar. Husen står rätt tätt i det här området. Det 7

blir ju mycket rök också. Den kan visst vara farlig. Så mycket ni hade renoverat också. Vad synd. Jag hoppas verkligen att det inte sprider sig till vårt hus”, sa hon. Hon tittade på Sandra och kom på vad hon hade sagt, så hon la till: ”Det var verkligen tråkigt det här.”

Sandra lyssnade egentligen inte på vad hon sa. Hon var fullt fokuserad på att hitta Leon och Henrik. ”Har du sett Leon eller Henrik? Säg att du har det!” frågade hon sina grannar som bodde mittemot dem. De stod på trottoaren och beskådade branden. Hon sökte deras blickar, i hopp om att få något svar. ”Nej, det har jag faktiskt inte gjort. De borde väl vara i närheten”, svarade Sara, en yngre tjej i 20-årsåldern. Sara pratade lugnt och trodde inte alls att det hade hänt något.

Sandra sprang fram till den långa polismannen hon pratade med innan. ”Snälla, ni måste säga vad ni vet. Ni har inte pratat med honom som bor i huset?” ”Nej, tyvärr! Vi försöker få en bild av vad som har hänt här. Om du går bort till polisen med grått hår där. Anders heter han. Han kan ha fler upplysningar till dig. Det är han som har befälet här.”

Sandra nickade och sprang bort till den andra polisen. ”Har ni hittat dem?” sa Sandra med gråten i halsen. ”Säg att du har hittat dem?” Hon drog i hans jacka. ”Det var du som bodde här ja. Nej, det verkar inte som brandmännen har hittat något. Det var inne några rökdykare förut, men nu har det brunnit för mycket det sista. De vågar inte vara inne i elden när det brinner så pass mycket. Vi får hoppas på det bästa.” ”Hoppas på det bästa!” utbrast Sandra och kippade efter luft.

Sandra vände sig om för att titta på folksamlingen som stod bakom polisavspärrningen. Alla stod med stora ögon och såg på när huset stod i brand. Stora flammor svepte runt hela huset. Det fanns inte en chans att gå in längre. Hela huset var övertänt, och vissa delar av huset bör8

jade falla isär. Det knakade och sprakade om vartannat. Brandmännen stod och sprutade vatten från olika håll av huset. Det kanske gick att rädda en liten del av det. De stod och skrek och gestikulerade till varandra för att kunna kommunicera i den höga ljudnivån som blev av släckningsarbetet. Sandras blick sökte desperat efter Henrik och Leons ansikte någonstans i närheten. ”Leon … Henrik … ” Hon skrek i förtvivlan, men elden överröstade henne.

Blicken flackade över folksamlingen som stod i närheten. Hon såg i deras ansikten att de tyckte synd om henne. Var och varannan gav några tröstande ord. ”Det var verkligen synd.” ”Stackars Sandra.”

Sandra försökte att inte lyssna på dem, utan försökte fokusera på att hitta Henrik och Leon.

Ambulanspersonal kom fram och la en filt om henne. Hon kände armar runt sig, som förde henne i riktning mot stenmuren. ”Här. Kom och sätt dig lite.” Det var en äldre dam med djup röst som manade henne att sitta ned. De gulgröna kläderna satt alltför tight på hennes fylliga kropp. Knapparna stretade runt brösten. Det såg ut som om hon inte kunde röra sig. Hon tittade med vänliga ögon på Sandra. ”De kanske är i säkerhet. Det vet du inte”, sa hon med en lugn och vänlig röst. ”Jag heter Camilla.”. ”Om han har åkt någonstans borde han ha ringt. Eller hur?” sa Sandra rätt ut, men fick inget svar. Just ovetskapen om Henrik och Leon var oskadda, gjorde att det kröp i kroppen på henne. ”Han borde ha ringt”, sa hon igen med en irriterad röst. ”Jag måste ringa.”

Camilla svarade inte, men var i närheten av henne. Hon gick omkring och plockade fram saker ur bilen, men var noga med att vara i närheten.

Brandmännen började få kontroll på branden, och det såg inte ut som om den skulle sprida sig längre. Den svarta dimman började skingra sig. Hon kunde se på dem att de jobbade lugnare nu.

9

Vid avspärrningslinjen som polisen hade gjort, stod en flicka med korpsvart hår. Sandra kände igen henne. Det var grannflickan som bodde i det fallfärdiga gråmålade huset. Elin var det hon hette. Hon stirrade rakt fram med sina mörka ögon. Sandra kunde se hur det glittrade i hennes ögon, av reflektionerna från elden. Sandra såg inte Leon där heller. Hon började leta efter sin mobiltelefon i väskan. Hon borde ringt mycket tidigare. Då kanske hon inte hade behövt vara så nervös. Hon rev runt bland alla papper, pennor, kvitton och cerat för att hitta sin mobiltelefon. Hon svor samtidigt som hon rev runt i väskan. ”Varför är det så mycket grejor i väskan?” mumlade hon med gråten i halsen.

Hon letade frenetiskt. Äntligen fick hon upp mobiltelefonen och ringde Henrik. ”Abonnenten du söker, går inte att nå för tillfället … ” Sandra la på luren och ringde sin pappa Rolf. Det var Barbro, Rolfs sambo, som svarade. Rolf hade äntligen hittat någon efter att Sandras mamma gått bort för många år sedan i cancer. Både Sandra och hennes bror tyckte att det var roligt att han äntligen hittat någon att dela vardagen med. ”Hallå!” sa Barbro glatt. ”Hej! Jag måste få prata med pappa snabbt. Är han där?”

Barbro var sävlig och gjorde sig ingen brådska. ”Jo, han sitter i köket. Jag går dit.” ”Kan du snabba dig lite tror du?” Sandra pratade med gråten i halsen. ”Har det hänt något? Du brukar väl aldrig ringa så här sent?” undrade Barbro lugnt.¨ ”Ja, vad tror du? Mitt hus brinner. Kan jag få prata med pappa nu.

Nuu!” Hon höjde rösten, för att den inte skulle spricka. Hon var tvungen att behålla sitt lugn. Hon kunde inte bryta ihop nu. Det fick inte hända. ”Men kära hjärtanes då.” Hon sträckte över luren till Rolf som såg lite frågande ut. ”Sandra, är det du?”

10

”Henrik och Leon är inte hos dig eller?” Sandra önskade förtvivlat att han skulle ha det rätta svaret. ”Nej, skulle de vara det så sent?” ”Vårt hus brinner pappa. Du måste komma hit!” skrek Sandra i luren.

Rolf slängde sig ur köksstolen med telefonen i handen. ”Men vad är det du säger? Jag kommer med en gång. Är inte Henrik där?” ”Nej, pappa. De är inte här.” Hon snyftade. ”De är inte här, pappa.”

Sandra lät handen glida ner längs sidan.

Rolf tog snabbt på sig skorna och ryckte ner jackan från klädhängaren. Barbro gick tätt efter honom, och ställde fråga på fråga. ”Men vad är det som har hänt Rolf? Ska jag följa med?” ”Nej, stanna hemma om någon ringer. Jag hör av mig senare”, svarade han stressat.

Barbro stod som ett frågetecken och suckade, men sa ingenting mer.

Rolf gjorde en rivstart med Barbros röda Volvo som stod utanför huset.

Sanningen började smyga sig på Sandra, men hon slutade inte att hoppas. Inte förrän det fanns bevis, skulle hon tro att det värsta hade hänt. När hon lagt på luren, ringde hon Henriks mobiltelefon igen. ”Abonnenten du söker går inte att nå för tillfället … ” Sandra tryckte av telefonen och ringde igen. Samma svar. ”Men svara då för sjutton. Du får inte göra så här mot mig Henrik.

Hör du det!” skrek hon till telefonen. Hon prövade gång på gång att ringa.

Polismannen som jobbade som befäl kom fram till Sandra. Han såg att hon var på väg att bryta ihop. ”Åk du med ambulansen, så hör jag av mig när jag vet någonting”, sa han vänligt.

Sandra skakade på huvudet. Hon tänkte inte gå någonstans. Aldrig i livet! ”Har du ringt någon då?” undrade polisbefälet. ”Ja”, svarade Sandra kort.

11

”Stanna här med ambulanspersonalen, så någon är med dig hela tiden. Jag kan ta din mans telefonnummer så ska vi fortsätta att ringa också.”

Polisen tog fram papper och penna. Sandra letade fram telefonnumret och visade polisen med darrande händer. Han nickade. ”Vi kan försöka att lokalisera den. Är den i bruk, så brukar vi hitta den. Okej?”

Han försökte lugna Sandra så mycket som möjligt. Sandra nickade bara.

Mörkret kom allt närmre och det blev allt svårare att se när branden började lugna ner sig. Det glödde fortfarande. Åskådarna som hade stått och tittat på, började lämna skådespelet och gick in i sina hus och lägenheter igen. Husen runt omkring hade klarat sig och det var ingen risk för spridning längre. Sandra satt hopsjunken på stenmuren och väntade. Hennes pappa dök upp och sprang fram till henne. ”Vad i alla sina dagar har hänt?” ”Jag vet inte. Jag vet inte.” Sandra stirrade rätt fram. Rolf kramade om henne. ”Du måste hjälpa mig pappa. Ser du! Mitt hus!” Hon skrek rätt ut.

Kroppen skakade och hon höll sig för magen. Värmen hettade fortfarande i ansiktet på henne och hon var röd och svettig i hela ansiktet.

Sandra visste inte vad hon skulle ta sig till. Vad var det egentligen som hade hänt? Rolf ställde sig tyst och bara stirrade på huset. Han kippade efter andan. Han kände sig överrumplad och panikslagen men försökte hålla sig lugn för Sandras skull. ”Vi får fortfarande hoppas Sandra. Du måste vara stark nu. Vet de ingenting än?” sa Rolf lite tyst. ”Nej”, svarade Sandra kort. ”De vill inte säga någonting.”

Rolf gick fram till polisbefälet och pratade. Hon såg att hennes pappa försökte få fram något men polisen skakade på huvudet. Röklukten trängde sig in i kläderna och i håret. En frän sotig och sur doft. Precis som när man har grillat på sommaren och hällt vatten över kolet för att få elden att slockna. Klockan passerade ett på natten och det stod bara 12

ett fåtal personer kvar. De samtalade tyst, pekade och skakade samtidigt på sina huvuden. ”Vi åker hem till mig”, sa Rolf lugnt. ”Polisen har mitt telefonnummer. Vi kan ingenting annat göra än att vänta.”

Han tog tag i Sandras arm och ledde henne bort mot bilen. Han fick ögonkontakt med polisbefälet och de nickade till varandra. Motvilligt gick Sandra med. Brandmännen stod fortfarande och sprutade vatten på huset, men arbetade i ett lugnare tempo. Sandra sneglade bakåt hela tiden de gick mot bilen. Rolf föste henne framåt för att få med henne. ”Jag kan inte gå härifrån pappa. Det måste du förstå.” Hon slappnade av i kroppen för att göra sig tyngre och streta emot. ”Du måste ta dig samman Sandra! Här gör du ingen nytta. Polisen hör av sig. Jag har fått deras nummer också, ifall Henrik skulle höra av sig. Eller om vi har några frågor. Låt polisen jobba nu, så får vi veta sedan. Förhoppningsvis kan polisen lokalisera mobiltelefonen.”

Rolf la handen runt Sandra och tryckte hennes axel mot sitt bröst.

Sandra nickade och följde motvilligt med, men vände sig om hela vägen till bilen. Hennes hem hade brunnit ner. Det var som värsta mardrömmen. Hon längtade efter Leon så att det värkte i hela bröstet. Hon blundade och kunde se honom framför sig när han sprang omkring och busade. Hans guldlockar som flög omkring i vinden. Hon tog ett djupt andetag. Längtan efter att ha honom i knäet och smeka hans lena kinder, krama honom och känna hans söta doft, värmde hennes huttrande kropp. De kanske var hos hennes bror? Hon tog upp sin telefon och ringde till sin bror Rickard och förklarade vad som hade hänt. ”Nej, jag har inte sett till dem. Har du prövat hos grannarna?” ”Ja, det har jag. Var är de då?”, fortsatte Sandra med förtvivlan i rösten. ”Jag kommer direkt”, sa Rickard. ”Jag åker med pappa nu. Jag kan höra av mig så fort jag vet någonting. Hör av dig om du hör någonting du också!” ”Men det är klart att jag gör. Vi tänker på dig. Håll modet uppe nu.”

13

De la på luren och Sandra tittade ut genom bilfönstret. Hon grimaserade av förtvivlan. ”Var är de pappa? Jag är så hjälplös. Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Vad har Leon och Henrik gjort för att förtjäna det här?” ”Vi får inte ge upp hoppet nu. Det är det sista vi gör. Hör du det?”

Rolf pratade med gråt i rösten han också, men försökte hålla kvar vid hoppet. Han la sin ena hand på Sandras. Sandra tittade på honom och nickade. Hon visste att hon måste vara stark. I tystnad körde de hem till Rolf och Barbros hus som låg på Mössebergs sluttning, alldeles intill slalombacken. Huset var byggt med mörkbrunt tegel och omgavs av stora lummiga buskar.

Sandra kände sig orolig i hela kroppen. Hon frös, trots att hon hade stått framför det brinnande huset en lång tid. Var var Henrik? Hade han gett sig iväg utan att säga något?

Sandra, Rolf och Barbro satte sig i soffan utan att säga ett ord till varandra, för att vänta på ett svar. Rolf la tröstande sin hand på Sandras. Hon var iskall om händerna. Rolf kramade hennes hand, men fick inget gensvar. Sandra hade kurat upp i soffan och lagt hakan på knäna.

Hon kramade armarna runt benen. Hon såg förtvivlad ut och rynkade pannan. Det skulle bli en lång natt av väntan.

14

En sen höstkväll är Sandra på väg hem från jobbet i Falköping. Himlen färgas svart av aska och när hon närmar sig Sigurd Kochsgatan inser hon att eldsflammorna kommer från hennes hus.

Desperat försöker hon hitta sin man och sitt barn bland folkmassorna som hopat sig framför huset. Sandra grips av panik och befarar att det värsta har hänt hennes familj.

Ett par dagar senare blir Sandra överfallen och polisen inser att det finns ett hot mot henne. Julian Eriksson och hans Falköpingskollegor jobbar febrilt med att lösa fallet. Samtidigt sker mord som kan ha samband med branden.

Snart får de flera misstänkta personer som på något sätt är kopplade till huset före branden och husets förra ägare Ulla och Tore.

Ann Olerot, född 1974, är uppvuxen och bor i Falköping, där debutromanen utspelar sig.

ISBN 91-637-3105-1

9 789163 731051

Bakom en gardin i grannhuset, står en liten flicka på andra våning, som längtar efter att komma bort från verkligheten. Vet hon något som Julian och hans kollegor inte vet?