9789175451435

kapitel 2

En trött fyrtioåring Omklädningsrummet vid Bellevue ip är nedgånget och luktar mögel. Jag är i färd med att byta om för en match i Stockenligan, den fotbollsserie för journalister som på den här tiden finns i huvudstaden. Lag från olika tidningar möter varan­dra. Matcherna går på förmiddagarna vilket passar mig som jobbar kväll.

Men annars är produktionstrycket inte högre än att man kan glida iväg någon timme för att representera sin tidning på fotbollsplanen. Webben med sin ständiga deadline existerar ännu inte.

Fotografen Bo Schreiber kliver in genom trädörren och slänger sin väska på golvet. Han ser upphetsad ut.

– Du och jag ska åka till Berlin, säger han. Det börjar visst hända saker där.

Dagen innan var jag inkallad av chefredaktör Thorbjörn Larsson till hans slitna tjänsterum i de klassiska tidningskvarteren i Klara där jag har jobbat i nästan precis tre år. Det hade blivit en stol ledig på utrikesredaktionen. Han erbjöd mig jobbet.

Jag blev glad men tvekar ändå. Utrikesredaktörens jobb består traditionellt av att sitta vid desken och gå igenom nyhetstelegrammen samt ha kontakt med korrespondenter och frilansmedarbetare. Jag vill själv vara ute och resa och skriva. V ­ ilket jag meddelade Larsson.

37

den döende kommunismen

– En och annan resa kan det nog bli, svarade han kryptiskt.

Men du får räkna med att sitta en hel del vid nyhets­desken.

Jag bad att få betänketid till nästa dag. Efter Schreibers besked om Berlinresan försvinner min tvekan. Jag tackar ja till jobbet.

Redan nästa eftermiddag sitter vi på planet till Berlin. Vi landar i Västberlin. Ett av få ställen som man som utländsk journalist kan ta sig från Västberlin till öst är via gränsövergången Checkpoint Charlie. Bara själva namnet har för mig ett mytiskt skimmer. Jag har slukat många av John Le Carrés böcker om spionen George Smiley med nagelbitande detaljerade beskrivningar om hur han passerade denna järnridå. Kalla krigets frontlinje.

Checkpoint Charlie ligger i den amerikanska zonen. Vi tar en hyrbil dit. På vägen stannar vi vid en bank och växlar till oss östtyska mark. Dessa får man egentligen inte föra in i landet eftersom kommunistregimen är i stort behov av västvaluta.

Gränsposteringen ligger mitt i ett bostadsområde. Stämningen är väldigt speciell. Lite ödesmättad och farlig. En amerikansk stridsvagn står placerad längs den smala gatan. När vi passerat den amerikanska gränskuren vidgar sig området och blir mycket bredare. Här finns flera filer i båda riktningarna för bilar som ska passera ut och in. Jag konstaterar snart att det behövs trots att det inte är många bilar i kö före oss.

Att passera in i DDR är ingen snabb affär.

De östtyska passkontrollanterna rör inte en min. Ett av stenansiktena granskar mitt pass. Han bläddrar noga igenom alla sidor och granskar mig gång på gång. Han säger inte ett ord.

Två andra uniformerade vakter börjar undersöka vår bil.

Vi fick plocka ut alla väskor. De vandrar runt bilen med långa metallstavar med en spegel fastsatt i ena änden. Med dessa undersöker de bilens underrede. Jag vet inte vad de tror att vi har tänkt smuggla in till Östtyskland.

Mina östtyska mark skaver i mina skor. Jag har lagt dem innan­för strumporna. Jag svettas en aning.

38

en trött fyrtioåring

Till slut kan vi köra ut på andra sidan.

Det känns direkt som om vi kommer till en annan värld.

Färre bilar. Få butiker. Ödsligt.

Jag är glad att jag redan varit här och är mentalt förberedd.

Uppdraget är att bevaka 40-årsfirandet av DDR:s tillblivelse.

Ett viktigt tillfälle för regimen att trumma upp patriotismen bland medborgarna och ännu en gång inskärpa hur överlägset det kommunistiska systemet är jämfört med kapitalismen.

Normalt är det här inget Aftonbladet skulle bevaka. Men den senaste månaden har det börjat hända saker i Östtyskland.

En våg av östtyskar har flytt från DDR via Ungern som tillfälligt öppnat gränsen mot Österrike. Samtidigt har grupper av oppositionella bildats som lockat vanliga östtyskar att ge sig ut på gatorna och demonstrera. Än så länge har regimen ett fast grepp om händelserna, men för första gången sedan Berlinmuren byggdes verkar det annars så stabila DDR svikta en aning.

Första kvällen kör vi mot Prenzlauer Berg och parkerar en bit från Getsemanekyrkan. Vi har fått uppgifter om att människor som är mot regimen har kyrkan som samlingspunkt. Klockan är halv sju på kvällen och det är redan kolsvart ute. När vi går fram mot kyrkan dyker en uniformerad polis upp från ingenstans och genskjuter oss.

– Ni är inte önskade här, säger han barskt. Vi vet nog vad ni vill.

Vi står mindre än 50 meter från ingången. Polismannen spänner ögonen i mig. Axlarna är breda och nacken spänd. Bo Schreiber försöker diskret göra sina kameror osynliga.

Ett hav av stearinljus lyser upp kyrkporten. Lågorna fladdrar i kvällsbrisen. En banderoll ovanför ingången meddelar att här pågår en nattvaka för människor som förlorat sin frihet.

En hänsyftning på det trettiotal medborgarrättskämpar som sedan i juni sitter fängslade runt om i DDR för att ha organiserat demonstrationer och protestmöten.

39

den döende kommunismen

– Varför kan vi inte få gå in i kyrkan, frågar jag polismannen. Vi är trots allt officiellt inbjudna av staten och har östtyska presskort.

– Ni är inte önskade, upprepar han med illa dold irritation.

Försvinn annars …

Hotet hänger kvar i luften medan han går över gatan för att hämta förstärkning. Han kommer tillbaka med en uniformerad kollega och en civil i jeans och vit jacka. En av dem granskar våra östtyska presskort. Han studerar länge den tomma baksidan innan han avkunnar sin dom.

– De inne i kyrkan är statens fiender. De ägnar sig åt verksamhet som strider mot författningen och socialismen. Därför får ni inte rapportera om det.

Den civilklädde blandar sig i samtalet och gör klart att vi inte får ta några bilder utanför kyrkan heller. Om vi inte försvinner bums så kan det hända otrevliga saker.

Att argumentera vidare känns dumdristigt och utsiktslöst.

Vi lämnar poliserna och gör oss beredda att gå tillbaka till hotellet när en äldre man som följt polisens uppläxning av oss kommer fram. Med låg röst berättar han att det finns en annan ingång på andra sidan som polisen inte bevakar.

Eftersom vi har ögonen på oss bestämmer vi oss för att komma tillbaka senare på kvällen. När vi gör det lyckas vi obemärkt smyga in i kyrkan. Överallt brinner stearinljus och värmeljus. Kyrkan är nästan tom. De flesta har gått hem. De som är kvar är rädda och ovilliga att prata med utländska journalister.

Oppositionen i DDR är relativt färsk. Fortfarande har regimen landet i ett fast grepp tack vare sin gigantiska övervaknings- och kontrollapparat. Utsikten att de som protesterar ska lyckas åstadkomma någon förändring känns vid den tidpunkten som mycket liten.

Vi har ackrediterat oss till 40-årsfestligheterna som ska hållas i Palast der Republik, en pampig byggnad i kopparfärgad 40

en trött fyrtioåring

plåt med det östtyska emblemet med hammaren och passaren i jätteupplaga ovanför entrén. Jag har till och med fått en snygg inbjudan med guldfärgade bokstäver.

Redan samma morgon känns det att någonting är fel.

Myndigheterna har satt upp avspärrningar längs kortegevägen som de höga partifunktionärerna och de utländska gästerna ska färdas på. De få människorna som samlats där viftar trött med sina DDR-vimplar.

Från våra rumsfönster högt upp i Hotel Stadt Berlin ser det väldigt glest och ödsligt ut.

Hotellet ser flott ut på utsidan men inuti är det rätt nedgånget. När jag drar ut min säng från väggen för att komma åt telefonjacket ligger månaders lager av damm tjockt på heltäckningsmattan.

Eftersom det här är före Internets tid är enda chansen att få hem text och bilder via telefonledningen. Det finns två sätt.

Antingen har man med sig ett par ”gummimuffar” som man sätter luren i innan man ringer upp en dator på hemmaredaktionen varefter artikeln överförs. Alternativet är att öppna telefonjacket, dra ut kablarna och skala bort isoleringen. Därefter fästs två klämmor runt de blottade ledningarna. Det är metoden jag brukar använda och den jag tillämpar i Berlin. Signalen blir mycket bättre med mindre risk för avbrott. Men det gäller att skala försiktigt så att ledningen inte går av. För ändamålet har jag oftast med mig en schweizisk armékniv.

När det är dags för avfärd monterar jag tillbaka telefonjacket och förhoppningsvis har inte hotellets personal märkt något.

Kvällen innan har vi lämnat vår artikel från konfrontationen med polisen vid Getsemanekyrkan. Vi är lite oroliga att det kan få följder för vår fortsatta vistelse ifall någon hemma rapporterar detta till Östberlin. Oron stegras en aning när det börjar knäppa konstigt i telefonen varje gång jag lyfter luren. Vi misstänker genast att det är den tyska säkerhetspolisen, Stasi, som avlyssnar våra telefoner.

41

den döende kommunismen

En aning lugnande känns det att vi säkert inte är ensamma om detta. Hotel Stadt Berlin är fullt av utländska journalister.

Hur som helst har vi inga problem att sent på eftermiddagen ta oss in på Palast der Republik där det högtidliga firandet ska hållas. Palatset tjänstgör som kommunistpartiet SED:s festlokal. Ett jättelikt Folkets hus. Byggnaden ligger på bekvämt gångavstånd från vårt hotell, precis bakom Alexanderplatz.

Gatorna har nu fyllts med människor. De flesta verkar ha kommit i hopp om att få en glimt av Rysslands ledare Michail Gorbatjov. Här och var hörs talkörer: – Gorbi! Gorbi! Gorbi!

Finns det en stjärna här är det Gorbatjov och definitivt inte landets egen ledare Erich Honecker.

De vanliga medborgarna är inte välkomna på firandet. Det här är partitoppens och de trogna kommunistkadrernas fest.

Inbjudna är också alla de viktigaste kommunistledarna i världen.

Vi sitter högt upp på åhörarläktaren inne på Palast der Republik och blickar ner på dignitärerna. Polens ledare Wojciech Jaruzelski är lätt att känna igen i sina mörka solglasögon som han ständigt bär. Jag ser också Rumäniens diktator Nicolae Ceauşescu och givetvis Michail Gorbatjov. Totalt finns delegationer från 72 länder närvarande.

Alldeles innan talen ska börja springer jag till toaletten. På väg tillbaka uppför den breda trappan stöter jag nästan ihop med Katarina Witt, konståkare och en av Östtysklands största idrottsstjärnor. Hon är uppenbarligen sent ute och tar trappstegen i snabba språng. Hon känns som en udda fågel på flera sätt. Hon är kvinna i en publik som annars domineras av män.

De förhållandevis få andra närvarande kvinnorna är betydligt äldre och oftast hustru till någon dignitär.

Firandet är en stel och väldigt formell tillställning. Talarna avlöser varandra, och de har inte precis blivit coachade av en ståuppkomiker. Det är inte lätt att hålla koncentrationen.

42

en trött fyrtioåring

Här inne märks inget av det folkliga missnöje som vi såg ute på gatorna. Fast jag får syn på Katarina Witt på hedersläktaren och noterar att hon nästan aldrig applåderar i de uppgjorda konstpauser i talen då alla andra pliktskyldigt men utan någon större entusiasm klappar händerna. Witts händer ligger stilla i knäet.

Vi sitter alla och väntar med spänning på Gorbatjovs tal. Ska han på något sätt beröra det begynnande folkliga upproret i DDR? Till en början säger han ingenting om saken. Först i slutet av talet tar han i någon mån bladet från munnen.

– Vi vet hur intresserade folk i DDR är av vår radikala omställning, säger Gorbatjov och lutar sig avspänt mot talarstolen. Omställningen är ett svårt arbete som kräver moralisk kraft men den är livsnödvändig. Vi är övertygade om att den för vårt land mot nya stordåd och utvecklar socialismen.

Mer än så blir det inte. De få meningarna är Gorbatjovs sätt att offentligt tillrättavisa Erich Honecker: Gör som vi, så får ni stopp på flykten till väst. Även om tillrättavisningen inte är särskilt skarp är det ändå en tydlig signal, även till omvärlden, att Moskva inte odelat tar avstånd från den östtyska oppositionen. Orden ingjuter nytt mod hos många oppositionella som tvivlar på om de är starka nog att avgå med segern.

Ett fackeltåg med medlemmar i FDJ, kommunistpartiets ungdomsorganisation, försöker få liv i festen men det vill sig inte riktigt. Klockan åtta på kvällen ligger Östberlins gator åter öde. Krogarna är nästan tomma. Festen har kommit av sig.

Kommunistpartiet var säkert ändå ganska nöjt. Firandet hade avlöpt utan några allvarliga incidenter som kunde ha försatt ledningen i en pinsam situation gentemot sina socialistiska broderländer.

Så här efteråt kan man undra hur många av kommunistledarna som då insåg att deras dagar var räknade. Förstod 43

den döende kommunismen

Ceauşescu att han skulle störtas mindre än tre månader senare?

Begrep Tjeckoslovakiens Miloš Jakeš att han bara hade en och en halv månad kvar vid makten?

I nästa dags specialutgåva av partiorganet Neues Deutschland med anledning av 40-årsfirandet fanns inte tillstymmelse till reflektion eller tveksamhet. Här var det den nästan komiskt överdrivna propagandan som gällde.

Tidningens förstasida dominerades av en panoramabild med Erich Honecker i talarstolen med övriga dignitärer sittande bakom honom på båda sidor. Ovanför dem hängde årtalen 1949 och 1989 med DDR:s statssymbol i mitten.

Huvudrubriken löd: ”Utvecklingen i Tyska Demokratiska Republiken kommer även i framtiden att vara hela folkets verk.” Därefter hade några av citaten från Honeckers tal lyfts fram. Ett av dem löd: ”DDR är i dag en grundpelare för stabilitet och säkerhet i Europa.”

Gorbatjov citerades bara då han gratulerade DDR på 40-årsdagen. På insidan fanns Honeckers och Gorbatjovs tal i sin helhet. De enda bilderna föreställde Honecker när han hälsade på olika kommunistledare: Jaruzelski, Gorbatjov, Ceauşescu, Jakeš.

Tidningen publicerade också en namnlista på alla närvarande ledare. Från Vänsterpartiet kommunisterna i Sverige, nuvarande Vänsterpartiet, deltog Bertil Måbrink. Från det svenska kommunistiska utbrytarpartiet AKP fanns partiledaren Rolf Hagel närvarande.

Gorbatjov var kvar även under lördagen för att kunna träffa Honecker mellan fyra ögon. Av den östtyska nyhetsbyrån ADN:s rapportering framgår tydligt att de båda herrarna är högst oense om utvecklingen. Gorbatjov redogjorde för detaljerna i sin reformpolitik och påpekade att man ständigt ställs inför nya utmaningar i livet och att det gäller att handla i tid.

– Den som handlar för sent kan få sota för det, sa Gorbatjov i en nödtorftigt kamouflerad varning till Honecker.

44

en trött fyrtioåring

Full av självförtroende lät sig den 77-årige Honecker inte påverkas av sin celebra gäst. Han hoppades att Gorbatjov skulle lyckas med sina reformer på hemmaplan men uteslöt samtidigt att DDR skulle försöka sig på något liknande.

Att Honecker mindre än två veckor senare skulle vara avsatt från sin post fanns inte i hans föreställningsvärld.

Nästa dag tar vi hyrbilen och kör till en prästgård i närheten av Lützen. Via kontakter har jag fått tag på familjen Volkhardt.

De är kyrkvaktmästare för kapellet vid platsen där Gustav II Adolf stupade i dimman 1632.

Jag vet inte hur tjock dimman var då men i den ärtsoppa vi kör fram i på landsvägens hala kullerstenar är det lätt att förstå att man kan bli desorienterad.

Så här i början av oktober 1989 är det fortfarande inte lätt att få vanliga människor att prata öppet om problemen i Östtyskland. De flesta är livrädda för att bli förhörda eller fängslade av Stasi. Familjen Volkhardt känner ett visst skydd av att de i och med kapellet har kopplingar till Sverige. Heinz är redan pen­sionär och hustrun Anna-Maria har bara några år kvar att jobba. Ändå vill de inte uttrycka någon kritik mot regimen. Där­ emot vågar de prata om sina egna vardagsproblem som de delar med många andra DDR-medborgare.

De bedyrar att de inte har någon längtan efter att fly från DDR. Tack vare sin svenskkoppling har de kunnat resa till väst flera gånger men alltid återvänt.

De tycker att de tjänar hyfsat. De kan äta kött i stort sett så ofta de vill. Att få tag på grönsaker som odlas lokalt liksom smör, bröd och mjölk är inga problem.

– Bananer och apelsiner däremot och annan frukt som inte växer här är svår att få tag på, berättar Heinz. När det finns vindruvor i butikerna då blir det kö.

Yngsta dottern Christine serverar kaffe ur tunna porslins45

den döende kommunismen

koppar. Hon bär moderiktiga stentvättade jeans som hon fått i present av en vän i väst.

– Regeringen ser till att maten är billig men i stället är andra konsumtionsvaror väldigt dyra, klagar hon. Efterfrågan är mycket större än tillgången.

Särskilt tydligt är det på bilmarknaden. För att få köpa en ny Trabant, den minimala östtyska folkbilen gjord av pappersarmerad plast, måste man stå i kö i 15 år. Trabanten är tillsammans med den något ”lyxigare” Wartburg i stort sett de enda bilmodeller som tillverkas i landet. Att importera utländska bilar är omöjligt för vanliga östtyskar.

Därför har den märkliga situationen uppstått att en begagnad Trabant är betydligt dyrare än en ny eftersom man slipper stå i kö.

– Många människor har gott om pengar, men det finns helt enkelt inget att köpa för dem, förklarar Anna-Maria Volkhardt.

Just nu är det svårt att få tag på barnmat. Alla hyllor är länsade.

Nästa månad är det något annat som fattas.

Annat låter som klagomål från unga människor i vilken stad som helst. 23-åriga Christine, blivande ekonom, bor fortfarande hemma.

– På fritiden finns inget att göra för ungdomar. I Lützen finns inte en enda biograf. Att gå på restaurang en helg är omöjligt om man inte bokar bord dagar i förväg.

När kaffekopparna är nästan urdruckna kommer vi in på ett mer känsligt ämne, bristen på frihet. Just nu finns inte ett enda land en östtysk kan besöka utan visum. För några dagar sedan stängdes gränsen mot Tjeckoslovakien, östtyskarnas sista andningshål.

Volkhardts berättar upprört att när 15 000 demonstrerade för frihet i Leipzig i måndags stod det inte en rad i lokaltidningen. Men när de slog om till västtysk tv fick de veta vad som hänt.

– För en som har frihet är det omöjligt att föreställa sig käns46

en trött fyrtioåring

lan av att leva inmurad, säger den andra dottern Birgitte som nu kommit hem med sonen Felix.

– Missnöjet bland vanliga människor bara växer. För första gången diskuterar vi öppet med varandra på gatorna. Det finns en spänning i luften. Tidigare har vi förträngt frihetslängtan, men när vi ser att Polen och Sovjetunionen kan förena socialism med större frihet så vill vi också ha det.

När vi tar farväl verkar familjemedlemmarna på en gång upprymda men samtidigt oroliga för att de sagt för mycket. De har tagit en stor risk genom att träffa oss.

I mörkret och dimman fortsätter vi till Leipzig för att bevaka demonstrationerna mot regimen som är planerade till måndagen. Måndagarna har blivit återkommande som demonstrationsdag. Men det faktum att Gorbatjov och andra kommunistledare fortfarande är i landet för 40-årsfirandet gör att oppositionen sammankallar en demonstration redan på lördagskvällen. Man vill ge dem ett budskap och visa att östtyskarna inte längre vill vara de mest lydiga i östblocket.

Bo Schreiber och jag checkar snabbt in på hotellet som den här gången inte bara ser fint ut från utsidan utan verkligen är modernt inne också. Ett par nivåer över normal östtysk standard. Vi får veta att det är resultatet av ett joint venture med Skanska.

Därefter tar vi oss in till centrum.

Det är mycket folk ute på gatorna trots att det duggregnar.

Många står och hänger tillsynes planlöst i gathörnen. Så börjar de samlas i klungor. Innan någon riktigt vet hur det gått till är det några tusen som går i en demonstration. Ropen skallar taktfast mot kvällshimlen.

– Gorbi, Gorbi, Gorbi.

De flesta av dem är ungdomar.

Polisen har laddat upp för bråk. Man tänker minsann inte låta några skräniga ungdomar förstöra 40-årskalaset.

Utan förvarning börjar de längst fram i demonstrationståget 47

den döende kommunismen

att springa. För att inte bli omkullsprungen bakifrån måste jag själv börja småspringa. Bakom oss hör vi polishundarnas skall och klappret av polisstövlar.

I stället för en demonstration är det snart åter grupper av männi­skor som hänger i gathörnen. Avvaktande. Spårvagnarna gnisslar förbi som om allt vore helt normalt.

Jag vänder mig till några av ungdomarna som berättar att de träffas i hemlighet för att organisera protesterna. Sedan sprids orden med mun-mot-mun-metoden.

Jag undrar varför det nästan bara är ungdomar som är med.

– Många äldre vill vara med men de vågar inte, säger en kille i svarta jeans.

Ett ungt par har rest hit från en grannstad bara för att vara med och demonstrera. Deras långa hår är stripigt av regnet. De håller varandra hårt i handen. Killen är 19 år och tjejen ett år yngre. Han studerar. Hon arbetar.

– Vi vill kunna säga vad vi tycker på gatan, på jobbet och i skolan utan att behöva vara rädda för bestraffningar.

Nästan omärkligt och väldigt snabbt förvandlas smågrupperna åter till ett demonstrationståg. Poliserna är inte sena att reagera. Nu kör de fram bussar och vattenkanoner. Folkmassan visslar och ropar: – Vi stannar här! Vi stannar här! Inget våld! Inget våld!

Polisen försöker splittra upp demonstranterna i mindre grupper. Jag drar mig tillsammans med ungdomsparet ut ur den värsta stridslinjen. De skakar på huvudet i avsky när de ser poliser veva med sina batonger.

– De slår till och med små barn tillsammans med sina mammor. Vi vill inte ha våld. Vi vill ha frihet.

Massan börjar sjunga ”Internationalen” precis som under det officiella firandet tidigare under dagen. Jag blir lite perplex och undrar varför.

– Vi vill ha socialism men en annan socialism, förklarar en 48

en trött fyrtioåring

flicka i regnrock och tunna skor. Vi vill inte ha kapitalism. Se på Gorbatjov, han har visat att det går.

Polisen verkar lyckas med sin taktik. Ungdomarna är uppdelade i en rad smågrupper. Känslan är att folk så smått tänker troppa av hemåt. Ändå nöjda med att ha skakat om makten lite grann.

Men så hörs nya slagord från en av huvudgatorna. Ytterligare några tusen demonstranter skrider fram. Längs den nästan groteskt breda gatan Tröndling Ring står polismän i gröna uniformer i dubbla led. Bakom dem militärgröna täckta lastbilar med ännu fler poliser. De bär vita kravallhjälmar. I ena handen håller de en sköld framför sig. I den andra håller de batongen.

Längst fram i demonstrationståget hörs rop: – Ut med Stasi! Ut med Stasi!

Stämningen är hotfull och otäck. Det känns som allvar nu.

Vi vet inte vilka order polisen fått. Hur hårt får de gå fram?

Polismännen rör sig framåt mot demonstranterna medan de samtidigt slår batongerna mot sköldarna. Det låter som stöveltramp från en armé på marsch.

– Vorwärts, ropar polisbefälen. Framåt. Överallt runt mig börjar människor springa. Vi snubblar över varandra. Muren av poliser springer efter med schäferhundarna ryckande i sina koppel. Jag känner pulsen skjuta i höjden och skräcken gripa tag. Jag ser den i andras ansikten också. Inte kan väl polisen börja skjuta mot obeväpnade demonstranter?

Då hörs en dov explosion. Tårgas eller ett varningsskott.

Duggregnet tilltar medan polisen driver oss mot den pampiga järnvägsstationen. Vi är några som inte hinner undan. Jag lutar mig mot stationsbyggnaden och försöker se ut som en oskyldig åskådare.

En storväxt polisman sätter fart mot en ung kille i svart täckjacka bara några meter ifrån mig. Polismannen slår ner honom på den blöta asfalten och ger honom några rapp med batongen 49

den döende kommunismen

mot kroppen. Tillsammans med en annan polis släpar han pojken längs gatan innan de brutalt slänger upp honom över ett räcke och upp i en av lastbilarna.

– Brottslingar! Mördare! ropar några modiga åskådare.

Människor runt mig grips och förs bort. Tillsynes slumpmässigt. Ingen vet vad som kommer att hända med dem.

– Jag hoppas det inte blir som i Kina, säger en demonstrant.

Men jag vet inte hur polisen tänker.

En annan klagar över att partichefen Honecker och de andra i ledningen är för gamla.

– Jag tror inte han förstår hur vi tänker. En 40-åring borde styra landet i stället.

Många demonstranter verkar ha fått nog. De som stannar kvar får smaka på polisens batonger.

Bo Schreiber och jag inser att det är dags att försöka skicka hem vårt unika material. Annars är det risk att även vi blir gripna.

Många tidningar har skrivit om oppositionens gatuprotester, men det finns få bildbevis för dem i internationella medier.

När vi åker tillbaka till hotellet passerar vi rader av arméfordon fulla med soldater. Det är uppenbart att regimen förberett sig för värsta tänkbara scenario. I efterhand får vi veta att Honecker gett militären order att öppna eld mot demonstranterna men att vice partichefen Egon Krenz stoppat det.

Regimen kände sig allvarligt hotad, men Krenz insåg att ett blodbad förmodligen var säkraste sättet att få hela folket emot sig.

Leipzig är kanske den stad i forna DDR som har flest internationella kontakter. Mycket tack vare den årliga handelsmässan. Efter östtyska förhållanden är stadskärnan trevlig och renoverad i ljusa färger.

Med gårdagens konfrontation med den östtyska polisen i färskt minne går Bo Schreiber och jag försiktigt fram när vi tar oss in till stan. Vi låtsas helt enkelt vara turister som strosar 50

en trött fyrtioåring

runt i Leipzigs pittoreska gamla stad. Av gårdagens demonstration syns ingenting.

När vi går in i Nikolaikyrkan försöker vi få det att se ut som om vi hamnat där av ren slump ifall civilklädda poliser försöker stoppa oss. Kyrkan är redan full av människor. Men de har inte kommit för att lyssna på någon högmässa. Hela den högs­ta ledningen för oppositionsgruppen Neues Forum är på plats för att diskutera gårdagens hårda tag från polisen och hur man ska gå vidare.

Kyrkorna är de enda ställena där oppositionen kan samlas utan att polisen griper in. Andra stora lokaler ägs av staten som vägrar hyra ut till organisationer som man anser vara olagliga.

I kyrkorna kan oppositionen hålla sina möten. Ändå är samlingen i högsta grad illegal.

Dagens möte har av förklarliga skäl inte annonserats i några tidningar eller ens i flygblad. I dessa tider är djungeltelegrafen lika effektiv och mindre farlig.

Aldrig tidigare har kyrkbänkarna i Östtyskland varit så välfyllda. Nikolaikyrkan rymmer knappt alla som kommit. Folk packar ihop sig i gångarna. Merparten av dem ser ut att vara mellan 20 och 30 år. Kvinnorna bär stora slitna tröjor och långa kjolar med blommiga mönster. Männen har glesa toviga skägg, halvlångt hår och nötta skinnjackor. Det här är den intellektuella eliten i en av DDR:s största städer som dessutom är en universitetsstad. Kanske är det ingen slump att Leipzig blev oppositionens vagga.

Mötet inleds med en kampsång ackompanjerad av akustisk gitarr. Åhörarna ser allvarliga och sammanbitna ut. De flesta av dem var med under gårdagskvällens våldsamma sammandrabbning. Ryktet säger att ett femtiotal av deras vänner greps och att ännu fler skadades.

– Våra fredliga demonstrationer möttes med brutalt våld, säger en av ledarna i Neues Forum och får ovationer.

När det blivit tyst igen pratar han om massflykten från DDR. 51

den döende kommunismen

Familjer som splittras, gamla som mister sina nära och kära och kollektiven som mister sina arbetskamrater. Samhället är på väg att bryta samman.

– Vad vi behöver för att stoppa flykten är demokratiska parti­ institutioner, rätt att demonstrera, fria medier.

Orden följs av dånande applåder från kyrkbänkarna.

En man som ser ut som en kopia av den regimkritiske poeten Wolf Biermann läser ett öppet brev till partichef Honecker som han anklagar för att göra fredliga ungdomar till brottslingar för att de vill reformera socialismen.

– Du satt själv i fängelse för dina åsikters skull, läser han. Nu väcker glasnost så många nya förhoppningar hos oss som du försöker döda.

Den här gången är det nästan så att kyrktaket lyfter.

Att motståndaren är regimen råder det ingen tvekan om.

Men när diskussionen kommer i gång står det klart att uppfattningarna om hur oppositionen ska jobba är många. Några hävdar att ett demokratiskt DDR måste bygga på socialistisk grund. Andra är mest intresserade av att få stopp på våldet mot demonstranterna. En tredje tycker man ska försöka arbeta inom kommunistpartiet. Reformera det inifrån.

Några går omkring med kavajmärken med texten ”I love Gorbi”. Frispråkigheten är stor trots att alla vet att säkerhets­ polisen har sina informatörer bland publiken.

Michael Arnold är bara 25 år men en av ledarna i Neues Forum. Han studerar egentligen till tandläkare men jobbar nu nästan dygnet runt för ett fritt Östtyskland. Han berättar att 15 000 människor skrivit in sig som medlemmar sedan bildandet för en månad sedan trots att organisationen är illegal.

Han är en aning diffus när det gäller vilka krav Neues Forum egentligen ställer. Gruppen vill vara en plattform för alla som vill ha ett friare DDR. En sak har man dock enats om: – Nästa val i DDR måste ske under FN:s kontroll. I dag är valproceduren rena skämtet.

52

en trött fyrtioåring

Michael Arnold arbetar helt öppet. Polisen vet att han är en av ledarna, men det verkar inte bekymra honom.

– Hittills ingriper polisen väldigt sällan mot oss. De vet var vi finns. De vet vad vi gör men lägger sig inte i. Men vi får vara beredda på hårdare tag längre fram.

Bakom Michaels rygg står dagens ”kollekt” i små glasburkar.

Pengarna behöver Neues Forum för att öppna eget kontor och starta en tidning. De har ingen chans att nå ut med sitt budskap i radio, tv eller tidningar som alla kontrolleras helt av regimen.

Tillbaka på hotellet ringer jag chefredaktör Thorbjörn Larsson. Vi har bara en dag kvar på vårt visum. På måndag måste vi lämna DDR via Checkpoint Charlie, vilket innebär att vi inte kan närvara på den traditionella måndagsdemonstrationen.

Situationen känns nu så explosiv att vad som helst kan hända.

Varenda journalistisk instinkt i min kropp säger att det är fel att lämna DDR. Men vad händer om vi stannar över tiden? Får vi visum nästa gång? Blir vi fängslade? Jag känner att jag inte vågar fatta det beslutet själv.

Chefredaktören väger argumenten mot varandra. Han vill ju gärna ha oss kvar men inte till priset av att vi inte kan resa tillbaka igen om upplösningen dröjer. Vi bestämmer att vi ska åka hem nästa dag trots allt. I efterhand visar det sig vara ett klokt beslut. 40-årsfirandet är över och regimen tycker den kan andas ut. Man låter måndagsdemonstranterna hållas medan de fredligt marscherar genom staden.

Regimens män verkar inte ha en aning om vilket öde som snart väntar dem.

53